Hon och jag - 23 självporträtt by Fantasifabriken Lillholmsskolan

Hon och jag

23 sj채lvportr채tt

Hon och jAg flickorna i årskurs 9 i Lillholmsskolan skärholmen målar sina självporträtt

FÖRORD Vem är jag? är en fråga som i alla tider sysselsatt människor. I tonåren är den ständigt närvarande och ofta söker man svaret framför spegeln. Man prövar frisyrer och smink, man övar leenden och grimaser. Ytan, hur jag tror att jag blir uppfattad av andra, andras bild av mig, blir ofta viktigare än vem jag själv är eller vill vara. När flickorna i åk 9 i Lillholmsskolan skall måla sina självporträtt började vi i konsthistorien. Vi tittade på allt från Rembrandt till Helene Schjerfbeck och Frida Kahlo. Vi lärde oss hur varje porträtt är en upptäcktsresa. Ibland uttrycker bilden en stark sinnesstämning, ibland vill konstnären pröva hur hennes olika sidor förhåller sig till varandra. Samma konstnär kan måla sig på många och ibland motsägelsefulla sätt. Vi målade i olja på duk. Oljefärg inbjuder till ett långsammare och mer fysiskt förhållningssätt än akvarellfärger och kritor som flickorna tidigare använt. Man kan inte sudda men man kan måla över. Målningen förändras och fördjupas varje gång man jobbar med den. Flera av flickorna ville inte ens se sig i en spegel när de skulle börja måla. Laetitia uttryckte det så här: - Jag målar mig själv inifrån, inte utifrån. När målningen var färdig skrev var och en om hur hon upplevt den konstnärliga processen. Vad skiljer, vad förstärker och vad förenar det målade och det nedskrivna? Vad tycker jag om henne på min bild? Vilka frågor vill jag ställa till henne? Vi är tre lärare som jobbat med projektet, Elisabet Larsson-Malmström har varit ansvarig för målarateljén, Marina Hafvenstein och Tuva-Stina Lindén för skrivarverkstan. Vi tackar stiftelsen Oscar Hirsch minne vars Eldsjälspris till Tuva-Stina möjliggjort inköp av spännramar och många dyra konstböcker. Lillholmsskolan, Skärholmen maj 2007 Elisabet Larsson-Malmström Marina Hafvenstein Tuva-Stina Lindén

Eva Bilden jag målat är ett porträtt av mig, men när jag började måla såg bilden inte alls ut som den gör nu. Jag ändrade hudfärgen flera gånger och jag målade mig själv flintskallig. Jag trivdes med att inte ha hår på huvudet, så jag behöll det så ett tag. Det har alltid funnits en idealbild att tjejer ska ha fint långt hår. Det som gjorde bilden vacker utan hår var bland annat formen. Man upptäcker nya perspektiv när huvudet är utan hår. Man täcker den unika formen under håret. Huvudet utan hår såg vackert och annorlunda ut. Jag behöll bilden utan hår tills den näst sista lektionen och det förvånar mig. Tjejer behöver inte ha hår på huvudet för att vara fina. Jag målade en sida som jag oftast inte brukar visa. Min sorgsna sida låter jag inte folk se. Jag döljer sorgen under skratt och leende. Det blir ett skenbart grin. Ett grin jag brukar använda framför folk. Jag försöker se stark och glad ut, inte svag och ledsen. Försöker inbilla mig själv att allt är bra. Men gång på gång sker misstag. Misstag jag aldrig kommer att förlåta mig själv. Misstag jag är medveten om men trots allt fortsätter att göra. Jag är trött på att alltid låtsas vara glad och lycklig. Jag är trött på att ha instängda, sorgsna känslor. Känslor ingen förstår. Jag är trött på att dölja sorgen under ett förljuget leende. De senaste två åren har jag ofta suttit och tänkt på livets gång. Det har varit de två svåraste åren hittills. Ibland kan jag sätta på en sorglig låt och börja gråta. Det behöver inte vara något som hänt för att jag ska ha en anledning att gråta. Det känns bara skönt att släppa ut känslorna. Men vissa sitter kvar för evigt, långt där inne och vill inte komma ut. När ska jag släppa taget om det förflutna och bara titta framåt? Hela tiden ställs det frågor jag inte har svaren på. Frågor som aldrig försvinner. När ska jag sluta använda ett falskt leende? När ska mitt falska leende bli verkligt? Nu ser jag ett frågetecken i hennes ansikte. Det ser ut som om hon har något att säga. Som om hon vill att man ska förstå något, kanske att hon är ledsen eller behöver hjälp. Det är ett meddelande som jag inte riktigt kan tolka. Vad försöker hon uttrycka? Hon försöker få fram något men det är väldigt svårt att se vad hon vill säga… Samtidigt känns det som om hon är arg på någon. Någon som har gjort henne illa, någon som har sårat henne. Något har hänt henne. Man ser det djupt i hennes ögon. Men vad? Jag skulle vilja veta vad som hänt och vem som gjort henne illa. Jag ser tydligt och klart att hon behöver hjälp.

Mais Innan jag började måla min bild så satt jag länge och tänkte. Jag visste inte vad jag skulle måla. Det enda jag var säker på var att jag ville måla en dyster bild. När jag skulle börja så tänkte jag så här: Jag visar inte min sorg genom att måla mig själv, utan jag målar andra saker som t.ex. ett gråtande öga eller ett krossat hjärta. Efter en stund ändrade jag mig och frågade; varför vill jag måla en sorgsen bild? Varför kunde jag inte beskriva sorgen genom att måla av mig själv? Eller i alla fall en tjej som liknar mig. Kanske lyckas jag visa lite av det som känns eller det som finns inuti mig. Jag har mycket på insidan av mig som jag inte kan berätta för någon. Inte ens för min bästa vän. Det är inte alltid man kan hitta en person som förstår eller lyssnar på en. Jag är en mycket inåtvänd person. Det är därför jag inte kan hitta den personen som kan förstå mig, i alla fall tror jag att det är så. Jag har svårt att förklara vad jag känner. Jag är jättehård mot mig själv. Det är fel. Jag ger inte mig själv chansen. Jag målade en tjej som liknar mig. Jag är ganska nöjd med mitt porträtt. Det finns inte så många färger i bilden. Jag använde bara några få nyanser när jag målade. Men jag är ganska nöjd med färgerna nu. Bakgrunden är rosa, det betyder att jag tänker på en bra framtid med ett bra arbete och att få göra det jag drömmer om. När jag började måla så gjorde jag ögonen först. Jag tycker att ögonen är det viktigaste. Just för att ögon säger mer än tusen ord. Färgerna är blandade, det beror på att livet består av olika saker. Man måste se livet från olika håll. Vi är inte alltid glada. Den ena dagen är vi glada och den andra är vi ledsna och vi orkar inte med något. Jag tycker att min bild ser ganska allvarlig ut. Målningen visar min vardag. Jag är en person som skrattar och skojar mycket. Den som ser mig tror att jag är en jätteglad tjej. Men tyvärr är jag inte det.

