SKULPTURMﾃ傍ET
Ett ﾃ､ventyr i modell-lera, brons och ord med ﾃ･rskurs 6 Lillholmsskolan, Skﾃ､rholmen
Jim hjälper Dante få A
bara en lektion på sig nästa vecka, så han hade lite tid att tänka till dess.
I måndags skulle Dante som går i Lillholmsskolan i Skärholmen göra en figur som skulle ge honom ett Abetyg. Han har aldrig fått ett A i betyg så nu måste han komma på en figur snabbt.
Dante frågade alla vad han skulle hitta på som skulptur men ingen visste förutom Jim, hans bästa vän. Han sa att om du heter Dante så ska du väl göra en skulptur som är lika cool som du är i skolan. Jim var en bra vän så han tackade honom jättemycket. När han funderade så tänkte han på Jim och vilken vän han var för honom.
Dante kom på att han inte hade gjort en skulptur till bilden så därför gjorde han nu en skulptur. Han tog verkligen god tid på sig och han formade bokstäver och en siffra, MW3, som är ett spel. Då sa bildläraren Sten att han inte skulle godkänna det. Nu hade han
Nästa vecka när det var dags att göra figuren på 50 minuter då gjorde Dante en jättesnabb regnbågsorm som hade fina och starka färger. Sten tyckte att den var jättecool så han gav Dante ett A i betyg i bild. Sen frågade Sten vad Dante hade döpt den till. Dante svarade att han döpte den till Jim för det var faktiskt han som hade hjälpt honom jättemycket. -
Det är roligt att ha så ambitiösa elever, sa bildläraren Sten Karlavagn. Abdiwasa
En fantastisk teater om en flicka som uppfinner en penna. I söndags så var det premiär på en föreställning på Kasperteatern. Teatern ska visa vuxna att barn kan uppfinna saker som inte vuxna forskare uppfunnit förut. Kasperteatern har satt upp en ny föreställning Med en dröm så blir allting sant. De fick inspiration av en staty som ligger i västra Stockholm som heter Kasperteater. Affischer har satts upp på gatorna och i tunnelbanan i en månad, och biljetterna tog slut efter bara några veckor. Teatern handlar om en flicka som heter Jolin. Hennes förhoppning är att bli en forskare och hon vill höra någon säga att hon verkligen kan bli en berömd forskare. Ingen har sagt det tills den dagen då hon träffar en spådam mitt på gatan. Efter att ha hört damen säga att hon kommer att uppfinna något fantastiskt av lera. Så får det henne att hoppa av skolan. Några månader senare så kommer hon in på en forskarhögskola. Dagen innan sitt största prov tänker hon på vad hon ska uppfinna, och tänker på vad spådamen sa till henne. Under provet så uppfinner hon en levande blå penna som förändrar hennes karriär, pennan gör fantastisk konst på egen hand. Den blev ett hjälpmedel för konstnärerna när de gör den sista delen på sin konst. Under föreställningen var det en spännande stämning. Neonlampor lyste över hela lokalen. De ändrade bakgrunden varje gång den kom till en annan miljö. Ljudet och ljuset var lagom för alla. Föreställningen varade i cirka två timmar med tre pauser.
– Jag kunde aldrig tänka mig att ett barn kunde uppfinna något så fascinerande, berättade en i publiken. Teatern kommer att visas igen nästa månad. Om ni vill ha mer information eller vill beställa biljetter så är det bara att mejla till kaspersTeater@hotmail.se eller så kan du bara gå in på deras sajt www.kaspersteater.se. Aisha
Tid att dö!
hålla honom och då tänkte dom på mig och att jag skulle bli mig glad.
Det var en kall och fuktig höstdag år 1993. Jag stod vid min mans grav och tänkte tillbaka på vårt liv tillsammans. Kommer ihåg den dag vi gifte oss och alla de 65 åren vi levde ihop. Minns den första gång vi skulle åka flygplan med våra vänner. Jag var så rädd så att du fick trösta mig. Jag tog jättemånga tabletter. Men sen hade vi så roligt i Canada. Minns dagen vi fick vårt första barnbarn. Han var så lik dig. Vi har aldrig bråkat eller velat skilja oss. Tänk om du inte skulle ha fått problem med ditt hjärta då skulle vi fortfarande leva ihop i många år till. Jag vet inte hur jag ska kunna leva vidare utan dig. Ensamheten skrämmer mig. Jag vågar ibland inte sova ensam. Saknar dig där vid min sida. Mina dagar är inte så roliga. Jag har inte haft det så bra och våra barn jobbar så jag är alltid ensam hemma. Saknar när vi brukade gå ut med varandra. Jag var hos läkaren igår och han sa att jag inte får gråta mer för det är dåligt för min hälsa men jag kan inte låta bli när jag tänker på dig och vårt liv tillsammans. Igår ringde vår dotter och berättade att hon ville träffa mig idag. Jag undrar vad hon vill prata med mig om. Jag vet att du vet vad hon vill säga till mig men du kan inte säga något. Nu måste jag gå men jag återkommer snart. Då kan jag berätta vad hon ville mig och säga vad jag känner om det men jag hoppas att du har det lugnt.
