Attentions projekt Vägen tillbaka gjorde att vi äntligen fick fördjupa oss i den akuta frågan om problematisk skolfrånvaro.
UNDER PROJEKTET HAR vi mött hundratals barn och unga och pratat med dem om hur vägen fram till skolfrånvaron såg ut. Vi har också pratat om tiden hemma och den tuffa vägen tillbaka till skolan. De är insiktsfulla och kloka och har fört fram viktiga medskick till skolan. Det viktigaste av allt är att de vill bli lyssnade på och tillåtas vara delaktiga i sin egen skolgång. De lyfter även gång på gång fram vikten av goda relationer i skolan. De vill bli sedda, förstådda och känna sig saknade när de inte längre kan gå till skolan.
VI HAR OCKSÅ pratat med barnens föräldrar som är arga, ledsna och frustrerade. Vissa känner ingenting då de tappat hoppet om att barnens skolgång någonsin ska bli bra igen. Hela familjelivet rasar ofta ihop när ett barn hamnar i problematisk skolfrånvaro. Syskon blir åsidosatta, föräldrar kan inte jobba och utmattningen är ofta nära.
DET ÄR UPPENBART att frågan om problematisk skolfrånvaro är högaktuell i vårt samhälle. Det har vi märkt när vi samverkat med forskare, lärare och andra yrkesverksamma. Vi har också träffat och samtalat med flertalet politiker på nationell nivå. Vi är många som ser barnens och föräldrarnas akuta situation och tillsammans arbetar för en förändring. Det känns hoppfullt – även om vi på Attention kan tycka att det går väl långsamt.
FÖRSTA SKRIFTEN I projektet var en enkätrapport där vi kartlade målgruppens upplevelser och situationer. I den här, andra skriften, vill vi i stället fokusera på det som faktiskt har fungerat bra. Verksamheter och skolpersonal som vi har hört nått stora framgångar i sitt arbete med elever som varit skolfrånvarande. Vi vill ofta lyfta fram ungdomars berättelser om när vägen tillbaka plötsligt fungerade. I slutet av skriften vill vi också ge skolans personal konkreta tips att använda framöver i mötet med den här elevgruppen.
TIDIG INSATS ska
hjälpa elever
att klara skolan
I Stockholms stad arbetar man med skolsociala team för att tidigt stötta elever med upprepad eller långvarig frånvaro tillbaka till en fungerande skolgång.
– Vi försöker komma in när vi med ganska små medel kan hjälpa eleven att öka sin närvaro igen, säger Sofia
Linder, samordnare för stadens arbete med skolsociala team.
VAD ÄR SKOLSOCIALA TEAM?
En lyckad skolgång minskar risken för utanförskap, sociala problem och psykisk ohälsa, och det är därför viktigt att fånga upp elever som har upprepad eller längre frånvaro i tid. Eftersom det kan finnas en mängd olika orsaker till återkommande eller långvarig frånvaro, krävs ofta en samordnad insats, det vill säga inte bara i skolan. Därför satsar Stockholms stad sedan tio år tillbaka på breda insatser i ett tidigt skede, med så kallade skolsociala team. Det är ett nära samarbete mellan skola och socialtjänst, som ska nå elever
i årskurs 4–9 med upprepad eller längre frånvaro, men innan skolfrånvaron blir så problematisk att den kräver en utredning och biståndsbedömd insats enligt socialtjänstlagen.
– Ju längre en elev är frånvarande, desto svårare är det att komma tillbaka. Och eftersom vi vet att skolfrånvaro sällan bara handlar om en sak behöver vi jobba med det från flera håll, säger Sofia Linder, som tillsammans med en kollega inom utbildningsförvaltningen samordnar Stockholms stads arbete med skolsociala team. Grundstommen i teamet är någon från
skolans elevhälsoteam, en specialpedagog eller kurator, och en medarbetare från socialtjänsten, ofta en skolsocionom eller familjebehandlare. De har olika roller, men jobbar ihop med eleven.
– Kuratorn fokuserar på det som händer innanför skolans väggar medan skolsocionomen eller familjebehandlaren kan hjälpa till med det som skolan inte har mandat eller möjlighet att göra, som att vägleda till fritidsverksamhet eller se till att eleven kommer upp på morgonen, förklarar Sofia Linder och tillägger att man utifrån elevens behov sedan kan behöva koppla
Text: Johanna Aggestam
VI VILL TAJTA TILL DET ORGANISATORISKA GLAPPET EFTERSOM RISKEN ANNARS ÄR ATT DE HÄR ELEVERNA HAMNAR DÄREMELLAN.
till med att få struktur i vardagen, säger Sofia Linder.
Exempel på andra insatser ett skolsocialt team kan erbjuda är motiverande samtal med eleven, föräldrastöd, stöd i sociala aktiviteter och studiestöd.
VAD KRÄVS FÖR ATT FÅ TA DEL AV INSATSEN?
på fler funktioner till teamet.
Målet är att insatsen inte ska vara långvarig, från någon månad och upp till ett halvår.
– Det blir en push i rätt riktning, och att man får en koll på behovet utifrån ett helhetsperspektiv. Konstaterar teamet efter en tid att insatsen inte hjälper eller räcker till, då kan de vägleda vidare till annat stöd, säger Sofia Linder.
Hon tror att insatsen når barn som annars lätt faller mellan stolarna, där skolan själva inte kan hantera frånvaron, men problemen inte är tillräckliga för att socialtjänstens myndighetsutövande del ska kopplas in.
Vi vill tajta till det organisatoriska glappet eftersom risken annars är att de här eleverna hamnar däremellan, säger Sofia Linder och tillägger att förhoppningen är
Eftersom det inte behövs någon utredning enligt socialtjänstlagen för att en elev ska få ta del av stödet, kan insatsen bli aktuell så snart skolan uppmärksammar problematisk frånvaro. Sofia Linder ser ett stort värde i att det är just skolan som aktualiserar behovet av ett skolsocialt team, för att man ska kunna adressera rätt elever. – Alla elever med frånvaro behöver inte det här stödet, i många fall kan skolan hantera det själva. Men skolan känner sina elever, de har sin frånvarostatistik och när de känner att de skulle behöva koppla in annan kompetens och kanske också få mer stöd i att nå familjen – är det just kring de eleverna vi ska jobba tillsammans, säger Sofia Linder.
När insatsen blir aktuell börjar den med ett uppstartsmöte med familjen för att ta reda på orsaken till frånvaron, och så att
skulle ha fortsatt i en negativ spiral kan en oförändrad närvaro också vara ett gott resultat. Men det är klart, någon form av framsteg vill man ju se i både närvaro och elevens deltagande i undervisningen, konstaterar Sofia Linder.
Vid utvärderingar och uppföljningar har man också sett någon form av framsteg kring elevens mående eller sociala liv, och att föräldrar har fått mer av det stöd och de verktyg som de har behövt eller efterfrågat.
För många familjer blir mötet med det skolsociala teamet också ett första möte med socialtjänsten. Det ser Sofia Linder som en viktig effekt av arbetet, som kanske inte är fullt så synlig i statistiken.
– Det kan bli ett sätt för socialtjänsten att komma i kontakt med familjer som vi kanske annars inte hade nått, med tanke på till exempel LVU-kampanjen som har pågått ett tag. Oftast är mötet med det skolsociala teamet ett positivt möte med socialtjänsten, där man också i vissa fall upptäcker mer behov av stöd.
En annan indirekt fördel med insatsen är, enligt Sofia Linder, att socialtjänstens medarbetare i många ärenden får en konsulterande funktion gentemot skolan.
SOFIA LINDER
– Den främsta fördelen med det är att skolan får en representant från socialtjänsten som de anonymt kan stämma av med kring elever där skolan uppmärksammat behov av stöd, men inte alltid vet vad som finns att erbjuda eleven och familjen, utöver en orosanmälan, säger hon. När det gäller mer långsiktig uppföljning av hur det går i skolan och hur eleven mår är det en fråga man just nu arbetar med, berättar Sofia Linder, men konstaterar samtidigt att det inte är helt lätt att veta vad exakt man då ska titta på. – Många skolor följer upp sina elever efter tre eller sex månader, av omtanke och för att snabbt kunna vägleda till mer stöd vid behov. När det gäller längre uppföljningar, som efter ett år eller längre, är det svårare. Det kan ha hänt en massa saker i elevens och familjens liv som gör att läget har förändrats, och då behöver vi se till att uppföljningar av mående och frånvaro är kopplade till just den här insatsen. Men visst är det ändå intressant att se var
eleverna tar vägen om fem år, eftersom vi vill hjälpa våra barn och unga att klara skolan i ett långsiktigt perspektiv.
