Del
1
SKULPTURMﾃ傍ET Ett ﾃ､ventyr i brons, modell-lera, fotografi och ord med ﾃ･rskurs 6 Lillholmsskolan, Skﾃ､rholmen
Döda kalven Alvin vaknade en morgon med solsken som sken i ögonen. Han gick sakta till köket och tog ut sin frukost. Alvin tuggade sakta på sin macka och drack upp sin mjölk och det smakade ljuvligt. Den varma solen sken i hans ögon och den kalla vinden kom emot honom. Alvin tog fram mjölk och bröd och satte sig vid köksbordet med hans mamma. -
Vad ska du göra idag? frågade Alvins mamma.
-
Jag tänkte ta en promenad eftersom det är en varm dag, det är 18ºC ute, mumlade Alvin.
-
Jaha, vad kul, ropade mamma som stod en bit bort och diskade.
Alvin tog på sig sina orangea favoritskor och började promenera. Alvin såg flera olika statyer när han gick sin promenad. -
Hej, pep en röst bakom Alvin.
-
Hej, känner vi varandra? frågade Alvin.
Nej, men det skulle vara kul att få lära känna dig, sa personen och log.
- Jaha, vad heter du då? Vart kommer du ifrån? Hur gammal är du? Kan inte du berätta lite om dig? frågade Alvin och en massa andra frågor snurrade i Alvins huvud.
-
Jo men det är väl klart att jag kan. Jag heter Sebastian och är 10 år gammal, jag kommer från Sverige och bor en bit bort härifrån. Mina intressen är fotboll och basket och det är det jag gör på fritiden. Kan inte du berätta lite om dig själv? frågade Sebastian.
-
Jo, det kan jag.
Alvin berättade om sig själv medan de promenerade på den smala stigen. De köpte en glass och fortsatte promenaden och skrattade och hade roligt. De gröna löven föll från träden och pinnar av träden låg på marken. Man kände lukten av skog och löv vilket luktade fräscht och gott. -
Men titta där, vad är det? utbrast Alvin.
-
Oj, det är en död kalv tror jag, ropade Sebastian medan han sprang mot den döda kalven.
Sebastian och Alvin sprang snabbt till kalven och insåg att den var död. -
Vi måste ringa polisen, skrek Sebastian.
-
Ja, jag kan göra det, sa Alvin.
Alvin ringde polisen medan Sebastian tittade på den döda kalven. Polisen svarade och frågade några frågor sedan kom de. -
Såg ni vem som dödade kalven? väste en av poliserna.
-
Nej, vi såg inte det, mumlade både Sebastian och Alvin samtidigt.
-
Ni kan gå nu, sa en av poliserna.
-
Ok, vi går nu.
Alvin och Sebastian gick tysta hem. ”Undrar hur den dog” tänkte Albin tyst för sig själv. Kalven kanske hade blivit skjuten. -
Jag måste gå hem nu, sa Sebastian och log.
-
Ok, vi ses någon annan gång, hejdå, sa Albin.
Albin gick hem och solen sken mot honom, han kände luften komma mot honom och molnen höll på att svartna. När Alvin var hemma berättade han allt för sin mamma och hans mamma blev också ledsen men sa att kalven hade det bra uppe i himlen.
Yona
Gomos äventyr Gomo är en snäll person som gillar att gå på äventyr med sina kompisar. Ibland så brukar han gå själv i skogen. Det var en gång när Gomo var ute och campade i skogen med sina vänner. Gomo berättade för sina vänner att när han var liten så ville han klättra upp på Momentet. Momentet var en stor staty som var hemsökt av en skugglik man. Det var farligt att klättra upp på den. Många människor som har försökt klättra på Momentet kom aldrig tillbaka och de kom aldrig till toppen. Gomo brydde inte sig om det och tänkte klättra upp på Momentet om en vecka. En vecka senare kom Gomo hem med sina vänner. Alla var trötta men Gomo började ändå packa allt han behövde för att klättra upp på Momentet. När han packat klart så låg han i sängen tills nästa dag. Gomo åt en bra frukost och tog med sig matsäck och han var på väg till Momentet. Vägen var ganska lång och 30 minuter senare så var han framme. Han började klättra på Momentets botten, på sidan. När han var framme vid den första delen blev det konstigt för att allt blev mycket större än vad han hade förväntat sig. Det såg inte exakt så där stort ut när han var där nere. Det var många föremål på marken, men det som behövdes var ett rep. Gomo hittade ett rep som hade en krok så han kunde kasta repet så kroken fastnade på olika saker. Sedan kom han till en avsats och Gomo var jättetrött och började sätta upp tältet och tog fram sin sovsäck
och somnade. Det var helt mörkt när Gomo vaknade och han hörde busken röra på sig, så han gick upp och tog fram en pinne som han såg på marken. Gomo var redo att anfalla men det var ingen i busken. Gomo började må illa och såg någon långt borta. Det var en skugglik man bakom trädet, men Gomo trodde att han såg i syne. Senare gick Gomo till tältet och sov i sovsäcken. På morgonen åt Gomo frukost och fortsatte klättra. Flera timmar senare var Gomo nästan framme, men den skugglika mannen från natten innan försökte stoppa Gomo från att klättra upp till toppen av Momentet. Gomo trodde inte att det var en hemsökt staty men hans vänner hade rätt. Men Gomo kämpade ändå för att komma upp till toppen, han var nästan framme när mannen slängde ner honom. Gomo släppte inte taget utan slängde själv ner den skugglika mannen. Äntligen var han framme och satte upp flaggan på toppen av Momentet. Gomos dröm gick uppfyllelse.
