MITT DJUR I STOCKHOLM
MITT DJUR I STOCKHOLM
En fantasi i bild och ord med eleverna i årskurs 8, Lillholmsskolan, Skärholmen
Vägen hem Naturens dofter är verkligen härliga. Den gröna mossan har börjat blomstra och träden har fått nya blad. Allt man hör är fåglarna som kvittrar i vacker rytm. Jag är på jakt efter något att äta. Plötsligt hör jag något prassla i ett träd. Det är en ekorre. Vi stannar upp och får ögonkontakt, han har nog redan förstått att jag utgör ett hot. Som tur är, är jag listig och smidig. Snabbt hoppar jag upp i trädet men ekorren hinner hoppa över till trädet intill. Ett skott har avlossats, hela skogen ekar. Ljudets dån avbryter min jakt. Jag tassar i riktning mot ljudet. Jag kommer fram till en brant och nedanför står ett par jägare. Vi får ögonkontakt och jag springer snabbt åt det motsatta hållet. Mitt hjärta bultar hårt och jag känner hur det börjar bli svårt att andas. Jag orkar inte springa mer och
gömmer mig i en liggande, ihålig stock. Jag hör små kvistar brytas och ljudet som närmar sig. Ett slag mot stocken delar den i två halvor och snabbt får jag ett nät över mig. Jag hör jägarnas skratt och firande. Jag sitter i en bur på väg ut ur skogen, lukten av mossan har redan försvunnit. Lastbilens motor dånar i lastbilstrailern där jag är. Efter ett par minuter märker jag att vi har hamnat i intensiv trafik. Man kan höra olika motorer och människors pratande. Troligen är jag i mitten av en gata i en stad. Plötsligt kör lastbilen över något som får lastbilens bakdörr att öppna sig. Buren jag sitter i ramlar ut och hamnar på marken. Den slår hårt mot asfalten, så hårt att buren öppnas. Jag är helt förvirrad, allt är okänt och jag har ingen aning om åt vilket håll jag borde springa. Jag springer in i en park och gömmer mig under en bänk. Över mig står underliga träd med rosa blad. Min svans är för lång för att kunna gömmas under bänken. Den nuddar en killes ben och han flyger upp från bänken. Han hukar sig ner mot marken och sänker ner huvudet för att se vad som rör vid honom. Han får syn på mig och våra blickar möts. Helt stilla stirrar vi in i varandras ögon. Han sträcker sakta handen mot min päls. Mina instinkter säger mig att jag borde bitas för att skydda mig själv. Men han stryker bara mig på ryggen och ser märkligt på mig, inte på ett hotfullt sätt utan som om jag är beundransvärd. Han ger mig en bit varmkorv, reser sig upp och går iväg. Han ropar hejdå. Jag går efter honom på lite avstånd. Han märker att jag följer efter honom. Han styr stegen mot en park i utkanten av staden. Han vänder sig om då och då. Han fortsätter att gå till slutet av parken och där ser jag ett stort fält där han stannar och pekar mot skogsbrynets början. Jag blir så glad och springer allt vad jag orkar in mot skogen. Äntligen har jag funnit vägen hem. Joaquin Walter
Bästa vänner Det var en varm dag i Kungsträdgården. Man märkte direkt de japanska körsbärsträden som blommade. Doften från blommorna täckte hela området. Det kryllade av människor i vårsolen. Jag var där med mina kompisar. Vi försökte ta professionella bilder av varandra. Det gick bra för oss och alla var nöjda med bilderna. Vi skulle köpa något att dricka. Vi promenerade runt och njöt av den härliga stunden. Sedan började vi att berätta om våra favorit-Disneykaraktärer från när vi var små. Min favorit var Askungen eftersom jag är en prinsessa. Strax efter det sökte vi på Youtube och tittade på dem.
De hade stora ögon, gulliga och färgstarka kläder. Till och med figurerna hade fantasifulla färger. Man ville ju bara känna på dem. Jag brukade drömma om att de var mina bästa kompisar och att vi brukade hänga med varandra. En dag hade vi jättetråkigt och vi ville ju ta lite frisk luft. Solens varma strålar gjorde oss glada igen. Man kunde se våra leenden och alla 32 tänder som lyste som stjärnor. Vi var alla med på en omgång av kull. Min bästa vän Lilja hade rosa öron och en gul klänning på sig. Hon var arg på mig eftersom jag hade kul med de andra karaktärerna och svek henne. Från ingenstans började hon springa efter mig och jag trodde att hon hade förlåtit mig. Men jag kunde inte förstå vad hon tänkte. Jag försökte springa fortare och fortare varje gång. Men hon kom i kapp mig. Hon sprang efter mig och gjorde mig stressad. Jag vände mig och kollade på henne. Plötslig puttade hon mig och jag tappade balansen. Jag förväntade mig att hon skulle hjälpa mig upp igen. När jag tittade upp mot henne såg jag hennes stora leende och brast ut i skratt. Ezgi Bicen
Du är fin som du är ” Han är så ful” är vad han hela tiden får höra från människor. Han är trött på att höra det dag ut och dag in. Att han aldrig kommer bli något. Att han inte ser ut som de andra. Men han blir också utfryst av sina vänner för han är ”ful” eftersom hans vänner tror att de är bäst. Och han måste alltid vara i sin begränsade bur, aldrig kunna vara den han vill. Han har blivit trött. Han vill göra något annat, han vill slippa höra att han inte duger till något, han vill träffa människor som gillar honom och inte fryser ut honom. Han vill också utforska vad som finns därute, utanför Skansen. Så han har bestämt sig för att fly. Men hur? Han har tänkt fly när det blir mörkt och planen ser ut att funka. Ingen märker något. När han väl är ute är det mörkt men han kan inte bärga sig till morgonen så att han kan utforska världen. Men tills dess behöver han en plats där han kan skydda sig eller kan sova. Han hittar ett garage som ligger vid en återvändsgränd på Djurgården som han stannar i tills det blir morgon. När det väl blir morgon beger han sig till Djurgården. Han har hört att det finns ett ställe som he-
ter Junibacken där det finns alla möjliga sorts djur. Och det är sant. Där finns alla möjliga varelser, men det känns inte som om han passar in, för han är nu fri att göra allt, exempelvis får han vara var han än vill och ingen ser konstigt på honom. Men det känns inte som om han passar in. Så han stannar inte länge utan går därifrån. När han ska gå över Djurgårdsbron till Strandvägen för att se vad det finns där ser han att det finns en stig ner under Djurgårdsbron och följer den ner eftersom han vill vara ifred. Jag och min klass var på utflykt på Djurgården och vi var på väg över Djurgårdsbron då jag såg att det fanns en stig ner under Djurgårdsbron. Jag blev nyfiken och gick dit ner för att se vad som fanns där. När jag kom dit såg jag hur fint det var och jag blev tagen av utsikten. Men sedan såg jag honom komma ut. Han såg blyg och rädd ut. Jag räckte fram min hand och lovade att ta hand om honom. Jag sa att vi kunde utforska Stockholm tillsammans. Alireza Farzinfar
Fake news? Jag hör dem prata om det i tidningar, tv och till med i radion! ”De finns omkring oss!” ”De är här för att ta över!!” ” Vi kommer alla att gå under!!!” Blah, blah, blah. Media överreagerar, som vanligt. Trots alla varningar om att stanna hemma så går jag ut för lite frisk luft. Allt känns så instängt hemma och Södermalm är ju så vackert vid den här tiden på året, speciellt här uppe på Mariaberget. På min väg tillbaka från den lilla promenaden ser jag något färg-
glatt lite längre bort. Vad kan det vara? Jag går snabbt ner för trapporna vid sidan om det orangeröda huset och kan inte tro mina ögon. De finns verkligen! Aliens, de existerar! Men hur? När? Hade tv verkligen rätt? Jag vill inte göra mig så synlig eftersom jag inte vet vad som skulle hända om de får syn på mig. De är inte så som jag har föreställt mig. De är ganska fluffiga med en färgglad päls, men framför allt ser de inte så läskiga ut som media har beskrivit dem. Borde jag gå fram? Om de kommer för nära kan jag alltid springa iväg. Jag går fram. Vad är det värsta som kan hända? Jag är vid brokanten och plötsligt så hör jag ett skrik, nej, flera skrik. Jag tittar rakt fram och ser dem hålla för munnen. Är de rädda? För mig? Jaha. Amina Hakimi
Den svarta katten på Stockholms slott - Vad gör vi här? Dino ser ut som ett frågetecken. - Vi ska in i det hemsökta slottet som ingen vågar sätta sin fot i, säger jag med en röst som låter som den kom från en grav. - Vem bodde där? viskar Matilda skräckslaget.
