Kliv in i historien berättelserna

Kliv in i historien Ber채ttelserna

Längtan efter brevet Hej! Jag heter Gustav och jag bor i Stockholms skärgård. jag är ganska ung, jag är 29 år gammal. Innan jag flyttade till Stockholms skärgård så bodde jag i Mälarhöjden. Mälarhöjden är ett av de vackraste ställen jag vet. Men saken är att alla mina vänner säger att jag borde flytta hit. Jag gick och tog en titt på hur det här stället var. Det var vackert, lugnt och stämningen var skön. Jag bestämde mig för att flytta hit . Det var jobbigt att flytta ifrån Mälarhöjden, bara släppa allting. De första veckorna mådde jag inte så bra men efter en tid började jag trivas. Nu så är jag här, sitter i min trädgård och väntar på frukosten. När kommer kökspigan?

Vädret är på topp och fåglarna kvittrar som en kör. Igår planterade jag blommor och massor av grönsaker. Hela trädgården ser grön och fin ut. Jag är stolt och skulle aldrig vilja flytta härifrån nu. Idag väntar jag på ett viktigt brev som kommer från min bror.

Brevet handlar om hur han har det nu och hur han lever. Där kommer kökspigan!

Kökspigan gick. Den senaste veckan har hon börjat slappa. Vad ska jag säga till henne? Det löser sig nog. Jag undrar vad som kommer att stå i brevet? Jag är så nyfiken på det. När kommer hon då, för sjutton gubbar? Jag börjar bli irriterad på henne nu.

Jag funderar på att ge henne sparken. Nej, det skulle inte bli bra varken för henne eller för mig. Vädret säger mig att jag ska ta det lugnt. Där kommer hon.

– Hej, varför tog det sån tid? Jag är hungrig.

– Ja, jag hade med mig det men det stod ”Till min lillebror”. Vem är det?

– Förlåt herrn, jag hade mycket för mig. Här är maten.

– Tack så mycket. Hoppas att det inte dröjer så länge nästa gång.

– Jag sa ju att du skulle skynda dig! Nu har det gått minst en kvart. Varför lyssnar du inte på mig? Det är ju du som jobbar och som vill ha pengar.

– Ja, det är sant men den senaste vecka har det varit jobbigt för mig. Jag lovar att jag ska skärpa till mig.

– Okey, det är ju bra. Har du med dig brevet? Det är viktigt.

Jag nästan rycker brevet ur hennes hand. Jag River upp kuvertet och börjar läsa…

– Nej, herrn.

Abukar

– Kan du också gå och se om det har kommit något brev?

– Ja, strax.

Frukostdags - Hanna Pauli - 1887

Detta måste få ett slut Han ska dö! Han ska lida som tusentals andra i Visby har gjort. Tänk om jag inte kan springa igenom den här folkmassan? Tänk om jag misslyckas? Tänk om hans vakter fångar mig och dödar mig framför min familj? Vad händer med min familj då? Jag måste ändå göra detta, både för mitt hemland och för min hemstad. Jag gör det nu med detsamma.

Gud snälla, hjälp mig! Eller nej, eller jo! Jag måste genomföra detta. Nu eller aldrig! Den där danska tjockisen ska dö!

Jag står där med tankar som irrar omkring i mitt huvud.

Kommer jag att klara av detta? Om jag inte gör det kan hela det svenska riket falla. Jag kommer dö tillslut, men jag måste ändå rädda mitt hemland. Miljontals liv står på spel och jag kan rädda de liven genom att döda Valdemar.

Jag hör hur en soldat närmar sig, jag hör fotstegen och skramlet av rustningen. En av hans soldater kommer emot mig. Jag känner hur rädslan kryper längs ryggraden. Vad ska jag ta mig till? Han sliter tag i min arm och börjar rota igenom mina fickor och jag slänger min dolk mot marken. När ska han gå, Gud! Han ger mig en läskig blick, säger något på danska och går iväg. Tack Gud, att han inte märkte min dolk!

Jag har väntat i en vecka på detta, jag har gömt mig i min jordkällare. Jag har planerat vad jag ska göra de närmaste dagarna och nu gäller det. Torget är fullt av folk, hur ska jag ta mig igenom folkmassan?

När jag är på väg att plocka upp min dolk känner jag en skum lukt och till min förskräckelse ser jag ett avskuret huvud. Jag känner igen detta ansikte! Det är ju min granne!

Hans långa gråa hår har trasslat in sig i blodet. Jag försöker att inte gråta men det går inte. Varför högg de av hans huvud? Vad kan en sådan trevlig gammal man ha gjort! Jag mår illa men jag plockar snabbt upp min dolk med darrande händer. Jag går snabbt iväg mot folkmassan. Jag måste sluta slösa tid för snart blir jag upptäckt. Jag kan inte vänta längre, jag måste vända mig om och springa mot Valdemar så detta kan få ett slut.

Jag känner hur adrenalinet pumpar inombords. Jag börjar springa mot honom. Jag tar sats och hoppar på honom.

Vad ska jag göra nu? Var ska jag hugga honom? Halsen eller bröstkorgen? Jag är för stressad…

Ahmed

Valdemar Atterdag brandskattar Visby - Carl Gustaf Hellqvist - 1888

Sagan på sängkanten Här sitter jag på kanten av min dotters säng. Jag hör hur lilla Elisa tassar in genom dörren och smyger in under täcket.

- Pappa, pappa? Kan du snälla berätta en godnattsaga tills jag somnar, frågar hon snällt.

- Självklart stumpan. Vad är det för saga du vill höra? svarar jag.

- Kan du berätta om dagen då du mötte vår tappre kungs liktåg och den marscherande hären på väg mot Stockholm? frågar hon.

- Självklart kan jag göra det, svarar jag stolt.

Det var en kall novemberdag då jag var ute och jagade för att kunna sätta mat på bordet. Jag brukade alltid jaga själv men idag fick jag hjälp av min bror Tor och hans son Mikael. De var till stor nytta, Tor lyckades fälla en räv som han bar på ryggen med huvudet högt. Men det räckte inte, vi fick fortsätta att jaga.

Någonting rörde sig i buskarna längre bort så jag smög mig försiktigt fram. Vad kan det vara, en ren kanske, eller en älg?

Kanske borde jag vara lite mer försiktig. Jag spanade runt omkring mig, Tor och Mikaels röster hördes som viskningar mellan träden annars var det helt tyst. Jag hade geväret redo för säkerhets skull, men tänk om jag inte hann skjuta och djuret anföll mig, vad skulle jag göra då? Jag kontrollerade en extra gång om vapnet var laddat och gick fram till busken. Jag började svettas, mina händer blev slippriga av all stress. En gnäggning hördes från busken och ut kom en svart hingst. Hingsten stegrade sig och jag såg i hans ögon att han var rädd. Men det var förstås mitt fel eftersom jag stod helt stilla, med ett gevär riktad mot honom.

Jag lade vapnet åt sidan och kom fram till det fantastiska djuret. Jag klappade hingsten försiktigt över mulen för att lugna ner

honom eftersom han var helt vansinnig. Jag lade märke till att han hade någon slags schabrak, det var blått och hade tre kronor broderat med guld. Jag insåg direkt att det inte var någon vanlig häst, utan att den antagligen tillhörde en svensk soldat som kanske offrat sitt liv för att försvara det mest värdefulla av allt, Sverige.

Landet han fötts och växt upp i och som gjort honom till en sann svensk hjälte. Jag hoppade upp på hästen och red mot Tor och Mikael. Tänk om jag skulle bli belönad med en massa pengar för att ha lämnat tillbaka hästen till den rätte ägaren? Äsch! Nu är det inte tid att tänka på det.

Till slut hittade jag dem, strax utanför skogen. De spanade längs horisonten. Vad tittade de på? Jag tog mig själv en titt och såg något men var inte helt säker på vad det egentligen var. Det såg ut som ett streck i fjärran men när det kom allt närmare såg jag att det var en här, som precis hade varit ute och krigat. Hingsten galopperade fram till en av soldaterna och blev väl bemött. Hästen måste ha hittat tillbaka till sin ägare och det var jag glad för. Soldaten gav mig en påse med pengar och såg tacksam ut och jag var likaså. Jag gick tillbaka till Tor och Mikael. De blev väldigt glada när de fick syn på pengarna men när vi förstod att det var kungens lik de bar på visade vi alla tre respekt och bugade oss djupt.

Sagan är slut och jag tittar på Elisa som redan sover. Hon sover som en liten ängel Jag går ut ur rummet och stänger dörren försiktigt efter mig så att hon inte ska vakna till.

Ali A Karl XII´s likfärd - Gustaf Cederström - 1884

Valdemars fall Jag stod där och tittade på honom, den danske kungen Valdemar Atterdag. Jag hade dolken i fickan, jag tänkte på att komma bakifrån och knivhugga honom, döda honom. Jag började röra mig bakåt, mot honom.

Jag försökte att smälta in i folkmassan så att ingen skulle lägga märke till mig. Men sen slog mig tanken, hur? Hur skulle jag kunna gå ända fram till honom utan att bli upptäckt av någon. Idén var vansinnig, jag kunde bli dödad direkt. Valdemar och hans soldater var kallblodiga, de bryr sig inte om vem som dör eller vem de dödar. Men sen tänkte jag, jag måste ta den här risken, jag måste döda honom och befria Visby.

Jag började gå, långsamt men säkert. Jag tittade runt om mig, försökte smälta in så gott jag kunde. Vart jag än tittade fanns det soldater, jag tittade bakom mig och såg att en soldat knuffades för att komma förbi folkmassan. Jag iakttog honom några sekunder innan jag märkte att det var efter mig han kom. Jag blev genast mycket stressad och började skynda mig mot tronen, svetten rann ner. Jag kände efter om dolken var i

fickan och det var den. Jag drog ut den, sakta. Adrenalinet pumpade, det här är min chans!

Nu står jag här, beredd på att ta chansen. Jag tänker hugga Valdemar genom trontyget. Jag siktade på hjärtat men jag hugger bakifrån så jag kan inte vara säker på var kniven träffar. Soldaten ropar efter förstärkning och varnar de andra soldaterna, de skyndar sig emot mig. Jag springer fram, det är nära nu. Siktar en gång till och hugger genom trontyget utan att tveka och jag känner hur blodet sipprar ner. Allt står stilla, till och med soldaterna. När de är som mest förvirrade hör jag skrik och oväsen. Det är Visbys befolkning som har startat ett uppror, de börjar kämpa för sin frihet. Jag tar chansen och försvinner i folkmassan. Mitt jobb är klart, jag har befriat Visby.

Ali K

Valdemar Atterdag brandskattar Visby - Carl Gustaf Hellqvist - 1888

Karl XII´s likfärd Vilket helvete det är. Isen fryser igenom mina tankar. Den tjocka snön omringar mig. Vad skall jag ta mig till? Jag vill hem, hem till mitt riktiga hem. Jag har aldrig varit med om något som liknar det här. Det känns som en ny istid. Jag står på ett berg och ser mig omkring med mina alldeles röda ögon. Jag hör ljud bakom mig. Jag känner igen ljudet. Ljudet av stora tunga kängor som trampar igenom snön. Jag vänder mig om och blir förvånad.

Jag är förvirrad. Hur hamnade jag här? Och av vilken anledning? Hur kunde en erfaren kock som jobbade åt en rik sultan i ett palats i det Osmanska riket hamna på ett kallt och tomt berg som det här? Allt jag kan se är snö och istappar som klämt fast sig under bergen bakom mig. Jag darrar. Den iskalla vinden går igenom min kalla kropp. Jag börjar drömma mig tillbaka till åren när jag arbetade åt sultanen. I det livliga och fantastiska palatset. Jag kommer ihåg hur jag genom mitt köksfönster kunde se den gröna trädgården som blomstrade.

Det känns helt borta. Jag får ner min kalla hand i min byxficka. Jag kan plocka upp ett papper. Det är brevet från sultanen. Där står att han skickar mig för att jobba åt Karl XII. Jag kan känna ilskan i min kropp men det fanns inget annat jag kunde göra än att lyda order.

Tankar flyter genom mitt huvud. Varför och vad ville den svenska kungen med en kock från Osmanska riket? Jag blir förbannad på mig själv för jag vet att mina berömda dolmar

är orsaken till att sultanen har skickat hit mig, till det kalla landet, för att den svenska kungen ska få en kunglig måltid av just mig. Men hur och var kungen är har jag ingen aning om.

Jag börjar drömma mig tillbaka till mitt liv i det Osmanska riket. Mitt doftande kök med alla smakrika ingredienser. Jag saknar det. Men en sak upprepas i mitt huvud om och om igen. Vem ska nu ta kommandot och laga maten till den rika sultanen? Jag vet att sultanen kan vara väldigt tjurig och envis när han inte får det han vill.

Plötsligt vaknar jag till. Jag skakar mitt huvud. Jag känner mig lite snurrig men är ändå ganska vaken. Ljuden som jag hörde tidigare har blivit starkare. Vad kan det vara? Är det någon som är ute efter mig? Det vet jag inte. Plösligt ser jag vad det är... Det är flera soldater, klädda i uniform med svärd i händerna. Jag uppfattar en man som håller en fana. Då förstår jag vad som har hänt. Karl XII är död. Men hur han har dött kommer jag aldrig att få svar på…

Andreas

Karl XII´s likfärd - Gustaf Cederström - 1884

Gustav Vasas intåg i Stockholm Hur orkar alla stå här i det här vädret? Det är mycket varmt och alla människor som står här svettas. Men alla vill förstås se den nya kungen. Mina ben! Jag orkar inte stå här med de här tjocka kläderna.

Varför är alla glada?

Det är bara en kung som kommer att mörda alla rika människor som bor i Stockholm och sedan ta all makt från de döda, så brukade det vara. Men tänk om han inte är som jag tror utan han istället vill göra Stockholm till en fin och säkert stad?

Vågar jag hoppas? Jag ska vänta tills den nya kungen kommer och om jag märker att han inte är som alla andra kungar då hoppas jag.

-Där är han, där är han! Vår hjälte är äntligen här!

Fy vad de skriker i mitt öra! Vänta lite.. Var är hans gyllene vagn?

Jag hör hur människor skriker hans namn ”Gustav Vasa!” Så hans namn är Gustav Vasa, fint namn.

Konstig att han inte har en vagn, men hans häst är kanske dyrare än en vagn. Hästen är stor, stark och pälsen är vit och len.

Gustav Vasa verkar vara en person som inte överdriver sin makt. Alla andra kungar brukar göra sina intåg mycket överdrivet och det gillar jag inte.

Jag börjar hoppas och skriker med de andra.

Gustav Vasa, Gustav Vasa!! Välkommen till Stockholm!

Jäklar! Han rider fram till mig, vad ska jag göra nu då?

-Unge man vill du följa med mig till middag idag på slottet?

-Aa. Absolut! Hur?! Av alla dessa människor valde han just mig! Jag måste fråga varför.

-Varför valde du mig av alla dessa människor som står här?

-För du är den yngsta av alla dessa gamla präster och jag vill ha ungdomen med mig!

Gustav Vasa rider iväg på hästen och fortsätter rida mot slottet.

Det här kommer att bli en fantastisk kväll!

Andres Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523 – Carl Larsson - 1908

Tvätterskan Här sliter min mamma som vanligt och min bror sitter på sin stol och blåser bubblor. Ohh, vad roligt det var när jag också var liten och blåste bubblor. Men istället för att sitta hemma och hjälpa min mamma med allt hon gör och leka lite med min bror så ska jag bli soldat. Jag går ut och krigar istället och vet inte om jag kommer att komma tillbaka levande. Jag är mycket glad att se min bror när han sitter där och blåser och ser söt ut.

Ibland så undrar jag varför min mamma jobbar och sliter, för alla pengar går ändå till skatter som kungen behöver för att kunna leva sitt liv i sitt Versailles. Min pappa sliter också, han jobbar som städare i kungens slott men han får inga pengar över. Vi har två kor utanför men de hjälper inte så mycket. Jag tycker synd om mina föräldrar eftersom de jobbar som hundar. Vi har min mammas väninna också som bor bredvid oss och brukar hjälpa min mamma ibland, när hon behöver hjälp.

Jag tycker om när jag kommer hem och det luktar soppa på hundra meters avstånd eller när min mamma tvättar, så lyssnar jag när vattnet rinner från tvättbaljan. Jag har tänkt att innan jag går iväg igen så vill jag vara en hel dag bara med min lillebror. Vi tänker ta en promenad i skogen, för att när jag är med honom så glömmer jag allt och alla. Först tänkte vi gå till staden men sen så såg jag mig själv och min bror, hur vi såg ut, och jag tänkte: ”Hur fan ska vi kunna gå så här, med så smutsiga kläder?”. Det sista jag vill göra innan vi kan ta en promenad är att sitta på den där stolen som min bror satt på och blåste bubblor när jag kom hem.

Jag går fram till min lillebror och plockar upp honom i knät och sätter mig på stolen och ger honom en kram. Han kan inte förstå allvaret för han är liten, det kanske är sista gången jag ser honom. Jag ber honom att hämta det man blåser bubblor med, för jag vill göra det för sista gången. Men han säger att det inte finns mer såpvatten så jag tar honom i min famn och viskar: ”Ska vi ta promenaden vi pratade om?” Jag ska

ta honom till den hemliga platsen dit jag gick varje dag när jag var liten.

Medan vi går så ser jag en stor sten och jag kommer på att det var den där stora stenen som jag satt på, och kollade på himlen. Och så plötsligt kommer jag på, att lite längre fram ska det finnas en liten bro som är gjord av sten. Det var där jag sov en kväll när jag var liten och min mamma letade efter mig. Jag tar min brors hand och springer dit för jag vill se om den har förändrats något, men den ser ut så som jag lämnade den för exakt tretton år sen.

Till sist blir min bror trött och han vill hem för att leka med sina bubblor som vanligt. Jag måste också gå snart och jag måste säga hejdå till mina föräldrar. Fan, vad jag hatar det! ”Mamma, jag måste gå nu”, säger jag till henne och hon tittar på mig som om hon vill säga: ”Lycka till min son, hoppas Gud är med dig ”.

Jag ger henne en stor kram. Min pappa står exakt utanför dörren för han vill säga hejdå till mig sist och ge mig råd. Han säger till mig: ”Min son, gör vår familj stolt. Du vet att det är jätte svårt för oss att släppa dig där ute. En dag kommer du också att bli pappa och då kommer du att förstå”. ”Okej, pappa”, säger jag och ger honom en kram och en puss.

Medan jag går därifrån kollar jag bakom mig och säger till mig själv: ” Fan, att tiden går så snabbt. Jag hoppas få se min bror gladare och större när jag kommer tillbaka, för efter mig så är det han som ska dit ut.”

Anxhelo

Tvätterska - Jean Siméon Chardin - 1730-tal

Skridskon bindes Äntligen har det blivit så kallt att isen har lagt sig på sjön. Jag är så glad för nu får jag träffa min bror och hans älskling.

Tänk om jag hade en sådan klänning! Jag har alltid önskat att vara som hon. Nu är hon med honom och har redan allting. Nej. Inte som jag, jag är ensam. Åh, vad jag älskar sammetsklänningar! Ett sådant mjukt och skönt tyg är väldigt sällsynt. Jag har en turkos klänning men jag tycker ändå att hennes aftonklänning är mycket vackrare än min. Jag har aldrig haft på mig något så dyrt som hennes klänning.

Min bror är så kär i henne! Han älskar att hjälpa henne. Jag ser hur han och hon tittar på varandra medan han villigt håller hennes fot för att hjälpa henne att sätta på sig skridskorna. Tänk om min mamma kommer och ser dem!

Vilka fina silkesstrumpor hon har. Hur kan man få tag i sådana underbara mjuka strumpor?

Jag undrar hur hon kan stå på de där långa knivarna som min bror hjälper henne att sätta fast på fötterna.

Han vill säkert att hon ska falla i hans armar! Åh, vad

jag önskar att jag hade en pojkvän som min bror. Han har det så enkelt i livet. Jag ville inte störa dem. Jag vill så gärna prova på skridskor och jag vill att min bror ska ta hand om mig lika mycket som han tar hand om henne. Hon är inte mer värd än mig!

En gång hade jag en älskare som var motsatsen till min bror. Det enda som finns kvar av honom är usla minnen. Jag minns en gång då jag skulle åka skridskor med honom och jag föll mitt på skridskoplanen.

Han åkte förbi mig som om jag vore luft. Han tyckte säkert att jag kunde klara mig själv.

Jag tittar på min brors ansikte och ser hur glädjen lyser i hans ögon. Mina dåliga minnen försvinner och jag önskar att de alltid kommer vara lika glada som nu.

Athraa

Skridskon bindes - Nicolas Lancret - 1730-tal

På egen hand Jag försökte springa det snabbaste jag kunde på darrande ben. Jag hade svårt att andas men jag sprang ändå. ”Tänk om de hinner ifatt mig och dödar mig!”

