Irak sverige fem flickor minns

IRAK-SVERIGE

Fem flickor minns

IRAK-SVERIGE Fem flickor minns Hösten -12 jobbade hela årskurs 8 i Lillholmsskolan med Strindbergs novell Ett halvt ark papper.

I novellen tänker den unge mannen igenom sitt liv utifrån en uppnålad telefonlista i den tomma våning han skall lämna.

Inspirerade började vi göra egna livsdiagram, vilka händelser har betytt mycket i våra liv?

Athra, Meis, Nadin, Rajad och Selevea har alla kommit till Sverige från Irak under de senaste tre åren.

Elin Christensen. lärare i svenska Tuva-Stina Lindén, speciallärare Lillholmsskolan, Skärholmen, januari 2013

Låt regnet skölja bort all din smärta På en enda dag förändrades hela mitt liv.

Det var en vinterdag i Irak, det regnade och det hördes röster.

Röster som skrek av rädsla, kvinnor skrek och grät över sina döda och försvunna barn. Männen dog och deras kroppar splittrades över gatorna. Husen exploderade och förvandlades till små bitar, varje bit hade tusen minnen.

Att se ett barn dö framför sig är det svåraste man kan vara med om. Att se hur människor lider och dör är det svåraste jag har vart med om i hela mitt liv.

Jag höll min bror och kramade om honom så hårt jag kunde, jag ville inte dö. Jag kommer ihåg hur han darrade av rädsla.

Kärnvapenbärande missiler flög över himlen, man hörde skottlossning och bomber som briserade.

Jag hatade mig själv, jag hatade mitt liv eftersom jag inte kunde stoppa allt fruktansvärt som hände i mitt hemland, i mitt eget hemland. Allt de ville ha var makt och pengar, men varför ska de döda oskyldiga människor? De är så giriga att de även tog de finaste minnena ifrån mig, och allt vackert försvann som rök.

Dagar gick, månader gick, år gick men kriget var kvar. Vi sov med ögonen fyllda av tårar och hoppades på att vi skulle vakna nästa morgon. Oroligheten levde med oss varje dag tills vi inte orkade mera. Vi packade ihop våra saker och nästa morgon skulle vi vara på flygplatsen. Mamma ville inte förlora mig eller mina två syskon. Jag var en 8-årig flicka men förstod allt hon sa till pappa, vi var förföljda för att vi hade en annan religion. Pappa skulle stanna i hemlandet med sina bröder för att sälja vårt hus och sin guldaffär.

Jag, mamma, farmor och mina två syskon reste till Syrien för att slippa allt som hände i Irak, börja ett nytt liv kanske? Det var

svårt för mig att få nya vänner i ett nytt land, en ny dialekt och en ny skola. Lärarna var hårda, eleven får stryk om han/hon gör något fel eller inte gör läxan. Det var vanligt att se en elev blöda eller ha blåmärken. Alla i skolan hade uniform och varje morgon skulle vi stå i rader och sjunga de nationella sångerna.

Det var jobbigt i början men sedan blev jag van vid det. Jag vet inte hur jag orkade i tre och ett halvt år, att vakna klockan 5:00 på morgonen, plugga hela dagen och sedan bara sova. Jag trodde att jag skulle få ett bättre liv än i Irak, men det var inte sant, det var inte så jag ville leva.

Mitt hjärta saknade pappa, jag tänkte på honom varje dag, varje morgon. Jag blev trött, sorgen blev bara större och större. Mina ögon var röda och trötta av alla tårar. Jag ville inte vara svag och försökte alltid tänka på positiva saker för att inte påminna mamma om sakerna hon försökte glömma. Jag berättade inget och höll bara det inom mig. Livet var svart tills jag började få vänner, då insåg jag att livet behövde få en andra chans.

Jag fyllde 11 år och skulle börja i högstadiet, plugget blev svårare och ansvaret blev större. Jag kom hem från skolan och var jättetrött. Mamma satt med sin kusin och grät i rummet, det kändes som en kniv i mitt hjärta. Jag ställde mig framför dem och frågade vad som hade hänt. Mamma var gravid, jag skulle få en ny bror. Men varför grät mamma? Är det bara för att vi inte hade tillräckligt med pengar för att försörja oss? Eller är det för att hon inte ville ha barnet? Jag var glad men ändå ledsen, jag ville inte se min mamma gråta. Jag orkade inte, jag blev bara sur, varför har jag ett sådant tråkigt och jobbigt liv? Livet är så orättvist.

Jag försökte trösta mamma, men kunde inte. Jag behövde också tröst, någon som står vid min sida och hjälper mig när jag är svag, hindrar mig från att falla till botten. Jag var en människa som hjälpte alla men jag fick inget tillbaka, inte ens ett tack! Leendet var påklistrat fast jag inte var glad eller stark inombords.

Det är början av månaden mars, mamma är på sjukhuset. Jag

var glad för första gången! ’’ Han kommer säkert vara liten och mjuk som alla barn’’ tänkte jag. När min lillebror kom till världen, förändrades mitt liv helt och hållet. Han blev 30 dagar gammal och jag kom från skolan. Farbror ringde mamma och sa något till henne. Hon ropade på mig och sa att det är något viktigt. Jag tog av mig skorna och skyndade mig mot köket, där satt hon med mina två bröder, hon sa: ’’ Vi fick vårt uppehållstillstånd’’. Jag hoppade, jag skrek, jag grät glädjetårar. Äntligen ska jag slippa allt det här, äntligen ska jag träffa pappa och mina kusiner. Jag frågade mamma om när vi kunde boka biljetter, ’’om en vecka’’ sa hon. ’’Då behöver vi inte gå till skolan mer?’’ frågade min bror henne. ’’Nej det tror jag inte’’ sa hon med ett leende.