- Det sägs att en gammal dam och hennes svarta katt bodde där. Den här damen undrade varför hennes katt alltid vid midnatt stirrade på hennes ansikte med röda ögon. Hon trodde att katten ville ha mat eller ville ut och kissa. - Kom efter mig! Vi ska in i det hemsökta huset. Vem vågar? undrade jag. Nallarna håller varandra i händerna och går in i det hemsökta huset tillsammans med mig. Vi närmar oss dörren och plötsligt täcker ett stort svart moln över solen. Blommornas doft och deras härliga färg börjar försvinna långsamt. - Man kan tro att vi närmar oss helvetet, säger en av nallarna med en viskande röst. Jag öppnar dörren sakta. Dörren verkar vara äldre än flera tusen år. Vi smyger in i slottet. Plötsligt hör man en viskning. Jag känner hur hjärtat dunkar snabbare och svetten som rinner längs mitt ansikte som känns stelt som om det vore en staty. Vi närmar oss ett kolsvart och kalt rum. Hjärtat börjar bulta snabbare och snabbare ju mer vi närmar oss rummet. Nallarna håller i mina händer så hårt som möjligt. Jag hör ett knarrande ljud som kommer från högra sidan av rummet. Jag vänder min blick sakta mot ljudet. Och då ser jag den. Graven. Det är ett konstigt ljud som inte låter som en mänsklig röst. Jag försöker komma närmare graven med nallarna bakom mig. Plötsligt kommer en svart katt från ingenstans bakom oss och försöker attackera mig och mina nallar. Det närmar sig midnatt och då börjar katten stirra med hemska röda ögon. Jag darrar av rädsla och undrar vad som kommer hända nu. Av rädsla vänder jag mig om och börjar springa mot dörren utan att titta bakåt. Då ser jag ljuset som kommer från yttre dörren och springer det snabbaste jag kan. Mina ben rör sig bara framåt. Varje gång när jag går förbi Stockholms slott tänker jag på mina nallar och vad som hände med dem. Amira Al-Zuhairi
Tavlan Efter en lång dag i skolan kände jag mig väldigt trött, så jag bestämde mig för att sätta på en film. Filmen jag valde skilde sig från alla filmer jag någonsin hade sett förut. Den kändes så verklig, som om jag kunde ta på den. Jag blev helt chockad när jag insåg att jag faktiskt var med i filmen. Hur var det egentligen möjligt att jag inte låg i det gamla vardagsrummet längre och att tv:n jag precis satte på nu var en liten blomma? Det kändes så verkligt, men ändå inte. Som en dröm faktiskt. Jag såg mig omkring och på de olika skimrande blommorna och de gröna träden. När jag väl hade gått runt ett tag så såg jag en enhörning med vingar som stod på en kant vid vattnet. Jag blev helt förvånad men jag gick ändå försiktigt fram till den och klappade den på nosen, medan den försiktigt puttade på mig och det var som om den försökte säga någonting till mig. Jag koncentrerade mig på att förstå vad den ville tills jag hörde ord. En svag röst sa: ”Vet du var jag skulle kunna hitta den rosa prinsessan? ” Jag visste inte vad jag skulle säga. De höga trädens gröna löv svajade i vinden medan jag stod där helt förvirrad. Jag försökte få fram ord men det gick inte. Den vita hästen med det glittrande vackra hornet bara vände sig majestätiskt om och som i fantasiernas värld bara flög den iväg. Jaha, hur ska jag nu ta mig ut härifrån då? Jag kanske kan gå hit? tänkte jag och gick försiktigt mot en stor blå port med vackra gulddetaljer och två enorma gamla träd vars rötter växte på den lilla stigen jag stod på. Den såg ut som den på Djurgården. När jag väl började gå hörde jag tunga fotsteg bakom mig och ju närmare porten jag gick desto mörkare blev det. Jag gick lite snabbare och sen ökade jag farten. Jag vågade inte vända mig om tills jag kom till de stora rötterna. Jag sprang så snabbt att jag ramlade… Dörren smällde igen och mamma kom in i rummet med en stor tavla med en rosa prinsessa på. Det var bara en dum dröm, tänkte jag medan jag satte mig upp helt svettig och kollade på tavlan mamma hade tagit hem, och så kom jag på att jag drömde den drömmen varje natt men att jag också kände igen prinsessan på tavlan som stod med en vacker enhörning… Andjela Jovanovic
Den rosa hunden Klockan är strax efter fem en solig vårdag. Jag känner värmen mot kinden från den varma vårsolen medan jag sitter på bänken utanför riksdagen. Då inser jag snabbt att jag är sen. Träningen ska börja om en halvtimme. Jag reser mig och rusar mot tunnelbanan. Fem minuter tidigare och jag hade hunnit. Jag går ut och sätter mig i den fina vårsolen igen. Jag ser plötsligt något som får mig att behöva gnugga ögonen. Vad är det där? Jag tror inte mina ögon när jag ser en hund flyga ner från himlen. Jag gnuggar mig i ögonen igen. Hunden är rosa! Det är riktigt märkligt att hunden både kan flyga och är rosa. Den flyger sakta ner mot mig. Och plötsligt sätter sig hunden precis framför mig och stirrar. Jag sitter mitt i Kungsträdgården bland
alla människor som äter lunch, spelar fotboll och tittar på de fina blommorna. Men ändå är det bara jag som lägger märke till den rosa hunden bland buskarna. Är det bara jag som kan se den? Eller drömmer jag bara? Hunden som innan suttit helt stilla vrider snabbt huvudet mot mitt håll. När jag tittar in i hundens ögon ser jag något. Det blir en sådan kontrast med den starka rosa färgen på pälsen mot de dystra ögonen. Hunden verkar känna sig ensam. Jag bestämmer mig till sist för att ta några steg närmare hunden. Jag får en känsla av att hunden blir rädd. Trots det fortsätter jag att röra mig framåt. Jag lägger då snabbt märke till att den inte längre sitter i buskarna. Hunden börjar flyga upp mot den ljusblå himlen. Efter det ser jag inte en skymt av honom igen. Jag går tillbaka till tunnelbanan för att hinna med träningen som nu börjar om en kvart. Atiana Mahari
Varelsen Jag gick i Gamla stan där vinden blåste lika kallt som natten. Plötsligt såg jag ett blått ljus lika starkt som ett ljus från en stjärna när jag passerade ett fönster. Jag gick fram för att undersöka vad som hände i rummet. Det blåa ljuset var fortfarande där och var starkare nu. Efter ett tag blev ljusstyrkan allt större. Ingen kunde längre ta det starka ljuset så alla täckte sina ögon med sina svettiga händer. Alla var rädda. Allt blev vitt och en varelse dök upp. Den var blå med en spetsig lång näsa och den svävade. Varelsen började prata. - Jag måste tillbaka till mitt hem Pluto och jag behöver er hjälp för att jag inte längre kan flyga.
Alla var förvånade, helt skräckslagna av hur varelsen såg ut och hur dess röst lät. Rösten var lik en robots, men fortfarande lite människolik. Jag sa okej och tog varelsen på min rygg medan den navigerade mig till sitt hem. På väg till varelsens hus så presenterade den sig och sa att den heter John och kommer från planeten Pluto. Jag och mina kompisar var fortfarande skräckslagna över att den här varelsen kunde komma till jorden. Nu presenterade sig alla för John, en efter en, medan vi var på väg till ett tåg som skulle ta John hem till Pluto. Vi var på väg till Malmö och då frågade en av mina kompisar John med en skakig röst: -Varför är vi på väg till Malmö? John satt på en stol, vände sitt huvud och sa: -Det ska ni få se, med en mörk röst som vi inte hade hört förut. Vi var nu i Malmö efter en fem timmars svettig tågresa. Alla klev ut ur tåget och John ledde oss till platsen som skulle ta honom hem till Pluto. Nu var vi där och det började bli mörkt. Det var frysande kallt och ingen var där. Plötsligt dök det upp ett ufoformat plan med ljus som kom från underdelen. Ljuset var nu på John. John flög upp till ufot och ufot flög iväg. Benjamin Rexhepi
Bebo och Babo Här på bilden så ser ni mig, Bebo (dinosaurien) och Babo. Bebo och Babo hade många märkliga egenskaper och en av dem var definitivt att de var lika gamla som gatan. Deras hattar var faktiskt en del av dem och var på deras huvuden hela livet. Vi träffades faktiskt här på bryggan, där bilden är tagen. Det var en kall vinterdag sent på höstsäsongen. Träden var lika nakna som nyklippta lamm, och årets första snö skulle precis falla. Det var då. Just när den första snöflingan föll mitt framför ögonen på mig, som jag såg dem: Bebo och Babo. Babo red på Bebo medan han darrade som ett asplöv och det var helt förfärligt, han var ju helt naken. Babo mötte min blick och red fram till mig. Han frågade mig om mynt. Jag sa nej och bjöd istället på mat på en restaurang som låg tvärsöver gatan. Babo och Bebo tackade mig tusen gånger. Babo talade som en bok, men Bebo var inte alls den pratiga typen. Jag hade bjudit dem på mat i flera månader och visste att de var hemlösa. Vi hade fått lära känna varandra jättemycket och då slog det mig. Vi hade ju blivit så bra vänner och jag brydde mig supermycket
om dem, så jag föreslog att de kunde få bo hos mig tills de hittade arbete. De tackade ja och jag välkomnade dem med öppna armar hem till mig och min familj. Det hade gått cirka sex månader och vi bestämde oss för att återvända till denna plats. Början på vår vänskap. Darian Abdul
