SKULPTURMﾃ傍ET
Ett ﾃ､ventyr i modell-lera, brons och ord med ﾃ･rskurs 6 Lillholmsskolan, Skﾃ､rholmen
Lerfiguren Kaspers ena hand på Idholmsvägen 116 tröttnade på att vara styrd av Kasper, så ena handen hoppade av och blev levande. En förbipasserande såg när Kaspers ena hand lossnade och plötsligt fick fötter att gå med. Allt började med att i lördags var det ett ansikte som lossnade från Kasperdockan. Först visste inte traktens människor var ansiktet kom ifrån och de blev mycket rädda. En förbipasserande såg när ansiktet lossnade från Kaspers vänstra hand. -
Först förstod jag inte vad som hände, Kaspers ena hand lossnade och plötsligt fick den ben att gå med, sa en förbipasserande som polisen intervjuade.
Flera människor blev rädda och ringde polisen. Polisen var där inom 15 minuter. Poliserna kunde inte förstå vad som hänt, så de tog hjälp av högutbildade inspektörer. Inspektörerna sa att det var ett mirakel. - Vi vet inte vart Kaspers ena hand har sprungit, men vi ska göra vårt bästa för att hitta honom, sa polisen. Polisen är nu på jakt efter Kaspers hand, de har letat från Idholmsvägen 23 t.o.m. Idholmsvägen 213. Polisen letar fortfarande efter Kaspers ena hand. Igår kväll ringde en man i 32-årsåldern till polisen i Bredäng och förklarade att han sett en hand springa bakom sin trädgård. Han hann också ta en bild på Kasperdockans ena hand och la upp den på Facebook, den har redan fått 7000 delningar och blivit känd på Facebook. Polisen tror att Kasperdockans ena hand kommer tas upp i de flesta sociala medier. Enes
Två sidor
bågen! Jag orkar bara inte med att alla ska få tycka si och så om mig!
Tja.. Var ska jag börja? Varför jag skapade den här bloggen kan jag börja med. Ni vet Marilyn Monroe? Alla trodde att hon var en vacker och elegant dam, till exempel på bilderna där hennes kjol flyger upp och hon skrattar väldigt gulligt. Tänkte någon någonsin på att hon var självmordsbenägen och drogberoende? Hon hoppade ju framför ett tåg! Okej, jag gör det inte enklare att förstå men jag menar att många har två sidor.
Den där coola tröjan jag hittade i en affär med trycket ”Hejdå sorgsenhet!” fast på franska eller något annat vackert språk. Den som jag verkligen ville ha tills min vän sa ”du är ju aldrig sorgsen!”. Vad borde jag ha gjort? Skälla på henne och säga: ”det vet inte du”! Tveksamt att jag någonsin skulle göra det, så vad gjorde jag? Jag skrattade nervöst och lämnade tillbaka tröjan på sin plats. Sen så skulle jag inte hellre skrika rakt upp i någons ansikte mitt i en affär!..
Allting började nog när jag gick i femman (nu går jag i nian). Jag skulle alltid visa mig duktig. Annars såg folk mig som ”misslyckad”. Detta gjorde att jag inte exakt kunde visa hur jag egentligen var.. Jag vet, jag vet! Detta verkar inte hänga ihop. Men försök att hänga med. Alltså vad jag menar är att jag presterar högre än vad jag behöver. Alla ser mig som den glada tjejen som inte verkar ha några problem. Att jag är lite sådär ”felfri”.. Men det är inte så. Det är nästan som en vit lögn om mig själv. Det är nästan som en ballerina med en elgitarr i handen. Det passar inte ihop. Okej, jag är ingen ballerina som gillar att rocka loss med en elgitarr. Men det är ett exempel på hur jag egentligen är på sätt och vis. Jag tror bara att om jag nu skulle berätta hur jag egentligen är kommer inte folk att se mig som ”modig” utan mer som en ”uppmärksamhetstjej”. Kanske är det mig det är fel på! Eller kanske samhället.. Jag menar, även om jag har förändrats, har ju samhället inte direkt stannat som det var för 80 år sen. Jag förstår bara inte varför folk förväntar sig att mitt liv är gjort av regnbågar och soliga dagar! Och det är nu vi kommer tillbaka varför jag gjorde denna blogg med just detta inlägg, jo, för förlåt mig om du trodde att mitt liv är en regnbåge med pysslingar på andra sidan av regn-
Till exempel ett konstverk som är hur coolt och unikt som helst. Alla skulle nog bara kollat på konstverket men inte brytt sig om vad som låg bakom hela konstverket. Jag kan inte fatta att jag jämför mig själv med ett konstverk men så är det. Det är inte bara jag som har det såhär utan många andra också! Det är helt enkelt inte lätt att vara och att vara som alla andra vill att du ska vara. Japp, nu kollar de flesta i min skola och även andra på denna blogg. 50% känner igen sig själva, den andra halvan är de som förväntar sig mer än vad de kan få. Låt inte någon ta ner dig. Jag kanske inte kommer att lyckas i allt eller så gör jag det. Jag kanske blir som alla förväntar sig att jag ska vara eller inte. Jag vet inte. Men vad jag vet är att det har fanimej inte med dig att göra. Tack och adjö. Shamm