OMFATTNING OCH LÄGET IDAG
Förra året tog ungefär 400 elever i Stockholms stad del av stöd från ett skolsocialt team. Insatsen, som från början var ett pilotprojekt i ett fåtal ytterstadsdelar, får numera också ett riktat statsbidrag för personalkostnader i skolsociala team och sedan två år har man kunnat växla upp till att finnas i hela staden.
– Nu försöker vi få till en grundbemanning i alla stadsdelar. Utifrån ett likvärdighetsperspektiv måste vi göra den prioriteringen, säger Sofia Linder.
Omfattningen i varje stadsdel skiljer sig däremot åt. I en stadsdel i Stockholms innerstad har man till exempel en skolsocionom som räcker till för flera skolor, medan det i Järva finns en skolsocionom på varje skola.
– Skolfrånvaro är i princip en lika stor
fråga i alla delar av staden, att vi har många frånvarande elever i alla stadsdelar är det ingen tvekan om. I allmänhet kan man säga att det finns ett större behov än vad vi kan möta upp med de team vi har.
LIKNANDE METODER I ANDRA REGIONER
I andra storstadsregioner, som Göteborg, har det sedan en tid funnits liknande satsningar som skolsociala team och vissa kommuner arbetar med samverkansprojekt för att minska skolfrånvaron. Sofia Linder påpekar att det även i varje kommun och på många skolor finns så kallade närvaroteam, där enbart skolpersonal jobbar liknande de skolsociala teamen.
– På så sätt skulle jag säga att det vi gör inte är unikt. Det här sättet att tänka och jobba har vuxit fram de senaste åren. Det är som att det skolsociala fältet är en ny profession inom socialt arbete. Vi ser ju alla att vi behöver hjälpas åt, utifrån hur viktigt det är att få till en fungerande skolgång.
NYBYGGD SKOLA DÄR
Den fysiska lärmiljön är optimal
I Färjestaden på Öland ligger en högstadieskola utöver det vanliga. Skolan som nu har 390 elever byggdes för tre år sedan och känns fortfarande väldigt ny. I nära samverkan mellan fastighetsägare, kommunen, arkitekter och i ett senare skede även den nytillträdda rektorn har man tillsammans lyckats skapa en skola där den goda fysiska lärmiljön är i centrum.
Redan när rektorn Josefin Helgesson tar emot oss utanför Färjestadens högstadieskola anar man en viss stolthet när hon visar oss in i byggnaden. Skolan är byggd i en stilren och skandinavisk design med lugna färger och mycket inslag av trä. Vi får en snabb guidning i lokalerna innan eleverna anländer till skolan.
EN ANPASSAD UNDERVISNINGSGRUPP
Vi tittar först in hos den anpassade lärmiljön Baltica som har 16 platser. I det gemensamma uppehållsrummet hänger en tavla där det står allt eleverna behöver veta inför skoldagen. Personal, skolmat och eventuella schemabrytande aktiviteter. Från början fanns inte den här miljön med i planeringen, men Josefin kände snabbt att de behövde göra en rockad och sökte medel från SPSM för att kunna genomföra detta.
– Vi kände direkt ett behov av att möta elever på ett annat sätt. Det här är ingen resursskola, utan det är en anpassad lärmiljö. Man kan inte söka sig hit för att komma till Baltica, utan det är en åtgärd inom ramen för vår skola, berättar Josefin.
Alla elever här har anpassad studiegång på något sätt. De har en egen arbetsplats. En del elever är helt bundna vid sin plats, medan andra kan vara mer sociala och i viss utsträckning ingå i ordinarie klassrumsundervisning. De erbjuder också
undervisning i grupp.
– Vi håller en hög nivå på undervisningen även här. Här jobbar utbildade ämneslärare som handleds av specialpedagog. Kraven är inte bortplockade och man sätter inga ”snällbetyg”. Det handlar enbart om att bedömningsformerna och undervisningen är anpassad, förtydligar hon.
TÄNKET BAKOM ARKITEKTUREN
Målbilden under byggprocessen var: ”En skola för alla och för var och en”. Av det vi ser under besöket känns det som att målbilden införlivats. Eleven erbjuds många alternativ både när det gäller rastverksamhet och undervisnings- och inlärningsmiljöer. Skolan är indelad i följande tre zoner: Länken, fritidsgården och elevernas egna arenor. I fritidsgården möts de elever som gillar lite mer liv och rörelse. Här kan man spela Fifa, pingis, brädspel och handla ur cafeterian. De elever som gillar lite lugnare miljöer på rasterna kan umgås i Länken eller helt enkelt stanna kvar i sin arena.
– Tanken är att ju längre in i skolan man kommer, desto tryggare och tystare ska det bli. Miljön i fritidsgården tillåts vara rörlig och levande, medan eleverna förväntas vara lugnare och inte så högljudda uppe i Länken. Går du in i din arena då går du in i din egen zon. Där är det lugnt och skönt, säger Josefin.
Text och foto: Nina Norén
Josefin visar in oss i en av de tre arenorna och den lugna miljön är påtaglig. Vi ombes ta av oss skorna vid ingången – precis som eleverna gör. Vi går in i strumplästen på det mjuka och ljudabsorberande golvet. Överallt känns det ombonat, hemtrevligt och harmoniskt. Tanken är att miljön inte ska störa när det kommer till färgsättning, ljud och ljus. När vi går runt i skolbyggnanden är det uppenbart att den här skolan är påkostad vad gäller materialval.
– Skolan ägs av en extern fastighetsägare och inte av kommunen. Den byggdes på uppdrag av kommunen, men det är inte de som äger den utan de hyr den. Det var en förutsättning för att skolan skulle kunna byggas, berättar hon.
MINSTA SAMMANHANGET – KLASSRUMMET
Vi går vidare in i arenan och Josefin visar oss ett av klassrummen. Vi känner omedelbart ”wow!”. Här erbjuds eleverna en optimerad fysisk lärmiljö som vi aldrig upplevt förut. Utöver det lite mer traditionella skolmöblemanget med bord och stolar, finns det en avskild arbetsplats, olika rörelsevänliga pallar och en avskärmad fåtölj. Inne i klassrummet finns det dessutom ett litet grupprum som inbjuder till både grupparbeten och enskild stödundervisning.
Tanken är att ju längre in i skolan man kommer, desto tryggare och tystare ska det bli, säger Josefin.
– SKOLAN ÄGS AV EN EXTERN FASTIGHETSÄGARE OCH INTE AV KOMMUNEN. DEN BYGGDES PÅ UPPDRAG AV KOMMUNEN, MEN DET ÄR INTE DE SOM
ÄGER DEN UTAN DE HYR DEN. DET VAR EN FÖRUTSÄTTNING FÖR ATT SKOLAN SKULLE
KUNNA BYGGAS, BERÄTTAR HON.
–
Det är många lärare som börjat här och varit väldigt glada över att få jobba i en helt ny klassrumsmiljö, som erbjuder så många olika möjligheter rent pedagogiskt. Men man ska ju också komma ihåg att klassrummets lite annorlunda utformning initialt ställer en del andra krav på undervisningen jämfört med vad man kanske är van vid. Så det krävs ju lite av lärarna också för att få till det optimalt, säger Josefin.
RELATIONEN LÄRARE OCH ELEV ÄR PRIORITERAD
Vid sidan av den fysiska lärmiljön, så är relationen mellan elev och lärare högt prioriterad.
Det är tydligt att den här skolan är byggd för att elever och personal ska vara nära varandra. Rektorsexpeditionen ligger i anknytning till fritidsgården, rektorn får ta emot många elevbesök. – Detsamma gäller elevhälsan, som är beläget uppe i Länken, snarare än bortgömd i någon dold korridor. Elevhälsoteamet ska vara en naturlig del av elevernas liv. De möter kuratorerna dagligen i våra öppna ytor. De sitter ofta och fikar och spelar spel med eleverna nere i fritidsgården, berättar Josefin. Även lärarna är nära eleverna även utanför klassrumsmiljön. Personalrummet är medvetet beläget på tredje våningen, vilket resulterar i att många lärare tar en kopp kaffe i fritidsgården i stället för att ta trapporna.