Ahmed
Historien om häxan Det var en ond, mörk natt, jag var på väg hem från min kompis hus, då såg jag en ond kvinna som väntade på toppen av ett berg. Hon hade en svart kvast med sig och hon såg läskig ut, hon var en kvinna som jag aldrig hade sett förut. Hon hade röda ögon, en svart hatt, och en lång näsa. Hon väntade och väntade och jag visste inte vem hon väntade på… men hon väntade på två häxor! De två häxorna såg exakt likadana ut, de tog sina kvastar och flög någonstans som var ett hemligt ställe, jag kunde inte låta bli så jag följde efter dem, smidigt så att jag inte skulle bli upptäckt. Häxorna var på väg till en konstig
grotta längst inne i skogen. Men varför använde de inte ljus, det var väldigt mörkt, men efter ett tag så tände de ett ljus och då såg jag tre ondskefulla häxor! Deras röster var höga och ondskefulla, de sa att de skulle kidnappa alla barn och döda dem så att människorna skulle utrotas, så att det skulle bli mer häxor i världen. Mina fötter darrade av skräck, jag var själv ett barn. De sa också att de kommer att börja redan imorgon, när månen har blivit fullmåne. Jag sprang raka vägen hem och försökte hitta på en plan, men det var svårt, jag gick dit där jag hade lagt mina böcker. Jag läste hela natten och till slut hittade jag vad jag sökte. Nu visste jag svagheten hos häxorna, och det var clowner, det var konstigt att clowner är svagheten hos häxor.
Jag hämtade alla mina grejer som var roliga och min clownkostym, det var klockan 10 på kvällen, och det var dags att sova. Jag hade en sak i huvudet, och det var: kommer jag att lyckas imorgon? Det blev natt och det var då jag skulle gå till grottan igen, jag var nära att kissa på mig, men jag höll mig. Jag var bredvid grottan och hörde häxorna som förberedde sig för att börja med sina onda planer. Jag ställde mig framför dem när de var på väg att gå ut, och jag hade på mig min clownkostym. Jag blev rädd på grund av deras röda ögon och långa näsor.
De skrek när de fick syn på mig och dog direkt. Ledaren med röda ögonen dog långsamt. Jag lyckades och kunde fortfarande inte fatta att jag hade dödat tre häxor. Efter det brände jag dem och begravde dem, men ledarens huvud kom ut ur elden, och det stirrade på mig med hemska ögon. När jag var hemma skrev jag direkt i min röda bok om det som jag hade gjort idag, jag var nöjd med mig själv. Om någon hittar en häxa så kan de läsa i min bok om häxor. Slut! Liza
JAG HATAR DET! Tessa blir kallad för elaka saker, alltså hon blir mobbad av sin klasskamrat Oscar.
Tessa är 12 år och går i Harakatsskolan. Hon har brunt naturligt långt hår. Hon är inte så lång men hon har glasögon. Hon använder glasögon bara till läsning men en person tvingar henne att ha på sig dem hela tiden.
Nu är sommarlovet slut och det innebär att skolan börjar, jag bara hatar det. Jag vill tillbaks till det varma London. Jag har gått i den här skolan i två år. Två år har jag klarat mig med min klass som mobbar mig, två år har jag hört alla slags elaka ord. Jag försöker vara glad men Oscar sabbar allt för mig. Du kanske frågar vem Oscar är? Han är sexans populäraste kille och finaste killen också. Alla flickorna i klassen är kära i honom, men inte jag.