Det var få timmar tills vi skulle resa till Sverige. Jag undrade hur är det där, är det kallt och snöade det där? Jag längtade efter att se Sverige och min släkt. Min dröm blev till verklighet.

Det är en regnig dag och nu är jag 15 år gammal, sitter vid datorn och skriver om mitt liv. Jag är inte glad över min barndom.

Blir så ledsen när andra elever pratar om sina barndomsminnen som om barndomen var deras bästa tid. ’’Allt jag har är bara hemska minnen, vad ska jag berätta om?’’ frågade jag min lärare med tårar i ögonen när vi skulle arbeta med vår livskurva. Jag ska göra mitt bästa för att få ett bättre liv i framtiden. Jag tittade ut från fönstret och önskade att regnet kunde skölja bort all min smärta.

Meis

Ta mig till paradiset igen När jag kom till Sverige var jag jätteglad och lycklig. Jag hade träffat mina kusiner som var både mina barndomsvänner och bästavänner. Jag kommer ihåg hur illa jag mådde när de reste, jag var jättedeprimerad då. Jag hade ingen att prata med och min kontakt med mina andra vänner blev bara sämre och sämre. Varje dag insåg jag att ingen var äkta, inte ens jag var äkta.

Jag hade gjort saker som jag inte gillade och på det sättet började jag förlora mig själv. I skolan hade jag det bästa betyget, jag hade aldrig fått 9/10 i något prov eller ämne, allt var 10/10.

Ibland skrev de att jag inte behövde studera det ämnet mer för att jag kunde allt, men bara för att vi inte hade tillräckligt med pengar för att köpa presenter eller ge pengar till läraren sänkte de mina betyg.

När jag var ensam och inte hade några kompisar, kom en tjej som ville lära känna mig och vi blev bästavänner. Jag tror att hon hette Miryana. Jag mådde bättre och började kämpa mer i skolan. Jag hade nya vänner och brydde mig inte om dem som lämnade mig. En dag kom de tillbaka och frågade varför jag umgås med Miryana och inte dem? Jag tyckte att de var så patetiska och ville inte sänka mig till deras nivå, så jag struntade i dem.

Det var svårt för mig att hitta den sanna vännen, i mitt hjärta var det tomt. Innerst inne visste jag att Miryana inte heller var en bra vän, men jag ville inte vara ensam, jag ville ha någon som skulle stå vid min sida. Folk säger: hellre ensam än en falsk vän, men det är inte alls så. Jag orkade inte vara ensam, jag ville prata och skratta. Vill inte visa mig svag. Jag började få mar-

drömmar och grät varje dag, men ingen kunde höra mig eftersom jag sov ensam i ett rum. I min kusins rum och säng, för att känna att hon fortfarande var bredvid mig. Jag blev van vid den svarta mannen i min mardröm, på något sätt tyckte jag om honom för han gjorde mig stark. Han uppmanade mig att inte ge min kärlek till någon som kan svika mig sedan.

Jag levde med det tills jag äntligen åkte till Sverige. Efter två veckor åkte jag till Haninge sjukhus för att besöka farmor, jag undrade varför hon var där men fick bara svaret att hon behöver mer hjälp, hon är bara trött. Jag blev orolig. Mitt hjärta bombade som en maskin. Jag gick fram till hennes säng och sa halo bebi (hej farmor), ana Meis (jag är Meis). Sedan förklarade min kusin vems dotter jag var. VARFÖR FÖR HELVETE SKULLE HON INTE VETA VEM MIN PAPPA ÄR OCH VEM JAG ÄR? VADÅ KOMMER HON INTE IHÅG MIG? VARFÖR? VARFÖR? VARFÖR? Jag frågade min kusin ”Jo” svarade hon ’’ Vår farmor hade fått en hjärtattack. Hon kan inte prata så bra eller röra sig, och hon har glömt en stor del av sitt liv. Jag stod där och log som en idiot men innerst inne var det annorlunda. Min hjärna ville explodera, mitt hjärta ville explodera, mina ögon ville explodera. Att se henne ligga i sängen utan att prata eller röra sig krossade mig, men jag höll mig, jag ville inte visa henne att jag var ledsen.

Att bära mask blev mitt dagliga liv. Jag önskade att vi fortfarande levde i Irak även om det var krig. Det var hårt för mig att se henne må så där. VERKLIGEN HÅRT! Jag kommer ihåg att det svåraste jag tänkte på när jag var liten var att välja vilken färg jag skulle måla med eller vilka hårsnuddar mamma skulle fläta mitt hår med. Jag saknar de gamla tiderna. Jag kommer ihåg när jag busade och fick skäll av mamma, då sprang jag till farmor gråtande, hon lekte med mitt hår och försökte lugna ner mig. Hennes händer gjorde att min smärta försvann och jag sov i hennes mjuka och varma famn som tog mig till paradiset.

Meis

Jag är född i Irak. Jag har bott där nästan hälften av mitt liv. Jag hade ganska roligt med mina kompisar och mina föräldrar. Det bästa minnet jag har från Irak, var när min mamma brukade duka fram fina middagar och det var av olika sorters mat t.ex. dolma, buriani, fisk med tomat, och grillkebab. Vi åt och åt tills vi blev väldigt mätta, efteråt hämtade min pappa och mamma frukt och te. Min pappa gick till sin affär. Pappa var jätterik.

