Brevet från sverige

��

����� ��

���

����

BREVET från SVERIGE ��

����� ��

���

����

����������

����������

Barn och ungdomar från Skärholmen och Bredäng skriver brev om livet i Sverige

2

3

4

BREVET fr책n SVERIGE Barn och ungdomar fr책n Sk채rholmen och Bred채ng skriver brev om livet i Sverige

5

BREVET FRÅN SVERIGE två frimärken och en bok resulterade i att eleverna skrev ett brev till någon vän eller släkting för att berätta om hur de lever i Skärholmen/Sverige, och ritade ett frimärke att sätta på brevet.

Projektet och frimärksutgåvan har fått namnet BREVET FRÅN SVERIGE.

En pojke som vandrar på en väg som leder till Sverige, barn som vinkar till varandra eller tre glada barn av olika ursprung som håller varandra i händerna. När barn ska skildra temat invandring blir bilderna många. Inte sällan väcker de tankar som överraskar. Barn har sin egen uppfattning kring invandring och vad det betyder att leva i ett annat land än det man själv kommer ifrån. Genom barnens teckningar och brev kan vi lära oss något om deras verklighet.

Eleverna har gjort ett fantastiskt arbete: nära 600 brev och 800 teckningar. Bland teckningarna valde en jury bestående av skolminister Ibrahim Baylan, chefredaktör Zanyar Adami, grafikern Jordi Arkö och representanter för skolorna och Posten ut två teckningar till frimärksmotiv. Ytterligare några teckningar valdes som illustrationer till andra trycksaker i frimärksutgåvan.

Varje år ger 21 av Europas postorganisationer ut frimärken på samma tema. Integration as seen by young people är temat för 2006. Varje land väljer hur temat skall illustreras, vi i svenska Posten valde att genomföra projektet som en teckningstävling.

Som tack för elevernas engagerade arbete har vi bidragit till att denna bok har kommit till.

Vi vände oss till Bredängs-, Lillholms och Ekholmsskolan i Skärholmen samt till Fantasifabriken, ett pedagogiskt forum som tillsammans med lärarna i de olika skolorna arbetar med barnens språkliga utveckling. Samarbetet

Läs och låt dig beröras!

Britt-Inger Hahne Chef Posten Frimärken

6

Posten Frimärken valde en ovanlig och ambitiös väg när de vände sig till två förortsskolor och Fantasifabriken i syfte att ta fram motiv för de nya frimärkena. Samarbetet och utbytet har sträckt sig över en längre tid: grafiker och formgivare Alexandros Terzis frimärke.

har sedan han ritade sin bild flyttat med sin familj till Grekland, Linda Wong har avslöjat att hon ska skicka brev med sitt eget frimärke på till mormor i Kina och morfar i Malaysia.

Linda Wongs frimärke.

I denna bok återfinns ett urval av de brev som barn och ungdomar skrivit. Som inspiratör, samtalspartner och redaktör för brevboken har Josef Kurdman fungerat.

från Posten har besökt barnen i deras skolor och dessa har i sin tur hälsat på i frimärkstryckeriet i Kista.

De som har gjort detta arbete möjligt är förstås alla fantastiska barn och ungdomar vid Lillholm/Ekholmsskolan och Bredängsskolan och deras lika fantastiska pedagoger, tack till er alla!

De två barn vars bilder till slut utvaldes att bli frimärksmotiv är själva en illustration av en allt mer gränslös värld: Alexandros Terzis

Samarbetet med Posten Frimärken har varit mycket givande, tack till alla entusiastiska medarbetare!

Sten Canevall & Hans Norkvist Fantasifabriken

Tryckare Bo Peterson och frimärkskonstnär Linda Wong i frimärkstryckeriet.

7

Ärade läsare,

De unga skribenternas önskan att ”landa och leva i nuet”, deras kärlek till Sverige men också hjärtslitande längtan till släkt, vänner och ”helheten” i ursprungslandet genomsyrar deras tankar, känslor och texter.

Bojana uttrycker sin förtvivlan och saknad efter sin mormor så här: ”Jag sörjer att du inte är här och jag sörjer att jag inte är där.

Jag vet inte om det är bättre här eller om det är bättre där …”

Qaiss beskriver sina känslor för Sverige: ”I Sverige är människorna snälla, de tänker inte på om en person är rik eller fattig, de tycker om alla och respekterar varandra.

Farmor, jag älskar Sverige, för i Sverige finns bra skolor, fred och frihet.” Och Halima i årskurs fyra berättar om sin bild av Sverige: ”Amira, du kanske undrar hur mitt liv ser ut nu … Du kan inte ana hur bra det är i Sverige. Det finns så mycket att berätta och jag vet inte riktigt var och hur jag skall börja. Jag har sett så mycket bra i Sverige men mamma säger att jag inte har sett allt än, att det finns mycket mer att se. Sverige är ett fritt land och man får tro på vad man vill. Det finns muslimer, kristna och judar här. Det finns också många andra religioner här.

Men det är aldrig bråk mellan dem, alla respekterar varandra.”

Under några få decennier har det svenska folkhemmets homogena karaktär ändrat färg och riktning och Sverige har utvecklats till ett av Europas mest mångkulturella länder. Denna verklighet har naturligtvis – på gott och ont – påverkat och format de flesta av oss, oavsett etnisk, religiös eller social bakgrund. Inte minst våra barn och ungdomar och deras framtid.

Många av texterna i ”Brevet från Sverige” belyser att de förändringar som vårt samhälle genomgår är för all tid framöver och att vi – svenskar och ”nysvenskar” – ofrånkomligt har en gemensam framtid att vänta.

Zjikav skriver i sitt brev: ”Morfar, för mig själv känns det svårt att flytta tillbaka till Kurdistan, eftersom jag nu har bott här halva mitt liv och börjar tycka om mitt liv i den nya världen.” Följaktligen blir förverkligandet av ett integrerat samhälle vår största utmaning inför framtiden, oavsett politiskt riktning, skiftningar i maktförhållandena eller ekonomiska påfrestningar.

Arbetet med ”Brevet från Sverige” har ömsom varit glädjefullt och berikande, ömsom mödosamt och sorgbringande för de inblandade.

8

Bokens framkomst hade naturligtvis varit otänkbar utan elevernas oändliga entusiasm, engagemang och enorma framtidstro. För en del äldre elever har skrivandet av breven framförallt inneburit en strävan att analysera och förstå tre företeelser: lojaliteten till sina två världar, sin ständiga kamp att förena och integrera sina två inte alltid samstämmiga identiteter och föräldrarnas återvändandedröm till hemlandet. Dessa tre frågeställningar är inte bara den dagliga verkligheten för majoriteten av ungdomar med invandrarbakgrund, utan också fundamentet i mina och elevernas dagliga sammankomster och samtal i skolan.

När det gäller elever med svensk bakgrund är svårigheterna av en annan karaktär, så som falska kompisar, svekfulla mödrar och frånvarande fäder. Men alldeles oavsett vad och vilka bekymmer som tynger våra barn och ungdomar måste vi vuxna ta vårt ansvar och anstränga oss ytterligare i förståelsen och bearbetningen av deras olika svårigheter.

sade utrymmet var vi tvungna att hålla oss till det antal brev som nu finns med i boken. Breven har skiftande karaktär, en del brev har eleverna skrivit helt på egen hand, andra har tillkommit efter nära samarbete och samtal mellan mig och eleverna. Vidare vill jag understryka att delar av vissa brev inte speglar en direkt verklighet, utan är ett sätt att med fantasins hjälp bearbeta tankar, känslor och erfarenheter.

Till slut vill jag rikta ett stort tack till föräldrar och lärare i Lillholmsskolan och Bredängsskolan för att jag fick förtroendet att arbeta tätt intill deras underbara barn och få ta del av ungdomarnas många gånger sorgfulla och längtanstyngda verklighet. Men också all den naturliga värme, generositet och vänlighet som dessa ungdomar besitter. Så låt oss läsa och njuta av dessa fantastiska brev och beröras av de unga författarnas mod att skriva från sina hjärtan.

Josef Kurdman Författare/integrationsrådgivare

Det skall också nämnas att urvalet till boken av cirka sexhundra inkomna brev inte har varit bekymmersfritt. Alla de skrivande eleverna hade något att berätta om men med hänsyn till det begrän9

Hej kära farmor!

Under denna tid som vi har lämnat dig i Afghanistan så har jag saknat dig jättemycket och gör det fortfarande. Jag kommer aldrig att glömma dig, kära farmor. I det här brevet ska jag berätta om mitt liv i Sverige, vad jag har gjort och vad jag tänker göra i framtiden. De första två månaderna var jag hemma för att skolorna var stängda för sommarlov. När jag började skolan kände jag ingen elev och kunde inte prata svenska. Det var inte bara jag som inte kunde prata svenska, många som gick i vår skola kunde inte tala svenska. Det jobbigaste för mig i Sverige är när jag äter. Då tänker jag hela tiden på dig och undrar hur du har det, om du har tillräckligt med mat och hur det är med dig.

Farmor, jag hörde att du är sjuk … Jag önskar att du kunde komma hit så att jag kan hjälpa dig. Jag minns när du berättade för oss om ditt liv, om hur du växte upp. Jag minns när du berättade roliga saker och roliga sagor för oss. Du gav oss alltid glädje. Nu har jag ingen som gör mig glad längre. I Sverige är människorna snälla, de tänker inte på om en person är rik eller fattig, de tycker om alla och respekterar varandra. I skolan är lärarna snälla mot eleverna och slår aldrig eleverna, de hjälper en hela tiden. Skolorna är inte likadan som i Afghanistan, här har eleverna allt som de behöver. Men eleverna är ändå inte glada, de skriker åt lärarna och varandra och lyssnar inte. Några av dem visar ingen respekt för lärarna och varandra och inte heller på gatorna. Många killar och tjejer skriker och säger fula saker till varandra. Jag tycker inte om att ungdomar säger fula saker till varandra och lärarna. Jag ska aldrig göra det. Farmor, annars älskar jag Sverige, för i Sverige finns bra skolor, fred och frihet. När vi flyttade från Afghanistan var det på grund av kriget och för att vi skulle få studera i fred, utan att bli störda. Och det tänker jag göra här, studera.

Farmor, jag älskar dig och tänker på dig.

Qaiss

Qaiss 10

Hej Abdalhadi! Är det bra med dig? Själv sitter jag nu inne i mitt klassrum och skriver det här brevet till dig. Här i Sverige sitter inte eleverna ute på gatan som i skolorna i Afghanistan. Och här slår aldrig lärarna eleverna, istället hjälper de oss när vi inte förstår någonting. De är jättesnälla. Om jag inte kan läsa eller skriva någonting får jag hjälp. Och vet du vad, vi går i skolan även om det regnar. När det regnade i vår by i Afghanistan så gick vi inte till skolan, då fick vi stanna hemma. När jag kom från Afghanistan till Sverige blev jag jätteglad, jag såg massor av nya saker. I Sverige såg jag för första gången hissar och sådana saker som jag aldrig hade sett i Afghanistan. Tre månader efter att jag kom hit började jag i skolan. När jag kom till klassen trodde jag att alla i klassrummet skulle titta konstigt på mig, så jag bestämde mig för att inte titta eller prata med de andra i klassrummet. Jag satt tyst för mig själv för det mesta och stirrade i skolbänken. Men nu kan jag prata svenska, spela olika spel och jag har många kompisar. Jag har också lärt mig att läsa och skriva på svenska. Det är ett svårt språk men jag har lärt mig mycket. I Afghanistan kunde jag inte skriva någonting alls, trots att jag hade gått fyra år i skolan där. Jag är oftast jätteglad här i Sverige. Kan du tänka dig, Abdalhadi, här i Sverige får man mat i skolan och man behöver inte betala för det. Och muslimer får ”halalmat”.

Nu väntar kompisarna, vi ska i väg och äta lunch så jag hinner inte skriva mer. Men jag lovar att skriva igen.

Hej då.

Ajmal

Ajmal 11

Hej pappa!

När jag vaknade i morse tänkte jag på att du ju fyller år. Det gör mig ledsen att inte kunna vara med dig en sån här dag och säga GRATTIS, eftersom du är i Chile och jag i Sverige. Jag kunde inte heller prata med dig via telefon för att du inte är hemma. Jag brukar ofta tänka: varför måste vi vara så långt ifrån varandra? Ibland tänker jag att du också lämnade mig – som mamma gjorde. Ibland tror jag faktiskt att du har gjort samma misstag som hon. Men sen hör jag din röst och tänker att du aldrig skulle göra det. Michel brukar ofta säga att du aldrig skulle göra det vår ”mamma” gjorde. En mamma har vi egentligen aldrig haft eller känt något behov av, eftersom vi har din och dina systrars kärlek, er kärlek som gör att vi mår bra. Pappa, det har nu gått nästan fyra år sen vi sågs sist och jag saknar dig så mycket. Jag vill ha dig här med mig, i Sverige, men jag kanske inte får träffa dig på länge, kanske på flera år ...

Nu ska jag berätta hur det är att leva i Sverige: jag har det jättebra här med min bror, Michel. Han är snäll mot mig och vi kunde aldrig ha ett bättre liv än det vi har här i Sverige. Att bo med vår faster är det bästa som har hänt oss. Min kusin, din systerdotter, är som en syster för oss. Hon är den finaste person som jag har sett och träffat. Hon liknar mest min faster till utseendet och så som hon är. Och farmor är den bästa och snällaste farmor som finns. Om du var här skulle vi alla bilda den bästa familjen i världen.

Ibland tänker jag på alla roliga saker vi gjorde tillsammans. Jag vill att det ska hända igen. Men det går inte nu, för du måste först bli frisk. Men det kanske tar lång tid innan det händer. Jag önskar att du kunde vara här nu och stanna med mig för alltid. Att vara här i Sverige och veta att du är i Chile är inte så lätt som andra kanske tror. Jag brukar fråga min bror varför vi behövde komma hit och vara så långt från varandra och varför du inte kom hit med oss. Han brukar svara att det var för vårt eget bästa och att du ska komma så fort du blir frisk. Jag har räknat att det har gått tre år, snart fyra, sen vi träffades sist. Ibland tror jag att min bror ljuger och att du aldrig ska komma till oss.

Pappa, skolan här är annorlunda, allting är gratis och här slår inte lärarna barnen. Lärarna är schysta och dom lär oss mycket olika saker, inte samma saker hela tiden. Nu får jag prata med en lärare som heter Josef Kurdman – två gånger i veckan. Det är inte bara jag utan även fyra andra 12

elever som får prata med honom. Vi brukar prata om många olika saker, några behöver prata med honom för att deras pappa slår dom, andra vill prata med Josef om andra saker som de har problem med. Det är roligt och jag mår bra av det. Några av mina kompisar vill inte träffa sina pappor, för att deras pappor slår dem. Men jag skulle inte bry mig om du slog mig ibland, för jag önskar att du alltid var med mig. Och du ska veta att jag älskar dig från hela mitt hjärta. Sköt om dig så att du blir frisk snart.

Många kramar och pussar A.

Hej alla mina kusiner i Irak!

Det var länge sedan vi träffades och jag saknar er alla. Jag ska berätta om hur det var när jag kom till Sverige. När jag flyttade från Irak så var jag fem år gammal. Min mamma, min lillebror och jag kom till Sverige 1999. Min pappa kom hit 1997. När vi kom till Sverige så kom min pappa och hämtade oss från Arlanda flygplats. Min mamma var så lycklig att se min pappa så hon började gråta av lycka. Vi åkte bil till vår lägenhet som ligger i Liljeholmen. Lägenheten som vi aldrig hade sett tyckte vi var fin men ganska liten. På dagarna så hade vi oftast inget att göra, så vi åkte för det mesta buss till Högdalen eller Farsta centrum. Jag gick på ett dagis i Västertorp med min lillebror och precis framför dagiset gick min mamma på SFI. Varje dag när hon slutade där så kom hon och hämtade mig och min lillebror. Lillebror var tre år och jag var fem år då. Våran lägenhet var så liten, den hade bara två sovrum, ett vardagsrum, ett kök, en toalett och en hall. Vi bodde i lägenheten i ungefär ett år.

Men sen en dag flyttade vi till en annan lägenhet som ligger i Vårberg.

Jag blev jätteledsen då, men samtidigt glad för att vi skulle få en mycket bättre och större lägenhet. Vi åkte och tittade på lägenheten och både min mamma och pappa tyckte att den var okej. En månad efter att vi hade gått och tittat på lägenheten så kom flyttbilen, vi hade lite saker så det gick snabbt att lasta in allt i bilen och flytta till den nya lägenheten. Det var år 13

2000 och jag skulle börja skolan. Det var jättepirrigt. Första skoldagen gick vi till Kanoten, lärarna sa att vi hade kommit fel. Vi frågade var Ekan låg och en av personalen visade mig och min mamma vart vi skulle gå.

Nu har åren gått och jag går i femman. I fyran så hade jag och min klass FN-samling. Nu har vi haft luciatåg för skolan. I skolan är mina bästa vänner Julia, Katarina och Nicoleta. På lucian så fick Katarina vara lucia.

Vi är trettio barn i min klass och vi går på promenader tre gånger i veckan.

Vi äter lunch varje dag och har engelska, svenska, matte, idrott och slöjd.

Och så läser vi tyst varje dag. Jag tycker bäst om matematik i skolan.

Hälsningar Huda

Huda

Hej Drilon!

Det är Jetmir från Bredäng. Jag fyller tolv år snart, den elfte september – på otursdagen, alltså. Vi har tre sovrum, i det största rummet sover mina föräldrar, i de andra jag och mina bröder. I mitt rum har vi en Xbox med tre spel, hyllor, en tv och en stor säng. I mina bröders rum finns en bäddsoffa, ett stort fotbollsspel och en tv. I vardagsrummet har vi tre stora soffor, för sju personer. Svenska bostäder håller på och renoverar fint hemma hos oss. Lägenheten ligger på Ålgrytevägen men vi kanske ska flytta in till stan eller köpa en villa i Mälarhöjden. Vi vill ha ett hus med två våningar, med en gård och många rum i huset. Bredäng är stort, 14

det bor ungefär tiotusen människor här. Utanför mitt hus finns det en stor lekplats för barn och så finns det flera basketplaner.

I min skola finns det ungefär åttahundrafemtio elever. Mina favoritämnen är idrott, SO och EQ. På rasterna brukar det bli bråk och tjafs.

Det finns en cafeteria som man går till när man har rast. Där kan man spela pingis, biljard, poker och fotbollsspelet. Bredäng är känt för sin skola och sina fotbollsplaner och flera andra saker. Det finns en lokal som heter Trissan, dit får alla som vill gå efter skolan. Och så spelar jag i ett fotbollslag som heter Djurgården. Jag har prövat på många sporter, löpning, handboll, höjdhopp och nu fotboll. Min framtidsdröm är att bli fotbollsproffs eller tränare. Eller kanske advokat, för att hjälpa folk.

Djurgården är ett stort lag och jag har spelat tre matcher med dem. Vi har precis börjat säsongen. Vår första match vann vi med 5 – 1, andra med 6 - 1 och i tredje matchen blev det lika, 2 – 2. Men jag var inte med då eftersom jag var i Malmö. Jag har gjort två mål, ett på volley när det var frispark och sen ett skott vid krysset. I friidrott är jag också bra, jag springer sextio meter på åtta sekunder och tvåtusenfemhundrameter på ungefär nio minuter. Det är snabbt. Jag hoppar också längdhopp, nästan fyra meter och höjdhopp nästan en och en halv meter. Jag är jättebra på det och det är jätteroligt. Hur mår du och dom andra! Hoppas det går bra för dig och dina syskon. Vi ses nästa år när jag kommer till dig eller du till mig.

Hälsningar Jetmir

Jetmir 15

Hej farmor!

Hur mår du? Är allt bra med dig? Hur är det där nere i Pakistan? Det är säkert jättevarmt där, men ni är ju vana vid så mycket värme. Själv är jag van vid kalla temperaturer, för i Sverige är det kallt för det mesta, men man vänjer sig efter ett tag. Annars är allt jättebra här. Solen har börjat dyka upp och smält bort all snö. I Pakistan snöar det inte alls, har jag hört, förutom i norra delarna av landet. Är det sant? Jag skulle aldrig klara av att bo i ett så varmt land som Pakistan. Sverige är lagom varmt och lagom kallt för mig. Jag har det jättebra här och hoppas att du har det bra i Pakistan. Vad brukar du göra om dagarna, farmor? Själv går jag till skolan, kommer hem och sitter framför datorn hela kvällen. På helgerna sover jag länge och är mycket med mina kompisar. På somrarna är jag och mina kompisar mest ute.

Just nu går jag i sjunde klass och börjar klockan åtta eller nio på morgonen, beroende på vilken dag det är. På måndagar, torsdagar och fredagar börjar jag klockan nio och slutar vanligtvis klockan halv tre på eftermiddagen. I skolan har vi engelska, matte, svenska, SO, NO, idrott, språkval (franska) och många fler ämnen. Jag tycker att engelska, matte och idrott är de bästa och roligaste ämnena. Pakistanska skolor skiljer sig väldigt mycket från skolorna här i Sverige. Man får ingen mat i skolan där, utan måste ta med sig. Här har man idrott och man får lära sig nya språk. I pakistanska skolor har man inte idrott eller språkval. Och så man måste köpa sina skolböcker själv. Här får man sina böcker av läraren.

Man har egna skåp där man lägger sina skolböcker, fast hos er måste man ha sina böcker i sina väskor och får bära dem fram och tillbaka till skolan eller hem. Och så måste eleverna i pakistanska skolor ha uniform på sig.

Det behöver man inte här, här får man ta på sig vad man vill. Man kan gå naken till skolan, om man vill, utan att någon säger något. Men det är klart, ingen kommer naken till skolan. Ibland är det jättekul i skolan och ibland kan det vara jättetråkigt. Det beror på hur dagen ser ut och vilket humör jag är på. Den här månaden fyllde jag tretton år och mamma fyllde trettiosju den elfte april.