På Falkenbergsskolan är relationer viktigast av allt
Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) gav Attention tipset om att besöka Falkenbergsskolan i Kalmar. Anledningen till denna rekommendation var att Falkensbergsskolan föredömligt sedan länge arbetat hårt med relationerna lärare och elev. Vi åkte dit och träffade rektorn Per-Ola och specialpedagogen Marie för att höra mer om hur de arbetar.
Text och foto: Nina Norén
HALLÅ DÄR PER-OLA JACOBSON!
BERÄTTA LITE OM DIG SJÄLV OCH SKOLAN DU ÄR REKTOR PÅ!
– Jag är rektor på Falkenbergsskolan i Kalmar. Det är en skola med 620 elever från F-klass till nionde klass. Här har jag varit rektor sedan 2015.
VAD TYCKER DU ÄR DEN VIKTIGASTE KOMPETENSEN HOS LÄRARE?
– Jag tycker förmågan att skapa relationer är viktigast av allt! Om jag anställer en ny medarbetare så är mentorskapet det första jag pratar om. Egentligen struntar jag i om du är magister i fysik eller kemi. Visst, ämneskunskapen är viktig, men förstår du inte relationsbygget och inte är beredd på mentorsjobb så kommer vi inte kunna jobba tillsammans. Jag försöker tidigt ta reda på om personen har valt läraryrket för att man är intresserad av människor på riktigt.
HUR HAR NI LAGT UPP MENTORSSKAPET?
– Alla lärare är mentorer och vi kör på dubbelt mentorskap. Jag tror inte på upplägget som många skolor kör på med heltidsmentorer. Jag tycker det är en missuppfattning av läraryrkets allra viktigaste funktion. Om jag har dig fem timmar i veckan och sedan ska jag överlämna dig till någon annan när vi ska börja prata om de riktigt viktiga frågorna, det tycker jag blir konstigt. Det är som att lägga på
”Jag hittar de udda hörnen i fyrkanten”
ett lager av onödigheter som jag inte har någon som helst förståelse för. Man får inte ta bort de mjuka människovärdena för det är där vi gör skillnad.
HUR SER DU PÅ ATT HITTA INDIVIDUELLA LÖSNINGAR FÖR VISSA ELEVER SOM BEHÖVER DET?
– Jag erbjuder ofta lösningar som kanske är lite utanför boxen. En elev som inte kunde ta sig in på skolans område erbjöd jag undervisning i församlingshemmet bredvid i stället. En annan elev fixade jag praktikplats till på museet. Jag har inte gett upp mitt jobb, utan vill fortfarande göra skillnad på riktigt. Du måste vara intresserad av att hjälpa till. Har man fler i arbetslaget som vill hitta lösningar tillsammans så kan man göra underverk med små medel.
HUR SER ER SAMVERKAN UT MED INSTANSER SÅSOM BUP, SOCIALTJÄNST OCH POLIS?
– Jag är trött på vårt stuprörssamhälle och försöker involvera de här stuprören så lite som möjligt. Jag är så färdig med den problematiken att det ska ta tre veckor att få till ett SIP-möte. Jag tar såklart in BUP, socialtjänsten och polis om jag behöver det, men det är inte där jag lägger ansvaret för att lösa situationen. Det måste jag göra själv. Jag tar med mig nyckelpersoner och har samverkansmöten. Sitter jag med en familj och pratar om BUP då har jag
med BUP vid bordet. Vi hänvisar inte till nästa möte. Jag hittar de udda hörnen i fyrkanten!
DET KÄNNS SOM ATT DU JOBBAR OVANLIGT NÄRA ELEVERNA – HUR HINNER DU MED DET?
– Jo, jag lägger fokus på relationer och arbetar nära eleverna. Jag har bra biträdande rektorer, som avlastar mig inom rätt områden. Jag är en operativ ledare och så har jag valt att lägga elevhälsan under mig. Jag vill utveckla elevhälsan. Jag väljer bort en del annat elände, låter kanske nonchalant. Men administrativt så gör jag det jag behöver och så lägger jag fokus på detta med relationer och de mjuka värdena.
Tips FRÅN PER-OLA
Relationellt lärarskap skriven av Ann-Louise Ljungblad.
›››› Finns att köpa på: studentlitteratur.se
”Närvarande och mentorerengagerade kan göra stor skillnad”
HALLÅ DÄR SPECIALPEDAGOG
MARIE BÄCK, SPECIALPEDAGOG PÅ FALKENSBERGSSKOLAN!
HUR MÄRKER NI ATT RELATIONER ÄR PRIORITERADE PÅ ER SKOLA?
– Det förstår man redan från start hos oss. Det finns en medarbetarhandbok som tydligt förklarar vikten av mentorskap. Skolledningen och rektor trycker också väldigt hårt på relationsbygget på våra arbetsplatsträffar och i de forum vi träffas. Rektorn påtalar ofta att vara på tårna och ta vara på den tiden som finns med eleverna.
BERÄTTA OM HUR NI LÄGGER UPP MENTORSKAPET!
– Vi har sedan många år ett utvecklat mentorskap både på låg-, mellan- och högstadiet. Alla lärare är mentorer. De träffar klassen varje vecka och då finns också utrymme för att ha individuella coachande samtal med eleverna. En sak som också är viktig är att mentorerna även ses utan elever en gång i veckan och har mentorstid och planerar tillsammans.
HUR VIKTIGA ÄR MENTORERNA?
– Den psykiska ohälsan bland barn och unga är idag väldigt utbredd. Vi ser att antal elever med panikångest ökar, de ställer stora krav på sig själva, vilket kan leda till skolfrånvaro. Det är då viktigare än någonsin att relationerna mellan lärare och elev är på plats, så vi kan mötas på djupet. Närvarande och engagerade mentorer kan
göra stor skillnad. Då har vi alltid fokus på måendet i första hand och inte på skolarbetet.
VAD SKA MAN TÄNKA PÅ VID RELATIONSBYGGANDET?
– Alla ska veta att det tar tid att bygga relationer. Det är viktigt att mentorerna får avsätta den tiden. När nya klasser börjar är det också viktigt att man ägnar sig åt att lära känna varandra ordentligt. Jag tror också att vi alla måste vara uppmärksamma på övergångarna mellan de olika stadierna. Hur kan vi fortsätta vara nära eleverna även då? Det är ju inte heller bara i klass rummet du bygger relationer, utan även i ”mellanrummen” såsom på raster och i matsalen.
HUR ARBETAR NI MED PROBLEMATISK SKOLFRÅNVARO?
– Vi har bra rutiner kring frånvarorapportering och agerar om frånvaron ligger på runt tio procent. Vi agerar fort och försöker tillsammans hitta individuella lösningar. Vi har också vårt Resurscentrum som kan stötta även de här eleverna på olika sätt. Även om de inte är i skolan är det viktigt att mentorerna fortsätter att hålla kontakten via sms, mail och telefon. Att skicka ett sms på morgonen och skriva att vi saknar dem och frågar om de kommer imorgon. Vi släpper inte taget.
Filip jobbar på en resursenhet på Pålstorpsskolan i Höganäs kommun. Dit kommer bland annat elever med NPF, varav många har en historik av problematisk skolfrånvaro. I sitt arbete med eleverna är Filip alltid på tå för att hitta lösningar och metoder som leder till högre närvaro, fungerande inlärning och goda relationer. Upptäckten av VR-teknik som en del av lösningen kom till honom under ett studiebesök. – Jag hade en elevgrupp som nästan kändes otroligt svår att få ihop. Eleverna triggade varandra och interaktionen var obefintlig. Jag bestämde att vi skulle göra något utanför skolan för att få ihop gruppen och då blev det att vi hamnade på VR-studion i Helsingborg. Vi körde ett VR-spel ihop och efteråt hade något hänt i gruppen! De interagerade med varandra, skrattade och möttes, berättar Filip.
HAN ÄR EN ENGAGERAD ELDSJÄL
Direkt efter studiebesöket insåg han att han ville experimentera mer med VR-teknik i sin undervisning. Då han är lite av en pionjär inom det här området, fick han börja från ruta ett.