Jag vände mig om för att se om hundarna fortfarande var efter mig, och det var de men de verkade vara längre bort. Jag kunde höra deras skall även om jag inte såg dem längre. Ljudet från deras skall försvann ju längre bort jag sprang. Efter några minuter gav jag upp, jag orkade inte mer. Just i det ögonblicket såg jag ett svagt ljus lite längre bort i skogen. Jag gick längs stigen med långa och snabba steg för att se vad det var. Då och då tittade jag bakom mig om hundarna fått fart på springandet, men de var borta. ”Tänk om de får tillbaka energin och börjar komma ifatt mig! Jag vill inte bli uppäten av dem. Det måste finnas något jag kan göra för att stoppa dem.” Men det var omöjligt.

fick se något som var ännu värre. Just när hundarna hade lugnat ner sig tassade en leopard fram och närmade sig långsamt. ”Hur kommer det sig att en leopard är i en bur mitt i skogen? Har den rymt från en cirkus? Har den legat bakom trälådan hela tiden? Nu kommer jag att dö på riktigt, en leopard och två hundar är efter mig! Det är ju omöjligt!”

Rädslan kramade mitt hjärta. Snabbt duckade jag. Hundarna började skälla igen men leoparden var tyst, vilket fick mig att titta upp igen.

Den bara låg där på marken och andades tungt. Den verkade vara skadad. Jag ville hjälpa den men jag vågade inte ta mig upp ur hålet. Till slut tog jag mod till mig och klättrade upp ur hålet när jag såg hur leoparden fortfarande kämpade för att andas. Det fanns inget jag kunde göra för att hjälpa den. Hundarna satt blickstilla med ögonen på mig.

De betedde sig annorlunda. De kanske hade tröttnat.

När stigen tog slut kom jag fram till en enorm bur med ett stadigt galler. Jag granskade buren noga för att se om den var säker. ”Vad gör buren mitt i skogen? Det kanske är någon människa i närheten!” Jag visste att jag nu skulle vara i säkerhet ifrån hundarna. Äntligen skulle jag slippa dem.

Jag hittade en ingång till buren och satte mig ner på det kalla och hårda golvet för att vila lite. Den stora trälådan inuti buren fångade min uppmärksamhet. ”Vad finns det för något i den?” Jag fick rysningar. Efter att ha hämtat andan reste jag mig upp och kröp ner i vattenhålet som fanns i golvet. Det luktade fruktansvärt där nere. Det märktes att ingen hade varit där på länge.

Svaga ljud hördes, blad som föll till marken, träd som vajade i vinden.

Men det var också något annat. ”Är det en människa i närheten?” Jag vågade inte ta mig ut ur buren eftersom hundarna skulle börja skälla igen. Då kom jag på det, trälådan! Jag skulle använda trälådan för att fånga hundarna. Jag öppnade den trasiga dörren till buren och hundarna kom emot mig. Snabbt placerade jag öppningen framför ingången så att hundarna kunde springa in i den. Jag stängde locket till lådan. Nu kunde de inte komma ut. När jag nu hade chansen sprang jag ut ur buren och in i den mörka skogen. Jag skulle aldrig komma tillbaka.

Nu hade hundarna kommit fram till mitt gömställe. Allt som hände utanför buren kunde jag se inuti mitt huvud; hur hundarna närmade sig medan de andades tyst, hur de satte sig precis utanför ingången till buren. Jag kände hur skräcken kom krypande. Jag sträckte på halsen och

Berfin

Leopard i bur anfallen av två doggar - Jean-Baptiste Oudry - 1739

Min leopard Jag sitter bredvid min leopard och ser på den, hur den lider av smärta. Jag börjar tänka på hur allt det här hände, hur jag träffade leoparden. Det var under kriget mot Spanien. När alla dödades sprang jag till bergen och gömde mig i en grotta. Inne i grottan hörde jag ett ljud, ett morrande ljud som lät lidande. Men jag blev inte rädd utan jag kände en lättnad och tänkte att jag inte var ensam. Jag gick närmare ljudet och där såg jag en vacker och sårad leopard ligga alldeles ensam. Försiktigt gick jag ännu närmare och då vände den sig och tittade på mig med sina ledsna och skrämda ögon. Jag sträckte fram min hand och gav den en bit av mitt bröd. Den tog emot brödet och åt upp det på en halv sekund.

Den tittade på mig igen med sina vackra ögon och jag såg i dem hur den ville ha mer bröd. Jag gav den allt jag hade kvar och kände mig stolt över att kunna hjälpa den. Sedan kände jag försiktigt på den fina pälsen. När jag rörde magen kände jag hur något sparkade inifrån, då förstod jag direkt att den var dräktig. Men jag hade inte mer mat så jag gick därifrån med långsamma steg. Efter en stund hörde jag hur den morrade igen. När jag tittade bakom mig såg jag att den följde efter mig.

Nu sitter vi i en ny grotta och både jag och leoparden litar på varandra. Jag har ingen aning om när ungarna ska födas så jag tar hand om leoparden så mycket jag kan. Jag går lite närmare den och smeker över pälsen och den slickar mitt ansikte. Jag ser blodfläckarna på den och blir ledsen. Jag undrar verkligen hur den hade det under kriget, hur mycket den led. Nu är allt det dåliga över och jag vill att den ska veta att den har ett mycket bättre liv och att jag aldrig kommer att lämna den. Jag tackar Gud för att

jag har träffat leoparden, det känns som ett mirakel att en människa och ett djur kan ha en så här bra relation. Men innerst inne så är jag rädd för att den ska bli dödad eller stulen av någon. Den är det enda jag har kvar och jag vill verkligen inte förlora den.

Jag hör hundskall utanför grottan, hoppas hundarna inte kommer hit! Jag ser hur leopardens ögon blir skrämda igen och jag försöker lugna ner den. Skallet kommer ännu närmare och jag fortsätter att lugna ner den men det hjälper inte. Hundarna kan ju höra oss om leoparden inte är tyst. Den fortsätter att morra högt och ljudet av hundarna kommer närmare och närmare. Jag är säker på att de kommer hit så jag tar fram min pistol och väntar på dem.

Hundarna har kommit och försöker ta sig in i grottan, leoparden fortsätter att morra och jag oroar mig för att den ska dö av rädsla.

Med tanke på att den är dräktig oroar jag mig över ungarna också.

Det är ganska enkelt för mig att skjuta hundarna. Jag skjuter dem och springer tillbaka till min leopard. Jag försöker förklara för den att allt är över, att det är bara jag och den kvar.

Leoparden är fortfarande orolig, men jag förstår att den inte är det för hundarna eftersom den är glad också. Den har inte de där ledsna och skrämda ögonen längre, de är lite annorlunda. Nu förstår jag vad det kan vara, den ska föda!

Berke Leopard i bur anfallen av två doggar - Jean-Baptiste Oudry - 1739

Målningen Fan! Varför måste vår familj vara kunglig! Jag är ju trots allt den hemliga dottern, Charlotte som ingen vet om. Ändå måste jag stå här i flera timmar och bli avmålad av hovmålaren med mamma och mina syskon. Åh sablar, varför kunde inte jag födas hos en vanlig familj, då kunde jag springa runt och leka på torget. Konstant ska vi följa regler och vara perfekta, niga och vara artiga. Förvisso lever vi ett liv i lyx med bra mat och tak över våra huvuden.

De flesta människor här i Frankrike avskyr mina föräldrar och alla andra familjer som lever så pråligt som vi. Folket är väldigt missnöjt, men det kan jag förstå, med all lyx och fördelar vi, de kungliga familjerna, har medan resten av Frankrike håller på att dö i svält.

Talglymmeln till piga har spänt åt denna korsett så att jag knappt kan andas, vilken pest och pina! Jag behöver inte ens klä på mig själv, eller får inte faktiskt! Är det lyx eller är jag instängd?

Mina föräldrar diskuterar ofta de hot de får från mobben.

På sistone har det hänt mycket. För några veckor sedan läste jag ett hotbrev som var skrivet till mina föräldrar. Senast nu i veckan försökte ett par bönder ta sig förbi vakterna, upp till vårt slott, men de blev skjutna. Jag skulle inte kunna tänka mig att något sådant faktiskt kan hända oss, att folket ska

vara emot oss. Nej, det kan inte hända! Jag vill fortfarande tro att vi är säkra.

De här fåniga fjädrarna på huvudet kliar som attans. Kroppen känns stel med den tajta krinolinen runt midjan och det känns som om klänningen väger ton.

Mina småsyskon är så himla bortskämda, de är inte alls lika mig. De är dumma mot vanligt folk, därför att de tycker att de människorna inte är lika mycket värda som vi. Likaså mor och far, som tar allt för sig själva och struntar i alla andra.

Men Gud, så snabbt det gick. Målningen är redan klar och den ser gräslig ut...

Carolina

Drottning Marie Antoinette av Frankrike med två av sina barn promenerande i Trianons park - Adolf Ulrik Wertmüller - 1785

Uppdraget ``Varför tittar alla på mig? Kanske kommer de på att jag är här av en anledning, de får inte komma på varför!´´, tänkte Jack som stod vid en plister och tog av sig sin slängkappa som var helt svart. Så föstes han framåt i ledet. Jack blickade upp mot himlen och tänkte: ``Egentligen vill jag inte synda, men denna gång måste jag begå en enda synd.´´ Han gick snabbt mot Gustav Vasas håll och kände hur adrenalinet pumpade i kroppen. ``Nu måste det fungera, nu måste det fungera´´, upprepade han som ett mantra. ``Tur att jag fick jobbet just den här dagen, med tanke på att det är så ljust.´´ Jack studerade stället noga. Om han skulle behöva fly så skulle det bli lättare om han visste hur. ``Vad trist det verkar här även om det är vackra färger överallt. Varmt är det också, kanske borde jag ordna en picknick!´´ tänkte Jack och skrattade för sig själv. Han gick in i folkmassan för att väktarna inte skulle kunna se honom. En väktare kom fram och tog honom i kragen och sade: ``Vi ska eskortera dig härifrån!´´ Jack kände på sitt svärd och tänkte: ``Om jag hugger honom blir alla rädda och sedan kan jag genomföra uppdraget.´´ Jack tog upp sitt svärd och högg vakten i magen. Det gick så smidigt att ingen märkte något. Jack tittade ner på vakten där han låg och marken förvandlades från gråa stenplattor till röda.

Vakten skakade tills han tappade medvetandet och avled. Jack fortsatte med sitt uppdrag, men nu hade han lite bråttom.

Jack tänkte för sig själv: ``Varför fick just jag det här uppdraget av kungens bästa vän? Varför kan han inte göra det själv? Han är ingen vidare bra till kungen. Jag bryr mig ändå inte om kungen, han vill bara ha betalt av oss som bor här.´´ Han mindes tydligt natten när han träffade kungens bäste vän. Hur han övertalade ho-

nom med guld och ökat inflytande i Rådet. Han mindes tydligt vännens ord: ``Döda kungen och du får hela hans rike och allt som du vill ha. När han tågar in i Stockholm med hela sitt följe kan du sticka ner honom.´´ Jack tänkte för sig själv hur löjligt det egentligen var. ``Ska jag bara hoppa fram som om jag var en lustigkurre? Nej, jag måste komma på något bra sätt. Jag vet att kungens bästa vän säkert vill lura mig, han sa ju inte ens vad hans namn var. Men det är ingen fara, då dödar jag honom också´´.

Jack fortsatte att gå framåt, han tyckte att han såg kungen rida på sin vita häst. ``Där är han ju!´´ Jack kände hur hans hjärta började slå och han blev stressad. ``Nu är det på riktigt´´ tänkte han. Jack började smyga fram, han slingrade sig förbi folket som stod och tittade på kungen. Till slut stod han några meter ifrån konungen. ``Varför gör jag ingenting, första gången i mitt liv känner jag mig tveksam i en sån här situation. Varför det är så vet jag inte, kanske för att det är kungen. Jag dödade ju vakten för tio minuter sedan!´´ Jack struntade i om han var arg och sprang rätt ut bakom kungen och drog ut sabeln, hoppade upp och där blev det svart.

Cewin

Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523 – Carl Larsson - 1908

Oturen Jag skymtar en rörelse mellan träden och får syn på den stora galten. Jag greppar geväret och siktar mot galtens huvud.

Precis när jag ska skjuta drar jyckarna i kopplet och springer iväg. Jäklar! Galten springer säkert iväg nu! Jag ropar på hundarna men de lyssnar inte. De har aldrig varit så galna.

Vad är det för fel på dem? Finns det något viktigare än galten nu?

Varför måste det regna just idag? Mina fötter fastnar i leran, det gör att jag inte kan springa så snabbt. Jyckarna slår av takten och det gör jag med. Jag får syn på något stort längre fram, det ser ut som ett litet hus utan något tak. Konstigt att det ligger här, mitt i skogen. Vill jyckarna få uppmärksamhet genom att skälla? Eller blev de rädda för något?

Ser jag rätt? Är det en katt? Det är en riktigt stor katt. En sådan katt har jag aldrig sett. Pälsen glänser och verkar vara len och färgerna är så vackra. Katten är mycket större än vad jyckarna är.

När katter viftar på sina svansar betyder det att de är irriterade.

Det är nog bäst om jag tar jyckarna härifrån, de kan göra katten arg eller rädd.

Någon har kanske lämnat katten i skogen för att den ska dö?

Personen kanske vill bli rik med hjälp av den vackra pälsen?

Jag vet vad som kommer att hända när jag kommer hem utan ett byte. Min fru ska börja gnälla igen. Jag vet vad hon kommer att säga. Att jag är så lat och inte bryr mig om familjen,

att jag säkert vill att de ska dö av hunger. Fast det inte är sant. Jag ska bara lämna jyckarna i deras bur, utan att hon ser och sen ska jag gå tillbaka till den stora katten.

Jag kan fortfarande inte förstå att en sådan stor katt befinner sig i skogen vid mitt hus. En så stor katt har ingen i Frankrike någonsin sett! Pälsen måste vara mycket värdefull.

Fast det inte går att springa i leran, försöker jag att komma fram till katten igen. Kanske kan katten hjälpa mig bli rik?

Då skulle min fru älska mig.

Claudia

Leopard i bur anfallen av två doggar - Jean-Baptiste Oudry - 1739

Min leopard – Nej! skrek jag med gråten i halsen.

Jag fick en klump i magen, och kände hur tårarna steg för ögonen.

Leoparden, min bästa vän, skulle avlivas och jag kände hur sorgen bara växte i mig. Jag visste inte vad jag skulle göra för att rädda honom. Jag tittade på mor och hoppades att hon skulle förstå mig och övertala far, men hon tittade bort, hon höll med honom om att leoparden behövde avlivas. Jag sneglade på far och han mötte min blick.

– Men far, leoparden vill ingen något ont, sa jag samtidigt som jag kände hur tårarna rann nerför mina kinder.

– Den skapar oro bland mitt folk, därför ska den avlivas, svarade han.

– Jag ska inte låta dig ta hans liv!, skrek jag samtidigt som jag kände att jag blev röd i ansiktet. Aldrig! Han är min och jag bestämmer!

Far ställde sig upp och jag fick en hård örfil av honom, hans hand var torr. Jag hade höjt rösten mot kungen, något man inte fick göra.

Jag stirrade på far, han var andfådd, mor stod bredvid och bad honom att låta mig vara. Min sorg hade nu förvandlats till ilska. Jag ville bara skrika, aldrig hade jag känt den här känslan förut. Jag tittade på mor och far en sista gång innan jag sprang därifrån.

Jag sprang ut i skogen, jag sprang som jag aldrig sprungit förut. Träden stod nakna och svajade. De röda löven låg som

ett täcke på marken. Jag stannade och blundade, lyssnade på alla fåglar, kände den svala brisen mot min hud, lukten av all blöt jord. Naturen lugnade ner mig.

Jag sprang mot buren där leoparden låg. Månskenet gjorde att pälsens färger glänste, den var så vacker. Jag kunde inte tillåta dem att avliva min bästa vän. Han hade blivit viktigare än mitt eget liv.

Jag satte mig på marken intill buren och började gräva. Jag grävde fort för jag ville komma in till leoparden.

– Jag ska rädda dig, viskade jag.

Jag var helt svart om händerna. Men hur jag såg ut var det sista jag tänkte på. Jag kröp igenom den lilla öppningen och täckte igen den genast, sedan la jag mig vid leoparden. Glädjen spreds i kroppen, jag var här nu, ingen skulle ta honom ifrån mig.

Tiden gick och jag lade mig i höet. Det var stickigt och det kliade men jag somnade ändå rätt fort.

Jag sov djupt, men väcktes tidigt av att fars doggar skällde utanför buren. De hade hittat mig. Doggarna stod och skällde och saliven rann ner för deras äckliga käftar. Jag ställde mig upp. Aldrig skulle de ta leoparden ifrån mig. Aldrig…

Emelye Leopard i bur anfallen av två doggar - Jean-Baptiste Oudry - 1739

Valdemar Atterdag Nu jävlar, nu ska han dö. Jag känner hur svetten rinner från min panna, hoppas att det inte kommer i mitt öga. Jag får inte missa. Aj, det gjorde ont, men jag har inte tid att torka mitt öga. Jag måste sikta rätt.

Jag minns hur Valdemar Atterdag kom med sina soldater till Gotland, hur marken och byggnaderna skakade. Vi gotländska försvarare hade knappast en chans. Vi hade skyddat oss med enkla sköldar av trä medan Valdemar Atterdags soldater har en ylletröja. Över den har de dragit en lång skjorta, en brynja, flätad av små järnringar. På huvudet har de en stor hjälm som vilar på axlarna. Många av gotlänningarna som inte hade fyllt 20 år och några barn har redan dött under striden.

Jag hade hört ett rykte om att Valdemar Atterdag var i Gotland för några veckor sen. Han var utklädd till kvinna och studerade Gotland och hur han skulle anfalla oss. Jag önskar att jag hade träffat honom då!

Jag och mina vänner bestämde oss att döda den danska kungen för att han tog vårt guld och silver, vi såg hur han tog guldet och silvret från folket. Det var kedjor och smycken jag och mina vänner hade gjort. Det gjorde ont i våra hjärtan.

Om gotlänningarna inte skulle ge kungen guld och silver så skulle han bränna ner Visby.

Vi planerade hur vi skulle döda den danska kungen. Jag sa att jag skulle skjuta honom med ett armborst och två av mina vänner skulle skjuta soldaterna för att jag skulle hinna rym-

ma därifrån. Men en vän tyckte att vi skulle försöka skjuta honom från två olika håll. Det är omöjligt att skjuta från två olika håll, man måste gå fram annars kommer man att träffa någon annan, sa jag.

Dagen innan vi skulle döda den danska kungen kom en gammal man till mig, han frågade om han kunde få låna lite guld från mig. "Vad ska du göra med guldet?" frågade jag. "Jag ska ge den till den danska kungen annars kommer han att döda min dotter", svarade han. "Imorgon kommer vi att döda den danska kungen, vet du var han har din dotter?" frågade jag. "Jag vet var han håller henne fången, han har henne i den stora byggnaden bakom sin stora stol", sa mannen. "Säg till din dotter att hon ska springa ut efter att jag har skjutit kungen", sa jag. "Det ska jag göra, tack så mycket och lycka till imorgon", sa mannen. "Tack, ha det bra", svarade jag.

Ska jag släppa iväg pilen nu, nej kanske inte nu. Jag kan inte se något med mitt högra öga, men hur ska jag kunna träffa honom då? Jag måste chansa, nej, jag vill inte chansa, jag måste döda honom annars kommer jag och många andra att dö. Jag släpper pilen vid tre. Ett, Två, Tre. Ja, Jag träffar rätt.

Valdemar Atterdag är död! Nu måste jag springa iväg. Jag hör hur kaos bryter ut på torget medan jag springer.

Fadi Valdemar Atterdag brandskattar Visby - Carl Gustaf Hellqvist - 1888

Förlusten Stackars lilla pojke som miste sin far på grund av det jäkla kriget. Jag sneglade på honom ännu en gång och tyckte synd om honom. Han bara satt där på taburetten och blåste bubblor. Han har inte sagt ett ord sen olyckan skedde hans far.

Hur kan man döda människor bara för makt? Jag la sopkvasten ifrån mig och började skura golvet.

Stephanie kom in genom ytterdörren och började tvätta kläder direkt utan att säga något. Ljudet av vattnet och lukten av nyskurade träplankor var en känsla jag hade varit med om förut men jag kommer inte på var. Efter en stund hörde jag inget plaskande med vattnet längre. Jag visste att Stephanie skulle kommentera vad jag håller på med när som helst. ”Börjar du skura golvet innan du sopar? Hur tänker du?” Jag visste det! Jag tittade upp på henne och kände mig spänd.

Men jag tog ett djupt andetag och försökte ta det lugnt. ”Jag har redan sopat.” sa jag och försökte låta hur avslappnad som helst. Hon skakade på huvudet och fortsatte tvätta kläderna.

Vad har hon emot mig? Hon måste alltid kommentera allt jag gör och frågesätta var jag har varit. Hur länge kommer hon hålla på så här? Alla i stugan var deprimerade. Hon kanske blir sitt gamla jag om en vecka eller två? Jag måste ha tålamod och vänta.

Jag ställde mig upp och gick in till Estelle som hängde kläder på tork. Hon sjöng en visa som jag aldrig hade hört förut.

Mamma. Det var det första som slog mig när jag såg Estelle hänga kläder på tork med ett leende på läpparna. Hur kommer det sig att hon inte är lika ledsen som de andra? Vem vet, hon kanske är det men inte vill visa det och bara gå vidare?

Estelle vände sig om och blev skrämd. Med handen vid brösten tittade hon på mig utan att säga något. Hon slutade sjunga sin visa och fortsatte hänga alla kläder. Precis när jag skulle gå fram och hjälpa henne hörde jag en röst kalla på mig. Det var Stephanie. ”Sopa om golvet, det ser helt för djävligt ut” Jag orkar inte längre. Jag orkar inte leva på det här viset. Jag vill vara fri. Bort från alla. Leva utan fattigdom. Men utan att tveka gick jag raka vägen tillbaks och började om från början.