Jag har alltid ett ställe att gå till när jag är ledsen över hur jag blir behandlad i skolan. Ingen känner igen det stället, just där känna jag mig trygg. Jag har döpt platsen till ”Min bästa vän”, Platsen ligger i skogen, inte så långt borta från Oscars hus. Jag gråter alltid just där, jag berättar allting för ”min bästa vän” , bättre att vara bästa vän med en vägg än att vara bästa vän med Oscar och dem andra i klassen.
Idag var det andra dagen i skolan. Jag kom alltid kl 7:30 alltså 30 minuter innan skolans början. Jag brukade alltid vara den första där men nu var den sista personen som jag vill se idag där. Han sitter exakt framför mig och ler, han ler på ett taskigt sätt och jag försöker undvika honom. Jag tog mina saker och sprang från skolan till ”min bästa vän”, jag var där hela dagen och jag njöt ändå om jag skolkade från skolan.
Esra
Mobbning
jag inte trivdes i min nya skola, så jag frågade om jag fick byta skola igen.
Jag heter Fatma. Jag är 13 år gammal och kommer från Irak. Jag tycker också om tulpaner. Jag har också stora runda glasögon och tandställning.
-
Ja det kan du få, sa mamma.
-
Men vilken skola ville du byta till, sa pappa.
Jag skulle precis börjat i en ny skola som heter MBC och det var den första dagen och jag presenterade mig. Alla stirrade på mig och jag var ganska rädd. Det pirrade i min mage, jag kände mig dålig och jag var nervös. En tjej fnissade åt mig. Jag kollade snett för att jag blev arg. Hon ropade ut i klassen att jag tittade snett på henne. Jag sa till läraren att det inte var sant men läraren trodde mig inte. Jag började gråta, tårarna föll och mina klasskamrater tittade på mig. Läraren frågade om en servett. Jag blev arg och sa att hon istället borde fråga vad som hade hänt med mig.
-
Harakatskolan, sa jag.
-
Ja det skulle du kunna få, sa mina föräldrar.
Jag gick ut från klassrummet och satt på bänken. Läraren skrek ut från klassrummet att jag skulle gå in igen. Jag låtsades att jag inte lyssnade. Hon kom ner och sa att jag inte fick vara ute och måste komma in på lektionen. Jag sprang därifrån och gick upp på berget och tänkte ta livet av mig. Jag tänkte på döden.
Jag tänkte att jag skulle ta livet av mig. Jag hoppade och det gick snabbt. Efter tre timmar vaknade jag upp och undrade var jag var. Min lärare stod där och sa att jag låg på sjukhuset. Jag blev chockad och gick därifrån med mina sjukhuskläder. Jag var hemma nu och tog det lugnt. Jag sa till mina föräldrar att
Mina föräldrar loggade in på datorn och ansökte till Harakatskolan. Jag gick och la mig. Dagen efter började jag i den nya skolan och det gick jättebra och de välkomnade mig på ett bra sätt. Jag blev populär och bytte aldrig skola igen.
Diana
Sköldpaddan och Tegelrosen När Sköldpadda kom hem från jobbet såg han att huset var förstört på grund av ovädret. Han var ledsen och arg, han kunde inte fixa huset för att han tyckte att det var för svårt för honom. Då tog Sköldpadda en promenad till skogen för att lugna ner sig. Sen när han såg Tegelrosen blev han imponerad av Tegelrosen eftersom skalet på Sköldpadda liknar Tegelrosen. Han rörde på konstverket och han kände som att han var konstverket. Sköldpaddan han tittade upp och han såg en örn som flög runt honom. Nu var Sköldpadda i fara, han kunde inte springa, han var för långsam. Nära honom fanns en liten tunnel som kunde passa honom att komma in i. Hans hjärta började pumpa när han hörde ett skott och han såg en jägare som tog upp örnen och gick i väg. Sköldpaddan gick ut från tunneln och gick till Tegelrosen, den lyste och den kunde prata. -Jag kommer att fixa huset som var förstört och du kommer bli konstlärare och tjäna mycket pengar, sa Tegelrosen. Då kom ett magiskt puder mot Sköldpaddans förstörda hus. Det magiska pudret började dela på sig och ”puff” blev huset fixat. Det magiska pulvret flög till sköldpaddan och den började flyga runt. Då fick sköldpaddan sin önskan uppfylld, att han var en konstlärare och han lärde barnen att rita och måla. Mohamed
Ken För länge sedan fanns det en människohäst som kallades för, Klumpiga Kentaur, men hans riktiga namn var Ken. Han föddes inte så kunnig som alla andra, utan han hade ingen aning om hur man sprang med fyra ben. Han hade hälften människokropp och hälften hästkropp. En dag, när Klumpiga Kentaur för första gången skulle åka på en resa med sina vänner och sin familj till ett