Odjuret De japanska körsbärsträden i Kungsträdgården har äntligen poppat ut och solen skiner. Allt är bara perfekt. Sommarlovet har precis börjat och Sara står och väntar på Aleyna. Plötsligt ser hon något konstigt i vattnet. Hon går närmare och märker att det är något litet odjur. Det här gröna odjuret verkar snällt. Men det hon snart ska få veta är oväntat och något helt annat. Sara får tanken att gå fram och hälsa. Men så funderar hon på om hon överhuvudtaget ska göra det. Han är ju inte en människa och dessutom har han en rund kropp och en grön hudfärg. Men ändå så väljer Sara att gå fram till odjuret. Odjuret, som heter Oskar, kliver fram och går upp ur vattnet. De hälsar på varandra och tillsammans väljer de att sätta sig. De inleder samtalet med att berätta för varandra om vilka de är, och hur Oskar ens kan existera. Han säger att han bara hamnat på jor-
den. Det Sara inte märker är att bara hon kan se honom. Efter en kvart ringer Aleyna och berättar att tåget blivit försenat och att hon är där om en kvart. Oskar och Sara fortsätter att prata om livet. Plötsligt märker Sara något skumt med Oskar. Han har en kniv vid sidan om sig och när Sara frågar honom varför han har en kniv verkar han bli nervös och svarar med att den inte är hans. Sara börjar bli lite orolig och känner att det inte är en bra idé att prata med odjuret Oskar. Hon berättar för honom att hon måste gå och kliver upp för att börja röra på sig. Då greppar odjuret tag i hennes hand och ber henne att sätta sig. Hennes puls ökar och hon fäller en tår som rinner längs hennes kind. Ännu mer nervös blir hon när hon märker att i den andra handen håller han kniven riktad mot Sara. Plötsligt känner hon något vasst och då vaknar hon och inser att allt bara var en dröm. Det enda hon ser är det nymålade vita taket i sitt rum. Ändå är det en lättnad att allt bara var en dröm. Dilan Abdullah
Den vithövdade havshörnen För en månad sedan skedde det en olycka vid ett laboratorium utanför innerstan. En okänd gas hade läckt ut, en gas som forskarna fortfarande inte kan identifiera. Militären har lyckats spärra av de drabbade områdena där ett av dem var en djurpark. Gasen biter inte på oss människor. Men samma sak kan inte sägas när det gäller djur. Något händer med deras celler som förändrar deras beteende och kroppar. De blir större och aggressiva. Man har försökt att fånga in alla djur som har blivit påverkade. Man lyckades… nästan. Det var ett djur som fortfarande var på fri fot. Det var den vithövdade havsörnen. Efter tio minuter var jag framme i Gamla stan. Jag hade åkt dit eftersom jag skulle ta några bilder på Storkyrkan till ett skolprojekt. Jag promenerade sakta genom de trånga
gränderna mellan de gamla byggnaderna och såg hur bilar försökte tränga sig förbi varandra på vägen. Man kunde såklart se Storkyrkan sticka ut över hustopparna och se hur hög den egentligen var. Det luktade lite fuktigt och som av sopor, men det brydde jag mig inte om. Det var mest synen och vad man såg framför sig som räknades. Jag fortsatte mitt lilla äventyr till kyrkan. Jag hade gått förbi Stortorget där Stockholms blodbad hade hållits och var till slut framme vid den kyrkogårdsliknande platsen. Funderande kollade jag runt var man kunde ha fått den bästa bilden. Skulle det vara vid den där lilla lekplatsen vid sidan eller skulle det vara vid det här höga trädet? Det fick bli trädet. Jag grävde upp kameran ur ryggsäcken som hängde på min rygg. Först så tog jag några bilder på omgivningen runt kyrkan. Nobelmuseet, lekplatsen och stenplattorna som var radade framför varandra lite slarvigt. Efter ett par bilder på omgivningen siktade jag kameran mot kyrkan. Kameran bara föll ur mina händer utan några som helst problem. Där stod den. Den vithövdade havsörnen. Den som hade varit på teven oavbrutet den senaste månaden. Den som var det sista av de gigantiska djuren. Den stora besten som hade ett klarvitt huvud med en glänsande gul näbb, och fjädrar som man lätt kunde missta för något mörkt träslag. Jag kände hur blodet pumpades ut från hjärtat gång på gång. Jag kände det i hela kroppen. Som om blodet åkte bergodalbana upp och ner. Utsikten var så vacker här uppifrån. Man såg den levande staden med flygplan uppe i skyn och bilarna som försökte tränga sig förbi varandra nere på vägarna. Jag såg även där nere hur en ung man nästan höll på att göra en viss sak i byxorna. Synd att det blev så här, på det här sättet. Förr var jag ju bara en normal fågel som människorna tyckte om att kolla på. Nu är jag bara en avskyvärdhet, en styggelse… Edvin Redzematovic
Elena Jag var på Södermalm, och på andra sidan glittrade Riddarfjärden. Jag tog en runda och tog foto på allt som var kvar från 1800- och 1900-talet. Plötsligt fick jag syn på ett litet djur... det såg ut som en hamster, ja det gjorde det men... den var rosa. Jag tänkte att någon har målat den och lämnat den. Jag började att följa efter. Inte förrän efter en timme vände den sig om och började fråga mig frågor. ”Varför följer du efter mig? Är du en spion?” Jag blev chockad. Jag trodde aldrig i hela mitt liv att en hamster kunde prata.
”Är du döv?” ”Nej, jag är inte döv och nej, jag är inte en spion MEN..... HUR I HELA VÄRDEN KAN DU PRATA!?” skrek jag. Hon tittade på mig som om jag var en galen, drogad människa. Hon suckade och såg hur solen glänste. Sedan tittade hon på mig. Jag började att berätta varför jag följde efter och pratade litet om mig själv, om vad jag hette och hur gammal jag var. Efter det fick jag veta olika saker om hamstern, vad hon hette och varför hon var här. Hon hette Elena och hon skulle hitta någon som kunde hjälpa henne med att fixa hennes båt. Då sa jag att jag kunde. Jag gick till hennes båtplats och började fixa båten. Det tog mig tre månader men under tiden fick jag och Elena en bra kontakt. I dag var den sista dagen för Elena att stanna kvar innan hon åkte hem till sin planet. Jag undrade hur hennes planet såg ut. Ja, det kan man undra. Jag fick lära känna henne mer och veta lite om hennes planet och vad de gör där. ”Jag måste åka nu men det var kul att jag fick vara här med dig, Felicity, och veta lite mer om jorden, tack” sa Elena ”Varsågod. Ta hand om dig och berätta om jorden för dina vänner”, sa jag och kände att dagarna gick så fort. Jag såg att hon startade motorn och sa hej då till mig. Då gick hon…. Elena. Min hamster. Felicity Guerra
Min nya bror Mina föräldrar pratade ständigt om att adoptera ett barn. Men inte ett normalt barn utan ett barn från en eldstam som långsamt börjar utrotas. Jag var så sjukt taggad men jag var också rädd för vad han skulle tycka om mig. Tänk om han skulle hata mig. Tänk om han inte ville prata med mig. Nu hade jag inte mer tid att tänka, för nu var vi framme. Jag klev sakta ur bilen och stängde igen dörren bakom mig. Mina föräldrar var förväntansfulla inför att träffa sin nya son. Vi kom in i centret. Jag klev in och genast blev jag fångad av en tomhet. Det var så tyst och dystert. Jag såg mig omkring och jag fick en stor klump i magen när jag såg barnen. Man kunde se att barnen led och dagligen drömde om en familj som kunde ta hand om dem. För varje steg jag tog blev mina fotsteg bara tyngre. Jag ville bara därifrån. Där var han, David, min nya lillebror. Han satt på en grå stenbänk med en blå resväska. Han såg lite sur ut men jag slutade genast tänka på det och kramade om honom. Jag såg hur glada mina föräldrar var, vilket fyllde mig av glädje. Några minuter senare satt vi i bilen på väg hemåt. Vi åkte förbi Gamla stan och mamma och pappa bestämde sig för att släppa av oss här för att spendera lite ensamtid. När vi steg ur bilen blev vi omfamnade av den strålande solen som nästan bländade oss. Vi vinkade hejdå till våra föräldrar och stannade kvar där en liten stund och såg dem långsamt åka bort ifrån oss. Genast började David springa. Jag agerade inte först för jag förstod inte vad som hände. - David! ropade jag så högt som möjligt. Småspringandes vände han sig hastigt mot mig. Med en ond och retfull blick tittade han på mig. Jag fortsatte att springa och kände hur mitt adrenalin började pumpa mer och mer. Plötsligt så befann vi oss på en plats där man kände en äcklig kisslukt men när man tittade ut över vattnet och Gamla stan så påminde det om allt det goda i ens liv. - Nej! skrek jag helt skräckslagen när jag såg David gå på vattnet. Var det här allt, var det här all tid jag fick spendera med min bror? Men förvånande nog, så hände inget med honom. Jag gick ner på huk och sträckte ut min hand så långt som möjligt. - Ta min hand! skrek jag. - Nej, jag behöver inte din hjälp, sa han Där stod han. Där stod jag. Helt maktlös. Gloria Takele
Sköldpaddan En vinterdag åkte jag och några vänner tillsammans med min bildlärare till Gamla stan i Stockholm. Vi tog en promenad vid havet där det fanns många båtar. Jag lade märke till en liten sköldpadda som hade fastnat mellan två stenar. Jag gick direkt dit och räddade sköldpaddan. Jag tog ett kort på den lilla sköldpaddan och lämnade kortet på en sten vid hans mamma. Jag gick tillbaka till mina vänner och avslutade dagen på bästa sätt. Det här var ett minne för mig som jag inte kommer att glömma. Nilofar Husseini
Alex Jag hade massor av delar från olika maskiner och jag ville inte slänga dem. Bit för bit monterade jag ihop dem, sittande på den mjuka mattan. Den rörde på sig utan någon fjärrkontroll och batteriet höll i fem timmar. Jag var både glad och chockad. Jag blev nöjd med resultatet men jag trodde aldrig att det skulle fungera. Den var ganska cool. Jag ville se hur den skulle funka ute. Skulle den vara helt galen? Den verkade förstå vad jag sa, tack vare Siri-chipet som jag hade satt in. Jag tog fram min ryggsäck och la ner den.