Fardowsa Sodal

Tvätterska - Jean Siméon Chardin - 1730-tal

Det mjukaste jag känt När jag vaknade hörde jag hur hundar skällde långt borta i skogen. Jag var rädd att hundarna skulle komma men jag var nyfiken på varför hundarna skällde.

Jag bestämde mig för att gå in i skogen och ta reda på varför hundarna skällde. Jag hade aldrig hört hundarna skälla på det sättet. Det lät som att hundarna var rädda och arga.

Jag började gå in i skogen och hundskallen kom närmare och närmare. Det blev mörkare och mörkare och jag gick sakta och försiktigt. Jag såg att hundarna skällde på en bur. Det var en stor bur med starka galler. Jag förstod inte vad som var inne i buren. Det visade sig vara en stor katt med orange päls och svarta fläckar. Jag har inte någonsin sett en sån katt. Hundarna var utanför gallret och skällde mot den stora katten. Leoparden brydde sig inte alls, den låg och vilade.

Jag stod bakom ett träd och jag kollade på den stora leoparden. Jag var så förvånad, jag förstod inte alls vad som pågick där. Jag var rädd att hundarna skulle upptäcka mig bakom träden. De svarta hundarna med

de röda ögonen brydde sig bara om leoparden. Leoparden var dubbelt så stor som hundarna.

Plötsligt märkte jag att burens grind var öppen och jag sprang in i buren som en blixt. Leoparden tittade förvånad på mig. Försiktigt klappade jag den och dess päls var det mjukaste jag hade känt.

Fatih Leopard i bur anfallen av två doggar - Jean-Baptiste Oudry - 1739

En vilsen flicka Det är fullproppat med människor. Rädda människor. Det ser hemskt ut. Var är jag? Jag ser en man släpas av en soldat.

Han behandlar den stackars mannen illa. Jag ser stora baljor fyllda med mynt, silver och guld. Jag tror inte någon märker om jag bara tar lite. Jag tar och ser vad som händer. Tänk om någon ser mig? Jag sträcker min hand sakta mot baljan och håller koll så att ingen ser. Jag tar två mynt … nej tre … nej fem … eller jag tar bara 10 … kanske 20 också. Plötsligt känner jag att någon tar tag i min arm. Panikslagen släpper jag alla tjugo mynten som jag håller svettigt hårt i handen.

Det är en man med rustning, förmodligen soldat. Jag försöker göra mig fri från soldatens hårda grepp om min arm. Han kommer att ångra det här, förbaskade soldat! Utan att tänka biter jag honom i handen och han släpper genast taget. Jag springer allt vad jag kan men jag vet inte riktigt vart jag ska.

Jag vänder mig snabbt och ser om han fortfarande förföljer mig, men han är borta. Vilsen i folkmassan står jag, en 9 årig flicka helt ensam.

Mor, var är du? Jag måste hitta henne. Vem ska jag fråga?

Jag hör två kvinnor tala på tyska. De pratar om en kvinna som har samma namn som min mor. Johanna. Det betyder ”Gud är nådig”. Jag frågar de två kvinnorna om Johanna och de skakar sorgligt på huvudet. Jag förstår direkt vad de menar. Soldaterna har tagit henne. Nu är det kört, tänker jag.

Jag har varken en mor eller en far. Jag är föräldralös.

Jag tänker på hur det var när min far försvann.

Jag vaknade mitt i natten av ett ljud. Jag gick upp för att se vad det är och jag såg pappa som smög ut med en resväska.

Jag antog att han inte ville väcka oss. Skulle han resa någonstans? Dörren stängdes innan jag ens hann gå fram till honom och han var borta. Jag gick fram till fönstret och såg på när han sakta försvann in i dimman. Mor vaknade efter en stund, helt bedrövad, förkrossad. I handen höll hon en blöt lapp, blöt av alla tårar hon fällt. Hon kramade om mig så hårt att det gjorde ont i bröstet. Jag kramade henne tillbaka och viskade i hennes öra ” allt kommer att ordna sig, jag lovar”.

Jag tog lappen från hennes hand och försökte läsa. Jag var trots allt bara 6 år men jag kunde läsa lite. Han hade åkt, han skulle bli en soldat. Han hade lämnat oss. Från och med nu hade jag ingen far.

Jag är så förbannad! Valdemar sitter där på sin kungliga tron och ler, ler stolt för att han har tagit det han vill. Två baljor fyllda med guld och allt värdefullt. Nu kan han gå sin väg.

Stick bara, ingen vill ha dig här.

Jag är hungrig. När åt jag senast? Har någon ätit överhuvudtaget? Jag tror det, eftersom det fanns mer rika människor än fattiga här, men ingen jag känner till i alla fall.

Fatima Valdemar Atterdag brandskattar Visby - Carl Gustaf Hellqvist - 1888

Döden Alla andra springer för att de vill försvinna härifrån så fort som möjligt och det vill jag också. Fast jag står kvar här som en staty och vet inte vad jag ska göra. Kungen, Valdemar Atterdag, sitter uppe på tronen och låtsas inte bry sig men jag tror att djupt inne hos honom finns det en del som inte vill att det ska ske. Han har tillräckligt med makt och han kan få allt han vill ha, men ändå så vill han ha mer. Jag ser en liten pojke som bär fat gjorda av guld.

Det är för mycket som händer. Det är för många tankar som snurrar runt i mitt huvud. Allting som jag hade har försvunnit och min värld har förvandlas till ett helvete. Jag vill åka tillbaka till tiden när jag var lycklig, till tiden när jag hade de som jag älskade mest bredvid mig.

Jag och min man bodde i en liten stuga och ibland gick vi hungriga i flera dagar för att vi var så fattiga. Min man var en bra jägare, ibland när han hade tur så sköt han några djur med pilbågen eller fångade dem i fällorna. Ett år efter vårt bröllop födde jag min son, han var det vackraste som jag hade sett i hela mitt liv. Min uppgift var att skydda honom från allt farligt och allt ont.

Men jag klarade inte av det.

Tiden gick och han blev större och större. Plötsligt var han en sjuårig pojke och precis som alla andra barn gillade han att leka, busa och upptäcka nya saker En dag var jag och min son på en liten utflykt till ängen för att tillbringa tid tillsammans. Han såg en gul fjäril och började genast jaga efter den och försöka fånga den med sina små händer.

Han ramlade flera gånger men ändå gav han inte upp. Jag satte mig ner och rev gräs från marken. Efter några minuter märkte

jag att gräset var blött. Jag vet inte riktigt varför jag inte hade hjälpt honom att fånga fjärilen, kanske för att jag ville att han skulle lära sig något nytt med livet. För att lyckas så måste man misslyckas först. Men jag tänkte att det var fel från min sida att inte göra något. Jag hade slutat hålla koll på honom medan jag satt där och tänkte. Plötsligt var han borta. ”Han är borta, han är borta”, orden snurrade i mitt huvud. Jag reste mig upp helt panikslagen. ”Han gick säkert till skogen. Där måste han vara, jag kommer att hitta dig”, sa jag till mig själv flera gånger. Jag letade överallt, i buskarna, bakom träden, i grottorna, jag gick ända ner till sjön men jag hittade inte honom.

Jag hittade inte honom och det kommer alltid att vara mitt fel.

När jag var på väg hem tänkte jag bara på hur jag skulle kunna berätta vad som hade hänt. Men då såg jag plötsligt honom, liggandes i en stor blodpöl. Jag kunde inte tro mina ögon. Det var inte sant utan det måste vara en mardröm. Jag rusade fram till honom och letade efter hans puls men jag hittade den inte. Hans kropp var redan iskall.

En soldat knuffar mig så hårt att jag ramlar ner på marken. Det är inte rätt det här som soldaterna gör. De står på fel sida. Vart ska jag ta vägen nu? Jag har ingenstans att gå. Medan jag ställer mig upp ser jag danska soldater komma åt mitt håll. Det enda som är kvar är att springa för livet.

Gabi Valdemar Atterdag brandskattar Visby - Carl Gustaf Hellqvist - 1888

Leoparden Jag hörde dom där hundarna skälla på den fina katten gul med päls och svarta fläckar. Jag har aldrig sett en finare katt än den! Men hundar har jag sett när jag gick runt, både snälla och dumma. Vad ska jag göra?

Hur ska jag få bort dom där hundarna? Katten är alldeles rädd! Jag måste göra något! Kollar runt omkring mig. Hundarna måste bort! Jag känner mig dum som inte kan göra något. Jag måste försöka få bort hundarna. Så att jag kan rädda katten. Jag skrek åt hundarna men de gick inte bort. De blev bara argare!

Jag hatar hundar! När jag var liten så hade jag också hund, den tyckte jag om. Men den dog och sen dog mina föräldrar och det kom några engelska soldater och tog över mitt hus. Jag blev en luffare sen som går från by till by. För att få lite mat i magen. Jag drömmer alltid om ett bättre liv.

Men nu tittade jag mig omkring för att se om jag kunde hitta något, en sten eller en käpp. Jag hittar ingenting men när jag tar ett steg så råkar jag trampa på en pinne. Jag tar upp den och skriker: Försvinn hundar! Sedan kastar jag pinnen mot hundarna. Men de springer inte. NEJ! Varför kan de inte gå! Jag är

rädd och arg. Men nu tröttnar jag, tror att de springer iväg. Då blir jag glad! Katten var så trött att den har somnat. Jag ser runt mig, har jag gjort det här? Jag lyckades göra något i mitt liv för första gången, så roligt!

Men nu kommer hundarna tillbaka, jag börjar tröttna. Äh, jag orkar inte längre hålla på med dom här hundarna!

Men vad har hundarna i munnen, mat! Jag är förvånad De här hundarna hämtar mat till katten. Jag blir ännu gladare, hundarna vill säga förlåt till katten och hundarna och katten kommer att bli vänner tror jag.

Jag kan inte hundspråk eller kattspråk men de blir nog vänner till sist.

Nu är jag på väg till en annan by, också om jag är en luffare så är jag glad.  Hakan

Leopard i bur anfallen av två doggar - Jean-Baptiste Oudry - 1739 .

Leoparden och jag Fan, vad gallret skaver mot armarna! Jag vänder långsamt min arga blick från doggarna till leoparden och blir genast mycket gladare. Hon ligger där med tassen i vattenskålen. De vackra svarta fläckarna blir större och större ju längre ner de kommer på de kraftiga benen.

Med dreglande käftar försöker doggarna komma åt leoparden. Jag skriker åt dem att försvinna och går sedan in bakvägen till buren. På baksidan av buren möts jag av leopardens ägare. Hon har fått leoparden som en gåva av en älskare, men klarade inte av att ta hand om den. Därför är jag här som hennes hjälpreda och tar hand om leoparden, men dock utan att få betalt. ”Snåljåp”, muttrar jag för mig själv och går vidare.

Jag går in till leoparden och sätter mig intill henne, ett ilsket morrande hörs från henne. Då märker jag att doggarna är tillbaka. "Sjas", skriker jag och kryper ytterligare närmare leoparden. Höstacken bredvid oss är tydligen något som ska värma henne, men det fungerar inte alls. Det känns som om tusen nålar greppar tag om mig och bedövar mig. Kylan i den mörka buren påminner om hur jag hade det förr.

Jag minns det mörka och kalla rummet som jag och mamma bodde i.

Utan några tavlor på väggarna eller andra dekorationer var vi ändå nöjda. Hon tvättade våra kläder medan jag nynnade på hennes favoritvisor.

På det knarrande trägolvet satt jag. Med tvättbaljan intill mig och en hög kläder bakom mig pillade jag i fogen mellan golvplankorna, men hittade enbart damtussar. Trots fattigdom var barndomen den lyckligaste tiden i mitt liv Hur ska jag kunna ta hand om leoparden när jag inte ens får pengar till att köpa mat till henne. Jag skulle lätt kunna få ett annat jobb där jag åtminstone tjänar lite pengar och inte behöver se denna otrevliga tant varje morgon. Det enda positiva med henne är att hon tillåter mig att bo i sitt vackra hus, där väggarna har dyrbara utsmyckningar och fina tavlor hänger överallt. Men utan att få pengar klarar jag inte av att sköta

om leoparden och måste kanske överlämna henne till någon annan uttråkad adelsdam. Om ägarinnan snart inte säljer leoparden kommer den att dö av svält.

Som alltid sliter de två doggarna i gallret men leoparden reagerar inte som de väntat sig. Tystlåtet ser hon på mig och jag på henne. Hon är helt utmattad av hunger. Utanför buren ser jag till min förvåning att frun i huset sopar gången mellan buren och huset. Chockad står jag och tittar på henne eftersom det är första gången hon gör det själv. I vanliga fall är det jag som gör det medan hon går förbi och påpekar att allt jag gör är fel. Jag tar tillfället i akt att försiktigt ta upp frågan om pengar.

Jag försöker vara diskret men det är svårare än jag tror. "Vad är det du nu vill, är det pengarna igen eller har du något vettigt att säga?" Hon låter otrevlig som alltid, och för första gången svarar jag otrevligt tillbaka: "Ja, det är om de förbannade pengarna. Du förstår väl inte sådant eftersom du går runt med klänningar som är värda flera tusen, men en dag kan du prova att gå runt med mina trasiga kläder utan några pengar och arbeta åt någon annan. Sedan är du väldigt välkommen att klaga på hur jag städar". Det känns som att en stor tyngd lyfts bort från mina axlar. Efter en lång tystnad stammar hon fram: "Förlåt, du är en suverän betjänt och jag ska betala för leoparden efter att jag sopat klart".

Jag vet nu vad lycka innebär.

Helin

Leopard i bur anfallen av två doggar - Jean-Baptiste Oudry - 1739

Kärlek eller dröm ”Vagnen är redo, vi kan åka till Miss Céline nu!” sa jag till min husbonde Orville. Han ska träffa sin flickvän.

Min husbonde är en mycket duktig musiker, han spelar fiol. Han ska snart resa utomlands för att fortsätta sina studier. Eftersom jag är hans betjänt och bästa vän kommer jag att följa med. Jag är jätteglad över det, eftersom jag tycker mycket om honom och vill hjälpa till.

Hans flickvän, Miss Céline, är mycket duktig på att åka skridskor. De känner varandra på grund av skridskoåkningen. En vinterdag var jag och min husbonde ute och promenerade nära en skridskobana. Mr Orville fick syn på en vacker ficka som åkte skridskor. Flickan var Miss Céline och han blev kär vid första ögonkastet. Efter det bestämde sig min husbonde att spela fiol när Miss Céline tränar skridskor.

Från vårt hem till Miss Célines hus är det en halvtimmes väg. De skriver brev till varandra varje dag. Jag brukar skicka breven mellan dem. Men inte idag. Jag vet att han är jätteledsen eftersom han ska resa utomlands, och det kommer att ta lång tid innan de kan träffa varandra igen. Eftersom det är sista veckan han är hemma tycker jag att han ska berätta för henne om sin resa.

Jag känner att stämningen är dyster så jag frågar min husbonde:” Mr Orville, mår ni bra?” ”Ja, ja, absolut.” svarar han. ”Men du är mycket tyst, jag är inte van vid att du inte pratar med mig”, säger jag. ”Men jag är inte på humör att prata med dig. Kan du vara lite tyst?” säger han med arg röst. Jag blir alltid rädd när han blir arg på mig och därför tittar jag på mina fötter.

Tiden flyger i väg. Jag och Mr Orville står utanför Miss Célines hus och knackar på dörren. Miss Célines tjänarinna kommer och öppnar: ” Goddag! Välkomna! Miss Céline väntar i salongen på er.”

Miss Céline har alltid vackra klänningar på sig. Idag har hon en brun klänning med röda och vita detaljer med tillhörande svart halsduk.

”Det var länge sedan vi sågs. Har du saknat mig?” frågar Mr Orville. ”Absolut, jag har saknat dig varje dag”, svarar Miss Céline. ”Det är någonting jag måste berätta, men det är svårt”, säger Mr Orville. ”Men innan jag berättar, undrar jag om jag kan få spela fiol för dig när du åker skridskor?”

Det tåg lång tid att hitta en bra skridskobana. Jag vill hjälpa Miss Céline att sätt på sig skridskorna, men min husbonde hindrar mig: ”Ida, jag vill hjälpa henne idag”. Jag står på sidan om och tittar på när Mr Orville knyter Miss Célines skridskor. Jag ser att han är osäker och stämningen känns konstig. Tyst börjar han att berätta om sin resa och jag ser hur Miss Céline blir alldeles blek. Jag blir ledsen när jag ser dem och känner att livet är grymt Jag lyssnar färdigt på hela samtalet. Jag vet inte hur jag ska trösta de två. Om jag vore Miss Céline skulle jag be honom att ge upp sin dröm om mig, men det är hon för snäll för. Hon accepterar bara faktum. Om jag var husbonde, hur skulle jag göra? Ge upp drömmen för kärleken, eller? Kanske de träffas igen efter några år. Jag hoppas att de inte kommer att glömma varandra.

Ida

Skridskon bindes - Nicolas Lancret - 1730-tal

Leoparden och jag Jag öppnar det gigantiska låset med den rostiga nyckeln och kommer in i buren, utsliten och trött. Så fort jag kommer in stirrar leoparden på mig och viftar häftigt med sin långa fläckiga svans. Jag ser på leoparden och känner glädjen i hans ögon. Fastän jag bara har känt leoparden i en och en halv månad så är den väldigt fäst vid mig.

Jag började arbeta här när min make dog. Han dog under kriget. Hur kunde han göra så mot mig? Lämna mig här alldeles ensam för att slita. Nästan alla kvinnor har mist någon familjemedlem på grund av det här kriget. Förr var det ju männen som jobbade och slet för att tjäna pengar, för att överleva denna fattigdom, och nu finns det inte många kvar. Då får kvinnorna ta över arbetet. Alla har förlorat någon.

BOOOOMMM!!

Hinken som jag håller i, faller ner till marken och vattnet stänker överallt. Det är de där satans hundarna som alltid kommer hit till buren. Översten kommer att bli galen om han ser att hundarna är här igen. Det är inte första gången som de kommer hit. Vad kommer han att säga nu? Kommer han att ge mig sparken? Det enda jag kan tänka på är

att jag inte får förlora mitt jobb. Så jag tar tag i piskan som ligger där i hörnet och skriker: "Försvinn med er!!

Gå tillbaks till er ägare! Ni har inget här och göra." Fastän jag skriker och skäller på hundarna kommer de aldrig att förstå. Jag orkar inte med det här längre, det är lika bra att sluta arbeta för den gamla gubben. Hundarna fortsätter att skälla vad jag än säger och gör. Jag sätter mig bredvid leoparden och tänker på det förflutna, det som har hänt.

Jag orkar inte mer och plötsligt bryter jag ihop, leoparden vänder sig mot mig och våra blickar möts i några sekunder. Sedan ser den bort mot hundarna, reser sig upp och ryter så högt att fåglarna uppe i träden flyger bort!

Jag blir chockad och stirrar förskräckt på leoparden, men den går bara och lägger sig på sin plats efter att den skrämt iväg hundarna. Hundarna är borta, äntligen!

Jasmine

Leopard i bur anfallen av två doggar - Jean-Baptiste Oudry - 1739

Död men levande Tänk att du blir född in i en värld men inte överlever. Där tillhör du någon.

Du har en mor och en far som tar hand om dig, skyddar dig och vägleder dig genom livet. Dessutom kanske du har syskon. Men nu hamnade jag här. ”Hon är gammal nog att få veta”, väste en röst. ”Nej, det är hon inte. Det är mitt barnbarn och om jag säger att hon inte är redo, så är hon inte redo”, väste någon tillbaka. Den rösten kunde jag urskilja var som helst. Det var den rösten jag hade hört hela mitt liv. ”Hur kan någon vara redo för att höra att man är död?”

Tystnaden efter den märkliga konversationen kunde bara betyda en sak. Att vara död var inget positivt.

Jag minns det som om det var igår. Dörren stod på glänt medan jag låg i sängen, sömnlös, och avlyssnade samtalet som pågick utanför. Det drog in mig i ett djupt hål av funderingar, som var omöjligt att ta sig upp ur. Dagen efter gav jag mig av och sökte efter ordets betydelse. ”Uppslagsverk”, sa jag tystlåtet utan att möta bibliotekariens blick. ”Gång tre”, svarade hon och jag drog mig tillbaka och började leta. Gång ett, två och tre och så slank jag in och min blick landade på en bok med en matt blå och sliten pärm. Jag slet ut den från bokhyllan och började bläddra. Letade efter D. Vad jag skulle förvänta mig hade jag ingen aning om. Sida efter sida bläddrade jag fram. Till slut fann jag ordet: Död: någon som inte lever.

Ibland händer det att jag inte begriper något. Hur kan jag vara död när jag lever? Jag existerar. Jag är verklig. Jag har nypt mig i armen flera gånger för att få en bekräftelse på att jag lever och jag känner smärta och jag har känslor. ”Vad menas med död?”

Besticken slutade skramla mot tallriken och mormor tittade upp på mig och förstod att jag visste.

Mitt hjärta ville veta men inte min hjärna, för att hjärnan fruktade svaret medan hjärtat värkte efter det. Jag slets mellan två sidor. Ville jag verkligen

veta?