Min mamma jobbade med att sy kläder till folk, men ibland brukade hon sy kläder till folk gratis. För att hon tyckte synd om fattiga människor som inte hade kläder.

När jag var 5 år gammal, gick jag på dagis. Där hade jag goda vänner. Jag hade en speciell vän som hette Zainab. Hon var alltid med mig och hjälpte mig med allting. Jag kunde ingenting, min lärare var jättesträng och hon brukade slå mig bara för inte jag visste hur jag skulle stava mitt namn. Zainab var jätte duktig. Jag satt på marken och jag började gråta. Då kom Zai-

nab till mig och sa ’’Snälla Athraa, bli inte ledsen jag kan hjälpa dig men du måste sluta gråta först’’. Jag slutade gråta och jag gick till toaletten för att tvätta mitt ansikte. Jag öppnade kranen men det kom inte ut något vatten ur den! Så här var det ofta i Irak. Man hade inte vatten, eld och elektricitet.

I Baghdad fick barn inte leka på gatan. Man fick inte heller ta på sig vad man ville för i hela landet fanns det inte något som hette demokrati. Alla kvinnor och barn var tvungna att ta på sig sjal och långa, stora svarta kläder.

Första dagen gick jag i skolan. Jag var 7 år gammal. Jag var både glad och orolig. Jag var glad för att jag började i en ny skola, för mitt dagis var ganska litet, jag var glad för jag kände mig som en stor tjej. Jag var orolig för att jag kände mig ensam, jag hade inga vänner. Ett år senare kom en kriminell grupp till skolan, de hotade alla, även lärare och barn. De drog dem in i bilen och sedan körde bilen med hög hastighet. jag var jätterädd, jag visste inte vad som skulle hända med mig, jag sprang och gömde mig under bordet medan tårarna rann från kinden, jag önskade att det var en mardröm och att jag bara skulle vakna och se att allt och alla mår bra. Jag började skrika efter mamma, jag kände mig ensam, jag ville att min mamma skulle vara vid mig och skydda mig från alla de läskiga ansikten som snurrade runt omkring.

En av maffia männen kom till klassrummet för han skulle se om alla barn och lärare var tagna i bilen. Han tittade noga in i några klasser. När han inte hittade någon skulle han gå ut, men just när han gick ut råkade jag slå till bordet. När han vände sig om och skulle se vem som sparkade bordet ringde hans mobil.

Då sprang han ut från klassen. Jag låg fortfarande under bordet och var rädd, hela min kropp skakade av rädsla. Min mamma kom för att söka mig. Hon blev jätteförbannad när hon såg att

skolan var tom. Hon kom till mitt klassrum. Det syntes på hennes söta ansikte att hon var rädd och såg skrämd ut. Mamma sprang till mig och vi började gråta medan vi kramade varandra hårt. Vi gick försiktigt ut ur skolan, jag höll i min mammas hand jättehårt. Maffiamännen brukade kidnappa barn och ungdomar. De ringer föräldrarna och hotar med att om de inte betalar pengar ska barnet dö. Det är osäkert om maffiamännen kommer att lämna tillbaka barnet till föräldrarna när de får betalt. Min kusin blev också kidnappad, han var 17 år gammal.

Han var med sina kompisar. Hans kompisar lurade honom.

De sade ’’ Kom, vi ska festa ute och där finns det tjejer, vi ska bara ha det kul och skönt’’. Min kusin blev glad och han följde med. De åkte till ett område där inte något fanns, platsen var som öknen. En av killarna sade till honom ’’ Nu ska du ta av dig kläderna. Han blev rädd. Killarna hämtade ett rep och band för hans mun och ögon. Han började gråta. De hämtade bensin och hällde bensinen över hela hans kropp och de tände eld.

Hans föräldrar hade betalat allting till polisen för att de ville få sin son tillbaka. Men tyvärr vi har inte fått honom tillbaka. Till slut hittade polisen hans skelett på marken.

Jag var 9 år när detta hände och bodde fortfarande i Irak. Jag var jätterädd och arg. Jag skrek åt pappa att jag inte längre ville leva i Irak, jag ville inte ens tänka på att min kusin var borta och aldrig skulle komma tillbaka. Min pappa bestämde att vi skulle fara till Syrien för det var mycket lugnare där och det fanns inget krig.

Nu bodde jag i Syrien och där var det helt annorlunda än det var i Irak. Först tyckte jag att Syrien var ett helt fantastiskt land.

Men sedan blev allt sämre och sämre.

I början var jag jätteglad, jag tänkte att jag skulle börja ett nytt liv utan krig och våld. Och det var lugnt och skönt den första ti-

den. Jag började i skolan. Jag tyckte om min skola, den var den bästa skolan i Syrien. Vi levde ett ganska bra liv i Halab. Min mamma blev gravid. Min pappa var med min mamma tills hon födde barnen, sedan tänkte han resa till Sverige. Hans mål var att han skulle hämta oss till Sverige.

Livet blev mycket sämre när min pappa hade farit till Sverige.

Vi flyttade till Damaskus för där fanns svenska ambassaden. Vi bodde i ett hus som var gammalt. Det var inte färdigbyggt och dörrarna gick inte att låsa. Om det regnade så regnade det in på oss, taket var helt söndrigt. När vi kom till huset fanns där inget vatten och ingen el. Vi var bara kvinnor, min mamma och tvillingarna som var nyfödda, mina två systrar och jag. Jag kände mig som en man för jag gick alltid ut och handlade till min familj. Jag klädde mig i långa kläder och slöja så att folk skulle respektera mig. Jag var bara 11 år. Jag gick till FN-kontoret och fick mat därifrån. Det var lång väg att åka fast jag klarade det ändå. Min mamma var stolt över mig, för jag tog jättemycket ansvar fast jag var så liten.