Yohana När jag målade min bild tänkte jag inte så mycket. Men nu kan man se att jag som bakgrundsfärger har valt mörka nyanser. Jag valde dem för jag är ganska ledsen inne i mig. Samtidigt är jag glad för att jag inte har det värst i världen. Jag menar, “man ska vara glad att man lever” som min mamma brukar säga. Det var därför jag valde att inte ha en svart-vit bakgrund. Istället har jag tagit fram mörkblått, svart, mörkgrönt och turkos på min bild. Det fick den att bli något gladare. Mönstret är format som ett galler för jag kan känna mig instängd ibland. Nu till själva mig, alltså mitt ansikte. Jag har målat mig som jag tycker att jag ser ut som en ideal Afrikan. Ibland ger folk mig kommentarer om mitt utseende, t.ex. “du ser ut som en mulatt”. De tror att jag har en vit förälder och en svart.”Vad ljus du är för att vara afrikan”. Trots att båda mina föräldrar kommer från Eritrea! När jag ser mig i spegeln så ser jag mig själv som en afrikan och därför har jag målat mig betydligt mörkare än vad jag egentligen är. Mitt hår är kort, precis som på bilden. Mitt korta hår är en ganska viktig del av min personlighet, jag är lite av en pojkflicka. Rosetten jag har i håret satte jag dit för att markera att jag är en flicka. Jag blev inte riktigt nöjd med min bild men jag tycker ändå att man ser att det är jag. När jag tittar på bilden ser jag en ung flicka, en kvinna med afrikansk bakgrund som ser ledsen eller lite förvånad ut. Kanske har gallret i bakgrunden något med det hela att göra. Kanske känner hon sig instängd av någon eller kanske instängd av sig själv. Trots allt det dystra ser hon ut att hålla huvudet högt och tappert leva vidare.

Laheeb Varför hon ser så bestämd ut? Varför håller hon ett jordklot med båda händerna? Varför är det mest blått och gult på bilden? Varför bara Sveriges och Iraks karta? Är hon sur eller bara bestämd? Det var svårt för alla att börja måla, ingen visste riktigt vad de ville måla. Men jag visste direkt att jag ville ha ett jordklot med på min bild. Jag är född i Irak, när jag var 11 år kom jag till Sverige och nu är jag 16 år. Man kan säga att det är här i Sverige jag har vuxit upp. Jag har två hemländer, Irak och Sverige. Jag trivs i båda. Jag ville visa att just nu bor jag i Sverige men att jag längtar efter att se mitt hemland igen. Jag är ensam och jag har ett jordklot som jag håller med båda händerna. Jag har bara målat Sverige och Irak på kartan. På bilden ser jag ledsen ut för att jag längtar tillbaka till Irak och att Irak inte var förstört. Det var svårt att måla näsan. Jag är nöjd med min bild men inte med näsan, den är jag missnöjd med. Jag vill gärna måla en bild till för att kunna måla näsan bättre! Det är en svår uppgift att måla sig själv. Man blir arg när det blir fel någonstans i ens bild, man vill att allting ska bli perfekt. Jag är både nöjd och inte nöjd med mitt porträtt. När jag ser på bilden så tänker jag att hon är stark och att hon har makt över jorden. I verkligheten har jag sjal men på bilden har jag målat mig utan sjal. Jag har målat mig ensam, bara jag själv finns på jorden och ingen annan. Jag vill se fri och stark ut. Men jag är ensam i världen och saknar Irak. Jag älskar både Irak och Sverige, båda länderna skulle jag försvara med mitt blod eftersom båda givit mig allt jag behöver. Det har varit intressant och nyttigt för mig att måla mig själv och skriva en text om min bild. Det känns skönt att låta andra läsa vad jag tycker och spännande att höra vad andra tycker om min bild.

Mais Jag har målat berg. Det var inte så svårt och inte så lätt heller. Innan jag började måla tänkte jag att jag skulle måla något annat, inte berg. Jag tänkte måla mig själv men när jag tänkte på hur färgen skulle se ut och på bakgrunden hittade jag inte någon bra färg som skulle passa. Då bestämde jag mig att måla berg istället. Jag tycker att berg är som jag är, bergen gömmer många hemligheter. Jag samlar hemligheter, mina och andras. Berg betyder mycket för mig. Mina berg är stora, berg som alla ser. Kanske några går dit och berättar om saker som de inte vill berätta för människor på samma sätt som mina vänner kommer och berättar hemligheter för mig. Ibland blir det för mycket för mig och då går jag in i mitt rum och gråter ensam. Min mamma brukar komma in när jag sitter där och fråga varför jag gråter. Men jag hittar inte något svar på hennes fråga. Då svarar jag att jag inte vet varför jag gråter. Varför gråter jag egentligen? Jag kan inte hitta något svar på frågan. Kanske för att jag inte har någon som jag kan lita på, någon som kan höra och förstå mig när jag vill berätta något för dem. Jag vet inte. När jag ser bilden då ser jag någon som är ledsen och har mycket att berätta men samtidigt inte kan göra det. Jag är mycket nöjd med min bild. Bergen ser levande ut och de liksom rör sig på något sätt. De är hemlighetsfulla och samtidigt spännande. Ögonen över bergen känns som om det är mina ögon när jag gråter. Min målning väcker en känsla inuti mig som jag inte kan beskriva med ord. Jag har kunnat måla något som jag inte kan berätta med ord. Det känns som om man flyger över ett landskap . Jag är väldigt, väldigt nöjd med min bild och jag tror att alla kommer att tycka om den, den är spännande.