VR-teknik hjälper skolfrånvarande elever tillbaka till skolan
Filip Sterving – eller ”VR-pedagogen” som han kallas i sociala medier – har nått stora framsteg med sitt användande av VR-teknik i skolan. På resursskolan där han arbetar ser han att närvaron bland skolfrånvarande elever har ökat. Han ser också att relationerna mellan barnen i gruppen – såväl som till honom som lärare –förbättras avsevärt.
– Jag har lagt ner många timmar på min fritid för att lära mig och bygga upp världar som passar in i min undervisning. Det fanns inte utrymme i skolans budget att köpa in VR-glasögon. Då sökte jag om bidrag från kommunens innovationsfond och köpte även två par egna glasögon, säger Filip.
Filip är rätt person på rätt plats. Han brinner för sin elevgrupp och är villig att hela tiden göra det lilla extra för var och en. Hans stora engagemang för elever som har det svårt i skolan kommer från hans egna erfarenheter av skolfrånvaro på gymnasiet. Han vet på djupet vad det innebär att inte längre kunna gå till skolan och hur det får en att må.
TILLTRO TILL VR I SKOLAN
Filip lät sig inte nedslås av att det inte fanns pengar i skolans budget för hans innovation. Inte heller av att han kunde ana en viss skeptisk ton hos några av sina kollegor. Han var övertygad om att han var något spännande på spåret. Han satte VR-glasögon på vissa av eleverna och effekten av det arbetet kom ganska fort. Viljan att gå till skolan ökade för flera elever.
– En elev med mycket skolfrånvaro
byggde jag upp en Harry Potter-värld till och han ville till slut inte gå hem. Han var så inne i det, berättar Filip.
”Spelar de inte tillräckligt hemma?” är en av många negativa frågor Filip ofta fått motta. Han vill tydligt förmedla att detta handlar inte om att spela – utan om skolarbete. Allt han bygger upp med VR har en pedagogisk baktanke. Precis som hans Harry Potter-värld hade:
– I världen kunde eleven utföra olika matematiska uppdrag som han inte vågat göra i en vanlig klassrumsmiljö. Han kunde också prata engelska högt, vilket aldrig hade hänt. Då kunde vi ju även bocka av kunskapsmål som inte uppnåtts tidigare, säger han.
VR SKA INTE TA ÖVER SKOLARBETET
Meningen med VR-tekniken är inte att det ska ersätta det vanliga skolarbetet. Inte heller att det ska pågå på lång sikt och bli permanent.
– Nej, jag använder det i första hand för att etablera en kontakt och möta dem där de befinner sig. För att väcka positiva känslor kopplat till skolan. En roligare väg tillbaka till skolan. Vi kanske deltar i lektioner först via VR-glasögon och på sikt så vågar de sig in i klassrummet.
Vi kanske besöker ett virtuellt Zoo och så plötsligt vågar de följa med på utflykten till Tropikariet, säger han.
Filips nytänkande arbetssätt har fått uppmärksamhet och spridning både inom kommunen och i nationell media. Via hans instagram-konto ”vrpedagogen” får han dagligen frågor och hejarop från sina följare. Många föräldrar uttrycker sin önskan att han ska sprida sitt arbetssätt till just deras kommun.
– Jag skulle väldigt gärna hjälpa alla, men det går ju inte tyvärr. Om andra lärare vill veta mer eller att jag delar med mig av lite av det jag byggt, så är det bara att de kontaktar mig, säger han.
ÅTERVÄNDARSKOLAN I VÄXJÖ:
”Återgången måste få ta tid!”
Politikerna i Växjö kommun har insett att de inte kan blunda för den växande elevgruppen som befinner sig i problematisk skolfrånvaro. De fattade beslut om att en återvändarskola skulle starta och hösten 2023 välkomnandes ett tiotal elever till lokalen Tufvan på Teleborg i Växjö. Attention träffade läraren Mathias Ahrn för att få höra mer om deras upplevelser och erfarenheter nu när verksamheten pågått i snart ett läsår.
Till återvändarskolan kommer, vid intervjutillfället innan sommaren, ett tiotal elever från högstadiet som har en skolfrånvaro på 90–100 procent. I lokalen Tufvan tas eleverna emot av läraren Mathias Ahrn, en specialpedagog och en elevkoordinator. Vid höstterminens start 2024 kommer verksamheten att utökas.
– Den här verksamheten kommer aldrig bli stor, men efter sommaren ska vi utöka med ytterligare tio elever och tre lärare.
Det är ungefär det som är max om man utgår från lokalens begräsningar. Blir det fler elever än så förlorar det sin poäng, för de här barnen behöver det lilla. Det som är bra är ju att vi jobbar fram saker i den här verksamheten som andra skolor kommer ha nytta av, säger Mathias.
MÅNGA ELEVER MED NPF
Verksamheten har ingen uttalad NPFinriktning, men det är uppenbart när vi kikar runt i lokalerna att många av eleverna är i behov av en tydlig, strukturerad och förutsägbar miljö. Mindre avskärmade elevarbetsplatser är inrymda i lokalerna och det finns hjälpmedel och scheman vid varje skrivbord.
Den första tiden med eleverna var enskild undervisning vid elevens respektive arbetsplats bra för att etablera relationer och få koll på var eleven befann sig kunskapsmässigt. Successivt när fler och fler elever började komma, blev den lösningen inte optimal.
– Det är viktigt för oss att vi håller hög kvalité i undervisningen och vi vill ju inte bara lämna dem med en stencil och låta
dem vänta. Det blev mycket spring i rummen hit och dit för oss bland personalen. Nästa år tänker vi lite annorlunda och försöker få ihop mindre undervisningsgrupper i stället, säger Mathias.
Skollokalen ligger medvetet en bra bit ifrån Teleborgs högstadium, där eleverna tidigare gick. Det tror Mathias är en stor fördel.
– Om inte Tufvan hade varit en egen byggnad avskild från skolan hade många av eleverna aldrig kommit hit. Det här är elever där miljön på hemskolan inte hade fungerat, säger han.
FÖRSTA TIDEN PÅ ÅTERVÄNDARSKOLAN
Det är rektorn på högstadiet som identifierar vilka elever som borde gå i återvändarskolan. När vårdnadshavare och helst
Text och foto: Nina Norén
eleven själv sagt ja till insatsen ses de på ett gemensamt möte i Tufvans lokaler. Därefter sätter de tillsammans upp ett schema som gäller i två veckor. Alla elever på återvändarskolan har ett anpassat schema.
– Det går inte att kasta sig över de här barnen och vara forcerad. I början spelar vi lite spel, pratar om hur dagarna ser ut och berättar vilka som är här och så. Schemat under de här veckorna brukar vara ganska begränsat. De elever som har svårt att komma till skolan kan vi träffa på neutral mark eller hemma hos dem. Vi undervisar dock aldrig hemma, säger han.
De första sex veckorna på Tufvan har visat sig vara väldigt tuffa för många av eleverna. Dialogen mellan skolan och föräldrarna blir då superviktig.
– Jag har nog skickat mer sms under mitt år här än jag gjort under hela mitt liv. I början har vi dagliga avstämningar med föräldrarna så det blir många sms, säger Mathias.
TRÄNAR ANDRA SAKER
För att skolarbetet ska fungera och flyta på, behövs det ofta också att andra delar av elevernas liv förbättras. Skolpsykolog
från centrala barn- och elevhälsan har till exempel tagit fram en psykosocial utbildning riktad till eleverna. Samma skolpsykolog handleder även personalen på Tufvan i olika elevärenden. Elevkoordinatorn jobbar med lokala aktörer, såsom ett hunddagis, för att kunna motivera eleven att våga ta del av samhället i högre utsträckning. Många av eleverna har ju varit isolerade i sina hem under en lång tid.
– En del elever jag träffat befinner sig från start i sin egen lilla ballong som kanske enbart är sitt rum. Vårt jobb blir att blåsa lite luft i den, så den blir lite större. Men om de blir kvar här för länge då kan man nästan säga att då krymper den igen. Det är viktigt att vi fortsätter utmana dem, säger Mathias.
De har även krokat arm med socialtjänsten och kopplar gärna in dem i förebyggande syfte.
– Vi är ju inga familjebehandlare. Vi kan inte lösa vårt arbete utan socialtjänsten, så vi har under det här året jobbat upp ett samarbete. Det har varit jätteroligt att se hur de hakar i. Innan de gör en orosanmälan så initierar de ofta ett förebyggande möte. Vi bjuder hit dem, säger Mathias.