Nu är det vår i Sverige och det är lagom varmt. Skönt, tycker jag. En del vårblommor har börjat växa, de blommor jag har sett hittills är krokusar.

Snart kommer majblommorna. Det är blommor som man kan sälja under 16

maj månad och pengarna går till fattiga och hjälplösa barn.

Jag tror att jag besöker mitt fina hemland nästa sommar.

Hej då farmor

Arusa

Tjena!

Att leva i Sverige är skönt. Man har många vänner och man blir bra behandlad. Det är kallt på vintern och det snöar mycket. Här bor folk från hela världen. I mitt hemland Bosnien är det mycket varmare klimat. I Bosnien heter valutan Marka. En marka är 5 kronor. Bosniens huvudstad heter Sarajevo. Ungefär 50 % av befolkningen är muslimer. Jag saknar Bosniens goda mat. Det finns inte så många datorer i Bosnien. I Sverige växer inga fikon eller granatäpplen. Jag ska snart åka till Bosnien.

Mvh. Nermin

Nermin 17

Kära mormor!

I dag vaknade jag väldigt tidigt, femtio minuter innan min ringklocka skulle ringa. På natten drömde jag om dig, älskade mormor. Jag såg hur du förvandlades till en annan person och det var svårt att uppleva det. Du kände inte igen mig. Det har gått fyra år sen vi sågs sist. Jag hoppas du inte har glömt din lilla ”Bole”. Mitt hjärta stannade nästan när jag drömde att du hade glömt bort mig. Det var därför jag vaknade för tidigt, den hemska drömmen väckte mig. Därför ville jag skriva det här brevet och berätta allt, allt om mig och mitt liv i Sverige.

Runt omkring mig är det mörkt, alla sover. Ute är det bara några få lampor som lyser. Himlen är svart och det verkar som att det kommer att regna. Det är morgon, marken är blöt och det är lördagsmorgon. Jag sitter vid köksbordet och skriver till dig. Drömmen som jag hade i natt finns fortfarande kvar i mitt minne. Men det jag tänker på just nu är att jag inte förstår varför jag inte har skrivit något brev till dig tidigare … Nu gör jag det och är glad för det. Jag ska berätta allt som har hänt mig. Nu måste jag erkänna att den första dagen i Sverige så grät jag mycket för att jag saknade dig. Du var den som fick mig att skratta när jag var ledsen och det var du som berättade sagor och tröstade mig när jag behövde det. För dig kunde jag öppna mitt hjärta och berättade om allt och alla, jag visste att du inte skulle säga mina hemligheter till mamma eller min bror. Ja, jag litade på dig och berättade allt för dig.

Första dagen i skolan i Sverige – jag började i femman – kände jag inte någon. Jag hade inga kompisar och kände mig ensammast i hela världen. Mamma och jag tog tunnelbanan till skolan den dagen. Ute var det ljust och på träden var det vackra höstfärger. Jag tittade på alla vackra träd och färger som susade förbi, medan mamma berättade något som jag inte hörde någonting av. Jag tänkte hela tiden på hur jag skulle presentera mig för klassen och de andra eleverna. Jag kunde ju inte prata svenska. Hur skulle det gå första dagen? Snart var vi framme och mamma och jag klev in i klassrummet. Alla tittade på oss med nyfikna ögon. Fröken berättade att jag var ny och att jag inte kunde svenska. En tolk, som pratade både svenska och serbiska, hjälpte mig och mamma att förstå vad fröken sa.

Redan nästa dag kom jag till skolan utan mamma. Och det gick bättre än jag trodde. Jag fick gå i en förberedelseklass; där alla barn från andra länder som nyligen hade kommit till Sverige fick gå. De var från Irak, 18

Iran, Kurdistan, Ryssland och många andra länder. Med hjälp av bilder och kompisar lärde jag mig svenska rätt så snabbt. Sen efter några veckor kom en pojke från Serbien, som heter Krsto. Innan han kom hade jag lärt mig lite grann svenska så jag hjälpte honom med det som jag kunde.

Krsto och jag fick en serbisk lärare som vi hade modersmålundervisning och studiehandledning med. Hon heter Olga och är jättesnäll och jätteduktig. Jag behövde inte gå i förberedelseklassen så länge och fick snart börja i en vanlig klass.

Barnen i Sverige har undervisning i engelska redan från årskurs tre.

Alla förutom jag kunde prata engelska redan. Jag fick gå om årskurs fyra för att lära mig grunderna. På skolan träffade jag en lärare som pratade kroatiska och jag fick extra hjälp i engelska av henne. Nu kan jag gå i min klass och jag kan nästan lika mycket engelska som alla andra elever i min klass. Matte kunde jag mycket bra för att jag kunde multiplikationstabellen.

Mormor, du var ledsen när vi (mamma, min bror och jag) kom till Sverige och lämnade dig ensam kvar i Serbien. Situationen som vi befann oss i var svår för oss alla men ingen kan förändra det nu. Jag tror att den dåliga perioden nästan har gått över men några tråkiga minnen finns fortfarande kvar i oss alla. ”Jag sörjer att du inte är här och jag sörjer att jag inte är där. Jag vet inte om det är bättre där eller om det är bättre här …”

Det finns miljoner saker som jag skulle vilja skriva och berätta för dig, mormor, men det går helt enkelt inte att visa alla känslor på ett papper. Det enda jag vill är att du inte ska oroa dig för mig, mamma och min bror. Vi klarar oss bra, även om det tar tid att vänja sig. Men det gör ont, ont att veta att jag kanske får stanna i Sverige och inte få se dig snart igen.

Eller att jag måste flytta tillbaka till Serbien och aldrig mer få träffa mina vänner här. Hur det än blir vet jag att jag kommer att bli ledsen.

En dag, mormor, hade vi varit på utflykt i skogen. Jag kände doften av naturen och skogen. Jag sa till min bästa kompis Jessica: Nu är jag hemma! Mormor, mitt hjärta är fyllt av så mycket sorg, till exempel vad som hände med min kära kusin … Jag kommer ihåg hur vi lekte, gick på bio och gjorde andra saker och var glada och lyckliga. Så hände det plötsligt, hon blev sjuk och dog. Vad är det för rättvisa? Varför? Hon var bara en tonåring. Vad är det för fel på den här världen? De flesta människor dör när de är mellan sjuttio och åttio år gamla och så dör min kusin, min 19

bästis, när hon var tonåring. Hon hade inte ens fyllt femton år. Vi hoppades alla hela tiden att hon skulle bli frisk men hennes hjärta stannade.

Min och andras lycka och glädje slocknade! Varför, varför lämnade hon mig och oss? Det finns så mycket som jag skulle vilja berätta för henne, men det går inte längre för hon finns inte mer och jag kan inte göra något åt det. Men ju mer tiden går desto mer känns det som att jag går längre och längre bort från det som hänt. Tiden går och jag följer med – till en värld som jag egentligen inte vill vara i.

Mormor, det är min födelsedag snart, i december; och det enda som jag önskar mig är att allt blir som förr. Du kanske tycker att jag är för ung för att tänka på sådana allvarliga saker. Men jag kan inte låta bli att göra det, trots att jag vet att det aldrig blir som förr.

Mormor, förlåt om jag gjorde dig ledsen med detta mitt brev … Men som jag sa, jag berättar allt för dig. Och glöm inte att jag älskar dig. Jag skriver igen snart. Om Du vill …

Många kramar och pussar från ditt barnbarn Bojana

Bojana

Hej alla i Turkiet!

Jag heter Hakan Atilla Demirciftci och jag bor i Bredäng, som ligger i Sverige. I min familj finns det en mamma som heter Josefina och en pappa som heter Husein. Och så har jag två storasystrar, den största heter Jenny och den andra heter Jesceld. Jag har en lillebror som heter Ömer, 20

men jag kallar honom Omer för jag tycker att det namnet är bättre. Min pappa kommer från Turkiet och min mamma kommer från Filippinerna.

På Filippinerna och i Turkiet har jag kusiner. Min farmor bor i Turkiet och min mormor bor här i Sverige, min farfar och min morfar är båda döda och jag har inte träffat någon av dem. Min pappa har en bild på min farfar i sitt sovrum. I min lägenhet finns det tre teveapparater, den ena är i mitt och min lillebrors sovrum, den andra är i vardagsrummet och den tredje är i min mammas och pappas sovrum. Jag går i en skola som heter Bredängsskolan och där har jag ganska många kompisar. De är mycket schysta mot mig och jag mot dem. Jag vet inte precis vad jag vill bli när jag blir stor, men jag gillar att spela pingis. På vardagarna brukar jag vara med mina kompisar eller mina kusiner. Vi brukar göra olika saker, till exempel gå på bio, spela bowling och bara leka.

Hej då från Sverige!

Hakan Attila

Hakan

Hej morfar och mormor!

Hur mår ni? Hoppas allting är bra med er och de andra där nere i Polen.

Har det börjat snöa än? Här i Sverige snöar det jättemycket och det är kallt. Vi flyttade till en ny lägenhet för ca tre månader sedan. Det var jättebra eftersom vi ville flytta från den gamla lägenheten. Vi bor på sjunde våningen och har en jättebra utsikt; man ser nästan hela Stockholm. Jag önskar att ni kunde komma hit men vet att det inte går, vilket är väldigt tråkigt. Fast jag tröstar mig med att vi ses i maj. I skolan går det bättre än förut – tycker mamma i alla fall. Jag går sista året på högstadiet, alltså årskurs nio. Jag har bara en termin kvar efter jullovet. Det är skönt men sen 21

ska jag fortsätta på gymnasiet – i tre år. Sen kanske jag ska studera vidare, om jag orkar. Om några dagar får jag mina betyg. Jag har fått väldigt bra resultat på proven i nästan alla ämnen. Fast jag vet inte än eftersom vi får betygen nästa vecka, då det är skolavslutning.

För Jakob går det också bra i skolan. Han är lite lat av sig men klarar sig bra ändå. Han går en årskurs under mig, vilket är bra, för då kan jag hjälpa honom lite. Hade han varit lite yngre så kanske jag hade hunnit glömma allting och inte kunnat hjälpa honom. För några dagar sedan läste jag en berättelse som han hade skrivit på engelska. Den var rolig, fast lite svår att läsa. Han är ju kille och dom skriver väldigt slarvigt.

Han ska få sina första betyg, jag hoppas att det går bra. Vi ska fira julen med mamma, moster, hennes man och min kusin. Det ska bli roligt för det kommer att bli min första polska jul någonsin. Jag har inte firat julen på ett traditionellt sätt förut, så det känns roligt och speciellt med lite släktingar där också. Sen ska vi så klart titta på Kalle Anka och äta av mosters goda mat. Sen, på nyår, ska vi ha gäster. Mamma har bjudit sina närmaste kompisar och jag hoppas att de får det roligt. Själv ska jag vara ute med min pojkvän och mina kompisar och titta på fyrverkerier. Det är så vackert, tycker jag.

Mormor och morfar, snart har ni varit gifta i 50 år, guldbröllop. Då kommer mamma, jag och Jakob att komma ner till Polen och det ska bli jättekul att fira er. Jag vill jättegärna åka ner till Polen redan nu, under vinterlovet. Men det kan jag inte. Vi hörs i maj. Hälsa alla.

Massor med pussar Monika

Monika 22

Hej mormor och morbror!

Hur mår ni? Jag hoppas alla mår bra. Själv mår jag alldeles utmärkt.

Vädret här i Sverige är fint men snart kommer det att bli mycket varmare.

Snart slutar jag högstadiet och ska börja på gymnasiet, efter det ska jag fortsätta med min utbildning på universitet och börja utbilda mig till något riktigt bra. Jag vill hjälpa människor, mer vet jag inte. Här i Sverige är skolan rätt jobbig men också rolig för att man lär sig så mycket. Snart ska jag börja min prao på ett dagis. Det innebär kort och gott att man ska prova på att arbeta på en arbetsplats för att lära sig hur det är att ha ett arbete. Det är en uppgift från skolan och det ingår i skolplanen, för lärarna vill att man ska lära sig att ta ansvar för sig själv och ett arbete. Det tycker jag är bra. Så jag hoppas att jag någon gång blir någonting bra och att jag trivs med det. Just nu kan jag fem språk, kurdiska, turkiska, svenska, engelska och spanska. Det är jättebra att kunna så många språk, men jag vill kunna fler, som till exempel franska och italienska.

På fritiden brukar jag plugga men också gå ut på promenader med mina vänner. Jag spelar i ett basketlag som heter JKS och vi ligger etta i serien. Jag går också på ”jeet kune do”, det är en kampsport (självförsvar för tjejer) och det är jätteroligt. Ibland brukar jag och mamma gå och hälsa på hos moster Leman och moster Arife. De mår bra och hälsar. De hoppas att ni också kommer hit till Sverige en vacker dag och hälsar på oss. Snart kommer jag och min mamma på besök, vi ska åka på Atillas bröllop. Han ska ju snart gifta sig. Det ska bli roligt. Jag ska köpa en mycket fin klänning, gå till frisören och fixa mitt hår. Därefter ska vi tillsammans åka till byn och hälsa på de andra släktingarna. Jag saknar er alla väldigt mycket; hälsa alla från mig! Jag har också hälsningar från hela min familj till alla er. Vi ses snart mormor och hälsa till morbror Selahattin.

Puss och kram på er alla Irmak

Irmak 23

Hej mormor, morfar, morbror, moster och alla ni andra också!

Det är jag, Imal … Ni kommer väl ihåg mig? Det är nog svårt att glömma mig … Jag var busen som smidde olika planer som stackars Darius fick utföra. Ja, det var alltid lika kul att se när han fick utskällning. Ha ha ha, vad kul jag hade då! Kommer ni ihåg när jag bad honom att prova att sätta in en gaffel i ett eluttag? Ha ha ha, visst var det roligt? Eller, vänta nu lite, det var inte alls roligt, hela huset brann ner nästan. Lite roligt var det nog ändå … Kanske ... Det var i alla fall gamla goda tider det.

Jag bor fortfarande i samma gamla Bredäng. För Darius har det bara gått nedåt med studierna sen han började på gymnasiet. Nej, jag skojar bara, eller nej, jag skojar inte, det är sant. För mig går det rätt så hyfsat; jag ska börja sista terminen i högstadiet. Lillbrorsan har börjat tvåan, han är lika busig som Darius. Eller som mig … Ha ha ha … Han råkade tända en stubin som visade sig vara vår största fyrverkeriraket och halva sovrumstaket blev kolsvart. Häftig att se, förresten. Snart är det jullov och julafton, fast jag har inte sett skymten av någon snö. Kom och hälsa på vet jag, jullovet börjar den … Hmmm … Visst ja, jullovet börjar den 21 december.

Hälsningar Imal PS: Ta med dig något gott från Finland, jag saknar de där goda pommes fritesen och glassen och kolan och ... äh, ta med allting bara.

Imal 24

Hej Marwan, Jag saknar de gamla tiderna, mina kusiner och mitt hemland Irak. Det fanns dagar som vi hade roligt och som jag aldrig kommer att glömma.

Jag har saknat alla mina släktingar. Det finns en speciell människa, Marwan, och det är du. Nu har vi inte träffats på fem år och jag saknar dig varje dag. Ibland känns det som om jag aldrig kommer att få se dig igen.

Marwan, vi två har alltid ställt upp för varandra, både i små och stora problem. Det finns stunder vi hade som man inte kan glömma eller beskriva med ord. Det var så roligt att vara med dig. Det känns som om vi var som riktiga bröder, fast vi ”bara” är kusiner. Och bara så att du vet, jag har aldrig hatat dig. Kommer du ihåg den dagen när vi var ute tillsammans och skulle till en kompis som bodde långt bort fast vi inte fick? Kommer du ihåg när vi tre gick ut sen och fick stryk av två större killar? Den dagen kommer jag aldrig att glömma, vi kom hem klockan tre på natten och fick stryk hemma också. Det var den enda dagen du och jag blev ovänner – i fem månader. Men sen blev vi vänner igen och efter det har det aldrig hänt något mellan oss. Vi gick inte i samma skola men vi träffades ändå på rasterna, fast din skola var långt bort från min. Jag kan inte beskriva det jag känner, det går bara inte att få ut orden på ett papper. Det är så mycket vi har varit med om och det är det absolut svåraste, att minnas allt och att vara så långt bort från varandra.

Sköt om dig och hälsa alla i Irak från mig.

Rami B.

Rami 25

Hej Sakar!

Hur är det i Skottland? Är det lika fint som i Sverige? Jag hoppas att du trivs där. Jag har saknat dig väldig mycket, vi har inte setts på två år nästan. Jag hörde att du skulle komma och hälsa på i januari, jag längtar så mycket till dess att jag knappt kan vänta. Hur mår Sara då? Jag såg bilderna på henne som du hade skickat, hon är jättegullig. Jag mår väldigt bra faktiskt och jag trivs mycket bra i skolan. Jag hörde att du skulle ge mig någonting om jag får tre mvg i skolan. Jag ska försöka få tre mvg och söka in på Thorildsplans gymnasium. Man måste ha 250 poäng för att komma in där, tror jag. Jag ska söka tekniklinjen med arkitekturinriktning.

Det är ganska bra hemma men det är tomt utan dig. Vi saknar dig väldigt mycket. På helgerna brukar jag gå ut med mina kompisar och ha kul. Vi brukar gå till Heron City. Det är ganska kallt här för det har börjat snöa.

Nuförtiden brukar jag inte gå ut så mycket, mest för att det är kallt ute.

Det är jättetrevligt här i Bredäng, jag skulle inte vilja flytta härifrån eller flytta från Stockholm. I framtiden tänker jag bo kvar här och köpa ett större hus. Jag har en dröm som jag vill uppfylla. Det är att bli arkitekt, när jag har blivit det så ska jag rita ritningar till ett hus och resa tillbaka till Kurdistan och bygga huset. Så när jag reser på semester till Kurdistan så kan jag bo där i huset. Snart är det nyår, då ska jag gå ut och smälla raketer. Jag ska gå ut med några kompisar och vi ska vara ute ganska länge.

Men vi ska inte dricka eller röka för jag gillar inte att dricka och röka. Hej då, nu har jag inget mer att skriva om. Skriv tillbaka till mig, jag väntar på svar från dig. Jag hoppas att vi ses snart.

Hej då från Mustafa

Mustafa 26

Hej farfar!

Hur är det där uppe i himlen? Med mig är det bra, men vi saknar dig fruktansvärt mycket. När pappa fick höra att du var död, så trodde han att det var en dröm. För du och pappa hade pratat med varandra i telefon någon dag tidigare och då mådde du bra. När pappa kom in på morgonen och meddelade att du var död, fick jag en chock. Det kändes som att jag hade fått en kniv i hjärtat. Storasyster började gråta och jag visste inte vad jag gjorde och vad jag skulle ta mig till. Jag kunde inte gråta för jag var så chockad. Det kändes så jobbigt att möta pappas blick den dagen. Han var så ledsen och förvånad. På morgonen, innan han kom in på vårt rum, så hörde jag när han ringde till flygbolaget och bokade en resa. Han sa att han ville boka en resa för att hans pappa hade dött och han ville åka fortast möjligt för att begrava honom. Jag trodde först att han ljög men när han kom in i mitt rum, så klarnade allt.

Nu tror jag att du vill veta lite om mig, eftersom vi aldrig träffats.

Just nu är jag 12 år gammal, 165 cm lång och mitt skolarbete flyter på ganska bra. På fritiden brukar jag vara med kompisar, spela spel på datorn eller shoppa. Michel har vuxit och har hunnit bli tre år gammal. Han är väldigt stökig och så tycker han om att spela trummor. Jag har inte gjort så mycket den här veckan, har varit mest sjuk. Ja, nu vet jag inte vad jag ska skriva mer. Men allt jag vill säga är att du ska ha det bra där uppe och att vi kanske träffas någon gång.

Puss o kram från Nadia!!

Nadia 27

Hejsan Gulsum!

Det var så länge sen vi träffades, jag har saknat dig otroligt mycket. Jag hoppas att du har det bra i Turkiet och jag hoppas att det går bra med plugget. Jag skriver det här brevet för att berätta hur jag har det här i Sverige.

Det är en stor skillnad att leva i Sverige och i Turkiet. Det är två olika världar. Speciellt när det gäller skolan. Vi får äta lunch här, när det gäller lektionerna så har man en stor frihet. Om man inte blir klar med läxorna kan man lämna in dom någon annan dag. Om man inte blir godkänd på ett prov har man en annan chans att göra om provet. Det har man inte i Turkiet. Vi har en eller två långa raster här och så har vi sovmorgon en gång i veckan. Det är mest eleverna som bestämmer i de svenska skolorna, läraren tycker däremot att man förstör för sig själv när man inte uppför sig som man ska. Jag tycker att det är bra att tänka så, istället för att slå eleverna så som lärarna gör i Turkiet. Jag går i nionde klass nu, efter det får jag välja själv om jag ska fortsätta plugga på gymnasiet eller börja jobba.

På fritiden brukar jag mest gå ut med mina kompisar eller sitta vid datorn. Vi brukar shoppa, gå på bio eller ha tjejkväll med kompisar. Jag bor på ett ställe som heter Bredäng, det finns många människor från olika länder här och jag trivs här. Det är ett fint område, med stora ängar och det finns ett utomhusbad som ligger nära mitt hus. På vintrarna brukar vi åka skridskor på isen och på somrarna brukar vi bada där. På vintrarna är Sverige mycket kallt och det snöar mycket. På somrarna är det varmt, upp till 25 grader, men jag saknar fortfarande Turkiets somrar.

Nu har jag berättat lite om hur jag har det i Sverige. Hälsa alla andra och jag hoppas att jag får ett brev från dig. Sköt om dig!

