Stoltexter

STOLTEXTER

FRÃ…N LILLHOLMSSKOLANS NIOR

Fotbollsdrömmar Niorna på Lillholmsskolan fick som projektuppgift att skissa och skapa en egen design av en stol. Vilket ingen elev i nian trodde var möjligt. Alla blev väldigt förvirrade och ingen trodde på det omöjliga, att skapa en stol.

En elev som gick under namnet Lillholm. En fotbollsspelare som blev tillfångatilltagen för snatteri på Stadium efter att ha försökt stjäla en väldigt dyrbar fotboll. När han satt inne på en ungdomsanstalt så var det enda Lillholm längtade efter var att få spela fotboll. Lillholms längtan blev med tiden bara allt större. Längtan efter att få spela var så stor, att han till och med drömde om fotboll. Allt från formen på bollen till hur han fick till ett rejält skott rakt upp i kryssribban. På anstalten skulle Lillholm göra samma projekt som eleverna på Lillholmsskolan.

Hans idé blev att bygga en fotbollsstol. Byggd av ståltrådar som skulle bilda fem- och sexhörningarna.

Ståltrådarna skulle inlindas i olika färger. Ståltrådarna skulle gå som ett nät runt stolen. Tanken var att när någon sätter dig på den stora mjuka mörkblåa kudden inuti fotbollen. Så blir den som sitter med en gång sömnig. Luta sig bakåt och fästa blicken på färgerna runtom kring sig, efter några minuter sluts hens ögon. Och få förhoppningsvis djupare kunskap om fotboll som hen aldrig fått tidigare.

Lillholm började skapa en fotbollsstol. Det gick inte så bra för Lillholm eftersom att han inte kunde få tag på det material som behövdes. Det enda han fick tag på var ett fåtal ståltrådar och en rulle papperstejp. Lillholm hade ingen aning om hur han skulle göra. Han var helt slut på idéer. Tillslut kom han på att han kunde göra en fotboll av ståltrådarna genom att göra fem och sexhörningar. Det gick väldigt bra för Lillholm tills att ståltrådarna tog slut. Det blev ett hål mitt i bollen. Lillholm hade nu tappat hoppet.

När han tittade på sitt verk så kom han på att bollen liknade en stol, en fåtölj. Han lade in en liten mörkblå fluffig kudde som han brukade sova med och han tejpade fast papperstejp runt omkring ståltrådarna.

Lillholm blev ganska nöjd även om han inte fick till någon fotboll.

Ebbi 9C

Lyckans fjäder En varm vårdag var Elina, en ung tjej vid 16 års ålder, ute och gick på en skogspromenad. Hon ville bara bort, rensa tankarna. Hon hade fått i skolprojekt uppdraget att tillverka en egen stol. En lång promenad i skogen var hennes bästa idé för att hitta lite inspiration. Skogen var hennes egna lilla paradis när det gällde att hitta inspiration.

Hon gick och gick längs en skogsväg. Träden blev tätare och skogen blev allt mörkare. Efter ett tag var hon framme vid vägens slut, det var en återvändsgränd. En liten stig syntes bakom en stor sten där hon stod. Elina hade inte tänkt gå tillbaka än, så hon följde den stigen ännu djupare in i skogen. Ett par minuter hade rusat förbi och Elina hade nått en del av skogen där hon inte hade varit förr, men än hade hon ännu inte hittat sin inspiration. Hon blängde med blicken upp mot himlen där vinden fick trädtopparna att vaja och solens strålar trängdes igenom. Plötsligt så hörde hon ett rassel bland grenarna, hon blev inte rädd, men hennes hjärta började ändå slå fort. Först så trodde hon att det som lät var vinden eller en ekorre, men efter en stund, så såg hon någonting vitt bland grenens löv. Sakta, men stadigt närmade hon sig trädet. Hon ville inte störa vad det än var som gömde sig där, men nyfikenheten fick henne att vilja ta reda på vad det var. Plötsligt flög en vacker vit fågel ut från gömstället och iväg, det fick Elina att hoppa till och ramla ner på marken.

Hon skrattade åt sin klumpighet och var på väg att resa på sig när en stor och vacker vit fjäder föll ner på marken nära henne. Hon plockade upp fjädern och tittande beundrande på den. Dess vackra pärlvita färg med de små svarta fläckarna på. Äntligen fick hon nu sin inspiration! Hon visste nu hur hennes stol skulle se ut. Med ett leende rusade hon hemåt. Hon ville bara in på sitt rum och börja jobba på hennes idé.

Timmar gick förbi och det hade blivit natt, men Elina kände sig inte ett dugg trött. Hon skissade stolen i hennes bok. Hon ritade en vågig och avlång bit till ryggstöd, en rund träplatta som sitts och vidare bestämde hon sig att fixa två kuddar som skulle vara klädda i ett vitt tyg med svarta prickar som skulle påminna henne om den vackra fjädern. Till slut, använde hon en stålfjäder som ben till stolen, och använde betong som bas för att hålla upp stolen. Slutresultatet fick Elina att känna sig väldigt glad och nöjd över stolen som hon hade tillverkat.

Yasmine.B

Vägen till massproducering DAG 1 (7 JUNI-2017) Hej kära dagbok!

Jag är hemma just nu framför mina stols-ritningar som jag har hållit på med i cirka tre månader. Jag vet inte riktigt om jag ska försöka producera stolen för hands eller via en fabrik. Jag fick ett F i träslöjd när jag gick i grundskolan så jag tror inte det kommer gå bra på egen hand med tanke på mitt gamla betyg.

Stolen är inte så unik i sin byggnadsstruktur. Den är guldbrun, 4 träben, en platt sittplats, rakt ryggstöd, alltså en enkel stol. En stol behöver inte va cool så länge man kan sitta på den, eller?

Om ett par timmar nu i kväll, ska jag träffa en kontakt som är egenföretagare och som jag alltid haft tillit till. Vilket gör att jag ska bjuda hem henne till mig för att visa mina ritningar. Mitt mål att massproducera stolen men först måste jag testa med ett exemplar och få feedback från henne ifall det är en smart idé att massproducera stolen. Jag ska fixa te till oss.

Nu har hon varit här och något konstigt hände! När jag serverade Linda (det är så hon heter) te så lade hon i en tablett i teet när jag gick till skåpet i mitt rum och hämtade ritningarna. Hursomhelst så tyckte hon att både min stol och min idé att massproducera var bra. Efter en stund när vi hade pratat om stolen så gick hon hem. Då började det snurra i mitt huvud. Jag tog en liten klunk av teet och märkte just då att det smakade annorlunda. Jag hann inte tänka på varför det smakade konstig, istället blev jag yr och somnade direkt i soffan.

DAG 2 (8 JUNI-2107) Hej kära dagbok!

Torsdag morgon så vaknade jag pigg som om jag sovit i flera veckor men såg att saker och ting har flyttat på sig och inte stod där de ska vara. Först blev jag orolig naturligtvis, och det första jag tänkte på var min kamera. Jag gick till mitt övervakningsrum på andra våningen och slog in koden till datorn. Kameran visar att Linda som var med mig igår kväll hade tagit sönder ett fönster och hoppat in i min villa.

Hon hade letat efter mina ritningar och sprungit ut när hon hittat dem. Jag spolar längre bak på övervakningsfilmen och såg att hon bytt tekopp med min medans jag hämtade ritningarna från mitt rum. Vilket var anledningen till att jag somnade.

Linda är inte klok! Hon har lämnat massor med bevis som hon kommer att torska för. Hon har glömt tabletterna hos mig, kameran har fångat henne på film och fingeravtryck finns. Så nu har jag ringt till polisen och berättat vad som hänt och lämnat alla bevis till dem. Jag berättade också att mina ritningar till min stol var motivet för henne att bryta sig in i mitt hus.

DAG 3 (9 JUNI-2017) Hej kära dagbok!

Polisen kontaktar mig idag och berättade för mig att hon erkänt sitt brott och hon kommer få sitta inne ett tag. Hon ska också få betala 3 miljoner kronor till mig i skadestånd och självklart lämnat tillbaka mina ritningar. Jag är inte glad över att jag har fått 3 miljoner och mina ritningar tillba-

ka. Jag är mest ledsen över att jag har förlorat en vän som jag litade på. Hursomhelst så ska jag fortsätta med stolen så jag har bestämt mig för att tillverka min stol i ett exemplar med hjälp av en skicklig snickare i Åkersberga.

För några timmar sedan så blev stolen färdig och den är gjort exakt så som ritningen såg ut. Jag har bestämt mig för att massproducera stolen och försöka sälja den i stora varuhus någon vacker dag.

DAG 4 (10 JUNI-2017) Hej kära dagbok!

Det är lördag morgon. Idag så ringde jag olika fabriker som producerar stolar. Jag tog det som var billigast och det jag skulle tjäna mest på. Jag kom överens med fabriken och trodde inte att det skulle vara så enkelt och snabbt att kunna massproducera något. Jag skickade in mina ritningar och så gjorde de resten av jobbet. Medans den massproduceras så ska jag gå runt i olika varuhus och möbelaffärer. Jag har redan kommit överens med några företag att de ska sälja min stol nu när de har fått testat ett exemplar av den och tycker att den är både skön och fin. Fabriken ringde mig och meddelar att stolarna har producerats färdigt och att de är färdiga för transport.

Dilsher Yousef 9A

Längtan…

En kall, regnig kväll står jag fortfarande kvar i kylan i träslöjdsalen. På ena sidan av rummet finns stora fönster mot skolgården. Vacker utsikt! Träslöjdsalen är som vilken träslöjdsal som helst, byggd i just trä.

Det finns många skåp i som är fyllda med olika projekt av många barn och i ett av dem står jag. Alla har glömt bort mig! Ingen vill ha mig! Hoppet försvinner!

Min fantastiska cirkulära sits och mitt oklara fyrkantiga ryggstöd, där lim stelnat och lacken som min tillverkare lagt på, har torkat. Jag kanske inte är klar, men jag är inte helt värdelös, intalar jag mig själv!

Mina ben är cylindriska, ungefär 10cm långa och 3cm tjocka. Min sits är ca 8cm i diameter och mitt ryggstöd är kvadratisk med sidorna 6cm. Tjockleken är 1,3cm. Jag är för liten för kunna användas på riktigt, men jag vet att några av stolarna kommer att bli tillverkade i fullskalig storlek av ett företag.

Hela sommaren satt jag instängd, men nu, nu är det dags! Det är augusti och skolan är öppen igen!

Första träslöjdslektionen börjar och barn stormar in för att leta efter sina arbeten. Ingen lägger märke till mig och lektion efter lektion går.

Vid sista passet kommer 9A. Jag ser honom, min ägare, min tillverkare! Det tar en stund innan han hittar mig, men till slut plockar han upp mig och tittar på mig. Han tycker att jag är perfekt, men jag undrar vad han ska göra med mig nu... Han tar sandpapper och mjukar upp varje sida på mig. Jag har aldrig känt mig så glad, men han stressar mycket! Efter varje lektion går han härifrån svettig. Han jobbar hårt för jag måste bli klar i tid, men det går sakta! När lektionen är slut rusar alla ut. Nu är det bara att vänta till nästa lektion. Jag antar att vissa saker måste få ta tid.

Han började komma oftare. Han dyker upp efter skolans slut för att fortsätta och han jobbade mycket snabbare nu. Det finns ingen tid att slösa!

Min sits har aldrig varit vackrare, mina 3 ben är helt underbara och mitt stöd har aldrig varit så lent.

Han skriver en text om mig just nu, och nästa lektion ska han komma med en kudde, till mig. Den ska vara blå och se väldigt söt ut. Även ett fint plagg blått tyg till mitt ryggstöd ska han ta med sig! Jag är byggd i så enkel princip, men ändå så är jag speciell.

Om någon månad ska jag ställas ut och flera tusen personer kommer att se mig. Jag kommer vara fenomenal och min dröm har gått i uppfyllelse. Jag vill bli skapad, tittad på och använd. Jag vill ha ett syfte!

Jag är klar, äntligen. Jag är fantastisk, jag briljerar och nu kommer alla att lägga märke till mig! Jag kommer bli den som de pekar på! Jag kommer bli den som alla vill ha!

Mateja Savanovic 9A

För lång tid En vanlig tråkig träslöjdslektion sa vår kära lärare att vi skulle rita en stol som vi senare skulle bygga i en mindre form. Jag tänkte att min stol skulle vara en skön stol som man skulle kunna lägga sig i och till exempel spela dataspel och äta chips i eller vad man gillar att äta. Min stol skulle bli den skönaste stolen som fanns på denna jord!

Jag tänkte att själva formen på stolen skulle vara i liggande format så man kan lägga sig i den och glömma alla tankar och ta det lugnt. Jag visste inte vad min stol skulle ha för färg men då frågade jag en lärare och svaret jag fick var att jag inte behöver ha någon färg på stolen utan istället kunde jag gå ner till syslöjden och lägga tyg på den som jag tyckte skulle passa.

Jag valde ett tyg som hade diamanter och då sa min lärare att hon tyckte att det var ett bra val och att det skulle passa perfekt. Jag fick en tanke om att min stol skulle bli berömd genom att den skulle säljas runt om i hela världen och att folk skulle köpa den. När jag hade byggt färdigt min första stol av trä fick jag ett problem. Stolen var inte så skön som jag önskat mig att den skulle vara när man låg eller satt i den.

Min lärare sa då att stolen inte skulle bli berömd och att folk inte skulle vilja köpa den, men jag tänkte inte ge upp!

Istället skulle jag bygga en likadan stol igen fast den nya skulle vara precis så skönt som jag önskade. Så jag tog fram trä och allt material som behövdes och började bygga.

Efter några lektioner var jag klar med stolen och den var som jag önskade. Då så sade lärare att min stol inte kunde bli en av dem 4 stolarna som skulle byggas på riktigt, för att det var för sent. Jag blev jättebesviken och tänkte mycket på att min första stol blev fel!

Taif Saeed 9B

Skenet bedrar Det var regnigt och mulet just denna dag. En sådan dag då man bara vill sova hela dagen. En sådan dag man vill sätta sig ner och inte tänka på någonting alls.

Just denna dag fick Ahmed en idé när han satt på sin tråkiga svart-gröna kontorsstol och gick igenom bidragsansökningar. Då kom han på att stolarna de hade var tråkiga och ville byta ut dem till något mer elegant. En stol som fick arbetarna att ha roligare på jobbet.

Ahmed hatade sitt jobb men valde ändå att stanna för den höga lönen. Lönedagen längtade han alltid till då han fick sina 40 000 skattade rakt in på kontot. Men stolidén hade han hela tiden med sig oavsett tid på dygnet, sin lön och till och med då han sov. Han hade idén klar för stolen. Man skulle kunna vila samtidigt som man jobbade. En stol som helt enkelt fick en glad på jobbet!

Han bestämde sig för att börja skissa på den. Dag för dag och olika idéer på design och till slut fick han den perfekta. Det var en grej med honom, han älskade 60- och70 talet. Det skulle se enkelt men häftigt ut samtidigt som det skulle vara retro design. För honom var denna stol en fantastisk stol, en sådan som barnen skulle kunna dö för att få i födelsedagspresent.

Men Ahmeds blyghet och osäkerhet hindrade honom och han kände sig som en myra inför denna helt nya värld. Han kunde aldrig hävda sig mot andra personer och han kände sig alltid osäker när han hamnade i nya situationer. Hur skulle han kunna lägga fram denna idé till sin chef? Det skulle han aldrig våga, det fanns inte i tankarna. Han tänkte på alla möjliga sätt som han kunde framföra sin idé på. Via maila, sms, ringa eller framföra det anonymt. Han vågade ingetdera. Till slut bestämde han sig för att bara gå in till sin chef och säga det och chefen älskade idén. Han sa att stolen var elegant, enkel och fantastisk att sitta i.

Den valdes att göras i svart stål och brunt trä för man skulle se stilig ut när man satt i den. Den skulle få andra att tänka ”wow en sådan stol vill jag ha”. Helsvart, finklädd i läder, den var clean! Idén visades för alla medarbetare och alla älskade den. Det blev roligare för folk att gå till jobbet bara för den stolen.

Den var som en humörsvängning för andra, man blev glad.

Dagarna gick men efter bara ett par veckor blir den bortglömd, som att bara kasta något i en papperskorg, ingen satt på den. Precis som att se en bänk med fågelbajs och bara bli äcklad! Ingen satt på dem längre. Till slut samlade de damm och blev inte ens städade.

Ahmed blev frustrerad, ledsen och kände sig helt tom i huvudet. Han ville egentligen sluta jobba, bara riva ner alla stolar, men bestämde sig för att inte göra det. Han kunde inte sluta nu, nu när han redan fått chefen att älska den, men... bara för ett par veckor.

Han sprang hem i full fart och slet upp dörren till sin lilla enrumslägenhet och satte sig direkt och börja skissa. Han försökte med allt: Högre stol, större fotstöd, mer och bättre färger och till slut, kom det, en helsvart målad stol utan läder den här gången. En snygg, och enkel stol. Chefen var öppen för att producera den med. Det första exemplaret kom och alla som såg den gapade stort. Chefen blev så förvånad att den var så elegant men hon var den första som köpte hem ett exemplar. Nu blev det som en succé och alla satt på den, och inte för några dagar den här gången utan under flera månader och alla längtade efter att få se Ahmeds nästa design.

För Ahmed blev det ett företag, det blev hans livsstil och han blev kallad ”Alfred Nobel av stolar”. Han kunde bara inte sluta nu, han var tvungen att fortsätta. Han kunde inte sluta när han kommit så här långt.

Hans företag gick med vinst och han fick som han ville, hans stol blev en hit! Han hade nu börja sälja stolen över hela världen. Kan man tänka sig att det som började med en tanke att göra det roligare att vara på jobbet, slutade med massproduktion av en stol!