Pernilla När jag målade min bild började jag med mig själv. Mitt blonda hår med den tjocka tofsen, mina blå ögon och min ljusa hud. Efter det att jag målat kläderna visste jag inte riktigt vad jag skulle måla mer, det var tomt. Jag målade ett berg, för att berg är vackra och stora. Höstlöv och höst-nakna träd. Hösten är också vacker. De många färgglada löven får mig att glömma den grå himlen som talar om för mig att sommaren är över. Hösten är den vackraste årstiden, eller vacker på ett annat, mer dystert, sätt. Jag önskar att det fanns en kamera som kunde fånga just det och alla känslor som gömmer sig i höstmörkret. Det skulle bli ett vackert foto. Hösten kanske står för mig på något sätt. Speglar mig. De färgglada bladen är en vacker fasad för den grå himlen. Ler utanpå, men gråter inuti var det ju någon som sa... Jag får ingen sådan känsla av min bild. Den är mer vårlik. Inte alls som den dystra hösten. Det skulle bli höst. Det blev det inte, det blev friskt. Målningen blev väldigt ljus och glad, som våren, inte som hösten. Som en frisk vårbris. Flickan på bilden stirrar rakt ut ur bilden, rakt in i mig. Hennes uttryck är spänt och hon ser nollställd ut, inga känslor alls. Blicken säger mig inte mycket, men jag anar en tår i ena ögonvrån, en lite ledsen blick. Hon tror inte det syns. De två träden bakom henne ser vilda ut, gamla och vilda. De ser ut att ha stått där ett tag. En svart flod. Eller är det en väg? Den bryter av och gör bilden mörkare, mindre glad.

Fatima I min bild finns hav, horisont, himmel, moln och fåglar. Det är det bästa jag vet. När jag är besviken eller ledsen brukar jag sitta och titta ut genom fönstret, se på himlen och på de stora molnen. När jag är på ett romantiskt humör vill jag gå till en strand, se ut över havet och mot horisonten. Jag har målat fåglar som flyger två och två eller i flock. Det är olika sorters fåglar som egentligen har glada färger. Men i bilden är alla fåglarna svarta. Svart är en sorgsen färg för mig. När de ser att en tjej har kärlekssorg blir de så besvikna att de blir svarta. Jag är förvånad att jag målade mig med de gröna örhängena. De gröna brukar jag ha på mig när jag är glad och lycklig. Jag var så inne i bilden att jag inte ens tänkte på vad jag målade. Jag är väldigt nöjd med mitt hår, hur det ser ut och flätan jag nästan alltid har. Mina ögon ser ut som om de var gjorda av plast och stirrar snett ut. Jag har blivit så chockad av kärlekssorg och av desperation att uttrycket i mina ögon är förstenat. Det överraskande är att bilden berättar så tydligt om mina känslor, om sorg och kärlek. Kärlek betyder väldigt mycket för mig. Om inte kärlek finns i världen så finns det bara hat mellan människor. När jag ser på bilden tycker jag att flickan har hittat ett gömställe där det finns lugn och ro. Molnen, havet och horisonten ger en känsla av frihet. Man kan höra hur vågarna slår mot varandra och hur fåglarna skriar. Vad jag försökte få fram i bilden är sorg, men bakom sorgen är kärleken gömd.

Alimata Jag heter Alimata. Jag är sexton år och kommer från Elfenbenskusten. Jag bodde med min mormor och jag hjälpte henne att laga mat, hämta vatten och tvätta kläder. Jag gick inte i skolan för att skolan kostar mycket pengar i Elfenbenskusten. Min mamma for till Sverige när jag var sex år. Jag kom till Sverige när jag var 14 år. I Sverige började jag i skolan, det tyckte jag var roligt. När vi skulle måla sade jag att jag inte kunde måla. Läraren sade att jag skulle försöka. Först gjorde jag en stor och rund huvudform. Sedan hjälpte läraren mig att måla en bättre huvudform. Det var inte svårt att blanda färgerna. Jag tyckte mycket om att måla och jag var stolt över min målning. Jag tror hon tänker på vad hon kommer att göra om ett år. Hon tänker också på varför alla flickor talar mycket mer svenska än vad hon gör.

Zjikav Jag har målat olika sidor av mig, jag har bjudit på mig själv i bilden. Varje gång jag målar en bild av mig själv tycker jag att jag lär känna mig själv bättre. I min målning har jag blandat många färger och mönster. Allt symboliserar något viktigt. Det första jag ser när jag tittar på min målning är ansiktet och det tjocka håret. Mitt ansiktsuttryck är bestämt. Med håret som faller för mitt ena öga vill jag visa att jag ser mycket som händer fast folk inte tror det . Mitt tjocka hår och duken på mitt huvud har stor betydelse. De visar att jag är kvinna och att jag har mycket makt och kan bestämma över mig själv. När jag målade huvudduken så känns det som om jag satte en krona på mig. Många kanske tolkar det som en religiös sjal men det jag vill visa är att kvinnor är kvinnor oavsett religion eller kultur. I målningen sträcker jag på mig för att visa att jag finns. Nu kommer vi till något jag har med i alla mina målningar. Det är bergen! Det känns som om bergen är en viktig del i mitt liv. Bergen symboliserar också Kurdistan där jag är född. Jag har alltid haft berg runt om mig när jag bodde där men nu när jag bor här i Sverige så saknar jag bergen. Bergen bakom mina axlar visar också att jag är stark och att jag inte glömmer mina rötter. Nu när jag ser på bilden så ser jag att bergen också ser ut som vingar. Färgerna bakom mig symboliserar alla mina goda vänner, vuxna och familjen. Alla som ställer upp för mig och hjälper och stödjer, när jag är trött på den här världen. Ändå tycker jag att jag har ett bra liv, jag menar att alla kan vara trötta på livet men man ska ta allt som kommer och aldrig ge upp. Det brukar jag säga till såna som säger att dom inte orkar leva. Man ska förlåta, kämpa, gå vidare och leva livet! När jag tittar in i bilden ser jag en ung flicka som ser rätt stark och stolt ut. Men ändå ser man att hon döljer något för hon ser inte så glad ut. Jag tror att det är något som hon vill ändra på, något som hon tycker är fel och orättvist. Jag tror också att den här flickan fantiserar mycket och har många förhoppningar. Jag tror att den unga flickan längtar mycket, det kan man se i hennes ögon.