ANLEDNINGEN TILL FRÅNVARON
Mathias och hans kollegor funderar mycket på anledningen till att eleverna blivit frånvarande och kommit fram till flera intressanta orsaker.
– Först och främst så måste vi inse att de här eleverna har haft en frånvaro som legat där och vibrerat mer eller mindre hela deras skolgång. De har halkat efter i skolarbetet. Jag menar om du haft tio procent frånvaro i snitt under grundskolan, så har du ju missat en årskurs, säger han. Ofta kommer det också upp tankar kring att inte duga eller räcka till.
– Eleverna berättar ofta om sina skolmisslyckanden. Eller nja, upplevda skolmisslyckanden skulle jag nog vilja säga. Det är inte alltid så att eleven egentligen har misslyckats. Utan snarare utifrån de höga förväntningarna de hade på sig själva, säger Mathias.
Vidare så har Mathias insett att alla stadieövergångar är känsligare än han tidigare insåg. Hoppet från mellan- till högstadiet har visat sig vara förödande för många av eleverna.
VIKTIGA MEDSKICK
Barnen som kommer till återvändarskolan har under en lång tid känt av en stor stress och press kring tillbakagången till skolan. Alla inblandade – rektor, föräldrar, politiker – vill se resultat fort.
– Det beror på en stor okunskap kring de här eleverna. Återgången måste få ta tid. De har ju ofta varit hemma under längre tid, så tröskeln är väldigt låg för att stanna hemma igen. De har gjort många försök som kanske gått åt pipan. Det gör det ju mycket svårare och mer fragilt, säger Mathias.
Personalen på återvändarskolan har gjort ett fantastiskt jobb under skolans uppbyggnad och etablering. Detta hade inte varit möjligt om inte politikerna fått upp ögonen för den här elevgruppen. Förutom pengarna som läggs på återvändarskolan, har kommunen också prioriterat att anställa en närvarostrateg. Strategen tar fram underlag och jobbar med riktlinjer för vad som gäller vid frånvaro.
– Jag är glad över att vi har frånvarosystem som fungerar. Jag tycker det är strongt att Växjö kommun i dessa tider väljer att satsa på de här barnen. Det tror jag verkligen inte man gör överallt. Jag tycker det är fantastiskt! avslutar Mathias.
”Utan Maria så hade det
Anna Mattsson kontaktar Attention med en tydlig mission: hon vill hylla sin dotters mentor Maria Jonsson. Maria som enligt Anna gjort att dottern Melissa i perioder överhuvudtaget orkat vara i skolan. Maria som har sett Melissa när ingen annan gjort det. Som kommit fram och fångat in när Melissa riskerat att försvinna in i ett hörn med klasskamrater som syns mer, hörs mer.
Utan Maria så hade det faktiskt inte gått, säger Anna och det råder inga tvivel om vad den engagerade mentorn även betytt för Melissas mamma som i stunder känt stark oro för sin dotters mående.
Anna och jag bestämmer oss för att träffas, tillsammans med Melissa och Maria. Jag är nyfiken på de tre perspektiven; Melissas – som fått det direkta stödet, Annas – som anhörig och så Marias – hjälten för dagen.
FÖRSTOD SOM INGEN ANNAN GJORDE
Vi ses på kvällstid i Vuxenskolans lokaler i Gävle. Maria kommer direkt från sitt arbete i Tierp och hon omfamnar Melissa när de möts. Maria arbetar inte längre tillsammans med Melissa sedan Melissa börjat på gymnasium i Gävle så det blir en slags återförening. Maria, Anna och Melissa skrattar och uppdaterar varandra om det senaste medan vi slår oss ner i ett konferensrum. Jag börjar med att fråga Melissa om hur hon tänker kring att vi är här för att lyfta Marias insats under hennes skolgång. Hon ler mjukt och sneglar mot sin tidigare mentor som brytt skruvar lite på sig.
– Maria var jätteviktig för mig. Jag fick henne när min första mentor gick på föräldraledighet och när hon kom tillbaka bad jag om att få behålla Maria. Det var som att Maria förstod mig på ett sätt som ingen annan gjorde.
FRÅN HYPER TILL KRASCH
Sedan beskriver mamma Anna Melissas skolgång under högstadiet; hur hennes tidigare snabba yrväder till dotter på sommarlovet mellan 6:an och 7:an blev så trött. Drog sig undan och inte kunde komma upp ur sängen av ren utmattning. Anna stod bredvid, maktlös och orolig.
– Melissa gick från en hyperaktivitet till kraschlandning. Min lilla tjej som kunde kasta sig ut från bord i full tilltro till att någon skulle ta emot henne till att, i ren experimentlust, måla hela handfatet med mascara, tappade plötsligt all energi. Det blev något helt nytt för mig och jag visste inte hur jag skulle hantera hennes enorma trötthet.
VÅRDEN TOG INTE PÅ ALLVAR
Anna tänkte först att tröttheten troligtvis var kopplad till Melissas begynnande tonår och hoppades att dottern skulle vara tillbaka till skolstarten i sjuan. Men så var inte fallet. Utmattningen var ett faktum och Anna kontaktade vården. Först med misstanke om något somatiskt men Anna upplevde inte att de tog det på något större allvar. Efter att alla prover var tagna blev rådet ”att bara få upp henne ur sängen”. Vilket var omöjligt. – Melissa fick liksom hålla i sig när hon skulle resa sig upp och tröttheten släppte inte under dagen.
Anna hade länge misstänkt någon form av NPF men Melissa blev inte remitterad till BUP. Vårdens inställning var att bara Melissa slutade äta godis, titta på mobilen och sov ordentligt så skulle problemen gå över.
HÖGSTADIET EN KAMP
Sin adhd-diagnos fick inte Melissa förrän förra året, första året i gymnasiet. Under hela högstadiet fick Anna i stället kämpa för att hennes dotters behov skulle förstås utifrån tröttheten. När Maria kom in i bilden när Melissa gick i åttan fanns plötsligt någon som genuint brydde sig och som Anna kunde bolla sina tankar med. Någon att planera med. Hur skulle de göra skolan möjlig för Melissa? Melissa själv kände en frustration över sin situation.
– Jag undrade ofta varför jag inte fungerade. Varför jag var så trött och inte alla andra, drar sig Melissa till minnes.
Maria arbetade med att bryta ner skoluppgifterna åt Melissa. Göra dem begripliga och överkomliga. Placera henne längst bak i klassrummet där störningsmomenten var färre. Allt för att spara Melissas energi så mycket som var möjligt. En period hade Maria en särskild undervisningsgrupp dit Melissa alltid var välkommen när det blev för mycket i hennes ordinarie och ganska stökiga klass. Och kanske det viktigaste: Maria såg Melissa.
BYGGA RELATION
Och hon gör det med alla elever. Hon ser dem. Och det är så otroligt viktigt. Särskilt om man är en person som riskerar att
UNGAS EGNA BERÄTTELSER
JAG ÄR BRA PÅ ATT BYGGA RELATIONER. OCH DET ÄR VIKTIGT. OM MAN INTE KAN BYGGA RELATIONER SÅ BLIR LÄRANDET LIDANDE.
Jag tror att det är ett tänk jag har med mig från mitt gamla arbete som förskollärare. Den pedagogiken jag lärde mig där kan jag använda mig av i alla årskurser. Det är i min ryggsäck.
HJÄLP ÄVEN FÖR HEMMET
försvinna i mängden som Melissa, säger Anna.
Melissa nickar instämmande och Maria ler.
– Jag är bra på att bygga relationer. Och det är viktigt. Om man inte kan bygga relationer så blir lärandet lidande.
Maria hade ett tiotal mentorselever samtidigt, där Melissa var en. Hon bokade tid med eleverna för avstämningar om vad som behövde göras och kunde sedan informera lärare om de behov hon såg hos eleverna. Maria är inte den enda mentorn på skolan utan systemet finns i alla skolor i Tierps kommun, men på frågan om mentorskap generellt är en bra insats vågar hon sig försiktigt på att säga att ”alla mentorer jobbar ju inte som jag”. Anna instämmer raskt.
– Nej, de är snarare som husläkare som finns på pappret men du möter dem sällan.
