Azras bok by Fantasifabriken Lillholmsskolan

AZRAS BOK MINA MINNEN FRÅN BOSNIEN

Förord till andra upplagan. Ja, det har nu gått ett halvt år sedan jag skrev min bok. Jag var mycket nöjd och lycklig med den. Det tog ungefär en termin för mig att göra den. Hur har livet varit sedan dess? Ibland har det varit lite tråkigt men för det mesta var det kul. Det som är mycket sorgligt är att mina föräldrar har skiljt sig. Vi har flyttat till Brantholmsgränd 24, det är en stor lägenhet. Nu går det bättre i skolan än förra året. Jag har en bra lärare som heter Joakim, han är lite sträng men annars bra. Nu går jag i femte klass och trivs mycket bra. Jag kom aldrig i väg till Sarajevo. Det var just då mina föräldrar skilde sig. Men jag pratar fortfarande med mina fastrar i telefon. Lillholmsskolan, december 1998 Azra

Förord till tredje upplagan. Nu är jag 13 år gammal och ska börja i högstadiet. Det tycker jag skall bli roligt. Jag har många kompisar i Österholmsskolan. I sommar skall jag åka till Bosnien med min mamma, mormor och min lillebror Amil. Vi kommer också att åka till Kroatien i 15 dagar. Där skall vi sola och bada hela dan så länge vi kan. Lillholmsskolan, maj 2000 Azra

Det här är jag och min familj innan kriget. Här var jag ungefär 2 år gammal. När jag var liten gick vi alltid till stranden med min mamma, pappa och min pappas syster.

Här är jag när jag var och hälsade på mina kusiner i Kanjice med min mamma och min lillebror Amil som var bara några månader gammal. Min mormor bodde i ett stort hus och där var vi alltid när vi var i Kanjice.

Det här är jag och min familj innan kriget. Här var jag ungefär 2 år gammal. När jag var liten gick vi alltid till stranden med min mamma, pappa och min pappas syster.

Här är jag och min pappa när jag är nästan nyfödd. Det är innan kriget när vi bodde i Foca.

Det här är mamma med min lillebror Amil som nu är 10 år. Han är busig och slår sig alltid. När vi bråkar med varandra är det alltid han som vinner.

Här är jag och min pappa när jag är nästan nyfödd. Det är innan kriget när vi bodde i Foca.

Det här är mamma med min lillebror Amil som nu är 10 år. Han är busig och slår sig alltid. När vi bråkar med varandra är det alltid han som vinner.

Nu skall jag berätta hur jag bodde i Sarajevo. Det var varmt och kallt. Man fick ha allting stängt för att det skulle vara varmt i huset. Vi hade tv, kläder, säng och video men vi hade lite mat. Jag åt soppa för att jag inte skulle bli hungrig på hela dan Jag har massor av bilder i huvudet. Men det är svårt att ta ut dem från mitt huvud.

När jag var liten var jag med i kriget och såg hur människor hade det svårt med att skaffa mat och hur människor dog av granater, pistoler och bomber. Jag har varit i hela kriget med min faster, kusiner och dom andra kompisarna. Jag hade inte så många kompisar i Sarajevo. Jag hade bara två kompisar, men Sarajevo är ett stort land, och jag hoppas att det är över med kriget så alla får det lugnt och fint. AZRA I KRIGET ÄR SLUT HÄLSAR AZRA.

Det var snö i Sarajevo när jag var på väg till stan. Jag skulle fotografera mig tillsammans med Ado. Han är min kusin. Vi bråkade ibland men det var inte på riktigt. Vi var som syster och bror. Han hade inga syskon då men nu har har han en syster som heter Lejla och hon är jätte söt! Hennes hår är som en panker. Panker betyder taggar, hon liknar en igelkott. Ibland gick Ado och jag runt huset för att titta om det fanns pistoler eller knivar. Om vi hittade några så slängde vi genast dem för det var farligt.

Sex veckor efter att jag hade kommit till Sverige började jag i skolan. Det var jobbigt. Jag kunde inte svenska för jag var ny i klassen. Jag gick i första klass i Östbergaskolan. Där fanns en flicka som hette Amela och hon blev min bästa kompis. En vecka senare kom en ny flicka som heter Skurta och hon blev min bästa vän. Amela och hon pratade svenska och bosniska med mig. Sen blev det roligt, jag lärde mig prata svenska och det var kul. Jag åkte varje dag taxi till skolan. Jag fick många vänner. Sen fick jag byta till Lillholmsskolan. Det var inte så kul. Min lärare heter Joakim. Joakim är en sträng lärare. Han kan göra saker utan att fråga mig först. Så klart jag måste säga ja men jag vill att han frågar mig först. Annars säger jag nej. Han planerar saker utan att fråga mig. Jag tycker att han börjar bli dum. Hälsningar Azra.

