2 l De
SKULPTURMﾃ傍ET
Ett ﾃ､ventyr i modell-lera, brons och ord med ﾃ･rskurs 6 Lillholmsskolan, Skﾃ､rholmen
Balettjejen Jag lever fastän jag är en lerfigur som är tillverkad av människor. Jag ska berätta om mig själv. Jag har inget riktigt namn men jag kallas för balettjejen därför att det enda jag kan göra är att dansa balett. Jag är också bra på teater men jag har aldrig prövat det. Jag vill inte vara inomhus längre, jag vill ut i det fria och känna på när vinden blåser men jag vet inte än hur jag ska ta mig ut. Jag får syn på dörrarna som leder mig ut så nu har jag chansen att springa ut. Samtidigt som jag springer mot första dörren tänker jag att den eleven som har tillverkat mig har gjort ett bra jobb hittills. Medan jag springer går mitt ena ben av. Det händer vid fel tidpunkt men jag kan inte göra något åt det, jag måste tillbaks till salen för då finns det en chans att någon fixar mitt ben. Nu tänker jag: vilken dålig lera jag är gjord av även om jag är fixad på ett bra sätt. Jag behöver något att luta på eller balansera med för jag har ju bara ett ben som jag kan gå med. Men jag kommer ända fram till bordet där jag låg från början, men jag vet inte hur jag ska ta mig upp på bordet. Men jag är ju av lera så ibland får man faktiskt tacka Spindelmannen för att han gett mig iden att klättra på väggar, jag får väl vara den första Spindelkvinnan, jag får väl prova att klättra upp. Jag provar att klättra och det fungerar. Tre elever kommer in i salen och får syn på mig, en lerfigur som har tappat ena benet. Eleverna fixar mitt ben men precis när de vänder sig om för att gå iväg så kastar jag mig på en av elevernas ryggsäckar och som tur är så är de också på väg ut till skolgården. Nu är första uppdraget slutfört, det är att komma ut ur denna byggnad. Det andra och sista uppdraget är att ta mig till Skärholmen för att se konstverket som jag från början längtade
efter. Det är inte så svårt att komma till Skärholmen men när jag väl var där så kunde jag inte hitta till konstverket, det var för många människor. Efter ungefär en halvtimma hittade jag konstverket som kallade sig för Kasperteater och den föreställde en ung flicka med en teaterdocka på varje hand. Efter en timme kom en lärare och en elev som tog många bilder på mig. Nu skriver eleven om mig, den här historien som berättar om min resa från bildsalen, till konstverket, och tillbaks till bildsalen. Mari
Berget Det var en vacker dag, solen sken och fåglarna kvittrade. Trädens kronor vajade lite, luften var kall och frisk. Gustav bestämde sig för att gå ut. Han bodde i en stad där det var färgglatt, husen var i alla slags färger, grönt, rött, blått och vitt, husen var höga och låga. Alla som bodde där var alltid glada. Kaniner och harar skuttade runt på ängar och gårdar. Gustav gick ut för att köpa bullar och saft som han tänkte äta på kvällen. Gustav gick runt på torget. Han tänkte köpa bullar, torget var stort med många personer. Alla gick runt med påsar som de hade saker i som de hade köpt, torget hade stora torn som man kunde gå upp i och titta ut över torget. Efter en stund tänkte han, var än jag går i staden så ser allt så litet ut. Han var trött på det och ville se staden uppifrån. Gustav gick hem och lämnade bullarna och saften i kylskåpet. Sedan gick han runt i staden och funderade på det, dag och natt. En dag gick han förbi ett stort berg och bestämde sig för att klättra upp på berget för att se staden uppifrån. Gustav gick hem och packade saft, några mackor och några bullar. Han gick till stigen och följde den upp till toppen av berget. Vid sidan av stigen fanns det stora stenar, med mossa på. Det fanns också höga träd, de flesta var tjocka och några var korta. Solens strålar delades mellan träden. Harar skuttade runt i gräset. Fåglar sjöng och kvittrade från sina bon uppe i träden. Efter en stund var han uppe på berget. Där växte det blommor och gräs. Gustav tog ett djupt andetag av den friska luften, och satte sig på en bänk. Han såg ut över staden och tyckte att det var en fantastisk syn, han såg alla stora hus och några statyer samt några parker.