Maria vill inte gå så långt men säger att för henne är relationsbyggande fullkomligt avgörande.
– Jag har som sagt med mig att jag måste skapa relation först.
Melissa och Anna tillskriver Maria en stor del i att Melissa gick från elva F i årskurs 7 till bara tre när hon gick ut 9:an.
– Maria hjälpte inte bara Melissa på plats i skolan utan gav också mig knep om vad jag kunde göra hemma för att hjälpa, säger Anna. Maria hjälpte mig helt enkelt att förstå vad Melissa behövde. Jag har själv samma diagnos som Melissa och den fick jag för två år sedan, så jag är själv i full färd med att lära mig strategier för min egen skull. Och där har Maria varit viktig för mig.
Det är tydligt att Marias engagemang gått utöver vad många lärare ser som sitt ansvar. Hon har till exempel för vana att ringa och väcka de elever som behöver det.
– Jag har ringt Melissa kl 6 varje morgon för då vet jag att Anna inte behöver tjata. För mig är det en liten insats men jag vet att det kan betyda mycket. Mamma Anna instämmer helhjärtat.
”JAG GÖR JU BARA MITT JOBB”
Så vad är det då som gör Maria så speciell som mentor? Varför kan hon det som verkar vara krångligt för många andra i skolans värld? Anna och Melissa tänker efter.
– Det är nog lyhördheten, enas de om. Att känna in personen som hon möter och vara nyfiken på vad just den behöver.
Maria själv är aningens generad över uppmärksamheten men säger att den värmer.
– Det är så fint med bekräftelsen men samtidigt så känner jag: jag gör ju bara mitt jobb. Det är så självklart att man ska ge de elever man möter det de behöver.
ARBETA PÅ FÖRSKOLA
Melissa själv har valt att läsa Barn- och fritidsprogrammet på gymnasiet och ha siktet inställt på att arbeta på förskola. Inspirerad av sin mentor eller inte kan vara osagt men hon konstaterar att hon tycker om barn.
– Jag tycker att det är enkelt och roligt att vara med särskilt mindre barn.
– Och jag tror att du, Melissa, kommer vara viktig för andra barn. Särskilt med dina erfarenheter, säger Maria och klappar om Melissa. Du kommer att se dem på ett särskilt sätt.
Melissa ler mot sin mentor och det råder inget tvivel om tilliten dem emellan och hur ett gott mentorskap kan påverka en ung människa. Vissa lärare lär helt enkelt för livet. ●
Livets första betyg
I tv-programmet Uppdrag Granskning skildrades tre familjers kamp med skolsystemet, barnens mående och diagnoserna. Ture var en av de medverkande, ett av barnen som inte kunde vistas i skolmiljön. Han har adhd, dyslexi och ångest och har inte haft en fungerande skolgång –förrän nu.
Text: Caroline Jonsson ● Foto: Alexander Lindström
Iprogrammet Uppdrag Granskning – Bokstavsbarnen, som visades i Sveriges Television, skildrades Tures vardag där han beskriver mötet med den osynliga väggen när han närmar sig klassrummet. Han ägnade stor del av dagarna på skoltoaletten för att hantera ångesten som växte i skolmiljön. Allt oftare ringde han mamma Sara och berättade om paniken, om känslan av att vilja stanna på skolan – men inte kunna. Efter alla förlorade skolår fick han till slut fira en avslutning i sin nya resursskola:
– Jag har fått livets första betyg, på min nya skola anpassar de sjukt bra. Jag får ett tionde skolår där jag pluggar upp mina grundämnen inför gymnasiet, men skolplikten upphör. Lärarna känner mig väl på denna korta tid. De känner direkt om jag är grinig, arg, ledsen, glad eller deprimerad. De ser hur jag mår och vet hur de ska anpassa dagen. Jag går dit varje dag och blev jätteglad för att jag lyckats få betyg. Det är ett stort framsteg för mig.
”ALDRIG MÅTT SÅ BRA SOM NU”
”Att gå i nian och ha streck i allting, det är inte så kul. Man känner sig ganska misslyckad som person om man ska vara helt
ärlig”, säger Ture i Uppdrag Granskning. Han fick ångest av skolmiljön, och hemma fick han ångest för att han inte var i skolan.
– Nu har jag gått en termin på en anpassad skola för folk med funktionsnedsättningar. Vi har regler, men eleverna får styra mycket. Om jag exempelvis inte orkar gå på en lektion får jag gå till en annan i rummet intill. Då lär jag mig annat för en stund, sen går jag till en annan grupp och lär mig ännu mer.
Han kände viss oro inför skolstarten och tänkte: Nu går inte jag på en normal skola. Jag är inte som alla andra och kommer inte att ta studenten med mina vänner.
– Jag var rädd att bli utstött igen, som jag varit sedan ettan. Jag har varit den bossiga grabben som alla sa till. När jag bytte till en skola där alla var annorlunda, var jag orolig för att förlora kontakten med vänner. Senaste halvåret har varit upp och ner, men idag mår jag riktigt bra. Jag umgås med mina barndomsvänner och har aldrig mått så bra som nu.
”JAG
VAR GRABBEN UTAN FRAMGÅNG”
Efter sin medverkan i serierna Adhd –extra allt och Bokstavsbarnen blir Ture
igenkänd.
– Det smällde lite efter serierna, men jag har mått bra av att få berätta. Det fanns en tid när jag var lite bossig och fick för mig att jag skulle bli EPA-raggare. Då hjälpte mamma mig och jag slutade att hänga med folk som inte var bra. Sen levde jag livet helt utan ångest under långa perioder.
När Ture återgick till barndomsvännerna som alltid ställt upp för honom, blev måendet bättre:
– Jag var grabben som inte haft framgång i livet eller skolan, han med ångest som velat ta livet av sig. Nu sitter jag här med den bästa familjen och de bästa vännerna man kan ha, alla folk kan inte ta att det går bra för mig. Jag kunde få höra att jag var en sopa på stan. Självförtroendet blev noll. När jag möter dem nu är de tysta, som om de skäms. De trodde nog inte att jag skulle komma så här långt.
Ture är 16 år. Halva livet har han fått avslag från kommunen på ansökan till resursskola och för extra stöd. Åtta års avslag inkluderar även avslag på ansökan till skolbyte till annan kommunal skola. Det skulle kosta för mycket att tillgodose hans behov, trots att han saknade betyg i alla ämnen. Mamma Sara kontaktar kontinuerligt
JAG VAR GRABBEN
SOM INTE HAFT
FRAMGÅNG I LIVET
ELLER SKOLAN, HAN MED ÅNGEST
SOM VELAT TA
LIVET AV SIG.
kommunen med frågan: ”Vem är skyldig till hans mående, när skolan är orsaken till hans ångest och utanförskap?” Med hjälp av socialtjänsten, som anlitar juridisk hjälp – efter ännu en orosanmälan, får han till slut plats på resursskolan Magelungen. – Jag är inte arg på någon, säger Ture. Alla lärare har försökt sitt bästa, men det har inte funkat för mig. Däremot är jag besviken på hela skolsystemet, att de inte kan göra på något annat sätt. Skolan visste vad jag behövde i mellan- och högstadiet, men de gjorde ingenting. Mina föräldrar och jag har alltid vetat och berättat för skolan vad jag behöver, men de lyssnade inte.
Ture hyllar särskilt en lärare från grundskolan:
– Martin är helt underbar, han har betytt mycket för mig. Den bästa läraren i mitt liv som förstod mig och som har hjälpt mig genom åttan och nian. Utan Martin hade jag inte varit på platsen jag befinner mig på idag. En dålig dag sa han alltid: ”Om du mår så här idag, kan vi inte göra så mycket åt saken. Vi tar nya tag imorgon.” Det hjälpte mig. Han ringde och frågade vart jag var, om jag inte kom till skolan.
”DE SOM ÄNDÅ INTE KOMMER LYCKAS”
Särskilt minns han sexan som ett skolår då han mådde riktigt dåligt.
– Då brast det totalt, jag ville inte leva. Men jag har kämpat mig igenom dag för dag. Fortfarande har jag en stor fläck inom mig, och har jättesvårt att släppa vissa perioder. Särskilt tiden jag umgicks med fel folk, att jag utsatte mina vänner och familj för så mycket. Det har jag mest ångest för, det var en hemsk tid. Att prata har hjälpt mig med all ångest, och mitt klädintresse. Nu klär jag mig som jag vill och känner mig mer självsäker. Jag vill inte se ut som alla andra, men ändå passa in.