Med vänliga hälsningar Nor

Nor 28

Hej kära kusiner!

Hoppas att allt är bra med er. Hur är det med mina mostrar? Hälsa dem från mig och hela familjen. För min del så är allt okej, det går jättebra för mig i skolan, men det är lite stressigt eftersom jag nu går i årskurs nio och har mycket att göra. Man måste vakna klockan sju på morgonen för att hinna äta frukost, fixa till sig och hinna till första lektionen. Jag och Mustafa går i samma skola, den ligger inte så långt bort från mitt hem.

Jag brukar vara hemma vid tre-fyra-tiden, men då är jag helt slut eftersom jag har haft så mycket att göra. När jag är hemma brukar jag vila lite och sedan försöka göra mina läxor, sedan sover jag lite. Plugget i Sverige är mycket enklare än i Irak, här har man alltid flera möjligheter att förbättra sig och höja sitt betyg. När det gäller betyg ligger jag på väl godkänd nivå men inte i svenskan och engelska. Varför? Jo, för att jag har läst engelska bara i två år, och svenskan klarar jag men läraren tycker att jag inte behärskar det tillräckligt bra än. Det gör att jag blir väldigt besviken på mig själv.

Sverige är ett väldigt fint land. Människorna, kulturen och samhället är väldigt bra och det är lätt att leva här. Människorna får en stor del av landets frihet och man blir accepterad som man är. Det dåliga är att det finns rasister och nazister som man oroar sig för. En gång var jag ute med Nor och det var demonstration mot rasism och främlingsfientlighet.

Poliser fyllde gatorna och det såg ut som om krig var på gång. Jag hade aldrig sett det förut och blev väldigt skrämd. Det kändes konstigt eftersom Sverige annars är ett väldigt lugnt och fredligt land och det brukar inte hända sådana saker. Hur är läget hos er just nu? Varje dag hör vi både bra och dåliga nyheter om Irak: krig, död och elände. Men jag hoppas att allt är bra med er och att det blir lugnt snart.

På fritiden brukar jag vara med kompisar. Vi åker in till Stockholm city, går i affärer och shoppar och ibland går vi på bio. Jag har förändrats mycket, ska ni veta. Jag är inte längre den lilla Sarour som ni såg för fem år sen. Jag har blivit vuxen, lång och liknar min faster Yasamin, brukar pappa säga. Och inför framtiden har jag många planer. Jag vill antagligen bli barnläkare eller apotekare. Det är lite mödosamt att plugga på gymnasiet, naturvetenskapsinriktningen för att bli läkare eller apotekare, men jag hoppas att det ska gå bra ändå.

29

Snart är det jullov, ungefär tre veckor, och jag hoppas att jag kan komma på besök till er. Men det är inte bestämt än eftersom jag har mycket att göra. Annars hoppas jag att det blir någon gång under sommarlovet.

Jag har saknat er obeskrivligt mycket och önskar att få träffa er så snart som möjligt.

Med varma hälsningar Sarour

Sarour

Hej! Det var länge sen! Hur är det hos dig i Egypten? Hos oss i Stockholm är allt bra. Solen skiner och hittills har vädret varit perfekt. Men jag vet inte hur det blir under sommaren. När jag skriver det här brevet är jag glad, för att allt är så himla bra. Jag kan ta upp flera bra saker som hänt under veckan: den nya Magnumglassen har kommit ut. Den är överdragen med vit choklad och inuti är det jordgubbsglass med syrliga ränder med smak av jordgubbar. Man blir så full av energi när man äter den glassen. Den heter Magnum Vision 5. Det andra som har hänt under veckan är att jag har haft en halv studiedag, efteråt åkte jag till stan och köpte världens gulligaste topp. Den påminner lite om sommaren. Efter det träffade jag några vänner och vi vandrade mot Karlaplan, sen åkte jag hem till Bredäng. Det är ett underbart ställe, mycket skog, fina parker och så har vi en badstrand här, Mälarhöjdsbadet. Här har jag badat sen jag var hur liten som helst …

30

Det var de bra sakerna men det finns andra saker som har varit dåliga, som att Yasin har dött. Du vet den där killen som vi gick förbi i somras, han var bara 27 år och blev knivhuggen på en äng. Det är helt sjukt att någon kan göra något sådant. Och de som gjorde det var dessutom hans vänner … De hade bara dumpat kroppen på en äng, i vanliga fall brukar ju mördare dumpa liken i en skog eller i någon sjö, men nu var det på en helt offentlig plats. Yasins mamma mår så dåligt. Jag var hemma hos dem i går och hälsade på.

Nu har jag berättat nästan allt som hänt den här veckan. Nej, oj, jag glömde att jag sov över hos min morbror. Ha ha ha, kommer du ihåg förra sommaren när vi sov över där och var helt ensamma i hans villa. Ha ha ha, Gud vad skraja vi var. Nu hoppas jag att du kommer gyllenbrun från Egypten.

Massor av pussar från oss i Stockholm. Vi saknar dig såå!

Hälsningar från den underbara Nergiz!

Nergiz 31

Hej min kära vän Ingrid!

Jag hoppas att du mår bra. I detta brev ska jag berätta om hur mitt liv i Sverige är och hur mycket jag saknar dig. När jag kom till Sverige trodde jag att jag var en nyfödd människa. Nya bilder, nya gator och allt annat runt omkring mig var nytt. Jag kunde inte tro att jag hade lämnat mitt älskade land som jag var född och uppvuxen i. Men så började skolan och det förde med sig nya vanor och nya kompisar. En av dem heter Sara. Hon är snäll och duktig men har en hård karaktär. Vi står varandra nära och har jämt roligt tillsammans. Jag önskar att du var här och att vi tre kunde umgås och ha kul tillsammans. Ibland fantiserar jag om att jag kan trolla. Då brukar jag trolla fram dig och så leker, busar och umgås vi tre på tusen olika sätt. Ibland när jag går och lägger mig och ska sova tänker jag på dig. Jag skulle vara lyckligast i världen om du vore min syster. Jag drömmer om dig ibland och då är du min syster på riktigt. I drömmar är allting så enkelt. Men det är också så att drömmar stannar där de är. De blir aldrig verkliga. Ingen kan se eller röra vid dem. Bara den som drömmer drömmen kan – kanske – komma ihåg vad hon eller han drömt om.

Ingrid, det är en sak jag så gärna vill berätta för dig. Jag gillar en kille, jättemycket, men han bryr sig inte om mig. Det är som om jag inte fanns, han varken ser eller lägger märke till mig. Alltid när han är nära mig så blir jag generad och vill bara springa iväg. Mina kinder blir röda och jag blir varm och glad när han är nära mig. Det känns ofta som om jag ska svimma. Det känns ibland som om han vill komma närmare mig och berätta att han gillar mig, men han gör det aldrig. Jag undrar om han känner någonting för mig eller om det bara är så att jag borde försöka glömma honom. Men det är ju inte lätt, vi går ju i samma skola. Jag borde prata med honom men är för blyg.

Och han, han säger aldrig någonting. Jag skulle ge mitt liv för att han skulle tycka om mig, om så bara som vän… Jag önskar att jag kunde berätta för honom vad jag känner, men jag kan bara inte. Jag vågar inte. Det är något (jag vet inte vad) som stoppar mig. Jag är nog mest rädd att han inte ska bry sig eller – ännu värre – att han ska säga att han inte tycker om mig. Fast det tror jag inte att han säger, för han är så snäll och söt. Jag tror aldrig att han skulle göra mig illa, även om han inte vill bli ihop med mig. Men jag är trött på att vänta, vänta på att han ska säga något. Om jag inte var för blyg så hade jag gått fram för länge sen och pratat med honom.

Egentligen vill jag inte sluta skriva och berätta om honom, för mitt hjärta är så fyllt av saker som jag inte kan hålla tyst om. Men jag ska ändå sluta här 32

och spara lite till nästa brev som jag tänker skriva till dig. Då kommer jag att skriva ett längre brev, lovar. Men du måste lova att skriva tillbaka. Annars blir jag ledsen. Nu vet du i alla fall hur jag har det här i Sverige. Du ska också veta att jag snart kommer på besök till vårt underbara hemland. Det ska bli jättekul och jättespännande att träffa dig efter dessa tre år som jag har bott i Sverige. När vi ses ska jag berätta massor av hemligheter för dig och vill gärna att du berättar om ditt liv. Och om hur det går för dig i skolan. Vi kan lära varandra saker som den andre inte vet. Jag kan lära dig det svenska språket så kan du lära mig något annat som inte jag kan. Och när vi ses, så kanske min högsta önskan har uppfyllts… Håll tummarna för mig.

Skriv snart tillbaka och glöm inte att jag älskar Dig. Puss och kram Pily

Pily 33

Hej alla kusiner och släktingar!

Hur mår ni? Jag hoppas allt är bra med er. Jag har saknat er och vill snart komma och hälsa på er i Italien. Jag undrar om det är fred där? I Sverige är det alltid fred. Och i skolan slår lärarna aldrig barnen och det tycker jag är bra. Hur är det i skolan i Italien? Får lärarna slå barnen? Jag har hört att i många länder slår lärarna barnen med tjocka pinnar och käppar, om inte eleverna gör läxor eller sköter sig. Det måste göra ont. En sån skola vill jag inte gå i. I Sverige får man som straff kvarsittning. Det är när man inte sköter läxorna eller kommer sent till lektionerna. Då får man sitta kvar i skolan efter att alla andra elever har slutat och gått hem. Det tycker jag är tråkigt, ingen vill ju sitta ensam i skolan när alla andra har gått hem.

Men ibland får man skriva ”förlåt för att jag kom för sent” på tavlan och ibland räcker det med att man säger det magiska ordet ”förlåt” till läraren.

Då brukar man slippa kvarsittning också. Men då gäller det att sköta sig i fortsättningen.

Sverige är ett bra land. Är Italien ett bra land? Vad tycker ni? Berätta gärna för mig, jag är jättenyfiken. Jag undrar om det är mycket bråk i skolan i Italien … I Sverige är det sällan bråk mellan elever. Bara ibland.

Men då kommer alltid någon lärare och hjälper till och löser det. Våra lärare är snälla och hjälpsamma. I vår skola, som heter Lillholmsskolan, har vi en lärare som heter Josef Kurdman. Han vill så gärna att elever och andra i skolan ska vara vänner och inte vara osams, att de inte ska hålla på och bråka. Han är en god människa. Jag önskar att allt var så lätt men ibland känns det svårt med olika saker. Och då kan man lätt bli arg. Ibland är det bra att bli arg, eftersom man lär sig något av det också. Jag är sällan arg och inte heller mina vänner. Att ha en vän är självklart bra, men det beror ju på hur vännen är som person. Mina kompisar är snälla och trevliga, vi trivs ihop och gör olika saker tillsammans. Men det finns elever som håller på och bråkar med lärarna. Jag tycker att det är tråkigt att vissa barn och ungdomar inte kan visa respekt för äldre. Jag undrar hur dessa barn och ungdomar kommer att må när de själva inte får någon respekt då de blir gamla. Då kommer de att ångra sig men då är det för sent. En gång blev jag och en kompis ovänner men vi bad varandra om förlåtelse och vi är nu bästisar. Jag önskar från hela mitt hjärta att alla människor var goda och snälla mot varandra. Som jag och mina vänner är.

34

Nu, mina kusiner, ska jag avsluta mitt brev. Men innan det vill jag önska er alla en jätterolig och trevlig dag. Snart är det nytt år, och jag vill passa på och önska er ett GOTT NYTT ÅR också.

Många kramar från Camellia, som önskar sig ett svar på sitt brev.

Camellia

Hej farmor och farfar!

Hur mår ni där uppe? Den tjugoförsta april fyllde jag tretton år; då har det gått cirka tio år sen vi träffades. Det är lång tid men ändå inte. Pappa och mamma har det bra. Letterio har gift sig och flyttat ihop med sin fru i porten bredvid oss. Hans fru heter Kristina och dom har fått en son, så därför har jag blivit faster nu! Och förresten, Leo är tjugofyra år och Cristian är tjugo år nu. Han jobbar i City Gross och pluggar samtidigt. Anna är 18 år och hon tar studenten det här året. Hon är jätteglad och jobbar också på City Gross, efter skolan. Och så har vi Valentino som är sexton år nu.

Han går i gymnasiet och jag vet inte vad mer jag ska skriva om honom.

Han är i alla fall väldigt rolig, men det kanske ni vet redan. Sen har vi mig: Vittoria.

Jag går i högstadiet och brukar gå ut med kompisar och så. Jag vet inte vad jag ska skriva om mig. Men sen så har jag fått en lillasyster. Hon heter Sara och är åtta år nu. Hon har inte levt så länge men hon är jätteduktig 35

i skolan och hon kan läsa nästan helt flytande. Det är bara några ord hon inte kan uttala. Jag önskar att ni kunde se vad min familj har blivit fin nu när dom har blivit stora. Det är svårt att förklara men ni förstår nog. Om ni skulle se mig nu så skulle ni nog inte känna igen mig, men vem vet.

Ni kanske har kollat på oss från himmelen hela tiden. Jag har lugg precis som jag hade förut, men nu brukar jag ta upp luggen med ett hårspänne.

Jag är cirka 164 cm lång och mamma säger att jag kommer att bli mycket längre än så. Jag vet inte om ni har varit i Bredäng men jag har tänkt skriva om Bredäng ändå. Jag älskar att vara här i Bredäng på sommaren, eftersom allting då blir grönt, nästan som i Italien. Och så blir det ljust på kvällarna. Jag gillar att vara vid Mälaren med kompisar och speciellt sitta vid vattnet och äta glass. I Mälaren kan man bada och ha kul med kompisar. Man kan också grilla och så. Vi har en hund som heter Chico, han är beige och vit och fem år gammal. Messina har kommit in i serie A! Jag var på deras sista match och hela Messina var fullt av flaggor och glada människor. Överallt lyste det när de vann och vi firade jättemycket efter matchen. Tänk ifall ni hade varit där då, ni hade blivit helt överlyckliga!

Jag har så mycket att berätta om den dagen men jag hinner inte nu. Och fast jag vet att ni inte kan svenska och aldrig kommer att kunna läsa mitt brev så skriver jag ändå. Jag hoppas ni ser mig från himmelen …

Puss och kram och Ti amo Victoria

Victoria 36

Kära Kusin!

Det var länge sen vi sågs. Sist vi sågs var vi små, därför kommer jag inte ihåg så mycket av Dig. Men vi kanske kan skriva brev till varandra och börja om från början och lära känna varandra. Jag kommer ihåg när vi var små och bodde i Peru. Våra familjer var fattiga men det spelade ingen roll, vi hade varandra. Och vi var lyckliga. Vi hade inte råd att gå i någon skola men drömde ändå om att få göra det. Jag ville bli läkare och hjälpa andra fattiga barn och familjer. Vad ville Du bli? Jag kommer inte ihåg det.

Så en dag hörde vi att det skulle bli krig. Mina föräldrar lyckades fly från Peru och tog med oss till Sverige. Jag undrar vad som hände med Dig efter att vi lämnade Peru. Lever Du? Jag vågar inte tänka tanken att Du kanske har dött i kriget. Vi har ju inte haft någon kontakt med varandra sen min familj lämnade Peru. Du måste skriva och berätta.

Nu sitter jag här och tänker på Dig och undrar vad jag kan göra för att hämta Dig till Sverige. Jag ska fråga mina föräldrar, de kanske kan hjälpa Dig att komma hit. Men det som jag mest vill nu är att detta mitt brev ska komma fram till Dig och att Du ska skriva tillbaka. Det känns som att vi ska träffas snart, här i Sverige. Sen ska vi alltid vara tillsammans och aldrig mer tappa kontakten med varandra.

Jag väntar på Ditt svar.

Kram från Chris

Chris 37

Hej mamma, Det är nu länge sen vi träffades. Jag längtar så mycket efter dig att jag ligger och gråter på nätterna. När jag fick reda på att du inte skulle komma till Sverige under jul så blev jag helt knäckt. Det var svårt att acceptera det. Jag hade alltid trott att du skulle komma och såg fram emot det. Men du kom inte. Jag älskar dig över allt annat och längtar så mycket att jag inte står ut längre.

Mamma, om du kunde vara här så skulle så mycket förändras till det bättre. Jag skulle bli mycket gladare, positivare och hjälpsammare hemma. Om du skulle vara här nu skulle jag aldrig mer släppa iväg dig.

Kanske är det därför du inte kommer, för att du vet att det skulle vara svårt att skiljas igen … Jag vet inte, men jag hoppas att det är anledningen till att du är kvar i Grekland, och att det inte är för att du har glömt bort mig. Har du det, mamma? Har du glömt bort mig? Jag vill veta. Jag måste få veta för att kunna gå vidare i mitt liv. När jag var liten förstod jag inte så mycket, men nu, när jag är äldre, har jag förstått att du lämnade pappa, mig och syrran för att flytta till Grekland med en annan man.

Han var jättesnäll mot mig när jag var liten och var hos er och hälsade på ibland. Men när jag blev lite äldre och ni fick barn ihop blev han arg på mig för minsta lilla sak. Och det behövde inte ens vara jag som hade gjort det, det räckte med att jag var i närheten så skrek han på mig, fast han visste att det var mina halvsyskon som hade gjort något dumt. När jag var hos er förförra sommaren var han jättedum mot mig, han dukade inte ens åt mig på middagen. Och när jag ville kolla på en film tvingade han mig att gå och lägga mig och sova. Men när min halvbror ville kolla så gick det bra. Din nye man tycker säkert om mig, men inte på samma sätt och inte lika mycket som han tycker om era gemensamma barn. Det är okej, men det skulle vara skönt att slippa känna sig utanför hela tiden.

Du ska veta det, mamma, att jag gör mitt bästa för att komma överens med honom.

Mamma, det är väldigt jobbigt att skriva detta brev, jag gråter hela tiden då jag tänker på gamla tider, men jag vill så gärna skriva av mig. Jag får också hjälp av Josef Kurdman (en lärare), han hjälper mig att formulera mig och han är också den jag pratar med om mitt liv och allt som rör mitt liv. Josef försöker få mig att förstå dig, men också att jag måste försöka glömma det som hände i Grekland och gå vidare i mitt liv. Men även 38

om jag vill det så är det inte så lätt, för jag har ju också haft många roliga dagar där, tillsammans med er. Men din man har sårat mig mycket och det är svårt att förlåta. Men jag börjar inse att det går att förlåta, glömma det som har varit och gå vidare.

Nej, nu ska jag sluta skriva, det får räcka för denna gång. Jag hoppas att Du skriver tillbaka. Jag vill ju veta hur du och mina syskon mår. Snälla mamma, skriv och berätta.

Kram och ha det bra.

Din son C.

Hej Mitike!

Hur mår Du? Själv har jag det bra. Sverige är ett bra land att leva i och jag önskar att du hade varit här. När jag var i Rumänien var du jättesnäll mot mig; till exempel när du samlade alla våra kusiner och vi grillade och hade roligt ihop. Vi gjorde inte bara det, vi lekte med dina två katter och dina två hundar. Teddie (den äldsta hunden) och jag hade jättekul. Kommer du ihåg, vi hade vattenkrig en gång och det var väldigt roligt. Jag kommer ihåg när du berättade för mig om Ceausescu´s tid. Att Ceausescu byggde den näst största byggnaden i världen medan folket svalt ihjäl. Han kom från landet, så han var inte rik men han tog pengar från folket. Men han hann aldrig göra byggnaden klar för år 1989 flydde han, för hela folket var emot honom. Så han blev mördad, eller rättare sagt, halshuggen.

Såna saker har du berättat för mig och jag saknar dina andra spännande sagor. Vi pratar ibland i telefon, men jag vill se dig i ögonen när jag pratar med dig. Jag skulle gärna vilja träffa dig igen.

Din dotter är på besök hos oss, men det vet du väl redan, eftersom det var du som skickade iväg henne. Vi mår alla bra och hon hälsar. När jag kommer till Rumänien nästa gång vill jag att du hämtar mig från flygplatsen. Vet du, första gången jag såg dig förstod jag direkt att du är min släkting, för det första hade pappa beskrivit och berättat så mycket om dig, för det andra förstod jag det bara. Jag vill också tacka dig för att du 39

räddade mamma, Sara och mig från inlåsningen i Bukarest. Vi satt där i fem timmar utan mat och vatten, bara för att mamma hade glömt att ordna visum i sitt pass. Eftersom du var major i rumänska armen ringde du ett par samtal och sen var vi fria. Jag vet varför du inte kan komma till Sverige, det är för att du inte kan lämna vänner och allt som du äger. Jag förstår det men om du kommer till Sverige kan vi leka tillsammans och ha det väldigt roligt. När vi gick och fiskade så hade vi väldigt roligt, kommer du ihåg det? Vi kan fiska här i Sverige också. Bara så att du vet, jag kommer aldrig att vara besviken på dig. Om jag skulle se dig så kommer jag inte att kunna hindra mina tårar från att falla som vattendroppar – av glädje. Jag kommer att vänta på dig, men du behöver inte vänta länge för jag kommer till Rumänien i sommar. Om du väntar för länge så kommer du kanske att tröttna på mig, så därför kommer jag snart.

Varma hälsningar och många kramar Daniel

Daniel

Hej mormor och morfar!

Hur mår ni? Jag hoppas ni mår bra. Själv försöker jag klara av mitt trettonde år. Inte för att jag har det svårt eller nåt, men det är mycket i skolan.

Jag går i högstadiet nu och det är mycket läxor. Ni kanske blir förvånade över att jag har hunnit bli tretton; det var ju länge sen vi pratade med varandra. Jag tänker ofta på er när mamma och pappa pratar om er och tittar på era bilder i fotoalbumet. Speciellt pratar mamma mycket om er, men det är ju inte så konstigt, hon är ju er dotter. Jag har ju själv aldrig träffat er men jag längtar till den dagen då jag får se er och kan krama er.