Min första kram av min mamma på två och ett halvt år.

Om Resan Det var sista dagen i Sarajevo, jag skulle säja hej då till mina kompisar. Jag var ledsen. När jag kom hem började jag packa mina kläder. Jag packade mina byxor och min tröja men jag tog inga leksaker för jag skulle få nya när jag kom till Sverige. Jag ville att mina kusiner skulle få mina leksaker. Sedan kom Röda Korset och hämtade mig. När vi kom till flygplatsen var det krig där. Jag var mycket rädd. Jag fick vänta en timme. Sen kom flygplanet. Jag gick in. Dom sa att jag inte skulle vara rädd men jag var rädd för jag hade aldrig i hela mitt liv åkt flygplan. När jag såg min Mamma och min pappa och min lille bror Amil jag börja gråta. Vi åkte hem. SÅ SLUTAR MIN SAGA I SVERIGE.

Här väntar dom på mig. Mamma, pappa och min mammas kompis. Min mamma är inte så glad för jag har inte kommit än. Dom fick vänta i 4 timmar och 20 minuter.

Här pratade kvinnan som hjälpte mig när jag kom till Beograd med min mamma. Vi var på ett hotell men jag var inte så intresserad för jag tittade på min Barbi som jag fick av mamma när jag kom...

Den här bilden talar om när jag kom till Sverige. Kvinnan med randig blus var från Röda Korset och följde med i flygplanet. Hon var snäll, hon köpte godis och vi fick åka taxi. Jag träffade hennes syster, vi åt tårta och nästa dag åkte vi till Sverige. När jag fick se min mamma och pappa var jag lycklig och min mamma gav henne blommor.

När jag kom till Sverige det var pirrigt. Vi gick till en restaurang. Pappa köpte saft, dom började prata. Mamma frågade mig hur det var i Sarajevo. Jag sa att det var tråkigt. Jag kunde inte dricka min saft för det var så pirrigt i magen. Mamma sa: - Ska inte du dricka din saft? Jag sa att jag kan inte dricka den för det var pirrigt i magen. Vi åkte hem till Årsta. Där bodde min mamma och pappa och jag och min lille bror Amil.

När jag kom till Sverige så fick jag se min lille bror Amil. Han var lite blyg, han visste inte vem jag var. Han sa: - Vem är du ? - Jag är Azra, sa jag. - Var är min mamma? Jag gick och kramade min mamma. - Vet du att det är min mamma så flytta på dig, sa Amil. Jag sa att det är min mamma också. Han frågade henne. Hon sa: - Ja, hon är mitt barn. Han blev lite kaxig för mamma kramade mig. Han sa: - Rör inte min mamma! Han gick till min pappa och sa: - Hon rör min mamma!! Nu har jag bott med Amil i två och ett halvt år. Nu är Amils svartsjuka över. Ibland bråkar vi syskonbråk, ibland gillar han att fixa mitt hår .

Jag vet inte hur jag ska förklara. Jag var rädd och blyg. Jag satt och försökte förklara lite men det var svårt. Jag hade mycket rädsla i mig. Dom frågade mig hur det var i Sarajevo. Jag sa det var inte så farligt. Det var lite svårt för jag grinade hela tiden. Man kunde märka att jag var rädd. Jag saknade Abida också. Och mina kusiner och kompisar som jag hade i Sarajevo. Det var tid att gå hem. Till mamma och pappa......

Den 13.2. visade jag en film för Tuva-Stina från Foca. Vi tittade på mitt hus som brann och hur det var innan kriget. Vi såg moskén och en liten springbrunn med kranar där man tvättar fötterna innan man går in i moskén. Det var fint inne i moskén. Jag har varit där många gånger med min faster.

När mina kusiner kommer och hälsar på brukar vi leka tillsammans. Jag har alltid mina gamla stövlar på mig när jag ska gå ut och leka med dom. Vi brukar leka med mina dockor eller med min katt Brena, hon tycker inte om barn därför bits hon. Man brukar höra skott. Då blir man rädd.