Ahmed Mabrouk 9B

Valet Jag smällde till dörren så hård att den började vibrera. Jag var arg! Jag tog en bok på måfå med vänstra handen från den höga bokhyllan och gick med bestämda steg mot stolen. Jag slängde mig i stolen så att benen började dingla i luften och gungade av min tyngd. Från att jag kom hem tills jag slängt mig i stolen hade mina tankar varit ett virrvarr och jag hade inte kunnat tänka klart. Tårarna försökte tränga fram bakom mina ögonlock. Sakta började tankarna ta form i huvudet. Den första tanken som slog mig var hur många olika minnen jag hade av stolen och vad som skulle hända om staten tog den ifrån mig.

Boken som jag tog var egentligen ett fotoalbum från när jag var liten. Jag ögnade igenom sida efter sida och stannade till vid en. På sidan fanns en bild av mig när jag var i källaren med jeans och t-shirt och jag hade ett strålande soligt leende. Bredvid mig hängde den vackra bruna stolen i en tråd i taket. Stolen var rund och hade två bruna öron som hängde på sidorna som framhävde ögonen som var stora som tennisbollar. Den röda tungan var mjuk och fluffig som en kudde och inne i bollen fanns två små högtalare på varsin sida av väggarna och en lampa i mitten. Efter åren hade den blivit sliten på några ställen och det hade gått hål i tyget. Färgerna hade bleknat bort men jag älskade den ändå för den väckte så vackra minnen av min farmor. Jag hade gjort stolen tillsammans med min farmor innan hon dog för fyra år sedan och stolen är det sista minnet av henne. Stolen har alltid varit som ett stöd för mig efter att min pappa flyttat ut, den tröstade mig och gjorde mig lugn.

Någon knackade på dörren och ett huvud stack in. Det var min storasyster som kom in. Jag är som en yngre kopia av henne. Hon satte sig på golvet mitt emot mig med spikrak rygg och korsade ben. Jag blängde på henne fast det var mamma jag var arg på för att hon ville att vi skulle ge stolen till Staten.

Varje år gick Staten från hus till hus och bestämde vad de ville ha från varje familj. Familjerna i Sydafrika fick frivilligt ge bort saker och i utbytte fick man en hög summa pengar. Eftersom min familj har ett väldigt stort behov av pengar blir vi tvungna att ge bort stolen. Om jag inte gav bort min stol så skulle vi inte få pengar som vi behövde för att överleva och för att betala för att bygga om taket till vårt slitna lilla hus. Varje år hade vi blivit tvungna att ge bort något. Rikare familjer behövde inte ge bort något alls, men jag var nu tvungen att ge bort min kära stol!

Min syster tog upp något från bakfickan och det var ett smycke. Hon räckte det till mig. Det var ett gammalt och slitet smycke som var gjord i silver och glittrade i solljuset. Det var halsbandet som hade gått i arv från gammelmormor och var en av de få saker som var viktigast för min syster. Plötsligt förstår jag varför hon gav smycket till mig. Hon ville att jag skulle ge det istället för min stol. Jag reser mig så snabbt att min syster fick flytta på sig för att inte krocka med mig. ”Jag tänker inte byta det istället för min stol. Smycket är ditt, och inte mitt” skrek jag rakt i ansiktet på henne. ”Jag vet att du inte vill det, men om du inte tar halsbandet måste du ge dem din stol och jag vet att du inte vill det. Jag tvingar dig inte att ta emot smycket men du får tänka över det tills mamma ropar på oss att Staten är här” sade hon och gick sedan ut från rummet medan jag stod kvar mitt i rummet med halsbandet hängandes i min hand.

Jag hade en timme på mig innan de skulle komma till vårt hus och då skulle jag redan ha bestämt om jag skulle ge bort stolen eller smycket.

När jag kom ner till vardagsrummet hade två av medlemmarna i Staten redan kommit. Den ena var en kvinna i medelåldern, klädd i lång svart kappa och den andra var en man med vitt hår och skägg som lutade sig mot sin käpp. Mamma satt i soffan med min syster och hennes ögon var riktade rakt mot mig.

Jag märkte att hon väntade på att jag skulle ta fram stolen så hon skulle kunna få pengarna. Min syster log vänligt mot mig.

Jag gick mot mitt rum och stannade utanför den stängda dörren. Alla följde mig hack i hälarna som små hundvalpar. Jag tog ett djupt andetag innan jag öppnade dörren och klev åt sidan så att alla bakom mig

såg vad jag skulle ge bort till Staten. Jag hörde en snabb flämtning som dämpades bakom mig. Utan att vända mig om visste jag att flämtningen kommit från min syster. Framför alla stod nu stolen. Jag hade tillslut bestämt mig för att ge bort den och inte halsbandet. Alla hjälptes åt att lyfta ut stolen till pickupen som stod parkerad runt hörnet på gatan.

När de körde ner för gatan hade solen gått ner vid horisonten. Jag kastade en sista blick på stolen innan jag sprang in i huset med tårar forsandes över mina kinder. Jag tog fram halsbandet från bakfickan och klämde det hårt i min handflata. Jag tänkte på farmor och att stolen som nu också var borta hade en plats i mitt hjärta och att den alltid hade haft det.

Jing Rong Xu 9B

Den unika stolen Tänk att min idé helt plötslig blev en minimodell av en stol som jag själv har designat och gjort!

En dag när jag satt i bildsalen fick jag en uppgift att göra en stol. Som vanligt tänkte jag, gud vad tråkigt det här arbetet kommer bli, jag är inte bra på bild. Jag hade nästan ingen motivation utan jag tänkte hur ska man ens kunna göra en stol i miniformat?! Går det ens att göra en stol som är så liten? Hur kommer jag ens att hinna?

Jag vill ju att stolen ska bli unik på mitt sätt. Efter att min kreativa bildlärare Sten hade förklarat hur arbetet med stolen skulle gå till hade jag ändå lite hopp, men så fort han sa att man kunde göra den precis hur man ville fick jag helt plötsligt massor med motivation. Jag fick olika idéer på hur min stol skulle se ut. Vilka färger och vilket material jag kunde använda. Sedan fick vi se ett bildspel av stolar och då hade jag redan en aning om hur min stol skulle se ut.

Första dagen av arbetet fick vi igen se samma bildspel. Efter att vi har sett bildspelet så hade jag redan den bästa idén. Jag tänkte och tänkte på vilket material min stol skulle vara. När det kom till färger tänkte jag på mina absoluta favoritfärger som är blått som himlen, lila som blommor och svart som natten.

När jag började rita så drömde jag bort. Det kändes som om jag var i stolarnas land. Där jag såg min unika stol färdig framför mig!

Nästa bildlektion kom jag med gott humör. Jag var redo att arbeta med min unika stol. Så fort jag satte mig i klassrummet började Sten prata och jag kände tyngden i mina ögonlock men jag var inte på väg att somna helt, utan jag halvsov kan man säga. Under tiden jag ”halvsov” så drömde jag och den här gången drömde jag om former min stol skulle ha. Jag var helt plötsligt i ett drömland där det fanns massor av former. Hjärtan, cirklar, kvadrater och mer. När jag var där så kände jag en konstig ”Connection” med två speciella former. Det var två hjärtat och en cirkel. Det är därför min stol har två hjärtan och en cirkel på toppen. Efter att Sten pratat klart så kvicknar jag till och då fortsätter jag att rita min stol igen för att sätta dit formerna på toppen av min stol. Men formerna behövde något att sitta fast i så jag frågade Sten om tunt och böjbart stål som jag kunde använda, men Sten sa att han inte hade något. Allt jag kunde tänka var att min stol inte kommer bli klar i tid. Varför måste där här hända mig?

Senare under bildlektionen tänkte jag på hur jag ska kunna hinna lösa problemet med stål biten som behövs. Jag bestämde mig för att frågade Stefan, min träslöjdslärare.

När jag kom fram till Stefan så var jag nervös och rädd över att han inte heller skulle ha mitt material, men jag frågade honom ändå. Stefan svarade att det skulle han ordna, men vi var tvungna att göra en expressbeställning. Då kan det ta 1 till 2 dagar.

Lättnaden sköljde över mig när Stefan sa att han hade fått stålbiten. Under tiden som stålbiten var på beställning dök många nya tankar upp i mitt huvud. Vem sitter i vilken typ av stol? Jag hade redan bestämt mig för att jag inte vill göra en komplicerad stol eftersom jag inte hade tid för det.

Jag satt där i bildsalen och tänkte på hur min stol skulle bli. Skulle det vara en pall, en solstol eller en cool stol av en frukt?

Efter en stunds funderande kom jag fram till att min stol skulle vara en pall, men den skulle ändå var unika på sitt sätt. Därefter gick jag till träslöjden och syslöjden för att bygga min stol.

När jag kom jag till sista bildlektionen kände jag mig glad. Min stålbit hade kommit och allt jag kunde tänka på var att idag var dagen då min stol äntligen skulle kunna bli klar!

Ayan Omar 9B

Stolen på Mars Det var ett par varelser ifrån planeten Mars som skulle bygga en stol och den skulle ha en konstig form.

Man skulle kunna gunga på den och att den skulle vara gjord av trä och vara grön. Men de hade några problem med att bygga stolen på Mars. Miljön var inte den bästa för att bygga en stol på. Mars är bara orange mark vart man än tittar och det finns inga hus eller verkstäder. Det finns inget material på Mars så de var tvungna att ta sig till jorden. De hade många tankar om hur de skulle göra för att ta sig till jorden och hämta material Då hitta de en rymdraket så de tog den till jorden och där började de leta efter material. De hittade trä och målarfärg Efter flera dagar av letande och samlande var det dags att flyga tillbaks till Mars.

Nu har de byggt en stol. Den är gjord av trä och målad i grönt. Den har en konstig form och den kan gunga som en gungstol.

Elias Pettersson 9A

Den kungliga stolen År 1888 en mörk och regnig natt hände något hemskt. Kungaslottet brann ner och i branden förlorade kungen sitt liv samt sina egendomar. Det sägs att kungen hade vägrade lämna sin tron. En av de saker som brann upp var en stol. Den var gjord av det finaste träden som hade funnits och den var dekorerad med guld och smaragder. Det sägs att gud själv hade skickat ner tre stolar. Nu fanns det bara två stolar kvar. En var borta och en ägdes av en miljonär.

År 2017 Det här är en berättelse om girighet för pengar. Marie Johanson var en lokalt känd antikhandlare som alltid hade nöjda köpare i sin butik. Hon var snäll men hård att förhandla med. Utanför butiken var hon arrogant, lurig och elak.

Varje fredag brukade hon åka till byn bredvid och låtsats jobba för en återvinningscentral. Men hon gick från hus till hus och frågade om hon fick köpa gamla möbler som hon kunde återvinna. Hon köper dem för 100 kr och sålde dem för trippel så mycket.

Det började som en lugn och solig dag. Marie hade stängt affären tidigt och var på väg ut till staden bredvid för att lura folk. När hon kom till staden så hade hon på sig en gul reflexväst och handskar. Vid det första huset hittade hon inget, men vid det andra hittade hon sitt största fynd någonsin. En stol från 1888! Det var den försvunna kungliga stolen! Det fanns inget guld eller smaragder kvar på den men hon visste att det var den, så hon spelade cool. Hon kunde se att mannen som bodde där hade lite pengar så hon visste att hon kunde få den billigt.

Mannen sa att han inte ville sälja stolen men att han behöver pengarna. Han sade nej tills det att Marie höjde priset till 5000 kronor, då sa mannen säger ja till hennes bud. Hon sa till mannen att hon skulle se efter om stolen fick plats i hennes bil, och sprang glatt ner till den. Mannen funderade över varför en återvinningsarbetare skulle erbjuda honom 5000 kronor för en stol, men han behövde pengarna och tänkte inte släppa chansen. Han tog ut den till sin gård och väntar på Marie.

När Marie kom tillbaka till gården betalade hon och lyfte in stolen i bilen. Hon tänkte på hur rik hon nu skulle bli och satte sig på stolen. Då hördes ett knakande ljud och stolen gick sönder. Det forsade tårar från Maries ansikte, och stammandes sa hon till mannen: ”Där ligger världens mest värdefulla stol i bitar”.

Arsalan Rahin 9A

Livet I en dröm När jag skulle göra min stol så skissade jag först på olika typer av stolar och den valda var en av dem, jag fick tanken eftersom att det redan var en likande stol hemma fast utan öron, gjorde den lite roligare med att ha öron med.

Man behövde göra en skiss, kostnad uppfattning, en ritning, välja material, tillverkningsmetod samt form och funktion. En mysig känsla kommer krypa i hela kroppen så fort du ser stol som lyser hela rummet. Stolen är väldigt glansande av olika färger rosa, svart och blå. Man svävar i väg med tanken när man sitter ned på stolen. Den ger ingen oro.

Min stol passa in i sommartiden för att den har så många färgglada färger stolen passar även in i inomhus och ute platser. Stolen är gjord av gips och ballong som man sedan spräckte. Jag målade sedan gipsen svart och invänt blåa. Sydde ihop öronen och limmade med limpistol på stolen. sågade ut en cirkel formigt trä som skulle vara stöd till stången som stolen hänge från. Gipset var för tunt då la jag på flera lager av gips och även öronen blev lite för små då sydde man om.

Text av: Noora

Den barnvänliga stolen Allt börja med att Sten, vår bildlärare, gav oss en uppgift att vi skulle göra en stol. Min första tanke var att detta kommer vara tråkigt och inte gå bra och hur skulle jag kunna göra en stol, och hur kommer stolen att bli? Det blev lite lättare när Sten sa att vi skulle göra en stol i mini-version och att vi själva fick bestämma hur stolen skulle se ut.

Jag satt länge och tänkte på hur min stol skulle se ut. Jag visste redan från början att jag inte ville ha en stol med ett ”vanligt” utseende, utan jag ville att min stol skulle bli unik. Den skulle se annorlunda ut men ändå se ut som en stol, så jag satt länge och tänkte i bildsalen på hur man kunde förändra saker i sin vardag. Sten sa också till oss att vår stol gärna kunde vara unik, så jag tänkte på typ allt som fanns att göra. Så efter en stunds tänkande kom jag fram till att man kunde göra den så att den såg ut som en karamell men ändå se ut som en stol. Varför det just blev godis var för att jag ville att min stol dels skulle ha ett unikt utseende och därför jag ville göra en stol som många barn skulle älska att titta på. Jag tänkte att den säkert skulle bli omtyckt av alla barn som skulle komma och titta på utställningen.

Jag berättade för Sten om min idé och han tyckte att det lät bra. Han hade faktiskt godis i bildsalen och han gav några till mig för att jag skulle se ungefär hur det skulle kunna se ut när det blev en stol av det.

Efter att jag hade visat och förklarat för Sten hur jag hade tänkt så var det dags att göra skissen. Där samlade jag ihop allt som jag hade kommit på, för att nu göra så att det blev till en bild. Nu blev det lite svårare eftersom jag ville att allt på min stol skulle se ut som karameller så blev jag tvungen att tänka lite innan jag började skissa. När jag var klar med det fortsatte jag att skissa på sitsen och sen ryggstödet, sen hade jag bara kvar att hitta på hur benen skulle se ut. Benen var lite lättare att göra eftersom jag nu visste hur jag ville ha min stol.

Något som var viktigt för mig var att hela stolens tema skulle vara godis så jag funderade på vad för slags godis som man skulle kunna använda som ”ben” till stolen. Jag kom på att polkagrisar skulle man kunna använda som ben om man gjorde de helt raka i slutet av dem.

Några dagar senare när vi hade lektion igen, fast den här gången i träslöjdsalen, så var det dags att börja bygga stolen på riktigt. Jag tänkte att det faktiskt skulle bli roligt att kunna arbeta med min stol, så jag tog fram trä och alla ritningar med måtten för att veta hur stor min stol skulle bli.

Det jobbigaste med att göra stolen var att jag var tvungen att fila mycket. När jag hade kommit halvvägs med stolen så stötte jag på ett problem och det var att stolen inte kunde stå på sina ben och ”provdockan” skulle ju kunna sitta i stolen, så jag fick göra en platta till stolen som gjorde att den kunde stå rakt och lyckas få dockan att sitta kvar i stolen och inte ramla ur. Min stol blev klar i tid för utställningen och den kunde stå på sina egna ben.

Dagen kom då det var dags för utställningen och det kändes bra eftersom jag var nöjd med min stol.

Folk kom för att titta på min stol och de verkade tycka om den. De ställde frågor och många barn gillade den, och det var ju det som var mitt mål med min stol.

Sumaya Mohamed 9B

Tolute stolen Det var champions League finalen mellan Real Madrid och Juventus. Alla satt på någon slags stol, många satt trångt i soffan. Men jag hade ingen plats att sitta så jag sprang till min kusins lägenhet för att hämta något och sitta på.

På vägen hittade jag en stol som var gjord av lera. Stolen såg jättefin ut och den glittrade så mycket. Jag tänkte ta den men vågade inte för att jag var rädd att få problem, så jag tog en bild på den med min mobil för att sen kunna tillverka en likadan stol.

Det var svårt att hitta det material jag ska tillverka min stol av, men som tur hjälpte mina vänner mig. Så fort jag hade tid började jag arbeta med stolen. Det var svårt att forma stolen perfekt som jag ville, så jag började med att forma lite från min fantasi. Jag var inte nöjd med hur jag formade den så jag ville börja om för att den ska se bättre och finare ut. Jag behövde någon som var bra på att forma med lera. Jag började tänka på vilka av mina vänner var bra på det här men det var inte så många jag kunde välja på.

Jag ringde en vän som är bra på att forma och bad om hjälp. Han kom till mitt hus för att hjälpa mig och vi började forma den som jag ville och när vi var klara tog vi bilder på den för att den var perfekt formad och en fin stol.