Han åt några mackor med ost, skinka, tomat och isbergssallad. Han tyckte att de var riktigt goda. Sen tittade han ut över staden och sa till sig själv ”vilken vacker stad jag bor i”. Sen lovade han sig själv att klättra upp hit minst en gång varje månad. Christian
De utan öron... På vägen hem från skolan såg jag dem. De där gamlingarna som alltid pratade. De pratade alltid men ändå kunde jag inte höra dem. Jag blev alltid lika arg på deras avlånga huvuden som nickade och skrattade. Jag försökte komma närmare men jag hörde fortfarande ingenting. Till slut fick jag nog. -
Vad snackar ni om era gamlingar? sa jag tveksamt.
-
Förlåt jag menade vad pratar ni om äldre personer…
-
SVARA MIG! Men de svarade inte mig utan skrattade bara. Jag gick min väg och när jag kom hem tittade jag på dem utanför mitt fönster. Jag trodde att de viskade eller inte alls pratade, för att reta mig.
Efter en stund när mamma bad mig att gå ett ärende gick jag förbi dem, men de fortsatte skratta och nicka, men den här gången rörde de på sina armar och händer. Jag iakttog dem med alla mina sinnen men jag hörde dem ändå inte. Så jag tog fram en penna och ett papper och börja gå mot dem. Mina händer svettades för att jag äntligen skulle få veta vad de pratade om. När jag kom fram till dem vände de sina avlånga huvuden emot mig. På pappret skrev jag ”Vad pratar ni om?” den äldre damen tog pennan och skrev ”allt möjligt inget speciellt” så jag skrev tillbaka ”men varför hör jag dig inte?” damen rörde på händerna igen och de började skratta igen. Hon skrev att de var döva och att de pratar teckenspråk. Jag skrattade en stund och skrev tillbaka ”kan du lära mig?” damen svarade med ett okej med fingrarna.
Nästa dag efter skolan gick jag till dem och tog med mig en bok som handlade om teckenspråk. Istället för att de bara skrattade åt mig skrattade vi alla tillsammans. När jag gick hem så var jag inte lika pratglad som förut, istället satt jag i mitt rum och tränade på olika tecken. Ibland så tittade jag ut genom fönstret för att se vad de pratade om. Malak
Chiellini Jag satt och tittade på tv när jag plötsligt såg min favoritfotbollsspelare Chiellini när han invigde sitt nya konstverk, men problemet var att det låg i Sverige. Jag tog på mig mina kläder och packade allt jag behövde för att jag skulle resa till Sverige, men problemet var att jag var kanske tio centimeter lång, och jag bodde i Italien. Jag gick ut ur mitt hem och såg att alla var tio gånger större än mig. Jag gick till närmaste flygplats och gick förbi incheckningen och säkerhetskontrollen utan problem, jag lyckades gå in i ett plan så jag satte mig någonstans tills jag plötsligt hörde: Spänn fast era bälten - nästa stopp är New York, USA. Jag sprang allt vad jag kunde till dörren men den var stängd. Jag skulle gå men plötsligt flög jag bakåt för att flygplanet var på väg att lyfta, jag spydde och skrek men ingen hörde mig i det stora planet. Planet hade landat. Jag gick ut ur flygplanet och ut från flygplatsen. Jag gick några meter och tittade upp och såg en skylt som det stod Swedish Food med stora bokstäver på. Jag sprang in och hörde att en man och en kvinna skulle åka till Sverige så jag sprang och hoppade in i en mugg, men det var ett stort misstag för att jag fick något konstigt på mig, det var svart och vitt. Muggen började röra på sig och jag höll på att drunkna, men till slut så lyckades jag hoppa ut och jag landade i fickan på mannen från restaurangen. Mannens ficka var mitt hem i två dagar, det var litet och obekvämt, det luktade väldigt äckligt.