Jag tog tunnelbanan till Kungsträdgården med de fina rosa japanska körsbärsträden. Jag njöt av utsikten lika mycket som den gjorde. Det visade sig att jag inte borde vara så fundersam över hur den skulle vara ute med massor av folk. Det var som om den redan visste massor, eftersom jag hade konstruerat chipet. Många såg den, men jag tror att de inte blev chockade eftersom de förmodligen trodde att det var någon slags leksak. Jag kunde knappt prata med den för allt högt sorl. Det doftade av blommor. På vägen hem åt jag en burgare från McDonald´s. Jag ville att han skulle testa hur det smakade, men tyvärr så kunde den inte. När jag var hemma ville jag prata lite med den. Det var annorlunda, en konstig känsla. Det var ganska läskigt från början. En levande maskin av olika delar rån andra maskiner, som jag hade byggt och som pratade med mig som om den vore en verklig människa. Den blev som mitt husdjur. Men nu var det dags att berätta för mina föräldrar. Jag kunde inte tänka mig hur deras reaktioner skulle vara. De blev jätterädda från början eftersom de inte hade tänkt sig att en levande maskin skulle kunna prata. Efter en stund blev de lugna och pratade med den väldigt länge med chockade röster. De undrade vad den hette men jag hade inte gett den ett namn för alla tankar. Den fick namnet Alex. Haubir Albercinci
Kobra Min bild föreställer en orm som kallas för Kobra. När jag träffade min kompis vid en gård i skogen, gick vi till ett träd för att ta en bild. Hon fotograferade mig. När jag såg på min bild upptäckte jag en orm i trädet! Jag åkte till trädet igen där jag tog bilden. Där såg jag ormen igen. Hon kom fram till mig och sa: - Har du sett min lilla ormunge som har försvunnit? - Nej, svarade jag. - Kan du hjälpa mig, för att jag behöver hjälp? undrade hon. - Precis, vi går och letar i hela skogen, sa jag. Jag fick syn på en liten vit- och svartprickig orm som var jätterolig och snäll, men hon var mycket törstig. Jag hämtade lite vatten i min vattenflaska åt henne. Sedan blev hon lite bättre. Jag berättade för hennes mamma att jag hade hittat hennes unge. Då sa mamman till mig: - Kom med mig, för att du hjälpt mig. Jag gick och hon visade mig en hemlig plats där det var jättefint. Där fanns ett stort vattenfall och många frukter. Sedan gick jag hem. Varje gång när jag går i den skogen träffar jag Kobra. Haza Mahmod
Agnes Det var en kall dag med sol som sken. Jag promenerade i Gamla stan. När jag gick runt hörde jag en röst som var välbekant och som påminde mig om min barndom. Jag hade hört den flera gånger tidigare, men jag kommer inte ihåg varifrån. Jag fortsatte promenaden och följde den här rösten tills jag kom fram till ett träd. Det var långt från den plats där jag startade. När jag såg dem trodde jag inte mina ögon. Jag såg fjärilar som jag hade sett när jag var barn, men det var framför allt en av dem
som var speciell. Det var den som hjälpte mig att få hopp i livet när jag gav upp. Denna fjäril kallades Agnes och var ett av de bästa djur som jag hade sett i mitt liv. Jag hade aldrig glömt den. Anledning till att jag inte kunde se Agnes mer var att klimatet blev sämre och sämre tills djuren inte kunde klara sig. En dag blåste det upp till storm, så stark att hon blåste iväg. Därför kunde jag inte se Agnes mer. Men idag hade jag fått se henne igen. Trots att jag inte kunde vara hos henne hela tiden blev jag inte ledsen, men jag kommer alltid att komma ihåg Agnes. Heidar Safi
David En varm sommardag var jag ute på en promenad längs det glittriga, blåa havet. Solen strålade på mitt ansikte och svetten bara rann ner. Jag skulle precis dricka det iskalla vattnet jag väntat på, då jag hörde ett litet ylande. Var ljudet kom ifrån visste jag inte, men jag såg mig omkring och trodde först att jag inbillade mig efter att jag hört ljudet igen. Jag undrade om ylandet kom från korgen som låg vid bänken jag satt på. Inte förrän en stund insåg jag vad som låg i korgen och jag bara satt helt chockad. Där i korgen låg en lejonunge täckt med en filt. Vem lämnar ett lejon mitt på torget utan att bry sig? tänkte jag. Jag bar upp den försiktigt och var så rädd, men de blänkande ögonen verkade säga till mig att jag kunde vara lugn. Nu stod jag för länge, och många blickar såg undrande ut,
så jag packade och tog med mig korgen med lejonet. Han fick bo hos mig där jag skulle ta hand om honom. Han blev äldre och jag döpte honom till David. En dag när jag satt ihopsjunken i fåtöljen helt utmattad så lät det som om David pratade. Jag hoppade upp med ett ryck, jag kunde inte säga något. Jag var helt nollställd. - Jag är inte farlig, det vet du, sa han till mig. Sakta insåg jag att han var speciell och inte som de andra lejonen. Det var då David för första gången frågade om han hade en familj. Jag visste ju inget om hans familj, men för att inte göra honom ledsen så satt vi och letade hela natten och sökte på internet. Ögonlocken kändes allt tyngre för varje minut som gick den natten men till sist så hittade jag informationen som behövdes. Jag började läsa och jag bara fick rysningar av vad som stod. Davids pappa var en legendarisk hjälte som stod vid kungens sida och krigade. Aldrig hade jag hört talas om detta. Jag såg på David som låg helt utmattad och tänkte för mig själv att imorgon så ska han vara stolt över sin familj. Nästa dag berättade jag för David att vi skulle åka till Slussen där jag skulle visa honom något. Jag tog med kameran, för att någon fin dag ska bilden få synas och berättelsen höras. När vi kom fram lyfte jag min hand och pekade på statyn som avbildade hans pappa. David förstod inget, men efter att jag berättat för honom vem han var, så växte ett stort leende i Davids ansikte. Det var ett leende jag aldrig sett och aldrig kommer att glömma. Ibrahim Ebied
En undersökning av mänskligheten En dag i mitten av april kom två stycken utomjordingar ner från rymden på uppdrag av sin ledare. De hade fått i uppdrag att undersöka mänskligheten för att se hur vi människor behandlar varandra och världen vi bor i. Deras resa här på jorden började inte bra. Det första som de märkte var att de blev utstötta för att de var annorlunda och att människorna behandlade varandra och vår jord respektlöst. Människorna släppte ut avgaser som skadar jorden, var otrevliga och brydde sig bara om sig själva. Listan bara fortsatte. Hittills hade de inte träffat en enda person som visade hänsyn till andra och till jorden. Men deras uppfattning av oss människor skulle snart ändras. Idag skulle min klass gå på utflykt och besöka olika ställen i centrala Stockholm. Allt gick som väntat
och utflykten gick så enligt plan att den började bli långtråkig. Men plötsligt fick jag syn på två underliga figurer som såg hungriga, utslitna och förvirrade ut. Jag lämnade snabbt och diskret klassen och gick sedan rakt mot dem för att fråga dem hur de mådde och vad de gjorde här. De svarade med att de bara var vanliga turister som hade tappat bort sig. Jag erbjöd mig då att visa dem runt och att bjuda dem på något att äta. Därefter hade vi en mycket trevlig kväll tillsammans. Den dagen i mitten av april så samlades jag och mina två nyblivna vänner vid denna staty i centrala Stockholm. Vi tog det här fotot vid statyn som ett minne och utomjordingarna hade nu sett den goda sidan av människan. Vi hälsade varandra adjö innan jag såg de konstiga figurerna en sista gång och därefter såg jag dem fara iväg ut från vår atmosfär. Emanuel Seifu
Fågeln Klockan var strax fyra. Jag skulle inte hinna. Färjan skulle åka iväg. Jag rusade så fort jag kunde. Faan! Vilken dålig dag! Om jag hade varit här bara ett par sekunder innan så skulle jag definitivt ha hunnit. Solen sken, svetten rann och jag var försenad. Men vänta? Vad var det där? En fågel? Jag kunde inte se på grund av den stekande solen! Hon befann sig några meter bort från mig. Medan jag väntade på en nästa färja, började solen sin nedgång. Det blev mörkare och mörkare. Min blick vandrande fram och tillbaka, en stund på henne, och en annan på båten som närmade sig. Solen var redan halvvägs nere.