Mormor var osäker men tog ett djupt andetag och började: ”Du har alltid undrat varför du ser nya ansikten här varje dag och varför det är så trångt och folkfyllt här. Hit förs alla som dött, som avlidit. De försvinner från världen där de hör hemma när livet släpper taget om dem. Och du är en av dem. Jag är en av dem, men jag har redan sett världen och levt och det har inte du. Du hör inte hemma här utan hos dina föräldrar.”

Såklart jag hör hemma här. Hur kan mormor hitta på en sådan smörja? Och dessutom kasta den rakt i ansiktet på mig? Vad är det för värld? Frågorna virvlade runt i huvudet likt löv. Har jag föräldrar? Jag har sett barn gå omkring hand i hand med sina föräldrar och tänkt: Var är mina? Allt föll på plats och jag förstod. Jag har föräldrar men de är inte här med mig. Tårarna brände bakom ögonlocken men det var inte för att jag var ledsen, utan av lättnad. ”Men varför dog jag?” ”Allt jag vet är att du dog som spädbarn. Mer vet jag inte.” ”Varför berättade du inte tidigare?” ”Du skulle inte begripit och dessutom var du inte beredd. Däremot visste jag att jag var tvungen att berätta för dig förr eller senare.”

Saknaden efter min familj är underlig. Jag känner inte dem alls och har aldrig sett deras ansikten eller hört deras röster men ändå sitter jag varje dag och väntar på dem. Jag har försökt föreställa mig hur ögonblicket kommer att vara när jag för första gången möter dem och hur de ser ut. Mormor har sagt att jag påminner om min mor. När hon ser på mig ser hon sin dotter, sin tös, framför sig. Att vänta får mig att glömma omvärlden ett litet tag och jag kommer fortsätta att vänta. Vänta tills jag träffar dem.

Joanna Vanitasstilleben med astronomiska instrument - Christian van Thum - sent 1600-tal

Skridskon bindes Jag står där med hopknutna nävar och ser hur han fortsätter att prata med min mor. ”Satan, varför står han fortfarande kvar här!? Far kan komma när som helst!” Jag drar i hennes cape, men hon vägrar röra sig ur fläcken. Jag ser honom sätta sig ner på knä för att hjälpa mor att få på sig skridskon. ”När ska han sluta fjäska för henne! När ska hon märka att hon hamnat på fel väg. Vänta bara tills far kommer, då får han smaka på sin egen medicin. Som man bäddar får man ligga!”

Jag minns när jag var på caféet då de för första gången träffades. Jag och mor satt där och fikade med saft och bullar. Han satt vid bordet åt höger om oss och kastade lystna blickar på henne. Plötsligt såg jag mor vända sig mot honom och fastna med blicken. Den där blicken var inte ett bra tecken. De trodde inte att jag fattade! Jag märkte ju direkt att något var på gång. Han reste sig och kom fram till vårt bord. ”God dag frun, konstigt att jag inte träffat på Er tidigare, hur kan jag ha missat en så fager kvinna? Vad kan jag kalla Er?” sa han.

Några veckor senare var det bal. Åh, som jag hade längtat efter den, men nu var allt förstört. Jag var så besviken på henne. Hon dansade runt med honom som om det vore okej.

Far märkte ingenting, han tyckte bara att allt var så roligt och perfekt. Varför gjorde han inget? Var han blind eller, såg han

inte att de dansade alldeles för nära? Min klipska far som är så snäll, han förtjänade inte detta. Hur kunde han inte märka något? Borde jag kanske ha pratat med far om det? Plötsligt hände det som inte fick hända. Vad gjorde han? Han kysste mor framför far! Far stod helt stilla. Det såg inte ut som om han andades. Hans hudfärg blev blekare. Han såg helt förskräckt ut. ”Far, far!”. Han föll livlöst ner till marken…

Trots allt som hände på balen fortsätter de att träffas. Hela byn vet om det nu. Vad ska jag ta mig till? Allt är mitt fel!

Det var jag som sa till mor att vi skulle gå till caféet, och nu står jag här framför honom och ser på hur han diskret smeker hennes ben och fortfarande tror han att jag inte märker något.

Det som är värst är att jag inte kan göra något åt det. Jag vill bara gå fram och klappa till honom i ansiktet. Hon kan väl knyta skridskon själv! Ilskan bara stiger.

Juliana

Skridskon bindes - Nicolas Lancret - 1730-tal

Bästa vän Åh så fin han är, det är exakt en sådan jag velat ha. Jag går fram till buren och ser hur han stirrar på mig med sina vackra skinande ögon. Betjänterna står vid mig och ser glatt på mig.

Jag är så stolt över dem och tackar dem för deras hårda arbete med att hitta leoparden. En sådan fin leopard de har fångat, jag trodde det skulle vara omöjligt. Äntligen har jag fått en bästa vän. Jag stannar ett par minuter och går sedan för att hämta mat och vatten till honom. Jag går fram till buren, han öppnar sina ögon och ser på mig. Han kommer sakta, sakta emot mig och är redo att attackera. Jag kastar in köttet till honom och lägger ner vattnet vid sidan av buren. Min önskan är att få gå in till honom och bara känna på hans fina glänsande päls. Men nej, det ser ut som att han är min fiende. Ja såklart, att fånga en leopard och sen bli vän med honom låter ju konstigt. Jag går tillbaks till buren och han förstår att han har skrämt mig men jag ger inte upp. Jag vill verkligen gå in till honom, jag fångar hans blick, vi ser på varandra.

-

vänder jag mig om. Jag ser att där står två doggar och stirrar rakt på leoparden.

-

Aaaaaaaaaaa!! skriker jag.

Jag ser på leoparden, han står och stirrar på doggarna. Jag tycker så synd om honom och tar tag i nycklarna för att öppna buren och släppa honom fri. Han springer iväg i full fart.

Det sista jag såg var att han sprang in till skogen och försvann.

Jag vaknade med ett ryck, drömmen försvinner och jag inser att jag inte har den blekaste aning om vad min dröm handlade om.

Karin

Kom igen nu Karin! mumlar jag för mig själv. Jag klarar av det.

Jag tar tag i nycklarna som ligger i kedjan i min klänning.

Han backar medan jag öppnar buren. Jag är förvånad, varför backar han? Är han rädd för mig, hatar han mig? Jag går in och stänger buren. Han kommer nära mig och står där framför mig. Jag ser att han tittar bakom mig på något och då

Leopard i bur anfallen av två doggar - Jean-Baptiste Oudry - 1739

Branden I ett dunkelt rum stod jag där framför bordet och granskade föremålen. Ljuset sipprade in genom fönsterluckorna och det var då jag insåg att jag aldrig lagt märke till ett kranium. Det guldfärgade kraniet som gnistrade över hela rummet. Fastän det gnistrade kunde man se att djupt innerst inne fanns det en dold sorg, en känsla som symboliserade livets ände. Men vems kranium kunde det vara? Vad var det som gjorde kraniet så sorgset? Kanske bar personen på en tung sorg. Vad kan ha hänt? Det var så många saker jag undrade över men inte kunde få svar på.

Rummet fylldes av en obehaglig stank och jag kände hur det blev svårare och svårare att andas. Jag kände lukten av någon sorts rök. Panikslagen vände jag mig om och såg att det hade börjat brinna. Jag försökte släcka branden men det gick inte.

Hur skulle jag ta mig ut? Jag kände hur svetten började rinna och hjärtat bultade fortare och fortare. Och alla saker då?

Alla föremål som läraren hade samlat ihop från olika länder, värda flera miljoner. Vad händer om de brinner upp? Skulle jag få skulden? Jag skulle inte ha råd med att betala allt, om det hände. Jag måste ta mig ut på något sätt, i samma ögonblick upptäckte jag att branden spridit sig över hela rummet.

Alla utgångar var blockerade och jag kunde inte hitta någon

väg ut. Hur ska jag ta mig ut? Skulle jag dö här? I ett rum där ingen skulle kunna hitta mig.

Min familj då? Jag förstod inte att jag skulle ta farväl av dem såhär snabbt. Hur skulle de känna sig? Kanske skulle de bli ledsna, men det skulle nog vara bättre om de inte fick reda på något alls. Speciellt min mor, tänk om något skulle hända henne efter att hon fått reda på det. Vad skulle jag kunna göra då? Allting skulle vara mitt fel och jag skulle nog bära på sorgen för evigt. Jag skulle vilja ta hand om henne som hon tagit hand om mig sen jag föddes. Men det är redan försent.

Och min syster då? Trots att vi grälade och tjafsade med varandra slutade det alltid med att vi blev sams igen och jag skulle alltid kunna förlåta henne vad hon än gjorde.

Branden närmade sig mer och mer och jag förstod att det här var slutet. Jag kunde inte göra något mer, inte komma undan och fly därifrån. Det sista jag gjorde var att ta tag i kraniet, trycka det mot min famn och jag faller.

Keimin

Vanitasstilleben med astronomiska instrument - Christian van Thum - sent 1600-tal

Min bror Jag ser blodet rinna från min brors bröstkorg. Blodet börjar torka, han andas lite konstigt. Sedan slutar han andas men hans ögon är öppna, inte stängda som de brukar vara. Jag tittar in i hans ögon och jag börjar fundera på hur det var när vi var små.

Vi var mycket fattiga och vi var tvungna att flytta hela tiden för att våra föräldrar jobbade hos olika bönder i Tyskland. Vår mor, hon gjorde allt för att ordna tak över våra huvuden. Men en dag fick vi veta av en bonde att vår mor hade dött när hon plockade potatis. Jag och min bror frågade hur hon hade dött och bonden svarade att hennes hjärta hade stannat. Vår far var tvungen att begrava henne där vi bodde just då. Den som led mest var min lille bror, han grät i fem dagar. Två år efter vår mors död så dör vår far. Vi fick aldrig veta varför han dog, jag och min bror var tvungna att begrava far på samma sätt som vår mor blivit begraven.

Jag var femton år när allt hade hänt och min bror var tio år. Efter tio hårda år för att överleva så får vi veta att vi ska vara med i ett krig mot Frankrike.

Jag var mycket rädd att något skulle hända med min bror.

Jag älskar honom mycket, han är den enda som finns

kvar. När vi höll på att ta på våra uniformer tog jag tag i hans arm och sa ``vad som än händer därute, om jag dör eller du dör, så måste vi gå vidare.” Min bror såg mig i ögon och kramade mig och sa ``Du vet inte hur mycket du betyder för mig, du har tagit hand om mig så länge.

Men du måste veta att jag älskar dig otroligt mycket”.

Han gav mig en puss och tog geväret och gick ut ur tältet.

Nu står jag framför min bror döda kropp. Jag ser honom och tårar rinner. Läkarna lägger ett lakan över min bror, jag drar tillbaka lakanet och pussar på min brors panna.

Nu är jag ensam i världen, Gud har valt att jag ska vara ensam i världen.

Kim

En hjältes död - Nils Forsberg - 1888

Den afrikanska prinsessan och leoparden Jag är i Paris för att lämna en gåva till den franska kungen.

Min pappa har skickat mig till det här landet som ligger långt från mitt hemland. Jag är prinsessan Aida och jag är från Senegal. Jag har kommit hit till Paris för att lämna en gåva till kungen. Jag kommer ihåg hur portarna öppnades och jag klev rakt in i den stora salen och medan jag gick tittade jag på målningarna på väggen och de var vackra. Jag gick raka vägen fram till kungen där han satt på sin tron. Jag gick sakta fram till honom klädd i min vackra klänning.

Vad är det här för en klänning? Jag känner att jag kommer att ramla snart eftersom klänningen är så tung. Denna vackra klänning är sydd i Paris och den har jag fått som en gåva av en fransman som har skickat den till Senegal, bara för mig, sa pappa. Min far är kung i Senegal och jag är hans älskade dotter, Aida.

När jag fick klänningen och provade den hemma kände jag mig så varm att jag nästan svimmade.

I mitt hemland har man bara tunna tyger och man kan röra sig fritt i kläderna. Min pappa har leopardskinn om axlarna men det har han bara på sig när det är ett viktigt möte eller fest. Han skickade en leopard för att det är fint och kungligt till den franska kungen.

Men den franska kungen låste in min leopard i en bur!

Jag tycker inte om att ni låser in min vackra leopard i en bur. Åh, vad jag hatar de där hundarna, om min leopard var fri skulle hon kunna döda de där fula och jobbiga hundarna med en gång. Mannen som sitter och vaktar leoparden tycker säkert att jag är jobbig för att jag alltid kommer hit. Jag vill komma hit och besöka leoparden så att jag ser att hon får vatten och mat och att hon mår bra.

Idag vaknade jag tidigt bara för att se om leoparden hade blivit matad. Hon hade inte blivit matad än så jag gick och frågade vakten varför han matade hundarna istället för leoparden, hundarna fick maten. Nu har jag sett hur vakten behandlar min leopard. Jag och min leopard har bestämt oss för att rymma från slottet. Jag längtar efter mitt hemland där det är varmt och skönt och jag tror också att leoparden skulle tycka det vore en bra idé att åka tillbaka.

Kine

Leopard i bur anfallen av två doggar - Jean-Baptiste Oudry - 1739

Tankarna Tankarna plågar och skär i mig. Jag ser fortfarande den lilla Yvonne springande mot sin far och hur hon kramar om honom så hårt hon kan.

Ett år kan förändra så mycket i ens liv. Det kan ta dina nära innan du hinner säga adjö! Sorgen breder ut sig i hjärtat och dödar varje underbart minne.

Jag såg min far på hans dödsbädd och jag var helt knäckt, inte ens en ren säng hade de ordnat. Han som försvarade alla och gav sitt liv för folket och ingenting hade de gjort för honom. De såg så dumma ut i sina jävla krigardräkter och de sorgsna ögonen. De kom fram och försökte lura mig när de sa att de var ledsna för min skull och beklagade sorgen. De frågade mig om jag behövde något. ‟‟Krigsdårar!‟‟ tjöt jag ‟‟Det var ert fel att pappa dog, om jag ser er härinne dödar jag er alla och jag menar allvar. Era djävlar, ut med er, ut! Ut, jag vill inte se någon! UT!‟‟ Det värkte överallt i kroppen som om blodet inte cirkulerade mer i mina ådror. Jag föll ner på golvet, smärtan var för stark, jag ville inte att han skulle lämna mig ensam i den här onda världen. Nej, nej, nej!

Det var tidigt, för tidigt! När jag låg där på golvet tänkte jag på hur jag skulle samla ihop mig till den starka kvinna som min far har byggt upp och som alla var vana vid. Utan honom hade mitt liv varit värdelöst.

Jag minns inte hur mamma såg ut i verkligheten, jag såg henne bara på bilderna som pappa hade sparat i en speciell ask. Efter hennes död blev han både min far och mor. Han lärde mig allt om växter, hur man samlar och sedan får nytta av dem. Vid 10 års ålder kunde jag tala flytande latin, litauiska och franska. Vi tränade på att fäktas med svärd och värjor, för varje dag som gick blev jag bättre på att skydda och försvara mig själv, med både tal och vapen. Jag var hans duktiga och skickliga dotter som han alltid var stolt över. Varje gång han kysste mig på pannan kände jag sorgen i hans hjärta över att inte mamma finns kvar, bara en liten bit av henne och det är jag.

Min mans skrikande röst hörs bakom dörren och jag märker att jag har låst in mig i mitt rum. Jag skyndar mig till dörren, öppnar den och precis innan jag möter hans blick faller jag i gråt. Han välkomnar mig i sin famn och börjar trösta mig medan han kysser mitt hår. Det tar en stund innan jag ser honom i ögonen och bryter tystanden med min hesa röst som knappt hörs: ‟‟Folk undrar varför jag hjälper människor som har blivit förstörda av kriget. Ja, för att jag vet vad människorna har upplevt, jag är också förstörd. När jag träffade dig gav du mig hopp som jag behöver för att leva. En man som du skulle alla kvinnor älska, du förstår mig när jag försöker hjälpa folket och alla andra som har upplevt ohyggligt lidande under kriget. Det värsta är att jag ser pappa överallt, hur han led på grund av kriget, hans blick innan han dog förföljer mig!‟‟ Han andas in djupt och börjar äntligen prata. ‟‟Du vet inte hur lycklig och stolt han är över dig nu. Han gjorde sitt jobb och gav sitt liv för folk som behövde leva. Du förverkligar hans dröm genom att stödja människor som lider av kriget. Låt honom vila i frid med din mor, de vakar över dig. Deras själar kommer alltid att finnas här i ditt goda hjärta‟‟.

Meis

En hjältes död - Nils Forsberg - 1888

Han måste dö Jag hoppas att jag ser tillräckligt snygg ut och kanske måste jag vicka på rumpan lite mer. Planen måste fungera nu, för kung Valdemar ska inte få göra så här mot oss.

Jag skakar av rädsla. Tänk ifall jag inte ser uppseendeväckande ut. Det är så otroligt viktigt att Valdermars blick faller på mig. Hela planen kommer att gå åt helvete om jag inte lyckas. Gunvar kommer att bli förbannad eftersom hela planen hänger på mig. Jag ska få Valdemars uppmärksamhet genom att vara utmanande och flörtig.

Stämningen är livlig på torget, alla skriker och springer. De danska soldaterna stormar fram. De har ställt ut tre baljor och däri ligger allt guld, bland annat mitt guld. Varför ska de göra så? Varför vill man förstöra andras liv?

Tänk alla dessa dagar som var glädjefyllda. Det var bara sex månader sen, då jag sprang ner till havet och svajade fram på bryggan i väntan på skeppet med de nyaste tygerna från Orienten. Mitt enda bekymmer då, var att jag kanske inte skulle få de nyaste tygerna. Inte hade jag och min storebror Gunvar förväntat oss det här. När vi fick reda på att danskarna erövrat Visby bestämde vi oss för en hämnd. Tänk att vi la oss i en så stor sak, att döda Valdemar Atterdag.

Varje kväll satt vi under rökkanalen vid elden och funderade ut vilda planer på hur vi kunde döda honom. Så satt flera

människor i Visby och planerade ett motstånd. När vi insåg att många ville samma sak bildade vi en grupp. Jag var den enda flickan i gruppen och jag är det fortfarande. Utan mig kan de nästan inte göra det, döda Valdemar.

Jag saknar den tiden när jag kom hem från havet med glädjen över att ha fått mitt tyg. Jag visade alltid upp det för min mamma medan hon lagade den där typiska soppan, den var god. Hon var glad på den tiden, men nu har jag inte sett hennes leende på länge. De jäkla danskarna ska få för det, eller egentligen så är det ju Valdemar.

Valdemars blick fastnar på mig. Jag tvingar mig själv att fortsätta vara utmanande fastän glädjen i mig orsakar ett förargligt skratt. Vi kommer att klara det! Jag ler utmanande mot honom medan Gunvar förbereder pilbågen och resten av gruppen är upptagna med soldaterna. Försiktigt vänder jag mig mot Gunvar, gör tecknet som betyder att han ska ta livet av honom nu. Han tar upp pilbågen och siktar på Valdemar.

Tänk ifall han missar, det ska inte få hända, kom igen nu Gunvar! Gunvar tar ett djupt andetag och skjuter. Min blick följer pilen som viner över torget mot Valdemar…

Lina Valdemar Atterdag brandskattar Visby - Carl Gustaf Hellqvist - 1888

Grämelse och en smula förälskelse Jag sneglade ut genom fönstret och suckade djupt. Droskan färdades långsamt mot lasarettet och körhästarna traskade elegant på makadamen. Till och med en pojke som sprang var snabbare än oss. ”Skynda!” röt jag och Leona lade genast händerna om mig. ”Frun, allt kommer bli bra. Det lovar jag.” ”Du vet ingenting!” fräste jag och föste bort hennes händer. Jag kunde inte hjälpa att himla med ögonen. Därefter blev det väldigt tyst i vagnen. Hon tittade ner på sina knän och vågade inte lyfta blicken. Genast fick jag dåligt samvete. Hon ville mig gott fastän jag gång på gång misstänkt henne för att ha en kärleksaffär med min make. På tal om min make… Jag kunde inte hjälpa att sucka igen. Hur kunde detta hända? Var han svårt skadad? Tänk om han hade dött? Nej, jag kommer inte att tro på ett smack innan jag sett honom med mina egna ögon. Han klarar väl sig? Jag kunde inte hjälpa att jag blev orolig.

Hur skulle jag klara mig utan honom? Jag började fundera på vad jag skulle göra. Om jag skulle planera hans begravning eller vilken soppa jag skulle laga om han kom hem. ”Förlåt mig”, viskade jag. Leona tittade upp och skakade lätt på huvudet. Hon hade ett brett leende på läppen och skrockade för sig själv. Jag lutade mig mot sätet och gjorde det bekvämt för mig. Det kommer ta en stund att komma dit.

Leona skakade mig lätt på axeln och jag spärrade upp mina ögon. När jag såg hennes ansikte blev jag genast lugnare. Jag gnuggade mina ögon medan jag trött tittade ut genom fönstret. Vi var alltså framme. Jag tog ett djupt andetag och klev ur droskan. Leona följde mig i hälarna. Människor blev burna på bårar och förda in till lasarettet. Jag granskade deras ansikten, ingen av dem var han. Jag småsprang upp för trapporna och klev in. Med blotta ögat kunde jag se massvis med soldater, sjuksköterskor och stadsbor. Det kändes som att gå på marknaden när jag trängde mig mellan alla människor. Hur skulle jag kunna hitta honom i denna röra?