Jag vaknade av att fickan började skaka. Jag blev så rädd att jag hoppade ut och plötsligt såg jag att min favoritfotbollsspelare gick sju meter framför mig. Jag började springa men han var större än mig, så han var borta när jag tittade upp. Jag satte mig utanför flygplatsen och försökte komma ihåg var min favoritfotbollsspelares staty var och jag kom ihåg att det var i Skärholmen. Jag satt utanför flygplatsen i timmar och väntade på att någon skulle säga att de skulle åka till Skärholmen och då hörde jag någon säga ”Skärholmen tack”. Jag sprang efter bilen men den körde för snabbt men plötsligt så tvärstannade den, jag hoppade upp på den och jag lyckades hålla i mig. Jag klättrade upp på taket. Jag skulle nästan ramla av bilen men den stannade så jag klättrade ner och började gå dit alla var på väg. Jag kom till ett ställe och där var statyn. Jag sprang allt vad jag hade och jag klättrade upp och pussade den och kramade den. Jag hade gjort det, jag hade åkt jorden runt och rört Chiellinis staty. Jusuf
Hund kidnappad
-Är det ni som tog den gamla damens hund? sa polisen till ungdomarna.
Igår när Vera var ute och skulle rasta sin hund så dök det upp två tonåringar som kidnappade hunden.
-Ja, det gjorde vi och vi ångrar det vi gjort.
Igår förmiddag vid tretiden så skulle 60-åriga Vera rasta sin hund Coco. Plötsligt, från ingenstans, så dök det upp två tonåringar och frågade om de fick klappa hunden, men Vera tackade nej. Tonåringarna började hota Vera och skrika ”Ge Mig hunden!” En av tonåringarna skrattade och tog fram sin kniv och fortsatte skrika. ” Om du inte ger oss din plånbok så tar vi hunden”. Vera vägrade att ge ifrån sig sin plånbok. Då knuffade de omkull Vera och de tog hennes hund och sprang iväg. De ropade: ”Om du ger oss din plånbok så får du din hund tillbaka”. Vera hade inte en tanke på att lämna ifrån sig plånboken utan kontaktade polisen. Vera kunde ge en bra beskrivning på hur ungdomarna såg ut så det var inte svårt för att hitta dem. -
Vi kan försöka hitta ungdomarna som kidnappade din hund, sa polisen.
-
Men vad händer om ni inte kan hitta min hund? frågade Vera sorgset.
-
Ta det bara lugnt frun, vi tar hand om det, var inte orolig, sa polisen. Poliserna letade efter ungdomarna i flera timmar och till slut så hittade de ungdomarna.
-Var är hunden någonstans? -Hunden är död, skrek en av ungdomarna Poliserna ringde genast Vera och de berättade att de hittade ungdomarna och att hennes hund var död. Ungdomarna blev omhändertagna och sedan köpte de en ny hund till Vera. Huda
En regnig dag
regna jättemycket. Hon skyndar sig på men hon är inte så snabb.
Det är höst. Bästa årstiden på året. Pinky älskar att promenera, speciellt på hösten. Det finns en skog i närheten som har olika färger. Röd, brun, gul, grön, orange… Alla dessa färger på ett träd, i en skog som är mycket stor. Jättevackert!
Det börjar regna, regna så mycket att Pinkys paraply inte kan skydda henne från vattnet. Pinky tappar bort sig i skogen och hon kan inte hitta vägen tillbaks. Hon är jätterädd. Längre bort ser hon en kvinna. Hon har ett jättestort paraply. Pinky är helblöt och hon vill gärna få hjälp att gå hem och byta om. Pinky går närmare Damen som står stilla.