vackert lyxigt ställe där alla kentaurer fanns, blev det ett stort problem. Ken kunde inte ens gå. Då fick han stanna med sin mamma och bror, medan de andra åkte till det lyxiga stället. Ken blev sårad och tvingade sig att lära sig hur man kunde gå lika bra som alla andra. När Klumpiga Ken fyllt tjugo år blev han allt smartare men då kunde han fortfarande bara gå med två ben, inte med fyra ben. Då bestämde hans storebror att han skulle lära Ken hur man kunde gå med fyra ben. Det gick ganska bra för Ken men det var väldigt svårt för honom att hålla balansen. Klumpiga Kens bror blev
ganska uttråkad över att alltid hålla på att träna honom. Han bestämde sig för att ta Ken till ett speciellt ställe för dem som har det svårt i livet. Ken stannade där i ett år och blev vältränad, Kens bror visade honom hur man hoppade över ett hinder. Det blev verkligen förvirrande för Ken men han övade varje minut som gick. Han kunde till slut springa som en Kentaur skulle göra, och så kunde han hoppa över ett hinder. När ett år hade gått så kom Ken tillbaka till sin familj, de undrade om han äntligen hade lärt sig hur man går med fyra ben. Han visade att han äntligen kunde gå. Familjen bestämde sig för att fira det. Ken fick åka till ett stort lyxigt ställe där alla kunniga Kentaurer fanns. Ken kände sig lyckligt lottad och firade dagen med sin familj och vänner.
Gamar
Nolls problem Hunden Noll gick ensam ute i den stora skogen och i hans mun hade han med sig den blåa bollen som han tyckte jättemycket om. På vägen till sjön hörde han ett ljud som lät ”Bää Bää Bää” hela tiden. Noll blev misstänksam och blev nyfiken och sprang så fort han kunde till platsen där ljudet kom ifrån. När Noll var framme vid sjön så såg han en kalv som låg på marken. Noll gick sakta fram till kalven, men så såg han att kalven hade ont i det högra benet. Noll gick försiktigt fram till kalven för att hjälpa till att få upp den. Då såg han att kalven blödde från benet. Noll visste direkt att kalven var skjuten i benet. När Noll försökte få upp kalven så skrek den av smärtan, då var Noll tvungen att försöka läggar ner kalven igen så att den inte skulle ha ont. Noll visste inte vad han skulle göra, då bestämde han sig för att ligga kvar med kalven tills den mådde bättre. När kalven såg att en vit hund låg bredvid honom började kalven få tårar, för att han kände sig så glad att någon var bredvid honom när han hade ont i benet. Dag efter så vaknade Noll. Noll reste sig upp och försökte titta om kalven mådde bättre. Plötsligt så fick Noll tårar i ögonen som rann ner för hans kinder. Noll tog fram sin högra tass och försökte väcka kalven, men kalven var helt stilla. Då visste han att kalven var död.
Noll blev så ledsen och började ylade så högt som han bara kunde. När han blev trött av ylandet men fortfarande var ledsen, så bestämde han sig för att begrava kalven. Noll grävde ett hål bredvid kalvens lik och försiktigt puttade han ner kalven i det stora hålet. Noll gick för att hämta den blåa bollen som han tyckte jättemycket om och gick tillbaka till hålet. Försiktigt la han bollen i hålet med kalvens lik. Noll begravde kalven, då såg han en blåsippa som växte nära en buske. Han gick fram till busken och plockade blåsippan och la den på marken där han begravde kalven.
Stang
Nyfödd renkalv Det var december och det var jättekallt ute men ändå så bestämde jag mig för att ta en kvällspromenad som jag alltid gör varje kväll. Det var skönt att ta en promenad. Jag tog på mig min jacka och gick raka vägen till skogen. Snön var så vit att jag nästan fick ont i ögonen det blåste ganska mycket fast det var ändå skönt. Jag gick in till skogen och kollade runt och runt men plötsligt så såg jag något röra sig i snön. Jag blev jätte-
rädd men jag ville se var det var så jag gick närmre, och då blev jag jätteförvånad, en renkalv satt där ute helt ensam. Jag märkte att den höll på att dö. Jag visste inte vad jag skulle göra, stackars renkalven satt där helt ensam. Jag bestämde mig för att ta hem renkalven. Det kanske inte var så bra fast jag ville ta risken. Jag försökte bära renkalven, den vägde inte alls mycket, jag kunde förstå det, den hade säkert suttit där jättelänge. Jag sprang så fort jag kunde.