Vi bodde ett och halvt år i Damaskus och under den tiden gick jag aldrig till skolan. Vi hade nästan aldrig roligt och vi var ofta rädda. Vi var rädda för att vi inte skulle få bo kvar i huset och att någon skulle komma in till oss på natten.

En dag satt vi och tittade på tv. Mobilen låg på bordet och den börja ringa, alla var tysta. Jag sprang till mobilen, det var ett okänt nummer. Jag lyfte upp luren och jag sade ’’hallå”. Min pappa pratade med mig och han lät glad, han ropade att han ville prata med mamma. Jag gav mobilen till mamma som grät och skrattade på samma gång. Vi hade fått uppehållstillstånd!

Athraa

Jag har en kusin som heter Rafat. Han är född samma dag och samma år som jag och vi blev goda vänner. Jag var mycket nära vän med honom och han hjälpte mig när jag hade problem.

Han berättade sina hemligheter för mig.

I Irak bodde jag och min familj och hans familj och min farfar och flera släktingar tillsammans.

Jag kände att ingen gillade mig utom Rafat. Jag blev så arg när min farfar köpte godsaker till Rafat men inte till mig. Jag satt i trappan och hade min docka i handen. Men jag var så arg att jag gnagde på dockans händer medan mina tårar rann ner i mitt knä. Jag önskade av hela mitt hjärta att jag hade fötts som en kille!

Men Rafat kom alltid och försökte lugna ner mig och trösta mig.

Rafat och jag och våra familjer flyttade till Jordanien. Vi bodde i ett stort hus som hade en trädgård och en stor gård. Rafat bodde i ett litet hus och det var långt från mitt hem. Men han kom till oss varje dag och jag fick många killkompisar tillsammans med Rafat. Jag hade bara en tjejkompis. Alla var mina grannar.

Jag gick inte i skola. Därför lekte jag hela tiden ute på gården och det var faktiskt roligt. Men hemma retade de mig för att jag lekte med killar, t.ex. spelade fotboll, boxades och så vidare….

De tyckte att tjejer ska leka med tjejer och stanna hemma och diska, städa och laga mat. Men jag var inte alls så, jag kunde göra allt jag ville för min pappa lät mig göra det. Jag var arg på min farfar för han tyckte att vi skulle göra som på gamla tiden, att tjejer inte är bra men killar är bra!

Rajhad

Min tystnad Första dagen i den nya skolan. Jag var ledsen, för jag hade gått i en annan skola. Jag trivdes inte så bra där men jag hade kompisar. Första dagen i nya skolan bestämde jag att jag ska vara tyst.

Jag vet inte varför, kanske för att jag bråkade mycket och gjorde dumma saker i min första skola.

Jag började i Lotsen men jag var inte där så mycket eftersom jag kunde lite svenska. Jag började i femman, men jag hann inte gå där mer än två månader, sen blev det sommarlov.

När vi började skolan i sexan hade vi tre klasser. Det gick månad efter månad och det gick ganska bra. Men när jag började i sjuan märkte jag att jag varit tyst hela sexan! Och i sjuan pratade jag inte heller. T.ex, jag sitter i matsalen med mina kompisar och de pratar och skrattar men jag sitter alltid tyst. Bara om någon frågar mig svarar jag, annars är jag helt tyst.

Ibland frågar de mig varför jag är tyst men jag svarar inte. Jag vet inte varför jag är tyst. Men det är inte bra för om jag är tyst då jag kommer inte att få några kompisar. På rasten sitter jag själv, några ser mig och kommer fram och säger ”häng med oss”, men jag ville inte. Jag känner det som om jag inte finns, de pratar med varandra men jag känner att jag är utanför. När jag är hemma ser jag min syster, hur hon pratar med vem som helst. Jag undrar hur hon kan prata så mycket. Jag är tvärtom, jag vet inte hur jag ska prata med folk.

Ibland skulle jag vilja stå i klassrummet och prata rakt ut eller skrika med hela min röst. Men det finns alltid någonting inuti mig som stoppar mig . Hela tiden försöker jag få ut orden. Men det går inte. När jag verkligen vill prata och jag inte kan få ett ord ut ur min mun, då skriver jag allt som jag vill säga i en bok.

Eller, jag sitter ensam i ett rum och gråter. Det hjälper mig faktiskt och jag känner mig lättad och mår bättre.

Jag går nu i åttan och det går sämre och jag är fortfarande tyst.

Jag tror att jag aldrig kommer att prata igen. Även om jag försö-

ker hjälpa mig själv kommer det inte att fixas, jag tror att någon måste hjälpa mig att få min röst tillbaka. Jag behöver verkligen hjälp!

Jag vill tacka några tjejer som försöker hjälpa mig. Jag tackar dem av hela mitt hjärta, tack så mycket!

Rajhad

Min mamma Jag tänker ofta på det pappret. Pappret som min mamma skrev. Min mamma är ett stort problem i mitt liv. Mitt hjärta är krossat i små bitar på grund av henne. På det pappret hade hon skrivit JAG VILL INTE HA MINA BARN MER, jag vill inte ta hand om min dotter längre. Hon gick till domstolen och skrev på det pappret framför folk och Gud, jag vill inte ha mina barn mer.