Nu har det gått några veckor och jag trivs bra med Figo. Han liknar dig i sitt beteende. Han gillar att ligga i soffan och slöa, han äter mycket, han gillar att gå ut med mig och det bästa han vet är att sova hos mig.
Hej! Jag är tillbaka igen. Kommer du ihåg att jag berättade att vår dotter sa att hon vill prata med mig om en sak. Det var att hon vill ge mig deras hund för att jag bor ensam och hon tycker synd om mig. Jag sa: -
Okej !
Men ingen hund kan ersätta dig. Hunden heter Figo och Linus är allergisk så de har svårt att be-
Amina
Den ridande kalven Nu ska jag ta min dagliga flygtur och slappna av lite, tänkte jag. Jag flög till en leksaksaffär och tittade vad som fanns och jag såg jättemånga människor, hundar och katter. Jag köpte några apelsiner för jag älskar apelsiner, sen fortsatte jag min flygtur. Jag flög över en lång gata men i slutet av gatan såg jag det vackraste jag någonsin sett, en kalv. Jag gick sakta fram till kalven tills jag fick tag på den. Jag satte mig
på kalven och red min väg. Det var första gången jag red, det var en härlig känsla, det roligaste jag någonsin gjort. Jag red in i Skärholmens Centrum och tittade runt med min kalv. Den fick ont i benen för den hade gått jättemycket, så vi vilade en stund, vi vilade på en gräsmatta och åt apelsinerna som jag hade köpt. Det var jättegott. Vi red hem till mig och sedan hade min dagliga tur tagit slut. Vi var jättetrötta så vi gick och tog en tupplur. Daxell
Båtresan -
-
Bara du, några livvakter och en annan tonåring kommer att åka med båten, sa livvakten allvarligt med sin mörka röst.
-
Okej, men vem är tonåringen? undrade jag nyfiket.
Harry! hörde jag tjejer ropa här och där.
Det var mina fans som ville att jag skulle rikta blickarna åt deras håll. Idag hade jag tyvärr inte tid med att ge autografer till mina fans som kallas för Directioners. Mina livvakter drog mig snabbt genom folkmassan till den svarta bilen. Jag gick in i bilen som livvakten sa att jag skulle göra. Jag var inne i den stora svarta bilen. Solljuset som lyste in i bilen värmde mot kinden. Lukten av ny bil spreds i min näsa. Jag kunde fortfarande höra tjejerna som ville träffa sina idoler och ta kort med dem. Jag skulle så gärna vilja ta kort med dem och till och med prata lite med dem, men det gick tyvärr inte just den här dagen. Äntligen kom dagen då jag skulle åka båt till New York, för att göra en ny musikvideo med de andra killarna, som är med i samma band som jag, One Direction. Bilen började åka precis när jag hade hunnit komma in i den. Efter att jag hade åkt i en halvtimme fick jag ett sms av en av killarna, Niall. ”Vi är på väg till hotellet vi ska bo på. Ring oss när du är i båten!”. Jag svarade att jag skulle göra det och gick sedan in på Twitter. Jag såg att jättemånga tjejer och killar lagt upp bilder på mig nyligen. Bilderna föreställde när jag var på väg till bilen och när jag var i bilen. En av bilderna var till och med tagen nyss. Jag tittade upp och ut genom fönstret och såg att vi stannade. En livvakt öppnade dörren åt mig. Jag gick ut och såg att vi var exakt framför floden Themsen. Themsen leder ju till havet och då kunde jag åka till New York genom att åka över Atlanten. Min livvakt förde mig till den stora båten. Den var så stor att det omöjligt kunde vara bara jag som skulle åka med den. Min livvakt stannade framför båten och tittade på mig.
Men innan min livvakt hann svara blev jag dragen av några andra livvakter som skrek att jag var sen och att jag måste skynda mig till båten. Båten var ganska stor! Men ändå var den lagom för två personer och några livvakter. Båten var en av de lyxigaste båtarna jag någonsin sett. Mina livvakter ledde mig till mitt rum i båten. - Här är ditt rum, sa min närmaste livvakt, Paul. -
Var är ”tonåringens” rum? frågade jag och gjorde citattecken med mina pekfingrar och långfingrar när jag sa ordet tonåringens.