Efter alla skolår med ständiga avslag konstaterar han att skolsystemet är ”helt
Tures egen serie Adhd – extra allt samt Uppdrag Gransknings Bokstavsbarnen kan ses på: www.svtplay.se
värdelöst”:
– Det är fruktansvärt dåligt att de tagit bort smågrupper i skolan. De flyttar på barn som har det bra i en skola. De får byta skola om de vill, men de som inte har det bra och behöver en anpassad skola – de flyttas inte. De som ändå inte kommer lyckas, tänker skolan. Det måste förändras. Jag är så nöjd att jag står här idag med livets första betyg. Det är ett sjukt stort steg. ●
NELLYS återgång till skolan
EFTER FRÅNVARON
En ständig känsla av att vara missförstådd, långa genomgångar, förändringar i högstadiet och jakten på paus ledde fram till Nellys skolfrånvaro i åttan. Hon återvände efter en termins frånvaro till en gemenskap där hon aldrig mer kände sig utsatt och utanför. ”Relationen jag hade till studions pedagoger fick mig tillbaka. Det hjälpte även med deluppgifter och självklara pauser.”
Övergången till högstadiet innebar många förändringar, innan dess hade skolan fungerat för Nelly: – I början av årskurs 7 blev allt svårt. Det kändes som att det knappt var paus mellan lektionerna och att genomgångarna blev allt längre. Att få nya lärare som alla inledde med dessa genomgångar var jobbigt. Jag kämpade för att få betyg i alla ämnen och för att försöka vara som alla andra.
VÄNTAN PÅ PAUS
Känslan av att bli utpekad och känna sig annorlunda minns hon tydligt:
– Du känner dig fel och för högljudd. ”Nu är det väldigt stökigt”, sa lärare ofta. Sen riktades blicken mot mig, hela klassen stirrar. Känslan är att man inte hör hemma i klassrummet, allt blir jobbigt och jag kände mig verkligen utanför.
Text: Caroline Jonsson ● Foto: Privat
De inledande genomgångarna varje lektion återkommer när hon berättar om svårigheterna i sjuan:
– Att lyssna på långa genomgångar gör det svårt att fokusera, då påpekar lärare ofta att man ska sitta still och säger något om hur man är. Alla dessa små kommentarer sätter sig i huvudet. Jag har add, dyslexi och dyskalkyli, svårigheter att räkna och förstå siffror. När jag tappade fokus blev jag ofta den högljudda eleven, och jag upplevde att ingen lärare förstod eller försökte hjälpa mig. Lösningen handlade oftast om att jag skulle ut ur klassrummet.
GAV SAKTA UPP
Hon önskar att lärare kunde ha agerat annorlunda i de situationerna:
– De kunde ha tagit mig åt sidan och försökt att prata med mig, ställt frågor så de förstod hur jag fungerar. De kunde försökt att förstå mitt perspektiv, hur jag kände och inte peka ut mig. Det hade hjälpt med en schemalagd paus eller att få rita under lektionen för att lättare kunna fokusera. En lärare pratade oftast hela timmen, men det fanns faktiskt en annan lärare som inkluderade pauser. Vi fick alltid ställa oss upp och köra några träningsövningar, det uppskattades av hela klassen.
Nelly fick ta pauser, men den överenskomna pausen dröjde ofta:
– Det var aldrig förutbestämt eller ens lätt att få en paus. Att ständigt be om lov gör också att man känner sig utpekad. Ofta fick jag vänta länge, innan jag fick gå ut och ta fem minuter. Lärarna förstår inte riktigt oss elever med diagnoser. I åttan orkade jag inte mer, sakta gav jag upp.
ETT ANDRA HEM
Relationen till socialpedagogen och resurspedagogen som var gruppansvariga för den lilla gruppen i studion var nyckeln till vändningen, berättar hon:
– Relationen jag hade till studions pedagoger fick mig tillbaka. Det hjälpte även med deluppgifter och självklara pauser. De fick mig att vilja gå till skolan. Här behövde jag inte vänta 20 minuter innan jag fick lov att gå ut. ”Ta en paus, vi hjälps åt när du kommer tillbaka”, sa de. Det hade lärare aldrig sagt tidigare. När det var stökigt var de aldrig nedvärderande, de fick allas respekt. Studion blev som mitt andra hem i en gemenskap där jag aldrig kände mig utsatt eller utanför.
”SKOLAN ÄR INTE FÖR OSS”
Hon beskriver hur skolan får elever med diagnoser att känna sig annorlunda för att man behöver anpassningar utifrån sina behov. – Skolan är inte skapad för oss som lätt tappar fokus och behöver vara aktiva, vilket är den största faktorn till att allt blir så fel och att frånvaron ökar när elever börjar må dåligt på riktigt. Jag tycker det är intressant hur många av oss som kämpar – vissa blir frånvarande men får inte någon speciell hjälp.
Nära relation till förstående lärare, korta genomgångar och pauser är några faktorer som gjorde henne trygg i skolan igen. Mest av allt önskar hon ökad kunskap om diagnoser till all skolpersonal:
– Lärare behöver utbildning om till exempel adhd, add och andra diagnoser. Kanske kan de bättre förstå hur vi faktiskt har det. Att vi inte är de här jobbiga och stökiga eleverna, det handlar
DU KÄNNER DIG FEL OCH FÖR
HÖGLJUDD. ”NU ÄR DET VÄLDIGT
STÖKIGT”, SA LÄRARE OFTA. SEN RIKTADES BLICKEN MOT MIG, HELA KLASSEN STIRRAR. KÄNSLAN ÄR
ATT MAN INTE HÖR HEMMA I
KLASSRUMMET, ALLT BLIR JOBBIGT OCH JAG KÄNDE
MIG VERKLIGEN UTANFÖR.
om att vi faktiskt behöver hjälp. Det hade varit grymt om alla skolor hade mindre grupper. Även om jag kände motstånd till studion hade jag inställningen att våga testa. Mamma har såklart också hjälpt mig.
ARBETAR PÅ DOTTERNS SKOLA
Nellys mamma Linda har följt dotterns resa i yrkesrollen som speciallärare och vårdnadshavare:
– Jag jobbar på samma skola som Nelly gick på alla dessa år och instämmer i att man inte kan ha för långa genomgångar. Varken barn eller vuxna orkar lyssna och ta in information för långa stunder. Aktiva lektioner kan till exempel vara att elever roterar i grupper till olika stationer för att undvika stillasittande. Det finns arbetssätt och metoder som inkluderar fler elever.
Det är inte lätt för lärare att anpassa för varje enskilds individuella behov eftersom grupperna idag är stora, konstaterar hon:
– Däremot anser jag att alla pedagoger bör inkludera pauser och att de måste anpassa utifrån varje grupps behov. Det hjälper många som går i helklass, men det löser inte allt. Att bygga och arbeta vidare med relationer räcker väldigt långt. Jag är tacksam för att Nelly har kunnat säga ifrån när någon fällt elaka kommentarer, det orkar inte alla elever. Med tanke på hur ungdomar mår och hur de påverkas av skolan behövs politiska beslut. Politiker behöver kliva in i skolan och se verkligheten.
AVSLUTNINGSBREVEN
Nyligen lämnade Nelly grundskolan med bra betyg och stärkt självkänsla:
– Det känns superbra men ledsamt att lämna Thomas och Bengt, jag grät när vi skulle ta avsked. De fick varsitt brev från mig, jag skrev hur mycket de hjälpt mig privat och i skolan. De räddade verkligen mitt liv, genom deras sätt att bara finnas där och hjälpa mig. Det ville jag berätta och få dem att förstå.
MÅLET FÖR NELLY HAR LÄNGE VARIT STYLISTYRKET:
– Det har drivit mig att jag är så målmedveten. Jag var ju inte säker på om jag skulle klara grundskolan, men så fort jag fick hjälp och anpassningar kände jag att jag ville kämpa. På gymnasiet kommer jag att gå i ordinarie klass på hantverksprogrammet, men eftersom vi jobbar så mycket praktiskt känner jag lättnad. Klassen är mindre än i grundskolan och det blir fler praktiska ämnen där jag får vara aktiv och jobba med kroppen. ●
Digitalt utbildningsmaterial om NPF och problematisk skolfrånvaro
Attentions projekt Vägen tillbaka har under sina projektår haft hundratals möten med elever, föräldrar, lärare, forskare och andra yrkesverksamma. Tillsammans med barn och föräldrar har vi lagt pusslet kring vad som har föranlett skolfrånvaron. Vårt utbildningsmaterial ”NPF och problematisk skolfrånvaro – Att förstå, förebygga och skapa möjligheter för en återgång” är ett direkt resultat av allt som framkommit i projektet.