Jag tror att jag var nio år gammal när hon skrev detta. Jag trodde inte att min mamma, min älskade mamma, skulle skriva en sådan mening. Jag skrek: - NEJ min mamma skulle aldrig i livet göra det! Min mamma älskar mig sa jag inuti mig. Hon vill inte leva långt borta ifrån mig. Varför gjorde hon det? frågade jag mig själv men fick inget svar.

Jag försökte glömma det eller jag låtsades att jag hade gjort det, men inuti mig var det inte så.

Det var precis tvärtom. Jag ville inte visa att jag inte hade glömt det här pappret och meningen hon hade skrivit. Och det är fortfarande frågor som snurrar runt i min hjärna. Det är en fråga, en fråga bara, som jag vill ha svar på. Hur kan en mamma som har burit sitt barn i nio månader skriva på ett vitt, tomt papper en sådan mening? Nej, tänkte jag, om hon inte ville ha mig så hon borde inte ha fått mig. Eller kanske hon var tvungen att skriva den här meningen? Meningen får mig att må illa.

Nu har det gått 3 år och jag bor i Sverige och jag är 15 år gammal. Jag bor med min pappa och med min handikappade bror, jag trivs ganska bra med dem.

Nu har det gått 3 år utan dig, mamma. Jag tänker ofta på pappret och frågan går fortfarande runt i min hjärna. Men jag har inte fått ett svar än.

Jag sitter i mitt eget rum och funderar på om jag ska fråga min pappa varför gjorde hon så, varför skrev hon på ett papper; jag vill inte ha mina barn mer…

NEJ, NEJ, det tänker jag inte göra! Men jag vill ju verkligen få reda på anledningen till att hon skrev så.

En dag sa jag till mig själv: Nu är det dags att fråga min pappa, han vet säkert!

Jag är i mitt rum , min pappa sitter i köket och läser på nätet. Jag smyger in i köket. Jag är rädd och nervös. Rädd för att jag vill inte såra eller påminna min pappa om detta och nervös för att jag inte vet hur jag skall börja.

Jag sätter mig bredvid honom och tittar på hans ansikte en liten stund. Sen ropar jag: Pappa!

Han svarar: Ja, vad vill du?

Får jag fråga dig om en viktig sak?

Ja, fråga, svarade han.

Jag blir tyst ett tag och han sa en gång till att jag kan fråga honom.

- Pappa, varför skrev min mamma att hon inte vill ha mig mer?

Pappa höjer rösten och säger: - För hon tyckte att du var en dålig dotter.

- Aha, sa jag och går direkt till mitt rum medan mina tårar rinner ner för kinderna.

Mitt hjärta krossades ännu mer när jag hörde detta. När min pappa svarade önskade jag att en kniv gått in i mitt hjärta. Det hade varit bättre än det svaret jag fick. Men ändå, han hade sagt sanningen och det var precis vad jag ville veta.

Pappret och meningen på det vita pappret kommer alltid att finnas i mitt liv.

Selevea

Min bror Steven Du är glädjen i mitt liv. Du lyser upp mina dagar. Vad skulle jag ha gjort om du inte fanns? Du kommer alltid att finnas så länge jag lever.

Jag har en äldre handikappad bror. Han heter Steven, han är 2 år äldre än jag. Jag vet inte varför min bror föddes handikappad, men det kanske beror på att min mamma åt mediciner när hon väntade Steven.

Det har varit både svårt och roligt. Det är svårt att se att min enda bror inte kan prata, inte kan förklara vad han vill, inte kan berätta om sina känslor, inte kan säga när han är glad eller ledsen. Han kan inte säga sina åsikter om saker han ser eller hör.

Det är ändå bra att jag har en äldre bror. Även om han är handikappad är jag stolt över honom. Hans liv är en stor berättelse i mitt liv, han har en stor plats i mitt hjärta. Vi är jättenära varandra, vi är syskon, vi är mer än bästa vänner. Vi har många minnen tillsammans, sorgliga och glada minnen.

Nu skall jag berätta ett minne, det var när min bror bråkade med sin kompis. Jag försökte skydda honom, jag ville inte att någon skulle slå honom.

Vi stod långt borta ifrån varandra, min bror satt på golvet och spelade kula. En trasig vattenkran låg på golvet. Stevens vän smög sig fram till vattenkranen. Han tog kranen och ville slå Steven. Jag förstod att han ville slå honom. Jag sprang fram till pojken så fort jag kunde, jag rykte kranen ur pojkens hand, han hann inte slå Steven. Jag fick lust att slå pojken. Jag var ungefär 8 år gammal när detta hände.

En annan gång var vi på en bröllopsfest. Jag såg att några killar spottade i ett glas och försökte få Steven att dricka ur glaset. En kille upprepade detta många gånger. Till slut blev Steven riktigt arg och låtsades att han skulle dricka. Men Steven tog glaset och slängde det rakt i pannan på killen. Killens föräldrar ville anmäla oss men min faster försvarade oss och förklarade att Steven hade blivit retad. Hon förklarade att Steven gör saker utan att tänka och speciellt när någon retar honom.

De ville ändå anmäla oss. Min mamma tog en glasbit som låg på golvet och skar ett litet sår i Stevens lillfinger. Hon ville visa killens föräldrar att Steven också hade skadat sig. Till sist lugnade killens föräldrar ner sig.

Min pappa hade en liten affär. Det var hans arbete, det viktiga arbete som gav brödet. Där brukade han sälja tuggummi, chips och läsk. Efter att min mamma hade tvättat oss brukade jag och Steven gå till min pappa och busa. Det fanns ett tuggummi som hette ”Bobi”, vi tyckte jättemycket om det. Vi brukade snatta tuggummin och tugga hela dagen. Tuggummipappren gömde vi bakom ett skåp i min pappas affär.