När jag kom hem tände jag en liten eld och la renkalven på soffan med ett täcke på. Renkalven var helt tyst, jag visste inte vad jag skulle mata den med, jag tog bara några äpplen och vatten. Så fort jag gav kalven maten så började den äta den jättesnabbt och efteråt så slickade den min hand. Det var ett sorts tecken för att den ville ha mer mat. Jag började fundera på varför den var ute helt ensam och var mamman var. Medan den åt så klappade jag den och fortfarande så var den kall, den måste ha suttit där ute jättelänge för att vara så kall som den var. Jag lovade mig själv att ta hand om den tills den blev större och mådde bättre.
Det har nu gått sex månader och renkalven är ingen kalv längre, den är en fullvuxen frisk ren, dess horn är jättestora och vackra. Renens päls är brun och slät. Den bor inte hos mig längre fast den kommer och hälsar på, den är en väldigt smart ren. Det är jättevarmt ute, himlen är klarblå, gräset är grönt och det blommar överallt. Renen mår bättre än någonsin och jag är
väldigt glad över det. Fast det som oroar mig är att en dag kommer renen vara tvungen att lämna mig och skapa sin egen familj.
Idag på morgonen när jag vaknade kände jag på mig att något hade hänt. Det märkte jag senare på dagen eftersom renen alltid brukar komma vid den här tiden. Men det gjorde den inte. Renen har nu en egen familj att bry sig om och jag är glad men samtidigt ledsen. Jag kunde inte sitta hemma så jag bestämde mig för att gå
med sin familj och tittade på mig. Aldrig hade jag varit så lycklig som när jag såg att min ren var lycklig. Manar
ut och ta en promenad genom skogen. Jag stod stilla på samma ställe där jag hittade renen, fast nu så var det gräs och blommor, och ingen iskall snö där. Det kom en glädjetår när jag märkte att min ren stod där
Huset där min pappa dog En vanlig dag när jag skulle gå till stranden så såg jag ett jättestort berg. Där uppe på berget så fanns det ett hus, och det var vid det huset som min pappa dog. Min pappa dog i en olycka, det var inte med flit att han skulle dö. Det hände när min pappa och hans kompis skulle åka hem, då råkade hans kompis starta bilen och köra på honom.
Jag blev jätteledsen när jag fick höra att min pappa var död. Det gick inte alls bra i skolan, jag börja röka och göra andra grejer som inte är bra och jag kände mig jätteledsen. Jag började stjäla saker och sånt. Sen träffade jag äldre grabbar som höll på med lite större grejer och ibland kunde ge oss lite jobb t.ex. att stjäla kläder och mina kompisar åkte fast när vi skulle hämta några jackor. Jag var skyldig dem 50 tusen kronor och jag var jätteledsen för min pappa var död och för allt jag hade gjort, ville bara ha tillbaks tiden. Men en dag när jag låg och solade på stranden så bestämde jag mig för att gå och titta på huset där min pappa dog.
Jag gick runt en liten stund på stranden och jag gick till det närmaste cafét. Där hittade jag ett rep som jag skulle använda när jag skulle klättra upp till huset. Efter en stund så gick jag till berget och jag började klättra. Jag ville klättra upp dit för att jag inte skulle
synas från vägen. När jag kom upp så fanns det inget hus eftersom huset hade rasat ner. Jag blev lite ledsen för att jag inte fick se vid vilket hus min pappa dog.
Renal
Santiago Santiago är en spansk 18 åring. Hans bästa vän heter Kasper. Santiago har alltid velat bli en bra fotbollsspelare. Kasper och Santiago hade varit vänner sedan dagis. Kasper gillade väldigt mycket teater så han brukade kallas för Kasperteater. Han gillade konstiga handskar. Medan Santiago drömde att bli världsstjärna och han hade alltid röd T-shirt och blåa jeans och hans hår brukade vara bakåtkammat. De brukade vara tillsammans på helgerna. På vardagarna var de i skolan. Varje helg brukade Kasper och Santiago spela fotboll på den gamla planen som var grusig men de hade knappt en bra boll. Santiago drömde om att spela på en riktig fotbollsplan plan med riktigt gräs, och publik som skriker ut hans namn. Santiago vaknade upp av att hans telefon ringde, det var Kasper. Santiago svarade och Kasper berättade att några talangscouter från Spanien skulle titta på när han spelade. Santiago tog genast på sig sina kläder och tog en ostmacka och gick ut. På planen väntade Kasper och scouterna på honom. De hade med sig en boll som var helt ny. När han kom fram till dem sa de att de ville se vad han kunde och
han gjorde sitt bästa. Efteråt sa scouterna: inom en vecka får du ett brev där det står om du var tillräckligt bra eller inte. Hela veckan väntade Santiago på det brevet och till slut kom det och det stod att de väntar på honom i Spanien. Han blev jätteglad och ringde direkt till Kasper och berättade allt. Kasper blev också glad och sa att han skulle komma direkt. Kasper sprang ut genom dörren och på väg till Santiago krockade en bil med honom och han dog. När Santiago fick reda på det begravde han Kasper och där Kasper och Santiago träffades gjorde Santiago en stor staty av Kasper med några handskar som Kasper alltid hade velat ha.