-
Exakt framför din dörr, sa Paul och pekade på rummets dörr som låg framför min och blinkade med ena ögat.
Jag kollade på dörren och sedan på Paul. Han log och gick sedan med sin väska till sitt eget rum som var bredvid mitt. Jag tittade på min dörr och skulle just gå in när jag hörde en annan dörr öppnas. Jag tittade bakom mig och såg att det var en tjej som kom ut från dörren. Det var hon som antagligen skulle föreställa ”tonåringen”. Det var sant att hon var tonåring men mina livvakter berättade aldrig för mig att det var en tjej. Dessutom trodde jag att hon skulle vara ungefär 13 år men som tur var hon nästan lika gammal som jag. Hon kollade på mig med sina stora blåa ögon. Hennes mun formades till ett leende. Hennes bruna hår var uppsatt till en hög hästsvans och längst ner var hennes hår lockigt. Jag log tillbaka.
- Hej, du måste vara Harry, sa hon och räckte ut sin hand. - Ja det är jag. Jag fick just reda på att någon skulle åka med mig i båten så tyvärr fick jag aldrig reda på ditt namn, sa jag och tog tag i hennes hand och skakade den. - Rose. Mitt namn är Rose, sa hon när vi släppte varandras händer. -Harry jag ska gå och äta nu vill du följ……oj hejsan, sa Paul när han såg Rose. -Hej, sa Rose vänligt och log. - Jag är Harrys livvakt, Paul, sa Paul och skakade hand med Rose - Jag är Rose, en normal tjej från England, sa Rose artigt. - Jag ska gå och äta, vill ni följa med, undrade Paul och pekade mot restaurangen. -Visst, sa jag och Rose samtidigt och nickade mot varandra.
för att jag är rik betyder det inte att jag ska köpa det finaste eller ha på mig fina klänningar varje dag, sa hon och log. -
Var det du som valde att åka med just denna båt? undrade Paul
-
Nej faktiskt inte, jag berättade för mina föräldrar att jag ville åka till New York och sökte flyg från början, men jag blev rädd för just dagen efter att jag hade sökt flyg så kraschade ett som var på väg till New York. Då började jag söka båtresor och mina föräldrar gjorde detsamma. Jag ville åka med en normal båt som alla andra också åker med, men mina föräldrar bokade direkt den här båten för att den var fin och lyxig, sa hon och rullade med ögonen på slutet.
-
Men det är bra att de valde den här båtresan för du verkar som en trevlig tjej som kan göra mig sällskap, sa jag och blinkade med ena ögat.
När vi var vid matbordet var det ganska tyst tills jag bröt isen. - Vad gör en ung flicka som du på en stor båt ensam? undrade jag . -
Jag är inte ensam! Så som du har en livvakt har jag också en, sa hon och pekade på en man som stod vid restaurangens dörr.
-
Men du sa ju att du bara är en normal tjej? Sa Paul lite förvirrad
-
Jo men mina föräldrar är ganska rika och förväntar sig att jag ska vara en fin och artig flicka bara för att vi är rika. Men jag tycker bara att det är löjligt för jag är också bara en normal människa som alla andra och bara
Dagarna gick och jag och Rose blev bättre vänner. Vi upptäckte att vi skulle bo på samma hotell och jag berättade för henne om killarna och vårat band One Direction. Det var bara tre dagar tills vi skulle vara framme och jag längtade efter att träffa killarna.
-
Bara tre dagar kvar, sa Rose och log.
Jag log tillbaka vi gick in i mitt rum. Rose satte sig på min säng och såg bilden på min syster, Gemma.
-
Är det här din flickvän? undrade hon när hon tog upp bilden från bordet.
-
Nej det är min syster, sa jag och log.
-
Hon är jättevacker. Hon liknar dig väldigt mycket, sa hon.
Jag öppnade min mun och skulle just tacka henne när vi hörde ett oväsen. Jag tittade på Rose och såg hur orolig hon var. Vi båda sprang ut ur rummet och såg att vatten sipprade in i båten. Jag tog tag i Roses hand och började
springa. Vi sprang fram till Restaurangen och såg att båten höll på att delas i två delar. Jag och Rose var de enda kvar på ena halvan av båten. Vattnet kom ända upp till våra midjor nu. Paul och de andra livvakterna var långt borta, i aktern av båten. Jag drog Rose med mig upp för trapporna till överdäck. Där fanns det nästan inget vatten. Jag släppte Roses hand och såg att hon var stressad. - Vad ska vi göra nu?! skrek hon stressad. -
Leta efter livbåtar, sa jag och tittade omkring mig
-
De är på andra sidan, sa hon och pekade på den andra halvan av båten och tittade på mig
-
Okej då får vi leta efter flytvästar, sa jag med panik i rösten. Jag gick nerför trapporna där våra rum ligger men stoppade när jag hade gått nerför hälften av trappan. Vattnet hade nått taket nu och båten sjönk mer och mer. Halva delen där våra livvakter var hade redan sjunkit nu. Jag sprang uppför trapporna. När jag var uppe såg jag Rose sitta på en stol och vänta på mig. -Rose, halvropade jag. Hon gick upp och jag kunde se att hon hoppades att jag hade flytvästarna. När hon såg att jag inte hade något i handen satte hon sig igen och la händerna framför ansiktet.