Min faster hade alltid tid att leka med mig. Att leka för att jag att ska ha det roligt. Och jag har alltid tid att hjälpa min faster att sälja ägg och mjölk. Men en sak funderar jag på, varför kom hon inte med till Sverige? Min mamma sa att dom gav henne papper och pass men Röda Korset ville inte ta med henne. Vem vet, inte jag i alla fall.....

När jag var i Sarajevo och hälsade på mina kusiner så började kriget. De bombade och krigade. Det var svårt att gömma sig för det var mycket granater och skott. Tack vare min faster hade jag någon som tog hand om mig annars skulle jag vara död nu. Några veckor senare ringde min mamma och pappa till min faster i Sarajevo. Min pappa sa att han skulle hämta mig. Men det blev inte så för det var en man som sa till honom: - Jag kan släppa dig igenom men på andra sidan är det serber. Dom kommer att döda dig. Så pappa var tvungen att åka tillbaka till Mravinjac och så blev det så att jag blev kvar i Sarajevo två och ett halvt år. Det var mycket svårt att skaffa mat och kläder. Dom som var fattiga gick nästan nakna på gatan. Dom hade inget att äta eller dricka. Det är över 100.000 stycken döda i kriget i Bosnien. Min mamma och pappa var tvungna att fly till Sverige och jag var kvar i Sarajevo.

När jag var på väg till Sarajevo för att hälsa på alla mina kusiner och alla mina fastrar och kompisar var det kul. I bussen vi åkte med hade vi väskor med kläder. När vi hade åkt halva vägen stannade bussen och alla skulle gå ut. Serberna tog allt guld från människorna. Jag sa till en man: - Varför rotar inte du i min väska? Alla började skratta åt mig för att jag sa så till honom. Sen började bussen åka igen. Det var jobbigt att åka i tre dagar. Sen var vi framme i Sarajevo. Men efter några dagar började de kriga och jag blev kvar i Sarajevo i två och ett halvt år utan föräldrar. Jag blev med min faster Abida i kriget.

Jag har varit två och ett halvt år i ett krig utan mina föräldrar. Jag hade mycket rädsla i mig och det har jag fortfarande. Rädsla går inte att bota, det är som en sjukdom. När jag säger ordet rädsla känner jag det jag sett och upplevt i kriget. Hjärtat börjar dunka snabbare och snabbare. Man blir yr, det känns som man snurrade och man blir blek i ansiktet. Men nu hör jag inte några skott eller sirener så jag behöver egentligen inte vara rädd längre.

Man kan säga att mitt liv har förändrats mycket av kriget. Jag undrar varför dom började kriga. Varför frågade dom inte om dom får bo i vårt land, dom skulle fått göra det om inte allt hade hänt så här. Jag har inte bara sett levande människor. Jag har sett döda människor. Jag har sett barn dö. Det var en pojke som skulle vaccineras. Han satt i en stol för att få en spruta. Plötsligt kom en granat genom fönstret. Den träffade honom i magen. Han dog genast. Vi var många barn som stod i kö och väntade på att ta en spruta. Den bilden har jag i huvudet. Den är mycket allvarlig och hemsk. Jag trodde inte att det skulle kunna hända sånt här, inte på detta viset i alla fall...

Min mamma hade det svårt under dom här senaste åren. Hon försökte få mig till Sverige. Det var inte så kul för mig heller. Det var svårt för mig att man inte kunde vara ute så mycket för att det var krig och man bombade. Allt man kunde vara ute var i 5 eller 10 minuter, det berodde på dag och tid. Min mamma hade inte jobb eller något att betala 5000 kr för att jag skulle komma till Sverige. Det var Röda Korset som hjälpte mig till Sverige. Om inte Röda Korset hade hjälpt mig så skulle jag inte vara här i Sverige med min mamma och min pappa och min lillabror Amil….

Nu är det dags igen, jag skall åka till Sarajevo till min faster Abida och dom andra. Jag önskar att jag åkte dit för alltid för jag har ingen här. Mina bästa vänner och släktingar bor i Sarajevo. Men det kan jag inte för jag måste gå i skolan här. Jag tycker skolan är dålig för man har inte många kompisar, dom går alltid ifrån. Det var allt för mig. Juni –97

Del 2 Azras bok vårterminen 1999 med Tuva—Stina Nu har mitt liv gått vidare. Tack vare Röda korset som hjälpte mig. Jag har nu bott i Sverige i fem år och jag har blivit van och jag har fått många kompisar i Lillholmsskolan. Min lärare heter Joakim Stenholz och han är en bra lärare. Men en sak kommer jag aldrig att glömma. Det är det jag har varit med om under tre år i krig. Det är de minnen jag alltid kommer att komma ihåg. Jag tänker om och om igen på det som har hänt, det är svårt för mig att tänka. Jag får alltid samma minnen hela tiden. Jag tänker: - Nej, nu händer samma sak igen i Kosovo. Det blir svårare för alla människor.