Efter några år blev stolen en av de mest kända och köpta stolarna i världen. Det som hände mig var som en dröm.

Laith Waleed 9A

Glasdrömmar Tidigt på lördagsmorgon åkte jag iväg till min verkstad som ligger i södra Stockholm. När jag kom in i verkstan var det fint och rent, verktygen vädjade om att få bli använda! Jag bytte om till mina arbetskläder och började meka med en motorcykel som tillhörde en av mina kompisar. När jag blev klar med den gick jag och satte mig på mitt kontor. Jag hade under lång tid varit sugen på att bygga en stol, och nu kändes det som att det var dags! Min förhoppning var att stolen skulle bli världskänd och tillverkad i många exemplar och i olika modeller. I min fantasi såg jag framför mig en stol som såg ut som en vattenpipa. När jag tänkte på vilket material jag skulle använda tänkte jag på glas. Jag gick ner i källaren och letade efter glas men där hittade jag inget. När min kompis kom för att hämta sin motorcykel frågade jag honom om han hade något glas som jag kunde få och han sade att han skulle ordna det till mig.

Dagen därpå kom min kompis och gav mig materialet. Det kändes ljuvligt när jag fick glaset och jag tackade så jätte mycket. Jag tog in materialet till verkstan och började skissa på hur min stol skulle se ut och började designa den. Att sätta på vattenpiporna på stolen tog mig fem dagar. Efter att den blev klar testade jag att sitta på den och röka vattenpiporna. Känslan som jag fick var så underbar, den går inte att beskriva!

En vecka efter att stolen var klar kikade jag på internet och hittar en designertävling på en skola i södra Stockholm. Skolan hette Lillholmsskolan och de arbetade med ett stolsprojekt. Den ska jag vara med i, tänkte jag!

Tävlingen började en solig fredag i maj. Domarna gick runt och kritiskt granskade alla stolar. När dem kom fram till min stol blev dem chockade och frågade vad meningen med min stol var. Jag svarade att det är en blandning av orientalisk och väst-kultur. Domarna gick tillbaka till sina platser och har ett samtal med varandra. De tittar återigen på alla stolar. Efter en tid som för mig kändes som en evighet kom domarna tillbaka till mig igen. De ställde sig mellan mig och en annan deltagare. Alla domarna ropade tillsammans ut vem som var vinnaren, och det var jag. Jag fylls av glädje och kan inte tro att detta har hänt mig. Jag är så väldigt, väldigt glad.

Ett halvår senare fanns min stol till försäljning runt om i hela världen. I olika modeller och olika färger.

Om du har en dröm, se till att uppfylla den!

Ben Bouhali 9A

Låt fötterna somna Du kommer hem efter en lång och slitsam arbetsdag och ser den bekväma stolen med den upphöjda fotpallen. Du vill genast kasta dig i stolen! När du fäller ned den upphöjda fotpallen och sätter dig så känner du genast hur stressen och de jobbiga tankarna lämnar ditt sinne…

Alla vi elever i nian på Lillholmsskolan skulle vara med i ett projekt. Uppgiften var att skapa en egen stol i miniatyr. Detta projekt var mycket lärorikt och lite ovanligt därför det var fler skolämnen som vi skulle arbeta med samtidigt och under lång tid. I ämnet bild gjorde vi en skiss av den stol som vi senare skulle tillverka, under trä-och syslöjdslektionerna byggde vi våra stolar i miniatyr och under svensklektionerna så skrev vi en text om detta arbete.

I början av projektet var det svårt att komma igång. Jag hade absolut ingen idé för hur min stol skulle se ut. Men när jag väl hade kommit på den ultimata idén, efter lång tid av tänkande och funderingar kring olika varianter av en stol, var det bara att sätta igång.

Jag ville konstruera en stol som det med säkerhet bara skulle få plats endast en person i. Jag ville också att den som skulle sitta i stolen skulle sitta på ett ordentligt sätt, med ryggen rak och benen framför sig.

När man sitter i min stol är man tvungen att sitta med benen på fotpallen vilket gör att du sitter på ett ordentligt sätt. Man ska också ha det bekvämt och den är praktiskt bygg för man kan fälla in fotpallen.

Stolen är gjord till mestadels av trä men jag har även använt skruv och plastglas. Valet av färg på stolen var ett självklart val för mig eftersom det är en av mina favoritfärger och dessutom passar den med de flesta hemmen.

Jag är väldigt nöjd med min stol eftersom den blev som jag hade tänkt mig. Det har vart svårt, jobbigt och slitsamt att arbeta med det här projektet, men med stöd från mina hjälpsamma och tålmodiga lärare så lyckades jag fullfölja projektet.

Havi Ahmad 9C

Koncentrationsstolen Vi nior i Lillholmsskolan fick i uppdrag att rita och bygga en helt egen version av en stol. Alla kände då samma känsla, förvirring. Vadå bygga en stol? Ska den vara i stor eller liten skala? Hur ska vi hinna rita och dessutom bygga en egen stol? Vi trodde att det aldrig skulle kunnat gå! Det var omöjligt enligt mig.

Många tankar flög runt i mitt huvud och jag började genast klaga högt för mig själv!

I början hade jag svårt att bestämma över hur min stol skulle se ut. Jag sökte otal gånger på Internet efter såväl coola som udda stolar. Min stol skulle vara speciell! Både hur den skulle se ut och vilken betydelse den skulle få. Det var den enda inriktningen som jag hade. Det flesta sökningarna gav endast helt vanliga stolar, och det var absolut inte mitt mål.

Jag började skissa på flera olika idéer som kunde vara just den stolen som man skulle kunna vara speciell. Jag frågade mina vänner om vad som flög runt i deras huvuden. Men de var tyvärr lika vilsna som mig. Tillslut så gick jag och satte mig i ett hörn, ensam och okoncentrerad. Helt plötsligt, och från ingenstans dök det upp en tanke i mitt huvud!

Med en lampa ovanför dig och ett rörligt bord bredvid. Skulle nog faktiskt kunna vara det enklaste sättet att plugga på. Särskilt när du halvligger bekvämt och skönt i din stol. Mitt mål blev att bygga en stol för dig, mig och för alla de med koncentrationsproblem. För enligt mig, så är en bra studieomgivning bland det svåraste att kunna få till.

Jag hade redan en reklamtext klar för min skapelse!!

Min stol är byggd för sådana individer som du och jag. Har du svårt för plugget och koncentrationen?!

Då borde du verkligen skaffa dig en likadan stol som den jag byggt.

Du kommer genast märka av en stor förbättring av din koncentration och därmed få mer plugg utfört!

Det kan jag garantera dig!

Nu gick det från idé till en färdig stol. Resultatet ser du framför dig.

Av: Gezel 9C

Den glasklara stolen Min stol är gjord av glas men det ska se ut som diamant. Själva idén med stolen är att det ska vara en modern lyxig stol som ögonen dras till. Idén med stolen kom jag på när jag satt i bildsalen förra året och tänkte på att jag bara måste få en idé innan denna lektion är slut. Så satt jag där och skissade och skissade. Till slut så skissade jag en stol som liknade en kunglig stol med juveler på och det var i den stunden jag kom på att jag kunde göra en stol som liknade en diamant.

Efter att jag hade kommit på idén så var jag tvungen att göra perspektivteckningar och rita stolen från olika vyer och lägga till måtten. Sedan behövde jag göra en materiallista på de olika saker jag behövde till stolen.

Efter allt jobb i bilden så var det dags att börja bygga stolen. Först av allt så började jag med att göra sittdynan som jag gjorde i vår textilslöjdsal. Därefter så fick jag sätta igång och såga och sätta ihop plexiglas i träslöjden. Medan jag var upptagen med att jobba med stolen och få den klar märkt jag inte att tiden hade flugit förbi och att det bara var två veckor kvar till sommarlov. Det var i den stunden som jag kände paniken växa. Innan så hade jag hört att vi skulle få F om vi inte blev klara med stolen innan sommarlovet men aldrig trott att jag skulle vara en av de som skulle hamna i den situationen.

Under de två veckorna som var kvar fick jag hjälp av vänner och lärare för att bli klar med stolen i tid.

Vi sågade och limmade ihop olika delar och till slut så blev vi klara. Det var en stor lättnad att bli klar med stolen för under de två sista veckorna innan sommarlovet kunde jag inte tänka på något annat än att bli klar med stolen.

Naema Abone 9B

Barnens dröm Det var en helt vanlig eftermiddag när jag var på väg hem från skolan. Precis som alla andra dagar var det tyst i området jag bodde i. Jag bodde i en liten förort i Sverige där barnen för det mesta höll sig hemma när förskolan och skolan hade slutat, och därför var det så tyst. Jag funderade över varför barnen inte var ute så ofta i den friska luften. Jo, kanske för att det inte fanns intressanta saker som lockade barnen att komma ut och leka.

Nästa dag när jag var på väg till skolan gick jag förbi en konstbutik som hade öppnats nyligen. Det första jag såg när jag klev in var stora långa färgglada spaghettiformade trä färgpennor. Då tänkte jag att jag kunde göra något av dem som skulle kunna locka barnen till lek och nöje. Jag fortsatte gå runt i butiken och i träavdelningen såg jag en lagom stor träkloss. Då fick jag direkt en spännande idé. Jag köpte pennorna och klossen, skippade skoldagen och gick direkt hem för att börja bygga på min mystiska stol som kanske skulle förändra något. Jag började med att måla klossen vit och spika fast färgpennorna på baksidan av klossen så att det skulle bli ett ryggstöd. Jag sydde ett vitt tyg som klossen skulle vara klädd i så att det skulle se ut som att färgpennorna sjönk i ett fodral.

Dagen efter vakna jag av kvittrande fåglar och starkt solsken som lyste rakt genom mitt trasiga fönster Jag for upp ur min säng och var så glad av att jag nu hade klarat av att designa en egen stol. Jag bar stolen och tog ner den till en park som låg precis utanför min port. Jag placerade den på sidan av några trasiga bänkar och sprang upp till mitt rum och tittade ut genom fönstret för att kunna se barnens reaktion när de fick syn på stolen.

Ett barn gick förbi med sin mamma. Plötsligt släpte barnet sin mammas hand och sprang fram till stolen och såg så glad ut. Efter denna dag kom fler barn oftare till parken och hitta på olika lekar med stolen.

Men så märkte jag en sak. En stol skulle inte räcka för alla som lekte där men jag hade inte tid att bygga fler. Min vardag bestod av hårt skolarbete. Under helgerna var jag upptagen med min kyrkokör som jag var tvungen att närvara vid varje helg.

Många barn började tjafsa om stolen och till slut ville inte så många leka där längre. Självklart ville inte jag att det här skulle hända, så jag tog en bild på stolen och visade den till en möbeltillverkare och frågade om de kunde göra fler stolar. De stirrade på mig en stund och såg helt chockade ut, eftersom det var en annorlunda design som inte liknande andra stolar. Jag fick ett snabbt och bestämt ja.

Denna stund gjorde mig så lycklig! Mitt hjärta hoppade av glädje för jag hade klarat av mitt mål. En annan sak var att jag fick beröm av massor med föräldrar. I det ögonblick när de sade att jag var skicklig, kände jag mig väldigt stolt.

Till slut när det hade tillverkats många stolar, placerades de i många andra parker i området så att alla barn kunde ha någonting att leka med. Jag hade lyckats med att uppfylla barnens dröm!

Noor Sinhareeb 9B

En stol gjord av plast Ibland undrar jag om jag ens är en stol. Jag är inte som andra stolarna, men jag ser mig själv som en stol. Jag är mycket bekvämare än andra stolar. Jag ger dig åtta armstöd och benstöd, vilket de flesta stolarna inte kan ge dig. Jag är gjord av plexiglas. Vad mer vill du ha?

En Kopphållare? Det har jag också! Jag är en fåtölj och en stol samtidigt.

Det har nu gått 3 år sen jag blev byggd men ingen har velat massproducera mig.

Allt startades i en liten lägenhet i Sverige. Jag höll på att bli skapt. Jag vet inte vem han var då eller vad han hette så det var ganska skumt. Det var smärtsamt och det gjorde så ont när han rikta värmepistolen på mig! Det kände som om någon hade hällt lava över mig!

Han vred mig, jag var mjuk som gummi! Han blev äntligen klar med all tortyr och jag var lycklig över att vara hel.

Nu kan jag åka världen runt och bli världskänd. Jag vill bli massproducerad och min skapare ska tjäna mycket pengar på mig!

Flera veckor har nu gått och jag har fått lära mig att min skapares namn är Ismail.

Det var de goda nyheterna, men de dåliga nyheterna är att vi inte har några pengar. Hur ska man då kunna bli massproducerad och säljas runt hela världen om man inte ens har råd att marknadsföras?!

Eftersom vi inte har några pengar så ska Ismail börja arbeta. Han letade länge efter jobb och efter flera veckor så hittade han ett jobb som brevbärare. Det var jobbigt sade han. Flera jobb tackade nej till honom men äntligen kan vi tjäna pengar som vi kan använda till vårt projekt.

Det har gått fem månader sen Ismail fick jobbet som brevbärare och efter mycket slit och spring så har han sparat ihop trettio tusen kronor. Vi är redo! Det är dags att marknadsföra mig!

Efter några veckor tappade vi hopp. Vi skulle aldrig lyckas med stolen. Det fanns inget företag som ville plocka upp vår idé och producera mig i flera exemplar.

Men nu har vi hittat något! Det är ett företag som är känt för att ge chanser till designers som ingen känner till. De tycker att jag är välgjord på ett enkelt sätt. De tycker om min design och hur mina benstöd är gjorda. ”Det är inte en stol man ser varje dag”, sa de när de såg mig första gången. Vi lyckades med att få mig massproducerade och nu säljs jag överallt i världen.

Vi lyckades men vår dröm, Ismail och jag!

Ismail Ahmed 9A

Stolens hjärta av svarthet Det var en solig vårdag i syslöjdssalen, som läraren sa att vi ska göra en stol. Det ska vara din idé och du ska konstruera den.

När jag hörde att läraren sa så, så kunde jag inte komma på hur min stol skulle se ut. Medans alla andra hade börjat på sin stol, kollade jag ut från fönstret och såg en skugga av ett träd som såg ut som en helt normal stol. Så jag tänkte att jag ska rita av den och göra den på riktigt.

Det är en helt normal stol med fyra ben, ett ryggstöd, säte, armstöd och jag har inte riktigt än valt en färg men funderar över att välja svart för att det påminde mig om trädens skugga.

Veckan därpå så hade vi lektion som vanligt men den här gången så skulle vi börja med stolen. Jag tänkte att stolen skulle vara mjuk och skön när man sitter på den så jag började göra två små puffar/kuddar som skulle vara på stolens sits och ryggstöd.

Efter några veckor så började jag med att göra stolen i träslöjdssalen. Det var lite svårt att göra den till en början men sedan fick man tag i det. Jag började med att såga ut de olika delarna för att sedan kunna limma ihop dem. Nästa vecka när jag kom till träslöjdsrummet så var stolen borta! Jag kände mig tom och blev jätteledsen inombords. Jag var tvungen att börja om med min stol!

Det tog ganska långt tid att börja om för trämaterialet var slut. Läraren hade trä men det var en lite mörkare färg på den. Läraren sa att materialet skulle kommer på måndag veckan efter och då tänkte jag att jag inte kommer att hinna bli klar, eftersom att jag var tvungen att slipa benen så att det inte skulle finns ”taggar” och för att den skulle se fint ut.

Det var sista veckan innan inlämningen och jag var fortfarande inte klar med stolen.Jag var tvungen att måla stolen svart och låta den hinna torka samt att lägga på puffarna till stolens rygg och sits. Jag började bli stressad nu! Jag fokuserad bara på stolen och kunde inte sluta tänka på att den skulle hinna torka och vara med på utställningen bland alla andra stolar.

Dagen har nu kommit då vi ska ta stolarna till utställningen i Subtopia. Jag var jävligt nervös att stolen inte skulle hinna torka. Jag gick in i trässlöjsalen och såg min stol. Den hade torkat och jag blev jätteglad och kände lättnad. Jag var inte längre nervös efter det att jag såg min stol. Det skiner om det!

Alla eleverna tog med sig sina stolar till utställningen. Det var väldigt många människor som kom för att titta på vårt arbete. Vi tackade för oss och sedan åkte vi glada tillbaka till skolan igen.

Parimal Gandhi 9A

Zackasäck Här på golvet ligger jag nu i ett vackert inrett vardagsrum i en villa strax utanför Berlin. Det här hade jag inte ens kunnat drömma om för 2 år sedan då min Skapare Zackaria som är elev i åk 9 på Lillholmsskolan, lade sin första hand på mig. Zackaria blev inspirerad av en historia han hört talas om som hade utspelat sig någon gång under 1700-talet i Kurdistan.

Men först måste vi gå långt tillbaka i tiden, där allt en gång började...

En solig dag i maj satt presidenten av Kurdistan och slöade i sin favoritstol. Stol är kanske inte det rätta ordet, det var mer som en säck! Presidenten var en rik man som kunde köpa allt han ville. En dag så upptäckte han en reva i sin säckstol. Rik som han var så bad han genast sin betjänt att kasta ut säckstolen och köpa en ny.

Betjänten lastade in säckstolen i sin bil tillsammans med massor av annat skräp och åkte iväg till sopstationen. Vid soptippen var det kaos! Ingen struktur, smutsigt och skräp låg osorterat överallt.

En dag fick en pojke syn på säckstolen som låg under massa skräp på soptippen. Han kallades Zozo, och han var en pojke som var väldigt fattig. Under sin dagliga promenad fick han syn på säckstolen. Han sprack upp i ett stort leende och hans ögon lös starka som solar! Hans enda önskan var att han och hans familj skulle få leva ett liv i rikedom och nu kände han att hans chans till detta liv låg precis framför honom.