En dag ville pappa städa affären och då upptäckte han massor av tuggummipapper bakom skåpet. Pappa blev arg på oss.

En annan gång klagade en kund och sa att läsken smakade vatten. pappa tittade på oss med arga blickar. Det var sant, jag och Steven brukade dricka hälften av läsken och hälla vatten i drickflaskan.

Alla de här minnena kan jag aldrig glömma. Min önskan var, är och ska alltid vara, att min enda bror skall lära sig tala som andra människor.

Selevea

Ett nytt liv med pappa Ett nytt liv innebär många berättelser. Min berättelse handlar om olika liv.

Mitt liv är ganska svårt men jag gör mitt bästa för att visa jag inte är svag utan en stark och glad människa.

Jag har flugit från mitt hemland till två olika nya länder som jag inte visste mycket om och där jag inte heller varit tidigare. Det är inte lätt att leva och bo med folk som man känner. men ännu svårare att leva med helt okända människor. Plötsligt blir man tvungen att flyga till ett nytt land och nytt liv. Jag har varit med om händelser jag aldrig någonsin kan glömma. De är en del av det viktigaste och det värsta som hänt i mitt liv.

Jag vill berätta om mitt liv i Irak och hur jag levde där. Jag bodde i en liten by där alla pratade assyriska, även muslimerna.

När det blev krig i Baghdad flyttade kristna och muslimer till olika ställen där det bodde mest kristna. Där var det mycket lugnare och det fanns inget krig. Många flyttade till vår by och de började lära sig assyriska.

Jag har många svåra minnen men jag ska berätta om två minnen från Irak som är svåra att glömma. Det första hände när jag var 7 år. Min pappa reste bort, han reste till Sverige. Det var svårt för mig men ännu svårare för min handikappade bror.

Min pappas mål var att hämta mig, bror och mamma till ett land där inte fanns krig. Han ville också att min bror skulle få ett bättre liv än han skulle få i Irak.

Jag kommer ihåg hur min bror grät när min pappa skulle åka med den stora bilen och fara iväg. Jag, Steven, mamma och

min farbror stod nära bilen och vi började alla gråta.

Ingen visste när han skulle komma tillbaka igen eller när han skulle hämta oss till Sverige.

Vi bodde i den lilla byn tills jag gått ut ettan. Sedan bestämde mamma att vi skulle flytta till en annan by.

Jag var ungefär 8 år när vi flyttade dit. Vi kände ingen förutom en familj. Mamma hyrde ett hus och jag började i en ny skola.

Jag hade inga vänner, jag kände mig helt ensam och ville tillbaka till vår by. Men jag gick till skolan och började umgås med eleverna. Min bror var alltid ute med killar som kallade honom galen och retade honom. Mamma var hemma. Pappa brukade ringa nästan varje dag och undrade hur vi mådde och om vi behövde pengar.

Min mormor var alltid omkring min mamma och lärde henne att hon skulle tjata om pengar. Hon hotade pappa med att om pappa inte skickade mer pengar skulle hon kasta ut oss och skilja sig från honom. Mamma brukade göra precis som hennes mamma sa.

Det blev värre och värre, mamma bråkade med pappa varje gång han ringde. Mormor snackade skit om min pappa och sa att han säkert har gift om sig och aldrig kommer tillbaka. Hon sa att han hade glömt oss.

Jag var besviken på min pappa och sprang alltid och gömde mig när han ringde, jag var bara ett litet barn och trodde på allt mormor sa.

Efter alla problem och allt bråk gifte mamma om sig. Hennes nya man flyttade till oss. Han var mycket sträng, han brukade

slå min handikappade bror. Mamma var rädd och kunde inte skydda oss. Hon var rädd att mannen skulle lämna henne och deras lilla dotter. Varje dag bråkade de och det hände att han slog henne. En dag bråkade mamma som vanligt med sin man.

Mamma tog mig och sin lilla dotter och gick till vår granne.

Hennes lilla dotter var hungrig och vi gick hem. Telefonen ringde. Mamma svarade, det var hennes man, han pratade och pratade. Mamma stod tyst och stirrade på mig, sen stängde hon mobilen. Hon kramade mig hårt medan hennes ögon fylldes med tårar. Jag förstod ingenting sen sa hon ”din pappa är i Irak” jag svarade med osäker röst ”jag ska inte gå någonstans”.

Vi satt tysta. Det knackade på dörren, mamma öppnade. Det var min farbror, han skulle föra oss till pappa. Min bror var inte hemma. Jag grät, jag ville inte lämna min mamma.

Hon sa ”gå till din pappa för han kan ta hand om er mycket bättre än jag, jag önskar att jag aldrig hade lämnat din pappa”.

Hon började gråta och kunde inte sluta. Farbror sa ”skynda dig, din pappa vill se dig!”

Jag visste inte om jag var glad eller ledsen, jag visste inget, allt hände så plötsligt.

Jag klädde mig och gick ut, farbror och mamma stod och väntade. Farbror höll min hand och det var dags att gå. Jag ville inte följa med honom, jag ville inte lämna min mamma. Jag och farbror började gå, jag vände mig om och såg hur mamma grät.

Jag sprang och gav henne en kram.

Vi åkte till vår gamla by. Pappa och alla mina kusiner väntade.

Steven sprang till pappa och kramade honom, båda började gråta. Jag gjorde inget, jag stirrade bara. Pappa kom fram till mig och kramade och pussade mig. Jag ville krama honom men kunde inte, jag hade ju inte sett honom på många år.