Hon syntes allt tydligare. Till slut konstaterade jag att det verkligen var en fågel, en av de finaste jag hade sett. Jag hörde hennes kvittrande. Det var som en sång, tillverkad av den bästa musikern. Hon väntade nog också på skjuts till andra sidan av havet. Hennes kvitter blev mer och mer lätt att urskilja. Det lät som ord… Jag lyssnade noggrannare på vad hon sa. Det lät familjärt. Det lät som mänskliga ord. Jag stannade till. Fågeln stod på kanten av bryggan och såg skadad ut. ”Ooooonnnt” viskade fågeln. ”Jag fattar inte”, viskade jag tillbaka. ”Hjälppp” vädjade hon. Jag tolkade det som om att hon behövde min hjälp. Jag tog tag i det och tog fågeln till platsen där jag sist väntade på min färja. I samma stund som vi var framme lämnade en färja kajen, mitt framför oss. Vi satte oss och pratade under tiden vi väntade på nästa båt… Ina Savanovic
Lea Precis när hon tittade upp från vattnet fick hon en chock. Var hade hon hamnat någonstans? Lea var omringad av stora byggnader och höga hus. Vattnet var inte lika genomskinligt blått som hemma och fiskmåsarnas obehagliga sång tjöt i hennes öron. Hon dök ner i vattnet igen och försökte hitta en väg tillbaka, men det blev svårare och svårare att ta sig framåt. Förmodligen var det en båt, tänkte hon, Lea hade sett sådana innan. Det enda hon tänkte på var att få komma hem igen. Hon ville inget annat. Lea simmade uppåt för att se om hon var på väg åt rätt håll och när hon kom upp till vattenytan fick hon syn på en flicka, men flickan var ingen sjöjungfru. Hon hade ingen fena som skimrade i olika färger. Under hela Leas uppväxt hade hon hört skräckhistorier om dessa varelser. Men den här flickan såg ofarlig ut, och Lea hade inget annat val än att fråga henne om vägen till havs. När Lea kom fram slutade flickan att njuta av de varma solstrålarna och slutade svänga med benen över bryggans kant. - Var är jag någonstans? frågade Lea. Med ögonen uppspärrade och kroppen fastfrusen mumlade flickan: - Djuuurgårdennn. - Hur tar jag mig till havs härifrån? - Rakt fram längs Djurgårdskanalen. Flickan darrade på rösten. Lea log stort åt flickan och började simma framåt. Hon vände sig sedan om och såg hur den chockade flickan satt på bryggan och pekade på henne när hon sakta försvann bort i horisonten. Jasmin el Aziz
Koordinater i Kungsträdgården 02:00 PM Här är det. De vackra körsbärsträden gör detta svårare. Men, det är dags. Dags att säga farväl 01:00 PM Att träffa honom var otroligt men allt kul har sitt slut. Jag kommer fortfarande ihåg den där otroliga dagen där jag hade funnit honom. Jag döpte honom till Alex. Alex var inte mycket av en pratsam individ men han verkade alltid vara på gott humör. Men det var en sak som Alex på något sätt informerade mig om: att han var fast här på jorden och att han ville åka hem. Han hade pratat med mig via telepati och han berättade att han ville åka hem eftersom att han saknade sin familj. Tänk om jag hade varit på en främmande planet och ville åka hem. Jag kände medkänsla för honom och gick med på att hjälpa honom. Alex berättade för mig att hans familj skulle hämta honom idag, den 22 april. Dessutom hade de honom koordinater för Alex färd hemåt: koordinaterna: Latitud: 59,3330398597 Longitud: 18,0725468851. Hur tänker de att vi ska veta var det här är? Men Alex förbryllade mig och visade mig att koordinaterna visade att platsen där Alex skulle åka hem från var Kungsträdgården. Jag och Alex begav oss genast dit. 02:00 PM Jag har gömt lille Alex i min väska och tar tåget mot T-centralen där jag går av och fortsätter min resa till fots mot Kungsträdgården. Nu är vi framme. Här är det. De vackra körsbärsträden gör detta svårare. Men, det är dags. Dags att säga farväl till Alex. Det kryllar med folk här. Men plötsligt händer något. Alla människor står stilla och slutar röra på sig. Som om tiden har frusit. Jesus Illanes Velasquez
Årsdagen Det var mitt i natten och jag cyklade hemåt med full fart från min basketträning. Och som en enastående blixt for de från himlen rätt framför mig. Jag kunde känna min kropp lyfta sig uppåt och sedan dras ner av den kraftfulla dragningskraften. Mina armar skapade friktion mot marken. Det tjöt i mina öron. Det kändes som om mitt huvud skulle explodera när som helst. Jag såg mig vilt runt omkring. Jag befann mig på Strandvägen på Östermalm. Plötsligt såg jag två onormalt röda fötter framför mig. Jag kollade upp mot varelsen för att kunna identifiera vad det var. Jag kunde inte tro mina ögon; varelsen hade två stycken huvuden. Ovanför det ena huvudet svävande en gloria. Det andra huvudet hade två röda horn som stack ut ur skallen. Det såg ut som om halsen hade delats i två grenar och sedan vuxit ut i varsitt håll. En blå hand sträcktes fram mot mig. -Hur gick det? sa huvudet med glorian. Jag kom upp på fötterna och såg storögt mot dem. -B... Bra sa jag med en darrande röst. Jag började iaktta varelsens klädsel. Det såg inte riktigt ut som en riktig klädsel utan som om huden var målad. -Låt mig presentera oss, sa huvudet med hornen. -Jag heter Dermon, och han till höger om mig heter Eron. Tre år senare, samma dag, firar vi årsdagen för vår vänskap. Slump eller inte, så tror jag att det var ödet som planerade vår vänskap. Elias Nooristani
Ankorna Jag var i Gamla Stan. Jag drog jackan hårdare runt halsen i den iskalla vinden, stannade vid havet och såg mig omkring. I vattnet flöt det omkring isflak. Plötsligt fick jag syn på en ankmamma och tre små ungar som simmande på rad efter henne. Ankmamman visade vägen för de små unga ankorna, kanske vägen till båten. De var ganska långt borta och jag ville gärna se dem bredvid mig så jag böjde mig och satt på knä och vinkade på dem. Ankungarna såg mig men fortsatte bara. Vädret blev kallare och kallare och jag stod bredvid havet så jag kunde inte vänta på ankorna längre. Nästa morgon gick jag tillbaka till havet för att se om jag skulle träffa dem. Det var snö överallt och blåste hårdare, men ankorna var inte där. Istället tog jag en lång promene-
rad men kunde bara tänka på ankorna. Nästa morgon tänkte jag ta med mina vänner för att visa dem de söta ankorna. Tyvärr hade vi ingen tur. De var inte där den här dagen heller och vi gissade att de hade ändrat sitt ställe. Därefter ville vi inte gå dit längre. En vecka efter promenaden var jag där som vanligt men vid det laget hade jag glömt allt om ankorna och stod bara nära havet. Jag blev förvånad när jag såg ankmamman och de små ankorna simma direkt fram emot mig. Då satte jag mig på knä och pratade med dem. Lidya Okbaldet
Leo När jag gick runt i Gamla stan gick jag in på en gammal men väldigt fin gata. Jag hade länge velat ha ett husdjur, men mina föräldrar hade hittills sagt till mig att vi inte kunde få en mindre, fyrfota vän. Jag tänkte mycket på det här. Plötsligt fick Jag syn på ett litet lejon! Jag blev mycket förvånad. Detta lejon var hemlöst. Han bodde på hustaken i Gamla Stan. Han älskade att träffa nya vänner och ville bli min vän. När vi blev kompisar bestämde jag mig för att jag skulle kalla honom Leo. Det visade sig att lejonet hade flytt från en cirkus. Han gjorde olika akrobatiska tricks. Han var inte rädd för någonting.
Leo var väldigt intresserad av att se vad som finns utanför cirkusen. Han ville inte återvända dit. Han ville bli ett riktigt stort och kraftfullt lejon. Vi bestämde oss för att jag skulle hjälpa Leo att bli stor och stark. Efter det ringde jag till min mamma och sa att det väntade en överraskning på henne. Mamma sa att hon hoppades att denna överraskning inte skulle vara densamma som förra gången när hon kom hem och såg att jag och min pappa av misstag hade bränt den paj som vi skulle äta till middag. Jag sa att fler sådana dåliga överraskningar inte kommer att hända. Yelyzaveta Shchur
Långt borta från Clypton Jag darrade av rädsla när jag började se färger igen. Jag såg några varelser som var av alla olika sorter. De flesta gick på två ben, somliga med ett snöre till mindre varelser som gick på fyra ben. Varifrån och hur har jag hamnat här egentligen? Det sista jag minns var att jag var på väg till palatset för att drottningen behövde mig. Jag gick dit så snabbt jag bara kunde. Sedan så kände jag hur det blev allt blåsigare för varje steg jag tog. Jag såg ett svart hål som slurpade upp allt i närheten tydligare för varje steg jag tog. Det sista jag visste var att det slukade upp mig. Här var jag nu. Jag hade hamnat på en plats som jag aldrig visste fanns. Jag blundade i några sekunder för att försöka ta in allt som hade hänt och när jag öppnade ögonen så stod en ung dam och stirrade nyfiket på mig. Jag blev alldeles skräckslagen i början, men efter några sekunder som kändes som en evighet, så insåg jag att hon bara ville mig väl. Hon sträckte ut sin hand och började säga saker på ett underligt språk men konstigt nog så förstod jag vad hon sa. Jag frågade henne med en väldigt låg röst var jag hade hamnat - Vi är under Djurgårdsbron, sa hon med en vänlig röst. Hon frågade mig var jag kom ifrån men jag var osäker om jag skulle berätta. - Jag kommer från planeten Clypton, svarade jag osäkert. Plötsligt så såg jag något som snurrade runt i cirklar i vattnet. Det var då det slog mig. Jag gick hastigt ut ur båten för att se vad det var som snurrade och den unga damen följde efter mig, nyfiket. Jag hade rätt! Det var samma svarta hål som slukade upp mig hemma på Clypton. Jag bestämde mig för att ta risken och hoppa in i hålet. Jag tog farväl av den unga damen, slöt ögonen och hoppade i. Lorin Ayoub
En avbruten lunch Det var första dagen av sommarlovet. Solen strålade så starkt som om den blev skapad igår. Jag satt på min favoritbänk på Södermalm. Man kunde se hela Kungsholmen därifrån och ändå inte ha skrikande barn springande runt sig. Bredvid mig hade jag som vanligt min favoritsmörgås som var fullproppad med skinka. Framför mig kunde jag se hur turister tog tusentals bilder vid Stadshuset och under mig kunde jag också se hur en lycklig familj seglade över Riddarfjärden. Jag petade in hörlurarna i öronen och satte på Vivaldis sommarsymfoni. Det hade inte ens gått en mi-
nut innan jag hörde ett dunkande ljud. Först ignorerade jag det, men sedan hände det igen. Jag drog av mig hörlurarna och tittade bakåt. Det var ingen där, men när jag såg framåt upptäckte jag den. Den hemska varelsen. Den stod bakom Stadshuset, men det var bara en tredjedel av varelsens längd. Den var mörkgrön och hade röda taggar som gick längs ryggen och ner mot svansen. Monstrets ögon var rödare än djävulens och dess tänder var vassa som ett samurajsvärd. Plötsligt vände den sig om och började stampa in mot stadshuset. Steg för steg skakade marken som om det var en jordbävning. Turisterna började skrika så högt att det säkert hördes till Mars och de sprang som om det vore ett gigantiskt monster bakom dem. Oj, just det, det var ju ett gigantiskt monster bakom dem! Monstret gick in i Stadshusträdgården och stampade på gräset där det klart och tydligt stod på en skylt med texten: ”OBS. Gående på gräset kommer att få böter.” Därefter hoppade den ner i vattnet och började röra sig mot mitt håll. Mahir Rahman
En för alla, alla för en Var har jag hamnat? Jag måste ha tagit fel dimension. Alla ser så konstiga ut, inga röda horn, så små och så korta. Det var en dag då jag var ute och gick på stan med mina vänner. Solen sken och det var ganska varmt. Vi letade efter en bänk som vi kunde sätta oss på, käka godis och njuta av utsikten. Plötsligt såg jag två röda horn sticka ut ur vattnet en bit bort. Jag brydde mig inte så mycket så jag fortsatte gå, men när jag vände mig om stod det en gigantisk, djävulsliknande varelse där. Jag ropade på mina vänner och skrek, men de var så långt borta att de inte hörde mig. Jag ropade på varelsen: - Hallå! Du där borta!