Han sprang fram till säckstolen och plockade upp den. Sen rusande han hem med en väldig fart för att berätta den goda nyheten för sin mamma. Pojkens mamma trodde inte på pojken då han berättade att säckstolen skulle göra honom rik, men hon gav honom nål och tråd så han kunde laga revan i tyget.

Därefter fick han en ide om att åka med säckstolen till Europa för att sälja den. Han bar runt på säckstolen i en väska som han förmodligen hade hittat på soptippen.

Efter en kort tids rundresande i Europa där han fick tigga åt sig mat för att överleva, kom han slutligen till Tyskland. Väl framme i Tyskland hittade han en köpare. Zozo hade hört att köparen var en väldigt rik person och som var intresserad av stolar, vilket gjorde att han gav Zozo väldigt bra betalt för säckstolen. Han fick hela 16 miljoner Euro för säckstolen!

Han återvände till Kurdistan för att äntligen få leva det liv han alltid önskat sig! Han köpte en villa där han och hans mamma levde resten av sina liv.

Det var den historien som Zackaria hade hört talas om, och tack vare det så finns jag här idag på en utställning i Subtopia.

Zackaria Raza 9C

Livet är rättvist Det ösregnande och kall luft svepte in i en liten by i Kenya där Kim bodde. Hon bodde i ett förfallet hus men stod nu utanför för att titta på stolen som fanns i affären rakt framför henne. Hon kunde känna hur blöt hon blivit av regnet, men hon ville inte gå. Varje gång hon tittade på stolen så tänkte hon på sin döda mamma. Till sist bestämde hon sig att för försöka köpa den, så hon gick in i affären. Innan hon gick in så hörde hon att butiksägaren ville slänga stolen för att den hade varit ganska länge i affären, och ingen ville köpa den. Kim gick för första gången in i affären och då såg hon hur stor och fin butiken var.

Väggarna var gjorda av kalk och hon kände sig som en myra när hon tittade upp i taket för det var så stort. Plötslig kom butiksägaren gåendes och Kim kände att han inte tyckte om henne för hennes slitna kläder och för att hon var så liten, så hon bestämde sig för att ta stolen och bara gå. Men när hon skulle bära ut stolen, kom butiksägaren och drog ut henne ur affären och tog tillbaka stolen. Sedan lade han en lapp på stolen där det stod 1000 shilling, och började skratta samtidigt som han tittade på Kim. Kim blev väldigt ledsen och bestämde sig att göra allt för att kunna köpa den, men hon visste att hon inte ens under hundra år skulle kunna få ihop 1000 shillings.

Hon gick tillbaka till sitt hus och började tänka på hur hon skulle få ihop pengar. Plötsligt kom Kim på en idé, men hon väntade tills det blev morgon så att hon kunde se bättre för det började bli mörkt i huset.

Dagen efter då det blivit tillräckligt ljust i huset så öppnade Kim portdörren och började lyfta ta ut sina möbler. Hon ställde dem på den blöta gatan där nästan alla i byn gick förbi och lade små lappar på möblerna där det stod ett pris på. Hon var ledsen för det var det enda hon hade kvar ifrån sin mamma och hon blev tvungen att sälja det, men hon tyckte att stolen påminde henne mer om hennes mamma mer än vad möblerna hon nu hade. Varje gång hon tittade på de slitna möblerna så kom hon ihåg att hon inte heller hade någon far.

En ganska gammal kvinna som såg rik ut, kom gåendes på gatan. Hon hade på sig fina kläder och hennes hår var fixat. Hon blängde på Kim med sina stora runda ögon och då blev Kim väldigt rädd och tittade bort direkt. Kvinnan tittade på möblerna lite och sedan gick hon fram till Kim. Hon frågade om Kim hade föräldrar för hon undrade hur hennes föräldrar kunde tillåta att hon gjorde så här, och hon frågade varför Kim vill sälja möblerna och varför hon såg så ledsen ut. När Kim berättade att hon inte hade några föräldrar och att hon behövde pengar blev kvinnan tyst och sedan började hon titta på Kim på ett konstigt sätt igen.

Kvinnan berättade för Kim att hon kunde ge henne pengarna men om hon kunde adoptera henne. Kvinnan tyckte att Kim var en mindre kopia av sin nu döda dotter. Kim visste inte vad hon skulle göra av glädjen hon kände. Hon skulle få både en familj och stolen! Hon kramade kvinnan hårt och sedan började hon hoppa i nästan alla vattenpölar hon såg. Efter det hjälpte kvinnan Kim med att lämna tillbaka sina möbler och sedan gick de till affären.

När Kim gick in i affären så tyckte hon inte lägre att stolen var lika fin. Kvinnan gav butiksägaren pengarna och sedan gav Kim honom samma leende som han gett henne när han kastade ut henne ur affären dagen innan. När de gick ut så stod en svart och ganska hög bil och väntade på dem. De klev in i den men den körde inte så långt som Kim hade trott, de körde bara till slutet av byn. När hon klev ut så hörde hon hur fåglarna kvittrade, hon såg blommor som fanns över hela gården och hon tänkte på hur skönt det skulle bli att bo där.

Det finns trots allt lite rättvisa i världen, tänkte Kim.

Ghid Jameel 9B

Pojken som livet ändrades för De var en gång en pojke som hette Raman och som bodde i en fattig liten stuga i Småland. En dag tillverkade han en stol som liknade en gammal indisk kunglig stol som hade ett ryggstöd i guld och brunt.

Innan han byggde sin stol så var det hans dröm att få sitta i en sådan stol någon gång i sitt liv, men så kom han på att han själv kunde bygga en.

Han började bygga sin stol och trodde att det skulle vara jättelätt men så upptäckte han att det uppstod många problem. Första gången han byggde den så byggde han den i lera och då började stolen spricka eftersom han byggde den på fel sätt. Han kunde inte reglerna om hur man använder lera, så andra gången ville han bygga den i trä. Då kände han att de gick mycket bättre och han slapp att tänka på alla regler, det var bara att såga och skruva och allt gick som han önskade. Efter att det tråkiga arbetet blev klart så var det bara det roliga jobbet kvar, att måla den med guldfärg! Efter att den hade torkat så gjorde han ett brunt ryggstöd och en mjuk och skön kudde som han kunde sitta på. Efter det så var arbetet äntligen klart.

Dagarna gick och han hade sovit, ätit och gjort sina läxor. Han älskade stolen så mycket att han inte lämnade den en sekund, men efter några månader märkte han att han började tröttna på den och då slutade han använda sin stol. Han visste inte vad han skulle göra med den. Han tänkte att han kanske skulle börja gilla den igen om några år så då kunde han sparade den, eller sälja den så han kunde få lite pengar till att bygga en bättre stuga att bo i. En annan tanke var att han skulle ge den till någon fattig som hade samma drömmar som han, eller skicka den till ett museum. Vem vet, den kanske kunde bli känd! Han hade många tankar i huvudet och visste inte vad han skulle göra men han tog ett beslut efter ett tag och det blev att han skulle skicka den till ett museum, ett museum som hette Subtopia.

När de som jobbade där fick stolen tyckte de att stolen var så fin att det inte gick att ta emot den utan de sa att man kan tjäna mycket pengar på den. Innan Raman gick därifrån så gav de honom ett förslag och det var att de skulle kunna sälja stolen. Raman blev lite fundersam, men då sa de att de kunde göra en utställning först där folk fick buda på stolen. De på Subtopia organiserar utställningen men då måste han ge dem 40% av vinsten i fall stolen skulle bli såld. Raman tyckte det var en jätterolig idé så de på Suptopia organiserade allt och berättade för Raman att budgivningen skulle börjar nu på lördag. Raman kände sig nervös över hur mycket pengar den skulle säljas för.

Dagarna gick och äntligen så var det dags för budning av stolen. Några timmar senare så hade de första gästerna kommit för att börja buda. Alla som hade kommit var väldigt fint klädda och de hade alla kostym eller klänning. Det såg ut som ett bröllop!

Det första budet låg på 200 000 kronor och efter ungefär en halv timme så nådde priset 450 000 kronor, och då tog budet slut. Efter det så behövde Raman inte leva fattigt mer. Han byggde om sin stuga och byggde ett varmt hus.

Raman Abdulla

En bra mardröm Just nu och just idag ville min hjärna inte samarbeta, den var tom. Hur svårt ska det vara att kunna komma på en egen designad stol?

Det var knäpptyst i klassrummet. Jag kollade runt omkring i vårt lilla stökiga klassrum där alla elever satt för sig själva med hörlurar i öronen och var fullt koncentrerade. Jag såg att nästan varenda en redan hade påbörjat sin skiss av sina stolar och bildläraren Sten verkade imponerad av deras idéer vilket man såg på hans förvånande och glada miner. Och här satt jag och inte kunde komma på något alls!

Det var extra svårt för mig att komma på något för jag hade huvudvärk och det rann snor från min täppta näsa.

Jag såg att en elev hade gjort en stol som bestod av pennor. En annan hade gjort sin stol av lera, vilket verkade sjukt coolt. Själv ville jag göra en komplicerad stol som inte någon annan hade konstruerat tidigare, en väldigt ovanlig men ändå bekväm stol.

Jag satt i över 20 minuter och tittade runt i klassrummet och till slut fick jag be om hjälp. Jag frågade Sten om tips på hur jag skulle få några idéer och han berättade då att det som hjälpte honom var att promenera omkring i naturen och bara låta tankarna komma. Just nu hade vi lektion så promenaden fick skjutas upp till senare.

Jag tittade ut genom det lilla fönstret strax bredvid mig där solen lyste starkt. Jag var så himla sömnig och mina ögon ville blunda.

Med försiktig rörelse öppnade jag den snövita ytterdörren in till mig. Mamma hade inte kommit hem än.

Jag gick in, tog av mig mina höga höstskor och ställde dem vid sidan och gick direkt till mitt rum och lade mig på min obäddade säng och somnade.

Jag hörde mamma ropa mitt namn svagt. Jag tog min mobil och tittade på klockan. Den visade 22:16.

Hur länge hade jag sovit?

Trots den sena tiden ville jag och behövde jag fortsätta arbeta på min idé kring stolen. Jag satte på mig sköna mjukiskläder, ett par varma vantar och gick ut. Jag gick bara rakt fram. Vart jag skulle gå? Det visste inte ens jag.

Jag kom fram till en smal stig där snön tidigare legat men som nu hade smält och sedan frusit till is.

Stigen ledde till skogen och jag bestämde mig för att gå in på den stigen. Det var kolsvart och lite obehagligt. Jag tittade mig omkring och funderade över om man skulle kunna göra en stol av växter? Svårt, men kanske möjligt.

Jag hade gått i över en timme och nu ville jag tillbaka. Jag vänder mig om och såg en kolsvart stol. Den såg mjuk ut med ett stort paraply över sig, nästan som en solstol. Jag fortsätter titta på den vackra stolen som var så fint byggd.

Plötsligt händer något oväntat! Vinrött blod sprutar ut från stolens ben. Hur, när och vart kom stolen och blodet ifrån?! Jag fick den mest obehagliga känslan jag någonsin känt och det är svårt att beskriva just den känslan. Orolig och samtidigt äcklig på något vis.

Det enda jag kunde göra var är att springa åt något håll trots att jag inte visste vart jag var.

Jag var vilse, rädd och svetten rann som en flod längst min kropp. Jag tittade upp på den kolsvarta himlen, jag hade läst på någon sida att stjärnorna kan leda en tillbaka, men hur?

Det hade något med Polstjärnan att göra. Jag tittar efter den och hittade den på himlen. Förvånande nog

hittar jag till slut ut ur skogen och kom fram till en motorväg som var trafikerad med bilar! I detta ögonblick blev jag väckt av att Sten ryckte mig i mina armar!

Denna konstiga dröm skulle visa sig ha stor betydelse för mig.

Stolen som var med i drömmen blev den stol jag senare konstruerade endast med några små förändringar. Jag var inte helt nöjd med min stol, men glad över att idén till stolen blev till i en dröm.

Rayan Awarke 9B

Vita lögnen Förberedelser inför julen har påbörjats och jag var inte sen med att ta mig an uppgiften att göra denna jul till ett minnesvärt minne för min lillasyster. Jag hade luskat reda på vad hon hade önskat sig och skulle ge henne två av presenterna. Nu hade jag gjort mitt för detta år, tänkte man nöjt.

Eftersom hon tror att vi har hustomtar som håller koll på henne innan julen ,så är hon extra snäll innan den riktiga Tomten kommer på självaste julafton. Vi har lagt ut små ledtrådar, men även limmat fast en liten dörr och brevlåda vid ytterdörren, där hustomtarna skulle komma in och hämtar meddelanden från brevlådan. För att kunna få kännedom om lillasyster har varit olydig. och gjort det trovärdigt att hon är övervakad veckorna innan jul.

Tomtarna får självklart gröt och kakor framställda vid deras dörr i små skålar som hon ställer fram med stor entusiasm varannan kväll. En dag så stannade systern upp och frågade mig: -Jasse, varför sitter inte hustomten ned när han äter? Mamma säger, att man måste sitta ned och äta.

Dessutom så springer han ju runt och smular ned i huset.

Hon hade såklart ingen aning om att det faktiskt var jag som smulade sönder kakorna bara för att det skulle öka trovärdigheten. Jag var tvungen att tänka snabbt! För nu hade ungen synat bluffen och frågade något som jag inte riktigt visste hur man skulle komma ur utan att förstöra hennes tro på tomten, och samtidigt rädda situationen som var att hon skulle vara mindre busig åtminstone i någon vecka till.

Jag tänkte under en sekund och svarade utan att tänka: Hans stol kommer att stå här innan julen. Han hinner inte sitta ner för han går till andra barn och kollar om dom har skött sig.

-Jaha, svarade hon. Han sitter i en gungstol som har en grå ull över sitsen och en svart kudde ovanpå ullen. Det har jag nämligen sett på en tomtebild.

Hur skulle jag säga till vår mamma att jag nästan avslöjade sanningen om att hustomten inte fanns. Jag bestämde mig för att själv konstruera denna stol . Tur är så har man träslöjd i skolan, men nu måste jag jobba både snabbt och proffsigt. Stolen måste verkligen se ut som den stol min syster hade sett på bild Det tog någon vecka att konstruera stolen och den blev tillslut en mycket trovärdig tomtestol. Stolen hade även fått sin svarta kudde och ullen undertill. Jag tog hem den två dagar innan jul och gömde den längst in i garderoben. Allt för att hon inte skulle kunna hitta den.

Dagen innan julafton tog jag fram stolen och gick och lade mig sedan igen. Lillasyster stormade in efter en stund och berättade för mig att nu hade tomtestolen kommit på plats och skulle hustomten äntligen kunna få vila under julafton. Sedan drog i mig för att jag med egna ögon skulle få se stolen. Jag hade lyckats. Hon var själaglad och det i sig var en ren och skär lycka för mig.

Av Jasse 9C

RL 9 En varm sommardag 1998 så var det en exakt en vecka kvar innan fotbolls VM i Frankrike skulle börja.

Stolen var klar efter 2 månaders jobb och skulle äntligen ge sig iväg till Frankrike. Den skulle med ett flygplan för att hinna till Frankrike innan VM start. Polen skulle få en chans att vänja sig med stolen som skulle bli en världskänd stol inom landslagsfotbollen.

Den första platsen stolen skulle åka till var La Baule där Polen skulle vara under hela mästerskapet. Om Polen skulle komma till finalen så skulle Stolen finnas på 5 olika arenor. Andra länder fick reda på det att Polen hade en egen stol och förbjöd att man fick använd den när man skulle spela mot just dem. Det var alla landslag som förbjöd användning av stolen. Stolen var en helt vanlig stol, men man sa att den hade något magisk i sig, så att den gav tur till det polska landslaget.

Under gruppspelet fick Polen inte att använda stolen eftersom de andra landslagen förbjudit det. Men i åttondelsfinalen var den första matchen som Stolen fick användas och det polska landslaget vann matchen.

När kvartfinalen skulle spelas så fick Polen inte använd Stolen eftersom man sa att det var fusk. I finalen när Polen skulle möta Brasilien lyckades de övertala dem att det inte var fusk utan bara en turstol, och då tillät Brasilien dem att ha den med.

När matchen började så var det hundratusen personer på arenan som var dela i två grupper. Den ena gruppen var klädd i brasilianska färger och de andra var klädda i polska. Båda grupperna sjöng olika ramsor. Den ena på portugisiska och den andra på polska. Den polska tränaren önskade sig att Polen skulle vinna på straffar och han sa det högt så att hela arenan hörde det. Då skrattade folk men matchen slutade så som tränaren hade önskade sig, och Polen vann på straffar.

Efter denna match så blev Stolen världskänd eftersom man trodde att den uppfyllt den polska tränarens önskan om hur matchen skulle sluta. På det sättet gick stolen från att ha varit en hatad stol till att bli en av dem mest berömda och kända stolar som finns, och alla landslag vill ha den!

Eryk

BJÖRN STOLEN Det var en kall vinters kväll. Bianca satt på sin tråkiga stol som var vit och färgen började flagna av stolen. Hon tyckte inte om sin stol. Hon ville ha en ny men mamma sa att de måste spara pengarna den här månaden, så hon tänkte varför inte göra den här stolen själv? Från syslöjden brukade hon alltid ta hem material så det kunde hon göra nu också. Hon kunde inte bestämma sig för hur hon vill att hennes stol skulle se ut så hon ”googlade” om stolar men hon kunde fortfarande inte hitta sin drömstol. Efter 2 timmars sökning hitta hon nånting…. Hon skrek ”yes”, äntligen har jag hittat vad jag vill ha för stol. Den är brun, mjuk, jättesöt och har jättevackra bruna ögon. Det är ju konstigt att en stol har ögon, men det var ingen vanlig stol, det var en björnsstol!