-
Kom, vi har ingen tid att sitta och vila, skrek jag.
-
Jag ger upp!, skrek hon.
-
Jag kan inte rädda mig själv! Men det kan du!, skrek hon och tårarna rann nerför hennes kinder. Hon kastade en flytväst framför mina fötter.
-
Det är den enda som finns så ta den, sa hon lugnt nu.
-
Nej ta du den! sa jag snabbt.
-
Harry ta den nu! skrek hon Jag tittade på livräddningsvästen och sedan på Rose.
-
Harry jag går ner och letar efter flera västar! Jag vet var en ligger så hoppa ner du. Jag kommer snart, sa Rose och log medan tårarna rann nerför hennes kinder. Hon kom fram till mig och kramade om mig. Jag trodde på henne så jag hoppade ner i det iskalla vattnet. Hon log och vinkade uppifrån sedan gick hon.
Det var sista gången jag såg henne. Hon sa att hon visste var det fanns en livräddningsväst, men Paul sa att det inte fanns någon på hennes sida av båten och att de hittade hennes döda kropp i båten. Jag kommer aldrig att glömma henne. Jag har kvar alla bilder på henne och mig i båten.
Douaa
Djävul satans berättelse
död. Lon som var allt för mig, vad skulle jag göra utan Lon. Den värsta med att vara en djävul var att vi aldrig skulle dö. Om Lon skulle dö skulle jag vara ensam för alltid.
Jag heter satan och jag är en djävul. Men jag är inte en ond djävul som de andra. Jag är en snäll djävul som älskar att hjälpa folk. Jag ska berätta min bästa historia.
Det var en kall vinternatt som Lon dog. Det var första gången i mitt liv som jag kände sorg. Jag kunde inte gråta eftersom jag hade inga tårar men jag grät i mitt hjärta. Lons liv var jättekort men jag hoppades att han hade kul med mig i sitt liv.
Det var en kall vinternatt. Jag hittade en död ren på en mörk kyrkogård. Munkarna brukade offra renar till guden. Människorna var rädda för djävulen eftersom de var onda. Men jag tyckte att människorna var värre än djävulen. Plötsligt hörde jag en skrikande röst. Det var en renkalv som skrek. Barnet till den döda renen skrek. Renkalven grät och skrek ”Mamma! Mamma!” Jag visste inte vad jag skulle göra. Kanske kunde jag säga något, men jag vågade inte. Den natten jag gick hem. Nästa dag jag gick igen till kyrkogården där renen låg död. När jag kom till kyrkogården så jag såg renkalven igen. Han sov bredvid sin mamma som blev dödad av munken i kyrkan. Jag frågade honom vad han hette. Han svarade att han hette Lon. Lon var en liten renkalv. Jag gick och hälsade på Lon varje dag. Han flyttade till en bondgård. Han var alltid ensam, därför blev han jätteglad när jag kom och hälsade på honom. Efter ett år hade jag och Lon blivit bästa kompisar. Lon var allt för mig. Jag har levt i många, många år men jag har aldrig haft så kul i hela mitt liv. Men vi kunde inte fortsätta med det glada livet. Lon blev sjuk. Jag visste att han inte kunde leva mer än en månad. Ingen visste hur jag kände. Jag kände mig
Det var allt jag kunde. Så det var allt. Det var en av bästa historierna i mitt liv. Erika
Vilken rubrik? Jag är en katt som kallas Tomat. Jag tycker det är ett dåligt namn men min ägare är för trög och lat för att sätta sig ner och komma på ett namn. Dessutom älskar min ägare tomater. Jag hatar tomater. Jag är en svart-vit katt med blåa öron och blå svans. Jag fick en gång en boll som jag har med mig hela tiden. Min bror är en hel-svart katt med vita öron och vit svans. Jag är aldrig stilla till motsats från min bror, som sover i soffan hela tiden även om han egentligen inte får sova där. Jag är rädd för mig själv i spegeln och när jag är själv. Jag är kort, liten och snabb men min bror är fet och lat. Min bror stör ofta mig och ägaren tycker mer om honom än mig. Jag hatar när det är vinter för då kan jag inte leka utomhus. Det var en solig dag i en stad i Sverige. Jag lekte runt med min grön-blåa boll i huset. Huset var en grön, ful, rutten villa vid en gata. Inne i huset fanns det inget förutom pizzakartonger och cd-skivor. Baksidan hade inget förutom ett litet skjul och en trasig solstol. Min ägare jagade mig för att få mig att sluta springa