Jasmin Jag började att skissa ett stort hjärta. Hjärtat skulle vara delat i två delar, en mörk och en ljus. Den ljusa sidan skulle symbolisera glädje och ett öppet hjärta. Den mörka sidan skulle stå för ondska och rädsla för det onda. När jag målade den ljusa delen använde jag alla ljusa färger, vitt, rosa, gult, och lite blått. På den mörka sidan använde jag mig av dunkla färger som svart, rött, och blått. Den gröna färgen skulle symbolisera naturen, det gröna gräset. Jag tycker om allt som kommer från naturen! Jag valde att måla mig med mitt hår uppsatt. Många målar sig med håret utsläppt. Men jag målar min verklighet och den tycker jag om. Annars känner jag mig falsk. Blommor och rosor är viktigt för mig, det är därför jag har målat en stor vit blomma i håret. Många tycker att jag har stora ögon och det har jag. Därför var ögonen viktiga för mig. Jag var noggrann så att de skulle bli som jag ville. Stora, så att man ser att hon verkligen vill undersöka. Många tycker att jag pratar mycket, därför målade jag munnen stor. Jag målade även mitt öra. Örat visar att jag tycker om att höra vad andra säger och berättar för mig, hur de känner och vad de lider av. Det är första gången jag målar mitt självporträtt. Slutresultatet blev mycket bättre än jag trodde. Jag är mycket nöjd och stolt över mig själv. Trodde aldrig det skulle bli så bra! Färgerna blev så fina. Det blev många olika nyanser som lyste upp bilden. När jag ser på min bild tycker jag om lugnet i den. Hon vill verkligen titta ut på världen, undersöka och se hur det är att leva på jorden. Att tycka om att älska, studera och förstå, även de dumma och onda. Livet är verkligen svårt på jorden.

Sali Jag valde havet som bakgrund för att det känns som hemma. När jag sitter där och tittar på havet då känns allt bättre. Om man är ledsen förvandlas man till lycklig men om man redan är lycklig blir man på ett mycket bra humör. Jag målade en liten ö som har ett enda träd, denna ö ska föreställa mig. Jag är ön i ett väldigt stort hav men det känns som om jag trivs där. Meningen med att måla ön var att visa ensamheten där i havet. Jag valde rosa kläder, för att det känns mer som verkligt och att det är en bild av mig. Det är också en ledtråd till den som tittar på bilden att det är jag som har målat bilden av mig själv. Ansiktet försökte jag måla lite overkligt för att det ska se lyckligare ut. Huden var ganska svår eftersom man inte hittade riktigt den färgen man ville ha. Jag fick fram många nyanser och till slut lyckades jag att välja en. Men resten var väldigt roligt att måla. När bilden var färdig blev jag nöjd med många saker i den. Havet blev mycket bra. Jag gillar hav och tycker dessutom att jag har målat det mycket fint. Jag är nöjd med kläderna och ansiktet. Det som blev annorlunda än jag hade tänkt mig var håret. Men jag blev mycket nöjd med det. Jag ser mig tre gånger i bilden och det är havet, tjejen och ön. Jag ville fråga bilden några saker men jag vet att jag inte får något svar. Därför behåller jag mina frågor för mig själv. Egentligen kan jag ju själv svara på mina egna frågor för att det är jag som har målat bilden. Varför jag gjorde mig större än havet fastän det är tvärtom i verkligheten? Kanske vill jag visa att jag har också makt över saker och ting.

Anna När jag målade min bild började jag med att måla marken och sen trädet. Jag vet inte varför jag målade ett träd. Jag började bara måla. Vattnet ser stormigt och mörkt ut, som om det var oväder. Men ändå ser himlen och trädet ljusare ut och trädet står stadigt. Det ser ut som att det är sen höstkväll eller natt. Jag tänkte inte så mycket när jag målade bilden men nu när jag tittar på den så tycker jag att det ser ut som att den har en mening. Om jag ser på min bild utifrån så tycker jag att den ser lite mörk och sorglig ut. Det ser ut som att det är storm runt trädet men samtidigt så står trädet stilla. Jag har bara använt tre färger, brunt, blått och grönt. Det bruna: Det är visset gräs som ligger nära vattnet. Mitt i bilden växer ett träd. Trädet har en stark krona och inga löv. Trädet är ljusare än marken. Det ser ut som om trädet växer ensamt vid strandkanten. Det gröna: Det gröna är en skog på andra sidan vattnet. Skogen är mörk och tät. Man ser inga hus men det kanske finns hus på andra sidan skogen. Utan det ljusa trädet så skulle skogen se läskig ut. Det blå: Det finns två blå färger, det blå vattnet och den blå himlen. Det blå vattnet är en flod som rinner neråt. Det stormar. Vågorna slår inte mot trädet, de strömmar förbi. Trädet bryr sig inte om de stormiga vågorna. Vattnet ser både varmt och kallt ut på samma gång. Den blå himlen ser ljusare ut runt trädet. Det känns som om det snart kommer att ljusna. Kanske kommer trädet att börja blomma.

Sara Då jag målade jag bilden tänkte jag på mina känslor. Bakgrunden är en solnedgång. Det mörknar snart men ännu lyser solen i starka färger som orange, gult och rött. Solen symboliserar två olika saker, att det är varmt eller att någon skadar mig på något sätt. Det är inte bara solen som har lysande färger utan också mina kläder. På målningen har jag en ljusblå t-shirt, ljusblå för det är min favoritfärg. Jag var ledsen den dagen då jag började måla porträttet. Många ledsna känslor fångade mig för jag hade tänkt på min släkt i Irak som jag inte har sett på sex år. När man saknar sin släkt och inte sett dem på länge känner man att det är något som fattas i ens liv. Jag är en av de många som känner det så. Bandet i håret betyder något speciellt för mig. På hårbandet målade jag en måne med massor av stjärnor. Jag tycker om att titta på stjärnorna och månen. Kanske står någon av mina släktingar och tittar på samma stjärnor, vem vet? När jag är ledsen gillar jag att sitta ensam vid stranden i solnedgången. Ibland önskar jag att jag kunde vara lika lugn som havet när det är alldeles stilla. Men när man tänker efter är havet en svikare som tar och aldrig ger något. I solnedgången ändras havets färg till en gråare färg. Havet i min bild har inga vågor och är stilla eftersom det ska passa min personlighet. Mitt hår är rakt och utsläppt fast egentligen brukar jag aldrig släppa ut håret. Jag ville bara prova och se hur det skulle se ut. I verkligheten går jag alltid med håret uppsatt. Min hårfärg på bilden är som den är på riktigt. Mitt hår är inte så långt och inte så kort heller. Men på porträttet tror man att håret kan vara hur långt som helst, ända ner till fötterna. I min bild har jag målat olika saker som jag aldrig vågat göra på riktigt; smink, hårbandet och att ha håret löst. Egentligen har jag ljus hy men när jag målade visste jag inte hur färgen skulle se ut. Jag var rädd att jag inte skulle bli nöjd men till sist sa jag till mig själv att jag måste våga och chansa. Det blev inte helt som jag ville men jag är ändå nöjd. Jag var mycket noggrann när jag målade mina ögon. Jag tycker de blev jättefina, ganska stora och de fångar stämningen i bilden.