Farmor och farfar är döda nu, så nu är ni både mor- och farföräldrar 40

för mig. Så tänker jag och jag hoppas att det är okej för er. Ni kanske undrar hur jag har det och om det är något som stör mig. Men jag mår bara bra, så ni behöver inte oroa er för mig. Ni vet ju inte så mycket om Sverige och hur det är att leva här. Därför tänkte jag berätta kort för er om mitt liv. Sverige är ett fint land. Det tycker i alla fall jag. Jag är ju född här, så jag kommer nog alltid att tycka om att leva i Sverige. Jag tycker också om att gå i skolan i Sverige. Jag går i sjunde klass och min skola heter Lillholmsskolan. Jag har både bra kompisar och bra lärare.

Nu ska jag berätta om en viktig sak för er: En morgon vaknade jag som vanligt när klockan ringde. Jag gjorde mig redo att gå till skolan och märkte att mamma var ledsen. Jag undrade varför hon var så ledsen och hon sa att det inte var något viktigt, att hon bara var trött. Hon ville att jag skulle skynda mig till skolan. Jag visste att det var något annat än att hon bara var trött, men jag ville inte störa henne och gick till skolan. I skolan kunde jag inte koncentrera mig och tänkte hela tiden på mamma. Jag frågade mina lärare om jag kunde gå hem och när jag fick det skyndade jag mig hem. När jag kom hem berättade mamma att du, morfar, hade fått en hjärtattack och att du var dålig. Det var därför mamma var så ledsen. Så satte vi oss i soffan och var ledsna tillsammans. Min enda tanke var att jag kanske inte skulle få chansen att få träffa dig. Då skulle jag bli mycket ledsen, för jag vill ju träffa dig innan det är för sent och innan du kanske dör i någon sjukdom. Mamma berättade att du mådde bättre och så lovade hon att vi skulle träffas snart. Jag hoppas det och väntar på den dagen.

Nu har jag inte mer att skriva, men glöm inte att jag älskar er. Sköt om er och glöm aldrig bort mig.

Puss och kram Kevin

Kevin 41

Hej farbror!

Nu ska jag berätta hur det är att bo i Sverige. Sverige ligger i den norra delen av Europa. Jag bor i Stockholm, i en förort som heter Skärholmen.

I Skärholmen bor vi i en lägenhet. Där finns det också många parker som man kan gå till. Sverige är väldigt fint och vackert, det finns många skogar, berg och sjöar, dom två största sjöarna i Sverige är Vänern och Vättern. I Sverige finns det fyra årstider, höst, vinter, vår och sommar.

På vintern är det mycket snö och klimatet blir minusgrader. Det snöar mycket och det är även mycket regn på hösten. På våren kommer många olika sorters blommor. På sommaren är det mycket varmt och man kan gå till många olika ställen som t.ex. Gröna Lund (en nöjespark), olika djurparker och Sätrabadet, som ligger nära mitt hem. På fritiden brukar jag träffa kompisar, leka på gården och cykla. Mina föräldrar tycker att det är bra att bo i Sverige för att det är fint och rent på gatorna och att det finns olika stora centrum, som i Skärholmen. Men det som är lite dåligt i Sverige är att det är svårt att få jobb, till skillnad mot andra länder. Mina drömmar inför framtiden är att jag ska stanna i Sverige och skaffa ett jobb och hjälpa mina föräldrar när dom behöver det. Men får jag inget jobb så flyttar jag till ett annat land. Jag önskar att jag kommer att bli en läkare Hej då!

Hälsningar från Esra

Esra 42

Hej! Här är ett brev från mig, Fanny. Jag är född i Sverige, min pappa kommer från Iran och min mamma från Norge. Men själv är jag svensk. Tror jag ... Jag ska typ berätta om hur det är att leva i Sverige. Sverige är för mig ett ganska kallt land men på sommaren kan det vara riktigt varmt. Sverige har fyra stycken årstider, vår, sommar, höst och vinter. Vintrarna kan vara enormt kalla med en stor del snö. JAG HATAR VINTERN! Min pappa kommer ju från Iran så om jag typ skulle jämföra Sverige och Iran så skiljer sig samhället enormt. I Sverige är det mestadels grönt, medan i stora delar av Iran är det grått och tråkigt. Men det finns fina gröna delar i Iran också, där vi bland annat har ett lantställe och där är folk hur trevliga som helst. Där finns det inga regler om att man måste bära slöja och sånt skit; man kan typ gå fri och det är skitbra!

I Teheran, Irans huvudstad, finns det många stora affärer och mycket människor på gatorna. Trafiken skiljer sig också stort mellan Sverige och Iran. Sverige har typ regler. Det har de i Iran också men där följer ingen reglerna och alla kör sina bilar hejvilt. Och det finns inga övergångsställen.

Men nu orkar jag inte skriva mer.

Mvh Fanny

Fanny 43

Hej Amira!

Jag är ledsen att jag inte har skrivit på ett tag. Jag har haft mycket att göra i skolan och mycket aktiviteter med kompisar. Sen har jag ju min familj som jag är mycket med. Men jag har saknat dig och är glad att jag kan skriva till dig nu. Men det är svårt eftersom det var länge sen vi skrev eller pratade med varandra. Jag hoppas i alla fall att allt är bra med dig och att det går bra i skolan. Själv går jag i en skola som heter Lillholmsskolan.

Den ligger i Skärholmen, söder om Stockholm – Sveriges huvudstad. Jag har många bra lärare och många bra kompisar. Men jag har inte glömt bort dig och kommer aldrig att göra det. Jag glömmer aldrig våra lekar och allt annat roligt vi gjorde tillsammans.

Du kanske undrar hur mitt liv ser ut nu … Du kan inte ana hur bra det är i Sverige, Amira. Det finns så mycket att berätta och jag vet inte riktigt var och hur jag skall börja. Du kanske kommer ihåg att vi lämnade Irak på grund av kriget. När kriget kom sålde vi vårt hus och allt annat i Irak för att kunna ta oss till Sverige. Vi fick stanna i Sverige och jag blev jätteglad för det, eftersom det är fred här. Men det är inte allt; det är lugnt här och man behöver inte alltid oroa sig för krig och bomber när man går på gatorna. Det är jättemycket vatten, hav och grönska och människorna är jättesnälla. Sen är det så mycket roligt att göra; till exempel så har vi ett jättestort centrum och där finns det massor av kläd- och matbutiker. I Skärholmen finns Heron City och där finns det massor av biografer och annat roligt.

Amira, du kanske undrar om min familj är rika … Det är vi inte, men vi har det bra ändå, mycket bättre än många familjer i Irak. Vi bor i en jättestor villa och har gott om mat. Jag har ett helt eget rum och där älskar jag att vara när jag vill vara ensam. I Irak delade jag rum med Modjga och Moskan och det var inte roligt. Det var trångt. Och i Irak fick vi aldrig mat i skolan, man fick ta med sig själv hemifrån. Här i Sverige får man gratis mat i skolan och ibland när vi ska på utflykt så tar jag med mig mat hemifrån. Vi får också gå på bio, teater och muséer med lärarna. Jag har sett så mycket bra i Sverige, men mamma säger att jag inte har sett allt än, att det finns mycket mer att se. Sverige är ett fritt land och man får tro på vad man vill. Det finns muslimer, kristna och judar här. Det finns också många andra religioner här. Men det är aldrig bråk mellan dem, alla respekterar varandra.

44

Amira, jag har sparat 700 kronor som jag vill skicka till din familj.

Men jag ska spara mer, så att ni också kan flytta hit. När ni gör det kommer Du och jag aldrig mer att skiljas åt. Men om ni inte får stanna i Sverige och måste tillbaka till Irak så kan jag skicka kläder, pengar och presenter till dig. Men redan om tre månader, när pappa, mamma och jag ska till Irak för att hälsa på släkten så kommer jag att ta med mig massor av presenter till dig. Vi kommer snart och hälsar på, det är ju inget krig längre i Irak. Jag hoppas att du inte har glömt bort mig och att vi kan träffas i Irak då, så att vi kan berätta mer för varandra om våra liv.

Kram och sköt om dig.

Halima

Halima

Hej Ronja! Är allt bra med dig där borta på Gotland? Själv mår jag så där… Livet här i Stockholm är inte så bra som du kanske tror. Jag har inga bästisar och jag lyckas aldrig att få någon tjej att gilla mig. Jag känner mig lite utanför i klassen och på rasterna. Det är som om jag stod i skuggan av allt som händer och ingen lägger märke till mig så mycket. Mina klasskamrater har helt andra intressen än vad jag har; de busar mycket och gillar hip-hop musik medan jag tycker om att läsa Kalle Anka och hålla mig lugn. En tycker att jag är töntig och barnslig – en som jag trodde var min bästis.

Men jag kan ju inte hjälpa att jag är lugn och tycker om olika seriefigurer …

45

Jag har ganska nära till skolan, så jag behöver inte skynda mig på morgnarna. Det är skönt att inte stressa. Men jag har jättelångt till närmaste matbutik, vilket är jobbigt när mamma ibland ber mig gå och handla något. Det närmaste centrumet är Skärholmens centrum och där är jag ibland. Det finns massor av affärer och butiker och man kan gå runt och titta på olika saker i flera timmar. Då går tiden fort och det är inte jobbigt. Skärholmen känns som Sveriges huvudort, eftersom centrumet är så stort. Och jag hittar väldigt bra där och vet precis vart jag ska gå och var jag ska leta efter olika saker. På somrarna har vi nöjesfältet Gröna Lund. Jag älskar att vara där och åka olika karuseller. På Gotland har ni ju Kneippbyn. Skillnaden är att ni kan bada på ert nöjesfält, det kan inte vi göra på Grönan. Men jag badar ofta i badhuset som ligger nära Skärholmens centrum.

Här i Skärholmen finns också en kulturskola, där kan man lära sig olika saker, som att dansa, spela gitarr, flöjt, piano, spela teater och mycket annat. Vi har också scouter, orientering och mycket annat. Här i Skärholmen kan man ha tur i kärlek och otur i vänskap. Eller tvärtom.

Men för mig finns ingenting, varken vänskap eller kärlek. Ja, okej, jag ska inte ljuga, många vänner har jag, men bara en bästis. Men de kanske blir fler en dag. Jag hoppas det i alla fall.

Ronja, jag vill gärna att du skriver tillbaka och berättar om ditt liv på Gotland. Då skulle jag bli jätteglad. Ha det så bra och lycka till i skolan.

Oskar (Din lillebror Hampes kompis)

Oskar 46

Hej farmor!

Det var länge sedan vi träffades, nästan elva år sedan. Hur mår Du? Det lilla jag minns av dig är bara bra och roliga saker. Jag kommer ihåg när du var sjuk och pappa hämtade dig till Sverige. Du var inte sjuk så länge och du stannade även ett tag efter att du hade blivit frisk. Direkt när du blivit frisk tog du ut mig och mina syskon i parken och lekte med oss. Nästan varje dag. Jag minns att vi hade jätteroligt med dig.

När jag blev två och ett halvt år gammal skiljde sig mamma och pappa och jag fick bo hos mamma. Efter ett tag flyttade pappa till Frankrike, sedan dess har du inte hört av dig. Nu bor pappa i Sverige, han flyttade tillbaka förra året. Han säger att allt är bra med dig och jag hoppas att det stämmer. Det går bra för mig här i Sverige, jag går i en skola som heter Lillholmsskolan, i årskurs åtta. Det går rätt så bra, tycker jag. Jag har många kompisar här och det finns mycket att göra. Vi har också fått två hundar som är jättegulliga. Jag träffar inte pappa så mycket för han bor i Malmö och jag i Stockholm. Men jag försöker träffa honom så mycket det går ändå. Jag försöker åka till honom när det är lov så jag inte missar skolan. Det märks att mamma och mina syskon trivs och har det bra här.

Jag vet inte hur stor skillnaden är mellan Sverige och Frankrike men jag tror inte att den är så stor. Skriv och berätta om Frankrike och hur Du mår.

Ha det så bra så länge och hälsa alla släktingar. Jag vill bara att du ska vet att jag saknar dig jättemycket och att du alltid kommer att finnas i mitt hjärta.

Laetitia

Laetitia 47

Hej kusinerna!

Det här är mitt första brev till er och i det här brevet ska jag berätta om hur det går för mig i Sverige. Jag har saknat er jättemycket och skulle vilja se och träffa er när som helst. Er bild finns alltid i mina tankar. Livet här är inte som livet i Syrien. Allting här är liksom annorlunda: skolorna, vädret, maten, människorna, kulturen och allt annat. Skolorna hos er är svårare än i Sverige, det är lite lättare här. Här i Sverige får man böcker, linjaler, pennor, sudd och mat gratis i skolan. Hos er måste man betala för allt detta eller ta med sig hemifrån. Hos er måste man till och med ha på sig uniform i skolan. Här kan man sätta på sig vad man vill, det är helt fritt.

Hos er får man betyg redan i första klass; här i Sverige får man inte betyg förrän man går i åttan i högstadiet. Här i Sverige har man ledigt lördag och söndag men hos er har man ledigt på fredagar och lördagar. Vädret här är inte som vädret hos er, här är det mer regnigt, kallt och snöigt men hos er är det mycket varmare och soligare. Vädret hos er är mycket bättre, tycker jag. Här i Sverige finns det människor från alla länder, det tycker jag är bra, för då kan man lära känna andra människor och andra kulturer.

Och lära sig andra språk! Men hos er kommer alla från Syrien och pratar samma språk; det tycker jag är tråkigt. Här i Sverige fastar inte alla och alla ber inte till Gud eller tror på gud eller går till moskén. Här lever liksom alla hur de vill, eftersom Sverige är ett fritt land. Här kan man göra vad man vill, utom olagliga saker. I Sverige är de flesta människorna lugna, hjälpsamma och trevliga och samsas om allt. Hos er kan det bli bråk till exempel i busskön.

Men nu så vill jag berätta för er lite om mig själv och hur jag har det i Sverige. I skolan har jag det jättebra och är duktig. Nu går jag i åttan, högstadiet, vilket betyder att jag får betyg för första gången i mitt liv – när jag går ut åttan, alltså. Mina bästa ämnen i skolan är matematik och bild, för jag tycker mycket om att räkna och lösa problem och komma på lösningar. Bild tycker jag om för att jag tycker jättemycket om att rita och teckna av olika saker. På min fritid så brukar jag träna fotboll och vara med mina kompisar. Det tycker jag är jätteroligt. Det viktigaste för mig nu är att arbeta bra i skolan och få bra betyg. Jag vill kunna välja ett bra gymnasium och fortsätta studera för att i framtiden få ett bra jobb. I framtiden vill jag utbilda mig till förskolelärare, för att jag tycker om att 48

arbeta med barn.

Kära kusiner, detta var lite om mig och hur jag har det i Sverige. Jag hoppas ni tycker om mitt brev!

Med vänlig hälsning: Jasmin

Jasmin

Hej Mikaela!

I natt kunde jag knappt sova, för hela tiden låg jag och tänkte på vad jag skulle skriva till dig. Kan du tänka dig att det har gått 5 år sedan vi träffades sist? Tiden går så himla fort. Det hinner hända en massa saker, det är så mycket som jag skulle vilja berätta men som jag inte kan genom ett brev, så det var synd att vi tappade kontakten. Om du bara kunde veta hur mycket jag saknar dig och hur ledsen jag blev när du flyttade. Allt började efter sommarlovet år 2001 när vi skulle börja i tredje klass, ingenting var som det brukade för du hade ju flyttat, min enda och bästa kompis hade flyttat. Jag var visserligen ganska bra kompis med Therese, men jag kände mig ändå ganska ensam. När Therese flyttade efter typ ett halvår, så fanns det någon enstaka som jag var med ibland, men inte ofta.

Idrotten blev min största fiende någon gång i fyran. Jag blev retad för att jag gjorde fel, så efter ett tag slutade jag att vara med på idrottslektionerna. Detta drabbade då inte bara idrottslektionerna utan även andra lektioner, men jag var i alla fall med på dom andra lektionerna. På rasterna stod jag oftast för mig själv, jag kan erkänna att jag ofta klagade 49

på magvärk för att slippa gå till skolan, skolan var nästan som en mardröm för mig då. Efter kanske fyra månader fick jag gå till en kvinna som skulle hjälpa mig, men det visade sig att jag behövde ännu mer hjälp än vad hon kunde ge mig. Så en gång i veckan fick jag åka till ett ställe vid universitetet. Dom hjälpte mig jättemycket och försökte få mig att göra saker som jag egentligen inte vågade. När jag senare var klar där var jag ganska lycklig, jag kunde göra saker jag inte vågat förut. Men det värsta problemet var ännu inte över helt, jag hade fortfarande väldigt svårt att gå på idrottslektionerna. Jag fick då gå till kvinnan som jag berättade om tidigare i brevet. Hon hjälpte mig och efter bara några månader var det problemet nästan över. Jag har fortfarande lite svårt för vissa saker men det är bara små saker. Jag tackar henne för att hon hjälpte mig så mycket i min svåra situation. Du kanske förstår att allt detta hängde ihop med att du flyttade, du betydde och betyder väldigt mycket för mig. Nu har jag i alla fall massor av underbara kompisar, så nu behöver jag inte känna mig lika ensam och otrygg längre. Men jag ställer mig ofta frågan: Vad skulle ha hänt om du hade stannat kvar? Men ingen kan ju veta vad som hade hänt om du stannat kvar … Jag brukar ofta tänka: ”Det finns mer än tusen frågor men bara lite mer än hundra svar.” Jag vet inte om det är så men det känns så. Nej, nu måste jag nog sluta men jag hoppas att vi kommer att träffas någon gång. Jag hoppas också att du har det bra. Jag vill bara att du ska veta en sak, att vad som än händer och var du än är och om du så är i ditt hemland eller någon annanstans så kommer du alltid att förbli en av mina allra bästa kompisar. Det kan jag lova.

Massor av kramar från Jessica!

Jessica 50

Hej morfar, Hur mår Du? Själv har jag det bra här i Stockholm, även om mycket har förändrats sedan du var här sist. Och även om jag inte kan skicka det här brevet till dig, eller om du inte kan svara på det, vill jag ändå skriva det. Mamma och pappa har skiljt sig sedan du lämnade oss. Mamma och pappa har varit skilda i tre år nu. Jag har börjat årskurs åtta och Matthias i sjuan. Sebastian har börjat första året på gymnasiet med sitt härliga utgångsbetyg – tretton stycken MVG, tre VG och ett G. Själv har jag inte fått mina betyg än eftersom jag bara går första terminen i åttan.

Jerker har köpt ett stort hus som han har börjat renovera. Och din son, Jonas, har köpt din mors gamla hus som han har börjat renovera. Han har gift sig med Klara och fått ett barn med henne. Barnet heter Axel och han är två år gammal. Mormor och Bernt har sålt sitt stora hus och köpt en lägenhet istället. Mamma och pappa har ju flyttat isär, eftersom de skiljde sig, men de bor inte så långt ifrån varandra. Det är bra, för då kan man lätt gå emellan, om man vill.

Jag är bäst på att spela gitarr men skulle vilja bli kock eller polis; kanske äga en stor restaurang och bjuda dit dig om det går. Det roligaste ämnet i skolan tycker jag är NO. Jag gillar att lösa kluriga spel och att läsa. När jag tänker på dig så tänker jag på den veckan då jag var i Åtvidaberg och åkte ut till sjöss med dig. Vi fiskade upp en stor fisk tack vare alla fiskeknep som du lärde mig. Alla kallade mig storfiskaren efter det. Ibland kan det komma upp ett och annat minne av dig, som när du lekte med oss och kittlade oss …

Jag saknar dig jättemycket, men nu är brevet slut. Hej då.

Jonathan

Jonathan 51

Hejsan kära kusin!

Jag mår bra. Hur mår du? Det är roligt att leva i Sverige för det snöar på vintern. När jag går och duschar behöver jag inte gå till brunnen, till stranden eller till en sjö. Jag behöver bara gå in i duschen i lägenheten och duscha. I Srilanka går man ut med tofflor eller barfota, det gör vi inte i Sverige. Vi går ut med skor; eller sandaler på sommaren. Här har vi inte palmer, bananträd, mangoträd eller kokosnötträd, men det har ni.

I Srilanka finns det inte så många höghus men i Sverige finns det många.

Här har vi eltåg, där har ni koltåg. I Srilanka äter ni ris, här i Sverige äter man potatis. I Sverige finns det fjäll som man kan åka skidor på, men i Srilanka kan man inte det, för det finns ingen snö och ni behöver inte frysa för det är varmt där.

Hälsningar Sumudu

Sumudu

Hej Aisha!

Det är Rasha. Jag har saknat dig mycket. Det var länge sedan vi träffades. Hur har ni det? Är allt bra med er? Själv har jag det bra och trivs mycket bra i min skola. Skolan heter Lillholmsskolan och vi har snälla lärare och en snäll rektor. Vilken skola och klass går du i? Hur länge har du bott i Sverige? Du kanske är född här ... Jag har bott i Sverige i tolv år och är exakt tolv år gammal nu. Hur gammal är du nu? Om du har MSN så kan vi chatta ibland, det är bara att logga in så hittar du mig där.

Förut gick jag i en arabisk skola. Det var dåligt, tyckte jag. Man 52

lärde sig inte så mycket. Men nu, när jag går i en svensk skola, lär jag mig många nya saker hela tiden. Jag har fortfarande många vänner i min gamla arabiska skola, fast jag har slutat. Jag slutade för att jag ville lära mig mer än vad jag gjorde i min arabiska skola.

Min bästis heter Noora och hon är världens snällaste. Vi har varit bästisar i elva år och bestämt oss för att aldrig någonsin bli ovänner eller vara dumma mot varandra. Hon är ett år äldre än mig och går i sjuan.