Den vände sig snabbt om och såg rakt in i mina ögon. Jag blev skrämd, ramlade nästan baklänges. - Vad gör du här? Förstår du vad jag säger? Jag fick inget svar i början. Sedan började den mumla, men jag förstod fortfarande ingenting. - Jag hör dig inte! Prata högre! Det blev en lång paus. - Ni ska straffas! skrek den. Det började tjuta i öronen. Det sved. Jag frågade varför vi skulle straffas. - Ni människor är hemska. Ni ska straffas! Ni ska leva i evigt mörker! - Vi alla är inte hemska. Jag kan visa dig att folket är godhjärtade. Det finns människor som är hemska men det går att ändra på, tro mig. Han blev argare och ännu större. Är det möjligt att ändra honom? tänkte jag. Det var som en lampa bara dök upp ovanför mitt huvud. Jag fick en idé. - Kolla bara folket här i Stockholm. Om någon hamnar i någon sorts problem så hjälps folk åt. En för alla, alla för en. Ansiktet ändrades och fick en ljusare ton. - Okej, okej. Sedan fick jag inga fler ord från honom. Jag kollade ned på mina skor, sedan upp och så var han bara borta. Mahmoud Khalil
Unikt besök i tunnelbanan Jag var nere i Kungsträdgårdens T-bana och undersökte de unika tunnelväggarna som hade ett underligt, men ändå vackert, mönster. Jag var där för att ta bilder till ett Magazine. Jag ställde mig bredvid en fontän som var mystisk och lite obehaglig. När fotografen skulle ta bilderna så kom plötsligt en blå varelse upp från ingenstans. Jag kunde inte slita mina ögon från den. Skepnadens underbara, blåa nyanser smälte in med de mörka väggarna. Fotografen ropade uppmanande på mig att fokusera. Det var som om han inte såg varelsen. Jag blev orolig och undrade om jag hade blivit galen. Jag försökte mitt bästa, men det gick inte. När jag äntligen kunde fokusera så tog vi några bra bilder, men plötsligt,
från ingenstans, kom ett antal liknande gestalter. De hoppade ut precis framför kameran så att kameraljusen ramlade ned på två personer bakom kameramannen. Jag sprang fram till de två personerna, drog upp dem och hjälpte till att fixa ljusen. När jag vände mig om så var de blåa varelserna borta, som om de aldrig varit där. Fotografen ropade på mig och sa att jag skulle komma och titta på bilderna. Jag gick fram till honom och på den första bilden såg jag det. Jag i chock. De blåa varelserna framför kameran syntes tydligt och klart. Kameramannen undrade vad det var. Jag svarade att jag inte visste. Jag log. Jag var glad över att jag inte var galen och inte hade inbillat mig de där unika varelserna. Mikaela Eriksson Fredriksson
Min nya vän Det var en solig dag. Jag var ensam och ville gå ut och ta lite frisk luft. Jag ville gå långt ifrån mitt hem och samhället så att ingen skulle känna igen mig. Jag valde att ta tunnelbanan till Gamla stan. När jag satte mig på tåget så fick jag fula blickar av tonåringar i min ålder. Jag kunde höra hur de viskade. Jag kände mig osäker och missnöjd med mig själv. Det kändes som om det var något fel på mig. Jag kände att jag inte dög men visste inte varför. Var jag för tjock, smal, lång, kort eller var det för att jag var mörkhyad? Jag gick av tåget när jag kom till Gamla stan och sprang mitt snabbaste för att inte bli sedd av någon som kände mig. Jag kom till ett underbart ställe med en fantastisk utsikt. Jag satte mig vid kajkanten
och njöt av den fina utsikten och av den vackra sjön som glänste i solen. Ljudet av vågorna gjorde mig lugn. Jag vände min blick till min högra sida och såg någonting skumt. Det såg ut som en tecknad figur, en figur som var på väg mot mig, med ett stort grönt huvud med tre antennliknande saker på. En neongul tröja som nästan gjorde mig blind, och blåjeans. Jag var helt chockad. Hur i hela universum kunde jag se en tecknad figur? Som om jag inte var förvirrad nog, började den prata. Figuren sa ”Hej, vad heter du?” Jag svarade tillbaka i chock: ”Nijantha”. Figuren svarade: ”Men, vilket fint namn och vad fin du är förresten. Jag heter Isak”. Jag var tom på ord. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra. Han undrade vad jag gjorde här ensam och varför jag såg ledsen ut. Jag var tveksam om jag skulle berätta för honom om hur jag kände mig och varför jag inte ville vara i trakten där jag bodde. Men det var något speciellt med honom. Det kändes som om jag kunde säga vad som helst och lita på honom utan att behöva fundera på om han skulle säga det till någon eller döma mig. Vi hade knappt suttit där i tio minuter innan en ”klasskompis” kom fram till mig och skrattade åt mig. Jag fattade inte varför, men när Isak sa att det bara var jag som kunde se honom, höra honom och prata med honom så fattade jag att det han sa inte var på skämt utan på riktigt. Att jag hade en vän som bara var min. Jag var superglad. När jag gick därifrån gav han mig några råd och sa att jag var unik på mitt eget sätt. Han fick mig att få ett självförtroende som jag aldrig haft förut. Jag kände mig som en ny människa. Jag var stark som aldrig förr. Den enda fråga som satt kvar i mitt huvud var om jag skulle träffa honom igen. Och om någon annan kunde se honom. Nijantha Marmayohan
Ett ovanligt möte Det var en härlig sommardag. Vattnet var glittrande och människorna var glada och njöt av det fina vädret. Jag och mina klasskamrater var ute på Djurgården. Vi tog en promenad runt ön och betraktade den vackra utsikten. Plötsligt såg jag något konstigt ovanför ön. Det var som en människa som hade långa öron och var rund som en boll. Den hade inga ben eller händer utan bara svävade ovanför vattenytan. Hade jag blivit galen? Drömde jag eller? Alltså, hur hamnade den här och varför såg den så konstig ut? Den var väldigt ledsen. Jag blev så nyfiken och ville bara veta allt möjligt om henne. När jag fick tag på henne var hon jättelätt och jag tror det var därför som hon svävade i luften. Det kändes jätteskönt att få prata med henne eftersom hon var så positiv. Hon satt inte, utan flög som en ballong. Så fort det blåste så rörde hon sig. Hon vägde ju ingenting så det var möjligt att hon rörde sig när det blåste. Jag trodde att hon skulle flyga iväg med vinden men det var inte så. - Kan vi inte åka någon annanstans, jag är trött på Skansen, sade hon. Hon var jättetrevlig med sin fina, sköna röst. Det kändes jätteroligt att få träffa en sådan person. Man kunde se att hon blev ganska glad när hon såg mig. Jag tänkte på hur konstigt livet är, att det finns sådana personer i världen. - Vill du följa med mig till Kungsträdgården? undrade jag. - Ja absolut, det vill jag. Vi promenerade tillsammans dit och njöt av de fina rosa träden och hon berättade att hon hade bott på Skansen i hela sitt liv, helt ensam. Hon sov i en båt på Skansen och hade inga föräldrar eller syskon. - Hur kan du vara så lätt att du kan sväva i luften, frågade jag henne. Hon visste själv inte hur hon kunde var så lätt. - Jag tror att det beror på att jag inte har ben eller händer som andra människor har och väger dessutom inte så mycket, kanske bara några gram, sade hon i en skämtsam ton. Vi pratade bland annat om hennes liv och hur hon hade det. Det jag förstod när hon berättade om sitt liv var att hon var nöjd, men ibland kunde bli trött på Skansen eftersom hon alltid var där. Vi gick runt tillsammans och avslutade dagen med en bild på Djurgården bredvid havet. Noor Wisam Al Kafai
Apokalypsen Hej. Du kanske vill veta om min upplevelse och hur jag kände mig när de farliga djuren var på gång med att ta över Sverige? Bara så att du vet: jag har överlevt apokalypsen och nu bor jag i New York. Det var en underbar dag, solen sken och allt var som vanligt. Jag var på väg till skolan och som alltid tog jag vägen genom Djurgården. Plötslig hörde jag folk skrika och springa mot mig. Jag var chockad och visste inte vad som hade hänt. Jag såg runt och upptäckte att folket sprang överallt eller körde så snabbt som möjligt. Jag var jättestressad och kunde inte tänka. Jag hade aldrig sett något sådant förut. Det var svårt att lugna ner mig eftersom folk knuffade och skrek på mig. De sa ”SPRING OM DU VILL LEVA FÖR EN DAG TILL”. Jag förstod inte vad de menade. Jag ville inte springa med dem för att jag ville utforska vad som hade hänt. Jag ångrade mig direkt eftersom jag såg några djur som jag aldrig hade sett förut. De hade en krona på huvudet och de hade inga fingrar på den vänstra handen och på den högra hade de en stor boll istället för en hand. De var jättestora, vi var som små myror för dem. De förstörde byggnader, bilar och det värsta var att de skadade folk. Som tur var kunde jag gömma mig hela dagen. De kunde inte se mig eftersom jag var som en myra för dem. Ni förstår inte hur läskigt det var när jag gömde mig. Tänk om de hade sett mig. Många hade inte sådan tur som jag hade. Majoriteten av Stockholms befolkning överlevde inte. Nästa dag var staden helt förstörd och då bestämde jag mig för att åka utomlands. Jag och många andra bestämde sig för att åka till USA eftersom djuren inte kunde simma och de dessutom var allergiska mot vatten. Nu bor jag i New York och djuren har tagit över hela Sverige och halva Finland och Norge. Vi måste göra något åt det. Annars, säkert om tio år, så har de tagit över hela Europa. Säkert, efter det, kommer de att försöka ta över Asien också. Jättemånga har avlidit och det här är bara början. Vad kommer hända med jorden? Vad kommer att hända med befolkningen? Vad kommer att hända med länderna? HJÄLP! Nvar Kamal