Nästa morgon vakade hon klockan 6.00 och sprang till skolan för hon visste att syslöjdslärare alltid kom mycket tidigare till skolan, och Bianca behövde symaskin för att börja sy sin björn. Samtidigt behövde hon gå till träslöjd eftersom hon skulle göra en trästol som skulle gå inuti i själva björnen.

På torsdagen stannade hon efter skolan för att vänta på extrastöd i träslöjd för att bygga sin stol och torsdagen efter var hon klar med sin stol. Hon kämpade så mycket för det här.

Då hade det blivit dags att gå tillbaka till syslöjden för att sy klart björnen som tog mer än en vecka att sy klart.

Nu var den nästan klar, men inte riktigt. Hon stoppade själva stolen i björnen och den satt perfekt. Bianca var så stolt över sig själv och var så glad att hon hade lyckats!

Under alla dagar när Bianca gjorde sin stol tittade Nelly som var syslöjdslärare på Biancas stol med stort intresse eftersom hon visste att det om bara två dagar skulle finns en utställning som var känt i Sverige och som låg i stan. Det var en utställning just om stolar och det skulle bara finnas 15 stolar på denna utställning. Men inte alla lyckas få med sin stol på denna utställning.

När skolan var slut var det tid för Bianca att gå hem. Hon känner att någon plötsligt följde efter henne.

När hon vände sig om såg hon att det var Nelly, men hon förstod inte varför hon såg så glad ut. Hon var överlycklig!

Vill du vara med på en stolutställning som ligger i stan, undrade hon?

Vad är det för utställning, svarade Bianca?

Det är en utställning där det bara kommer finnas 15 stolar, och bara en enda stol av dem 15 kommer vinna priset som är femtio tusen kronor. När du var på mina extrastödlektioner tyckte jag att din stol var jättespeciell. Jag har aldrig sett nånting liknande, och jag tycker att du borde vara med. Bianca ville hjälpa sin mamma med pengar för de hade det svårt, så hon tänkte att det var en ganska bra idé.

Hon hittade utställningsledare som hette Leyla och mailade till henne bilden av ”Björnstolen ” och beskrev hur denna stol byggts.

Nästa morgon fick hon mail och sprang så fort hon kunde till datorn, men det var inte mailet från Leyla utan bara reklam, så Bianca tappade hoppet.

3 timmar senare fick hon ett annan mail och denna gång så var den från Lejla. Hon svarade att hon tyckte att hennes stol var fantastisk så att hon borde vara med på utställning om 2 dagar. Bianca började hoppa av glädje och sjunga men hon behövde ha en bil för att transportera stolen till utställningen eftersom stolen var stor. Problemet var att hennes mamma inte hade körkort och hon visste inte hur hon skulle fixa en bil men hon gav inte upp.

Nästa morgon ringde Bianca till Nelly för att fråga om hon hade en bil, men Nelly sa att hon inte hade det men hennes man hade en lastbil så hon kan fråga om han kunde köra till utställningen dagen efter.

Direkt så ringde Nelly till sin man och frågade om han skulle kunna köra sin lastbil till utställningen,

och som tur var hade han inga problem med det.

Biancas mage pirrade och det kändes som om hon hade fjärilar i den, för att idag var det utställning. Om 5 minuter kommer tunnelbanan och jag kan inte komma försent, tänkte Bianca så hon tog sin väska och sprang. Hon skulle inte åka med bilen eftersom hon ville se hur det såg ut på museet, och hon ville se andra stolar. Innan hon åkte så träffades hon och Nellys man för att han skulle ta stolen som han skulle lägga i lastbilen. Då var Bianca redan på museet och hade kollat klart på alla stolar och allt annat men lastbilen var fortfarande inte här. Hon började få lite panik för utställningen började klockan 4 på dagen men klockan var redan halv fyra. Plötsligt ringer det på hennes mobil och hon svarar och det var Nellys man som med nervös röst sa att hans lastbilensdäck hade gått sönder mitt i motorvägen eftersom han körde på en jättevass sten. Han hade ringt till en person som han vet fixar däck men han kommer om 15 min. Hon började svettas och skaka för att hon trodde att allting skulle misslyckas men efter 5 minuter hör hon en bil utanför museum så hon sprang ut och såg lastbilen. Hon var så glad men det fanns inte tid så hon tog stolen, tackade Nellys man och sprang in. Hon ställde sin stol där allas andras stolar var på scenen och gick till sin sittplats. Det fanns en jury där för att de skulle bestämma vilken som var det bästa stolen och vilken som skulle få priset.

Då var det dags att säga vinnaren och Biancas hjärta slog så fort.

- Då har vi bestämt vinnaren av årets stol, sa jury! Vinnaren är...... Bianca Ekström!

Alla klappade händerna men Bianca kunde inte tro att hon hade vunnit priset. Hon var överlycklig och nu kan hon äntligen hjälpa sin mamma med pengar.

Elina Paula Karasevska 9A

Spikstolen Jag satt i design-verkstan vid min disk som var fylld med olika skisser på möbler. Jag var utmattad och besviken på mig själv för att mitt senaste verk inte hade lyckats så bra. Att säga att jag inte lyckats så bra är en underdrift! Min chef tyckte den var bedrövlig och hon sa till och med att om jag gör ett dåligt verk till, så är det kört för mig. Jag hade inte varit så bra eller kreativ den senaste tiden. Jag vet att jag kan bättre och det krävs bara en brilliant idé för att imponera på chefen och få behålla jobbet. Det sista jag ville, var att förlora det här jobbet som jag hade kämpat så hårt för att få eftersom det var en högpresterande design-verkstan och det sista jag hade varit den senaste tiden var högpresterande.

Det var mörkt i verkstan förutom den lampan jag hade på min disk och som lös över mina dåliga skisser.

Alla hade gått hem och det var dödstyst i rummet, nästa kusligt tyst. Jag satt där och försökte komma på en ny idé med pennan i högsta hugg och redo att skissa, men jag kom inte på något, det var blankt i huvudet! När jag nästan hade gett upp, bröts tystnaden av det dånande ljudet från ringsignalerna en telefon gav ifrån sig och jag hoppade till men svarade. Det var min chef. Jag var nästan säker på att hon nu skulle avskeda mig, men jag blev både lättnad och stressad på samma gång när hon sa att jag skulle få en sista chans men om jag inte lyckades var det kört för all framtid! Hon sa att en kund hade beställt en väldigt speciell stol. Kunden ville ha en stol som man inte kunde sitta på och den skulle ha något med temat ”gott och ont” att göra. Kunden skulle nämligen ha en halloweenfest med just detta tema. Min fantasi börja flöda som aldrig förr, och jag började skissa.

Vad var det som var gott? Änglar representerar väll det goda, så jag tänkte att änglavingar vore bra men vad skulle representera det onda? Kunden var inte i behov av att kunna sitta på stolen så vad kunde man hitta på då? Jag tänkte ett tag sen kom jag på det geniala att ha sylvassa spikar på sitsen. Jag hade kommit på den bästa idén någonsin så nu var det dags att börja tillverka stolen!

När jag kom till jobbet dagen efter var jag glad och kände mig utvilad, trots att det var typiskt höstväder ute. Jag satte mig vid min disk och öppnade min laptop. Jag hade fått ett mejl av chefen. I mejlet stod det att deras halloweenfest inte skulle vara på halloween utan den skulle vara tre dagar innan självaste halloween och det betydde att jag bara hade två dagar på mig att göra klart stolen. Paniken slog till och jag tyckte att jag var en idiot som har låtit mig själv vila. Jag måste sätta igång med stolen genast. Jag föste undan grejerna på mitt bord och började lägga fram skisserna. Jag gjorde en lista på allt material jag behövde och sprang runt i verkstan för att checka av de material jag behövde för att skapa stolen.

Jag hade checkat av allt utom det som nästan var viktigast på stolen, de sylvassa spikarna. Jag fick panik men hade inte tid för att oroa mig för det just nu, jag behövde tänka på det jag kunde göra för stunden.

Jag lade fram allt jag behövde eller nästan allt i alla fall.

Det jag tänkte göra först var det enkla. Jag byggde upp stolen till en helt vanlig stol vilket var enkelt men det tog tid, och om det var något jag inte hade så var det tid! Jag hade ingen tid att förlora så jag skippade lunchen och middagen. Jag var dödshungrig men inte ens det kunde stoppa mig från att göra klart stolen i tid.

Det var sent på kvällen när jag hade blivit klar med grunden och jag målade den i vitt. Jag var jättetrött men jag var inställd på att stolen skulle bli klar, så jag började tillverka vingarna, fjäder för fjäder. Jag var nu så trött att jag fångades av min sömn.

Jag vaknade upp med ett ryck och hade plötsligen en idé för hur jag skulle göra med spikarna på stolen.

Jag kom på det briljanta att jag kunde ta isär mitt förra verk som var en slags byrå som jag hade använt spikar i för att sätta ihop. Jag tog isär min byrå och tog spikarna. De var inte så vassa som jag ville ha dem, men det fick duga! Jag hade ingen tid att bry mig om sådana små grejer nu. Jag fixade klart det sista på vingarna och limmade fast spikarna. Jag var äntligen klar, och i tid. Vilken lättnad! Jag flyttade mig en bit bort från min stol och kollade på det jag hade skapat. Jag var nöjd och hoppades att kunden och min chef skulle känna samma sak.

Jag hörde klackar mot golvet och jag blev nervös för jag visste att det var min chef. När hon kom in i

rummet såg hon alldeles mållös ut och en lättnad sköljde genom min kropp. Jag visste att hon gillade stolen.

Jag levererade stolen till kunden som nästan fick samma ansiktsuttryck som min chef fått då hon såg stolen för första gången. Alla blev jättenöjda inklusive jag själv, som dessutom fick behålla jobbet.

Destiny Aringstam 9B

Kidnappad Bildäcken gled när Seth körde upp för uppfarten en novembereftermiddag. Han hade fått sluta tidigare från skrivbordsjobbet och köpte en prissestårta åt födelsedagsbarnet på vägen hem. Seth traskade fram mot hemdörren när han upptäckte att den var uppbruten. Dörren var vidöppen. Små vattenpölar som ledde uppför trappan fick Seth att halka till när han oroligt sprang upp till Fridas rum. Blodspår fanns på mattan i Fridas rum, i hallen och vid bakdörren där även en liten tygsko låg. Seth var djupt chockad när han läste upp en lapp som gärningsmännen hade skrivit till honom. Tårarna rann ner för kinderna när han förstod att tioåriga Frida hade blivit kidnappad. Lappen hade en blodfläck på sig och löd: ”Vill du se din dotter levandes igen så ska du komma med stolen som finns i konstgalleriet till garaget vid Björkvägen klockan tio idag. Ensam. Annars får du aldrig se din dotter levandes igen.

Seth visste inte vad han ska göra men tanken av att han aldrig skulle få se sin kära dotter igen stack i bröstet. Han var tvungen att stjäla stolen. *** Strax innan klockan nio på kvällen, väntade Seth otåligt utanför konstgalleriet klädd i en svart rock som kunde misstas för en klänning. Till slut fick Seth ta sitt sista bloss och gå genom dörrtröskeln till konstgalleriet. Där var den, längst bort i den breda salen stod stolen den på fyra krokiga ben. ”Ska jag bara ta den och springa härifrån?” Övervakningskameror fanns i varenda vrå av salen och två vakter befann sig vid närheten av den konturskarpa stolen. Seth tog av sig sin rock och knäppte upp skjortkragen. Han stoppade ner händerna i byxfickorna som såg ut att vibrera samt undvek ögonkontakt med alla i salen. ”Nej, jag måste skapa en distraktion”. Noggrant granskade han salen och fick syn på en brandalarmsknapp. Tänka sig att en så liten knapp kan orsaka så stort kaos. Planen hade fungerat. Salen hölls på att evakueras då Seth sträckte sig över sammetsrepet och drog med sig stolen ut via en tom nödutgång.

Klockan var fem i tio när Seth tryckte plattan i mattan. Svett droppade ner för pannan. Ögonen var röda och hoppade nästan ut ur ögonlocket som stängdes varannan minut. Han slungades mot dörren när han djärvt svängde in i Björkvägen förbi en massa bilar.

Utanför garaget iakttogs Seth av två svartklädda män. Den tjockare mannen riktade en pistol mot Fridas huvud och den smalare stod bredvid honom med en storväska på axeln. Fridas ögon glittrade när hon såg på Seth som pustade ut. ”Är du ensam?”, frågade en av männen med en östeuropeiskbrytning. Seth nickade och lade den stulna stolen långsamt ner på marken. Mannen bredvid gick hastigt fram till stolen och lade den i väskan. Mannen släppte taget om Frida som sprang med stora steg mot en gråtfärdig Seth vilket väntade in henne med vidsträckta armar.

Plötsligt hörs sirener och vad som låter som bilbromsar. Blandade röster hördes en bit bakom Seth. Men ett knall fick rösterna att tystna och lilla Frida att falla.

Skribent: Hemayat

Han börjar med att få fram alla mina delar; sitsen, armstöden, ryggstödet. Det här är intressant… inga ben den här gången. Sen målar han mig svart. Okej, är jag färdig nu? Ehhh, jag har sett bättre ut förr!

Men nu nämner han ’’lampor’’ och ’’glas’’ som ska sättas fast på mig. Så jag ska ha lampor och glas på mig? Okej, det här är nytt! Men det är bara ett problem. Aldrig har jag blivit byggd såhär LITEN! Jag var alltid blivit byggd så stor att i alla fall människorna kan använda mig. Vem ska använda mig nu?!

Vad meningslöst...

Tydligen så bygger han mig för någon utställning på en plats som heter ”Subtopia”...Så det är meningen att jag ska vara så här meningslös, jag menar liten...okej.

2 månader har gått sedan jag sist såg honom. Kommer han ens komma tillbaka, eller har de stängt skolan? Om de har stängt skolan, hur länge kommer jag då behöva vänta tills någon ens rör mig? Ibland har jag väntat i femtio år, men om denna skola verkligen har stängt, hur länge kommer jag bara vara här för att sen ruttna? I hundra år, eller mer? Kan jag vänta så länge? Är jag verkligen odödlig? Såklart han kommer tillbaka.

Trodde jag verkligen att jag skulle ruttna här?! Nu säger han också att jag kanske inte ens ska ha några lampor, bara några ben till, en platta längst ner, någon målning och några lerfigurer och sen är jag klar.

Inget mer?

Nu är jag klar! Jag känner mig inte så liten längre. Jag har blivit målad med olika färger hela vägen ner till mina nya bens övre halva. Resten är svart. På sitsen finns det nu en lergubbe. På den ovalformade plattan lade han en större ’’smält’’ figur. Jag kan inte se den nu. Okej, så jag förstår nu att jag inte blev byggd för att sittas på utan för att vara en metafor. Hur som helst, jag är klar och redo för utställningen.

Redo att bli stirrad på...

Såhär har det varit nu i tusentals år. När jag går sönder, kommer min själ leta efter en annan stol att flytta in i medan jag blir ett evigt skal. Jag vaknar direkt upp i en annan stol. Aldrig kommer jag undan det här! Det är nog bara att vänta tills det inte finns några stolar på jorden…

Jag har helt glömt bort vad jag är! En människa, en katt, eller en kamel?

Som en stol, kan jag inte röra mig eller prata och jag är inte känslosam. Tiden går så snabb när man är som jag. Hundratals år känns bara som tio. Jag kan fortfarande lära mig saker, men för övrigt är jag bara en stol.

Min själ har flyttat runt lite överallt. Från det de nu kallar för Egypten till olika ställen i Europa men just nu är jag i Sverige. Jag har lärt mig oräkneligt många språk.

Nu för tiden är jag mer van vid att vara en stol än att vara något levande. Jag är van vid dett kretslopp och är nöjd över att jag i alla fall används.

Varför berättar jag det här? Jo därför att jag aldrig tidigare har haft en egen vän. Någon som alltid kommer finnas där på min sits. Som aldrig kommer lämna mig trots att vi känt varandra i tusentals år. Lergubben, jag vill bara fråga dig; Är du fast, du också?

Amer Avdic 9B

127 i form av en stol Min stol är en sådan sorts stol som man drömmer om att få sitta i! Den är uppbyggd av siffrorna 1,2 och 7. Dessa siffror symboliserar min postadress. Jag har bott i 127- området hela mitt liv. Här är jag född och det är på denna plats jag känner mig hemma. Här finns min skola och här har jag mina vänner.

Första dagen när jag skulle börja mitt arbete med stolen så ritade jag en skiss av hur den skulle se ut och jag antecknade också vilket material min stol skulle vara gjord och bestå av. Min stols ryggstöd och armstöd skulle vara i trä. Stolens klädsel skulle bestå av grönt kamouflagemönstrat tyg. Jag tänkte att tyget skulle ge stolen ett smakfullt utseende.

Jag valde att låta siffrorna 1, 2 och 7 vara de olika delarna som min stol skulle vara uppbyggd av. Jag tänkte att min stol skulle skilja sig från andra stolars utseende. Armstöden på alla stolar som jag har sett har varit väldigt trista. Jag ville att formen och designen på min stols armstöd skulle göra så att folk reagerade och lade märke till dem.

Under vårterminen när jag hade träslöjdslektioner arbetade jag med att framställa min stol. Terminen efter var det dags för syslöjd och jag skulle klä min stol i det kamouflage-mönstrade tyg som jag hade valt. Från idé till färdig stol tog arbetet 10 månader.

Jag är nöjd med min stol och den blev bättre än vad jag hade förväntat mig. Den blev klar innan deadline vilket förvånade mig, jag trodde att det skulle ta längre tid att skapa stolen.

Araz

Den efterlysta stolen

Karl vaknar upp en natt på decembermånaden 1993. Det hörs högljudda röster från nedervåningen av äldre människor. Plötsligt går alla ut genom entrédörren. Det blir tyst ett tag, men efter bara några sekunder hör han häftiga ljud utifrån. Han tittar ut genom fönstret och ser regnbågens alla färger på himlen.