Jag tvärstannade. Håret reste sig och jag kände Leonas djupa andetag mot min nacke, själv glömde jag att andas. Det kändes som om blodet stelnade och musklerna spändes.

Jag tog osäkert ett steg mot honom och knäböjde vid bädden. Varför såg han inte på mig?

Han sov, eller hur? Jag flämtade till när jag rörde vid hans arm. Det kändes som att krama snö med bara händer. Det fanns inga tecken på att han levde. Ingen puls, inga hjärtslag, inga andetag. Ingenting. Varför? Tårarna trillade ner för mina kinder. Varför kände jag på detta vis? Varför hade jag så ont i hjärtat? Jag grep tag om hans hand och kände

hans knotiga fingrar. Han höll i en pappersbit, jag öppnade hans hand och tog den försiktigt. Jag drog på munnen när jag såg att det var en fotografi på oss två. Jag jämrande mig och snyftade högljudd. Varför är han död? Fotografiet var skrynkligt och jag kunde knappt känna igen mig själv. Återigen flög en tanke in i mitt huvud. Varför var jag inte lycklig?

Jag försökte le mot kameran men jag kunde inte fokusera. Det gick inte när han stod bakom mig och hade handen på min axel. Jag ville bara springa därifrån, resa till ett annat land, glömma allt och starta om på nytt. Men nu när ringen satt på mitt finger var allt försent. Plötsligt bländade ljuset mig och jag blinkade några få gånger. ”Perfekt fotografi!”, suckade fotograften lyckligt. Jag smålog mot honom och lyfte rumpan från den bekväma stolen, medan han hämtade fotografierna. ”Kom, min älskade, vi återvänder hem.” Min make räckte ut sin hand och tittade belåtet på mig. Jag nickade mot honom och gick vidare. Han drog tillbaka handen och låtsades som ingenting.

Då vi kom hem, drog han mig in till sig och kysste mig. Han brydde sig inte om att pigorna granskade oss och fortsatte röra sina läppar mot mina. Jag gjorde inte motstånd men jag besvarade inte kyssen heller. Känslan äcklade mig, hans mun mot min. Jag bestämde mig för att tvätta min mun med tvål den kvällen. Tydligen märkte han det och tog ett steg ifrån mig. Han log ett bittert leende och visade mig vårt fotografi. ”Jag kommer alltid att ha det med mig vart jag än går.” Jag ryckte på axlarna, mumlade något tillbaka och försvann in till sängkammaren.

Jag granskade hans vackra ansikte, han såg trött och sliten ut. Han såg död ut. Hur många gånger hade jag inte önskat att se honom död? Hur många gånger hade jag inte fantiserat om hur han skulle dö: tuberkulos, pesten eller någon annan dödlig sjukdom! Jag knycklade ihop fotot hårt i handen och pressade min kind mot hans kropp. Jag vrålade av smärta och grät. Hela jag skakade och jag ville inte släppa honom. Jag kände blodsmak i min mun men jag hade ingen känsel kvar på läpparna.

Jag älskade nog honom trots allt.

Linda

En hjältes död - Nils Forsberg - 1888

Leoparden Ännu en dag satt jag i höet med den gamla leopardens tunga huvud i min famn, liksom alla andra dagar. Klänningen jag bar skavde, gjorde ont och var i vägen, aldrig mer skulle jag få bära mina älskade cirkuskläder. Den röda tighta dräkten jag bar under cirkusföreställningarna kände jag mig så hemma i, dräkten var inte bara ett plagg utan även en livsstil. Nu fick någon annan liten flicka ta över, en annan flicka som ersatte mig.

Jag och leoparden satt alldeles ensamma i höet, precis som från början. Vi föddes samma dag för exakt tretton år sedan på cirkusen.

Cirkusen som inte längre existerar i vår värld. Vi har gått igenom så otroligt mycket tillsammans, det enda som skulle kunna skilja oss åt var döden, vilket precis höll på att hända.

in bland oss cirkusfolk och djuren, och jag hade ingen aning om vad de skulle ställa till med. För första gången sedan jag föddes var jag rädd. Jag hade alltid känt mig så trygg på cirkusen, men denna gång visste jag inte vad som skulle hända. ”Du kan inte vara kvar här på cirkusen, det här paret har köpt leoparden” Cirkusdirektören pressade fram orden med gråt i halsen. Det enda sättet som gör att du får tillbringa ditt liv med leoparden är att du följer med dem till deras slott som tjänsteflicka.

Ett slott, det var alltså därifrån paret kom. Cirkusen var en del av mitt liv. Min familj, där jag växt upp och där jag hörde hemma. Leoparden var som en bror som jag aldrig någonsin skulle kunna lämna, om jag så var tvungen att lämna cirkusen.

Jag minns så väl dagen för två år sedan, eftersom det var just precis den dagen som förändrade våra liv tillsammans. Jag höll på att öva in ett av alla cirkusnummer som jag och leoparden skulle framföra dagen därpå, när en stiligt klädd herre med hög svart hatt och en dam i elegant lång klänning, kom gående mot oss tillsammans med cirkusdirektören. Var jag skulle befinna mig en timme senare, efter detta möte, var jag glatt omedveten om. Jag var absolut ovetande om vad den vilda diskussion på andra sidan tältduken handlade om, ända tills cirkusdirektören bad mig följa med. Hela hans ansiktsuttryck tydde på att han inte tyckte om det hela, och jag förstod att jag inte heller skulle göra det.

Jag granskade det eleganta paret noga, de hörde inte hemma här.

De var inte en av oss, och jag tyckte inte om dem. De passade inte

Jag kände hur leoparden andades allt saktare och tyngre, nu andades han inte alls.

Den stillsamma döden gjorde mig på något konstigt sätt inte ledsen.

Leoparden hade haft ett fantastiskt liv på cirkusen och blivit bra omhändertagen på slottet, vilket var allt jag begärde. Han fick ett lugnt, fridfullt och smärtfritt avslut med mig vid sin sida. Jag var säker på att han skulle få det bra dit han nu kom. Det fantastiska band vi byggt upp från den allra första dagen till den sista, kommer för alltid att finnas inom mig.

Lovisa Leopard i bur anfallen av två doggar - Jean-Baptiste Oudry - 1739

Lever du?

För sex år sedan försvann du under kriget, min kära kusin. Vad hände egentligen? Jag undrar om brevet jag skrev har kommit fram till dig? Lever du?

Nu när jag står här bredvid skrivbordet och försöker tänka tillbaka har jag svårt att minnas hur det gick till.

Tankarna snurrar runt i huvudet. Under sex år har jag försökt hitta dig men utan resultat. Allt känns så värdelöst nu, jag kommer aldrig att hitta dig.

Jag tänker på brevet jag skrev, det betydde så mycket för mig att få ett svar av dig. Att bara veta vad du gör, hur det är med dig, om du lever…

Var är brevet nu? Tänk om du inte sett det? Hur mår du just nu?

Under den senaste tiden har jag hört mycket om dig som jag inte vill acceptera. Jag minns en dag på torget när jag hörde några fruntimmer viska om dig. Jag försökte lyssna på deras viskningar men de gick iväg. Det finns många som pratar om dig oavsett hur många år som har passerat. Allt jag hörde den dagen var att du egentligen kanske inte finns.

Allt har varit annorlunda sedan du försvann, allt har känt

så tomt utan dig.

Det var för sex år sedan jag såg dig sist. Den dagen du försvann runt hörnet vid grinden. Det var en molnig och regnig dag. Det kändes overkligt, som i en dröm, när du försvann i regnet och aldrig återvände.

Jag väntade vid grinden i månader, i regn, het sol och snö. Du kom aldrig. Dina kläder var slitna, ditt korta hår var smutsigt och du hade många ärr i ansiktet när du lämnade mig. Du försvann ut i kriget.

Att misstänka att du nu, idag, inte finns känns hemskt, det är det värsta som kan hända mig.

Ibland får man acceptera saker och ting, även om man inte vill.

Jag saknar dig…

Magdalena

Vanitasstilleben med astronomiska instrument - Christian van Thum - sent 1600-tal

Att döda en kung Han ser inte alls besynnerlig ut, jag hade förväntat mig ett monster. Han ser ju ut som en alldeles ordinär man, sittandes där på sin röda tron, mitt i staden bland alla soldater och alla människorna som är tvungna att offra sina värdefulla ting. Men han splittrar så många familjer.

Den där lilla gossen ser ju alldeles vilsen ut, hur klarar han av att bära de tunga guldfaten? Men å andra sidan har han inget val, han kanske är övergiven som hundratals andra barn i dessa svåra tider.

Nu vrålar han igen, på sina soldater. Tänk om de också är tvungna att slåss för honom för att inte dö? De kanske inte alls är onda som han?

Han har säkerligen deras familjer i mörka, källare med immiga fönster där väggarna är mögliga och luktar obehagligt, kanske tvingar han dem att arbeta, som han gör med min familj.

litet hörn och grät av hunger, jag vaknade upp med ett skrik och visste plötsligt att jag var tvungen att göra något. Jag skulle rädda honom!

Mina ben skakade mer och mer för varje steg jag tog tillbaka mot huset, jag vet inte vad jag förväntade mig att se. Kanske soldater? Min familj som kommit tillbaka? Jag saknade dem så, saknade min mor när hon stod i vårt lilla kök med ett brett leende på läpparna medan hon lagade mat till far som kom hem från åkern.

Den fridfulla platsen jag växt upp på hade förvandlats till ett rent helvete, det fanns inget hus. Allt som återstod av vår lilla stuga var aska. Svart aska.

Vid vattenbrunnen låg en död soldat täckt av blod och det var då det slog mig. Att jag skulle döda Valdemar Atterdag.

Jag känner tårarna rinna under min tunga metallhjälm så fort jag tänker på den där dagen.

Det var för två veckor sedan och allting var som det skulle vara tills den ondsinta Valdemar Atterdag plötsligt dök upp och bestämde sig för att tillfångata min familj.

Hans soldater bröt upp vår bruna dörr och marscherade in i huset med tunga steg. De sa ingenting och gav ingen förklarning. De ville bara få ut oss ur huset.

Det första jag tänkte på var att gömma mig men jag greps av panik och hoppade ut genom fönstret på baksidan och sedan sprang jag in i skogen.

För varje steg jag tog blev jag allt säkrare på att jag aldrig mer skulle få se min familj.

Jag låg där på den gröna mossan under ett träd och tittade på solen som gick ner bakom horisonten. Tre dagar låg jag där, på samma plats. Helt orörlig. Jag hade bestämt mig att det var i skogen jag skulle dö av svält.

Men den tredje natten drömde jag om honom, min lillebror. Han satt i ett

Och här står jag nu, bara några meter ifrån honom, i hans egna soldaters rustning.

Han har min familj, han skadar människor, han förstör Visby, men jag tvekar.

Jag tar ett steg tillbaka och förbereder mig på att fly, springa tillbaka till skogen och gömma mig. Men det är då jag ser honom, min lillebror som blir släpad över torget av en soldat. Blodet rinner från näsan och den vita tröjan är full av blodfläckar. Åsynen av min plågade lillebror gör mig svag och jag faller ner på knä framför Valdemar Atterdag.

Mane Valdemar Atterdag brandskattar Visby - Carl Gustaf Hellqvist - 1888

Tjafset Måste hon vara så jobbig? Varför vill hon alltid tjafsa? Varför gör hon små problem till stora?

Det var det största grälet jag någonsin varit med om.

Det hela började med att hon klagade över att jag dricker för mycket och jag klagade över att hon bryr sig så mycket. Jag borde insett att det var jag som hade fel, för hon tänkte på min hälsa och på mitt bästa. Men det var redan försent. Det är först nu jag tänker på att det var mitt fel. Jag skrek på henne, inte för att jag var arg utan för att jag var trött. Jag var så trött att jag inte ens orkade träffa mina kamrater längre.

Efter grälet drog jag ner till krogen som vanligt för att ta ett glas vin. Jag orkade inte med någon just då, eftersom jag var trött. Efter att ha druckit två, tre glas såg jag mina vänner vid ingången till krogen. Jag tog ett snabbt beslut och tog krogens bakdörr för att slippa träffa dem. Jag tog en omväg när jag var på väg hem för att kunna lugna ner mig. Ändå så fick jag de där tankarna, där jag tänker på hur irriterande och tjatig hon är. Hon tror hon kan bestämma över mitt liv.

Men hon har fel! Jag är vuxen och kan ta hand om mig själv. Jag kanske dricker några gånger i veckan, men jag har alltid försörjt henne. Jag har aldrig sagt nej till de stora mängder pengar hon vill ha, ändå behandlar hon mig som skit och det är oacceptabelt.

Men vänta nu. Det fanns en tid i mitt liv när jag levde nära en man som liknar den man jag själv verkar ha blivit. Min egen far. Han misshandlade min mor hela tiden, till sist fick jag nog. Jag minns den där dagen, för ungefär tjugo år sen då min far återigen försökte slå min mor. Jag greppade hans hand där han höll käppen. Jag tittade på honom med hat i blicken och jag såg att han blev rädd. Efter den dagen slog han aldrig min mor igen. Nu har jag själv blivit en vuxen man som slösar pengar på sprit. Jag måste gå och be om ursäkt. Frågan är hur jag ska göra det? Tänk ifall hon inte godtar min ursäkt?

Marcel Den bedragne och pryglade men förnöjde äkta mannen Jean-Baptiste Pater - 1730-tal

Två stora förluster Jag varnade honom, jag sa till honom att Preussens stridsmän var farligare än de andra, men han lyssnade inte på mig. Vem fan trodde han att han var? Han underskattade världens farligaste krigsmakt. Henrik blev träffad av en pil som var skjuten på långt håll.

När jag såg honom falla ner på slagfältet sprang jag allt vad jag kunde medan jag skrek: ”Henrik, lämna mig inte min trogne vän”. ”Jävla tyskar!” De besegrade oss. Fan, vänta bara till nästa strid, då ska ni få betala för vad ni har gjort mot oss och mot Henrik, vår tappra soldat som gav oss triumf i alla besvärliga slag. Nu ligger han raklång i sängen och väntar på döden.

Han skeppade mig till ett bättre land eftersom mitt eget land led av svår hungersdöd. Han gav mig gratis boende, sysselsättning och en lycklig tillvaro.

Jag är säker på att ingen i Frankrike vill att han ska dö, för att de vill ha kvar bragdmannen som bistod dem att övermanna en mängd fiender. Men jag vill ha kvar min trogna vän som alltid brukar stå vid min sida. Hur kommer mitt liv att se ut när Henrik inte

längre finns? Jag tror att jag kanske lämnar det här landet. Men nu har jag inte tid att tänka på vart jag ska ta vägen om Henrik inte överlever. Det enda jag vill tänka på är att han fortsätter kämpa mot döden.

Jag önskade att jag skulle kunna gå tillbaka i tiden, till när Henrik och jag var på väg hit för första gången med ett skepp, då kände vi inte varandra så bra, men vi kom lätt nära varandra. Jag kommer ihåg när vi promenerade runt på skeppet och skrattade tillsammans.

Medan jag tänkte på vår tid tillsammans andades han för sista gången.

Mohamed

En hjältes död - Nils Forsberg - 1888

En minut Jag traskar långsamt genom den knäpptysta skogen, den här läskiga skogen. Bara fylld av äckliga småkryp. Vad ska jag säga, jag vill inte göra det här. Sitta i timmar och plocka kantareller. Bara fina kantareller ska jag plocka sa Frun. Fina kantareller? Finns det verkligen fina kantareller? Jag suckar djupt och ökar takten. Jag sneglar runt då och då. Var finns de förbaskade kantarellerna?! Jag viker av vägen och går djupare in i skogen. Den mjuka mossan känns skön genom mina slitna tygskor och jag kommer att tänka på vad som hände innan jag blev skickad hit.

Jag såg att dörren till Fruns sängkammare stod på glänt. Jag måste säga till henne att jag är klar med städningen. Jag var på väg att knacka men hejdade mig så fort jag hörde hennes röst. ’’Jag måste bli av med dem… Jag behöver pengarna…’’ mumlade hon. Bli av med dem? Vilka?

Plötsligt hördes en mansröst. Jag visste inte att hon hade besök. ’’Jag hjälper dig. Men bara om jag får flickan i utbyte.’’ Är Frun helt vansinnig som skickar ut mig ensam i skogen, den här tiden på dagen.

Solen har lämnat över dagen i händerna på mörkret och natten, jag ser inte vart jag går! För att inte tala om alla blodtörstiga djur som rör sig ljudlöst bakom träden. I skydd av skuggorna iakttar de sitt byte, snart smäller det.

Vad håller jag på med? Jag skrämmer bara upp mig själv. Jag bör bege mig tillbaka nu. Frun kanske förstår. Jag vet att hon har haft det svårt på sistone. Hennes älskade hundar försvann och hon har verkat så nervös. Nästan rädd. Men hon förstår nog.

Jag vänder mig om och omedelbart fastnar min blick på ett litet stenhus längre bort.

Vilket litet hus! Kan det bo någon där? Men det ser ju lite övergivet ut. Jag vill verkligen se vad det är för något, men det är ju så mörkt. Äh, en snabb titt skadar väl inte. Jag följer den lilla stigen till huset. Kanske bor det någon kunnig person där som kan säga var kantarellerna finns.

Plötsligt hörs ett morrande. Jag fryser till. Ett blodtörstigt djur?! Jag kastar en snabb blick runt om mig. Det är ingenting där. Mitt hjärta bultar hårt i mitt bröst då

morrandet blir högre. Jag tittar runt igen. Fortfarande ingenting! Jag känner hur min kropp skakar, vad ska jag göra? Jag kommer dö, jag kommer dö!

Morrandet tystnar. Det här är min chans! Jag rusar mot stenhuset. Jag måste gömma mig! Men var är ingången? Jag rusar till andra sidan huset. Det är en öppning här! Jag är på väg att ta mig in i det märkliga huset men istället stannar jag till. Det känns som om mitt hjärta slutar slå. Vad är det för något där inne? Det är ett monster i buren. Ett monster! Mina ben är som fastspikade i marken. Vad ska jag göra?

Monstret tittar på mig! Jag borde nog springa här ifrån. Men det är ett förbaskat vackert monster. Och det sitter bakom galler. Jag tar några steg närmare och iakttar det. Så vacker och så lugn. Något så magnifikt kan inte vara ett monster. ‟‟STOPP!‟‟ hör jag plötsligt någon ropa. Jag vänder mig om och ser en pojke stå där med två hundar. DET DÄR ÄR JU FRUNS HUNDAR! Jag flämtar till och pekar på dem. ‟‟Vad gör du med de hundarna?!‟‟ Pojken kommer närmare. ’’Det angår väl inte dig.’’ ‟‟Men det angår Frun!‟‟ Jag måste gå till henne fort! Jag är på väg att gå men pojken stoppar mig. Jag blänger på honom. Men vänta! Är inte det Fruns son? Han tittar på mig med sorg i blicken. ‟‟Snälla, jag ber dig, du får inte säga något till mor.‟‟ Jag skakar på huvudet. Nej, jag måste. ‟‟Hon är min ägare och jag måste.‟‟ Hans blick stelnar. ‟‟Du vet ingenting, eller hur?‟‟ Jag tittar förvånat på honom. ‟‟Mor tänker inte behålla er!‟‟ säger han sakta. Jag måste bli av med dem. Jag behöver pengarna. Plötsligt minns jag orden Frun sa. Menade hon oss? Tänker hon sälja oss? ‟‟De är efter dig nu. Du borde ge dig av för gott „‟, säger pojken. Mitt stackars hjärta brinner av rädsla. ‟‟M-men vart?‟‟ Han sneglar på monstret. ‟‟Leoparden kommer att springa till sitt hem om den släpps. Följ den och du är säker.‟‟ Jag väntar inte en sekund. Den sekunden kan omvandlas till ett slut när som helst.

Mona Leopard i bur anfallen av två doggar - Jean-Baptiste Oudry - 1739

Likfärden Några tårar rinner ner för mina kinder eftersom kungen är död.

Jag tittar ner mot snön och visar min respekt. Varför? Varför, tänker jag för mig själv. Är han verkligen borta, har vår kung verkligen lämnat oss. Vad har hänt? Varför är alla soldaterna skadade?

Varför kungen? Varför var det ingen soldat som dog?

Jag ser en man bredvid mig med sin pojke och sin jycke. Har han varit ute på jakt? Kanske vet han vad som har hänt. Jag vill fråga honom men inga ord kommer ut ur min mun. Jag går fram till soldaten som är längst fram och försöker fråga honom vad som har hänt. Det var kanske han som var kungens högra hand. Det var kanske han som inte kunde skydda kungen. Jag öppnar munnen men fortfarande kommer inte några ord ut. Jag ser soldaten som står framför mig, han ser inte ledsen ut men hans ögon säger något annat. Soldaten lägger sin hand på min axel och drar mig bort från vägen. Synen av den döda kungen och handen på min axel väcker gamla minnen till liv.

Soldatens hand på min axel påminner mig om en annan hand som låg på min axel, det var min bästa vän. Jag minns när han blev kallad till kungen. Han skulle kriga vid kungens sida. För några veckor sedan fick jag nyheter om kriget, de flesta soldaterna överlevde men inte min bästa vän.