Jag borde egentligen gå i sexan men jag går i femman för att jag fick gå om ett år. Det är bara för att det hade gått så dåligt för mig innan jag kom till den här skolan. Men nu går det bra och jag är lika duktig som de andra barnen.

När vi ringde och frågade om min morfar så sa våra släktingar att han var ute och krigade. Mamma och resten av vår familj blev jätterädda.

Jag hoppas allt är bra med honom. Jag har saknat honom och jag kommer aldrig att glömma honom. Jag vill gärna åka och hälsa på alla i Irak men det går tyvärr inte just nu, för jag går i skolan och pappa är sjuk.

Nu bor vi i ett nytt hus som ligger i Vårberg. Vår gamla lägenhet låg i Skärholmen. Där hade vi bara två rum och vi var - med mamma och pappa - tio personer i den lilla lägenheten. I vårt nya hus har vi fem sovrum, ett vardagsrum och ett stort kök. Jag och min storasyster delar rum. Nu har vi bott i Sverige i tolv år och det är mycket. Hela familjen planerar att återvända till vårt hemland Irak och aldrig komma tillbaka till Sverige. Vi vill träffa alla våra släktingar och bo nära dem.

Hejdå.

Rasha

Rasha 53

Hejsan!

Ja, här i Sverige är det ganska roligt att bo. Några saker är dyra och andra är billiga. Det finns mycket våld här i Sverige. Där ni är är det inte mest våld utan det kommer mest raketer och bomber. Jag undrar också hur ni har det där ni bor, för jag var bara där i 3 år. Nu är jag elva år gammal. Jag saknar en slags mjölk som jag drack hela tiden och saker som är billiga: till exempel minns jag en klocka som jag hade och några saker till som jag gillade. Jag hoppas ni har det bra!

Hejdå!

Mvh Hedayat

Hedayat

Kära syster, Du vet inte hur mycket jag älskar dig och hur mycket du betyder för mig.

Jag önskar att du bodde här i Sverige. Då kunde jag komma till dig varje dag och hälsa på. Men jag hoppas fortfarande att du kommer till Sverige någon gång. Du vet inte hur bra vi har det här. Det känns som att du är i en helt annan värld som man inte kan beskriva. Du tror säkert att Sverige inte är ett bra land att leva i... Men om du ser Sverige så kommer det att kännas som att du drömmer, det är jättefint och lugnt här. Nu går jag i femman och är elva år gammal. Min skola är världens bästa och jag lär mig många saker snabbt och bra.

Skolan heter Lillholmsskolan och min klass heter Skonaren. Alla klasser har namn efter båtar, till exempel: Briggen, Jollen, Kanoten och 54

Karavellen. Vi jobbar med allt möjligt i skolan: svenska, matematik, engelska och mycket annat. Vi har också träslöjd, syslöjd och musik. Jag vill aldrig byta skola, för jag trivs jättebra här. Jag har bra lärare och bra vänner. Mina vänner är mycket hjälpsamma och snälla. De heter Mariam, Nadia, Sara, Johanna, Emilia, Shadan, Rasha, Caroline och Munube. I klassrummet sitter jag bredvid Mariam. Hon kommer från Afghanistan och hon är jättesnäll mot mig. Vi är 31 barn i klassen och två lärare. Mina lärare heter Margriet och Lena. Lena har jag haft sen ettan och Margriet har jag haft sen fyran. Jag trivs bra med hela klassen.

Vi bor i en stor lägenhet. Det är en trerumslägenhet, fast den är stor.

Vi har två sovrum och jag och min syster delar på ett rum. Min mamma, pappa och min lillebror delar på det andra sovrummet. Vi har det jättebra i familjen. När jag blir stor vill jag bli polis, frisör eller modell.

Min största dröm är att få träffa dig. Om du kom till Sverige skulle hela familjen möta dig på Arlanda flygplats. Jag vill träffa alla andra släktingar också. Mamma tänker på dig varje dag, saknar dig och gråter mycket. Du betyder allt för henne och alla oss i familjen. Du finns överallt hos oss. Vi slutar aldrig att tänka på dig och vi kommer aldrig att sluta älska dig. Du är mitt allt och vi är systrar till döden, glöm inte det.

Hälsningar Savinas

Savinas 55

Min låga och jag!

Helvete! Helvetes fan! Jag fattar inte. Jag fattar inte själv vad jag håller på med. Det har gått så långt att ingen, ingen kan göra någonting. Ingenting!

Fattar du vilken katastrof? Du som min morfar borde fatta hur det är, för jag har märkt att katastrof går i släkten. Men även fast du e död så tror jag i alla fall att du lyssnar … Jag lever ett liv som varje ”katastrofbarn” lever. Jag vill bara leva mitt liv men det går åt helvete! Vad ska jag ta mig till?! Ingen fattar vad som händer, inte ens jag själv. Jag är alltså en brud på 13 år och allt går så fort. Ingen fattar vad jag menar, förutom några av mina vänner … Men de kan inte göra så mycket åt saken, för då hamnar de hos SOS eller på något annat skitförhör innan de ens hinner blinka.

Dom vuxna ska alltid hjälpa en men om dom inte var så jävla tröga skulle det kanske, med lite – eller mycket – tur gå bättre. De tror att dom vet bäst hela tiden, men de e dumma i huvet om dom tror det! Enligt mig är alla vuxna dumma i huvet. Men det är ju bara min åsikt, inte alla världens miljontals barns. Eller …? Hmmm … Jag är så trött på vuxna som tror att dom vet bäst! Fattar du, lixom? Och tänk om jag inte vill ha någon jävla hjälp då? Tänk om jag bara vill leva mitt eget liv.

När vuxna försöker hjälpa en så vet de oftast inte vad fan de håller på med, ju. Jag blir bara så less på den här skiten som bara går runt, runt, runt... De fattar nada lixom! Jag har alltid sagt ”försök inte vara någon du inte är” men nu är det jag som försöker vara någon som inte är jag. Eller, vem säger försöker? Jag har ju för fan lyckats! Jag har blivit någon annan och det gör mig tokig. Det gör mig sorgsen att veta att jag inte är jag.

Rent ut sagt så är det för jävligt. Men om man är tillsammans med någon så får man väl inte ljuga? Jag menar, det är inte så snällt om man har vart tillsammans ett tag och sen ljuger och skiter i konsekvenserna. Jag kan inte säga att ja inte älskar han, men jag kan inte säga att jag gör det heller.

Man träffas en kväll, åker nånstans, flummar runt med kompisarna och skämmer garanterat ut sig. Sorgligt är det asså, men skit får alla ta. Precis som det där med konsekvenser. Man kan få en fråga ibland om man är mänsklig, då vet jag inte vad jag ska svara. Om jag skriker efter hjälp är jag ingen människa … Jag lixom sitter i ett oändligt svart rum, där tid, vänner, vuxna inte existerar. Jag skriker i timmar och ingen kommer.

Det enda jag hör är mitt eget skrik som åker runt runt och som kommer tillbaka som en iskall vind, som blåser rakt igenom mig. Jävligt sorgligt, 56

jag vet. Jag är som ett spöke … Men i så fall är jag ett spöke med känslor och tankar. Eller knappt det, vill jag påstå. Jag känner mig så liten när jag sitter i det svarta rummet och så väldigt mycket större i verkligheten.

Konstigt, ja, jag vet. I det svarta rummet kan jag även tänka på dej, min älskade morfar. Bara på dig. Ibland får man vara glad att man är det enda barnbarnet. När jag var liten och vi hade ätit färdigt och jag tog sönder tallrikar blev varken du eller mormor sura. Ni bara skrattade bara och sa att det bara var tallrikar och att ni kunde köpa nya. Stackars mormors alla tallrikar var trasiga tack vare mig. Hehe, det var roliga tider. Då var jag jämt glad. Och ni skämde alltid bort mig, både du och mormor. Jag har minnen som jag inte glömmer, som bara finns där utan att jag tänker på det.

Morfar, andra saker som man inte glömmer – typ att familj eller vänner överger en – gör mig ledsen. Då gråter jag. Jag vet att man ska vara stark men jag kan inte rå för det. Om någon av mina bästa vänner slår mig, tro fan att de gör ont! Inte på utsidan men på insidan. Allt liv och hopp inom en slits i tusen bitar och allt går sönder på bara några ögonblick, som när man krossar ett fönster. När fönstret väl är trasigt tar det många år att plocka ihop glasbitarna. Det lämnas ett sönderslaget inre som är mörkt och som ingen kan se in i … Ingen kan se eller känna det minsta av lågan som blir kvar i ens inre … Den låga som brände mig för länge, länge sen.

Och jag, jag är trött på att gömma mig, gömma mig i mörkret. Nu sticker jag ut och lever mitt liv, medan andra kan försöka skaffa sig ett.

Min låga ska släckas! Och bara för jag är lite stökig ska ingen få komma mellan mig och mitt inre!

Morfar, älskar dig.

Maria

Maria 57

Hej pappa, Efter två månaders tänkande tog jag beslutet att skriva detta brev till dig.

Det har nu gått ett helt år sen vi träffades sist. Jag har väntat och väntat på att du skulle kontakta mig men du har inte ens försökt. Du sa alltid att du var glad och lycklig när jag föddes. När jag fyllde sex år sa du att jag nu är en stor man… Men jag var fortfarande ett barn! Och ju fler dagar, månader och år som gick knäcktes mitt självförtroende lite mer. Tack vare Dig. Du klagade alltid på att jag var ”omogen”. När jag fyllde tio år sa Du ”Grattis, två-siffriga barnet”. Men det syntes på dig att du inte menade det. Och nu, när jag har fyllt tretton så ringer du inte ens.

Och när du ville göra ett nytt försök att ha mig hos dig då och då, skrek du bara, höjde näven och hotade med att inte vara min pappa längre. Det sistnämnda kändes ända in i själen, pappa. Det gjorde så fruktansvärt ont.

Du har lovat så mycket och så många gånger men också svikit mig lika mycket och lika många gånger. Har du någonsin hållit vad du har lovat, pappa? En enda gång? Nej, inte vad jag kan minnas… Kan du? Du minns överhuvudtaget aldrig något som du har lovat eller något som har med mig att göra. Jag har inte så många fina minnen från dig. Självklart finns det bra minnen men jag glömmer bort dem så fort jag tänker på alla svek och allt dumt du gjort mot mig.

Pappa, jag minns den gången vi var i Spanien. Det var verkligen kul, men alltid när jag är med dig händer något tråkigt eller något elakt. I Spanien glömde du mig – eller brydde dig inte – på hotellrummet när vi skulle på restaurang och äta. Det var inte kul. Det kändes som om jag inte fanns, som om jag bara var luft för dig. Du har ljugit och svikit mig så mycket att jag ibland undrar om du överhuvudtaget är min pappa … Men om jag ljög en enda gång, om minsta lilla sak så fick jag ingen mat på hela dagen.

Alltid när Tobias gjorde något fel så fick jag ta all skit. Det var orättvisst.

Till exempel om han sprang bort i affären eller slarvade bort något skrek du alltid åt mig, som om jag var en idiot och allt var mitt fel.

Du vet inte hur jag har det i dag. Jag har ont, ont i själen. Och jag har varit tvungen att gå hos skolkuratorn när jag knappt var tio år gammal.

Tack vare dig har jag jämt ont och har jämt dåligt samvete. Bara för att du är som du är… När jag ibland saknar dig och vill ha kontakt och försöker ringa dig svarar du inte. Och när man väl får ett svar så är du inte du, du pratar konstigt och verkar inte vara dig själv, som om du inte vill höra 58

min röst. När jag ibland får komma till dig är du inte heller dig själv, du är som om du inte var min pappa. Jag fattar inte vad det är som händer…

Jag vill ju bara att vi ska ha en normal pappa-och-son-kontakt. Men nu känner jag bara att vår kontakt ligger på en jävligt tunn tråd. Jag orkar inte mer, vill inte ha det så här längre… När jag är ute och går och tänker och ser en massa andra familjer vill jag också ha en sån familj. När jag ser pappor spela fotboll med sina söner och pappor som älskar sina barn vill jag också ha det så. Men det kanske är för mycket begärt … Eller?

Nu bor jag med mamma och det går väl bra, men det hade varit trevligt med en pappa också. En pappa som man kan prata med och vara med utan att behöva få ont i magen varje gång. Jag orkar inte mer, jag håller på och ruttnar inombords innan jag är död. Och nu snackar du om att du ska flytta upp till landet. Det ligger ju för fan flera mil härifrån. Ska du bara sticka, fortsätta isolera dig, skita i allt annat och flytta längre bort?

Det är helt jävla otroligt. Du varken jobbar eller betalar någon hyra, hur ska du göra på landet?

Hur som helst, jag har aldrig tidigare kunnat skriva, berätta eller prata med någon om det, men nu pratar jag med Kurdman (en lärare) och det känns bra att ha skrivit det här brevet till dig.

Pappa, du ska få en chans till: sluta med allt dumt och börja om från början. Jag hoppas vi syns snart, för jag saknar dig mer än någonsin och vill vara med dig.

Sköt om dig så ses vi snart (hoppas jag).

M.

Hej faster Allison!

Förlåt att jag inte har skrivit på länge, men jag har delvis haft mycket med skolan och så hade mamma tappat bort din adress. Och så har jag fått en lillebror. Han heter Andre och tar mycket tid också. Han fyller två år i januari och har lockigt, brunt hår och bruna ögon. Han är så söt. Du måste bara träffa honom.

59

Jag var i London på uppdrag av Susanna Brolin, som arbetar inom stadsdelsförnyelsen, för att titta på ungdomsdemokrati. Vi fick träffa ungdomar från England och se hur de hade det och hur de arbetar med demokratifrågor. Det var jättekul och vi fick mycket idéer om aktiviteter som vi ska göra här i Stockholm. Jag fick tyvärr inte hälsa på er eftersom det inte var en fritidsresa, men om jag fått så skulle jag ha gjort det. Jag saknar er alla så mycket. Här i Sverige snöar det. Har det kommit snö till London, eller regnar det bara? Jag kan tänka mig att det bara är slaskigt, men jag hoppas att ni också får lite mysig snö. Hur mår du och resten av familjen? Själv mår jag bara bra men det är lite jobbigt i skolan just nu, eftersom jag går sista året på högstadiet. Det är mycket läxor och så. Vad gör du nu? Jobbar du för fullt eller är du ledig nu inför julen?

Jag ska gå luciatåg snart, fem stycken på en dag. Luciatågen gör jag med kören i kyrkan, som jag har sjungit med i tre och ett halvt år. Vi får betalt för det så vi kan åka på sommarläger till någon fin plats i Sverige.

Jag ska bara vara tärna men det är ändå kul. Har man luciatåg i England, förresten? Jag kommer inte ihåg …

Jag och mamma ska skicka en bunt med foton till er, så ni får gärna skicka några foton på er till oss. Det finns säkert massor som har hänt och jag vill gärna veta allt.

Hälsa allihop att jag saknar dem och tänker på dem hela tiden.

Pussar & kramar från Stephanie.

Stephanie 60

Hej alla barn och föräldrar i Irak.

Det är Muhammed Isa som skriver. Jag är elva år nu och går i femman.

Som ni vet bor jag i Sverige nu och det är bra. Jag trivs bra i Sveriges huvudstad Stockholm. Vi bor i ett fint hus. Det är bra här. Kan ni inte komma och hälsa på? Hur har ni det i Irak? Är det fortfarande krig? Jag saknar er allihop. Jag kanske kommer ner och hälsar på och ser hur ni har det …

I Sverige har det börjat hända konstiga saker den sista tiden. En lekplats har brunnit ner och alla tror att det är dumma ungdomar som har gjort det.

Det var tråkigt, för jag brukade vara där och leka med mina kompisar. Till och med min mamma blev ledsen för att vår lekstuga brann ner. Jag kan inte fatta varför ungdomar bränner ner saker. Det är så onödigt.

Annars brukar jag vara hemma på min fritid och läsa, spela spel på datorn och göra andra grejer. På datorn brukar jag spela ett spel som heter Tibia. Och så läser jag just nu en bok som heter ”Mållösa United”. Det är en bra bok. Vad gör ni på er fritid? Skriv och berätta, det skulle vara kul att läsa vad ni skriver. Mamma säger att ni jobbar jämt. Är det sant? Om ni inte kan skriva brev kan jag ringa och prata med er och kanske få svar på mina frågor. Kan ni också gå till min mormors grav och hälsa henne att jag har saknat henne. Människor dör och människor lever; livet är orättvisst, tycker jag.

Nu ska jag sluta skriva, för den här gången. Ni kanske inte ens kommer ihåg mig och så sitter jag här och skriver brev till er. Men om ni svarar på det här brevet så lovar jag att skriva igen och berätta mer om mig själv.

Hälsningar Muhammed

Muhammed 61

Hej Ferat, Jag ber om ursäkt för att jag inte har skrivit till dig de här månaderna. Men jag ska skriva oftare, jag lovar. Jag hoppas att du skriver till mig också. I det här brevet vill jag berätta lite om hur jag kom till Sverige. Som du vet var jag tretton år då och nu har det gått två år. Jag kom hit med min syster.

Pappa bodde redan här, sedan länge. Jag lämnade min mamma i Turkiet.

Mamma ville gärna att vi skulle åka men jag ville att hon skulle komma med oss. Hon kunde inte för att hon inte hade något pass då. Jag ville inte lämna henne ensam men jag och min syster var tvungna att göra det. Vi skulle studera i Sverige och få en tryggare framtid, vilket vi inte kan få i vårt hemland. När vi var på flygplatsen föll mina tårar som vatten från en vattenkran. Jag höll på att dö och tänker ofta på den dagen.

På flygplatsen ringde jag pappa och undrade när min mamma skulle komma. Pappa sa att hon skulle komma efter oss. Sen stängde jag av mobilen. Det var tio minuter kvar innan flygplanet skulle flyga bort från mamma. Jag tittade henne i ögonen och vi grät mycket när vi såg på varandra och kramades. Jag ville inte släppa mamma men hon sa att vi måste iväg till flygplanet och så skildes vi åt. Så flög jag och min syster från Istanbul till Sverige. Sen träffade vi pappa på Arlanda och blev jätteglada.

Men egentligen var jag inte så glad att komma till Sverige, för jag hade ju lämnat mamma i Turkiet. Sen åkte vi från Arlanda till Skärholmen. Pappa hade fått en stor lägenhet där. Den har tre rum, kök och badrum. Lägenheten var stor, nästan som en villa för oss, tyckte vi. Det var lyxigt, för vi hade aldrig sett en liknande lägenhet i Turkiet.

Jag började skolan först efter två månader. Man var tvungen att ansöka om att börja skolan först och sedan vänta på sin tur, på att få en plats i någon klass. Första veckorna i Sverige åt jag nästan ingen mat, för jag tänkte hela tiden på mamma. Jag somnade sent och vaknade tidigt och hade ingen lust att göra något. Dagarna gick långsamt och varje gång jag tittade på mammas foto på väggen grät jag.

Pappa jobbade hos min farbror från tidig morgon till nio på kvällen, medan jag och Zeynep var ensamma hemma. Våra första två månader i Sverige var väldigt tråkiga. Men sedan började jag och Zeynep i skolan och då blev det lite bättre. Jag började nio på morgonen och slutade ungefär klockan tre. Vi hade några raster som var på ca 20 minuter mellan lek62

tionerna. Lunchrasten är en timma. Efter lunch brukade vi spela fotboll, sen hade vi två lektioner till. Sen slutade vi och fick gå hem. Stämningen i skolan var bra. Jag hade många svårigheter för att jag saknade mina kompisar och släktingar i Turkiet. Jag hade inga kompisar i skolan, för att jag inte kunde språket. Svenska språket är svårt men jag var bestämd att lära mig så fort som möjligt. Mitt liv var bara att vara hemma eller i skolan.

Ibland ringde jag till mamma och pratade med henne.

Nu vill jag berätta om min första skoldag i Sverige. Jag träffade nya kompisar och blev jätteglad. Jag kommer ihåg första dagen: jag, Wasim, Hermon och Birja spelade fotboll och sen gick vi till matsalen och åt. Det var köttbullar. Jag satte mig bredvid en kurd som kommer från Diyarbakir. Han heter Ronas. Jag frågade honom om det var griskött. Han sa att det aldrig är det i den här skolan, eftersom det är så många muslimer. Vi åt och sedan gick vi till Internetcaféet. Där finns datorer, tidningar och soffor som vi kunde sitta i. Först gick jag inte in för att jag var blyg för tjejerna. Men sen övertalade Ronas mig och jag gick in. Efter lunchrasten tog klasskompisarna en promenad. När de gick där trodde jag att alla var

Murat 63

på väg hem, att vi hade slutat för dagen. Jag fattade inte att alla elever måste vara med på promenaden och att det fortfarande var lektion. En av mina kompisar ropade: ”Kom Murat! Kom! Vi ska på promenad!” Men jag förstod inte vad han sa, så jag gick hem. Jag trodde att skoldagen var slut. Andra dagen hade vi idrott men jag hade inga idrottskläder med mig.

Jag hade inte förstått schemat. En kompis försökte förklara med teckenspråk vad vi skulle göra. Julio, idrottsläraren, började prata med mig men jag fattade ingenting. En kompis förklarade för Julio att jag var helt ny i Sverige, då var Julio snällare. Men jag förstod också att jag måste lära mig svenska snabbt.

Efter sju månader ringde min mamma och sa att hon hade fått sitt pass och att hon skulle komma till Sverige. Jag blev världens lyckligaste kille.

Så nu är allt bättre, både i skolan och hemma. Jag har fått många kompisar och jag kan prata svenska med alla. Jag vill bli fotbollsproffs när jag blir stor men mamma vill att jag ska bli läkare eller advokat. Något fint, säger hon.

Hej då Ferat och hälsa alla släktingar Murat

Hej mormor!