Solen går upp. Himlen är röd. Fåglarna börjar sjunga och allting vaknar. Pinky har redan kläder på sig och hon är redo att promenera. Hon tycker att promenader på morgonen är bäst. Framför solen ser hon något vitt. Det är moln som täcker för solen. Pinky tror att det ska regna så hon tar med sig sitt rosa paraply. Hon går sakta. Hon har inte bråttom. De gråa molnen täcker för solen. Det är inte ljust längre. Pinky blir orolig. Hon tror att det kommer att regna,
– Får jag stå under ert paraply? frågar Pinky. – Självklart får du göra det! säger Damen. Pinky ställer sig under hennes paraply och frågar om hon vet hur man kommet tillbaka till staden. Damen följer henne hem. De dricker kaffe och har det kul. Damen med paraply och Pinky blir jättebra vänner! Detta är berättelsen om Pinkys regniga dag. Jovana
Simmaren Erik är en 14-årig kille som gillar att simma. Han har inget hår och hans huvud blänker när solen kommer på det. Han gillar att vara flintis. För länge sen så retade någon honom för att vara flintis, men han misshandlade honom, sen dess vågade ingen reta honom för att vara flintis. Hans ögon är gula och hans hud är gul. Ända sen han var liten har han gått och simmat regelbundet. Han var bra på att simma och han kunde hålla andan i 47 sekunder under vattnet. Han brukade göra nästan vad som helst för att få simma. En gång så städade han hela huset på 18 minuter för att få gå till simhallen. På sommarn brukar han resa till Turkiet och simma hela dagen vid ett femstjärnigt hotell. Han fick bra betyg i skolan och han var den bästa personen i sin klass på att simma. I simning fick han ett A i betyg. I klassen har han många vänner och han är den populäraste killen i klassen. En dag när Erik kom till simhallen så glömde han sina pengar hemma, då ringde han sin pappa och bad honom att hämta pengarna från hans rum. -
Pappa, kan du vara snäll, bad Erik sin pappa.
-
Okej, kommer om några minuter, svarade pappa.
-
Okej, jag väntar inne i simhallen.
Medan han väntade så såg han folk genom fönstret ha kul när de simmade och han blev ledsen för det skulle ta tid innan hans pappa skulle komma, för de bodde några stationer bort. Han såg några som plaskade i vattnet, de dök under vattnet, man kunde se lite ljus under vattnet, man såg folk hoppa från startpallen. Varje gång
han såg dörren öppnas trodde han att det var hans pappa, så han blev glad, men när han såg att det inte var hans pappa blev han ledsen. Han plågades av att se alla ha kul i vattnet. Han ville bara in. Sen kom någon med kostym och 20 kronor och han såg inte riktigt vem det var från början, men sen såg han att det var hans pappa. Då skyndade sig Erik in och hoppade i vattnet. Nu lekte livet igen. Hussein
Själv i skogen Jag vaknade på morgonen, jag hade sovit gott och var inte trött. Mamma lagade frukost till mig: bröd, ost, och ägg. Jag åt min frukost snabbt för att gå till jobbet. Jag jobbade i en glassfabrik och jag tyckte att det var tråkigt för jag gillade inte att jobba där. Jag tog tunnelbanan, det tog lång tid för att fabriken ligger långt borta. Jag steg av och gick raka vägen till fabriken. Jag var framme och jag gick till ett rum för att jag skulle byta om, sedan gick jag till min plats för att jobba. Mitt jobb var att kontrollera om det blev något fel med maskinerna, om det var något fel så stoppade jag maskinerna och fixade felet. En lång tid var jag stilla och tittade på maskinerna sen blev jag hungrig och jag ville äta något. Jag gick till en restaurang i närheten och åt mat. Efter det kom jag tillbaka till fabriken, det var som vanligt inga fel på maskinerna. Efter sex timmar var det dags att åka hem, klockan var 18:00, min tid var slut och jag måste åka hem. Jag tog bussen hem den här gången för att den stannade precis där jag bodde. Efter 45 minuter var jag framme. Jag steg av bussen och jag gick fram till porten, jag tog hissen och tryckte på våning 6 för att jag bodde där. Hissen stannade och jag öppnade dörren och mamma ropade ”Är det du Peter’’. Då svarade jag ”Ja”. Jag åt middag. Efter det gick jag till min säng för att sova. Nästa dag vaknade jag och åt frukost och gick till mitt jobb. Jag tog bussen igen. Mitt på vägen stannade bussen. Chauffören sa att det fanns ett fel på bussen. Alla på bussen steg av och väntade på en annan buss som skulle komma. Jag tittade runt och jag såg något blinka i skogen. Jag började gå fram till ljuset, när jag kom nära det försvann det längre bort.