Asha Varför är hon så delad? Vad händer i hennes liv? Kommer färgerna att förändras någon gång? Kommer hon att känna annorlunda? När jag målade tänkte jag mycket på att använda starka färger och visa mina olika sidor genom färg. Jag gillar att uttrycka mig med färg, färger visar mer än man kan säga med ord. Jag tänkte mig själv som en regnbåge. När jag tittar på min målning tänker jag på konst. Det känns som om jag var på ett museum och ser alla målningar på väggen. Jag vill verkligen att folk ska undra: vad tänkte hon? Färgerna uttrycker mina olika sidor. Den blåa bakgrunden är mitt självförtroende och mitt mod. Det gula längst ut på sidorna är min familj och mina vänner. Den högra sidan är min familj och den vänstra är mina vänner. Båda sidorna är viktiga för mig, utan dem vet jag inte hur det skulle sett ut för mig idag. Jag vet att jag aldrig skulle klara mig utan dem. Den gröna delen av mitt ansikte står för min tråkiga ledsna sida. Den rosa sidan av mitt ansikte är min glada kärleksfulla sida. Mitten är min hudfärg, det är mitt vanliga jag. Mina ögon och mina ögonbryn är ganska svarta för jag är aldrig rädd. Om jag tycker något så säger jag det direkt. Mitt hår är ganska genomtänkt, jag har alltid uppsatt hår och hästsvans. Men den här gången ville jag att något skulle vara annorlunda. Jag tycker min bild är ganska olik alla andras målningar. Jag ville att min bild inte skulle likna någon annans. Om man sätter upp alla målningar så tror jag att min bild märks för den har så många starka färger. Allt som finns i målningen är en del av mitt liv. Jag gillar hur mina bilder blir när jag är klar med dem. De blir exakt som jag har tänkt mig. På målningen ser man en stark och självständig tjej. Det tycker jag att jag är, jag låter aldrig någon trampa på mig och jag ger aldrig upp.

Sara Den första tanke som slog mig när vi skulle måla ett självporträtt var att jag har så många olika humör. Just den dagen var jag på ett konstigt humör. Det fick mig att måla en bebis som ligger mellan två rum, ett rum med en bok och ett rum med en “gubbe-i-lådan-leksak” och en skallra. Boken betyder att jag inte vet vilket humör jag kommer att vara på nästa dag. Den känslan brukar jag få ganska ofta. Mitt andra humör är en leksaksgubbe med mask som flyger upp så fort man rör vid lådan. Man blir överraskad. Jag brukar överraska folk och de tror att jag gör det med flit. Men jag gör inte det med flit utan det bara händer. Jag är en människa som ofta överraskar folk. Folk brukar mest se mig som en tjej som gillar att skoja och då tar de det för givet. Men jag kan också vara ledsen men då kan de inte förstå det. Jag är en vanlig människa som alla andra, jag har olika känslor vid olika tillfällen. Mobilen som ligger mellan de två rummen är kontakten mellan mina olika humör. Den är en apparat som gör att jag kan växla mellan två humör. Bebisen uttrycker en känsla jag har inuti mig. Något i mitt innersta som inte vill växa upp. Eller med andra ord, som är rädd för att växa. En känsla som bara vill bli matad med kärlek. Jag tror att där ligger själva källan till min envishet. Många tror att jag är envis bara för att jag vill bestämma eller för att jag alltid vill ha rätt. Men så är det inte. Jag vill bara bli omtyckt av alla och visa att jag är en bra person som man kan lita på. Men ibland tar bebiskänslan över och blir svår att kontrollera. Då händer det mycket. Det var allt jag ville berätta om varför jag ville måla just denna målning. Jag vet inte om jag är nöjd eller missnöjd med min målning. Men jag vet i alla fall att jag har beskrivit några av alla de humör jag kan vara på.

Pily Solen lyser, fåglar flyger runt om mig! Skogen bakom mig visar hur jag känner mig. I skogen känner jag mig fri med fåglarna runt om mig och solen som skickar sina varma strålar. Jag ser inte livet på samma sätt som andra ser det. Jag ville inte använda en spegel för att måla av mig, Jag lämnade spegeln ifrån mig och målade mig med ett fint leende. Jag vill måla mig som jag ser mig i mina tankar. Jag känner mig gullig och söt som en docka. Jag skrev New York på min tröja. När jag var åtta år ville jag resa dit och besöka Hollywood. Resa runt hela U.S.A. New York, Miami, Las Vegas, Los Angeles etc. Jag hade tänkt måla folk runt om mig, men jag målar mig ensam med naturen. Jag är inte ensam men ibland känner jag mig ensam. Jag har en ny kompis, Chris heter han. Han är jättetrevlig mot mig. Han säger att han alltid kommer vara där för mig. Han är en person som verkligen vet vad ordet vänskap betyder. I porträttet kan jag inte beskriva alla mina känslor. Men en sak vill jag säga; att jag har önskat mig en kompis i Lillholmskolan som kunde prata spanska. Det hände plötsligt, jag lärde känna en tjej som heter Camilla, hon är som min syster. När jag pratar om henne säger jag inte att hon är min kompis utan att hon är min syster. Hon har visat att jag kan lita på henne. När jag är ledsen och inte vet vad som händer mig kan jag alltid prata med henne. Hon märker när jag är ledsen och hon frågar direkt vad det är som hänt. Hon har gjort mitt liv gladare. När jag är ledsen brukar jag skratta. Först såg jag ut som en clown på målningen. När jag är med mina kompisar börjar jag skämta eller så börjar jag skratta och gör så att de skrattar med och hela tiden låtsas jag att jag är glad. Ibland tror de att jag är galen. Men nej, det är bara att jag inte visar hur ledsen jag är. Därför målade jag mig med mina vita tänder och ett leende. Men folk som verkligen älskar mig och känner mig kan se att fast min mun ler, gråter mina ögon.