runt. -Stanna! skrek ägaren men jag gav ifrån mig ett ’’meow’’ och sprang iväg. Jag tog bollen i tänderna och sprang upp för trapporna. Han ramlade i trapporna och gav upp att jaga mig. ’’Feta ägare, ser ut som du behöver motion’’, tänkte jag. Jag hoppade upp på sängen och lekte med bollen. Plötsligt studsade bollen ut genom det öppna fönstret. Jag hoppade ut genom fönstret och jagade bollen. Plötsligt stängdes fönstret. Jag plockade upp bollen med tänderna och letade efter ett annat öppet fönster. Det fanns inget öppet fönster så jag satte mig ned på gräsmattan och undrade varför det var så svårt att installera en kattdörr. ’’Feta ägare’’, tänkte jag. Ef-
ter en stund ställde jag mig upp och gick runt huset för att se om det fanns något som kan hjälpa mig att komma in. Jag såg en liten stuga bakom huset och gick in. Allt som fanns där inne var en ny borr som fortfarande var kvar i sin originalförpackning och ett kort rep. Jag hoppade upp på bordet och knuffade ner lådan. Borren föll ur lådan och jag såg att den var helt ny. ’’Verkar som den feta ägaren var för lat för att fixa kattdörren’’, tänkte jag och klöste på borren. Jag försökte bära borren men den var för tung. Jag drog ner repet men det var för kort för att vira det runt borren flera varv. Jag sprang till framsidan av huset och drog i vattenslangen. Till slut lossnade änden av slangen från kranen och jag drog med hela slangen. Jag fäste ena änden av repet runt mitt ben och fäste den andra änden av repet runt slangen. Sedan knöt jag slangen runt borren och virade repet runt mitt ben. Borren följde med. Jag gick runt till källarfönstret och tryckte på alla knappar tills borren startade. Jag försökte med alla mina krafter att dra ut skruvarna i källarfönstret med borren. Till slut var jag klar och fönstret föll mot golvet. Jag drog av repet runt mitt ben och sparkade in bollen. Sedan hoppade jag in men landade på bollen. Bollen punkterades och jag blev ledsen. Samtidigt var jag glad för att jag lyckades komma in. Jag vet inte om jag skulle vara glad eller ledsen. Jag var kluven. Elyas
Zingo Igår så var jag och min man vid en skridskobana, som låg ganska nära vår lägenhet i Kungsträdgården. Musiken som personalen hade satt på var ungdomlig och jag kände mig som ung igen. Min man försökte få mig att åka mer och jag gjorde det, även fast mina fötter var ömma i de smala vita skridskorna. Vi båda blev trötta efter att ha åkt i flera timmar så vi bestämde oss för att gå hem. Vi valde att ta den långa vägen hem.
På vägen hem så började det ösregna och vi bestämde oss för att gå in i ett konditori, som låg vid en vägkant. Det var inte så många som var på konditoriet och det enda man kunde höra var ljudet av en timer som pep. I konditoriet spreds doften av kanelbullar. Min man och jag bestämde oss för att köpa de färska kanelbullarna och en kopp kaffe var. Vi betalade och sedan satte vi oss vid ett fönster. Min man började tala om vår fågel som hade flugit hemifrån. Jag sa att han skulle sluta prata om Zingo, och jag märkte att min röst lät skakig. Min man förstod direkt att jag blev ledsen och han bör-
jade äta sin kanelbulle i tystnad. Jag såg på den nästan perfekta bullen, som låg på en fin tallrik på bordet framför mig. Det började vattnas i min mun och utan att jag ens märkt det var kanelbullen i min mage. -
Du var ju verkligen hungrig, sa min man med skratt i rösten.
-
Man blir ju hungrig efter att ha åkt skridskor sedan klockan tolv på morgonen, sa jag och sneglade på klockan, som visade att klockan var 5.
Vi drack klart vårt kaffe och bestämde oss för att gå hem. Jag fällde upp mitt paraply när vi kom ut ur konditoriet. Min man hade på sig en regnjacka, så jag kunde gå ensam under mitt röda paraply. Jag såg på min man och han hade stora påsar under ögonen. -
Gå hem. Du ser trött ut, sa jag och stannade.
-
Vart ska du? sa han med en tillgjord pigg röst.
-
Jag ska gå till Kerstin. Min bästa vän, sa jag.
-
Zingo är död, mumlade jag snabbt och klev in i hennes hus.