Men jag ville gå och se vad det var. Till sist stannade ljuset och jag gick sakta till det. Men när jag kom riktig nära kom det ett jättestarkt ljus och jag var i en helt annan skog och jag hade inga händer. Jag blev rädd och visste inte vad det ljusa skenet var, hur försvann mina händer, jag var hungrig och rädd, ensam i skogen. Det började bli natt och jag måste hitta mat till mig. Jag gick i cirklar för att hitta mat. Jag hittade ett litet träd som var tre meter högt och det hade alla frukter som man kunde tänka sig, så jag åt äpplen, bananer och mandariner som hade ramlat på gräset. Sen väckte mamma mig och jag märkte att det var en dröm. Jag var glad att det var en dröm för att jag ville ha mina händer tillbaka. Aziz
Michael vinner 100metersloppet När Michael vaknar är vädret soligt och varmt. Han tar på sig sina kläder. Hans mamma gör frukost åt honom för han ska vara med i en tävling. Vanligtvis gör hon inte frukost åt honom för hon vill inte att han ska bli lat när han blir gammal. Hon gör pannkaka med sirap som är Michaels favoritfrukost. Michael säger tack och kramar mamma hårt. När Michael äter kommer hans agent som, heter Johan, som är hans bästa vän och säger till honom att äta snabbt för att hinna träna. Michael äter snabbt klart och agenten kör honom till där de ska träna. De förbereder sig och Michael springer. Efter två timmar hör man kommentatorn prata och han säger att tävlingen börjar om 30 minuter. Michael börjar darra men Johan säger till honom att ta det lugnt och säger att han kommer att dominera startfältet. Efter 30 minuter står alla på startlinjen. Det finns tio stycken människor, många är större än Michael och han blir rädd. Men han tror på sig själv. Domaren kommer och håller i en startpistol . - 1, 2, 3 säger domaren högt. När den smäller hör han ingenting och Michael är den snabbaste, det känns konstigt för honom, han trodde han skulle vara sist i början. Ingen är nära men efter några sekunder ser han en afrikan som är jämsides. Han börjar darra och känner sig trött
för han kämpar jättemycket på tävlingen. Han börjar ångra att han kämpade så mycket. Michael börjar titta på honom och då drar afrikanen upp mittenfingret men ingen ser honom. Då blir Michael arg och springer dubbelt så snabbt. Afrikanen blir chockad efter det där. Michael ser slutet och han tittar bakom sig. Afrikanen är jättelångt efter honom. Michael springer snabbare än någonsin när han ser slutet och där ser han sin mamma. När han vinner kramar han sin mamma och får ta sin pokal, hans mamma får hålla den. Hans tårar rinner så att de kommer på pokalen. Afrikanen kommer och säger förlåt, men Michael går därifrån. De får stå överst på pallen. Afrikanen slutar som tvåa och han ser arg och ledsen ut. När de kommer hem ställer Michael sin pokal på sin hylla och känner sig stolt. Steven
VM Brasilien 2014
-Ja jag kommer direkt på mötet. Här får du mitt telefonnummer 0769876251, sa Sebastian.
Sebastian är 40 år, han är inte gift, han bor ensam hemma i Tyskland i huvudstaden München. Han har jobbat med kasperteater i 20 år. På Münchens stadsteater. Han startade en egen teater och han tjänade mycket pengar, fast han har tröttnat på det nu. Han ville göra något annat i framtiden. Han ville vara supportledare för laget som heter Bayern München. Han gillade det eftersom han skulle få åka till olika länder.
-Kanon då ses vi hoppas jag. Ha det bra.
En kväll satt han hemma och pratade med sig själv. -Jag måste göra nånting annat i framtiden. Jag är 40 år nu. Då bestämde han sig för att bli supportledare för laget som heter Bayern München. På morgonen gick han direkt till Allianz Arena som var Bayerns fotbollsplan. När han kom fram så mötte han Bayern Münchens direktör som hette Oliver Chan som sa: – Hej! Vad kan vi hjälpa dig med? – Hej! Jag heter Sebastian Löncher. Jag är 40 år och bestämde mig för att bli supportledare. Jag vill vara det eftersom man får ju resa till olika länder, och det bästa är när man kommer upp på läktaren och börja sjunga sånger för sitt lag. -Ja du, nu är det lite svårt eftersom vi har ju fått en ny support för några månader sen och han skrev kontrakt på två år. Tyvärr går det inte. Fast jag har kontakt med direktören för tyska landslaget, om du vill vara med dem kan jag fråga dem? -Ja, absolut det vill jag vara, svarade Sebastian. -Toppen, då kan jag ta ditt telefonnummer så om det blir nånting kan jag ringa dig. Fast du måste komma direkt på mötet om du blir kallad, sa Oliver Chan.