Karl struntar i att gå ut och tända fyrverkerier.

Han går ner till nedervåningen och tar en kall bärs från kylskåpen sedan sätter Karl sig på sittmöbeln.

Han tittar åt höger och ser grannens stol i sällskapsrummet, han blir genast intresserad av den. Karl lägger sedan biran på bordet och går till grannen.

Efter att han knackat på ytterdörren så öppnar grannen David dörren efter att ha försökt att låsa upp dörren för tjugonde gången och ser rakt in på honom JA! gamlingen är berusad, bäst att passa på och stjäla stolen, säger han till säg själv.

Han puttar till David så att han faller omkull och går tyst in i huset. Ingen var hemma, alla var upptagna på att tända raketer. Under tiden så bär Karl ut stolen från huset och tar in den till deras hus. Han tar den till hans rum.

Sedan började Karl säga till sig själv: Den stolen har jag ju stulit från min granne, det är klart att jag åker fast bara de får syn på den.

Då började han minnas att när han var liten tyckte han väldigt mycket om fotboll och som tur så fanns det fotbolls-tyg hemma så han använde de till att täcka hela stolen genom att sy fast tyget runt stolen.

Strax efter bär han ner stolen till källaren för att gömma den där. Sen går han och sover…

På morgonen när Karl vaknar upp hör han hur David skriker: Vart är min stol? den är ju värd en massa stålar!!!

Karl ville lämna tillbaka stolen för att han skulle ha skämt ut sig om alla fick reda på det, så han var bara tyst. David polisanmälde stolen, den hamnade sedan i alla sociala medier om att den blivit stulen. Karl fick panik och han visste inte vad han skulle göra, så han lastade stolen på en lastbil som han hyrt från bensinmacken och åkte långt iväg med den…

Naimul 9c

Vågor av känslor Det var en gång en ung flicka vid namn Inaya som hade lockigt mörkt brunt hår och becksvarta ögon som natthimlen. Hon hade en stor mängd personsonlighetsstörningar som gjorde hennes liv väldigt komplicerad. En kall höstdag satt hon utan sällskap i slutet av skolgården med händerna i fickan och tittade på hur de färgglada löven flög runt medans hon dagdrömde sig bort när hon plötsligt kände en knuff i ryggen. Hon vände sig rasket om och såg att det var hennes kusin som ständigt tryckte ner henne, han titta henne i djupt i ögon och sa.

- Här sitter du och tänker medan hela världen har roligare.

De orden slog henne hårt i hjärtat och i det ögonblicket insåg hon hur hon hade slösar bort hennes liv på att tänka på saker som inte händer på riktigt. Med en irriterad blick sa hon -Det har dig inget att göra med.

Sedan ställde hon sig hastigt upp och fortsatte hemåt med domnade ben, på väg hem ifrågasatte hon sig själv.

När hon äntligen var hemma så hade hon en sorgsen ansiktes utryck som fick hennes mamma fråga hur hennes dag hade varit med ett stort brett leende, Hon sucka och sa att allt var som vanligt. Hon såg hur hennes mammas ansiktet uttryck ändrades och sa -varför är du så grå, försök att vara som du vet... De andra barnen.

Hon suckade tungt och med tröga steg fortsätter hon till hennes rum, släckte lampan och slängde sig själv på sängen och blundade. Hon tänkte på hur annorlunda och skum hon var och mest på, hur alla andra hade den hemska tanken om henne till och med hennes egna mamma. Hon ställde sig upp och satte sig i hennes fördärvade skrivbord där hon började planera hennes skolprojekt om en stol som skulle beskriva än. Hennes hjärna var utan innehåll och hon visste inte vad hon skulle göra, skulle hon göra en grå och tråkig stol som hennes personlighet. Hon satt där en lång tid när det slog en lampa i hennes huvud hon kände hur en leende började formas i hennes små läppar. Varför ska hon ständigt tänka på vad andra tycker om henne istället för att acceptera hur hon var. Inaya ställde sig upp för att tända lampan, och där satt Inaya som både byggde och skrev om sin stol hela natten och det fick henne att inse att alla är olika och det ska man acceptera.

När hon äntligen var klar med hennes stol och så kollade hon stolt på hennes stol. Den var väldigt färgglad, detaljerad med pärlor och mönster och det fick henne att fnissa lite. Den beskrev alla hennes känslor som hon hade sista tiden och hon kände hur klumpen i magen hon hade i en lång tid började försvinna långsamt. Hon rusade till skolan med stora och bredda steg för att hinna till prestationen. När hon äntligen var klar med hennes långa och väldigt känsliga prestation om hennes mörka inre känslor som hon hade haft så länge, kände hon hur tyngden från hennes axlar försvann, hon var både väldig stolt över sig själv och hon hade äntligen hittad sig själv. Efter skolan kom många fram till henne och gav henne många komplimanger om hennes prestation som hon inte hade fått så ofta När hon kom hem, hade hon ett leende i läpparna som hon inte hade gjort på länge. Hennes mamma hade Gett henne en varm och lång kram och sade -Jag ber så mycket om ursäkt för det jag sade igår, jag älskar dig oavsett vad. Med tårar som rann ner från hennes mjuka kind.

Och där stod vi och kramade om varandra.

AV: Iman Mahad 9C

En dåraktig men älskad farfar När jag var liten så berättade min far att min farfar var en man som var stolt över sina stolar. Han och min farfar hade levt i England. Min farfar hade aldrig i hela sitt liv köpt en stol åt sig själv, utan han fixade ritningar av stolar som han sen sålde efter att han hade byggt dem själv.

Men en dag, år 1967, så tvingades han att göra värnplikten även om han var 62 år gammal. Han blev skickad till en by i Polen. Det var vinter och vinden blåste kallt och det var snön i luften. Min farfar och hans kamrater hade hittat ett gömställe, som var ett övergivet hus i byn Wejherow. En av hans kamrater var skadad på grund av att metallbitar av en granat hade träffat honom när han ville hjälpa andra skadade män och det var därför som min farfar ville hjälpa honom genom att bygga en stol åt honom.

När han gick ut för att hämta material för stolen och kom tillbaka så såg han att tyskarna hade hittat deras gömställe.

Man fick inte reda på hur de döda honom, men det är något som jag gärna skulle vilja veta. Jag har alltid undrat om min farfar var arg eller ledsen på sin kamrat för att min farfar ville hjälpa honom, eller för att han aldrig hann bygga stolen.

När jag skulle göra min egen stol valde jag att färglägga den med röd färg eftersom min farfar dog. Tack vare hans stolidéer kring att bygga en stol.

Min mormor brukade berätta att han var en otroligt dåraktig man som valde en stol framför min mormor, fast jag kunde höra på hennes röst att hon fortfarande var kär i honom även efter att hon lämnat honom.

När man hittade hans ritningar efter hans död såldes dem till olika företag. Alla förutom en, och den är kvar i Polen i den byn där min farfar dog.

Folk i byn älskade min farfar för att han var snickare. Eftersom han hade byggt många stolar i sitt liv så kunde han hjälpa till med att reparera invånarnas hus. Just därför har de sparat hans sista ritning och en dag tänker jag besöka byn för att titta på den ritningen och bygga hans stol.

När min farmor och min farfar levde tillsammans när de var yngre så ville min farmor veta varför han var besatt av stolar. Han berättade en dag när de båda var 17 år gamla och befann sig i Birmingham, att han byggde stolar när han var yngre eftersom han ville hjälpa sin mor med hennes ryggproblem. Samtidigt blev han besatt av stolar. Själv har jag nu samma besatthet av stolar och samma ambition att bygga som min farfar hade.

Hamid Oria 9B

Den som gapar efter mycket…

Det var nästan fullt på den lilla fritidsgården när hon kom in. Det var kvavt och det luktade blöt hund.

Tjejen fällde ner luvan och skakade av vattnet från pälsjackan. Alla ungdomar kollade på fotbollsmatchen som visades på Tv. De satt ihop tryckta i soffan och några satt på stolar. Hon tog av sig sin högra skinnhandske och hälsade på alla som var där. Hon ville få en plats, men plats fanns det inte gott om!

Hon började leta efter någonting att sitta på, en stol eller pall men hittade ingen. Hon frågade personalen om nycklarna till personalrummet och där hittade hon en enkel liten fåtölj. Den var ganska dammig och det märktes att ingen hade suttit i den på länge. Hon tog ett kliv närmare och blåste bort det mesta av dammet från fåtöljen. Av någon konstig anledning började hon fundera över hur mycket den kunde vara värd. Läder och guldfärg, ingen dålig kombination tänkte hon.

Hon stoppade in handen i sin jeansfickan, tog upp en tuggummiförpackning och stoppade in två tug�gummin i munnen. Hon gick mot personalrummet dörr, spottade ut tuggummina i handen och tryckte in de i låshuset på dörren. Tjejen tänkte stjäla fåtöljen.

Hon gav tillbaka nycklarna till personalen men smög genast tillbaka till personalrummet. Hon studerade stolen noggrant. Tanken att stjäla den gjorde så att hon rös till i kroppen samtidigt som hon blev törstig och blöt i handflatorna. Adrenalinet pumpade snabbare och snabbare. Hennes blick var fastnaglad på stolen då hon började fundera över vilka konsekvenserna skulle kunde bli om hon stal den. Hennes djupsinniga tänkande stördes av ett plötsligt ljud. Handtaget på dörren rörde sig och dörren öppnades raskt. Där stod Pär, fritidsledaren. Det första han lade märke till var tuggummit i låshuset som hade kletat fast. Pär anade att hon försökte stjäla något från kontoret så det första han gjorde var att anklaga henne för det. Hon försökte försvara sig, vilket ledde till ett häftigt argumenterande. Pär hotade med att polisanmäla henne, men det var något hon inte accepterade. Hon tog tag i närmsta hårda föremål som var ett skohorn och slog det i huvudet på honom. Samtidigt som hon slog Pär med skohornet råkade hon också slå till fåtöljen. Som tur var så blev det bara ett litet märke i den, nästan som ett litet rivmärke. Pär tuppade av och tjejen sprang snabbt ifrån fritidsgården, släpandes på fåtöljen och med ett stort leende på sina läppar.

När hon kom hem ställde hon fåtöljen prydligt i hallen bland alla sina tusentals par skor. Den passade perfekt!

När hon kröp ner i sin säng den kvällen för att sova, började hon tänka på vad hon hade gjort mot Pär.

Hon fick ont i hjärtat, blev tårögd och fick ångest på grund av incidenten. Hon sökte upp Pärs mobilnummer på Eniro och ringde till honom. Han svarade med en svag röst som fick henne att rysa till. Hon bad om ursäkt för sitt beteende och berättade hela sanningen. När samtalet var över hade de kommit överens om att hjälpas åt med att sälja fåtöljen. Pär kände en person som tidigare varit intresserad av att köpa fåtöljen.

Dagen därpå träffades Pär och hon för att göra upp en plan om hur de skulle få fåtöljen såld. Pär tog kontakt med killen som tidigare varit intresserad. Han visade stort intresse för att köpa fåtöljen och dem kom överens om ett pris som tjejen tyckte var rimligt. Kille skulle ha den med på en stolutställning på ett ställe i Alby som hette Subtopia. Pär och tjejen sa att det var okej så länge killen inte berättade vem han köpt den av och varifrån fåtöljen kom.

Kort tid efter det att utställningen var slut blev stolen massproducerad och alla fritidsgårdar och skolor runt om i Sverige var lyckliga ägare till just en sådan stol. Lika kort tid efter det att utställningen var slut, gick en tjej omkring och grämde sig över att hon sålt en viss stol, till en viss person, alldeles för billigt!

Elma

Don`t give up, I did!

Min stol symboliserar att när du tror att någonting ska på bli ett sätt, men istället blir det på ett helt annat vis, och du tänker: ”Hur i hela friden blev det såhär!”

Du känner dig inte nöjd och du vill bara slå sönder stolen du har gjort (precis som jag tänkte göra),men tänk då; Vad kommer förbättras om jag gör det och måste börjar om?! Din tid försvinner och då hinner du inte klart och då ångrar du dig igen. Så snälla ni som tänker så här, tänk inte så!! Fortsätt bara med det du har påbörjat!

Första dagen som var en sån där dag då man bara ville sitta hemma och inte göra någonting alls, var en regnig dag. Den dagen var jag på väg till bilden med tunga steg och ville helst bara gå hem igen, tillbaka till min säng och sova. Jag kom in i bildsalen och satte mig ner på den obekväma trästolen. Dagen hade kommit då det var det dags att påbörja ett nytt projekt på bilden som var att tillverka egna stolar. Det första vi skulle göra var att skissa stolarna, sedan skulle vi lägga mått och rita med färg hur stolen skulle se ut. Stolarna fick se ut hur som helst, ha en design som man aldrig hade tänkt att en stol skulle kunna ha. För min del så tyckte jag att detta projekt skulle bli jätteroligt och kreativt och som säkert skulle få andra människor att bli inspirerande.

Det första jag började göra var att prova mig fram med olika skisser på stolar som jag hade skissat i min skissbok som vi fick av vår bildlärare Sten som är en kreativ och entusiastisk människa och som har en viss passion för konst! Jag satt och tänkte på vilken skiss som skulle passa bäst som en stol och som skulle bli häftigt att tillverka, men ingen av skisserna var den rätta och jag blev lite frustrerad. Men sen kom ett pling i mitt huvud som sa att så borde din stol se ut! Då började jag direkt skissa ut tanken jag hade i mitt huvud som var en måne. Månen skulle symbolisera lite av mitt land Pakistan som har en måne i sin flagga och jag tänkte, varför inte?! och skissade en måne.

Det tog rätt lång tid att få fram den perfekta månen för det var lite klurigt men det löste sig rätt bra och jag var nöjd. Det var lite svårt att bestämma sig för om min stol skulle vara gjort av t.ex. kartong, trä metall, lera eller något helt annat material.

Dagen därpå så bestämde jag att den skulle vara av gips, därför att jag aldrig hade provat det förut och det skulle bli något nytt för mig och kanske något som jag kunde använda mig av. Såklart så skulle jag få hjälp med hur man gör, och det var inte så svårt som jag tänkte mig.

Dagen då vi skulle påbörja byggandet av stolarna så var det lite klurigt att få fram själva formen, men jag tänkte och försökte och frågade min träslöjdslärare Stefan som är en riktig produktiv snickare med fina idéer. Han är snäll och hjälpsam om man lyssnar på honom. Stefan hade en idé om hur vi skulle göra stolen och han började med att hitta något runt som en fotboll som vi sedan skulle försöka forma till en måne, men problemet var att vi inte hittade någon fotboll som vi kunde använda. Nästa gång då det var träslöjd så hade Stefan ett paket med ballonger med sig. Först förstod jag inte vad man skulle använda dem till men han berättade att vi skulle lägga gips runt ballongen och sedan vänta tills den torkat.

När detta var klart så tyckte jag att den var för tunn så jag började lägga ett lager till med gips. Det såg rätt bra men jag förstod inte hur det möjligt skulle bli en måne av gipset.

Då uppstod ett problem. Jag blev arg och ville ge upp projektet och bara brista ut i tårar. Flera dagar gick och jag visste inte hur det skulle bli en måne av gipset så jag fortsatte istället med att göra en sits av trä som sedan skulle kläs med gummi som skulle göra sitsen bekväm och mjuk. När det var klart valde jag ett blått tyg till sitsen på syslöjden, men problemet med att forma gipskulan var fortfarande ett problem, men vad kunde jag göra?

Dagar gick och ingenting hände. Istället bestämde jag att stolen skulle få se ut som den ser ut och jag orkade inte slösa tid på det och istället började jag måla den och fixa den så att den skulle se lite professionell ut så att någon i framtiden skulle vilja ha en sådan stol. Slutligen var det dags att ta en ”fuskbild” som ser ut som att man sitta i stolen på riktigt.

När allt jobb var utfört var det dags för premiär för stolarna på Subtopia. Detta projekt var rätt roligt, men för mig lite svårt. Därför har jag döpt min stol till ” Don´t give up” vilket jag gjorde och som inte var så bra.

Eliza Dogar 9a

Början Hej jag heter Stol och min skapare heter Alazar Beyene.Han går i årskurs 9 på Lillholmsskolan. Anledningen till att jag skapades var för att Alazar och hans årskurs skulle arbeta med ett projekt i skolan där man skulle skapa varsin egen stol i en liten version.

Jag blev producerad under höstterminen 2017.

Alazar har hämtat idén till hur jag skulle se ut från de etiopiska klippkyrkorna. De etiopiska klippkyrkorna är nergrävda under marken.

När han tänkte på kyrkorna så tänkte han också på en saga som handlade om en kung och hans stol. Varför han gjorde mig i denna design var för att han älskar sitt hemland och landets kultur. Här är berättelsen som Alazar tänkte på: Det var en gång en etiopisk kung. Han och hans familj hade ett bekymmer. Det var att de inte hade något att sitta på, utan de brukade sitta på varandra. Kungen var en väldig rik och smart person som gillade ärliga personer. Han gillade även personer som gjorde saker som han sa åt dem att göra.

Efter 10 års krigande mot Kenya så vann Etiopien trots att de inte hade haft några vapen!

När de hade tagit över Nairobi så såg kungen en tavla där en man satt på något. Kungen funderade över vad det var som mannen satt på. Det var i alla fall inte en människa tänkte han När etiopiska folket hade koloniserat Kenya så hade också hela kungens familj flyttat med honom, förutom hans äldsta son för han skulle ta hand om Etiopiens och Somalias problem.