VAD BESTÅR
Susanne
Hallå där
Berneklint
– ansvarig för utbildningsmaterialet!
UTBILDNINGSMATERIALET AV?
– Materialet med dess teman är framtaget utifrån det som barn med NPF med egen erfarenhet av skolfrånvaro samt deras föräldrar har identifierat som särskilt viktigt när det gäller att förebygga och/eller åtgärda skolfrånvaro. Materialet består av filmer med unga med egen erfarenhet, föreläsningar och filmer med forskare och profession såsom psykologer och läkare. Till de olika filmerna finns diskussionsfrågor och tipslistor. Materialet är gratis och finns digitalt på Attentions hemsida och är lätt att ladda ned.
BERÄTTA LITE OM INNEHÅLLET, VILKA ÄMNEN TAS UPP?
– De ämnen som berörs är fysisk lärmiljö, relationell kompetens, att främja gott mående samt samverkan mellan hem och skola. Det finns också en avslutande modul som handlar om vad man kan behöva arbeta vidare med i sin verksamhet och hur.
TILL VEM VÄNDER SIG MATERIALET? HUR ÄR DET TÄNKT ATT ANVÄNDAS? – De primära målgrupperna är personal som arbetar i grundskolan, då de föräldrar och barn som deltagit
har gett sina erfarenheter utifrån den miljön. Men det är breda teman som är lika relevanta för till exempel lärare, elevhälsa och skolledning på gymnasiet. Materialet går att använda för egen reflektion, men lämpar sig bäst för diskussion tillsammans med kollegor i till exempel arbetslaget eller elevhälsoteamet. Till varje modul finns också frågor som riktar sig direkt till skolledningen. Om det är någon specifik modul som man är intresserad av går det att plocka ut och genomföra bara den.
VARFÖR TYCKER DU ATT SKOLORNA
SKA ANVÄNDA SIG AV JUST VÅRT MATERIAL?
– Det är ett unikt material där elevernas egna upplevelser och reflektioner är själva basen, men som kombineras med intressanta forskare och yrkesverksamma inom området. Innehållet belyser både förebyggande och åtgärdande arbete kopplat till skolfrånvaro. Materialet är lätt att använda och kostnadsfritt vilket förhoppningsvis gör det enklare för fler skolor att använda sig av det. Det råder ju en konstant tidsbrist i skolans värld. Hur mycket tid måste man avsätta för den här utbildningen?
– Problematisk skolfrånvaro är ett växande problem som alla skolor måste hantera och ta på allvar. Tiden man lägger på det här utbildningsmaterialet får man tillbaka högre antal i närvarande elever. Det är även lätt att anpassa materialet efter den tid som finns tillgänglig genom att till exempel kombinera filmer med de diskussionsfrågor som är relevanta just nu för skolan. ●
VILL DU ANVÄNDA
DET DIGITALA
MATERIALET?
DU HITTAR DET PÅ: www. attention.se/ for-skolpersonalen
Att förstå,
Materialet består av:
FÖRELÄSNINGAR med forskare och profession såsom psykologer och läkare.
DISKUSSIONSFRÅGOR anpassade för skolledning och skolpersonal.
FILMER unga med egen erfarenhet.
TIPS OCH VERKTYG
• trygghetsinventering,
• tipslistor från profession, föräldrar och elever
• verktyg för att kartlägga energi
förebygga och skapa möjligheter för en återgång
Tips till skolan från de unga själva
När Attention möter barn och unga som hamnat i problematisk skolfrånvaro, säger de ofta kloka saker om hur skolfrånvaron kunde mildrats eller förhindrats helt. Nedan har vi samlat några av tipsen som kommit in till oss under vårt arbete i Arvsfondsprojektetet Vägen tillbaka.
DEN FYSISKA LÄRMILJÖN
• Kom ihåg att alla med NPF är unika och har olika behov. Ta reda på vad just den eleven du möter har för behov av stöd och anpassningar.
• Involvera alltid eleven själv i att hitta lösningar kring sin skolsituation.
• Ta reda på vad som ger energi och vad som kostar energi under skoldagen.
• Försök att ”intryckssanera” elevens skolmiljö.
RELATIONER I SKOLAN
• Försök ta reda på vem/vilka personer som eleven känner sig mest trygg med.
• Hitta ett sätt att stämma av ”dagsformen” hos eleven. Vad är lagom kravnivå just idag?
• Ta reda på hur eleven upplever skolan med fokus på mående och trivsel.
UNDER SKOLFRÅNVARON
• Fråga eleven hur ni bäst håller kontakten under frånvaron.
• Var uppmärksam på hur eleven upplever möten i skolan. Uppstår exempelvis känslor av att vara ifrågasatt?
• Hitta lösningar för hur eleven kan delta i undervisningen även vid skolfrånvaro.
• Fortsätt meddela eleven vad som händer i klassen, till exempel projekt och studiebesök.
• Lägg lite extra energi på att få eleven att förstå att han/hon är saknad.
• Titta er omkring och fundera på om det är andra professioner som är bra att samverka med för barnets mående.
VID ÅTERGÅNG TILL SKOLAN
• Gör en plan på återgången tillsammans med eleven och föräldrarna. Koppla på elevens intressen och relationer med pedagoger i planen. Även elevens eventuella prestationskrav och måendesituation bör inkluderas i planen.
• Kartlägg momenten under skoldagen som kan skapa hinder för barnets återgång, till exempel matsituation, ombyte inför idrott, förflytta sig i byggnaden.
• Kom överens om hur framsteg uppmärksammas.
• Ge extra mycket utrymme för vila och pauser för eleven under återgångsperioden.
ELEVENS CHECKLISTA, Så här vill jag som elev ha det i skolan: Elevens checklista
Checklistan fylls i av elev för att skolpersonal ska få en uppfattning om vad hen behöver.
1. Lärare och personal ska få information om min funktionsnedsättning.
2. Tydliga skyltar och gärna foton på personalen utanför deras rum.
3. Inga surrande fläktar, störande ljud eller flimrande starka lysrör.
4. Information i god tid om vad som ska hända. Det är jobbigt för mig om det händer något oväntat.
5. Både muntlig och skriftlig information, som är rak och tydlig.
6. Påminnelser och hjälp med planering.
7. Kontrollera att jag verkligen har uppfattat det ni har sagt.
8. All undervisning på så få ställen som möjligt.
9. Anteckningshjälp på lektioner och möten.
10. Tillgång till ett lugnt rum om jag blir stressad och övertrött.
11. Skriftlig information om vilken hjälp jag kan få och vem jag ska prata med för att få stöd.
12. Öronproppar eller hörlurar för att slippa ljud.
13. Jag behöver ordning och reda.
14. Hjälpmedel som ger mig struktur, t.ex. tids- och planeringshjälpmedel, en whiteboard, scheman eller listor på vad jag ska göra.
15. Stöd och strategier för hur och när jag ska börja ett arbete och avsluta det.
16. Tala om precis vad jag ska göra och i vilken ordning jag ska göra det, vad som är viktigast att göra först om jag inte hinner allt, vem jag ska fråga om något blir fel och när jag kan fråga, när jag har ansvar och när andra har ansvar.
17. Jag vill på bestämda tider gå igenom hur allt fungerar och ha stöd, samtal och hjälp att lösa problem.
Annat som är viktigt för mig:
Mitt namn:
Adress:
Telefonnummer:
E-postadress:
Denna checklista får lämnas ut till:
Informationen till den här checklistan kommer från Asperger- och ADHD-center.
Ny bok ger röst åt unga med problematisk skolfrånvaro
I Sverige finns tusentals barn med problematisk skolfrånvaro. I boken Tusen tomma skolbänkar får vi via de unga själva höra om orsakerna till frånvaron och vad de behöver för att komma tillbaka. Boken är skriven som ett stöd för alla inom skola, vård och familj.