-Tack detsamma hejdå, sa Sebastian och gick hem. Sebastian väntade hemma i flera dagar. En morgon så ringde hans mobil, okänt nummer, han brukade aldrig svara på okända nummer men om han inte skulle svara den här gången så skulle han inte bli supportledare. Han svarade och sa: -Ja hej, Sebastian. -Hej det här är Lothar Matthäus, direktör för tyska landslaget, du pratade med Oliver Chan om att du vill bli supportledare för landslaget? -Ja absolut, det vill jag vara. -Perfekt, men kan du komma på mötet nu på torsdag klockan 9:05, på Allianz Arena. -Ja det kan jag. -Ok, då ses vi på torsdag. -Ja det gör vi, hej,hej. Torsdags morgon då gick Sebastian till Allianz Arena och träffade Lothar Matthäus. -Hej, heter du Sebastian? sa Lothar Matthäus. -Ja, det är jag. -Perfekt, då följer du med till mitt kontor.
När Sebastian kom in på kontoret var det pokaler överallt. -Ja, du vill vara supportledare, då måste du vara beredd på allt som kommer hända om det blir bråk, om någon försöker hoppa in på planen ska du försöka stoppa honom så han inte kommer in. Helt enkelt, du måste vara beredd på allt. Är du säker på det? -Ja, jag är 100% säker på det. -Bra, nu ska du få skriva på ditt kontrakt på 2 år. Sebastian skrev på kontraktet. -Men jag tackar så mycket, sa Sebastian. -Varsågod. Men du måste vara här på arenan nästan varje dag för att hjälpa till att fixa den inför matcherna. -Ja jag kommer att komma varje dag och hjälpa till så mycket jag orkar. På lördagen skulle han vara med för första gången som supportledare. Han var jättegrym. Efter matchen, när han gick ut ur arenan kom Lothar Matthäus fram till honom och sa: -Mycket bra jobbat Sebastian, vi ses i övermorgon då. -Ja, absolut, jag kommer över i morgon, hej då, sa Sebastian. Adam
Hogriders äventyr i söder En dag var Hogrider på väg till söder för att träffa Snackstatyerna och hämta hjälp till sin by som hade blivit attackerad av en vild tiger. Hog var ett vildsvin som på den tiden användes som fordon. Hogs ryttare var en indian, med fjädrar på huvudet och gul röd hammare. Han hette Eld och var den tappraste indianen i väst och skulle göra vad som helst för att rädda sin by från tigern.
-
Hoppas vi hinner i tid innan tigern äter upp alla i byn, sa Eld med en rädd röst.
-
Jag hoppas också det, sa Hog och de fortsatte vägen söderut. En timme senare var de i södra skogen som var en farlig skog, med giftiga växter och djur, men Eld var inte rädd för någonting så han fortsatte vägen in i skogen, men Hog var inte lika modig som Eld och han frågade Eld:
-
Är du säker att det är en bra ide att gå in i södra skogen istället för att simma över floden till andra sidan berget, frågade han. Eld svarade inte för att han visste att södra skogen var den snabbaste vägen till statyerna och de gick in. Skogen var full av grågröna träd med blodröda blad och över-
allt var det solgula ögon som glodde på Eld och Hog. -
Vi kan ta en paus här, sa Eld med bestämd röst.
-
Va, menar du att vi ska ta paus i den läskiga skogen, sa Hog med en rädd röst. Eld svarade inte, men gav Hog en brödbit som han tog från sin pungficka och de två vännerna åt upp brödet. Efter 30 minuter hade de ätit klart allt bröd och fortsatte genom skogen.