Nu bor jag i Sverige med honom och trivs med mitt liv och allt jag har. Ă„lskar dig pappa sĂĽ otroligt mycket!

Selevea

Händelser som dödade min barndom Det är svårt att berätta alla hemska minnen, saker jag har vart med om. Men de är en viktig del av mitt liv som ändrade min väg till framtiden, kanske till en förbättring.

Jag frågade mamma: ’’Regnar det där ute?’’ Det var det första jag tänkte på när jag hörde det starka ljudet. Men min mammas röst var starkare när hon skrek. ’’Kom fort och göm dig under trapporna!’’ En fråga snurrade i min hjärna och det var ’’Varför ska jag gömma mig under de smutsiga trapporna. Där brukar vi lägga saker som vi inte behöver’’. Samtidigt såg jag rädslan i min mammas ögon, det gjorde ont i hjärtat när jag såg hur ledsen och rädd hon var. Jag var förtvivlad, jag kunde inte säga något, jag gjorde bara som hon sa. När vi satt under trappan sa hon med ögonen fyllda av tårar ’’Nej, det är vapnens röst, kriget har kommit”.

Jag var bara 3 år, jag visste inte vad ordet krig betydde. För mig var det ett stort, skrämmande ord som kunde förstöra allt vackert och döda freden.

Det gick nästan ett år och inget har förändrats. En vanlig dag i det fina, stora huset som jag bodde i, med den vackra trädgården. Solen strålade och himlen var klar. Jag satt med mamma, vi var ensamma, hon lekte och pratade med mig. Medan vi satt där stannade en vit, stor bil farmför vårt hus. Jag stirrade på porten till trädgården och blev jätterädd när jag såg de två männen, de hade svarta masker och bara att se dem gjorde att jag skakade av rädsla. Jag höll hårt i min mammas fot och såg skräcken i hennes ögon. Hon höll hårt i min hand. De hotade oss med sina svarta, stora och läskiga vapen som de höll i han-

den och de sa: ’’Om ni inte flyttar bort från huset kommer vi att döda ditt barn!’’

Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, jag kunde inte andas, mitt hjärta höll på att explodera och pulsen ökade och allt blev svart. Rösten stannade kvar i min hjärna, jag kunde inte glömma det. Tanken på att jag skulle dö snurrade i min hjärna. Efter den händelsen ville jag aldrig vara hemma, jag sprang och ville gå ut från huset och aldrig komma tillbaka.

Jag saknade min pappa, jag ville ha mitt eget hus, jag ville ha min familj, jag ville leva ett bra liv utan sorg och rädsla. Att ha det lugnt och skönt. Det hade gått 6 månader sen vi hade flyttat hemifrån, 6 månader utan att se min pappa. Vi bodde hos mammas familj, men pappa var på ett annat ställe. Jag kunde inte träffa min pappa eftersom det var krig, min familj bestämde att jag inte skulle gå ut mer, de ville inte förlora mig. På den tiden gick jag inte på dagis. Varje dag vaknade jag klockan sju på morgonen och såg hur min kusin och andra barn gick till dagis. Jag var också ett barn, jag ville också gå till dagis.

En dag ringde jag till min pappa och frågade: ”Pappa, får jag gå till dagis med min kusin?” Bara en dag jag lovar. Han sa ja, men att jag skulle vara försiktig. Jag hoppade och kramade min mamma och blev jätteglad. ”Jag får gå till dagiiiiis!” ropade jag.

Den dagen var min drömdag! Jag såg hur barn som var lika gamla som jag lekte och var jätteglada. Jag ville känna den här känslan att vara glad och slippa alla de tankarna som var i min hjärna. Den dagen var jag lycklig!

Jag kom tillbaka hem och sprang. Jag letade efter min mamma men hon var inte hemma, inte min moster heller. Alla hade

farit till sjukhuset med min lilla syster. Den fina dagen förstördes, och allt hemskt kom tillbaka.

Ett år senare blev allting ganska bra. Vi hade flyttat till min mosters lägenhet. Jag började i skolan, min skola låg ganska nära mitt hem. Då var jag 7 år gammal. Jag var i skolan. Det var en härlig dag. Vi hade lektioner, tills en elev kom springande och sa att ett gäng hade skickat ett brev till rektorn. De ville att hon skulle stänga skolan. De vill att det inte skall finnas några skolor för flickor. Jag blev rädd och orolig, alla sprang och ville gå hem. De som hade systrar gick till dem men jag har ingen stor syster, jag var ensam. Jag grät och sprang ensam hem. I vanliga fall sprang jag alltid med en äldre flicka som var vår granne.

Nadin, hennes rektor och en klasskamrat.

Dagen efter lekte alla skolbarn under rasten. Plötsligt regnade det skott från himlen istället för regn. Fem personer med sina vapen stod utanför skolans stora port av trä. De hotade att ta livet av vakten och skolans rektor om hon inte stängde skolan.

De sköt ihjäl rektorn och skolvakten inför alla barn.

Jag har upplevt dessa skrämmande händelser. Jag har försökt att begrava allting i mitt innersta, men det är inte lätt att leva med detta minne. Jag drömde mardrömmar varje natt. Jag mådde dåligt.

Det var mycket svårt att leva i ett land där det hade blivit nästan vanligt att se någon döda en annan och där ingen vågar säga något. Det är bara vapnens språk som hörs.

Sverige var min dröm.