Soldaten drar mig bort från vägen och min rygg träffar en del av berget. Nu kommer det ljud ur mig. Det känns som att ryggraden delas i två. Jag kan inte bli av med smärtan. Jag hör en av solda-

terna mumla men jag kan inte riktigt uppfatta vad han säger. Jag vill fråga, men det kommer inte ett ljud ur mig. Min röst har försvunnit. Jag skäms lite, att jag inte kan få ur mig några ord för att fråga vad som har hänt med kungen. Jag tittar på en av soldaterna som bär båren som kungen ligger på, och jag tror att han förstår att jag inte kan uppfatta mumlandet från soldaten. Han tittar ner och säger att det var en olycka att kungen dog. ”En kula i huvudet”, mumlar soldaten. Han fortsätter prata med sig själv men jag kan ändå förstå. Jag uppfattar att han blev skjuten i skallen. Ingen av soldaterna sa vem det var. De säger inte om det var fienden som utförde gärningen. Jag börjar undra om det var en av soldaterna som hade skjutit kungen. Det är många som inte gillar kungen så mycket eftersom han tvingade många unga och gamla män att kriga. Det var många som dog men han brydde sig inte utan hämtade bara fler och fler. Denna förbannade krigarkung är orsaken till att min bästa vän dog. Allt är hans fel. Jag kan inte titta på kungen längre. Tårarna slutar inte att rinna för min bästa vän.

Nabil

Karl XII´s likfärd - Gustaf Cederström - 1884

Varför ljög du?

Far, hur kunde du göra så här? Varför ljög du för mig? Jag som var så stolt över dig när vi var på väg mot Visby.

Det rinner svett nerför min panna där jag står i min metallrustning och jag känner hur solstrålarna träffar mig i ansiktet. Jag känner ångest och ilska men ändå har jag ingen makt, jag kan inte förändra något. Hur kan man göra så mot människor som inte kan försvara sig?

I båten på väg till Visby sa du att vi inte skulle skada några människor, och att vi bara skulle till Visby för att göra ett avtal med Albert Mecklenburg.

Människor skriker, barn gråter och far bara sitter och tittar på. ”Det här får inte fortsätta”, sa jag till mig själv samtidigt som en tår föll ner på min kind. Jag skäms över att vara Valdemars son när jag ser hur han behandlar andra människor. Jag borde lyssnat på mor. ”Tro mig Petter, följ inte med din far, du kommer bara att ångra dig.” sa min mor. ”Jo, jag ska följa med. Du vet inte vad du talar om mor. Jag har väntat på det här i sex år och när jag äntligen får följa med så ska inte du försöka övertala mig.” ”Jag varnar dig Petter, kom inte och säg att jag inte varnat dig” Jag känner människornas rädsla i luften och man kan se hur de lägger in skatter i de tre stora tunnorna med darrande händer.

Far sitter med en ilsken blick och ser till att varenda människa lägger in sin skatt. Nu har jag stått på samma plats i ungefär fyra timmar och jag står inte ut med att se människor gråta på grund av min far. Jag tittar på min far och tänker, varför gör han så? Varför är han så ond? Vad är det som gör honom så arg? Är det hans stora skägg som gör honom ond eller? Vad är det han är arg över? Jag känner hur magen börjar kurra och jag tänker på mors härliga bröd fyllda med fläsk och ett glas vin.

Jag vill ha tillbaka min gamla far, jag hoppas att han förändras.

Det var mycket roligare när far var god och snäll.

Jag kommer ihåg när jag var på väg mot sjön med pappa, med ett fiskespö i handen gick vi glatt mot båten som låg vid en träbrygga. Det var den här dagen jag fångade min första fisk. ”Far, du har fått fisk på kroken”, skrek jag. Min far reste sig upp och tog tag i fiskespöet. Någon sekund efter det så föll min far ur båten. Fisken var för stor för honom!

Det här är mitt bästa minne av far och jag hoppas att vi får göra mer sådana här roliga saker i framtiden. Jag hoppas att han blir god och en bättre far.

Nadir

Valdemar Atterdag brandskattar Visby - Carl Gustaf Hellqvist - 1888

Drömmen Jag kommer ner till min älskade trädgård denna tidiga morgonen. Åh, jag är så trött. Jag sov bara två timmar. Jag känner mig väldigt tung. Gruset knastrar när jag går på det. Fåglarna kvittrar, de är vakna men nästan hela byn sover fortfarande. Jag känner hur min mage kurrar. Jag tror Lisa kommer med frukosten snart. Jag kommer fram till bänken och sätter mig. Jag har inte ens lust att sitta.

Jag lägger mig ner på bänken, solen lyser starkt. Det är verkligen sommar nu. Jag tittar på den blåa himlen. Det blåser ganska lätt.

Jag sluter mina ögon. Det känns så bra, så skönt.

De drar in mig i ett hus. Jag ser att människor ligger på marken, några är döda och några är nästan döende. En av männen säger till den andra mannen att ta mig till sjätte våningen. Jag bara skriker och skriker. Jag säger till de att de ska sluta men de lyssnar inte på mig. Därifrån puttar de ner mig. Det känns som om jag flyger i ungefär tre sekunder, sedan slår jag mitt huvud jättehårt i marken.

Plötsligt hamnar jag någon annanstans.

– Vad händer här? Det ligger döda människo- och djurkroppar på marken. Det ser väldigt äckligt ut. Jag fattar inte varför de kropparna är här och varför jag ligger här. Det gör ont i huvudet, jag blöder. Någon kanske har slagit mig, men varför? Jag står upp och börjar gå på den raka vägen. Himlen är grå. Folk gråter och de är ledsna.

– Vatten! Snälla ge mig vatten! skriker en man.

Jag går till mannen och exakt då drar någon mig bakåt. Jag vänder mig om och ser två män som har knivar i händerna. De skriker på mig.

– Kom med oss nu!

– Nej, jag vill inte! säger jag oroligt.

De tar tag i min hand och drar mig. Jag skriker och skriker och säger: – Lämna mig ifred.

Jag vaknar upp och känner mig stel. Jag sätter mig upp på bänken.

Jag tittar mig omkring. Jag lever. Varför är allt så lugnt? Var är de döda människorna? Jag är väldigt svettig. Jag känner att mitt hjärta bultar hårt. Det känns som om att det kommer att explodera snart.

Solen lyser genom lövverket. Fåglarna kvittrar som vanligt i min lilla by. Bordet är dukat fint. Den ljuva doften av nybakat bröd fyller mina näsborrar. Solen reflekterar sitt ljus i tekannan. Jag känner mig plötsligt väldigt lugn av att se allt.

Jag ser Lisa komma med en bricka i handen. Jag känner mig lugnare nu när jag ser henne och jag förstår direkt att det var bara en dröm jag hade.

– Aaaaa!! skriker jag.

Nafisa Frukostdags - Hanna Pauli - 1887

Solskenet i mitt mörker Jag slår upp ögonen efter en ruskig mardröm. Solen skiner och strålarna börjar vandra in i det stora, tjusiga, välmöblerade rummet. Åh, tack gode Gud att det är morgon, vilken hemsk dröm! Jag stiger upp från sängen och tar på mig morgonrocken, älskar när det här tyget rör vid min kropp. Jag går fram till fönstret för att dra från gardinerna. Då upptäcker jag att snön faller över hela trädgården. Jag känner en obehaglig känsla. Jaa, nu vet jag vad det är! Jag kommer ihåg den dagen när mitt liv ändrades helt och hållet, det var precis samma väder. Mina hemska upplevelser börjar återvända igen, tankarna från barndomen.

perfekt på hennes kropp. Den var vackrare på henne än min klänning som pappa hade sytt för länge sedan. I denna stund fick jag ont i halsen, jag började hosta och det snurrade i min hjärna. Mannen och kvinnan upptäckte mig och jag blev förskräckt när jag hörde deras steg närma sig. De frågade mig vem jag var och var jag bodde och varför jag var där? Jag trodde att de skulle göra mig illa, jag stod stilla som om jag hade frusit till is. Precis när den vackra kvinnan böjde sig ner på knä och försökte få ett svar blev allt svart. Det är anledningen till att jag bor här just nu. Att jag har fått ett liv som nästan alla drömmer om.

Jag är den lilla flickan, flickan som levde i skogen mellan de höga träden och den kalla marken. En dag medan jag sprang i skogen för att hitta mat så föll det något vitt från himlen.

Jag tänkte: ”Oj vilket besynnerligt väder, i Paris har man säkert inte ett sånt väder, undrar vad människorna gör i staden just nu”.

Nu vet jag att de konstiga skorna som liknade knivar kallas för skridskor. Idag ska jag åka skridskor med den vackra kvinnan som betyder mycket för mig. Och den unga mannen som jag nu kallar pappa.

Just då hörde jag en kvinnas lyckliga röst. Medan jag hörde henne skrek min mage av hunger. Sedan såg jag igenom trädet en ung kvinna och en man som hjälpte henne att ta på sig konstiga skor, jag visste inte vad det var, de liknade knivar.

Jag såg på dem och tänkte: ”De är så fina tillsammans”. Jag såg hur mannen stirrade på henne med en kärleksfull blick.

Jag älskade hennes brunröda, fladdriga klänning som satt

Medan mina tårar rinner sätter jag ihop håret och tar på mig mina favoritpärlörhängen. Nu är allt perfekt, utan de här människorna skulle jag kanske inte leva mera, jag älskar dem De har tagit mig från mörkret. De blev solskenet i mitt mörker.

Nadin

En plötslig smärta Jag stod på torget i Visby samtidigt som den store kung Valdemar brandskattade den stackars staden. Jag stod på vakt som vilken dansk soldat som helst då jag fick syn på dem. En liten familj, som bestod av en mor, en far och två döttrar.

Varför gjorde det ont i magen när jag såg dem? Varför tappade jag all kraft i min kropp?

Det var länge sedan jag såg en sådan familj, nio år sedan om jag minns rätt. Kanske det var för att jag inte sett en sådan lycka på mycket länge som jag fick så ont. Men då kom minnena tillbaka...

Min mor med kastanjebrunt hår som alltid log så stort att ögonen nästan försvann i det mjuka ansiktet, men som trots sitt utseende var väldigt sträng. Hon hade alltid långa, vackra kjolar som gick i alla möjliga färger. Far, som alltid kom hem precis innan solnedgången med ved och ett ständigt glatt humör, trots sitt halta ben. Med de blå lysande ögonen och hans alltid kärleksfulla blick. Ibland drömmer jag om dem och jag vaknar upp med tårar på min kind, fastän jag kanske är för gammal för att gråta. Far och mor hade älskat varandra mer än allt i världen och tillsammans hade de fått mig och min ett år yngre broder. Vi var en fattig men lycklig familj.

Dagen hade kommit då kung Valdemar rekryterade och utbildade nya soldater i vår stad. Vi visste att vi skulle vara tvung-

na att offra oss. Mor grät och far var ursinnig. Jag och min broder kunde knappast tala. Dagen innan de kom och plockade upp oss och alla unga pojkar var alla mycket tystare än vanligt. Jag antar att det inte fanns något annat att göra och tårarna trillade nedanför min mors kinder. På morgonen gick min far sammanbitet ut innan vi hade vaknat. När han var tillbaka hade han med sig en festmåltid och nya kläder. Hur mycket jag än vill glömma den där dagen så går det inte.

Jag tror att detta är mitt öde. Vår utbildning började genast dagen efter att vi plockades upp och dagen efter det hade mina älskade föräldrar blivit likviderade i en massaker. Men det visste jag inte förrän tre månader senare. Jag kan fortfarande känna hur tanken på det smärtar mig.

Plötsligt rycktes jag upp ur mina tankar då jag hörde den lilla flickan som stod bredvid sin mor ropade: ”Mor, se en jycke!”

En ensam tår rann nerför min kind, innanför den tunga hjälmen som vilade tungt mot mina axlar.

Nillab

Valdemar Atterdag brandskattar Visby - Carl Gustaf Hellqvist - 1888

Karl XII´s likfärd Jag står med den lång fanan i handen och tänker: Varför sjutton ska jag bära den hela vägen från Norge!

Jag borde aldrig ha kommit till det här dumma kriget.

Jag borde hellre stannat hemma. Vem kan ha dödat kungen? Vi kände att det skulle bli lättare, nu kommer vi att få mindre krig. Kanske skulle vi fira hans död hemma hos mig. Vem vet hur många som skulle sörja och hur många som skulle fira hans död? Jag önskar bara att det här går fort så vi kommer in i vårt varma högkvarter.

Fy fan, vad här luktar skit. Nu börjar vinden blåsa. Den kalla kylan gör att jag inte kan andas längre! Det är så kallt att det inte går att bära fanan, fingrarna förfryser.

Jag hör en skällande hund, hundskit var det jag trampade på. Den där hunden kommer att ångra sig, vänta bara så ska den få se.

Jag önskar bara att detta skall gå över, att jag inte behöver bära den här fanan hela vägen tillbaka från Norge till Sverige. Jag tänker tacksamt på jägaren som gav mig en mantel. Om han inte hade givit den till mig så kanske jag hade frusit ihjäl.

Jag känner hur manteln blåser upp och jag känner hur kall vinden är. En jägare sörjer Karl XII. Jag hör samti-

digt hur en soldat skriker och att han drar ut svärdet, vad vill han? Ska jag vända mig bakåt eller fortsätta gå fram?

Jag går med raka armar och går som en riktig soldat. Jag tänker på hur mycket vi har krigat och vad vi egentligen har vunnit? Kanske det blir fred nu. Jag tänker för mig själv att vi skall i alla fall inte festa. Han var en bra kung och en krigare och nu ska vi sörja honom, en för alla, alla för en.

Jag tänker att när jag kommer hem så ska jag äta den varmaste soppa på jorden. Jag tänker på vilken tur det är att fanan och jag överlevde kriget.

Nithussan

Karl XII´s likfärd - Gustaf Cederström - 1884

Min leopard Nej, nej! Försvinn era fula hundar!

Jag känner hur blodet pumpar runt i kroppen, tänk om gallret ger vika. Då kommer de stora fula doggarna med sina vassa huggtänder och glupska käkar att ta ifrån mig min fina leopard. Jag känner hur hela min kropp darrar, men nej! Inte släpper jag min leopard, aldrig!

Jag minns när jag fick min fina leopard på min födelsedag.

Det stora paketet som lät och rörde sig. Jag minns hur rädd jag var. Men när jag öppnade det blev jag samtidigt överlycklig. Jag blev rädd för jag trodde den lilla leoparden skulle bita mig, men istället slickade den mig i ansiktet. På det sättet blev vi vänner direkt! Jag kallade honom för Leo. Då var jag bara tre år gammal och han en liten leopardunge. Tänk att jag fortfarande kommer ihåg det ögonblicket.

Ju äldre Leo blev desto mer ökade hans aptit. Han blev mycket större och mer våldsam, men aldrig mot mig. Min ‟‟lilla‟‟ leopard var inte så liten längre och ville inte bara ha köttfärs, han ville ha köttstycken! Då betalade vi en jägare som sköt en massa kaniner. Men till slut kom den dagen då det visade sig att Leo egentligen ville ha något helt annat än bara små kaniner.

Jag vaknade av ett fruktansvärt oväsen och kallade på en betjänt. Betjänten berättade att något hemskt hade inträffat.

Pappa hade blivit attackerad och biten av Leo. Och Leo, han hade inte kommit undan. Jag visste inte riktigt vem jag skulle tycka mest synd om, pappa som hade blivit biten eller Leo vars liv antagligen var i fara. ’’Jag hatar er, era fula äckliga hundar! Jag förstår inte hur min pappa kunnat förråda mig genom att skicka de här vrålhungriga hundarna på dig. Hur rädd jag än är släpper jag dig aldrig! Jag älskar dig Leo, du kommer alltid att vara min lilla leopard och min bästa vän. Att lämna dig ska vara det sista jag gör. Vad som än händer lämnar jag dig inte. Dör du, dör jag med dig! Det är du och jag för alltid. Min kärlek till dig är oändlig, vilket ingen någonsin kommer att förstå.’

Gallret ger vika men jag håller bara hårdare om Leo. ’’Ge er iväg. Nej, kom inte närmare! Jag lämnar dig aldrig Leo, jag älskar dig!’’

Nour

Leopard i bur anfallen av två doggar - Jean-Baptiste Oudry - 1739

Mitt liv!

- Marie! ropade hon .

- Jag kommer. Jag hänger upp kläderna, sa jag tyst.

Jag stod framför henne medan jag stirrade in i hennes mörka ögon. Hon var en ängel som räddade mitt liv och om inte hon fanns skulle jag ha varit död för länge sen. Jag kommer ihåg den dagen hon såg mig uppe på bron och sprang fram till mig. Allt hon sa den dagen glömmer jag aldrig, det hon sa kommer att vara min hjälp under mina svåraste perioder i livet.

- Ja, det ska jag göra nu, tänkte jag.

Jag stod i lugn och ro och hängde upp kläderna. Jag kunde inte få de gamla minnena ur huvudet.

Nej, jag tror inte att jag saknar den tiden. Då tänkte jag bara på att dö och försvinna, efter mammas och pappas död.

Jag var klar med upphängningen av de blöta kläderna.

- Här kan jag hänga upp dem, sa jag.

- Känner du doften av såpa runt omkring dig? sa hon och tog ett djupt andetag. Den är härlig!

Det kändes som om jag befann mig i ett hav av rosor . Doften var underbar.

Att vara här är faktiskt tusen gånger bättre än att sitta på gatan där jag satt varje dag. Varför har jag börjat tänka på de här gamla minnena nu?

Vad är det som har hänt mig?

Jag bar kläderna, de var tvättade och rena. Snart kommer klädernas ägare och vill ha tillbaka sina persedlar, de måste torka snabbt.

- Jag går och hänger kläderna nu, sa jag.

- Skynda, du sa att du skulle göra det för länge sen! ropade hon med ett leende. Vi måste skynda oss.

Jag gick tillbaka med blicken fortfarande fäst vid henne. Hur mycket jag än tackar henne under mitt liv kommer det inte räcka för det hon gjorde mig en gång i tiden.

Jag gick fram till henne och kramade henne och sa: - Du är min andra mor, jag älskar dig. Det menade jag verkligen av hela mitt hjärta och det vet hon.

Jag visste att jag hade många kläder att hänga på tork under mitt liv Allt är lugnt just nu, jag älskar mitt liv.

Tack vare de här människorna mår jag väldigt bra nu. '' Att livet kan bli så mycket bättre'' var det sista jag tänkte.

Rana Tvätterska - Jean Siméon Chardin - 1730-tal

Valdemar Atterdag beskattar Visby Oh, vad jag blir tokig på de här stövlarna, de är så små, jag kan inte röra på mig. Oh, den stora hjälmen, jag kan inte se så bra med den, vad jag hatar att stå här med en lans i handen! Men jag är ändå glad för att jag får se Visby, den fina, rika staden.

Jag kommer ihåg hur jag levde i Danmark. Mina föräldrar dog och min storebror tog över gården och jag hade inget arbete så jag var tvungen att blir soldat, för jag behövde pengar.

Jag är ledsen för de här människorna som måste lämna sina smycken och skatter i tunnorna. Tänk om jag var en av dem, jag hade tur som fick bli soldat.

Oj, så mycket folk med vackra kläder, kvinnorna har klänningar och struthattar och männen har hosor och så fina stövlar. Oh, de har så fina kläder, jag är glad för jag blev soldat annars hade jag inte fått se den här fina staden. Jag skulle vilja bo här, men nu när de lämnar sitt guld kanske de också blir fattiga. Nej, de kommer inte att blir fattiga, de kan ju arbeta som jag alltid har gjort.

Vilken ren stad, kanske för att den ligger vid havet. I min hemstad är det mycket smutsigt och det luktar äckligt. Men här luktar det gott!

Husen här är höga och vackra, jag undrar hur ser ut inne i dem, det måste vara vackert, fina sängar och glas, tallrikar, gafflar och knivar, allt av guld! Hansan måste vara mycket rik!

Jag undrar när ska vi vara klara med det här. Jag skulle vilja stanna här. Jag vill bara gå in i ett hus, jag blir så nyfiken. Jag kan smyga in i ett av husen, jag går in snabbt, jag vill bara se hur det ser ut inne i ett sådant hus och sen kommer jag tillbaka. Ingen kommer att märka det. Nej, nej, de kommer att märka, jag ska stanna här. Nej, jag går in nu….

Rajhad

Valdemar Atterdag brandskattar Visby - Carl Gustaf Hellqvist - 1888

Rödkapparna Min syster håller hårt i min hand, mamma tittar förvånat runt omkring sig med lillebror i famnen. Mamma ser på mig och min syster och säger att vi absolut inte får prata svenska, annars avrättar rödkapparna oss. Jag hör människor som skriker och springer med sina barn i handen, bakom folket kommer soldaterna. Danskarna som kommer ända från Danmark ledda av Valdemar Atterdag. Pappa hade berättat för mig om soldaterna innan han stupade i strid. Soldaterna marscherar närmare och närmare, ryttarna är längst fram och infanteriet bakom dem. Längst fram rider en man på en islandshäst med en vacker röd sadel, med honom kommer två tungt beväpnade ryttare som rider nära Valdemar. Ryttarna omringar hela torget och tvingar folket att komma in i ringen, några soldater ordnar en bekväm plats till kungen som de sedan bevakar. Åtta män hjälps åt att bära på fyra stora baljor. Där måste vi sedan lämna alla våra värdesaker. Trängseln ökar på torget och värmen stiger, min och min systers hand svettas men hon håller mig ännu hårdare så vi inte tappar bort varandra. Vi står och tittar förvånat runt om oss, jag vänder blicken från de stora baljorna och mitt bland allt folk ser jag en brun hund.