Aldrig mer en cirkus Vi var i Gamla stan. Det var några dagar kvar till skolavslutningen och jag och min klass tog en tur inne i stan i det varma sommarvädret. Solen sken och vattnet glittrade. Samtidigt som vi tittade på den fina utsikten så såg jag ett litet djur komma springande. Jag blev mycket rädd och alla andra med, men det var en liten elefant. Jag blev förvirrad. Va? En elefant här? Vad gör den här bland alla bilar och vägar? Jag visste inte vad jag skulle göra. Han frågade mig med en ledsen röst: - Skulle du kunna hjälpa mig? Jag vet inte var jag är och jag vill hem. Jag förstod inte vad som hade hänt så jag frågade elefanten. - Vad är det som har hänt? Och vad gör du här? - Jag har tappat bort mig efter att ha sprungit iväg från cirkusen, svarade elefanten. Jag var fortfarande förvirrad men jag fortsatte att fråga vad som hade hänt. - Vad hände? Behandlade dom dig illa? - Ja, det enda jag fick göra var en massa tricks. Jag vill hem. Jag vill aldrig gå tillbaka dit mer, men jag vet inte vad jag ska göra för jag vill hjälpa mina vänner. Jag hoppas att dom också kommer ut därifrån på nåt sätt och får träffa sina familjer för dom är nog lika ledsna som jag är. Jag tänkte direkt på den där tidningsartikeln som jag hade sett på flera ställen där det stod att en liten elefant hade rymt och att man kunde ringa dem om man hade hittat den. Jag hade hittat honom men jag tänkte inte ta tillbaka honom till cirkusen, så jag sa: - Ok, jag ska hjälpa dig - Tack, sa han med en ledsen röst Jag visste inte vad jag skulle göra för han var så himla ledsen, men jag tänkte att när han väl kommer hem och får träffa sin familj så kommer han att bli glad igen. Jag kommer att försöka göra allt jag kan för att hjälpa honom. Rahil Maatalah
Jag tror inte på sånt En dag när jag skulle ta en bild till ett skolprojekt på Djurgården hände något märkligt. Allt började när jag gick och kollade i min telefon. Då fick jag ett sms från min kompis. Där stod det att maya-kalendern kommer att ta slut om några timmar. Då skrattade jag åt honom och skrev: ”Haha, tror du på sånt?” och stoppade min mobil i fickan och började gå. Jag skulle fotografera Djurgården, som är ett stort område med grön natur vid havet, mitt inne i Stockholm. Sedan hörde jag ett konstigt ljud. Jag kollade direkt bakom mig men det var bara vanliga människor som protesterade mot Sverigedemokraterna. Jag trodde inte på sånt som maya-kalendern, så varför blev jag rädd? Killen försökte säkert skrämma mig. Det kom mycket moln över Djurgården. Förmodligen skulle det börja regna så jag skyndade mig för att kunna ta bilderna. Molnen formades som en spiral i luften och blixten slog ned i en båt. Då tog jag fram min kamera och började fotografera. Plötsligt gick solen upp. Jag
såg på bilderna jag hade tagit och upptäckte något märkligt. Något orange, rött och gult var aktivt. Jag hörde ett skrik med en hög ton och tittade bakåt. Då hörde jag skrik från båten. Jag fick syn på en tjej som låg nere på marken och pekade mot båten. Jag vände mig om och mitt hjärta började dunka snabbare, svetten bara rann ner från mitt ansikte. Då såg jag dem. Flera stycken. Sam Maeedi
Ett udda möte En alldeles ljuvlig aprilförmiddag. Solen kastade sitt glänsande sken över grändernas smala labyrinter, doften av historia strömmade ut från alla gathörn och världens turister myllrade i de proppfulla souvenirbutikerna. Precis som det ska vara, instämmer till hundra. Men varför slutade det så här? Där stod jag, vilsen i mitten av en av Gamla stans tusen symmetriska gator, som ett enda stort frågetecken. Vilsen i min egen själ, vilse i ett universum fullt av gåtor att hitta ut ur. Ja, det var nog lika svårt som att vinna ett nobelpris i litteratur. Men det fanns ett speciellt ställe där jag kunde ta ett djupt andetag och andas ut. Hastigt lyfte jag upp blicken och kisade ut över den oändliga gatan, där det endast fanns turister vandrandes på de ojämna stenplattorna, forskandes
i ett okänt land de aldrig beskådat förut. Mina fotsteg blev snabbare och snart rörde jag mig framåt lika smidigt som en leopard genom grändernas labyrinter tills jag skymtade den enorma grinden. I samma ögonblick ringde klockan till Storkyrkan in och ekade genom hela kvarteret. Men grinden? Den stod på vid glänt. Mitt hjärta dunkade ett extra slag. Kanske var det någon anställd i kyrkan? Atmosfären kändes kvav trots den svala brisen som for genom kroppen. Försiktigt smög jag fram till trädet, kanske rädd att ett odjur kunde vakna. Ingenting där. Långsamt började synen att bli suddig och tonas ut och snart var bara konturerna tydliga. Men? Vänta nu, hade jag blivit galen eller såg jag rätt? Några meter alldeles framför mig stod en … en gigantisk kanin? - VAD ÄR DU FÖR NÅGOT?, skrek jag av rädsla. Blinkade hastigt ett par gånger för att försäkra mig om att jag inte drömde. Av chocken hoppade kaninen bakåt och hela hennes kropp täckt med fluffig, grå päls skakade som träffad av blixten. Hon var antagligen mer uppskrämd än vad jag var just då. - Skada mig inte, jag är inte så farlig som du tror, svarade den med en pipig röst. Jag hade fortfarande tid att rusa därifrån och låtsas som om ingenting hade hänt. Ändå rörde jag mig inte ur fläcken. Kaninen stirrade på mig med vädjande ögon och klev fram ur skuggan. Först nu såg jag hur vänlig hon verkade vara och att hon såg ut att komma från ett tecknat tv-program. - Du behöver inte vara orolig. Men vad är du och vad gör du här? frågade jag undrande. Jag hade tusen andra frågor. Nu var endast det smala körsbärsträdets avstånd mellan oss. Dess rosa blommor strålade som aldrig förr och gav den döda platsen liv igen. - Det är en lång historia. Egentligen tillhör jag en akrobatisk cirkus, fast jag tappade bort dem på vägen dit. När jag väl inte letade så fick jag hålla mig gömd på ett ställe långt ifrån alla människorna, för att inte skrämma ihjäl dem. Då drogs jag liksom som en magnet till trädet. - Du kom hit för den lugna sinnesstämningen som trädet gav dig, en känsla av frihet och ro, eller hur? frågade jag. Med ett leende såg jag upp på henne. - Precis, medgav hon. Hennes långa hår fladdrade i vinden. Med ett leende, precis så stort så att framtänderna syntes, såg hon ner på mig. Trädet var speciellt trots allt, så speciellt att det kunde föra två olika själar till en och samma plats och skapa en evig vänskap, en vänskap av guld som aldrig rostar. Wed Nihad
Någon på min axel Jag satt på trapporna som ledde till den lilla trädgården och såg runt på omgivningen. Solen började gå ned och jag njöt av dess värme. De flesta dagarna brukade det vara lugnt här, men inte den här dagen. Plötsligt hörde jag ett högt rasslande bredvid mig i buskarna och jag hoppade till. Min första tanke var att det kanske var ett smådjur, eller vad visste jag, en katt kanske? Jag blev överraskad eftersom det inte var ett smådjur, eller en katt; eller, det kanske var en katt, men dess päls var så onormalt orange att jag inte kunde tro att det var en katt. Jag ville inget annat än att springa därifrån men min nyfikenhet var redan på topp, så
jag stannade kvar på min plats, men hade tillräckligt med avstånd mellan figuren och mig. Jag såg på flickans ansikte att hon blev rädd, vilket inte var något nytt för mig. Det som var nytt, var att hon inte flydde iväg, utan stannade kvar på sin plats. Jag kunde inte kommunicera med människor, inte med djur heller för den delen. Det var inte för att jag inte kunde prata, eller var blyg, men jag bokstavligen kunde inte prata. Jag hade ingen mun. Jag kunde förstå det du säger, men så länge det inte var en jaeller nej-fråga kunde jag inte svara dig. Det var en av de saker som var ett problem för mig. Jag stirrade på figuren i några sekunder, och den stirrade tillbaka utan att blinka. Efter ett tag bestämde jag mig för att försöka prata med den. ”Vad är du för någonting?” frågade jag försiktigt. Den gjorde ingenting förutom att stirra på mig; den kanske inte visste själv vad den var. Sedan märkte jag att den kanske inte kunde prata. Jag såg ingen mun på den. ”Har du tappat bort dig? Var kommer du ifrån?” Figuren fortsatte att stirra på mig, men sedan så började den skaka på sitt huvud. Den pekade på solnedgången som pågick bakom den. ”Solen? Kommer du från solen?” Den skakade på sitt huvud igen och gick närmare mig för att sedan hoppa upp på min axel. Jag hoppade till igen, men flyttade mig inte från min plats. Jag vred huvudet mot figuren som ännu en gång pekade mot solen. ”Ska jag gå dit?” frågade jag. Den nickade, så jag började hastigt gå upp för trapporna i riktning mot staketet som hade en utsikt mot staden, med solen bakom. Jag lutade mig mot staketet med figuren på min axel. Jag hade många tankar om mitt möte mellan varelsen och mig. Jag betraktar den färdiga versionen av målningen. Jag tar några steg bakåt för att få en bättre titt på den. Jag har mig själv i mitten med min varelse på min axel med Stockholm och solnedgången som utsikt. Viktoria An
Ett otroligt äventyr En röd räv, en främling, hette Ali. Ali träffade en liten flicka på jorden. Det är rätt. Det är jag. Så börjar historien. Berättelsen är denna: Jag är på taket på mitt hus för att titta på stjärnorna. En plötslig explosion av rött ljus i mina ögon. Jag träffar min bästa otroliga vän: Ali. Jag är med Ali varje dag. Vi äter tillsammans, går i skolan tillsammans och leker tillsammans. När vi är tillsammans så är jag glad. Jag har ett otroligt äventyr med Ali. Jag följer Ali till hans planet, där vi får många nya vänner. Tja, vår tid har runnit ut och vi måste återvända. Vi sitter i rymdskeppet och ser på uni-