Jag bor i Sverige och jag önskar att jag fick träffa dig. Jag undrar hur gammal du blev. Varje gång jag frågar mamma så tänker hon tillbaka och börjar gråta. Jag tänker aldrig fråga mamma mer, för jag vill inte att hon ska bli ledsen. Jag ska ta hand om henne så att hon aldrig mer gråter. Och en dag kanske jag får veta av henne hur gammal du blev. Hon tänker ofta på dig. Jag har sett dig på bilder då du var ung och tycker att min mamma är lik dig. Jag kanske ska åka till Vietnam på sommaren, då ska jag direkt gå till din grav. I Sverige så har jag det bra, det är det bästa landet men 64

Vietnam är bättre, tror jag ... Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Jag önskar att du levde och att jag kunde se min mamma lycklig och att du kunde komma till Sverige och ha det roligt med oss. Men det är för sent; jag kanske kommer och hälsa på dig i himmelen. Jag har det bra i skolan.

Jag har många vänner och brukar mest vara med Shadan, Savinas, Matilda, Emilia och Johanna.

En dag när min bror vaknade mitt i natten sa han att han hade sett dig i sin dröm men jag trodde inte på det. Han berättade för min mamma och hon började skratta och sa till min bror: var inte rädd, hon vill bara hjälpa dig. Då sa min bror inget. Men mormor, jag hoppas att du är stolt över mig och att du kan skydda mig från faror. I Sverige finns det roliga saker att göra och jag gillar min skola. Men jag hatar det när jag inte fattar olika saker på lektionerna. Mina lärare är Margriet, Lena, Sofia och Irene. De lär mig mycket och det är bra. Vi får mat i skolan och ibland behöver vi ta med oss mat hemifrån när vi ska på utflykt. Jag går på kör och sjunger, det är jätteroligt. Det är gratis och vi kanske ska åka till Grekland och Turkiet till våren. Jag bor nu i Skärholmen. Var bor Du, mormor? Du får gärna skriva till mig …

Hej då mormor.

Sara

Sara 65

Hej morfar, Här i Sverige är det bra, för man kan träffa människor från olika länder och lära sig deras kulturer. Jag har många nya kompisar och vänner från hela världen. Svenska språket är lätt att lära sig, tycker jag. Här finns många idrottsplatser där man kan gå och spela fotboll, åka skridskor, åka skidor och rida häst. Jag saknar farmor, farfar, morfar, mormor, två mostrar och kompisar i Polen. Skolan i Sverige är lite bättre för här är lärarna snälla och skrattar oftare. I mitt hemland Polen måste man göra läxor varje dag och det är tråkigt.

Mvh. Marek Ps. Vi ses i sommar.

Marek

Älskade Mormor, Du vet inte hur mycket jag längtar efter dig! Jag vill träffa er igen men jag får vänta ett helt år. Ett helt år känns som tusen år för mig. Sedan du vinkade av mig på flygplatsen så längtar jag efter dig. Varje gång när jag kryper under mitt täcke så längtar jag efter dig, du är en jättebra sagoberättare, du brukade berätta godnattsagor för mig. Men inte längre, här berättar ingen sagor för mig. Jag saknar Turkiet, Dig och mina kompisar.

Jag kommer ihåg när du och jag lekte tillsammans, när du och jag gick och fiskade tillsammans. Det var det roligaste jag har gjort i mitt liv, du gjorde så att jag skrattade hela tiden.

Det här året ville jag inte åka till Turkiet. Jag vet att du är jättesjuk och jag vill inte se dig sjuk. Jag vill se dig må bra och skratta, så att jag också kan skratta. Hur mår mina kusiner? Hur gamla har de blivit? Jag kommer 66

ihåg när jag och min kusin spelade fotboll på gatan. Efter en stund kom fem äldre killar som var ”maffian” i vår by. De ville ta vår boll och våra pengar. När vi började springa så jagade de oss. Vi skrattade men var rädda samtidigt. Vi kollade aldrig bakåt, vi bara sprang. Efter ett tag stannade vi, när de slutade jaga oss. I vår by kunde man hyra cyklar, vi hyrde var sin och cyklade jättesnabbt hem. Vi berättade för våra föräldrar vad som hade hänt och de bara skrattade och tyckte att det var roligt.

Mormor, ni skulle köpa ett nytt hus, hur gick det med det? Jag hoppas ni trivs i det nya huset. Jag saknar er och tänker på er mycket, ibland så gråter jag också. I Sverige är det bra, vi får gå i skolan gratis och maten är god och gratis. Här får man gratis vård också. I Turkiet vet jag att skolan kostar pengar; mat får man ta med sig hemifrån och ni får till och med betala för böcker, pennor och sånt. Och jag vet att det blir mycket dyrt om man skulle bli sjuk. Jag hoppas att det blir bättre hos er och att allt kostar mindre. Om jag någon gång blir president i Turkiet så skulle allt sånt bli gratis.

Mormor, nästa år när jag kommer så ska vi gå och fiska och ha roligt.

Jag känner fortfarande sorg efter morfars död och blir ledsen när jag tänker på honom. Jag försöker glömma honom men det går inte, han går inte från mina tankar. Det är som att han är fastlimmad med superlim i min hjärna. Hur ska jag kunna glömma honom? Men jag önskar i alla fall att han har det bra i paradiset och att du har det bra i livet.

Hälsa till alla i Turkiet. Kommer alltid att älska er. Hej då mormor.

Vi ses.

Din Älskade Serkan

Serkan 67

Hej Acen.

Hur är det med dig? Är allt bra? Här rullar allt på som vanligt. Jag kom för sent till första lektionen i morse men det gjorde inte så mycket. Vädret är rätt fint men man märker att hösten är här, det är ganska så kyligt ute nu. Vad händer i ditt liv då? Det var ju ett tag sen man hörde något från dig. I kväll ska jag gå på bio med en kompis. Och i morgon måste jag nog gå och handla ett par nya jeans och ett linne eller något, behövs nytt nu när vintern snart kommer. Just nu sitter jag och lyssnar på min mp3, det är en väldig blandning av musik på den. Lite Rn’B, hip-hop, reggae, ja allt möjligt. Vad lyssnar du på för musik nu för tiden då?

Jag kommer ihåg när vi var små, då var det Spice Girls som gällde, och Backstreet Boys såklart! Ha ha, det var härligt. Det händer inte så mycket annat här just nu, sitter och skriver till dig och lyssnar på musik som sagt. Ska nog dra ut en stund snart. Har ingen lust att bara sitta inne.

Det är skönt att bara vara ute och gå omkring lite. Men inte själv, måste ju ha någon att snacka med såklart! Vi brukade jämt vara med varandra när du bodde här. Från tidigt på morgonen till sent på kvällen var vi ute och lekte, men då var vi små och gjorde allt möjligt. Om somrarna kunde vi bygga kojor, gunga, bada och göra sandslott. Och på vintern gjorde vi snögubbar och snöänglar. Det var riktigt härligt då. Saknar verkligen dig och den tiden. Det var skönt på den tiden, för allt var inte på så stort allvar. Inte heller skolan. Men nu är det allvar.

Nu ska jag ut och gå en stund, men jag skriver igen. Du får ha det bäst och så måste du höra av dig snart.

Puss och kram från Pillan

Pernilla 68

Hej mormor !

Jag längtar efter dig. Jag vill bli en fågel, flyga till dig och berätta för dig hur jag mår i Sverige. Din röst går aldrig bort från mina tankar. Mormor, hur mår du? Jag vet att det är svårt med livet i Irak, mest för att du lever själv i huset. Jag skulle vilja vara hos dig. Jag mår dåligt och blir ledsen när jag tänker på dig. Mormor, när vi kom till Sverige kunde vi inte prata svenska, vi hade inte några släktingar här och var alltid för oss själva.

När jag gick till skolan i början var jag alltid ensam, jag kände inga och jag kunde inte prata svenska. Jag kunde bara säga ja, nej, hej och tack.

Men nu, mormor, kan jag prata svenska och har tre kompisar som är jättesnälla. De heter Sali, Jasmin och Sara. Lärarna är jättesnälla och försöker alltid hjälpa mig. I Sverige är det jättekallt och det snöar mycket. Jag hade aldrig tidigare sett snö, för det snöar inte i Irak. Mormor, jag kommer fortfarande ihåg vad du lärde oss och vilka sagor du berättade för oss. Jag skulle vilja komma till dig och hälsa på mina kusiner och mina kompisar.

Det som gör att jag inte vill tillbaka till Irak är att jag inte vill se det hus jag är född i förstört av kriget. Mamma vill tillbaka jättemycket, men när vi ser på nyheterna vad som händer där låter jag inte henne åka. Älskade mormor, var inte ledsen, för jag har inte glömt bort dig. Någon gång ska jag komma och hämta dig till Sverige. Jag vill inte att du ska vara själv i Irak.

Från Laheeb till dig mormor. Jag hoppas det här brevet gör dig lycklig!

Laheeb 69

Heeeeeeeeeej Chocoolii!

Jag hoppas du inte tar illa upp för att jag kallar dig Chocoolii men jag vet faktiskt inte vad jag ska kalla dig för annars. Om du undrar varför jag kallar dig för Chocoolii så är det på grund av det där skämtet du berättade.

Jag vill tacka dig så himla mycket för att du fick mig skratta. Du är nog den enda anledningen till att jag saknar Kina någorlunda. Eller, du och den goda maten. Jag tycker inte om Kina så mycket egentligen. Konstigt?

Men det kanske beror på att Sverige och Kina är så olika varandra. I Kina är det fullt med folk överallt och så är det så varmt. Inget av det där tål jag. Luften känns tjock och fuktig och på himlen under kvällarna syns inga stjärnor. Städerna lyser upp av sina egna ljus, så som de vore självupptagna dygnet runt och alla ljuden tycks aldrig gå till tystnad. Men det mesta kanske ändå beror på att jag knappt har några vänner där ... Men nu har jag i och för sig dig. Visst, jag har alla mina släktingar, men människorna i Kina är inte heller som människorna i Sverige. I alla fall inte de i Hong Kong ... Det kanske bara är så som de är.

Här i Sverige har den första snön kommit och jag vill absolut inte säga wow, äntligen! Det roliga är att vi kanske åker till Kina under jullovet.

Men det är inte bestämt än. DU borde komma hit! För du har väl aldrig sett riktig snö, eller? Då kan jag ju få en julklapp. Och så kan jag bevisa för mina kompisar att det visst finns långa kineser. Jag har hört att du har gjort lumpen. Var det jobbigt? Mina kompisar säger att man ska raka av sig håret där, är det sant? Ha ha ha, kan inte du skicka mig en bild på dig när du har rakat allt hår. Det skulle vara roligt att se.

Har du någonsin känt dig nere fast du inte vet varför? Jag vet inte vad det är med mig. Det känns bara tungt och jobbigt ... Kanske beror det på en sak som hände mig nyligen. Jag kan tyvärr inte berätta här och nu, känner mig så förvirrad. Ingen kan hjälpa mig för alla fruktar, fruktar detsamma som jag gör ... Ibland försöker jag tänka klart men ändå stänger jag ut allt och alla. Jag känner mig helt tom på tankar och känslor. Nu förstår du säkert ingenting. Ärligt talat, inte ens jag själv förstår ... Hur kan jag då kräva att någon annan ska göra det? Man säger att gränsen som skiljer oss från djuren är typ det filosofiska tänkandet eller något i den stilen. Ska vi kalla det en gåva vi människor har fått, eller kanske en börda? Men det är ju egentligen man själv som gör livet svårt eller enkelt, eller hur? Jag gör det svårt för mig själv ... Och snart ska jag välja gymnasium. Har knappt 70

börjat tänka på vad jag ska plugga. Jag vet att det kommer att bli okej när tiden väl kommer, men jag kommer också att sakna min nuvarande skola!

Jag har ju gått här hela mitt liv, det är som ett andra hem för mig. Men det är en sådan sak vi alla människor måste gå igenom ... Typ alla ... Hur skulle livet vara om man var en fjäril? Att leva på den varma årstiden och sedan dö. Men hur som helst är jag en människa här och nu. Fast då kom jag på frågan: varför blev aporna till människor förut och inte längre? Ha ha ha, jag såg ett program på tv: ”Wild animal”; aporna stal turisternas drinkar och söp sig fulla! Det var så roligt att se de berusade aporna.

Nej, ska nog sluta här. Du behöver inte svara ... Men det skulle vara trevligt om du gjorde det.

Med vänliga hälsningar Sofie

Sofie

Hej mormor!

Här i Sverige är allt bra. Vädret är olika hela tiden. Vi har fyra årstider: sommar, vinter, höst, vår. Alla är lika roliga, på vintern kan man kasta snöbollar, åka skidor, skridskor och pulka. På sommaren kan man bada och sola. Jag ska berätta om min skola. Vi jobbar med tema: Vikingar. I skolan gör vi något som andra skolor inte brukar göra, vi går på promenader. På promenaden brukar jag gå med mina kompisar och vi pratar alltid en massa saker. I min klass är vi trettien elever och tre vuxna. Fröknarna är jättesnälla. Vi har två klassrum i Skonaren och jag har många snälla 71

kamrater: Nadia, Linda, Hekmat, Shadan, Savinas, Johanna, Huda och många fler. I klassen sitter jag bredvid Chamiran, hon är snäll. Vår skola heter Lillholmsskolan och vi får lunch där. Om vi gör något fel händer det inget farligt, ingen slår oss. Lärarna hjälper till eller så ringer de hem. Vi har många datorer i klassrummet.

Nu ska jag berätta om min fritid. Efter skolan kommer jag hem och hjälper min mamma. När min lillasyster sover brukar jag gå ut och leka. Mina intressen är handboll, fotboll, brännboll, teater, dans, kläder, smycken och mycket mer. Jag har fått ett nytt syskon. Som du vet är hon ett år och hon heter Elif, och min bror Emre har nu blivit ganska stor. Min pappa jobbar nästan varje dag. När jag blir stor så vill jag bli doktor. Vi har tre rum i mitt hus. Jag delar rum med min bror.

Mormor, om jag bara kunde beskriva hur mycket jag älskar och saknar er.

Bara min morfar inte hade dött skulle allt vara som förut. Men oroa dig inte, vi kommer att skicka pengar till er. Bara ni mår bra. Var inte ledsen för min morfar, gråt inte, för jag vill inte höra eller se dig gråta, för då blir jag ledsen. Jag kommer att skicka jättefina kläder och mycket pengar till er.

Ha det så himla bra så länge, mormor. Och hälsa morbror. Hej då Münübe

Münübe 72

Hej farfar, Jag vet inte hur jag ska börja mitt brev. Jag börjar med att berätta om skolan. Jag går i Lillholmsskolan och vi är 30 barn i min klass. I Lillholmsskolan finns det datorer. Vi har syslöjd och träslöjd. Just nu stickar jag och det är roligt. Vi äter mat i skolan och det kostar ingenting. Vi får ha matematik, svenska och engelska i skolan. Vi får matte- och svenskaläxa varje vecka. I Lillholmsskolan är det från förskoleklass till årskurs nio.

Jag går i femman, Hamza går i ettan, Habiba går i sexan, fast hon går i Kunskapsskolan och Hayati går i förskoleklass i en annan skola som heter Sätraskolan. Nu ska jag berätta om min fritid. Jag spelar basket på torsdagar och mitt basketlag heter JKS, det har funnits i sextio år.

På sommarlovet åkte jag till Mogadishu och jag var också i Hergaisa och Djibouti. Jag tänkte gå till din grav, men det finns mördare ute på gatorna i Mogadishu. Jag önskar att du levde. Farmor har en stor villa bakom en affär. Hon har två betjänter som bor där. Min faster Halimo åkte till Frankrike, hon hade fått uppehållstillstånd där. Men hon flyttade hem igen, då farmor behövde hjälp. Halimo äger en guldaffär i Mogadishu. Jag skulle så hemskt gärna besöka din grav, farfar. I Sverige är det fritt. Det är inte som i Somalia. Nu ska jag berätta om lägenheten vi bor i, på Brantholmsgränd. Den har fyra sovrum, en hall, ett kök och ett vardagsrum. Mina halvsyskon bor i Canada med sin mamma. Min skola ligger nära vårt hus, det tar tre minuter för mig att gå dit. Det är inte som i Somalia, i Somalia bor man i eget hus och här bor man i lägenhet. På lördagar och söndagar går jag i Koranskola, jag börjar klockan tio och slutar tolv. Jag har kommit längst av alla i Koranen. Annars gillar jag att läsa och se på tv.

Hej då farfar!

Hekmat

Hekmat 73

Hej mormor!

Jag saknar dig och de andra i Grekland, även om det inte alls är så länge sen vi träffades. Här hemma är allt som vanligt: man vaknar, går till skolan, tillbaka hem, tränar och sedan lägger man sig och sover. Men väldigt ofta har jag börjat tänka på olika saker, särskilt en sak: kvinnors rättigheter. Även om jag bor i Sverige, som är ett väldigt modernt land, så märker jag saker som bokstavligen gör mig förbannad! Det är hur kvinnor behandlas i Sverige eller i resten av världen. I tidningarna läser man ofta om kvinnor som blivit våldtagna av män. Och det konstiga är att det bara är män som våldtar kvinnor. Visst, en gång läste jag om en man som hade blivit våldtagen, men det var bara den gången. Kvinnor blir allt mer rädda för att gå ut på kvällarna, bara för att några idioter våldtar. Män är starkare än kvinnor och det utnyttjar vissa idiotiska män. De hoppar på kvinnan utan någon förvarning, slår och misshandlar henne och våldtar henne. I vissa fall slutar det med att kvinnan dör.

Många kvinnor lever med sina så kallade män som slår dem ofta, men det konstiga är att kvinnorna inte lämnar såna män. ”Nej, han var full, han kommer aldrig att göra om det. Han älskar ju mig”, lurar de sig själva. Det finns väldigt många filmer som handlar om just detta. Mannen misshandlar, hon flyr, han jagar henne och till slut hittar han henne och skjuter henne. Väldigt vanligt. Kvinnan är det svaga könet och mannen det starka … Eller? Förr i tiden jobbade inte kvinnan. Hon var hemma och fixade och donade i hemmet. Mannen jobbade och när han kom hem förväntade han sig att frun skulle passa upp honom. Och om barnen inte var tysta när han skulle sova fick barnen stryk och ibland också frun. Det är fortfarande så i många familjer. Det som är konstigt är att det alltid är mannen som har styrt världen. Förr fick ju bara män rösta. Varför? Varför inte kvinnorna också? Till och med inom sporten är det männen som märks mest. I fotboll till exempel; männens matcher visas jämt på teve men väldigt sällan damernas. Det är större uppmärksamhet på killar än på tjejer och det stör mig riktigt ordentligt. Fastän kvinnor också tar VM- eller OS-medalj i någon sport så syns de inte lika mycket. Varför? Det jag menar är att männen bestämmer för mycket och det är fel. I nästan alla länder har det alltid varit en manlig statsminister eller president. Detta gör mig väldigt arg. Det är ju kvinnan som bär barnet i sin mage och det är ju till henne barnen springer när han eller hon gjort sig illa. Jag menar nu 74

inte att alla män är såna, men det finns alldeles för många såna.

Kvinnor får också mindre lön, även om de har studerat lika länge som männen och gör samma jobb. Helt sjukt, tycker jag. Jag hoppas att kvinnor snart får lika mycket rättigheter som männen. Fast, mormor, du kan ju inte lösa allt det här. Du tycker säkert att det jag skriver är galet, att en så ung kvinna som jag inte ska tänka så om män. Men jag och du vet att de flesta män är helt underbara. Men jag skriver om orättvisor och att det faktiskt finns många dåliga män också.

Nu slutar jag skriva om detta. Man blir bara förtvivlad och rädd att det ska hända något med någon man känner. En sak undrar jag, mormor, älskar du fortfarande morfar? Mamma säger att man älskar sin man eller fru bara de första åren. Men jag vet att man kan älska sin fru eller man fler år än det. Jag drömmer ibland om hur det kommer att vara om några år, om hur jag är då och om mina önskningar går i uppfyllelse. Jag vet att några önskningar kommer att gå i uppfyllelse. Men inte alla. Att jag kommer att ha egna barn och vara förlovad innan jag fyller tjugofem år kommer nog inte att gå i uppfyllelse. Att jag får OS- eller VM-medalj i friidrott går nog inte heller i uppfyllelse. Att jag kommer att få uppleva sann och riktig kärlek till någon: jag är säker på att det kommer att gå i uppfyllelse. Mamma, du och många andra vuxna säger att jag inte vet vad kärlek är. Visst, jag vet inte lika mycket som ni, men jag vet en hel del. Ni har ju levt i många år.

Och visst, jag älskar min familj och mina släktingar men inte den kille som jag gillar. Jag gillar honom verkligen men jag älskar honom inte.

Jag vet inte så mycket om honom men det är inget fel i att vara kär. Det är naturligt. Annars skulle inte så många människor leva på denna jord.

Eller? Jag skäms inte för det. Jag vet att det finns miljontals människor som är kära men inte vågar säga något. Jag var otroligt blyg men det var han också. När jag började skriva det här brevet var jag jättekär i honom, fast nu tror jag att jag har blivit kär i någon annan. Tonårsförälskelse går snabbt över. Visst, jag har varit kär i honom i över ett år men nu gillar jag honom bara lite. Han gillar nog mig fortfarande och jag vet inte hur jag ska säga till honom att jag inte gillar honom som förut. Det blir otroligt svårt för mig att säga det. Och jag tror att jag har blivit kär i någon annan och jag vet att den killen gillar mig också. Men det som känns fel med det hela är att jag gillar två underbara killar samtidigt och dom gillar mig också. Detta blir ett svårt beslut för mig att fatta men jag har nog bestämt 75

mig för den killen i min klass. Du får hjälpa mig med detta, mormor.