-
Vilken lång väg det är, sa Hog för att starta en dialog med Eld, men Eld tänkte bara på om de verkligen skulle hinna hämta hjälp innan tigern ätit upp alla. När Hog förstod att Eld inte skulle prata med honom började han att gå fortare.
-
Vad gör du Hog, sa Eld förvånad.
-
Vi måste hinna till statyerna innan tigern äter upp alla, sa Hog och fortsatte att springa. Eld blev glad när han förstod att Hog verkligen ville hinna till statyerna och tog tag i tyglarna. Men plötsligt råkade Hog trampa på en växt som tog tag i Hogs vänstra fot.
-
Vad hände Hog? frågade Eld undrande och med en chock märkte han att en växt hade fångat Hog. Eld klev av och tog fram sin hammare.
-
Är du säker att det inte kommer att skada mig frågade Hog med en rädd röst. Eld sva-
rade inte och med ett kraftfullt slag krossade han växten som höll i Hogs fot. -
-
Tack min gamla vän, sa Hog glatt, men Eld var så koncentrerad på att gå till Snackstatyerna så han svarade inte och klev upp på Hog. Vi måste skynda oss sa Eld och slog till tyglarna och de fortsatte vägen till Snack. Ca 5 timmar senare var de bredvid södra havet där Snack alltid var. Havet var rödgul och solen gick ner bakom de höga bergen.
-
Äntligen är vi framme, sa Eld och fortsatte den korta vägen till Snack.
-
DÄR ÄR DE, sa Eld glatt och Hog ökade farten. Snack var två statyer med grå färg och ett ben på båda statyerna som kunde sprida meddelanden på bara några minuter till hela södra halvklotet.
-
VI ÄR FRAMME, sa Eld och drog i Hog så han skulle stanna.
-
SNACK, skrev Eld och en av statyerna vände sitt huvud mot Eld.
-
Vad vill du, sa Snack med en mörk röst.
-
Min by har blivit attackerad av en tiger ,vi behöver hjälp, sa Eld och Snackstatyn vände sitt huvud mot den andra statyn och med ett starkt grönt ljus skickades Elds budskap till de andra byarna som kunde hjälpa till.
-
Ditt budskap är skickat Eld, snart kommer krigare från andra byar för att hjälpa din by, sa han.
-
Tack, sa Eld och drog i tyglarna.
-
Snack berättade om en kortare väg till byn och på några minuter var Eld och Hog framme vid byn.
-
KOLLA KRIGARNA KOMMER, skrek Eld.
Det var söders bästa krigare som kom för att hjälpa till. De hade svärd av rent silver och på en timme, efter en lång strid med tigern, lyckades trupperna att döda tigern och byn klarade sig. Atakhan
Kycklingen med hammaren På en liten bondgård mitt ute på landet så bodde det en bonde vid namnet Emmet och han hade många bondgårdsdjur som kor, grisar och kycklingar. Alla djur var trevliga men det var en kyckling som alla bondgårdsdjur fruktade, eftersom en gång lyckades den riva ner hela bondgården med bara en hammare. Sedan dess fick den aldrig gå ut från sin bur igen. En vacker solig morgon vaknade bonden och sa till sig själv: ”Inget kan gå fel idag”. Men han hade fel för himlen började mörkna och efter en stund så blev himlen täckt av gråa moln. Bonden och djuren visste att den här dagen skulle komma. Då sprang bonden och tog med sig alla djuren förutom kycklingen till en hemlig gång som ledde till en annan bondgård,. Bredvid ingången var det en skylt där det stod: ”Använd den här gången om du vill komma till nästa bondgård”. Under tiden hade kycklingen kommit loss från buren och då började kycklingen leta efter metallstängerna som höll hela bondgården på plats. Emmet hade placerat stängerna på en hemlig plats men kycklingen hittade stängerna när Emmet precis hämtade den sista grisen, och då sa han för sig själv: ”Det är inte bra”. Nu fick Emmet sätta fart för att hinna till nästa bondgård.