Den är smutsig och blöt och sniffar runt efter mat. Min blick fastnar vid hunden, den tittar på mig och hoppar upp och går sen på två ben. Jag flinar lite, om jag skrattar högt skulle en vakt säker stå framför mig. Tänk vad vi hade de roligt för några månader sedan, när Maria hade sin lilla Olaf och min vackra modiga pappa var i livet.

“Kom igen nu Olaf, kom hit på två ben. Titta syster, han kan ju.” Maria tittade surt på mig och skrek att hon heter Maria och ville bli kallad så. Pappa sprang ut för att se vad vi två bråkade om. Olaf gick på två ben fram till Maria och slickade henne på kinden, Maria fick tillbaka sitt leende och jag kunde slappna av.

Hunden kommer lite närmare och skakar sin päls så den bruna baljan blir våt. Överraskad tittar jag noga på hunden, den har ju samma färg som Marias bortsprungna hund. Jag drar i Marias hand och försöker berätta att hunden har samma färg som hennes Olaf. “Maria titta.....” Mamma klappar till mig på huvudet som ett tecken på att jag ska hålla tyst. Vad ska jag göra, jag försöker igen med att dra

i Marias hand, hon tittar på mig men vänder snabbt blicken mot Valdemar. Jag tittar på hunden som har lite smuts kvar i pälsen, han hoppar upp och står på två ben som förut. Men vänta nu, Maria sa ju att det bara är Olaf som kan stå på två ben, ingen annan hund i hela Visby kan göra som Olaf. Jag lägger mitt gosedjur på marken och klappar till Maria på ryggen, hon tittar irriterad på mig men jag bryr mig inte om det och pekar på hunden.

“Titta… din hund…” Hon lägger sin hand på min mun och jag tittar ner i marken, jag tar upp gosedjuret och kramar det. Hur ska jag få henne att förstå mig, jag tittar på hunden och så slänger jag mitt gosedjur till hunden. Maria tittar på mig och nu biter hon ihop, hennes ögonbryn sjunker ner. Hon släpper taget om min hand, jag tittar på henne. Ska hon slå mig? Innan hennes hand når min kind springer hunden fram och slickar henne på kinden. Marias axlar sjunker ner och ögonbrynen höjs, nu kan jag slappna av. Hon tittar överraskad på hunden och kramar om den. Mamma är upptagen med pappas vän som lovar att han skall beskydda oss. “Olaf, Olaf. Du lever!” skriker Maria och glömmer att svenska språket inte får talas. Två soldater rusar fram och arresterar Maria, sedan vänder de blicken mot hunden. De lyfter svärden och tar några steg bakåt, en man som sitter bredvid Valdemar befaller dem att fort avliva hunden. Varför? Hunden har inte gjort något. Soldaterna släpper Maria och förbereder sig på att döda hunden.

Mannen skriker ännu högre att de fort måste döda Olaf så inte han smittar soldaterna. Danskarna tror att Olaf är smittad med böldpest eftersom han är smutsig, men det är bara lite lera i hans päls. En soldat höjer svärdet och med kraft hugger han av Olafs huvud, den andra soldaten sticker Olaf i magen samtidigt. Maria tittar på kroppen. Blodet rinner fram till hennes fötter och hon tar snabbt tag i en av soldaternas fickkniv och..........

Safin

Valdemar Atterdag brandskattar Visby - Carl Gustaf Hellqvist - 1888

Trodde inte så här om dig...

Där vandrar du med dina två barn i parken helt obekymrad och lugn, som om inget har hänt. Du får detta brev som ett avslut på vår relation som vänner – inget mer. Aldrig vill jag se dig igen, aldrig mer.

Min kära drottning!

12/10 1781

Jag kan inte begripa att du gjort såhär mot mig. MIG - av alla dina vänner.

Varför just jag? Jag har aldrig gjort dig något illa. Ryktet om att jag kysst mannen du hyllar är absolut inte sant! Det var någon liten glop som hittat på ett rykte om mig, för att förstöra mellan oss! Jag förstår att du är sur och ilsken på mig, men att vara intim med min fästman och sedan skicka iväg honom till ett annat land är INGET jämfört med ett rykte som inte ens är sant! Du är dessutom så pass feg att du inte vågar säga sanningen till mig.

Plötsligt var han bara borta en dag, och jag anklagade mig själv. Jag tänkte: ”Tänk om han har hittat en ny kvinna, kanske har han slutat älska mig?”

Det värsta är att du inte ens säger något till mig, du vet hur mycket jag älskar honom. Jag förstod inte varför han försvann. Jag frågade alla jag känner om de visste vart han tagit vägen, men jag fick inga svar. Dessutom hade jag frågat dig, men du ljög mig rakt upp i ansiktet. Du sa att du inte visste något, men om du fick reda på något så skulle du omedelbart säga det till mig. Jag kunde aldrig tänka mig att du skulle ljuga om sådant. Om du har fabulerat på det viset vad kan du mer ha ljugit om?

Tanken på att jag har kallat dig för min bästa vän, att jag har berättat allt för dig, att jag har litat på dig – det gör mig äcklad. Mitt hjärta brister vid tanken på ditt svek. Jag kommer ihåg hur vi alltid pratade om att tillit är

viktigt och att vi skulle vara bästa vänner för evigt, det var bara struntprat!

Det roligaste med det här är att jag inte ens fick reda på det via dig. Utan genom ett brev du hade skrivit till honom, som låg i lådan du hade glömt att låsa. Jag som tyckte att jag var en dålig vän, som rotade i din låda, men efter att ha läst dina brev till honom känner jag mig som en ängel. Jag minns när jag frågade dig om du hade flirtat med honom, eftersom du var den sista människan han var med innan han försvann. Men dina exakta ord var: "Jag har ingen aning vart han är. Han sa att han var tvungen att gå hem för att han hade några ärenden. Jag skulle ALDRIG röra honom, det vet du Marianne."

Uppenbarligen så kände jag dig inte alls under tiden som vi umgåtts. För det här trodde jag verkligen inte om dig, jag trodde inte du var en sådan svikare. Jag är så arg, sårad, besviken och ledsen på dig. Jag kan inte ha betytt ett uns för dig under den här tiden. Hur tänkte du?! Jag kommer aldrig prata med dig mer och INGENTING kan få det här såret att läka. Jag har så mycket jag skulle vilja säga till dig samtidigt som jag inte har något att säga alls.

Jag vill aldrig mer se dig!

Marianne Laboard Samira Drottning Marie Antoinette av Frankrike med två av sina barn promenerande i Trianons park - Adolf Ulrik Wertmüller - 1785

Mors otrohet Otroheten började långt innan jag anade något sådant. Det var ingenting jag trodde om min mor. Det var en främmande man för mig och en älskare för henne, det var i alla fall det jag försökte övertyga mig själv om. Att han endast var en älskare. Han var en svensk greve och diplomat vid namn Axel von Fersen. Jag hade sett honom några enstaka gånger. Det var tillräckligt många gånger för att lägga märke till mors förändring när deras blickar möttes, det var något far aldrig någonsin kunde uppfylla. Hennes leende som var ämnat för honom gjorde mig fullständigt förskräckt. Ända sedan den dagen försökte en del av mig få tillbaka henne som den mor jag behövde. Men den andra delen var den dominanta. Hon var en förrädare i mina ögon. Jag försökte gång på gång glömma allt.

Min mor var ovärderlig, inga rykten kunde minska hennes betydelse i mitt liv. Hennes otrohet var dock det jag minst behövde oroa mig för. Misären var mycket värre, både min far och mor fruktar konsekvenserna. Det är helt fruktansvärt! Det är bara en tidsfråga tills folket ska göra uppror. Men det var inget de nämnde, inte inför mig.

Det var en sen kväll i mitten av juli, det var svalt ute så jag passade på att ta en promenad medan festen pågick inomhus. Ute i parken fick jag syn på mor. Hon bar sin vackra, eleganta klänning, som sömmerskan hade arbetat med i flera veckor. Jag saktade ner när jag fick syn på mannen. Hans närhet till mor fick mig att rysa, jag gömde mig bakom den närmaste vildvuxna busken. Han hade varit närvarande på de andra festerna, det visste jag säkert. Men man-

nens tidigare vistelser hade inte varit så märkvärdiga.

"Vi far iväg, vi är borta innan de vet ordet av," viskade mannen i hennes öra. Rösten var lågmäld, nästan som om de visste om att jag smög på dem.

Nu skulle hon ta avstånd. Hon skulle vägra rymma med sin älskare och välja familjen framför honom.

Men det var min fantasi, min förhoppning.

Hon log. Smekte hans kind och tog ett grepp om hans handled med sin fria hand. Mitt liv slocknade med mors otrohet. Hon hade berövat mig min trygghet, stulit min fars tillit och min kärlek till henne.

Jag slöt ögonen, alla goda minnen återvände. Jag visste om att jag aldrig skulle kunna uppleva något sådant med familjen igen.

Jag lovade mig själv att aldrig återvända till platsen igen, men eftersom jag var en dålig lögnare så lyckades jag inte övertyga mig själv att det aldrig skulle ske.

Allt hände så plötsligt. Det var som att läsa en bok full med intriger, men där man aldrig får veta hur det går. Än idag har jag inte accepterat hennes affär. Jag är ständigt rädd för att jag en dag skall vakna och inte hitta henne. Jag vill hinna säga farväl, omfamna henne och aldrig släppa taget.

Sarah Drottning Marie Antoinette av Frankrike med två av sina barn promenerande i Trianons park - Adolf Ulrik Wertmüller - 1785

Varför?

Varför gjorde jag det, varför? Nu kommer jag aldrig att se min familj igen, ingen kommer att kunna sörja för dem nu.

Jag ångrar att jag gjorde det. Jag kommer att få dödsstraff.

Det jag gjorde mot mitt land är oförlåtligt. Jag borde aldrig gjort det, jag var en av de bästa soldaterna i Danmark och konungen litade på mig.

Jag såg en kvinna som blev arresterad på torget, kvinnan var hemlös och försökte stjäla guld från konungen. Hon hade långt brunt hår, gröna ögon och hon var ganska lång. Den där hemlösa kvinnan påminde mig om någon, men jag kunde inte sätta fingret på det. Jag fick ta henne till Valdemar Atterdag. När jag skulle föra henne till konungen så ville jag inte titta på henne. Hon påminde mig om någon jag kände. Hon och några andra fick dödsstraff. Jag tyckte det var för hårt för den hemlösa kvinnan, jag ville inte att hon skulle bli skadad.

Jag försökte övertyga konungen att hon skulle hamna i fängelse istället för att bli dödad. Men det var omöjligt att övertala konungen. Därför fick hon dödstraffet och konungen sa att det var jag som skulle avrätta dem.

Någon knackar på dörren och det kommer en man som har en bricka med mat. Mannen säger inget och sätter brickan på marken och går. Varför ska jag få mat om jag ändå ska dö?

Jag äter upp all mat som är på brickan. Det var konstigt. Jag kanske inte ska dö. Vad ska de göra med mig om jag inte kommer att få ett dödstraff? Jag kanske får en belöning för att jag dödade konungen? Nej det är omöjligt att de skulle

belöna mig.

Konungen kom till mig och gav mig en pilbåge. Alla fem som skulle avrättas var fastbundna i händerna. Konungen gick och satte sig ner. Varför ska publiken vara så högljud?

Den första som jag skulle avrätta var kvinnan, jag såg rakt in i hennes ögon. Nu kom jag på vem hon påminde mig om, min fru Eva. Jag kommer ihåg hur jag blev kär i henne när jag tittade in i hennes gröna ögon. Jag kommer aldrig att glömma när jag träffade henne för första gången. Jag skulle aldrig skada Eva. Jag stod där och siktade med pilen mot den hemlösa kvinnan. Jag hörde hur publiken skriker: skjut henne, skjut henne! Kan ni inte bara hålla käften! Just när jag skulle skjuta den hemlösa kvinnan så vände jag mig mot konungen och jag slant så pilen flög iväg. Pilen flög rakt in i bröstet på konungen. Efter de så kom fyra soldater och hoppade på mig och arresterade mig. Det var värt det!

Hur länge ska jag sitta i den här råtthålan? Vad kommer att hända med mig? Äntligen är det någon som kommer. Det är en soldat som säger till mig att komma. Nu är det sanningens ögonblick…

Sarwar

Valdemar Atterdag brandskattar Visby - Carl Gustaf Hellqvist - 1888

Lögnen Vilken idiot! Varför gör han så mot alla? Jag måste sätta stopp för det här, men hur? Ska jag bara hugga honom med mitt svärd? Men vad kommer sedan att hända med min familj? De kommer säkert att bli dödade. Han dödar bara fler och fler oskyldiga människor. Har han inget hjärta? Jag måste göra det - döda honom, så att mina barn kan få ett bättre liv och inte behöva lida eller gå igenom det jag går igenom. Tänk om jag misslyckas. Jag är rädd, rädd att möta döden men jag vill bara göra slut på honom nu. Jag vet att han planerar en ny attack och det gör mig förbannad. Han lovade oss att vi skulle återvända hem till Danmark. Istället hörde jag honom i går kväll när han planerade fler attacker mot den svenska kusten.

Han vill bara döda och erövra, han måste dö!

Mina barn är så vackra. Jag vet inte om jag har modet att mörda Valdemar och troligtvist aldrig mer komma att få se dem eller röra dem. Jag måste behärska mig, jag får inte gråta. Men hur ska jag säga det till dem jag älskar mest, framför allt min fru. Hon kommer inte vilja leva och bara tanken att se henne gråta sårar mig, men jag har inte något alternativ. Jag måste göra det.

Jag går sakta och diskret från Valdemars marionettdockor till soldaterna. Det enda jag behöver är att komma närmare honom. Min plan är att attackera honom innan det blir mörkt. Jag ska gå fram och döda honom och därefter ta livet av mig själv och sedan hoppas jag på att folket gör uppror och vinner striden. Folket måste se mig när jag gör det, så de snabbt kan starta ett uppror medan soldaterna inte är beredda.

Jag närmar mig Valdemars tron och min puls ökar. Jag har chansen att få stopp på allt detta. Jag drar mitt svärd och siktar mot hjärtat. Jag känner varmt blod på mina händer, sedan faller jag ner till marken. Jag ser hur folket börjar springa hotfullt mot soldaterna. Jag möter hans förvånade blick, jag vet nu att allt är slut men har jag lyckats? Har jag dödat Valdemar och startat ett uppror.

Allt blir svart…

Savvas

Valdemar Atterdag brandskattar Visby - Carl Gustaf Hellqvist - 1888

Förväntansfulla Efter den hemska vintern är det äntligen sommar. I vintras satt vi inne i huset hela tiden. Det snöade faktiskt mycket mer än vanliga vintrar.

Men nu är det frukostdags, nu är det äntligen sommar. Nu får jag sitta med familjen i vår fantastiska trädgård och känna hur solen skiner! Så som vi gör varje sommar. Med familjen? Nej, nej! Det finns en person som saknas, ja, en viktig person. Far är inte med oss, han reste till Paris för att jobba där. Vi vet inte när han kommer tillbaka.

Jag sätter mig i trädgården och tittar omkring mig, jag känner hur gudomligt gott det luktar och hör hur fåglarna kvittar.

Mor dukar fram en frukost. Hon tänkte att vi skulle äta frukost ute i trädgården. Åh, vad det är skönt att sitta och äta frukost med henne. Det var ganska länge sedan jag satt med mor och bara pratade med henne.

Nu kommer hon med en bricka i handen. Hon har ett stort leende på läpparna, det leendet har jag inte sett på länge. Men det är något konstigt jag ser. Fars kopp

står på bordet och mor har bakat vitt bröd fast ingen äter vitt bröd förutom far. Överraskad frågar jag mor - Varför står fars kopp på bordet?

- Varför har du bakat vitt bröd idag? Du vet att jag inte äter vitt bröd.

Mor står med en bricka i handen och stirrar på bordet, hon svarar inte.

Tankarna snurrar i mitt huvud. Tänk om far kommer?

Tänk om drömmen blir till verklighet? Tänk om den gamla tiden tillsammans med far kommer igen? Jag blundar ett tag och önskar att far står där när jag slår upp ögonen Där kommer far! De gamla goda tiderna är tillbaka.

Nu börjar min lilla saga tillsammans med mor och far igen.

Selevea Frukostdags - Hanna Pauli - 1887

Minuterna innan döden Jag sprang, tårarna rann längs kinderna. Jag var tvungen att komma fram. Jag kände hur rädslan kom krypande längs ryggraden. Hjärtat bultade allt hårdare för varje steg jag tog.

Där någonstans låg min fader, skadad.

Efter vad som känts som evigheter var kyrkan inom synhåll. Kyrkan som nu gjorts om till en sjukstuga för alla hundratals skadade soldater. Jag slet upp dörren och sprang in.

Korridoren var alldeles övergiven. Väggarna var slitna med ljusstakar hängandes. Atmosfären var bitter och ledsam. Det var som om man kunde skära igenom tystnaden med kniv.

”Kom igen, du klarar det här” hade han sagt uppmuntrande.

Jag lade ner bollen och tog sats. Jag kastade en hastig blick åt hans håll. Jag sprang med fart och sköt bollen så hårt jag kunde. Jag blev förvånad över hur långt jag sköt, kanske lite för långt. För bollen studsade rakt in i en taggbuske. ”Jag går och hämtar den” sade han och gav sig iväg. När han väl kom tillbaka såg jag hur det droppade blod från armen. ”Men Gud, vad har du gjort?” utbrast jag. ”Äsch, det var inget. Kom så fortsätter vi.”

Knäna vek sig och jag föll intill min faders säng. Känslorna vällde över mig och det kändes som om tiden stod stilla. Jag kände mig så hjälplös. ”Vi behöver dig. Hur ska vi nu kunna försörja oss när ingen jobbar. Vi kan bara inte förlora dig.

Du är trots allt den som ger oss mat på bordet och tak över huvudet. Jag är bara 17, hur ska jag ta hand om en hel familj.”

Där låg min fader och svävade mellan liv och död, och det fanns inget jag kunde göra. Jag granskade honom varsamt.

Jag fastnade med blicken på ärret ovanför handleden på vänster arm. Jag mindes hur han fick det, som om det vore igår.

Jag tittade ner på min faders bleka ansikte. Det här kan bara inte hända. Varför just min godhjärtade fader? Han som gett sig ut för att försvara vårt land. Vad hade han gjort för att förtjäna det här? Luften slogs ur mig och jag kände hur knuten i magen växte. Det jag fruktade besannades.

Selma

En hjältes död - Nils Forsberg - 1888

Den gamle mannen Jag hade nu i flera år stått här vid det stora berget för att tigga pengar av soldaterna som brukade passera här varje år. De hade ibland en slant som de kunde ge till mig, jag kände några av dem så väl att vi hunnit bli riktigt goda vänner. Mannen som stod vid sidan såg väldigt bekant ut, jag kunde bara inte minnas var jag träffat honom.

När soldaterna närmade sig så stod jag beredd, jag sträckte sakta fram handen och med spänning hoppades jag på att nån slant skulle hamna i handen. Men efter en stund började tankarna sakta kliva fram ur mitt minne och jag började minnas var jag sett den gamle mannen förut.

Förra gången jag träffat den gamle mannen var för många år sedan. Jag och min familj hade fått en av de stora sjukdomarna: pesten . Han var en gammal vän till min pappa som hade dött. Han var en läkare som var specialiserad på just sådana sjukdomar. Vi var tvungna att föras till ett sjukhus, och han förde oss med häst och vagn till sjukhuset för att vi var för svaga för att gå själva. Medan vi åkte till sjukhuset så såg vi en massa rika människor, både kvinnor och män, männen hade på sig axelkappor, och tajta kläder, viktigt eftersom då skulle musklerna synas. Kvinnorna var klädda i ett klädesplagg som kallas för surcot, det var en klänning . Den gamle läkaren hade botat oss och sen den dagen så står vår familj i en mycket stor skuld till honom. Vi sade adjö och sedan gick vi skilda vägar och träffades inte förrän nu.

Tillbaka till berget, där stod jag med slitna kläder och ett smutsigt ansikte. Soldaterna hade stannat och en stund stod de bara där och stirrade på mig med konstiga blickar. Jag frågade vad som hade hänt men de bara fortsatte att stirra, sen svarade de: ”Kungen är död!” De hade ingenting med sig till mig, de hade blivit plundrade på allt men ändå gjort sitt bästa för att försvara sig, de hade varit i krig med vårt grannland Norge. De hade en fana stadigt uppe i luften, deras gevär hängde över axlarna. Kungen hade de på en bår som de bar på.

Sen började den gamle mannen svära ”För bövelen! Kunde ni ingenting göra era jävla soldater!?” medan han grät så att tårarna bara föll ner från hans ögon, han var så arg och ledsen över att deras kung hade dött.

Men många människor i Sverige hade blivit jätteglada över att deras kung hade dött eftersom de inte gillade honom, de tyckte att han bestämde för mycket och de gillade inte hans ständiga krig.

Jag var både glad och ledsen över att kungen hade dött. Jag fick bege mig hemåt för att berätta nyheten.