Jag har en kompis som inte har detta problem men ett svårare. Hon får överhuvudtaget inte vara kär i någon, för hennes föräldrar har förbjudit det. Men hon har varit tillsammans med flera stycken utan att säga något till sina föräldrar. Hennes föräldrar kan ju inte styra hennes känslor, är man kär så är man det. Man tänker på honom, tittar på honom på lektionerna och drömmer sig bort. Man rodnar mer när man är kär, har jag märkt. Jag gör det och blir barnslig i hans närhet. Du tycker säkert att jag är lite barnslig som skriver om detta, men är man kär så är man! Jag kan inte förklara men jag märker att jag tittar otroligt mycket på den nya killen som jag är kär i. Och när han tittar på mig vänder jag mig bort, för han får ju inte se att jag tittar!

Mormor, innan jag slutar, mamma sa att doktorn hade sagt att du har ett hjärta som en tjugoåring; jag blev jätteglad, så jag hoppas verkligen att du lever i minst 15 år till. Det här gäller också morfar! Jag känner på mig att ni kommer att leva ett bra tag till. Kanske ser ni till och med mina barn, jag hoppas det i alla fall. Älskade mormor, jag har mycket att skriva men hinner inte mer nu. Hälsa alla de andra från mig och skriv tillbaka så snart som möjligt!

Många pussar och kramar Rebecca

Rebecca 76

Hej Ali! Jag vaknade tidigt på morgonen och började tänka på dig. Därför skriver jag det här brevet. Jag hoppas du får det och jag hoppas du svarar också. Är allt bra med dig? Hur går det i skolan? Vet du, jag längtar efter att få träffa dig igen, det var så länge sen min familj lämnade Kurdistan. Spelar du fotboll fortfarande? Jag gjorde det mycket tills jag blev fälld och skadade knäet. Jag åkte ambulans till sjukhuset och blev opererad. Så nu har jag inte spelat fotboll på två månader. Det har varit jättetråkigt i två månader, jag älskar ju fotboll. Så nu sitter jag hemma i stället och tittar på teve hela tiden. Jag kommer ihåg när du och jag körde matcher mot de andra killarna i byn, vi vann över dem hela tiden. Kommer du ihåg det?

Ali, kan du inte bara sätta dig i ett flygplan och komma hit till Sverige.

Då kommer vi att fortsätta vara kompisar hela livet. Jag kan komma till dig, men det är ju krig i Kurdistan. Jag hoppas att kriget snart tar slut så att jag kan komma och överraska dig och de andra kompisarna. Så fort kriget tar slut ska jag och min familj komma och hälsa på, det har min pappa lovat. Jag har redan börjat samla pengar för att kunna resa till Kurdistan. Här i Sverige är det bra, mycket bra. Men jag vill också vara i Kurdistan.

Ali, nu får du ha det så bra, men jag lovar att skriva igen.

Ta hand om Dig. Rebin

Rebin 77

Hej Farmor, Jag vaknade tidigt på morgonen och tänkte att jag ska skriva ett brev till dig. Jag saknar dig så mycket och vill så gärna träffa dig. Jag vill mest träffa dig för en sak och det är dina goda kakor som du gör med någon slags krydda (inte kanel). Vintern har kommit till Sverige och då blir det väldigt kallt här. I Chile är det typ varmt eller nåt. Farmor, jag skulle göra nästan vad som helst för att få träffa dig. Jag ska fråga mina föräldrar om vi kan åka till Chile snart. Kanske kan jag få ditt telefonnummer, då kan jag ringa till dig. Fast jag inte kan så mycket spanska så kan vi ändå försöka prata. Mina syskon är konstiga och min syster är ganska knäpp nu för tiden, henne vill du INTE träffa. Kanske skulle du vilja träffa min bror, men bara så att du vet: det räcker att man bara säger nåt till honom så blir han konstig. Så kom inte till Sverige, stanna i Chile, det är allt jag säger, men om du kan så kanske du kan skicka lite kakor till mig, det skulle passa bra i min mage. Nästan alla mina vänner är snälla mot mig, då är jag snäll tillbaka. Hmm, mitt brev kanske låter lite galet, men det är hela familjen Severino. Om du vill snacka med mig så kanske du kan få min MSN (Smiletecken), vem vet, du kan bara fråga fast jag kanske inte fattar någonting av vad du säger, men min pappa kan översätta. När jag kommer hem så brukar jag alltid sitta framför datorn eller så går jag ut.

Men du måste skicka kakor till mig, skicka minst tjugofem stycken, för att de kommer att hamna i min mage innan du ens hinner blinka. Eller så kan du skicka receptet till mig så kan jag göra dom själv. Dina kakor är alltid goda och kommer alltid att vara det. Min pappa vill träffa dig, mina syskon också, speciellt min galna syrra och brorsan.

Det är allt jag har att skriva, hej då!

Rodrigo

Rodrigo 78

Hej Morbror!

Nu ska jag berätta för dig hur jag har det i Sverige. I Sverige ser de inte ut som i Irak. De har ett annat språk och annorlunda skolor. I skolan här så finns det elever från olika länder men i Irak så kommer alla från Irak. Här får vi betyg från åttan och det är i åttonde klassen jag går nu. Men i Irak så får man betyg från ettan och upp. Det är bra lärare i Sverige. De lär oss det vi kommer att behöva i framtiden. Här i Sverige så har vi ledigt lördagar och söndagar, man kallar det helg. I Irak så har vi fredag som helg. Jag har kompisar här som är jättesnälla. Jag trodde aldrig att jag skulle hitta sådana kompisar, inte ens i Irak, vi hjälper varandra så vi klarar oss bra i det här landet. Nu har jag jämfört skolan i Sverige och skolan i Irak för dig. Jag berättar det för att du ska kunna se en bild av hur Sveriges skolor ser ut. Jag har lärt mig svenska och det går bra för mig och min familj. Vi trivs bra här. Men jag har saknat dig och jag vill se dig. Jag vill resa till Irak för tre saker. Se dig, se mina kusiner och mitt land som jag inte har sett på fem år. När jag och min familj reser någonstans så tänker vi: om morbror hade varit med oss så skulle vår resa bli mycket roligare. Du har skickat bilder till oss på dina barn, de är jättesöta. Men jag önskar att jag kunde se dem på riktigt, inte bara på foto. Du önskade att vi skulle skaffa oss en bra utbildning och nu försöker jag och mina systrar uppfylla denna din önskan. Jag hoppas att detta brev gör dig glad. Jag hoppas också att du kan skriva till mig.

Jag önskar er lycka till.

Från din systers dotter Sali

Sali 79

Hej Bahman, Hur mår du? Du vet kanske inte vem jag är men vi är kusiner. Min pappa heter Majid Aban och jag heter Huda Aban. Jag har sett dig på bilder men jag tror nog inte att du har sett mig. Jag hoppas att vi någon gång kan träffas. Men det blir nog svårt, dels för att det är för dyrt att åka till Australien och dels för att jag är rädd för ormar och andra insekter. Det finns säkert tusentals av dem i Australien.

Jag har en syster som heter Mona och jag tror att hon har pratat med dig i telefon. Jag bor i Bredäng, det är ganska fint här och det finns ett Centrum med klädaffärer, mataffärer och film- och godisbutiker. Det finns många ängar i Bredäng. Det finns också en ”fullisgård”, alltså en gård för fulla människor. Men de är inte farliga, de bara dricker och dricker hela dagarna. Jag bor nära en sjö som heter Mälaren och när vi inte reser bort så är vi där och grillar och badar.

Hej då Bahman Huda

Huda

Hej farmor!

Jag saknar dig så mycket som man kan bara kan. Jag har det bra i Sverige och jag bor fortfarande i Skärholmen. Jag kommer aldrig att glömma när jag träffade dig för första gången. Jag hoppas att du har det bra i Somalia.

Jag kommer och hälsar på dig där nere någon gång. Nu är jag 11 år gammal och är lika lat som när jag var liten. Nu ska jag berätta hur det var när jag flyttade till Skärholmen. Jag föddes i Östersund men pappa hittade ett jobb i Stockholm, så vi var tvungna att flytta till Skärholmen. Först så bodde jag i Fruängen. Det var dåligt där och vi hade inte hittat ett dagis till mig. Sen så flyttade vi till Skärholmen och där var det bra och vi hit80

tade ett dagis. Vi bodde i ett stort hus med en fin utsikt över Skärholmen.

Jag fick gå på tre olika dagis, det sista var jättenära, framför mitt hus. Det var där jag träffade Munube och Helena. Jag gillade dagiset men samtidigt så saknade jag Östersund. Jag och min mamma gillade huset så vi stannade kvar. Efter någon månad så lämnade pappa mig och mamma, det var då jag började längta efter att få ett syskon och en pappa. Efter fyra år så började jag skolan, jag var då 6 år gammal. Jag, Helena och Munube gick i samma klass och jag fick också andra vänner snabbt. Skolan som jag går i heter Lillholmsskolan och jag går i femman där. Jag är en glad men fortfarande lat tjej. I skolan så har jag många vänner, både tjejer och killar. Jag har många intressen men det jag gillar mest är fotboll. Här i Sverige har jag kul, jag åker till Gröna Lund, som är en nöjespark, och där älskar jag att åka olika karuseller. Jag har rest mycket men har inte hunnit se mycket av världen än. Du har missat jättemycket här i Europa, farmor.

Jag ska skicka fina bilder på mig och min mamma till dig, för du har inte sett hur mycket jag har växt och så. Jag hoppas att du inte dör snart, för du är nog väldigt gammal nu och jag vill hinna säga farväl … Älskar dig. Hälsa till farfar och ta hand om varandra.

Ditt barnbarn Salmo

Salmo

Hej morbror!

Det är jag Mariam som skriver och jag är 11 år nu. Snart ska vi ha sommarlov, den 10 juni, och då kan man vara hemma och ta det lugnt. Vi kanske kommer och besöker er då. Den 6 juni är det Sveriges nationaldag och då är alla lediga. I skolan håller vi på med matte och en massa andra ämnen. Jag tycker att det bästa ämnet är matte. Mina två syskon, du vet 81

min bror och min syster, är nu sjutton och tretton år gamla. Min syster heter Hely på svenska och min bror Mustafa. Hans namn uttalar man som vanligt. På fritiden så är jag hemma eller så är jag ute med mina kompisar men annars är jag på friidrott eller så badar jag med mamma och pappa.

På friidrotten är den bästa grenen längdhopp och att stöta kula men diskus är också ganska roligt. Mina tränare heter Mia, Sofia och Eva och de är jättesnälla. Jag tränade friidrott två gånger i veckan men har nu slutat, nu går jag i en grupp som heter tjejgruppen och den är jättebra. Man får göra olika saker och ibland så får vi leka några lekar. Efteråt när man är klar så får man frukt och dricka.

Min skola är byggd av rött tegel men det finns också små gula baracker som är gjorda av trä. Jag bor i Axelsberg men min skola ligger i Vårberg.

För innan bodde jag i Vårberg men flyttade senare till Axelsberg. Vår nya lägenhet har flera rum och det är bra. Men jag går kvar i min gamla skola och där har jag många kompisar: Sara, Ugbad och Nicoleta. Fast Nicoleta har rest till Rumänien. Jag har flera kompisar: Vina, Emilia, Johanna, Linda och en massa andra. När jag blir stor ska jag bli kirurg, för jag vill hjälpa människor. Men mest vill jag nog bli läkare och jobba med ”läkare utan gränser”. Då kan man resa jorden runt och hjälpa människor, till exempel i Afrika och andra länder som inte är så rika som Sverige.

Morbror, jag saknar dig jättemycket, och mina kusiner. Jag hoppas du kommer hit någon gång. Hälsa till alla mina kusiner.

Hejdå Från Mariam

Mariam 82

Hej, Jag tycker Sverige är ett jättebra land. Man leker där och går till skolan och man har idrott. Jag tycker att Sverige är ett bra land att leva i. Jag önskar att du bodde här, men vi träffas ju nästan varje sommar. Det är så himla fin utsikt där jag bor. Skillnaden mellan Sverige och mitt hemland är att det inte finns så många rånare i mitt hemland. I Sverige finns det flera stycken. I mitt hemland mördar de inte folk som de gör här och de bråkar inte så mycket. Jag tycker mest om att bo i mitt hemland. Det bästa med Sverige är att det inte har funnits krig här. Men i mitt hemland brukar det bli krig. I Sverige slår inte fröknarna eleverna som de gör i mitt hemland. Men nu slår inte fröknarna barnen i mitt hemland heller, det vet jag, för det har min mormor sagt till mig. Det jag saknar är mina kompisar i mitt hemland, för de har alltid varit snälla mot mig.

Hej då från Lira

Lira

Hej morfar, Det var ett tag sen. Jag saknar dig jättemycket. Jag kan inte säga att jag har några minnen, men något jag fortfarande kommer ihåg är att jag ofta satt i ditt knä och att du berättade sagor och roliga historier för mig. Jag saknar dem tiderna, allt var så lätt. Jag behövde inte tänka på hur jag 83

uppförde mig och vad jag sa och kunde prata om allt med dig. Du var min trygghet, min stabilitet, min tro, mitt allt och du behandlade mig som en prinsessa. Du sa alltid: ”Yohana, allt du gör är rätt, bara du går efter ditt eget hjärta och gör det du vill och känner för.”

Morfar, jag vet inte om du kan se mig där uppifrån himlen, för jag vet att det är där du hör hemma nu, men jag vill säga att du finns kvar i mitt hjärta. Och att jag försöker leva upp till det du sa: att jag ska lyssna till vad jag själv vill och känner. Mamma, din dotter, har betett sig konstigt sen du dog. Ibland när jag pratar med henne är det som om hon är på en annan planet. Hon varken hör eller ser mig. Inte förrän på senare tid har jag vågat fråga vad det är, vad som oroar henne. Och då kommer tårarna, hon berättar allt om hur du var mot henne när hon var liten. Att du var den snällaste pappa man kunde ha och jag förstod henne. Men sen kom det som jag aldrig kunde tro om dig, morfar. Att när mamma var ungefär fyra år började du dricka sprit hemma. Mormor brukade förklara för mamma att det var normalt att pappor brukade dricka lite hemma, så mamma satt bara på fredagskvällarna vid dörren och såg hur du drack mer och mer.

Men sen blev det för mycket, du drack alldeles för mycket och kunde inte kontrollera det. Du började också gå ut och dricka, och inte bara på fredagar utan nästan varje kväll. Till slut orkade inte mormor mer så ni skilde er.

Det som smärtar mig mest är att du svek din familj för den där jävla skiten! Spriten. Och du har även svikit mig. Tänk, jag som såg upp till dig och tänkte att när jag blir äldre ska jag bli som du, men nu när jag försöker gå tillbaka till dom goda stunder jag haft med dig så ser jag ingenting, det är bara SVART. Men du ska inte tro att jag inte älskar dig längre, för det gör jag absolut och jag saknar dig så att det svider i mitt hjärta när jag tänker på det.

Saknar dig morfar Yohana

84

Hej Nikos, Hur mår du? Jag mår väldigt bra i det kalla Sverige. Men nu börjar det bli varmt! Som tur är har dagarna blivit mycket ljusare och jag kan vara ute och leka länge. Jag hoppas att du också mår bra! Hur går det i skolan? Gör ni något roligt och i sådana fall vad? Jag tycker det är jätteroligt i skolan och det går bra för mig i alla ämnen. Det känns skönt. Jag vill komma till Grekland men det går inte. Jag längtar till att träffa dig och de andra. Om du visste hur mycket jag längtar efter Grekland! Solen, de varma dagarna och det kristallklara vattnet. Skillnaden mellan Grekland och Sverige är att här är det inte varmt och människorna är kritvita. Ska jag vara riktigt ärlig så är Sverige mitt andra hemland.

Jag tycker att det är viktigt att jag trivs här.

Mvh Alex

Alexandros

Mamma, min mamma!

Jag vaknade tidigt på morgonen av solens starka strålar som trängde igenom mitt sovrumsfönster. Med morgonrocken på mig gick jag ut på balkongen och möttes av en sval och skön vind. Från balkongen kunde jag se den klarblåa himlen, havet och den lilla parken som jag tycker så mycket om. Jag stod där och njöt av morgonen när jag såg en mamma gunga sin lilla dotter i en av de många gungorna. Plötsligt hoppade flickan av sin gunga och skyndade sig mot vattnet. Mamman följde efter och trots att jag inte kunde höra ett ord av vad de sa till varandra förstod jag att bägge var lyckliga. Så började den lilla flickan mata fåglarna och ankorna som samlades runt omkring henne. Det var vackert.

85

Älskade mamma, i det ögonblicket tänkte jag på dig och ditt svek.

Varför, mamma, varför lämnade du mig när pappa gick bort? Varför? Jag minns då jag var liten och vi bodde alla tre tillsammans. Vi var lyckliga och ingenting saknade vi. Men vad hände sen… Jo, pappa dog och du bara lämnade mig och gick din väg. Jag var helt ensam i världen och fick bo hos grannarna. De flyttade till Sverige och jag fick följa med. Så nu bor jag här, i ett främmande land. Och det enda jag vet om dig är att du bor någonstans i Angola. Jag har tänkt mycket på dig och gråtit många gånger. Men jag har aldrig vetat hur jag ska nå dig, hur jag ska få dig att förstå att jag älskar dig och vill vara med dig. Men nu vet jag exakt var i Angola du bor. Jag hittade en lapp med ditt namn och din adress i Angola i en bok som jag var intresserad av och ville läsa. När jag plockade fram boken ramlade ett papper ur den och där stod ditt namn och din adress. Då kom Maria, mamman i familjen som jag bor med, och talade om för mig att det var din adress. Du kan inte ana hur glad jag blev, mamma. Det var mitt livs största ögonblick.

Så nu sitter jag här och skriver mitt första brev till dig och hoppas att den ska nå dig. Och att du ska svara. Annars kommer jag att skriva igen och igen, tills du svarar. Jag saknar dig, mamma. Och jag saknar pappa.

Men han är död och det kan man inte göra något åt. Men han finns alltid i mitt hjärta och kommer alltid att göra det. Han ville alltid att det skulle vara vi tre, att vi alltid skulle hålla ihop, men så blev det inte. Men nu är det som det är, du och jag lever ju, då kan väl vi två hålla kontakten. Jag behöver verkligen dig mamma, jag behöver veta att du älskar mig, att du åtminstone tänker på mig ibland. Gör du det, mamma? Någon gång bara?

Eller, har du glömt bort mig helt?

Det har nu gått sex år sen du lämnade mig, och jag behöver din kärlek, din kärlek som du var så generös med innan pappa dog. Jag får mycket kärlek av Maria och hennes familj, men det är ändå inte samma sak som att få kärlek från sin egen mamma. När Marias barn ropar ”mamma” till henne och kramar henne får jag ont i hjärtat och saknar dig ännu mer. Jag känner mig ensam, mamma, så otroligt ensam. Som om jag inte hade någon i hela världen och som om mitt hjärta var ett ensamvandrande hjärta bland alla lyckliga hjärtan. Jag frågar Maria ofta om varför du lämnade mig, men hon har aldrig något svar på det. Hon säger: bara din mamma kan svara på det. Det är det enda hon har sagt under sex år. Och jag, mamma, undrar fortfarande: varför lämnade du mig? Jag gråter ofta och 86

vill veta. Jag undrar ibland om jag någonsin kommer att träffa dig igen…

Om jag någonsin får krama dig och bli kramad av dig…

Mamma, om du är nyfiken på mitt liv och hur jag har det kan jag berätta kort. Jag har det ganska bra i Sverige. Maria och hennes familj är snälla mot mig och jag trivs bra i min skola. Jag har många vänner och alla bryr sig mycket om mig. Det har börjat snöa i Sverige och då blir det riktigt kallt. Det är viktigt att man klär sig varmt, annars kan man bli riktigt sjuk. Men det är vackert med snö, allt blir vitt och barnen älskar att leka i snön. Jag gjorde det mycket när jag var yngre, men inte längre. Nu sitter jag mest hemma eller är hemma hos mina kompisar när det snöar. Men när solen skiner och våren kommer börjar allt bli grönt och det blir så vackert. Löven på träden slår ut och får underbara färger. På somrarna blir det ännu varmare och vackrare och då kan man bada i vattnet och ligga i skuggan av något stort träd och njuta av den vackra naturen. Jag önskar att du kunde se Sverige, mamma. Det är ett fint land. Jag önskar att jag kunde visa runt och att vi för alltid skulle vara tillsammans. Aldrig skiljas åt. Att du skulle hålla mig i din famn, så som du gjorde när jag var liten.

Så som du värmde mig när jag frös.

Nu har jag skrivit, gråtit och längtat… Det är dags att gå till skolan. Jag hoppas att jag får svar på mitt brev, mamma. Snälla, skriv till mig, jag behöver veta att du lever. Jag behöver höra att du har tänkt på mig, att du inte har glömt bort mig. Det jag saknar mest, mamma, är Din värme och Din kärlek.

Kram och sköt om Dig. Din dotter, Zaynab

Zaynab 87

Älskade pappa!

Nu har jag suttit här med pennan i handen i flera timmar och försökt tänka ut vad jag vill skriva till dig. Att försöka skriva ner min längtan, kärlek och sorg till dig är svårare än vad jag kunde föreställa mig. Det är i och för sig inte så konstigt, eftersom jag aldrig har sett dig i verkligheten.

Men som din yngste son har jag med stolthet försökt få reda på allt om dig och ditt liv. Framför allt ditt liv som kurdisk hjälte innan du stupade i kriget.

Pappa, som säkert också du vet så har en pojke i tonåren ett stort behov av sin pappa, man behöver honom för att dela sin kärlek, sorg och glädje med. Jag kan inte allt detta, eftersom du inte längre finns i mitt liv.

