Motstånd inom vården att se adhd hos äldre

Olle Hollertz, psykiatriker och överläkare på öppenvårdsmottagningen i Oskarshamn, uppmärksammade tidigt adhd i sitt arbete. Han tycker att det är oroväckande att de senaste årens ökade kunskap om adhd verkar svår för vården att överföra på äldre och han ser de negativa konsekvenserna av motståndet.

Text: Cecilia Brusewitz ● Foto: Adobe stock, Privat

Man kan säga att adhd och autismspektrumstörning, tidigare benämnt Aspergers syndrom, har blivit något av ett specialintresse, medger Olle Hollertz när vi hörs över telefon på hans lediga dag från mottagningen.

Olle Hollertzs medvetenhet om adhd har gjort honom uppmärksam på gemensamma drag hos patienter, ofta med en ångest- och rastlöshetsproblematik, som uppfattats som svårbehandlade. Han har också sett hur individer från olika generationer och från samma familj uppvisat samma problematik. – Adhd är ju ett tillstånd som man föds med och dör med och det går i arv, men kommer inte till uttryck hos alla individer i en släkt. Det har varit tydligt i mitt arbete på en liten ort där jag i vissa fall varit i kontakt med en generation, sedan mött deras barn och slutligen deras barnbarn och kan se hur exempelvis adhd ”följer med” hos en del individer.

Äldre utreds sällan

Olle Hollertz möter patienter som är 70 + i sitt arbete som har adhd men ”inte så många som jag borde”. Varför är det så? Studier har ju visat att förekomsten i äldre åldersgrupper är runt 2 procent. – När jag hör om problematiska individer på äldreboenden, som kanske har svårt att sova, plågas av inre rastlöshet, förolämpar personalen och på olika sätt stör, så är ofta min första tanke: adhd, säger Olle. Jag har försökt att lyfta det här med primärvården och vissa distriktsläkare tar till sig kunskapen och remitterar då vidare till oss inom psykiatrin. Men det finns många som inte gör det.

Olle menar att det är att försumma patientgruppen och medför bland annat risk för felmedicinering. Patienter förskrivs lugnande läkemedel, som har många biverkningar, exempelvis sedering och yrsel, som i sin tur ökar fallrisken.

Från aktivt liv till ett passivt

Många äldre som Olle har haft kontakt med i sitt arbete har levt aktiva liv med många järn i elden. I den ofta passiva miljön på ett äldreboende blir det svårare att få utlopp för den inre rastlösheten vilket kan leda till just beteenden, som personalen upplever som utmanande.

Varför är då motståndet så stort mot att se adhd hos äldre? – Jag möts ofta av argumentet för att inte diagnostisera äldre, att de har ju fungerat i ett helt liv. Vad är poängen då att sätta diagnos på äldre dar? Men om man hamnar på ett boende och klassas som jättebesvärlig på grund av sina adhd-symtom då väljer ju vården ändå att behandla, men med fel läkemedel.

Många har en uppfattning om att adhd är något som drabbar barn och det blir märkligt att exempelvis tänka att ens åldrande förälder skulle ha det.

Olle Hollertz, psykiatriker och överläkare på öppenvårdsmottagningen i Oskarshamn

Fördomar

Olle har också en teori om att själva medicineringen vid adhd sätter krokben för diagnostiseringen. – Ibland tror jag att skepsisen mot hela diagnosen är på grund av medicineringen. Att den dels är så effektiv och att den talas om i samma andetag som amfetamin. Jag är överlag trött på alla fördomar som finns kring just centralstimulantia. Medan morfin, bensodiazepiner och opiater, som på många sätt är farligare preparat, inte alls har samma stämpel.

Omgivningens attityd är viktig

Olle menar att omgivningens inställning till utredning hos äldre är viktig för behandlingsframgång. Den äldre själv kan uppleva det som förvirrande att plötsligt utredas för ett tillstånd, som den kanske inte vet så mycket om. Om då också personal på äldreboendet och anhöriga signalerar att det är konstigt kan det göra utredningen och behandlingen svårare. – Många har en uppfattning om att adhd är något som drabbar barn och det blir märkligt att exempelvis tänka att ens åldrande förälder skulle ha det.

Sorgeprocess

Behandlingen kan också bidra till en sorgeprocess som både individen och omgivningen kan tycka är besvärande. När medicineringen får effekt så gör den tankeströmmen mer sammanhållen. Plötsligt finns möjlighet att tänka igenom sitt liv och det är inte odelat positivt. – Det kan väckas frågor om varför man inte fått hjälp tidigare och om varför livet blev som det blev. Men det är ofta en fas som sedan ersätts av ett större lugn. Både för patienten själv och för personalen och anhöriga.

Kunskap om NPF inom vården måste öka

Olle kan känna oro kring vad som ska hända den dag han själv går i pension. Han är idag 65 år och upplever inte att kunskapen som han har, axlats av andra i regionen. – Vilken vinst det vore om exempelvis primärvården kunde bistå med medicinering istället för att det som idag krävs specialistkompetens. Men för att det ska ske förändringar måste kunskapen om adhd och NPF öka och regelverket förändras. Som det är nu får blivande sjukvårdspersonal alldeles för lite – och ibland ingen alls – utbildning om NPF. Och det måste man säga är mycket märkligt när studier visar att ca 25 procent som söker sig till en allmänpsykiatrisk öppenvårdsmottagning har någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. ●