Jag har aldrig känt mig trygg i mitt land. Jag känner inte ens att det är mitt land. Jag har inte ett enda minne från Irak när jag var glad. Jag var alltid instängd hemma, jag kunde inte gå ut. Jag önskar att jag hade sett Basra eller Erbil och andra fina platser som min mamma berättar om. Jag har aldrig lärt känna Baghdad som det är. Jag har bara sett de fruktansvärda saker som hände där.

Nu är jag 15 år gammal. De här händelserna förstörde hela min barndom. Men de ska inte förstöra min framtid.

Nadin

Mitt liv fortsätter När jag bodde i Baghdad ville jag se mina kusiner, jag ville träffa min släkt, jag ville fara till Sverige! Jag ville ha fred, jag ville bli glad, jag ville och jag ville och jag ville… men inget hände.

Jag har inte levt min barndom men nu vill jag leva min ungdomstid. Jag längtar fortfarande efter leksaker eftersom jag aldrig hade några. Nu är jag 15 år och när jag ser ett barn som leker blir jag avundsjuk . Jag har inte lekt, jag har inte skrattat, jag var inte ett barn.

När jag var liten var jag en stor flicka som kunde förstå allt och tog hand om min lilla syster. Nu är jag i Sverige, jag sitter med alla mina släktingar, de pratar och hälsar på mig men jag känner ingen, jag ler bara.

Jag måste glömma allt jag har varit med om. Jag trodde allting skulle bli bra när vi kom till Sverige med det är det inte. Min pappa är inte med oss, jag kunde inte ens säga hejdå till honom När jag kom och såg alla mina kusiner blev jag jätteglad. Jag kunde nästan inte andas och mina ögon fylldes med tårar. Jag tänkte att nu har jag kusiner som kan ta hand om mig och dem kan jag prata med. Jag tänkte, nu har jag en stor familj, vi ska inte vara ensamma.

Men alla är upptagna med sina jobb och sina liv. Jag träffar inte mina kusiner längre, det var bara de första dagarna när jag kom. Kusiner var något stort, ingen kan förstå hur viktigt det var för mig att ha kusiner. Men så är det inte längre. Nu har jag 16 kusiner men det känns som om jag inte hade några. ”DU ÄR FÖR LITEN”, den här meningen hatar jag! Alla tycker att

jag är liten fortfarande fast jag är 15 år. När jag var i Irak drömde jag alltid om hur jag skulle gå ut med mina kusiner, vi skulle snacka och ha roligt. Jag vet att alla har sitt liv och att de är upptagna. Men det känns som om de inte räknar med mig.

Vi längtade efter egen lägenhet. Det är svårt att leva inneboende. Första tiden i Sverige hade påmint mig om hur vi hade det i Baghdad och hur vi flyttade från hus till hus. Men jag trodde att allting skulle bli annorlunda i Sverige. Det blev det inte.

Sedan började jag i skolan. Första dagen i skolan var jag blyg, rädd och nervös. Jag gick och tittade i marken. När vi skulle in till rektorn såg jag killar som pratade och sprang. När jag såg dem fylldes jag av rädsla och blev förtvivlad, jag blev alldels stel.

Jag gick sakta mellan dem och stirrade på alla som om de skulle äta upp mig, jag gick alltid med mitt huvud neråt. I mitt hemland eller i min skola fanns det inga killar, det var förbjudet för en tjej att vara kompis med en kille, man pratade inte ens med dem. Jag växte upp på det här sättet, jag var rädd för killar. Fast nu är allting annorlunda, men jag kunde inte förstå det i början.

När vi gick hem gick jag direkt till mitt rum och började gråta ”jag vill inte gå till skolan, det finns killar och jag är inte van vid det”.

Men jag gick till skolan och jag är inte rädd för människor, jag har lärt mig prata med och känna andra människor. Jag vet att jag var konstig när jag var rädd för killar fast nu är jag inte det längre . Jag pratar fortfarande inte med killarna i vår klass fast jag verkligen vill det. Jag vill lära känna alla i min klass!

I Baghdad var jag en av de bästa eleverna i min skola. När jag kom till Sverige var det svårt för mig att börja allting från början . Det känns som om jag började från noll. Att plugga och få bra betyg är nästan hela mitt liv. Det svåraste var att sitta i klas-

sen och läraren frågar om saker som jag vet fast jag inte kan förklara det på svenska. Ibland är jag rädd för att säga fel. Jag känner mig som om jag har förlorat mig själv. Nu kämpar jag inte som jag brukar göra för jag känner att allting som jag gör är ingenting.

Jag vill berätta om den händelse som gjorde mig så besviken som jag aldrig hade varit i hela mitt liv. I år sex gjorde jag nationella prov och jag fick det bästa resultatet i Baghdad. Jag blev jätteglad för att jag ville komma in i en bra skola. Efter tre veckor så fick jag veta att jag inte kom in i skolan, men att elever som fick sämre resultat fick börja där. Jag förstod att det var viktigare att ha de rätta kontakterna än att ha bra betyg. Det gjorde mig mycket ledsen.

Nu sitter jag och tänker, jag vill fortsätta leva mitt liv utan att tänka på saker och människor som har sårat mig eller tänker såra mig igen.

Nadin

Fem flickor skriver om sina minnen från krigets Irak.

Athraa Jeeyad Meis Jodah Nadin Nail Rahjad Jameel Selevea Al-Ton

Tack till Sten Canevall och Mattias Wahlström för estetisk och teknisk assistans.

Producerad 2013 i samarbete med

Fantasifabriken Lillholmsskolan Stångholmsbacken 91-95, 127 40 Skärholmen