versum. När vi kommer till jorden, landar vi på trappan under kungens staty. Vi tittar på de vänner som kommer till oss. Vi ler mot varandra. Historien slutar här och ingen vet hur framtiden kommer att bli. Världen är stor. Låt oss gå och se den tillsammans... Yuqi Gao
Vilse En vacker, solig dag då solen sken som aldrig annars, gick jag där längs havet och såg ut på det blåa, glansiga vattnet. Hjärnan var full av tankar och funderingar. Jag såg mig runt omkring. Helt tomt. Inte ens en enda människa var där trots att det ju var mitt på dagen då det plötsligt dök upp en liten varelse. Såg jag i syne? Drömde jag? Hela den stunden verkade vara overklig. När jag såg på den så blev jag lite chockad. Men samtidigt nyfiken på vad det kunde vara. Då fick jag tanken att gå fram till den. Den såg ju inte så jättefarlig ut. En liten blå varelse med långa händer och fötter. Inget illa kunde väl hända? Med sakta, försiktiga steg började jag närma mig varelsen. Ena sekunden tänkte jag att jag kanske inte borde göra det. Ju fler sekunder om gick, desto nyfiknare blev jag. Jag stannade. Varelsen började sakta komma fram till mig. När den väl var framme böjde jag mig ner, kände på den och drog tillbaka handen. Hur hamnade den här? Varför? Av vilken anledning? Så jag frågade. Den svarade att den bara hade råkat hamna här, vilket jag ej förstod. Men den sa något mer, om att den hade gått vilse. Då bestämde jag mig för att hjälpa den med att hitta sin familj. Vi tog oss till platsen som varelsen beskrev. Därefter, när jag hade hjälpt varelsen att hitta sin hemmaplats, åkte jag hem. Mina tankar var obeskrivliga. Ingen skulle ha trott mig om jag hade berättat att jag pratat med varelsen. Denna stund skulle jag aldrig glömma. Zuzanna Prus
Stockholms radioaktiva vatten Det var en vacker sommardag i Stockholm. Jag och min kompis tänkte gå ut till Gamla stan. Vi tog tunnelbanan från Vårberg. När vi gick ut ur vårt tåg så promenerade vi in i en tunnel som ledde oss till Mälaren. Vi gick ut till en gammal brygga där vi tog några bilder. Sedan så tänkte vi hoppa ned i vattnet, men då sa min kompis åt mig att han hade tappat bort sin telefon. Vi började leta. Vi letade överallt! Precis när vi skulle ge upp, så hittade han den på marken framför tunneln. Vi var på väg tillbaka till bryggan när vi såg två konstiga varelser. - Vad vill ni? frågade min kompis. De pekade på en rostig gammal skylt som knappt gick att läsa. Sedan såg jag vad det
stod: ”VARNING HÖG-RADIOAKTIVT VATTEN”. När jag tittade närmare på dessa skepnader så såg jag att de hade anti-radioaktiva kläder som hade ett radioaktivt märke på sig. Vi stod och tittade på hur de arbetade innan vi gick. När jag kom hem så undrade jag om deras dräkter faktiskt kunde skydda dem mot det radioaktiva ämnet som fanns i vattnet. Alen Dacic
Ett besök i Sverige Jag träffade honom vid slottet. Man kunde se alla fina träd och de vackra skulpturerna. Jag kunde känna den kalla luften och doften av havet. Jag blev jätterädd men då började han att prata. Det var jättekonstigt att han kunde engelska. Jag blev mindre rädd men väldigt förvånad och undrade: Hur kan ett lejon prata? Då berättade han varifrån han kom och vad han gjorde här. Han hade en lite annorlunda färg än de andra lejonen, som brukar finnas i en djurpark eller som jag har sett på bilder. Han berättade att han hade kommit hela vägen från Afrika för att se hur vi lever och hur andra djur blir behandlade i Sverige. Man säger att lejonet är skogens konung. Vi promenerade över hela Gamla stan. Sedan gick vi till Kungsträdgården och köpte
glass. Man kunde se de fina blommorna och jag kunde känna den kalla luften, lukten av varm korv och hamburgare och doften av alla blommor. Man kunde höra hur människorna pratade tillsammans och hade kul. Jag kunde se slottet och alla träd som var överallt. Vi gick till ett café för att äta en macka och dricka kaffe. Cafeterian hade klistrat pengar på väggarna som var från alla de sju kontinenterna. Efter det fortsatte vi att promenera och prata. Vi kom fram till en djurpark. Han fick syn på alla djur som var inlåsta i burar och små skogar med stora murar runt. Han sprang iväg på alla fyra benen och kom aldrig tillbaka. Frank Beya
Jag är verkligen för gammal för det här Ett litet barn med en orange T-shirt och blå jeans rusade rakt in i George och gjorde så att George ramlade med baken först, som blev fullproppad med en handfull rosa körsbärsblad. George hörde hur alla barnens skadeglada fniss ekade i hans huvud. Så fort han hörde det så kände han hur hans kinder outhärdligt flammade till. ”Se dig för!” röt George trumpet. Personen som sprang rakt in i George rusade bara vidare som om en seriemördare hade jagat honom. Jäkla mobiler och teknologi, de gör så att alla personer nu för tiden inte har någon re-
spekt. Inte som på den gamla goda tiden när alla kände varandra. Med dessa tankar såg George att personen hade tappat en blå amulett. Amuletten såg ut att vara gjord av guld och hade två dussin olika tecken på båda sidorna. Vad fasen är det här för något? Ja, det var förmodligen Herr Bråttom som tappade den. I samma ögonblick som Georges fingertoppar vidrörde amuletten så fylldes han av en obehaglig känsla som han aldrig hade känt förut. Dessvärre så hörde han en ljuv stämma, det fanns inte en chans att den kunde ha varit mänsklig: ”George mig amuletten”. När George hörde rösten så kunde han till och med höra sin egen puls öka med skyhög fart. Vad i helsike vad det där? Hur vet han vad jag heter? Georges blick svepte över Kungsträdgården för att leta efter någon som kunde ha yttrat orden, men strax visade det sig att han var ensam i hela avdelningen av parken. Av någon mystisk anledning så kunde George fortfarande höra flera dussin personer småprata. Men var var alla? De var ju här för några sekunder sedan och varför hör jag folk småprata? När George hörde ett plågat och öronbedövande skrik så noterade han att i samma sekund som hans fingrar inte rörde vid amuletten så dök alla turister upp runt Molins fontän. Tyvärr så uppenbarade sig även Herr Bråttom framför fontänen med ett både chockat och komiskt ansiktsuttryck. George förstod att det var något underligt med amuletten. Att varje gång man rörde vid den så kunde han se något annat som... en annan dimension och att amuletten kanske var en portal… men bara vid tanken på det, så sa en annan del av honom att han hade förlorat vettet. Efter några minuter så kom George på en plan: han skulle ge amuletten till pojken och låta pojken bestämma, medan han själv skulle gå till en psykolog. När George till slut bestämde sig för att det var en bra plan och plockade upp amuletten med sina nakna fingrar, så försvann alla personer i parken till tomma intet igen. Men den här gången så kunde han fortfarande se Mr Bråttom med samma ansiktsuttryck. Men han såg också något annat. Något som bara fanns i folks mardrömmar. Varelsen var som en konstig blandning mellan en varg och en sabeltandad tiger. Dess magnifika, svartgråa päls såg så skör och mjuk ut. Hans ögon var så blodröda att George misstänkte att varelsen överlevde genom riktigt blod. Men värst av allt var de skräckinjagande tänderna, så långa och vassa. George fruktade att varelsens tänder utan tvekan
skulle kunna slita huden från hans ben utan att anstränga sig det minsta. Så fort George såg varelsen så kunde han känna hur han ville springa hem och gråta sig till sömns, men modet ledde till att han såg hur han sakta men säkert gav amuletten till pojken. När han gav pojken amuletten så råkade han känna på en av hans fingrar. De var isande kalla. Men i den stunden så brydde George inte ett smack. När pojken tacksamt tittade på honom så kände han hur hans bekymmer försvann, åtminstone för stunden. Herr Bråttoms ansiktsuttryck förändrades när varelsen röt något som lät som svordomar. Ännu en gång hörde George en röst i huvudet, men denna gång var det inte en ljuv röst, nej den var en helt mänsklig. ”SPRING HÄRIFRÅN” När George hörde rösten så vände han på klacken och rusade för livet. Så kände han en kraft mot sin rygg, en kraft så stark att den fick honom att flyga flera meter rakt fram. När George kraschlandade så kändes det som om hans lungor skulle hoppa ut. Han visste att detta var slutet. Att han inte skulle klara sig efter den här explosionen. Med sina allra sista krafter så lyckades han få fram sina sista ynkliga ord: ”Jag är verkligen för gammal för det här.” Jing Xiang Xu
MITT DJUR I STOCKHOLM ”Du möter ett djur någonstans i Stockholm. Är det ett verkligt djur eller en fantasivarelse? Var är ni? Hur hamnade ni där, vad händer mellan er, vad tänker du, vilken historia kan djuret berätta för dig?”
Detta var utgångspunkten för den uppgift som åttorna i Lillholmsskolan, Skärholmen, har arbetat med i ämnena bild och svenska under år 2018. Först målade eleverna sitt djur med oljepastellkritor. Under en utflykt till Stockholms innerstad fotograferade de varandra på platser de själva valt. I Photoshop satte de sedan samman fotografi och djurteckning till en ny digital bild. Till sist skrev de bildtexter som berättar om djuret, sig själva och platsen i Stockholm. Följ med på en hisnande resa i ord- och bildfantasins förtrollade värld! Medverkande lärare har varit Sten Canevall, bild, och Ulrika Grahn, svenska.