Precis när kycklingen slog på stängerna med hammaren så var Emmet och hans bondgårdsdjur redan vid den andra bondgården, långt borta från den förstörda bondgården och kycklingen. När Emmet och djuren var framme sa han för sig själv: ”Äntligen är faran över” Mustafa
Konstverket På måndag måste Orange göra en skulptur och om han inte kommer på någonting blir han inte berömd och missar sin enda chans. Orange såg inte ut som alla andra, han var ganska lång, hade orange hud och var flintis. Orange gillade inte att gå ut mycket, han brukade oftast göra statyer men annars tittade han mycket på TV, eller gick till bio. Orange satte sig ner och började tänka. Han gick mot sin verkstad, den var stor och hade många verktyg. Han satte sig ner och började jobba med sin skulptur. Han började hacka på statyn och till slut blev den klar. Den var stor och var hoptrasslad men också slät och fin. Orange började tänka på vad han skulle kalla den och till slut så kallade han den för ”Evig kretsgång”. När Orange vaknade på morgonen så tänkte han på den stora kvällen senare i kväll, han åt sin frukost och började klä på sig. När han var klar så tog han statyn och började gå mot bilen. Han skulle gå till Konsthuset, det var det största konsthuset i hela världen och Orange längtade tills han kom fram. Några timmar senare så kom han till Konsthuset. Det var stort som ett berg och runt huset var det klassiska statyer och bredvid dem hade varje staty en flagga från hela världen. Han hörde många människor prata. -Wow, sa Orange. -Det var det största huset jag har sett, sa han till sig själv. -Undra hur lång tid det tog att bygga det, frågade en man. -Det tog 85 år, svarade Orange. Men mannen tittade konstigt på Orange och gick iväg.
Orange gick in i huset. Inuti huset var det dubbelt så många statyer som utanför. Han stod i kön och väntade på sin tur. När han kom fram så gav kassörskan honom en biljett med nummer 207 och Orange satte sig på en stol och väntade på sin tur. -Orange, sa en röst. Det var hans tur, Orange kände sig pirrig men han gick ändå in. Domarna var ganska gamla och trötta, de såg helt slitna ut. Han gick in med sitt konstverk och domarna blev chockade. -Vilken konst, sa en av domarna. -Det är den bästa vi har sett, sa den andre. -Jag tror också det, sa den sista. -Tack så mycket, sa Orange med en glad röst. Domarna gav Orange 10 poäng var och Orange blev överlycklig. Det var det bästa dagen i hela hans liv. Orange vann och fick 1.000.000 kr och hans konst kom på tv och i Metro. Abey
Dame med parasoll av Adam Fischer, brons, 1968. Bodholmsgången/Ekholmsvägen 145.
Skulpturpark Skärholmen/Vårberg I ett begränsat område kring Idholmsvägen/Ekholmsvägen finns inte mindre än 15 skulpturer, 13 i brons, en i järn och en i tegel. De allra flesta är från 1968-69. Då byggdes stadsdelen och skulpturerna är resultatet av den så kallade enproncentsregeln, en rekommendation som innebär att en procent av den totala byggnadskostnaden ska avsättas till konstnärlig utsmyckning.
Brons är ett fantastiskt material. Många av konstnärerna bakom verken i kulturparken lever inte längre, men deras skulpturer står där år efter år, i ett skick som om de hade satts upp igår. Kortfattad information kring skulpturerna och deras konstnärer finns i en folder som gavs ut av Skärholmens Stadsdelsförvaltning i samband med Kulturhu-
Sittande modell av Margot Hedeman. Skärholmens simhall.
Evig kretsgång av Stefan Thorén, brons, 1968. Bodholmsgången/Ekholmsvägen 15
Snack av Inga Hellman-Lindahl, brons, 1968. Bodhplmsgången/ Idholmsvägen 131
vudstadsåret 1998. Den finns att hämta hos Skärholmens stadsdelsförvaltning. På nätet finns http:// sv.wikipedia.org/wiki/ Lista_%C3% B6ver_offentlig_konst_i _Stockholms_sydv% Inbrytning av Åke Lagerborg, stål C3%A4stra_f%C3% Portholmsgången/Idholmsvägen 101 B6rorter
Kasperteater av Göran Strååt, brons, 1968. Idholmsvägen 56