Under ett helt år gick kungen omkring och tänkte på bilden han hade sett. Han kallade på alla tjänare som var mellan 15 och 19 år gamla. Kungen berättade att de hade 1 år på sig att göra det föremålet som den mannen på bilden hade suttit på. Kungen berättade också att den som gjorde denna exakta stol på riktigt inte längre skulle vara tjänare utan att han själv skulle få tjänare och hans familj skulle få 5 kor, 10 kilo vetemjöl och bli rik.

När alla hade lämnat den fina salen som var inredd i guld och som hade fina målningar i taket, så pratade alla om stolen och de tyckte att den var ful. De kom på att de alla skulle göra stolen finare så att kungen skulle gilla den.

Bland alla tjänare så fanns den en kille som hette Alazar. Han gick inte med på det de andra hade kommit överens om att göra stolen finare. Han började bygga den och efter tio månaden var inte stolen klar för det var svår att bygga den.

Han hörde de andra snacka om att deras stolar hade guld och kuddar. När han berättade om det för sin mamma så sa hans mamma att han inte skulle bry sig, och att han skulle fortsätta bygga den stolen som kungen hade sagt.

Efter tolv månader så var tiden inne och det var bara en dag kvar. Alazar var klar och när han tittade på stolen sa han till sin mamma att den var ful och att kungen inte skulle gilla den för att det var kungen som skulle sitta på den och kungar var värda bättre!

När dagen var inne så kallade kungen till sig alla tjänare och det var dags att visa upp sina stolar. Alla stod på led ute i den blomstrande trädgården vid kungens palats.Alla tjänarna förutom Alazar, hade guld, läder och ull på sina stolar. När Alazar visade sin stol skrattade alla åt den för de tyckte att den var ful.

Då skämdes Alazar och blev ledsen och ställde sig sist i ledet. Då hörde man kungens röst: ”Äntligen har någon lytt mig och gjort den stol jag bad om!” ”Hur kan du som är kung gilla en så fattig stol” frågade en av tjänarna. ”Det jag ville ha var den stol som jag visa er och inte en lyxig stol. Jag ville se vem som var ärlig och som gjorde som jag bad om, och det är bara Alazar som har gjort det”, sa kungen.

Kungen gav Alazar och hans familj 5 kor, 10 kilo vetemjöl och egna tjänare, precis som han hade lovat.

Alazar Beyene 9B

Stolen med vingar Hmm, undrar hur jag ska göra med denna skiss? Borde jag verkligen ha vingar på stolen? Maten var klar och jag gick ner och satt mig och började äta. Mamma pratade om någon dum kollega på jobbet som bara gjorde saker när chefen tittade på, men annars så gjorde hon inget alls.

Då kom jag på den briljanta idén att jag borde ha vingarna på min stol! Vet inte varför men det som min mamma berätta fick mig att vilja ha vingar.

Jag rusade till min lilla verkstad vid garaget och började fixa med stolen. Den är äntligen färdig och det tog mig bara sex timmar, men den är klar nu när klockan visar 00:28. Jag är dödstrött men innan jag lägger mig ska jag skicka den till verkstadsidan.se.

När jag vaknade dagen efter såg jag på min mobil att jag hade fått ett meddelande från ett nummer som inte var bekant. Jag kollar vad det stod och det var verkstaden som meddelade att de ville att jag skulle sälja stolen och att den skulle bli en succé. Jag blev chockad och tänkte att just mitt verk blev ett under!

Jag skickade svar tillbaka att jag gärna ville sälja stolen så de gav mig information till kunder som ville köpa den. Min första kund ville ha sin stol den andra oktober. Shit, den andra oktober kommer inte gå.

Jag har ju fest då! Den kommer inte att komma i tid och vad ska jag göra? Kunden kommer bli besviken och arg och det är inte en bra start på min första stol jag ska sälja. Ingen kommer vilja köpa något av mig och de kommer tro att jag är en hemsk leverantör! Jag måste ringa och säga att den kommer försent.

Några dagar senare ser jag att min stol finns på alla möjliga reklamer både i Sverige och i andra delar av världen!

Marija Radivojevic 9B

Det hemska ögat •

Min stol är röd och lackad

•

Den har ett svartvitt öga på ryggstödet

•

Stolen har två ben

•

Jag kom på konstruktionen av stolen när jag tänkte på att jag ville göra en simpel stol

•

Det tog ca. 2 månader att bygga stolen ( 6–8 lektioner)

Det var en dag då vår galne bildlärare Sten, som jobbar på Lillholmsskolan, en skola som har årskurserna 0-9 och är byggd i tegel, berättade att vi skulle bygga stolar. Vi skulle sedan ställa ut stolarna på en utställning i Alby. Stolen skulle inte vara i verklig storlek, den skulle vara ganska liten. Så liten att en docka skulle kunna sitta i den. Stolen fick vara i vilken form som helst och man fick välja mellan ganska många olika material och om skolan inte hade det materialet så skulle de beställa det. Stolen fick även vara i vilken färg som helst.

Vi fick en bok där man skulle skissa olika sorters stolar som man kom att tänka på. Jag behövde bara skissa en stol då jag var säker på vilken slags stol jag ville göra. Jag var så säker på vad för slags stol jag ville göra eftersom jag inte ville göra någon komplicerad stol.

Under nästa träslöjdslektion så skulle man få börja såga ut bitar som man skulle använda på sin stol.

Först så skulle man limma och spika ihop ryggen med benen, och sen skulle man slipa och till slut måla den.

I början av detta arbete så var jag inte så sugen på att göra en stol för att det var ett långtids-projekt som man skulle hålla på med i ungefär 1 år, men sedan tänkte jag bara ”det är bara att hålla ut”.

Mitt mål blev verklighet och min stol blev som jag hade tänkt mig och jag är så himla nöjd!

Dessutom blev min stol en succé på utställningen.

Jag hörde folk säga bra saker om min stol. De gav beröm för de fina färgerna jag valt och jag hörde även folk säga att de gärna hade köpt den om den hade funnit i verklig storlek.

Nicholaus Lazaridis 9B

Vågar du sätta dig?

Ingen vet var den kom ifrån eller vem som skapade den. Första gången man fann den var 3500 år sedan i ett övergivet slott i skogen. Det går kalla kårar längs din ryggrad när du tänker på vad denna tron möjligen kan ha använts till.

Du tar tag i de gamla guldfärgade trähandtagen och vid det ögonblicket kommer du närmre ödet, sanningen. Den höga höjden börjar snart göra dig illa till mods och det börjar bubbla i magen och ila i venerna. Väl uppe på toppen märker du att luften känns klarare och blåsten starkare. Du sätter dig till rätta på den bekväma läderkudden och lutar dig tillbaka mot den enorma vågiga ryggen med den stora kronan som indikerar att den som sitter här är fursten.

Du sluter nu ögonen och frånochmed denna tidpunkt finns det endast två sätt din framtid kan utspela sig på. Antingen försvinner du. Ingen vet var du tar vägen och det enda vi är lämnade med är ekot av ditt hjärtskärande skrik.

Eller så blir du vald. Ingen vet säkert vad det är som verkligen händer om du blir vald men det finns många teorier. De flesta tror att du blir utvald till mörkrets kejsare och vissa säger att du får all den makt du kan tänka dig. Du bestämmer över allt och alla och du kan få vad du än vill ha. Jag personligen tror att det är ensamt att vara så mäktig. Du har alla prylar du alltid velat ha och makt över hela jorden men det du saknar är empati och kärlek.

Så vågar du klättra upp och se ifall just du, är den utvalde?

Michelle Hansen

Svarta tankar Det var en hel vanlig dag i Lillholmsskolan i bildsalen och vi elever hade fått uppdraget av våra lärare att bygga egna stolar. En stol som man själv fick designa. Bildläraren Sten sade åt oss att vi först skulle få rita en modell, men jag visste inte att efter vi skulle få bygga en stol. Så jag bara gjorde något slarvigt.

Vi höll på med dem i ca. ett halvt år.

Jag hade jättesvårt att fixa min stol och var efter än alla andra. Jag bytte design på min stol väldigt ofta för jag inte riktigt visste hur jag skulle bygga. Jag var inte intresserad av att fixa eller vara med och bygga en stol, tyckte inte om idén. Så jag gjorde en vanlig svart stol som hade ingen mening utan jag bara gjorde den för var tvungen att bygga en stol innan utställningen. Min stol är helt vanlig stol gjord av trä och är helt svartmålad.

När jag tillverkade min stol i träslöjden, så noterade jag att min stol inte var lika fin som alla andras. Jag tyckte den var för vanlig och det var således inget speciell med den. Medan jag byggde den så brydde jag mig inte så mycket. Jag ville bara bli klar för jag visste ändå att den inte skulle bli ganska bra.

Sedan när jag blev nästan klar så tyckte jag att den inte såg dålig ut som jag först hade trott. Men om jag måste beskriva min stol så skulle jag beskriva den som mörkret, för att den är helsvart utan några som helst andra färgglada färger. Utan den ser faktiskt lite deppig ut. Mina tankar var tyvärr helt tomma när jag byggde min stol.

Däremot måste jag ha en mening på min stol vilket jag inte har, så jag har tänk på att meningen med stolen är att den inte ser ut som andra vanliga stolar. För att designen är annorlunda än vanliga köksstolar.

När jag var klar med stolen, så insåg jag att utseenden med den spelade inte så stor roll. För det är inte utsidan som räknas utan det är insidan som räknas. Det är som en person kan vara fin på utsidan medan på insidan kan personen vara oschysst. Så låt inte utsidan lura dig.

Av: Revekka 9c

Teslas strategi Jag sitter i skolans konstnärliga bild-sal som är full av tavlor och andra färgglada dekorationer, tillsammans med alla andra elever i min grupp och min bildlärare. Man kan se hur alla pennor, penslar, sudd, målarfärger och andra prylar är perfekt sorterade i ordning som är efter alla spektrums färger eller efter nummer på grejerna. Sten, vår fiffiga och kreativa bildlärare som alltid har produktiva idéer och optimistiska tankar i huvudet, gav oss en uppgift att skissa så många stolar som möjligt och sen välja en stol som vi skulle kunna tänka oss att konstruera i en förminskad modell.

Jag tänker för mig själv att själva uppgiften inte kunde vara så svår. Vad är det värsta som kan hända?

Rita bara ett par dussin stolar om det går, och bara välja en av dem som jag tycker ser bra ut och sen börja jobba vidare på den. Hur enkelt som helst! Men jag hade fel!!!

Efter tio minuter sitter jag på min plats. jag har skissat ner några få stycken idéer i mitt skissblock, men i mina ögon är ingen av dem tillräckligt bra. Det är lika frustrerande som att få skrivkramp mitt i skrivande av en berättelse som man vill ska bli perfekt. Mitt huvud är tomt! Inga idéer, ingenting! Det känns som vakuum har invaderat mitt huvud, som att förmågan till kreativt tänkande bara försvunnit.

Hur vill de egentligen att stolen ska vara? De från det där företaget eller industri eller vad det nu kan vara. De som ska välja ut några få stolar av alla stolar och se till så de produceras. Ska den vara så annorlunda och unikt som det bara går? Ska den vara lämplig för att locka kunder till att köpa den eller ska den säljas till skolor? Till skolor, då borde den vara på något sätt cool och ha ett annorlunda utseende så att eleverna tycker om den, men även bekväm så att lärarna kan tänka sig att ha en till sitt klassrum.

Eller ska den säljas i IKEA-varuhusen? Då borde den vara bekväm men inte så annorlunda. Enkel med andra ord. Vilken kund skulle vilja ha gitarrliknande stolar i sitt kök? Inte så många i alla fall. De flesta har svårt att tänka sig köpa möbler med galet utseenden.

Men hur vill jag ha utseendet på min stol? Vilken färg eller färger vill jag att den ska ha? Vad är motivet eller budskapet? Hela grejen med uppgiften får mig att känna det som om min hjärna åker karuseller på Gröna Lund. Lyckan verkar inte vara på min sida!

Jag tittar mig runt i bildsalen och mina ögon vandrar omkring och studerar andra elevers ansiktsuttryck.

Det verkar gå bra för dem. De flesta skissar bara på och kör hårt. Majoriteten av eleverna har ett entusiastiskt ansiktsuttryck, förutom några få som inte verkar ha kommit igång. En av dem är jag.

Efter cirka 50 minuter är lektionen slut och alla går hem. Hemma har jag inget att göra. Städning är redan gjort och inga läxor finns att göra. Jag befinner mig i mitt rum, liggandes utmattad efter skoldagen på min säng och känner mig rastlös. Jaha, jag har ju i alla fall tid till att hitta på något med det där projektet. Men hur? Jag vet inte. Den bekanta känslan av tomhet fyller mig åter igen. Alla de där uppfinnarna, vetenskapsmännen och filosoferna. Hur kom de på sina idéer eller upptäckter? Mina tankar hamnar hos den serbiska-amerikanska uppfinnaren, forskaren även ingenjören, Nikola Tesla. Den riktiga och sanna uppfinnaren av den praktiska växelström systemet. Han sa en gång ”Var ensam, det är hemligheten bakom uppfinning. Var ensam, det är då idéer föds.” Han kanske har rätt. Jag kanske borde göra som han säger. Vara ensam, vilket jag är det nu. Det här är kanske den perfekta stunden för att skapa idéer om min stol.

Jag tänker och tänker på allt möjligt. Från skola till vardagslivet till mina intressen och vänner. Allt i hopp om att det kan ge mig lite inspiration. Sen surfar jag på nätet på jakt efter stolar med varierande utseenden. Jag lägger märke till att det i alla fall känns någorlunda lättare för mig att tänka när jag är ensam. Två ord dyker upp i mitt huvud. ”Orientalen” och ”mellanöstern”. Två ord som har med kultur att göra.

Jag ser framför mig en stol som tillhör någon med högre makt. Det kan vara en kung. Det kan vara en drottning eller en prins eller en prinsessa, en kejsare, eller mer likt en sultan, en härskare över mellanöstern. Först ser jag en bit kvadratformad träplatta som är utsmyckad med orientaliska blommiga mönster.

Vid två av sidorna av plattan finns det klara glasrutor som sitter fast stående på träplattan med två mål-

ningar av vita slottkupoler på glasrutorna. På träplattan, i mitten finns en stomme med en cirkulär sits och på toppen vita prickar på kanten. På sitsen ligger det en kudde klädd med kinesiskt sidentyg. Självklart importerats från Kina. Man kan känna sultanens makt så fort man sätter sig i stolen. Då har jag det!

Nu vet jag exakt hur min stol ska se ut! Det är den där sultanstolen som är mitt ideal på min stol! Teslas tips på att komma på idéer fungerade verkligen för mig!

Jag börjar genast leta efter papper och greppar min penna, redo för att skissa ner min idealiska stol. När jag är slutligen är klar med min skiss, tittar jag ner på pappret med en belåten blick och känner att jag verkligen har klarat detta. Nu vet jag hur jag ska utforma min stol. Jag tittar ner på skissen igen. Där ser jag en skiss av den mäktiga sultan stolen i min fantasi som snart ska bli verklighet.

Zahra Al-Khishali 9A

Jag rymde för din skull, min stol!

Jag satt på The South Eastern Ohio Regional fängelset och tänkte på alla misstag jag gjort i mitt liv. Tänkte på alla saker som jag har velat göra, men aldrig lyckats med. En av de sakerna var att bygga en egen stol. Anledningen till varför jag inte hade gjort den tidigare, var på grund av att jag fått livstid i fängelset. Jag ville uppfylla min enda önskan, även om det bara var en stol.

Jag fick prata med fängelsedirektören, som sa att det var omöjligt för mig att bli frisläppt. Jag blev arg och började skrika, för att det enda jag ville var att bygga en egen stol. De förde in mig i min cell igen.

Jag var förbannad och tänkte att jag skulle bygga den där stolen även om jag inte fick komma ut härifrån.

Nästa dag så försökte jag igen att övertala fängelsedirektören om att få bygga stolen, men lyckades inte.

Jag fick ett negativt svar igen och blev ännu argare och skrek ännu högre. När jag var på väg in i min cell hörde jag någon skratta och säga: ”Killen där borta verkligen är dum! Han vill lämna fängelset bara för att bygga en stol”.

Jag blev rasande! Jag gick direkt fram till honom och skällde ut honom. När jag såg hans ansikte, såg jag på vem han var. Det var farbror Benk!

När våra blickar möttes så började tårarna rinna nedför mitt ansikte. Jag frågade honom vart han varit alla de sex åren vi letat efter honom och varför han inte hade berättat någonting för min pappa.

Han hade suttit i fängelset i sex år för bankrån och misshandel mot tjänsteman. Han sa att han inte hade velat säga något för att han ville skydda oss. Jag ställde mig upp och sa: ”Nu rymmer vi”.

Jag sparkade sönder celldörren och slog ner vakterna som var i närheten av dörren och sprang ut från fängelset med farbror Benk.

När vi hade sprungit en bit bort, såg vi en kille. Vi rånade honom och jag köpte en flygresa till Grekland dagen efter.

I Grekland åkte jag direkt till min farfar. Där hittade vi en källare och jag började bygga på min stol.

Den blev klar efter två veckor. Jag var glad över att jag lyckats göra det jag alltid drömt om. Nu när jag var fri så skulle jag göra flera saker som jag inte lyckades med tidigare i mitt liv!

Pavlos Dalis 9B

Den röda stolen Min stol hittades på av en slump. Det var en vanlig bildlektion när man skulle rita sin stol och jag ritade en massa olika stolar, men jag ville inte göra någon av dem i verkligheten! Det var bara några minuter kvar tills man var tvungen att välja en stol man skulle göra och jag kunde inte bestämma mig. Jag ritade bara något på ett papper men av en slump fick jag en idé från den grejen jag ritade och då kollade jag på den mer noggrant. Då bestämde jag mig för att det här skulle bli min stol!