Jag fick en liten grå skolåda som jag kunde lägga Zingo i. Efter att jag hade lagt lite blommor i skolådan Zingo fanns i så fick jag lite grön te av Kerstin och jag mådde genast mycket bättre. När jag hade druckit upp teet så gav jag Kerstin hennes hatt och gav mig iväg med den lilla lådan i händerna. Istället för att gå hem så gick jag till en liten park och begravde Zingo där. Jag såg ner på honom och fällde en tår. Iman
Först ville han följa med, men jag sa att jag bara skulle ge henne hennes hatt, som hon hade glömt hos oss dagen innan. Jag fortsatte gå längs vägen, men i en annan riktning, som ledde till Kerstins hus. Men efter att ha gått i några minuter så såg jag den. Den var vit och hade en orange näbb och orangea ben. Den luktade illa och runt den så fanns det små maskar. Mitt ansikte blev rött och jag märkte att det var min fågel, Zingo. Jag var äcklad men ändå ville jag bära upp Zingo och springa hem till Kerstin. Jag såg mig omkring och vid en vattenpöl såg jag flera pinnar. Jag började snabbt gå mot vattenpölen och när jag kom fram så böjde jag mig långsamt ner och tog tag i pinnarna. Pinnarna kändes fuktiga och svaga men jag brydde mig inte. Jag sprang mot Zingo och försökte ta upp honom med hjälp av pinnarna. Men varje gång jag försökte ta upp Zingo så bröts pinnarna. Men efter att jag hade brutit flera pinnar så fick jag äntligen upp honom. Jag började försiktigt gå mot Kerstins hus med två pinnar med en illaluktande fågel emellan. När jag äntligen hade kommit fram till hennes hus så knackade jag hårt på dörren, och efter bara några sekunder så öppnade hon. -
Hur är det med dig, sa hon med en äcklad grimas.
UNG MOR DÖD! Ung mor död av skottlossning. I fredag var det skottlossning inne i Skärholmens centrum. Dit kom en man beväpnad med en pistol, en Glock 17. Han sprang fram till en mamma med ett barn i handen och sköt ihjäl henne och sprang ut genom dörren. I fredags inne i Skärholmens centrum sköts en kvinna ihjäl av en beväpnad man. Kvinnan som mördaren sköt ihjäl hade ett barn som hon höll i handen. Så fort kvinnan blev skjuten så sprang mannen i väg, han lämnade inga spår efter sig. Efter att polisen förhört alla ögonvittnen visste de på ett ungefär hur han såg ut. -Alla ögonvittnen säger att gärningsmannen hade en svart skinnjacka, svarta mjukisbyxor, svarta handskar och en keps på sig, säger polischefen Jonas. Men de kunde inte veta var han var och exakt hur han såg ut. Polisen tog i några dagar hand om den lilla pojken som inte hade någon mamma kvar. Innan pojken skulle till barnhemmet var polisen skyldiga att kolla upp om barnet hade någon som kunde ta hand om honom Då ringde polisen till pappan och berättade att han måste ta hand om barnet, annars måste barnet till barnhemmet. Pappan kom överens med polisen om att pappan skulle ta hand om sin egen pojke. Men när pappan skulle komma och hämta sin pojke såg ett av ögonvittnena på polisstationen att det var pappan till barnet som hade skjutit ihjäl kvinnan i Skärholmens centrum. Då grep polisen mannen direkt. Mannen skulle snabbt till häktet och sen till domstolen. När han kom till domstolen frågade de varför han gjorde det. Då började pappan berätta att mamman som han dödat hade varit hans fru men de skildes på grund av att mamman
hade tagit droger och druckit alkohol. Mamman hade inte heller velat ge pappan vårdnaden så hon tog barnet och ville inte att hennes barn skulle få träffa sin pappa. Därför förklarade pappan att han dödat henne. Polisen trodde inte på honom när han sa alla fakta om hans före detta fru, så därför tog han beslutet att döda henne. Domaren tog ett beslut att prata enskilt med nämndemännen och sedan kom alla nämndemännen tillbaka med domaren. De beslutade att mannen skulle dömas till 11års fängelse. Från domstolen åkte pappan raka vägen med fängelsebuss till ett fängelse i Göteborg. Den lilla pojken som hade blivit utan mamma och pappa fick åka till barnhemmet. Leonid
Förkrossad renkalv Renkon var ute i skogen och då hörde den något ljud och började springa. Den stannade och kände att något hände. Den tittade ner och såg en nyfödd renkalv ligga under sin mage. Renkon slickade rent kalven och puffade på den med mulen. Renkalven frös så mycket att den darrade i det kalla vädret. Träden vajade och det var fullt med löv på marken. Renkon tog renkalven och fortsatte tills de var vid en trädgård. Den lämnade renkalven och kom aldrig tillbaka. När det blev morgon så vaknade renkalven och såg en massa barn runt sig så den blev rädd och sprang därifrån.