Shqiprim

Karl XII´s likfärd - Gustaf Cederström - 1884

Besöket Vem är hon? Hon som kommer gående med fatet genom trädgården. Det är den nya pigan mamma har skaffat. Henne har jag aldrig sett förut. Mitt hjärta börjar pumpa snabbare och jag känner hur våt min handflata blir. Vilken vacker kvinna! Undrar om hon är gift? Hon är så lugn medan hon kommer hitåt och när hon är framme vid bordet får jag syn på hennes vackra ögon. Hon lämnar över den goda frukosten på bordet. Det är bara jag som sitter vid bordet. Jag glufsar i mig av varje rätt och avslutar med te. Jag känner sommarvinden och den påminner om den förra sommaren.

Jag har napp! Håll fiskespöet högt annars kommer den loss.

Jag känner stressen som om jag skulle tappa fisken när som helst, men då kom rycket som fick fisken upp på land. Glädjen var obeskrivlig. Jag såg hur avundsjukan lyste i mina fiskevänners ögon. Det var en stor gädda och alla mina kompisar gratulerade och jag var förväntansfull och undrade vad alla i huset skulle säga om gäddan när jag kom hem.

Jag vaknar till liv från mina gamla sommarminnen och den nya pigan stirrar frågande. Jag känner hur nära hon är mitt ansikte och jag undrar vad är det hon vill. ”Skulle du behöva något annat?” frågade hon ”Ne … ej det behövs inte” svarade jag. Hon ler och försvinner. Där satt jag och mindes den förra underbara sommaren och samtidigt undrar jag vad som

nu står på tur i livet. Jag fantiserar om hur jag och pigan skall gifta oss och bo i ett fint hus tillsammans, men vad tycker hon om mig? Säkert tycker hon att jag är en tölp, det är bara drömmar som aldrig kommer att uppfyllas. Ett moln kommer och täcker för solen och jag känner hur kallt det blir och jag kommer plötsligt ihåg vintern, Jag hatar vintern! Jag längtar alltid till sommaren. Jag minns hur jag går igenom den höga snön med mina stövlar och de är helt genomblöta och jag trampar snett och faller i den kalla snön. Jag är helt genomblöt och jag har en lång väg hem från skolan.

Jag får kalla rysningar när jag kommer ihåg händelsen samtidigt som den nu är ett roligt minne.

Den här sommaren längtar jag efter att fiska upp en större fisk i den magiska sjön där jag fick en gädda senaste sommaren. Jag vill känna samma stolthet som när jag fick upp min fisk. Egentligen vill jag att mina vänner inte ska få någon fisk och komma hem tomhänta.

Shirwac

Frukostdags - Hanna Pauli - 1887

Frukostdags ”Solen skiner verkligen starkt idag! Vad sägs om att ha frukost utomhus? Vädret är hur skönt som helst!” menade far. Klädd i sin nya vita kostym med sin vita cylinderhatt, marscherade han ner för trapporna med ett flin i ansiktet. ”Här har du!” sa han och sträckte ut sin arm. ”Din mor har skickat paketet från England”. Marcus gick upp för trapporna, in i sitt rum och satte sig ner på sängen.

Försiktigt öppnade han paketet. Där fanns en stickad blå tröja med glitter på, ett par bruna läder byxor och ett par svarta skor som är lite för höga där bak. ”Vad innehåller paketet?” ropade far från hallen. ”Kläder och skor” svarade Marcus ”Kom ner så får jag se!”

Far höll handen för munnen. ” Wow! Du ser verkligen strålande ut med de där…” han brast ut i skratt. ”Vad är det din mor har köpt?

Har hon glömt att du är en pojke? Så länge sen var det inte vi separerade!” Skrattet ekade över hela huset. Då kände Marcus hur det började koka inom honom, händerna knöts ihop. Marcus försökte titta far i ögonen men synen blev för suddig på grund av hans tårar.

Han vände sig om och gick mot sitt rum. Han slängde sig över sängen och tårarna rann ner för kinderna. ”Varför lämnade mor oss? Vi som hade det hur bra som helst, tills den där pajasen till far förstörde allt med sina så kallade ”rätta beslut”. Där låg han länge med ansiktet mot kudden, ilsken och ledsen.

Marcus ställde sig upp, ögonen var fortfarande röda. Han bytte om till sina vanliga kläder och gick ner till hallen. Där stod far ”Vad har hänt med din present? Dög den inte?”. Marcus ignorerade honom och ville gå ut men far tog honom i armen ”Och vart är du på väg?” Marcus lyckades slingra sig ur hans grepp och gick ut. Han

var verkligen inte på humör. När han kom ner i trädgården fick han syn på frukostbordet som var dukat och klart. Han satte sig ner på stolen och tog för sig.

När han hade ätit var han på väg tillbaka, då fick han syn på en kvinna som kom gående med en silverbricka full med smörgåsar.

Hon var klädd i en vit klänning med ett förkläde knutet runt midjan, hade långt brunt hår och var lika lång som far. Nervös såg han sig om för att hitta ett gömställe ”Järn spikar! ” Han gömde sig under bordet. ”Med den långa duken finns det ingen chans att hon hittar mig!” Marcus kunde se hennes vita skor komma närmare och närmare. Marcus hörde hur hon skrek när hon såg det stökiga bordet. ”Herregud! Vem har ställt till med det här?” Hon lämnade brickan och gick iväg. Där låg Marcus, med armarna runt knäna. ”Vem kan hon vara?” Han märker inte far förrän han känner örfilen på kinden. ”Vad i helvetes namn håller du på med!?” Det var far, han var illröd i ansiktet och han gnisslade tänder. Marcus höll för kinden. Han ville inte prata med honom, aldrig mer. Far slog till igen, kvinnan stod bakom honom. ”Nu får det vara nog” sa hon och höll i far runt magen. Marcus ställde sig upp och sprang allt vad han kunde. Han visste inte vart han var på väg eller vart vägen ledde men en sak visste han, att han inte skulle komma tillbaka.

Siraji Frukostdags - Hanna Pauli - 1887

Otrogen Hur fan kan hon göra så här mot mig? Drömmer jag? Jag kan inte tänka mig att detta händer.

Jag kommer aldrig att glömma den förbannade kvällen då jag kom hem väldigt sent. Hur det blåste så att jag var tvungen att hålla min jacka tätt omkring mig och hur mycket det regnade så att jag blev helt genomblöt. Jag klev in i köket för att ta av mig mina blöta kläder när jag till min glädje såg att min fru Aricia stod lite längre in. Jag gick med snabba steg mot henne. Plötsligt insåg jag att hon inte var ensam utan att hon var med en okänd man. Jag blev helt ställd och visste inte vad jag skulle säga. Jag såg hur de flög ifrån varandra när de såg mig. ”Vad gör ni, och vem är du? ” frågade jag irriterat och hon sa: ‟‟ Nej, missförstå inte oss, vi är bara vänner.‟‟ Nu är han där igen med min fru. Ska jag gå fram till honom och sticka honom i ryggen med mitt svärd eller ska jag utmana honom på en duell? Vad ska jag göra med honom och hur kan min fru ha mod att göra detta igen?

Jag känner hur vreden brinner inuti mig, hur pulsen ökar. Jag känner hur svetten rinner långsamt nerför min panna. Jag ser hur han tittar på henne med en falsk kärleksblick, hur han knyter hennes skridskor.

Nu får jag nog! Jag tar fram mitt svärd och…

Sudad

Skridskon bindes - Nicolas Lancret - 1730-tal

Dödsstraff Nej, nej, nej! Detta kan inte ha hänt. Vad tänkte jag med?! Stjäla en guldkedja från solkungen, Ludvig XIV. ”Ta den bara”, sa en röst inom mig. ”Ingen kommer märka något. Vakterna är inte i närheten och inte hans höghet heller. ”Nu har du chansen, ta den nu! Se hur den glittrar i solljuset. Ta den bara. Ta den!” skrek rösten inom mig. Blodet pumpade allt snabbare och hjärtslagen slog allt hårdare.” Tänk om någon ser, tänk om de hänger dig. Vem ska försörja dina syskon då? Vem? Tänk på konsekvenserna! Tänk!”, skrek en annan röst inom mig. ”Tänk Tom, tänk!” Jag sträckte ut min arm mot det bruna bordet. ”Tom, ta den nu! Ta den!” Jag tog tag i den glänsande guldkedjan. ”STOPP I KONUNGENS NAMN!” En bov är det enda jag är. Det var det enda jag kunde göra för att försörja mig och mina små syskon. Efter min fars död rasade allt. Mamma försvann och övergav mig och mina syskon för en annan man och sedan dess har vi inte sett henne mer. Aldrig mer. Under hela denna tid har det varit svårt att försörja oss. Vi är fattiga, så fattiga att vi inte ens har råd att köpa bröd. Hur kunde jag stjäla? Hur? Far fick jobba hos solkungen, han var en kusk. Mor fick även jobba hos den store, hon jobbade i köket. Allt gick fel då far dog. Mor var vilse utan far, hon gjorde misstag efter misstag vilket gjorde kungen arg och hon blev sparkad. Utan far var allting tomt. Allt. Mor fick ett nytt jobb i ett annat hushåll och där blev hon kär i en annan man. Sedan lämnade hon oss för den mannen. Hon bröt sitt löfte, mor hade lovat mig att aldrig lämna oss. Hon svek mig så mycket att jag hatar henne! Henne kommer jag aldrig att förlåta, aldrig! Solkungen var så barmhärtig att han lät mig ta över fars jobb trots min unga ålder. Jag fick pengar men inte tillräckligt med pengar för att kunna försörja mig och mina fem småsyskon. Därför stal jag guldkedjan. Det var fel! Jag skulle inte ha gjort det! Jag kunde bett kungen om att få lite mer pengar men det gjorde jag inte! Jag är besviken på mig, så besviken att jag inte skulle kunna se mig själv i spegeln.

”Snälla ers höghet, jag ber om förlåtelse. Jag svär vid Guds namn att jag aldrig mer kommer att stjäla från er igen och inte ens från en fattig. Aldrig mer.” ”För honom till buren. Nu!” ”Snälla ers höghet, snälla, ge mig ett mildare straff. Snälla ers höghet, inte dödsstraff, snälla. Vem ska försörja mina småsyskon om jag dör. Jag ber er om ett mildare straff, snälla.”

Med en kraftfull knuff befann jag mig i buren mitt emot den fläckiga och gyllengula leoparden. Han låg på marken och dåsade i solljuset. När jag kastades in i buren öppnade han sina stora gulbruna ögon. När han fick syn på mig reste han sig hastigt upp på fyra ben och iakttog mig med sina stora ögon. Leoparden öppnade sin mun så stort att tänderna längst bak i käket blev synliga och gav ifrån sig ett morrande ljud. ”Död. Nu är jag död.” Mitt hjärta rusade i bröstet. Leoparden tog ett steg närmare mig men jag tog ett steg närmare väggen . ”Gud, snälla hjälp mig. Snälla.” Tillslut nuddade jag väggen och leoparden tog ännu ett steg närmare mig och just då började ett par doggar skälla utanför gallret. Leoparden bytte riktning och närmade sig gallret istället. Doggarna skällde så pass mycket att det började rinna dregel ur deras munnar. Leoparden röt högt. Vilket oväsen det blev! Nu när leoparden var sysselsatt med doggarna började mitt hjärta slå långsammare. ”Leoparden är mer intresserad av doggarna än mig. Är jag säker nu? Kunde hundarna vara min räddning? Hade Gud hört mig?” Plötsligt la sig leoparden ner på marken vid vattenskålen. Han blev nog trött på allt skällande och iakttog mig och doggarna från sin plats. Återigen reste sig leoparden upp, öppnade sin mun och gav ifrån sig ett morrande ljud. "Inte igen!"

Tasmin Leopard i bur anfallen av två doggar - Jean-Baptiste Oudry - 1739

Valdemar Atterdag brandskattar Visby En dimmig dag i juli springer jag snabbt över Visbys små och illaluktande gator. Ilskan kokar i mina ådror och det känns som om de kommer att spricka. Jag ska konfrontera den danske kungadjävulen. I flera dagar har han plundrat våra kyrkor på guld och silver och nu tvingar han även byborna att lämna över sitt guld. Det jag är mest arg över är den vackra dopfunt, med inristade änglar och som är gjuten av silver, som försvann ifrån kyrkan igår.

Jag står rakt framför kung Valdemar Atterdag och lyfter mitt kors i ena handen samtidigt som den andra handen är knuten.

Med en ilsken röst skriker jag: - Du kommer att straffas för detta ,Gud ser allt! Kungen flinar åt mig och han ser på mig som om jag vore skräp framför hans fötter. Jag blir rasande och vill bara gå fram och slå flinet ur hans fula ansikte. Hur kan man behandla en kyrkans man på detta vis! Gud kommer att straffa honom, jag önskar att ett av hans skepp kommer att sjunka på vägen hem till Danmark. Jag använder inte våld men om jag gjorde det så skulle hans vakter rikta sina svärd mot mig. På bara några sekunder kunde mitt liv ta slut, så det är inget alternativ.

och ta allt ifrån dem. Det enda jag kan göra är att be till Gud och hoppas på att få hjälp. Det har gått för långt men det finns ingen som kan rädda oss, så vi får väl helt enkelt bara stå ut med lidandet. När kungen tittar på det lidande folket ser det ut som om de är osynliga för honom. Om inte kung Magnus Eriksson styrde över Sverige skulle Valdemar inte sitta här och klia sig i sitt feta arsle.

I hemlighet lyckas jag smita förbi vakterna och ta mig tillbaka till min kyrka. När jag kommer dit finns det inget kvar, allt har blivit stulet. Jag är helt förtvivlad, de har till och med tagit alla mina ägodelar, men jag är i alla fall glad att de inte har bränt ner kyrkan.

Danskarna ska snart ge sig av eftersom de har tagit allt de velat ha. Eftersom de ville bli fruktade så brände de ner några andra byggnader genom att avfyra brinnande pilar.

Efter bara en månad går det rykten att ett av Valdemars skepp har sjunkit.

Apostolis

Alla i Visby har förlorat allt de äger. Det tog år för byborna att tjäna ihop sina förmögenheter men bara timmar för danskarna

Valdemar Atterdag brandskattar Visby - Carl Gustaf Hellqvist - 1888

Kycklingen Ensam står jag på torget och iakttar huset där mina föräldrar just nu sitter glada vid en festmåltid. Tänk hur trevligt vi hade, hur lyckliga vi var. Ända tills den dagen då jag av hunger tog ett kycklinglår.

Jag kände hur magen började krympa och hur den började kurra. Maten som mina föräldrar hade sparat till en speciell dag lockade mig. Jag visste att jag inte skulle kunna ta av maten ostraffat, därför tog jag ett litet stycke kött från kycklingen. Men efter att ha smakat det goda köttet kände jag mig sugen på mer.

Från att ha norpat åt mig en liten bit hade jag plötsligt tagit hela låret. Det var så smaskigt, jag kunde bara inte få nog. Det var länge sedan jag åt något så gott. Jag var beredd att ta mitt straff, det kanske bara var en gång i livet som jag kunde få äta något liknande. Men trots det gömde jag kycklingen i ett skåp, Jag hörde hur låset vreds om, hur dörren öppnades med ett knarrande ljud. Jag kände hur kroppen frös till is och hur hjärtat började bulta snabbare. Jag sprang som sjutton upp till toaletten och där stannade jag en lång stund tills jag började få kontroll över kroppen. När jag steg ut från toaletten stod båda mina föräldrar framför mig, mor var tårögd medan far var vansinnig. Han hade knytnäven redo för att slå till, han andades med djupa andetag. Precis när han kom rakt emot mig hejdade mor honom. Jag tror jag skulle ha dött där ifall mor inte hade hjälpt mig. Det var

tyst en lång stund innan far bröt tystnaden med: ”Var är kycklingen? ”Efter en lång stund kom jag på något vettigt att säga till honom. ”Det var en hund som tog den”, svarade jag. Jag såg direkt att far inte kunde behärska sig och började skrika.

Efter att jag blivit utskälld satte han sig och vilade. Mor gick och gjorde i ordning för kvällsmaten. Jag gick ut och tog en promenad för att smälta de hårda orden som far hade sagt. Jag tänkte att det kanske var lite väl enkelt med bara en utskällning, jag trodde att något värre skulle ha hänt. När jag kom hem såg jag att far fortfarande satt och vilade medan mor lagade mat. Runt halv sex ropade mor på oss: ”Maten är klar”. Jag gick genast och satte mig medan det tog ett tag tills far började röra på sig.

Det verkade fungera rätt bra att sitta och prata med varandra ända tills mor frågade efter salt. Far gick till skåpet, just det skåpet där jag ställt kycklingen. ”Nej”, tänkte jag innan han öppnade det. Mina föräldrar blev verkligen förvånade och det slutade med att jag blev utkastad från mitt hem.

Nu står jag här med axlarna nedsjunkna och försöker hålla tillbaka tårarna. Jag känner hur kroppen börjar bli svag. ”Jag ångrar mig verkligen, jag är så ledsen”.

William Dubbelporträtt av äldre par – Lucas van Valckenborck – sent 1500-tal

En hjältes död Jag kände mig väldigt stressad och rädd över att något otäckt skulle hända med min storebror under fransk-tyska kriget. Jag bad till Gud att han skulle komma hem hel och ren. Men tyvärr hörde inte Gud mina böner eftersom en soldat kom hem till oss och berättade att något fruktansvärt hade hänt. Jag blev väldigt chockad när jag hörde att han hade fått svåra skador som kunde leda till hans död.

Oron spred sig och jag frågade soldaten var min bror var. Han svarade att han var i kyrkan för tillfället. Jag rusade iväg utan att säga hejdå. På väg till kyrkan började jag gråta vilket ledde till mycket mer stress och ilska.

När jag väl var framme vid kyrkan gick jag in och såg min bror ligga i en säng med ett flertal människor runt omkring sig. "Det här är inte sant, är det verkligen min storebror som ligger där och har blivit skjuten?”

Jag såg en präst som bad för att min storebror skulle komma till himlen eftersom han ändå skulle dö. Det värsta jag såg var en doktor som kämpade för att han skulle överleva, han såg mycket stressad och orolig ut. Jag såg på läkaren att han inte ville ha så mycket folk runt omkring sig och storebrorsan. Med ett par korta steg var jag framme hos min medvetslöse bror som låg på sängen. Jag förstod att han inte hade så stor chans att överleva när jag såg hur allvarliga hans skador var. Jag ville vara med honom innan han dog och prata med honom om allt möjligt så att jag kunde få några sista minnen tillsammans med honom.

Broderns vänner som var med honom och krigade var också där och stöttade honom. Mannen som stod längst fram var väldigt stor

och han var inte som alla andra. Jag märkte direkt att han förde befälet. Jag gick fram till honom med raska steg för att ta reda på vad som hade hänt med min bror. Han svarade skamset att min bror blev skjuten i strid under natten. Jag blev väldigt arg på honom och skrek till honom att det var hans fel, det som hänt med min bror.

Han besvarade inte min anklagelse för att han förstod att jag var arg.

Jag satte mig på knä till höger om min bror för att kunna prata med honom. Han hade svårt att prata och höra vad jag sa eftersom han var så skadad. Men det bästa var att han såg mig. Han sa till mig, med en sluddrig röst som man knappt förstod, att jag skulle sträcka mig fram mot honom så att han skulle kunna pussa och krama mig.

Det kändes skönt men ändå jobbigt för att både jag och han förstod att han hade så lite tid kvar tills han skulle dö. Jag gav honom en puss på kinden som jag aldrig kommer att glömma. Han sa ett par ord som jag inte heller kommer att glömma och som jag dessutom ska följa.

I min ficka hade jag ett halsband som betydde mycket för mig eftersom jag hade fått det i present av honom när jag fyllde fem år.

Jag höll det framför honom och bad för att han skulle komma till himlen om han ändå måste dö.

Zanyar En hjältes död - Nils Forsberg - 1888

Frukostdags Det är första morgonen vi har frukost ute i trädgården.

Det är härligt att få äta frukost ute i det gröna! Äntligen är man fri från skolan. Jag kommer ihåg i vintras när jag var tvungen att gå till skolan och det var halt och kallt, jag fick stiga upp extra tidigt för att elda kaminen. Åh, vad jag avskyr magister Svensson när han alltid tvingade mig att läsa latin, jag tänkte alltid säga emot men man fick slag på händerna om man var oförskämd.

Nu har jag tre månaders sommarlov och jag vill fiska ute på bryggan. Jag undrar om svalorna har byggt sina bon eller kanske har de inte kommit ännu. Man brukar säga att en svala gör ingen sommar, men nu är det nog sommar.

Där kommer min mor med två kannor fulla med te och kaffe på en bricka. Åh, vad jag älskar att dricka te på morgonen, det är det bästa jag vet. Min mor vet att jag blir glad om hon hämtar te till mig. Det är så härligt att se solen skina mot mig och höra trädens sus i den lätta vinden. Jag hoppas att mor hämtar marmeladen med blåbär, den är så söt och god.

Jag ser att fars kaffekopp redan är tom. Han har säkert farit iväg till stan med den nya ångbåten. Nu är det bara jag och mamma som ska äta frukost helt ensamma här ute.

Jag undrar om Karl och Oskar har flyttat ut på landet?

Skulle de vilja hänga med ut till havet och fiska en stund? Eller kanske borde jag gå upp till bonden och fråga Ville om han skulle vilja hänga med en stund, det är ju typiskt honom att jaga kaniner varje år. Men i början av sommaren brukar alla bönder jobba, så jag får se om han har lite tid så vi kan göra något kul tillsammans.

Zeidoon

Frukostdags - Hanna Pauli - 1887