Yamilla När jag målade min bild ville jag måla något som gör mig glad. Bilden skulle utstråla glädje och värme. Egentligen ville jag från början inte måla av mig själv utan något som betyder mycket för mig. Alla färger i bakgrunden är färger jag gillar. Det gula står för mina vänner. Jag valde gult för det har kraft och vänner är det viktigaste som jag har. De blå nyanserna är fina färger. Jag känner ro när jag ser dem och har dem nära mig. Färgerna är blandade för att livet består av blandade saker. Det kan vara något som gör en glad eller något som man blir ledsen av. Bland alla de mörka färgerna syns jag. Först fanns bara de blå färgerna men bilden kändes så kall så jag lade till det gula. Genast fylldes bilden av värme. Färgerna jag valt brukar oftast utstråla från mitt hjärta. Man känner det man målar. Men mitt ansikte ser dött ut och det gör att bilden känns ödslig. Jag lyckades inte få den glad. Jag brukar oftast vara glad och skratta, därför blev jag ledsen när jag inte fick fram det i bilden. Det har varit roligt att arbeta med oljefärger. Man fick nya kunskaper. Jag tyckte det blev lättare att måla, man kunde måla över det man inte tyckte blev bra. Men man kunde inte sudda. Jag är van vid att sudda hela tiden för det jag målar brukar jag oftast inte bli nöjd med. Jag brukade säga; nej, det här är fult, det vill jag inte ha. Men nu blev jag inte sur eller irriterad när jag målade bilden. Jag kände lättnad och tänkte, jag kör bara på. Bildsalen var skön att vara i, man hade lugn och ro där. Det var små grupper, man blev inte stressad och man fick lättare hjälp. Jag skulle kunna måla en gång till faktiskt, det var kul. Innan vi fick börja måla gick vi igenom olika konstnärers målningar. Vi fick alla säga vad vi tyckte om bilden och hur vi tror han eller hon kände. Sen var det dags att överföra känslorna på sin egen bild. Man fick lära sig mer om konstens värld. När jag tittar på min bild undrar jag varför flickan på bilden ser så avlägsen ut. Det känns som hon inte vill visa vad hon känner och låser in sig i ett rum där inte vem som helst kan komma in. Egentligen vill hon nog visa vem hon är. Men det är svårt och jobbigt, uttrycket i hennes ansikte blir bara en besvikelse. Hur är din värld? Du verkar ensam men ändå har du en massa glada färger som representerar dina vänner. Världen för dig är nog glad, känslosam men samtidigt kall. Varför är det så?

Amanda Jag ville måla en ganska mörk bild. Det berodde antagligen på att jag känner mig lite nere det mörka vinterhalvåret. Allt är kallt, skört, tyst och mörkt. Jag ville försöka måla den här tomheten, det som känns så tungt. Jag började då med att skissa upp flickan sittandes på ett isflak. Sedan lade jag till mera grått med oljefärgerna. Ett tjockt svart lager färg ligger runt flickan för att skapa denna oändliga ensamhet. Hon sitter utan kläder på ett isflak och de mörka färgerna gör att man känner kylan. Hon ser mycket utsatt ut. Någon som tittar på min bild kan se att den lilla flickan är ensam och ledsen. Man kan känna det svarta som pressar från alla håll. Den som tittar på bilden känner säkert medlidande med flickan. Min målning tar upp många saker som vi upplever som svåra. Människan vill ofta gömma undan och förtränga jobbiga tankar, upplevelser och skamliga känslor. Alla barrikaderar sig bakom falska leénden och skratt. Jag blev väldigt nöjd med bilden förutom att flickan är något oproportionerlig och att isflaket inte ger det intensivt vassa uttryck som jag tänkt mig. Tekniken brister men samtidigt har jag lyckats fånga känslan väldigt bra. Det är jag mycket nöjd med. Ansiktet i en bild brukar ha stor betydelse, det kan uttrycka så mycket. Min flicka har ansiktet nerböjt. Det är hennes kroppsspråk och färgerna i bilden som talar. Det var intressant att testa ett gömt ansikte. Det blev ganska lyckat. Jag gav henne vingar. Vingar är ofta något som symboliserar frihet. Hon har friheten att flyga, men ingenstans att landa. Man har möjligheter att kunna påverka och förbättra sin tillvaro. Ändå kan man inte alltid utnyttja sina möjligheter, man känner sig låst. Min bild innehåller många motsatser, det svarta mot det ljusa isflaket. Att vara fri utan frihet. Isflaket som är massivt men samtidigt har sprickor och ger ett intryck av att vara smältande. Jag har målat en känsla, inte ett självporträtt.