-Spring inte, skrek barnen högt. Renkalven fortsatte att springa tills den blev trött. Den snubblade i lera så att den blev helt smutsig. Renkalven såg sig runt och det var helt tyst och tomt. Det var mörkt och renkalven såg inte så bra utan den somnade på ett berg. En morgon när renkalven vaknade så såg den att det var helt vitt på marken och en snöflinga hamnade på dess mule. Träden var helt täckta av frost. Den kände sig alldeles ensam så den stannade på samma plats. En jägare kom mot renkalven och den började springa men den hann inte undan, för jägaren sköt renkalven så den dog. Arta
Fågelskrämman Ett barn som hette Lisa låg i sin säng och det var en kall vinterdag i Stockholm. Rummet var stort och mörkt och några affischer av ett pojkband satt på väggen. Tapeterna var rosa med små randiga mönster. Hon skulle precis somna men då hörde hon något svagt knackande vid fönstret. Då fick hon panik och tittade snabbt mot fönstret för att hon ville se vem det var, och då fick hon se en konstig figur. Figuren hade ett skrämmande gult ansikte. Kläderna var bruna och utslitna. I handen bar hon något som liknade en lie. Lisa blev skräckslagen och sprang ut från huset. Hon kände kryp på marken och hon kände hur de klättrade på hennes fötter. Då såg hon en stor skog och då fick hon rysningar. Hon sprang och sprang men hela tiden såg hon den hemska figuren framför sig. Plötsligt så kände hon kylan komma emot sig. Hon hade sprungit ut i bara nattlinnet. Nu frös hon så att hon skakade. Hon vågade inte springa hem igen så hon sprang till den närmaste grannen. När hon knackade på så öppnade grannen efter ett tag. Hon såg förvånad ut när hon såg Lisa stå där ute i bara nattlinnet. -
Vad gör du här? undrade grannen och såg förvånad ut.
– En konstig figur knackade på mitt fönster och jag blev jätterädd, sa Lisa och såg skräckinslagen ut. – Kom in och lugna ner dig, sa grannen förvånad. Hon satte sig ner framför Tv:n och började titta på ett barnprogram. Plötsligt skrek hon till och sa att hon såg den hemska figuren i fönstret igen.
Grannen som inte såg någon figur började misstänka att Lisa var galen.
- Jag tror att vi måste ta dig till en läkare för det är något som inte stämmer, sa grannen allvarligt. De satte sig i grannens bil och åkte till sjukhuset. Där träffade de en läkare som undersökte Lisa och han kom fram till att hon var galen. Hon blev intagen på sinnessjukhus. Där stannade hon tills hon dog.
Said
Blomman som räddade den nyfödda renkalven
vara magisk så kunde blomman också höra och prata, men ingen hade sett den prata eller vara magisk. Precis då hörde blomman vad bonden sa och den försökte att rädda kalven.
Det var en dag som en renkalv föddes, den kom en månad för tidigt, den hade 70 procent risk att dö.
Detta skedde under natten när ingen såg. Blomman försökte att rädda kalven genom sina magiska krafter. Det kom ett konstigt ljud och det var blommornas ljud, det sättet som de pratade på.
Det var också en blomma, som blommade under alla årstider, sommar, vinter, höst och vår. Blomman var en rosa blomma och luktade ljuvligt. Det gick rykten om att blommorna var magiska. Blommorna fanns på en stor äng, de hette digii. Kalven föddes på den ängen där blommorna växte. Renens ägare ringde till en veterinär och han sa att kalven kanske skulle dö om några timmar. Förutom att
Efter den dagen så blev renkalven frisk och den kunde redan gå. Sen den dagen trodde alla på att blomman var magisk, alla började prata med den och be den om saker som de verkligen önskade. Olacka
Heliga renkalven -Det är inte som dom andra tror. Livet handlar inte bara om pengar!!!! skrek han åt sina vänner. Familjen Dos Santos var en av Brasiliens rikaste familjer. De hade en son, Lionardo, som skulle ärva all makt och alla pengar men deras son tyckte inte att det var rättvist här i världen. Lionardo var en unik person som älskade att hjälpa människor och han var så romantisk och alla tjejer vände sig om när han kom. Hans stora svarta ögon med hans ljusa bakåtslickade hår glänste, men det bästa var hans klädstil och han hade också en vältränad kropp, han var alla tjejernas drömprins. Hans pappa ägde alla nattklubbar i Brasilien. -Pappa! Mamma!, skrek han. -Kom jag vill prata med er, sa han. -Jag har bestämt mig för att gå och jobba, sa han nervöst. -Nej du får inte jobba, du Lionardo Dos Santos barn, jobba, nej! nej! väste hans mamma . -Jag ska jobba i en kyrka, sa han och gick därifrån till sitt rum. Lionardos föräldrar var inte så religiösa men dom ville att han skulle vara så lycklig som möjligt, men om han tänkte bli en präst så gick han över gränsen, tyckte hans föräldrar. Lionardo hade redan bestämt sig vilken kyrka han skulle jobba i. Men prästerna tyckte att det lät konstigt att Lionardo dos Santos jobbade i en vanlig liten kyrka i en av Brasiliens fattigaste byar. Hans föräldrar kunde inte stoppa honom utan lät honom göra som han ville. Efter sex dagar packade han sina kläder och tog bara med några få kläder. Lionardo ville inte ta med sig sina vackraste kläder bara för att han ville se likadan ut som dom andra och inte känna sig utanför. På vägen till kyrkan så tänkte Lionardo, -Nu är det dags att leva ett liv som alla andra och låta alla pengar kastas bakom min rygg.