Men nu har jag en mamma och en lillebror som jag tar hand om. Det är inte alla som har en mamma. Jag är glad att jag inte förlorat min mamma. När jag var fem eller sex år, då hade jag förlorat min mamma i tre år under kriget. Mycket har förändrats, jag går i skolan och har en familj som jag tar hand om så mycket jag kan. Nu har jag ett lugnt liv med min familj. Jag har en bror som jag tycker mycket om fast vi bråkar lite syskonbråk. Men för mig spelar det ingen roll, jag trivs i Sverige. Här har man något att göra. Man behöver inte sitta hemma i tre år. Här kan man gå ut och promenera och träffa sina kompisar. När jag kom till Sverige var mina två första kompisar Hulda och Josefina. Vi har känt varandra i fyra och ett halvt år.

Källaren i Sarajevo Jag var liten och förstod ingenting. Jag fick bara springa när det började kriga. Sirenerna började tuta. Folk blev rädda och alla började gömma sig bakom bilar i stan. Men man fick inte springa, man fick bara gå långsamt. Barn blev rädda och dom grät. Man hade inget mat i källaren. Man brukade aldrig hinna köpa mat eftersom allt hände så snabbt. Ibland fick man vara i källaren tills sirenerna har slutat att tuta.

Egentligen fick man gå ut bara när det blev oväder. Så när det började regna gick alla hem. Hemma åt vi så mycket vi kunde för att vara mätta om samma sak skulle hända igen. Folk vaktade djuren i sina stall mycket noggrant så att ingen skulle stjäla djuren. Det var mest djur man snodde för dem kunde man döda och äta när man inte hade någon mat. Så man fick passa djuren varje dag. Det var svårt för dom som var fattiga, dom dog. Det var mest bosniska zigenare som dog och blev hemlösa. Det var många som dog på gatorna och i portarna. Det var den värsta mardrömmen man fick uppleva under kriget. Man fick se på tv varje dag hur människor dog på gatorna. Alla sjukhus var nerbombade och det fanns inte många ställen där man kunde ta hand om sjuka. Men en sak kommer jag att fundera på om och om igen. Varför började dom kriga, jag undrar varför? Och hur kunde dom göra så? Men det svaret kan ingen ge mig, bara Gud .

EFTERORD Nu har jag gått ut 6:an och ska börja i 7d i Österholmsskolan. Jag hoppas att det blir roligt i min nya skola, jag ska börja i en dramaklass. Men det kommer bli tråkigt att lämna Lillholmsskolan på grund av att jag har många lärare som jag kommer att sakna. Jag skulle vilja tacka alla lärare som t.ex. Joakim som har hjälpt mig med allt och Tuva-Stina som också har hjälpt mig med min bok och läsningen. Det är länge sen kriget fast det känns som det var igår. Alla minnen är inte borta. En del har jag glömt och en del är kvar. Det finns fortfarande rädsla i mig som det inte går att skrämma bort. Men åren har gått och jag mår mycket bättre. Jag har en familj som stöttar mig och jag stöttar dom. Vårterminen 2000 Azra Hakanovic

Azra påbörjade sin bok vårterminen 1997, då hon gick i fyran. Under terminen kom hon en timme i veckan till mig för att bearbeta sina upplevelser från Bosnien. Vårterminen 1999 väckte kriget i Kosovo hennes minnen och hon fortsatte skriva. Tuva– Stina Lindén, Speciallärare Lillholmsskolan, Skärholmen

Boken redigerad av Azra och Tuva- Stina med hjälp av Fantasifabriken

Skärholmen

Lillholmsskolan, Stångholmsbacken 91-95 127 40 Skärholmen Nytryck september 2004 Fantasifabriken är en del av Lillholmsskolan och Bredängsskolan

Boken redigerad av Azra och Tuva- Stina med hjälp av Fantasifabriken

Skärholmen

Lillholmsskolan, Stångholmsbacken 91-95 127 40 Skärholmen Nytryck september 2004 Fantasifabriken är en del av Lillholmsskolan och Bredängsskolan