Men du är ändå min förebild, det är som dig jag vill bli och vara när jag blir äldre. Det är din personlighet – som mina syskon så varmt och så ofta berättar om – som jag vill ärva. Min älskade mamma, mina släktingar och alla dina vänner och grannar som jag möter har alla så mycket att berätta om dig, sånt som gör att min önskan att ha fått träffa dig – om så en enda gång – blir allt starkare. Mest av alla berättade farmor om dig, innan hon avled. Så gott som varje dag var jag hos henne och varje gång var det lika spännande att få höra olika berättelser om dig. Farmor berättade ofta om din modiga sida, din stolthet och din envishet att aldrig någonsin ge upp den kurdiska kampen – kampen som tog ditt liv. Många säger att jag är som du, att jag har ärvt din modiga och envisa sida. När jag får höra att jag är som du blir jag överlycklig och vill bara höra mer. Det sägs också att jag är – utseendemässigt – väldigt lik dig, mest ögonen och blicken.

Jag håller med dem som säger det, eftersom jag ofta ser på foton av dig och kan se många likheter.

Men pappa, jag är ledsen, mycket ledsen. Det gör ont att inte ha kunnat leva med dig en enda dag och det gör ont att inte ha kunnat hålla dig i handen en enda gång. När jag var yngre och såg mina kompisar gå bredvid sina pappor så blev jag avundsjuk, sprang hem och gömde mig i mitt rum och grät i timmar. Som liten pojke var jag mest ledsen. Nu när jag har blivit äldre är jag inte bara ledsen utan också besviken, besviken över att du valde kriget och lämnade mamma och oss åt vårt öde. Självklart förstår jag, att du inte ville svika den kurdiska kampen, det kurdiska folket och att du var en av hundratusentals andra fäder som deltog frivilligt i kriget mot Saddam Hussein. Men sånt förstår man inte när man är barn, då 88

vill man ha sin pappa nära sig, sova i hans famn, känna hans doft och bli älskad av honom. Jag kan inte hjälpa det pappa, men jag önskar ibland att du lyssnade på mamma och stannade hos oss i stället för att frivilligt gå ut i kriget. Mamma har berättat att hon försökt övertala dig att stanna men att du inte hade lyssnat; du hade ignorerat henne och var helt övertygad om att ni skulle besegra fienden och att du sedan skulle komma tillbaka till din familj. Du kom inte tillbaka, pappa! Och du kommer aldrig att göra det heller. Jag har insett och förstått det. Min tröst ligger i att du gav ditt liv till Kurdistans befrielsekamp.

Den morgonen, pappa, fick vi veta att hela släkten hade samlats hemma hos storasyster Gurbet och att de ville träffa mamma och alla oss barn. Vi hade ingen aning om varför de ville träffa oss och var lite nyfikna. Men samtidigt hade mamma en stark känsla av att det hade hänt något allvarligt. Hon var stressad, lättirriterad och svarade inte på våra nyfikna frågor.

När vi så småningom kom fram till Gurbet och såg alla grannar, vänner och släktingar vara dränkta i tårar och sorg och Shawkats händer och kläder blodiga, förstod vi att det var din kropp som låg under den stora vita duken på golvet framför storebror. Sedan den dagen, pappa, har ingenting varit sig likt, det känns som om någon har borrat ett stort svart hål i mig och detta håll blir bara större och större med åren.

Men nu, älskade pappa, ska jag inte längre skriva om svåra och ledsamma saker. Jag vill berätta för dig om mitt liv och hur jag lever i Sverige. Jag vill berätta för dig om mina framtidsdrömmar och vad jag mest av allt längtar till. Att skriva detta brev är som en befrielse för mig, en härlig känsla av att du hör och ser mig och att jag kan dela mina tankar och känslor med dig. Pappa, efter att du hade gått bort tog storebror hela familjen till Sverige, ett land långt upp i norra Europa. Han ville att vi skulle leva i fred och Sverige är verkligen ett fredligt land. Jag är glad att vi bosatte oss här, men jag älskar och längtar tillbaka till Kurdistan av hela mitt hjärta. I framtiden ska jag – förhoppningsvis – flytta tillbaka och bosätta mig i dina hemtrakter. Vi reste hela familjen till Kurdistan förra sommaren och jag besökte din grav så gott som varje dag. Jag gråter mycket varje gång, tomhetskänslan och vetskapen om att du ligger under jorden håller på och knäcker mig. Hur som helst var resan mycket spännande, eftersom jag lämnade vårt hemland när jag var liten och inte mindes något. Men när vi 89

väl kom ner kunde jag minnas vissa saker och det var skönt.

Just nu går jag i skolan i Sverige och trivs väldigt bra med det. Jag har de bästa lärarna och de bästa klasskamraterna. De stöder mig mycket och ställer alltid upp för mig. Jag går i årskurs åtta och det kan ibland bli stressigt, eftersom allvaret börjar nu och betyg skall sättas. Därför måste jag engagera mig extra i mina studier och göra så bra som möjligt ifrån mig. Annars kommer jag inte in på gymnasium och kan inte heller plugga det jag vill plugga. Jag vill bli byggarbetare, flytta ner till Kurdistan och bygga fina och vackra hus där nere. Ibland tänker jag att du dog för vårt land och nu är det min plikt att hjälpa mitt folk och bygga upp det som Saddams Husseins armé raserade. Pappa, du kan vila i fred, jag tänker göra dig stolt och göra mitt bästa för att bygga upp Kurdistan till ett vackert och modernt land. Världen och tiderna förändras pappa, förr gällde det att kriga för sina rättigheter, nu kan man använda sig av en bra utbildning.

Pappa, på fritiden brukar jag umgås med mina vänner och vi är alltid nära våra hem, för mamma är noga med att säga att jag inte får gå för långt bort. Mina vänner är riktiga bra vänner, det är dem jag umgås mest med.

Hermon är från Eritrea och Andreas är från Syrien. I Sverige bor många olika nationaliteter, vilket har gjort att jag har fått möjligheten att lära känna människor från alla håll i världen. Jag och mina kompisar brukar gå till ungdomsgården och spela biljard, pingis och göra annat roligt. Och ibland brukar vi åka in till Stockholm City och gå på bio.

Men den som jag umgås mest med är Delshad, han är inte bara min storebror utan också min närmaste vän. Vi tycker mycket om varandra och ställer alltid upp för varandra. Han skyddar mig och låter ingen bråka med mig. Vi pratar mycket om dig och tänker på hur underbart det skulle vara om du levde och vi tre umgicks och gjorde saker tillsammans, sånt som andra söner och fäder gör. Men Delshad blir till slut så ledsen över att du inte finns mer och menar att vi ska sluta prata om dig, eftersom du ju aldrig någonsin kommer att komma tillbaka. ”Zana”, säger han, ”Vi måste acceptera att pappa är borta för alltid och leva våra liv därefter.”

Pappa, innan jag avslutar mitt detta brev vill jag att du ska veta att jag saknar dig och tröstar mig med alla foton på dig som mamma har hängt upp på väggarna hemma. Du finns i mitt hjärta och är med mig överallt, vart 90

jag än går och vad jag än gör. Jag älskar dig och kommer aldrig någonsin att glömma min modige pappa. Jag har sagt till mina syskon och kommer att säga till mina barn att jag – när jag dör – vill bli begraven bredvid dig, i Kurdistan. Det är min enda och största önskan just nu.

Pappa, sköt om dig där du nu befinner dig och glöm inte bort din son.

Många pussar och kramar.

Zana Sendi

Zana

Hej Anas.

Hur mår du? Vill du att jag ska berätta om det bästa med att bo i Sverige?

Om ja, så läs det här: det som är bäst med Sverige är att man får socialbidrag (socialbidrag är som månadspeng men för vuxna så att dom ska kunna försörja sig). Är man ny i Sverige kan man gå till socialen och söka asyl. Om man inte blir avvisad från Sverige inom fem år så är man en svensk medborgare, då kan man starta ett nytt liv här. Folket här är trevliga och snälla. Och här finns det många affärer, från små till stora.

Och också många gallerior i närheten av vårt hus. Det finns många tevekanaler som passar alla i alla åldrar. Och lönerna här är bra, till exempel om man tjänar tjugotusen så blir det hundrafyrtiotusen lera och det är ju väldigt mycket pengar för er. Men här är det normalt att tjäna så mycket.

Men om man ska tjäna hundrafyrtiotusen lera i månaden hos er är ju det inte normalt. Vill man göra det så måste man ha ett jättebra jobb.

Anas, det finns säkert en tom lägenhet i närheten av oss och du kommer säkert in i skolan om du vill flytta hit. Men jag förstår om du vill stanna i Syrien hos dina vänner och släktingar. Jag skulle i alla fall älska att du kom till Sverige. Vill du veta mer om mig? Här är mitt första minne 91

från Sverige (jag är född i Sverige men det första jag kommer ihåg i alla fall): en dag kröp jag omkring i vardagsrummet och ville se vad som fanns under soffan. Så fastnade jag med huvudet under soffan och när jag försökte komma loss gick det inte. Soffan var jättetung och jag var tvungen att vänta tills mamma eller pappa skulle se mig och hjälpa mig.

Jag var liten och vet inte hur länge jag låg där, men till slut kom pappa, lyfte på soffan och räddade mig. Efter att dom hade plockat ut mig så var jag tvungen att bada, för mitt hår hade blivit grått av allt damm som hade samlats under soffan. Men det gjorde inget, för jag älskar att bada. Vill du veta hur jag kommer ihåg allt det här? Mamma och pappa har berättat det för mig minst hundra gånger. Därför kan jag till och med göra mig en bild på hur det hade sett ut. Jag var ett och ett halvt år då, säger mamma.

Det var det minnet.

Anas, det där jag skrev tidigare om fördelarna med att bo i Sverige och att du kanske kunde flytta hit. Glöm det. Det skulle säkert bli jättebra men det blir nog svårt för dig, eftersom du inte kan språket. Men jag och min familj ska resa till Syrien den här sommaren, då kan vi träffas i stället.

Pappa har hittat ett bra plan som går klockan sju på morgonen den 9 juni, så jag tror att jag kommer och hälsar på dig den elfte eller den tolfte juni någon gång. En grej jag undrar över är vad du tror att jag är för en kille…

Jag ser mig själv som en busig, rolig, glad, pålitlig och flitig kille. Jag är bra på att hålla hemligheter och bra på att sprida rykten. Jag har många vänner och inga fiender. Jag ser dig som en likadan pojke som jag. Vi har mycket gemensamt; det här till exempel: båda gillar fotboll och är duktiga i skolan. Jag gillar inte gröna ärtor och jag tål inte päls. Bara så att du vet så kommer jag att ta med mig en fotboll till dig, så du får veta hur Sveriges fotbollar ser ut.

Vi ses snart. Hej då!

Med vänlig hälsning Zeid

Zeid 92

Hej morfar!

Jag har saknat dig otroligt mycket. Du ska veta att du betyder mycket för mig. Jag kommer ihåg alla fina minnen med dig. Jag kommer aldrig att glömma hur du alltid kom hem med olika frukter som du delade ut till alla dina barnbarn. Det påminde mig om när en fågelmamma matar sina fågelungar. Jag vet att du inte trodde att jag skulle klara av att bo i Sverige, men morfar, var inte orolig, jag klarar mig bra.

Nu ska jag äntligen berätta hur det kändes att komma till ett främmande land. Morfar, när jag kom hit var jag rädd, men samtidigt lycklig. Jag var rädd för att möta den nya världen. Jag hade ju bott i Kurdistan hela mitt liv. Vi flyttade många gånger i Sverige innan vi till slut hittade en plats där vi kunde bo länge. Först bodde vi på ett ställe som heter Hjulsta.

Där började jag i skolan. Jag hade två klasskamrater som var bruna. Jag hade aldrig sett bruna människor från Afrika innan, det var spännande men jag var faktiskt rädd först. Sen flyttade vi till en flyktingförläggning.

Där gick jag i skolan, men det var mest lek för jag kunde inte svenska.

Sen kom vintern och vi flyttade till en ny lägenhet i Skärholmen. När jag såg lägenheten kände jag direkt att jag kommer att trivas här; och medan vi bar in våra möbler in i huset föll det snö på våra vackra kurdiska mattor. Jag ville stanna kvar i Skärholmen, för här finns många nationaliteter och kulturer. Jag kände och känner mig trygg här. Alla är så vänliga. Den personen jag är idag trodde jag inte att jag skulle bli för sju år sen. Nu står jag för vad jag tycker och vem jag är. Jag ska försöka förklara på vilket sätt jag har förändrats. Jag kommer ihåg när jag för första gången träffade en vuxen som inte var från min familj. Då blev jag som en vilsen, liten rädd räv och jag fick tårar i ögonen utan någon anledning. Men idag har jag lätt för att prata med människor och att få kontakt med dem. Jag trivs i Sverige för att män och kvinnor har samma rättigheter och för att det inte är krig här.

Men morfar, det finns en sak som jag är ledsen över och ofta tänker på. Det är den sorg och längtan som jag kan se i min pappas ögon. Jag vet att min pappa vill åka tillbaka till Kurdistan. Där har han alla sina barndomsminnen och där vet alla vem han är, han är en helt annan person där.

Han säger ofta att han känner sig ”hel” där… Här i Sverige sitter han som en ensam varg med alla sina vargungar. Morfar, för mig själv känns det svårt att flytta tillbaka till Kurdistan, eftersom jag nu har bott här halva 93

mitt liv och börjar tycka om mitt liv i den nya världen. Men ibland känns det som om jag inte riktigt har bestämt mig. Nu kanske du tror att jag har glömt Kurdistan, men det har jag inte. Jag har det kurdiska blodet i mig och kommer alltid att ha det. Älskar och saknar dig Zjikav

Zjikav

Hej älskade Kanka!

Hur mår du? Jag hoppas att allt är bra med dig. Själv mår jag bra, förutom att jag saknar dig och alla andra kompisar. Jag önskar att ni alla var här, hos mig, i Sverige. Jag önskar att vi kunde träffas varje dag, så som vi gjorde när jag bodde i Turkiet. Jag väntar otåligt på att skolorna skall stänga för sommarlovet så att jag kan åka ner och träffa er.

Kanka, om du undrar vad jag gör och hur jag lever i Sverige kan jag berätta att jag har börjat skolan och också lärt mig lite svenska. Det är ett svårt språk, men det går ganska bra. Jag är nöjd med skolan, lärarna och mina nya kompisar. Annars är jag mest hemma, pluggar och umgås med familjen. Vad gör du själv? Du sa alltid att du inte skulle klara dig utan mig och att din längtan skulle bli stor. Saknar du mig? Eller har du redan glömt bort mig? Det får du inte göra, för jag kommer aldrig att glömma dig. Man skulle kunna säga att du sitter i samma sits som jag, eftersom du också har flyttat. Har du lyckats få några nya vänner? Trivs du där du bor? Är det en bra miljö att växa upp i?

Det viktigaste för mig just nu är att lära mig så mycket som möjligt av det svenska språket och sedan satsa på att utbilda mig. Men du ska veta 94

att Sverige är ett kallt land. Jag håller på och fryser ihjäl, och på vintrarna är det mest snö och kyla överallt. Men det är fint här ändå, människorna är vänliga och jag trivs bättre och bättre. De olika årstiderna är fantastiskt vackra. Man skulle kunna säga att i Sverige existerar alla fyra årstider.

Somrarna kan var något korta och kalla, men en fin sommar kan bli fantastiskt vacker. Jag älskar hösten, då alla färger på olika träd och växter skiftar och ändrar färg från dag till dag. Men hur fint det än är här så längtar jag alltid till Turkiet och den miljö jag är född och uppvuxen i.

Hur mår din familj? Skriv gärna och berätta. Eller så kan vi höras på telefon, så jag får höra din röst. Jag har ditt nummer och ringer dig nästa vecka. Nu skall jag plugga matte, vi har prov snart.

Jag önskar att du får ett underbart liv och att vi ses snart.

Kram. Cigdem

Cigdem

Hej mormor!

Jag hoppas att Du mår bra. Jag längtar efter Dig och alla mina kusiner i Irak. Jag längtar också mycket efter mitt älskade hemland Irak och alla mina kompisar, min gamla skola, mina lärare och våra grannar. Jag älskar er alla. De år jag levt med er var de bästa åren i mitt liv. Älskade mormor, jag kommer aldrig att glömma dig. Du är i mitt hjärta för alltid och Du kommer alltid att finnas i mina tankar. Nu har vi inte setts på fem år och min längtan blir bara större och större. Älskade Mormor, jag skriver det här brevet för att Du ska få veta hur jag har det och för att du inte ska oroa 95

dig. Jag mår bra men jag skulle må ännu bättre om du var hos oss, om du kunde komma och bosätta dig i Sverige. Jag är orolig annars att det ska hända dig något. Jag vill alltid höra glada nyheter om dig.

Här i Sverige är det inte som Irak: vädret, skolan och allt annat är annorlunda. Människorna är snälla och hjälpsamma. Vädret är kallt och det snöar, regnar och blåser mycket. Här finns det inte sommar, sommaren är bara en månad. Resten är bara regn, blåst och snö. Här i Sverige finns det människor från alla delar av världen och så finns alla olika religioner.

I skolorna i Sverige är det svårt att få bra betyg. Man måste kämpa hårt annars får man inte någon bra framtid. Och så kan man inte välja den linje på gymnasiet som man vill. Och då kan man inte få ett bra arbete, om man inte har en bra utbildning. Kärnämnena i skolan är matte, engelska och svenska och de måste man vara väldigt bra på för att kunna få ”godkänt”.

Mitt bästa ämne är matematik men jag kämpar lika hårt i alla andra ämnen. I Irak får man betyg i ettan i lågstadiet, här i Sverige får man betyg först i åttan, i högstadiet. Jag går nu i åttan, så jag ska få betyg för första gången.

Sara 96

Här i Sverige har inte vuxna så mycket tid till att göra saker som de själva vill, för här är man alltid upptagen. Barnen är på dagis så föräldrarna måste stressa efter jobbet för att hinna hämta dem; ungdomarna har skola från klockan åtta på morgonen till tre fyra på eftermiddagen.

Föräldrarna måste dessutom hinna med andra saker: handla mat, tvätta och mycket annat. Sedan måste man ju hinna besöka kusiner, grannar och kompisar. Allt detta tar tid.

Mormor, nu har jag skrivit mycket om mig och hur det är i Sverige. Jag ska avsluta nu men hoppas att vi ses någon gång.

Sara

97

Frimärksalbum Här är några av de bilder som också kunde ha blivit frimärken!

Aisha Aw-Ibrahim

Sezen Alpek

Merve Göker

German Fomenko

Saif Haddad

Arnsa Rehman

Malin Andersson

Lina Abdulla 98

Mary Kalantarian

Pery Marouf

Malcolm Shekoni Brandin

Liban Farah

Philip Ohanian

Avo Yussuf

Jennie Severino

Naresh Nagularajan 99

LILLHOLM/EKHOLMSSKOLAN är en kommunal F-9-skola i Skärholmen, en av Stockholms södra förorter. Skolan har 630 elever och vill vara en skola för lust och lärande. Grunden för Lillholm/Ekholmsskolans pedagogik är vår tilltro till barnets förmåga och lust att lära.Vi ser språket som grund för all utveckling.Varje barn har rätt att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar och ständigt uppmuntras och stärkas i sitt fortsatta lärande.

BREDÄNGSSKOLAN är en kommunal F-9-skola, belägen i Stockholmsförorten med samma namn. Skolan har 600 elever och dess profil är IT och idrott. Skolan vill vara en skola i världen och satsar därför på ett omfattande internationellt utbyte. Skolan är medlem i det europeiska skoldatanätet ENIS och deltar i det europeiska skolsamarbetet eTwinning.

FANTASIFABRIKEN vill bidra till att tillsammans med lärare och elever förädla vår viktigaste råvara, fantasi, till konkreta produkter. Fantasin består av idéer och visioner som kommer från lärare och elever i skolan, produkterna kan vara böcker, tidningar, filmer, CDskivor eller utställningar. En viktig uppgift är att bidra till att elevernas arbete möter en publik. Fantasifabriken drivs av Lillholm/Ekholmsskolan i Skärholmen och Bredängsskolan i Bredäng. Fler exemplar av denna bok, och andra böcker producerade av barn, ungdomar och pedagoger, kan beställas från Fantasifabriken, Lillholmsskolan, Stångholmsbacken 91-95, 127 40 Skärholmen. Tel 08-508 24 793, e-post fantasifabriken@yahoo.se, webadress www.fantasifabriken.stockholm.se.

POSTEN FRIMÄRKEN producerar de svenska frimärkena.

Foto: Hans Norkvist, Fantasifabriken, (Sten Canevall, Fantasifabriken, Lisa Larsson-Malmström, Lillholmsskolan) Grafisk form: Sten Canevall, Fantasifabriken Omslagets Europakarta och jordglob: © Liber AB 2006.

Stort tack till för tillåtelse att använda bilderna.

Tack till Skärholmens Stadsdelsförvaltning/Stadsdelsförnyelsen för möjligheten att trycka en utökad upplaga av Brevet från Sverige.

Tryckt hos Alfaprint Sundbyberg 2006

ISBN 91-631-8747-7 ISBN 978-91-631-8747-6

100

101

102

103

BREVET från SVERIGE Hur är det att leva i Sverige? 66 barn och ungdomar från Stockholmsförorterna Skärholmen och Bredäng beskriver i denna brevbok sin verklighet och sina drömmar. Adressaterna finns spridda över hela världen - från Gotland till Kabul via Warszawa, från Söderhamn via Milano till Bagdad.

��

�����

�� ���

����

Boken är en del av ett samarbete mellan Posten Frimärken, Lillholmsskolan, Ekholmsskolan, Bredängsskolan och Fantasifabriken. Detta samarbete har också resulterat i två nya svenska frimärken, efter motiv av två elever från Ekholmsskolan, Linda Wong och Alexander Terzis.

��

����� �� ���

����

����������

����������

Fantasifabriken Skärholmen Lillholmsskolan/Bredängsskolan

ISBN 91-631-8747-7