Prästerna stod vid dörren och välkomnade honom som sin son. Han fick se sitt nya rum. Han blev lite förvånad över att rummet som han skulle sova i var lika stort som deras toalett, men han visade inte sina känslor fram för dom andra. De första tre dagarna var det konstigt men efter ett tag så började han vänja sig. Men tidningarna kunde inte sluta skriva om Lionardo. Men efter ett tag så glömde alla honom. Han blev som dom och gick ut varje dag, tog med sig sin korg som var full av mat och godis till dom små barnen och till dom som inget hem har, gatubarnen. Hans mamma och pappa brukade besöka honom varannan vecka. Det var mitten av januari, en kall blåsig dag med klarblå himmel. Vägarna var täckta av den glittrande snön. Lionardo promenerade som vanligt och delade ut mat och dryck men på vägen så såg han en snöhög. Ur snöhögen så stack det ut fyra ben. Med sina händer grävde han bort all snö och hittade en liten nyfödd renkalv. Kalven hade ingen puls så det var svårt att rädda den. Lionardo ville fortfarande kämpa och försöka i alla fall. Alla i byn hjälptes åt att bära den tunga stora renkalven till kyrkan. Lionardo ringde till en veterinär och bad honom att rädda renkalvens liv men när veterinären var framme hade kalven dött. Lionardo tackade veterinären och då begravde dom renkalven där dom hittade den död. Lionardo tyckte att kalven borde få en egen staty för att den föddes och dog på samma dag och inte hade någon mamma eller någon annan som tog hand om den. Dom byggde statyn där den dog och dom skrev på statyn: Här vilar en nyfödd kalv. Roz
Skulpturpark Skärholmen/Vårberg I ett begränsat område kring Idholmsvägen/ Ekholmsvägen finns inte mindre än 15 skulpturer, 13 i brons, en i järn och en i tegel. De allra flesta är från 1968-69. Då byggdes stadsdelen och skulpturerna är resultatet av den så kallade enproncentsregeln, en rekommendation som innebär att en procent av den totala byggnadskostnaden ska avsättas till konstnärlig utsmyckning. Brons är ett fantastiskt material. Många av konstnärerna bakom verken i kulturparken lever inte längre, men deras skulpturer står där år efter år, i ett skick som om de hade satts upp igår. Kortfattad information kring skulpturerna och deras
Kasperteater av Göran Strååt , brons, 1968. Idholmsvägen 56.
konstnärer finns i en folder som gavs ut av Skärholmens Stadsdelsförvaltning i samband med Kulturhuvudstadsåret 1998. Den finns att hämta hos Skärholmens stadsdelsförvaltning. På nätet finns http:// sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3% B6ver_offentlig_konst_i_Stockholms_sydv%C3% A4stra_f%C3%B6rorter kkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkk kkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkk kkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkk kkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkk kkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkk kkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkk kkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkk
Tom sockel där troligen Befriad av Björn Evensen stått. Brons. Idholmsvägen
Dame med parasoll av Adam Fischer, brons, 1968. Bodholmsgången/Ekholmsvägen 145.
Kluven av Olof Hellström, koppar, 1968. Portholmsgången/Idholmsvägen 51.
Nyfödd renkalv av Asmund Arle, brons, 1968. Bodholmsgången(Idholmsvägen 87.
Ung mor av Gunnar Nilsson, brons, 1969. Idholmsvägen 152 .
Moment av Lennart Källström, brons. Ekholmsvägen 63.
Kasper Renkalv Moment Tom sockel Mustafa abstrakt Elyas skulptur Ung mor Evig kretsg책ng Dame med parasoll