Sara När någon ser min bild funderar personen kanske på varför hon har tvåfärgat ansikte och en massa frågetecken i bakgrunden. Men det första jag tänker på när jag ser bilden är: Varför är hon så arg? Jag har gjort en bild som jag inte är så förtjust i. Man ser bara ögonen som ser aggressiva ut. Ansiktet är målat i två delar, halva ljusrosa och andra halvan mörkrosa. Jag målade mitt vanliga lockiga, svarta och tjocka hår. Bakgrunden är ljusblå med mörkblå, vågiga linjer. Det är rök som kommer ut från mitt huvud. De gråblå frågetecknen visar att jag ibland kan vara lite efter. I Marocko missar jag oftast det roliga alla snackar om. Ögonen i bilden symboliserar mig, ögonen är det första folk lägger märke till när de ser mig. Mina ögon är väldigt stora och jag har långa ögonfransar. Folk tycker att det är fint men personligen vill jag pröva på något annat, lite mindre ögon och lite kortare ögonfransar. Mina ögon på bilden är väldigt aggressiva och visar mycket ilska som jag brukade ha. Ögonen visar mig också som en bestämd person med det självförtroende som jag nu har. Jag är en tjej som alltid slåss för det jag vill ha och oftast brukar det bli som jag vill. Den mörkrosa sidan i ansiktet visar hur jag var förut och den jag fortfarande ibland kan vara. Den är mitt arga jag. Jag var väldigt sur och hade en massa ilska i mig som inte ville försvinna. Ilskan fick jag i en skola jag gick i innan jag började i Lillholmsskolan. De i den andra skolan hade gjort så mycket som förstörde mitt liv. Jag var arg när jag kom hem från skolan och då kunde jag helt plötsligt bli sur på någon hemma eftersom jag inte vågade bli sur på dem i min skola. Jag var väldigt svag och rädd. Jag hade ingen vid min sida. Men i slutet av sexan träffade jag en tjej på min gård, hon kom in i mitt liv som en ängel. Hon stöttade mig och gjorde mig glad hela tiden. Min kompis gjorde så jag klarade av skolan och sen började jag i hennes skola. I den nya skolan ändrades mitt liv hastigt men jag hade fortfarande ilska i mig. Ibland tog jag ut ilskan på mina nya kompisar. De blev sura och irriterade för att jag inte kunde hantera min ilska, men de hjälpte mig. Ilskan har funnits i mig och kommer alltid att finnas. Idag älskar jag dem som hjälpt mig och i all framtid kommer jag att älska dem. De hjälpte mig ta fram mitt snälla, glada jag och det är jag tacksam för. Den ljusrosa sidan visar min glada sida. Den visar den jag är idag. Jag är glad och bryr mig väldigt mycket om andra. Ilskan kan hanteras och jag tror att det gör andra glada. När ilskan inuti mig försvinner helt vet jag fortfarande inte. Det jag har kvar från förut är min kaxighet. Jag har alltid varit kaxig och kommer alltid att vara kaxig. Min kaxighet är det som gör mig stark och självsäker. Det som jag har fått när jag kom till min nya skola är äkta självförtroende, det hade jag aldrig haft innan. Jag är så himla glad att jag lever och har dem jag älskar vid min sida. 42

Jaana Nu när jag tittar på bilden jag har målat vet jag inte varför jag målade en halv sol, ett halvt jordklot, en blå bakgrund och ett svart hörn med en stjärna. Jag tror jag målade min bild för att jag vill vara på så många ställen på samma gång. Stjärnan i det svarta hörnet målade jag för att jag vill försvinna men ändå på samma gång vill jag finnas kvar och synas. Jag har bara använt tre färger, gult, blått och svart. Men de två färgerna jag har använt mest är blått och gult, den gröna färgen fick jag genom att blanda gult, blått och lite svart. Gult och blått är för mig sommarfärger och sommaren är min bästa årstid. Stjärnan är liten och tydlig och klotet är stort och delat. Om jag finns i min bild finns jag inte på klotet utan jag är stjärnan. Klotet står stilla i rymden men stjärnan rör sig framåt. Stjärnan är ensam i det svarta hörnet för där kan den vara sig själv. Men utan sol-jorden skulle det kännas lite för ensamt. Om jag såg min tavla på en utställning vet jag inte vad jag skulle tycka om klotet men den svarta hörnan med den lilla stjärnan skulle jag fastna för direkt!

Nermin Jag började först rita min bild med kol. Jag ändrade håret och tog med diademet för att det är vackert. Jag jobbade med att få fram känslan i bilden. Folk tror jag alltid är glad men det är jag inte. Sedan ritade jag ögon, näsa och mun. Det var svårt att få fram hur ögonen skulle vara, glada eller ledsna? Plötslig fick jag fram känslan jag ville i ögonen! Ögonen visar att jag är glad, men inuti mig är jag känslig. Jag sårar mitt hjärta när jag inte orkar med saker. Till exempel, ibland struntar jag i saker och det påverkar mitt liv. Då blir jag ledsen och ångrar mig. Men sedan försöker jag gå ur den sårade delen av mig själv. Då brukar jag lyssna på musik, några sånger som beskriver mina känslor och då blir jag lugnare. Nu kämpar jag för att nå mina mål i livet och börja med något nytt. Det är svårt att nå upp till sina mål. I bilden visar jag att jag ska kämpa för att nå det jag vill. Det ser man i ögonen och i leendet! Jag tycker att diademet matchar mina kläder. Jag gillar mest rött och rosa. Runt halsen har hon en blomma, jag gillar blommor. Diademet är vackert och passar till mina kläder. I bilden är det sommar och det blåser lite. Jag tycker om naturen när solen skiner och det blåser. När jag ser henne på bilden känner jag att hon är lite ledsen. I hennes ögon ser man allt lidande och alla sorger i hennes liv. Ändå försöker hon vara glad. Hon ser lugn ut och verkar nöjd med det hon har. Trots sorgen kan man också se glädje i hennes ögon. Kanske har hon nått ett av sina mål? Hon är lätt sårad men också lätt glad och hon kan glömma onda saker som hänt i livet, förlåta folk som sårat henne. Jag skulle vilja fråga henne: Vad är meningen med livet? Vad är det viktigaste i livet?