Genc
Zlatan och Kasper! Igår kväll hade Kasper och Zlatan bestämt sig för att träffas vid Idholmsvägen, prata och spela lite fotboll och kanske röka lite vattenpipa tillsammans.
Kasper var mycket intresserad av teater och spelade i många olika pjäser. De hade inte träffats på evigheter och Zlatan tyckte att det var en bra idé att träffas och prata lite med varandra. -
Ska vi ses där klockan 17.00, undrade Kasper.
-
Ja det gör vi, sa Zlatan.
-
Bra jag kommer direkt efter teatern, förklarade Kasper.
-
Ja, vad bra då ses vi där, mumlade Zlatan.
När Zlatan var på väg från sitt hus i sin Porsche så blev hans däck punkterat, halvvägs dit mitt på E4:an. Han hittade en vass spik i däcket. Som tur var så hade han ett extra däck i bagageutrymmet och var på vägen efter tio minuter igen så det var nog inte så farligt, tänkte han.
När Zlatan kom fram så var Kasper redan där och väntade. Zlatan gick fram till Kasper och hälsade, sedan satte de sig ner och började prata om fotboll och lite om Zlatans fotbollskarriär och de rökte vattenpipa. Zlatan
tyckte det var en bra dag eftersom solen sken mycket och så hade de en riktigt bra dag. Zlatan var på väg hem när Kasper sa åt honom att stanna men Zlatan tackade snällt nej och satte sig i sin bil och körde hem.
Johan
Max den världsberömde dirigenten Max har en stor dröm och det är att bli den bästa dirigenten i världen. Men han har ett problem, han har ingen orkester! Max tycker om ordning och reda och han har alltid kostym på sig. Han ser väldigt sträng ut men i vanliga fall så är han jättesnäll. Max brukar alltid skriva ner vad han ska göra på schemat som han alltid har med sig. Han är mest för sig själv hemma och sitter framför sin dator och skriver noter som i slutändan blir en låt. Varje gång när Max fantiserar om att han står på en stor scen och dirigerar världens bästa orkester så kommer grannens katt in genom det stora genomskinliga fönstret i köket, springer in till det stora vita vardagsrummet och springer på de vita och rena pianotangenterna. Varje gång katten gör det så går Max och kastar ut katten genom den vita och höga dörren men den kommer alltid in på något sätt. Max bestämmer sig för att gå ut för att det är väldigt fint väder. Han går ut och tar en promenad, han går förbi Broadway Theatre och fantiserar att han dirigerar en orkester och att alla i publiken står upp och applåderar. Men då så åker en taxibil förbi Max och bredvid Max så finns det en vattenpöl och allt vatten stänker upp på hans nya kostym. Max svär åt taxiföraren men han svarar inte utan åker iväg.
Max går hem och byter om till nya fräscha kläder. Han sätter sig framför den lilla svarta och gamla teven som han har i sitt stora vardagsrum. Han tittar på världsberömda dirigenter som dirigerar orkestrar. Nästa dag så bestämmer Max sig för att gå ut och ta en promenad. Han byter om från pyjamas till kostym och tar på sig skorna och går ut. Han går först till parken och tittar på alla barn som springer runt och leker och han kommer ihåg när han var liten och lekte i parken. Efter parken så går han vidare till mataffären och köper lite mat till kvällen. Han går ut från mataffären och går mot Broadway Theatre för att än en gång fantisera om att han dirigerar världens bästa orkester. Men när han kommer fram till Broadway Theatre så kommer Leonard Bernstein som är Max idol! -
Hallå du! skriker Leonard.
-
Snackar du med mig? frågar Max.
-
Såklart jag gör det är bara du som är här. Jag har hört att du verkligen vill bli en dirigent men du har ingen orkester, är det sant? frågar Leonard.