På träslöjden när man skulle göra sin stol så tittade jag på alla andras stolar och då tyckte jag att deras stolar var mycket bättre och finare än min och jag tänkte att min stol var ful, men jag tyckte ändå att jag skulle göra den ändå.

Det tog många lektioner att göra min stol, för att jag gjorde om den flera gånger för att den skulle bli riktigt bra. När jag blev klar med den så tyckte jag att den blev helt ok. Den blev inte som jag trodde den skulle bli men jag gillade den.

Oskar Komorowski 9B

Livet går vidare Jag kommer ihåg den mörka och kalla morgonen. Morgonen, då det spöregnade och man ville helst bara stanna hemma i sin säng. Morgonen, då jag kom in i den lilla bildsalen, där alla lampor var tända, datorerna var avstängda och där allt material var på sin plats. Morgonen då allt började...

Allt började då Sten, vår bildlärare, satt med sin dator kopplad till projektorn och gick igenom och gav oss uppgiften ”att skissa stolar”. Sten är väldigt snäll, sympatisk och kreativ. Han tecknar väldigt fint och han bär glasögon. Jag tyckte att idéen var väldigt lätt och intressant och jag blev glad över att få en sån uppgift. Jag började skissa stolar från min fantasi. Men jag tyckte inte att de var tillräckligt bra. Ett projekt som kändes när Sten presenterade det, började nu förvandlas till en mardröm. Jag kunde inte komma på något bra!

Några lektioner senare började vår bildlärare stressa oss och sade att vi nu måste börja teckna den stol som vi sen skulle skapa i verkligheten fast i liten storlek. Jag fick panik! Det kändes som om allt skulle rasa samman! Det var som om det fanns ett stort svart hål i mitt huvud och där fanns ingenting, inte ens en utgång!

Min bildlärare gav mig en idé. Han ritade och gjorde en stol innan vi började med projektet. Hans stol var en symbol för något som ser bra och skönt ut, fast det i verkligheten kunde vara något hemskt. Jag började tänka att om jag inte kan komma på någon bra stol som man skulle vilja ha i vardagen, så borde jag kanske göra som Sten och hitta på någon symbol för stolen.

Jag började tänka på hur jag känt mig den sista tiden. Jag har en vän som bor långt bort ifrån mig och hon betyder väldigt mycket för mig. När jag började tänka på henne och på mina släktingar som bor väldigt långt bort ifrån mig, kom jag på att i stolen, borde det vara något som saknas. Jag gjorde många olika skisser och till slut tecknade jag en väldigt skön stol som man verkligen vill sätta sig på, men problemet skulle vara att den saknade ett ben. Jag tyckte att kopplingen med att man saknar någon var väldigt bra, eftersom själva idéen var att ”någon saknas” i livet. Det går att leva utan vissa personer, det blir svårare, men det är inte omöjligt, och samma sak var det med stolen. Den är skön men att sitta på den är svårt, men inte omöjligt. Jag döpte stolen till ”Livet går vidare”.

Sen kom frågan, vilket material jag skulle göra den i? Jag tyckte att göra den i trä skulle ta för lång tid.

Den bästa lösningen var att göra den av lera. Det kändes som en bra idé. Det skulle gå fort att göra. Hur svårt kan det vara att göra en stol av lera?! Det kändes som en väldigt lätt uppgift. Men nej så var det inte... man fick vara väldigt noggrann med den. Efter ungefär 6 lektioner blev jag klar med den. Då blev det dags att låta den torka i 10 dygn. Under tiden den torkade uppstod en spricka på stolens stöd. Det var för sent för att fixa till den, eftersom den redan hade torkat. Efter 10 dygnen var det dags att bränna den.

På morgonen, dagen efter bränningen skulle jag träffa Sten för att hämta stolen. Jag kommer ihåg då vi gick in i det lilla rummet, där den runda ugnen fanns tillsammans med många andra saker. Jag glömmer aldrig bort Stens ansikte då han öppnade ugnen...Hans ögon fylldes med tårar och hans mun försökte le, men på grund av någonting som befann sig i ugnen åkte mungiporna ner. Jag kom fram till ugnen och det enda jag såg var bitar av ”Livet går vidare”. Det kändes väldigt jobbigt. Så mycket tid som jag ägnade åt den!

Ja, men då var det bara till att börja limma den¨. Det var värre än att lägga pussel. Det fanns några större bitar som jag limmade fast direkt, men de mindre bitarna var väldigt svåra att limma på. Några var väldigt lika. Jag fick komma till extra lektioner, bara för att hinna med den. Jag kämpade så mycket det bara gick. Det tog ganska lång tid att limma den, ungefär 4 - 5 lektioner. Efter att den blev färdigt limmat, var det dags att spreja den med en blå färg och sen målade jag benen som jag gjorde tidigare, med svart färg. Efter att jag hade målat dem så limmade jag fast dem på stolen. Sist men inte minst la jag på en liten detalj, en svart kudde som jag har sytt i syslöjden. ”Livet går vidare” hade det väldigt svårt innan den blev till. Men äntligen efter väldigt mycket jobb och tid som jag ägnade åt den, är den nu klar och jag är väldigt glad över resultatet. Den är inte perfekt, i alla

fall så perfekt som den skulle ha varit från början. Sprickorna syns. Några bitar har gått sönder, så det finns även lite tomma utrymmen på stolen. Men vad kan jag säga, livet går vidare!

Liwia Matuszczak 9A

Skulpturen med liv Han seglade själv. Hans gäng var borta sedan bataljen med Kraken. Stormen hade pågått ganska länge nu men vad skulle en liten nederbörd kunna göra mot den stora kaptenen Piggs. Han hade en känsla av att något större än en storm var på väg, och han hade inte fel. En gigantisk varelse dök upp från havets botten. Det var en kolossal mask som liknande ett väsen med enorma vassa tänder. Han drog ut sin sabel och efter att ha lyckats smita undan väsendets attack hoppar han upp i luften. På himlen blixtrade det.

Han använder hela sin kraft för att sätta sabeln i odjurets kropp. Men odjuret öppnade sitt stora gap och svalde kapten Piggs. Varelsen var helt säker på att den hade triumferat då den kände något konstigt i sin magsäck. Det mullrade i magen och sedan blev det kallt. Kapten Piggs hade lyckats skära sönder odjurets kropp från insidan för att kunna göra sig fri. Han hoppade ur odjurets livlösa kropp och ombord på sitt skepp. Han märkte att skeppet var allvarligt skadat. Plötsligt träffades han av en stor våg som drog ner både honom och skeppet i havets djup.

Kapten Piggs drev i land på en strand. Där hittades han av en människa som tog upp honom och gick mot en fin byggnad i marmor. De passerade de stora pelarna och in mot entrén. Personen visade Piggs till en människa som var klädd i fina vita kläder som liknade en klänning.

Det tog två dagar innan Piggs vaknade. Han kollar runt och blir helt förskräckt. Han var omringad av gigantiska varelser som han aldrig sett förut. Han undrade vad som hade hänt? Drömde han? Han försöker röra på sig men det gick inte för han var fastspänd som en staty och varelserna gick omkring på två ben. Piggs hade blivit använd som modell för en skulptur och var nu fast i den. Han fick stå där hela dagen som staty. Han tänkte om han kanske hade drabbats av någon förbannelse och nu skulle han vara i en livlös statykropp för evigt.

Efter att alla hade gått och det börjat bli mörkt kollade han runt i byggnaden. Han försökte komma på hur han skulle göra sig fri. Han kanske kunde falla ner från pelaren och sedan slå mot marken så att han kunde bli fri. Han försökte slänga sig mot pelarens gräns. Det var tufft, för varje gång han slängde sig flyttade han sig bara en centimeter. Men han skulle göra allt han kunde för att bli fri. Han tänkte inte ruttna bort utan mat och inmurad i en skulptur av keramik.

Efter en längre stund, klarade han det! Han rusade ner mot marken och just när han skulle få kontakt med golvet slänger sig en liten flicka efter honom och fångar honom. Hon log stort. ’’Min pappa hade jobbat med dig i många dagar. Jag kan inte låta dig bara gå sönder’’.

Piggs var i chock för hans enda chans att göra sig fri var nu borta. ’’Vänta, dina ögon. De rör på sig!’’, skrek flickan.

Hon kastade upp kapten Piggs i luften och så slog han i marken och gick sönder i massor med bitar. Nu såg man hans ansikte och han kände att han kunde andas igen, men hans ben var fortfarande stela. Flickan stirrar på honom i chock. ’’Vem, är, du?’’ frågar flickan tyst. ’’Jag heter kapten Piggs. Jag seglade en stormig kväll och föll i vattnet och sedan drev jag iland här”. ’När jag vaknade var jag fast i den här statyn Vad är det jag har på min rygg? Blev jag en stol?!’’

Det ekade i hela byggnaden. ’’Så min pappa har gjort dig till en staty?’’

Piggs ansträngde sig för att kunna nicka. Plötsligt hördes det steg. Han såg konturer av någon i fina antika grekiska kläder. ’’Eleonora, har jag inte sagt att du inte ska prata med mina skulpturer?’’ Gå ut och andas in lite friskt luft nu, jag måste laga Piggy Stolen som jag ser att du har lekt med.’’

’’Men pappa han lever! Han kan till och med prata!’’ ”Struntprat älskling! Jag sa till dig att gå ut. Pappa måste laga sin skulptur nu…”

Dominik Nadstawny 9A

Min historia Det är jag som är stolen. Och jag har gått igenom ganska mycket i mitt liv. Allt från att se barnen växa upp till att se dem dö. Jag tillverkades för 300år sedan av en smed. På grund av allt jag upplevt kände jag att jag ville dela min historia med hela världen. Det blir väl så när man är gammal!

Att vara med på ett museum där flera hundra människor går förbi och tittar på mig, har jag dock aldrig varit med om, och om du vill veta hur jag hamnat på detta fina museum så måste du fortsätt läsa!

Det hela började en helt vanlig dag i min lilla by, norr om Stockholm. Barnen lekte i den fina kvadratformade lekparken som var utrustad med gungor och som var omringad av träd, medans deras föräldrar handlade i affärerna bredvid. Jag, jag fanns placerad på mitt vanliga ställe som var mellan två äppleträd mitt i centrum av byn. Men hur fin min lilla by än var, och trots att jag älskade den, så kunde jag inte sluta tänka på hur jag ska skulle göra för att kunna få chansen att berätta min livshistoria för resten av världen. Min by var för liten och okänd!

När jag stod där och funderade över detta kom det tre män som var klädda i svarta kostymer och som bar på skinportföljer. De stannade till framför mig och tog fram papper och penna och började anteckna något. Då visste jag att detta var min chans! Tyvärr gick de sen därifrån.

Efter en stund kom två stora lastbilar och den ena lastbilen hade en stor maskin med sig. Innan jag hann förstå vad som skulle hända, så lyfte maskinen upp mig på lastbilen. Resan var lång men nu står jag äntligen här, mitt framför dig på ett museum! Jag är putsade och ren. Äntligen får jag en chans att berätta min historia för världen!

Aleksa Miskovic 9A

Min stol Det var en molnig oktober eftermiddag i träslöjdssalen och vi fick en uppgift av vår träslöjds lärare Stefan. Uppgiften var att vi skulle bygga en stol. Det kändes som att det skulle bli roligt när vi fick uppgiften men jag hade ingen idé alls om hur min stol skulle se ut. Till slut så kom jag på att jag ville göra en stol med många färger och olika former.

När jag nästan var klar med stolen försvann den och jag blev ledsen för jag var tvungen att bygga en ny stol.

På nästa träslöjds lektion så började jag om från början med stolen men så i slutet av lektionen så hittade jag min borttappade stol som redan var klar.

Min stol har tre ben. Två framtill och ett i baktill. Sitsen är triangelformad med spetsen bakåt mot stolsryggen. Stolens ryggstöd är rombformad.

Stolarna finns nu här på Subtopia i Fittja som en utställning.

Pontus Finnman 9A

Järntronen För flera hundra år sedan smiddes en tron med 216 svärd i järn. Denna tillägnades en allsmäktig kung vid namn Roberth Baratheon – King Roberth Baratheon.

King Roberth Baratheon var en av folket beundrad man i sitt kungarike. Hans slott omgärdades av hundratals vakter. Kungafamiljen bestod dock endast av kungen själv och hans två tvillingsöner, Tommen och Geoffrey, då drottningen, Cercei Baratheon, dog i barnsäng efter att tvillingarna fötts, något som var vanligt vid denna tid. Den dag King Roberth Baratheon själv gick bort, skulle en av sönerna ta över hans tron och med detta även hans rike. Åren gick. När Tommen och Geoffrey Baratheon var 22 år fyllda väntade de otåligt på att överta faderns tron, avundsjuka som de var på hans rikedom och makt. Deras avund steg så till den milda grad att de tillsammans kom överens om att ta hans liv.

Den ursprungliga planen gick ut på att förgifta King Roberth Baratheon. Sönerna skulle på något sätt få sin far att inmundiga ett gift som inte skulle hinna verka förrän han hade lagt sig för natten, vilket skulle få vakter och tjänstefolk att tro att kungen dött en naturlig död i sömnen. Planen var dock allt för avancerad för bröderna att genomföra, då de inte skulle kunna undkomma kungens munskänkar. De fattade därför beslutet att istället döda fadern med faderns eget svärd.

En vanlig natt skulle de sätta sin plan i verket. Det skulle bli enklast så, när kungens alla vakter befann sig utanför slottet.

Just denna natt stod dock en vakt utanför hans sovrum, men Tommen och Geoffrey handlade snabbt och skar halsen av honom, för att därefter plocka vakten på nyckeln till faderns sovrum. Sakta men säkert tog de sig sedan in i rummet där fadern låg i sin säng, fridfullt sovande.

Ett ögonblick senare sattes svärdet i kungen. Blodet sprutade som vatten ur en fontän och det var hans egna söner som tog hans liv.

Med fadern ute ur bilden fanns dock plats för endast en arvtagare. Geoffrey, som höll i svärdet, var väl medveten om detta och på samma sätt som han nyss dödat sin far, dödade han nu sin bror. Det fanns bara plats för en på den mäktiga järntronen.

Av Mohammed 9C

Musik i blodet Jag satt hemma och tänkte på allt som hade hänt i mitt liv. Det hade hänt både bra och dåliga saker. De positiva sakerna är att jag hade fått träffa massa underbara människor, som jag såväl har kommit bra överens med. Men också fått många bra minnen med. Bland de negativa sakerna i mitt liv är att skolan inte gått så bra som önskat, och mina betyg har därmed sänkts. Jag har ett dåligt självförtroende pga. mina betyg och tänkte hur i helvete ska jag kunna komma in i gymnasiet.

Jag fick nog och ville bara krypa ned i sängen och glömma bort alltihopa. Ville bort från den här världen, med dess problem och ansvar. Så jag tog min upp mobil, stoppade in hörlurarna och valde en spellista med alla mina favoritlåtar på. Musiken gör mig fri. Fri från alla bekymmer och all ansvar. Jag behöver då inte tänka på någonting, utan följer bara musikens takt och melodi.

Nästa dag var det åter skola. Jag får ångest bara av att höra ordet skola. Men måste ju såklart gå dit och försöka förbättra mig i dem ämnen som jag är dålig på. När jag kom fram till skolan så var ingen där.

Jag började leta efter alla, men dem var som bortblåsta. Sedan fick jag syn på en lapp som hängde på korridorsdörren. På lappen stod det att vi hade en studiedag. Jag blev arg och glad på samma gång. Arg för att ingen hade sagt nämnt detta till mig och samtidigt glad över att vi inte hade några lektioner. Efter mitt inre lilla känsloutbrott i korridoren, så bestämde jag mig att jag skulle gå runt och kolla om någon var kvar i skolan. Jag gick till träslöjdsalen och fick där syn på träslöjdläraren Stefan. Jag förklarade för honom vad som hade hänt. Efter att han hört mig, så sade han åt mig att jag kunde i förväg påbörja ett projekt som alla elever i nian skulle få göra sedan.

Projekten skulle gå ut på att man skulle bygga en egen miniatyr stol. Jag började skissa massa olika stolar, men ingen av dem blev bra. Började åter tappa hoppet och ville strunta i alltihopa dvs. att bygga en stol. Istället bara lyssna på musik och åter bli fri från bekymmer och ansvar. Men, plötsligt fick jag en idé om att bygga en musikstol. Efter en hel del arbete blev jag klar. Resultatet blev en perfekt skiss. Nu började själva arbetet från skiss till stol.

Det tog ungefär en månad för mig att bli klar med stolen, men när den blev klar så blev jag för en gångs skull väldigt stolt över mig själv och mitt arbete. När alla elever var klara med att bygga sina stolsmodeller, sade vår träslöjdslärare att vi skulle ha en stolutställning. Där alla som ville kunde se och känna på våra stolar. När Stefan berättade att en möbelfirma skulle bygga min stol i naturlig storlek. Så kände jag att nu fanns det ytterligare en bra sak att minnas i mitt liv. Ett problem hade uppkommit som jag faktiskt hade klarat av att lösa. Och detta med bravur!

Min stol är formad som en åttondelsnot och har en skön vinrött sits. I notens runda hål finns en liten kudde av vinrött tyg. På den finns ett högtalargaller. Det ska föreställa en högtalare. Tyvärr fanns den inte i rätt storlek, så att den skulle passa in i min stol. Jag byggde stolen för att jag ville ge människor som älskar musik en egen stol som dem bara kan sitta och ta det lugnt samt lyssna på sina favoritlåtar och drömma sig bort från ansvar och bekymmer.

Av: Shahrizod 9c

STOLTEXTER Eleverna har under svensklektionerna skrivit texter i anslutning till de stolmodeller de tagit fram under bild- och slöjdlektionerna. De har haft stor frihet att utforma sina texter på olika sätt.

Hitta en skön stol, sätt dig bekvämt och njut!