Laetitia Se mig som den jag är och inte som den jag var. Döm mig för det jag gör nu och inte för vad jag gjorde förr. Om du vill hata mig gör det för den jag är i dag och inte för den jag var då. Håll inte kvar stämpeln som du satte förr, sätt en ny! Låt mig få visa vad jag kan utan att trycka ner mig för att du tror jag ska göra detsamma som för några år sedan. Låt mig få vara trevlig och visa glädje utan att det bara är fjäsk. Låt mig få visa hur mycket jag har utvecklats. För jag vill och jag vågar, så snälla döm mig inte, ge mig en chans att visa att jag kan. Jag målade mitt självporträtt som jag är nu eller snarare hur jag vill att folk ska se mig. Men jag blev inte nöjd, jag sa att anledningen var att jag inte såg mig själv i bilden. Jag sa att jag inte klarar av att vara den jag har blivit. Så jag kastade den första bilden. Jag ångrade mig efteråt. Man skulle sätta in två viktiga saker i målningen. Jag satte in en sol som gick ner i havet och en klar stjärnhimmel. Jag tog med havet för jag har alltid funnit någon slags tröst i närheten av havet. Jag målade också med min hund i bilden eftersom det är han som betyder mest. De som inte har hund brukar inte förstå hur mycket en hund kan betyda. Men det sägs att hunden är människans bästa vän och det stämmer verkligen. Samtidigt som jag målade min första bild dog min hund. Det kändes tomt eftersom han var den som alltid varit där. Jag hade tur som passade en av mina bästa vänners hund, då blev det inte så tomt på en gång. Jag har också tur att ha så bra vänner som alltid finns där för mig. Så i mitt första självporträtt satte jag mig i mitten med ett hårband som föreställde ett hav och en solnedgång, min hund lutade sitt huvud mot min axel och det var en klar, ljusblå bakgrund. Det var det porträttet jag förstörde när min hund dog. Senare satte jag mig ner och gjorde ett nytt självporträtt. Den här gången använde jag lite andra färger och eftersom min hund hade dött var han inte med på samma sätt. Istället för att måla honom satte jag dit hans tassavtryck. Jag valde att göra bakgrunden mörkblå den här gången, resten var också lite mörkare än på den första bilden. Jag har kanske inte blivit den personen jag vill vara men jag har kommit en bra bit på väg. Om jag skulle se min bild genom någon annans ögon, någon som inte vet något om bakgrunden, skulle jag antagligen tycka att det är en väldigt kraftfull målning. Den är kraftfull men på samma gång sorgsen på grund av de mörka färgerna. Man förstår nog att den som målat bilden gillar havet men man skulle säkert undra vad tassen symboliserar.

Louise Det var svårt i början, eftersom jag inte visste vad jag skulle måla. Jag ville inte måla ett självporträtt. Jag tycker att man ska få måla vad man vill. Det man känner att man vill måla. Den första bilden jag målade var ett ansikte. Egentligen inte på allvar, utan det var bara något jag gjorde för att jag inte visste vad jag skulle göra. Sedan målade jag över den bilden och gjorde en solnedgång… men den blev inte så fin så jag målade en till. Jag visste inte vad jag skulle måla tills Tuva kom och sa att jag kunde måla en likadan teckning som jag hade gjort tidigare. Det var lättare att måla den bilden för nu visste jag vad jag skulle måla. Jag blir arg när någon säger till mig vad jag ska göra. Eftersom jag blir arg vägrar jag göra något, och då blir allt mycket svårare. Men till slut, efter många försök, satt jag med en svart bild som jag målade över med vit färg. I det vita sitter en flicka och tittar på ett träd. Det verkar som om hon är helt ensam och ledsen. Flickan på bilden är inte jag, men man kan känna sig lika ensam och ledsen som hon ibland. Den enda flickan har att prata med är trädet. Bilden kändes väldigt sorglig och ensam. Jag målade inte ett självporträtt för jag tycker inte om att måla ansikten. Om jag skulle måla mig som ett djur så skulle det troligtvis bli en fågel. Det är svårt att förklara varför man blir så arg. När jag blir arg så vägrar jag göra saker andra säger till mig. Jag önskar att jag inte vore så arg och envis, då skulle livet vara lättare. Nu tror jag att jag ska gå och måla en fågel! När jag ser min nya bild ser jag sorgsenhet men på samma gång hopp. Fågeln har svårt att flyga men kämpar på ändå. Det är både ljusa och mörka färger i bilden så den är ganska sann. Livet har inte bara mörka och ljusa färger, det finns alltid lite av båda.

Eva Hariri sid 6

Mais Khalil sid 8

Yohana Tesfazghi sid 10

Laheeb Rashid sid 12

Mais Albadri sid 14

Pernilla Nyg책rd Sundman sid 16

Fatima Jamil sid 18

Alimata Fofana sid 20

Zjikav Abdulla sid 22

Jasmin Ack sid24

Sali Hassan Yousef sid 26

Anna Pinto Dos Santo sid 28

Sara Finjan sid 30

Asha Jama Farah sid 32

Sara Morabet sid 34

Pily Ordonez Castillo sid 36

Yamilla Enholm sid 38

Amanda Quinones Wallin sid 40

Sara Harrami sid 42

Jaana Räihälä Kaarre sid 44

Nermin Abdulrahman sid 46

Laetitia Gaé sid 48

Louise Jansson sid 50

LILLOHOLM/EKHOLMSSKOLAN är en kommunal F-9-skola i Skärholmen, en av Stockholms södra förorter. Skolan har ca 700 elever och vill vara en skola för lust och lärande. Grunden för Lillholm/ Ekholmsskolans pedagogik är vår tilltro till barnens förmåga och lust till att lära. Vi ser språket som grunden för all utveckling. Varje barn har rätt att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar och ständigt uppmuntras och stärkas i sitt fortsatta lärande. FANTASIFABRIKEN vill bidra till att tillsammans med lärare och elever förädla vår viktigaste råvara, fantasi till konkreta produkter. Fantasin består av idéer och visioner som kommer från lärare och elever i skolan, produkterna kan vara böcker, tidningar, filmer, CD-skivor eller utställningar. Fantasifabriken drivs av Lillholmsskolan/Ekholmsskolan i Skärholmen och Bredängsskolan i Bredäng. Fler exemplar av denna bok, och andra böcker producerade av barn, ungdomar och pedagoger, kan beställas från Fantasifabriken, Lillholmsskolan, Stångholmsbacken 91-95, 127 40 Skärholmen. Tel 08-508 24 793, e-post fantasifabriken@yahoo.se, webadress www.fantasifabriken.stockholm

Vem är jag? är en fråga som i alla tider sysselsatt människor. I tonåren är den ständigt närvarande och ofta söker man svaret framför spegeln. Man prövar frisyrer och smink, man övar leenden och grimaser. Ytan, hur jag tror att jag blir uppfattad av andra, andras bild av mig, blir ofta viktigare än vem jag själv är eller vill vara. Flickorna i årskurs 9 i Lillholmsskolan, en f - 9 skola i Stockholmsförorten Skärholmen, har målat sina självporträtt i olja och skrivit om de tankar och känslor som vuxit fram under arbetet med bilden.

Producerad 2007 i samarbete med

Fantasifabriken Skärholmen Lillholmsskolan, Stångholmsbacken 91-95 127 40 Skärholmen