-
Ja, det är sant. Men hur visste du det, frågar Max.
-
Det har inte du med att göra. Följ med mig! säger Leonard och springer uppför trappan med Max bakom sig.
När de kommer in genom dörren till Broadway kan Max inte tro att han är inne. Verkligen inne! Det är verkligen inte som Max har fantiserat. Det är så himla stort och fint och allt ligger i ordning. Men Max
hinner inte njuta av utsikten, utan Leonard ropar på Max att han ska komma. De kommer in på den stora och guldfärgade scenen som alla världsberömda dirigenter har dirigerat på. -
Ikväll så kommer det jättemånga människor som kommer att titta på dig, säger Leonard till Max som fortfarande inte kan fatta vad som pågår.
-
Men varför ska jag göra det och varför vill de titta på mig, och inte på dig? frågar Max Leonard.
-
Såklart vill de titta på mig, jag är Leonard Bernstein. Men jag vill ha en normal människa som drömmer om att bli en dirigent, ta upp den på scenen och låta den dirigera tillsammans med mig, säger Leonard.
-
Aha! Så jag är här för att dirigera tillsammans med dig? frågar Max.
-
-
Exakt. Om två timmar så kommer alla människor hit så det är nog bäst om vi går och byter om nu. Följ mig! säger Leonard.
Men du, när vi är ute på scenen, kolla på mig hela tiden. Tänk att det bara är vi två där och att publiken inte finns, okej? säger Leonard.
-
Okej! säger Max.
Max kan inte fatta att han är i samma rum som Leonard och att han ska dirigera tillsammans med honom om en timme och trettiosju minuter. Leonard har väldigt stort självförtroende och det är det som är bra när man dirigerar. Men Max vet inte om han har tillräckligt med självförtroende och det är det som är problemet. Max klär på sig sina kläder som han har fått av Leonard och går ut till scenen. Men draperiet är nere! Det kan bara betyda en sak, alla i publiken är här. Max lägger sig på golvet och drar upp draperiet lite så att han kan se publiken. -
-
Oj vad många folk det är som har kommit, säger Max tyst för sig själv. Ja, det är alltid många i publiken när jag dirigerar, säger Leonard.
-
Va? frågar Max.
-
Ja, du sa ju att det är många folk i publiken och jag sa att det alltid är många folk i publiken när jag dirigerar, förklarar Leonard.
-
Jag tror inte jag klarar det här Leonard, säger Max.
-
Säg inte att du har scenskräck nu, säger Leonard.
-
Det är exakt det jag har! säger Max.
Max ser hela orkestern som går förbi dem och ler. Han tänker tillbaka på när han är hemma och önskar att han har en orkester och nu så har han en och hans första konsert ska börja snart. Leonard går ut på scenen och konserten börjar. Leonard är verkligen jättebra. Publiken är också bra, de applåderar och ställer sig upp när Leonard bugar sig. -
Nu så vill jag presentera en väldigt god vän till mig, säger Leonard.
Vänta lite, sa Leonard god vän? Är jag en god vän till honom? frågar Max sig själv tyst. -
En stor applåd för Max! ropar Leonard och Max går in på scenen.
Alla i publiken reser sig upp och applåderar och Max blir generad. Han har aldrig någonsin varit på en scen förr så det här är en väldigt stort händelse. Leonard går av scenen och ger Max sin taktpinne och Max tar emot den. Han ställer sig framför orkestern och bläddrar i notboken. Han hittar inte noterna till låten som orkestern ska spela! Han bläddrar och bläddrar och till sist så hittar han. -
Puuhh! Det var nära ögat! tänker Max.
Max börjar och det går suveränt! Han njuter av varje sekund och minut. Orkestern var också suverän. Max kollar på Leonard och han ser att han ler. Han kollar på resten av publiken och de gör detsamma. När or-
kestern slutar att spela så springer Leonard till Max och kramar honom. Alla i publiken står upp och applåderar. Då förstår Max att han kan bli en bra och framgångsrik dirigent. Sen den dagen så har Max alltid dirigerat med Leonard och nu är de bästa vänner. De åker runt i världen och dirigerar tillsammans. Idag så är Max en framgångsrik dirigent och alla hans drömmar har gått i uppfyllelse. Selin
Skulpturpark Skärholmen/Vårberg I ett begränsat område kring Idholmsvägen/Ekholmsvägen finns inte mindre än 15 skulpturer, 13 i brons, en i järn och en i tegel. Nästan alla är från 1968-69, samma år som stadsdelen byggdes. Då byggdes stadsdelen och skulpturerna är resultatet av att byggherren, Svenska Bostäder
tillämpat den så kallade enproncentsregeln. Den innebär att en procent av den totala byggnadskostnaden ska avsättas till konstnärlig utsmyckning. Regeln, som snarare är en rekommendation, tillkom år 1937, samtidigt som Statens Konstråd inrättades. I Stockholm fattades politikerna år 1963 ett principiellt beslut att tillämpa den. Sedan år 2008 finns en organisation, Stockholm Konst, som arbetar för att förverkliga den, med en informativ hemsida; www.enprocentregeln.se. Det finns sedan som innebär att en procent av den totala byggnadskostnaden ska avsättas till konstnärlig utsmyckning. Brons är ett fantastiskt. Man blandar en stor andel koppar med mindre tillsatser av tenn, zink och får ett vackert och hållbart material. Många av konstnärerna bakom verken i kulturparken lever inte längre, men deras skulpturer står där år efter år, i ett skick som om de hade satts upp igår.
Kasperteater av Göran Strååt, brons, 1968. Idholmsvägen 56
Musikalisk rörelse av Ebba Ahlmark-Hughes, järn, 1981. Simhallen.
Ryttare av Marie Stenqvist , brons, 1966 Bodholmsgången/Ekholmsv
Tegelrosen av Ulf Sucksdorff , tegel, 1967. Vårbergsv/Ekholmsv
Nyfödd renkalv av Asmund Arle, brons, 1968. Bodholmsgången(Idholmsvägen 87.
Kortfattad information kring skulpturerna och deras konstnärer finns i en folder, På promenad till skulpturer och andra konstverk i Skärholmen/Vårbergs parker och bostadsområden. Den gavs ut av Skärholmens Stadsdelsförvaltning i samband med Kulturhuvudstadsåret 1998. Den finns fortfarande att hämta hos förvaltningen. Trafiksnostalgiska Förlaget gav år 2011 ut ett översiktsverk där många av skulpturerna ingår: Konsten i söderort – en vandring bland konsten i södra Stockholm. Wikipedia har en lista över offentlig konst i Stockholm, under avdelningen Sydvästra förorterna finns bilder på de flesta av skulpturerna.
Moment av Lennart Källström, brons. Ekholmsvägen 63.
SKULPTURMÖTET
Ett äventyr i brons, modell-lera, fotografi och ord med årskurs 6 Lillholmsskolan, Skärholmen Denna bok är resultatet av ett samarbete mellan skolans två syskonämnen, bild och svenska. Elever från årskurs 6 i Lillholmsskolan har format figurer i modell-lera inspirerade av bronsskulpturer. De har fotograferat sina figurer tillsammans med skulpturerna i brons och sedan skrivit texter inspirerade av fotografierna. Arbetet genomfördes under vårterminen 2014. Lillholmsskolan ligger i Skärholmen/Vårberg. Förorten uppfördes huvudsakligen mellan åren 1964 och 1975, Skärholmens centrum invigdes 1968, och samma år byggdes vår skola. Många av våra elever bor i ett bostadsområde strax väster om Skärholmens centrum, avgränsat av Idholmsvägen och Ekholmsvägen. Området består av trevåningshus och är nästan helt bilfritt, gång- och cykelvägar förenar det med centrum. Här, på en yta av ungefär 400 gånger 400 meter, finns inte mindre än 17 skulpturer i brons, tegel och järn. De flesta är lika gamla som bostadsområdet, från 1968-69. Vi började med att göra en gemensam promenad så att eleverna se alla skulpturerna. Tillbaka i skolan fick de utifrån fotografier välja en skulptur de hade en relation till, som de tyckte om, eller kanske tyckte illa om. Deras uppgift i bild var sedan att göra en figur i modell-lera som kommunicerade med, kompletterade, utgjorde ett sorts svar på den skulptur i modell-lera som de hade valt. När figuren var klar besökte varje elev ännu en gång sin skulptur, placerade sin egen skulptur på bronsskulpturen och tog en serie fotografier. Tillbaka i skolan hade de sedan som uppgift i svenska att skriva en text i med utgångspunkt i skulpturerna möte. Några elever skrev en tidningsartikel, andra en blogg, de flesta valde att skriva en novell. Samarbetande lärare har varit Sten Canevall, bild, och Sofia Dahlberg, svenska. Boken, en av fyra i en serie, är redigerad i samarbete med fyra av eleverna, Genc, Christian, Iman och Anna.
L s 2
B
Fö ce m sk p u fo sl va
R