Sagan om ringen Det var en mörk kväll då allt hände, stjärnorna lyste och himlen var klar. Jag satt i mitt rum och visste inte vad jag skulle göra. Jag hade tappat bort ringen som jag hade fått av min mormor. En ring som jag älskade. Jag hade alltid med mig den där ringen var jag än gick. Den gav mig tur på något sätt men nu hade allt blivit upp och ner. Min mormor blev påkörd igår. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag var det enda barnet så jag hade inte någon bror eller syster att prata med och mina kusiner bodde för långt bort. Det tog ungefär två timmar att åka till dem. Mina föräldrar åkte till sjukhuset till min mormor. Det värsta var att jag var där när min mormor blev påkörd, hon gick till Tegelrosen för att prata med mig. Tegelrosen var en plats som vi brukade gå till, det var ett konstverk som låg vid Ekholmsvägen. Vi brukade gå till det varje månad. Min mormor var som min kompis, syster och som min mamma. Jag såg hur min mormor höll på att dö. Jag kunde inte göra någonting. Jag stod bara där, jag var helt chockad. Det var vid Tegelrosen som hon blev påkörd. Jag kunde inte prata eller säga någonting. Det kom bara fler och fler människor och det var ganska många som hade ringt efter ambulansen. Min mormor låg på sjukhuset. Jag ville inte åka dit för att se henne. Jag ville inte se hur min mormor höll på att dö. Min ring som jag hade fått av henne var fortfarande borta. Klockan var 5:20 på eftermiddagen och jag ville ta en promenad till Tegelrosen för att ta lite frisk luft. Tegelrosen låg vid Vårbergsvägen-Ekholmsvägen. Den var placerad på en kulle. Jag var trött men jag kunde inte sova, jag tänkte på allt som hände. Jag fick bara mer och mer otur. Min ring hade försvunnit, min
mormor blev påkörd och nu så hade jag också fått F på mitt senaste matteprov. Det var en ny dag och jag hade vaknat tidigt. Jag tog på mig en tröja och en byxa och skyndade mig till Tegelrosen. Det var en solig och varm dag. Jag gick till Tegelrosen och satte mig nära den. Jag var så ledsen att jag inte kunde tänka på något speciellt. Det kändes som att allt var svart. Plötsligt så såg jag något rosa. Det var en rosa blomma. Jag kände igen den. Den liknade min blomma, den som jag hade på ringen. Jag gick närmare den och då såg jag att det var min ring. Den låg i en svart låda. Det var också ett litet huvud där. Det var en killes huvud som låg bredvid min ring. Jag blev överlycklig när jag såg min ring att jag satte på mig den jättesnabbt. Jag sparade den svarta lådan och huvudet, sedan gick jag hem. Jag sprang hem. Mina föräldrar hade kommit hem, jag blev orolig. Jag trodde att det hade hänt något så jag frågade min mamma om mormor mådde bra. Min mamma var glad när hon kom, hon sa att mormor hade klarat sig och att hon kommer hem från sjukhuset nästa lördag. Jag hade inte förväntat mig sådana bra nyheter. Allt var helt perfekt. Äntligen hade allt blivit bra igen. Manar
Kriminell En måndag kl. 9.30 föddes jag. Jag var gjord av lera. Eleven som skapade mig hette Alex men det spelar ingen roll för jag har redan dödat honom. Jag dödade inte honom direkt. Jag skulle bli miljonär om jag dödade honom och så gjorde jag det. Det var ett beställningsjobb. Det var Doktor D som var min chef som hade sagt åt mig att göra det. Han var en stor och stark fågel, den kriminellaste fågeln i staden. Jag visste inte varför jag skulle göra det. Han sa att det var en hemlighet. Alex tillverkade mig, och en natt i julas önskade han att jag skulle bli levande. Då började mina lungor andas och mitt hjärta pumpa. Jag kunde andas! Jag var snäll från början. Jag visste inte att livets mening var pengar. Två år senare blev jag vuxen. Nu bodde jag hos Alex familj i ett fågelfängelse som människorna kallade en bur. Jag ville fly och simma i pengar. Nu fattade jag att livet var pengar, eftersom jag hört att Alex pappa sagt att jag älskar pengar och då fattade jag så klart att pengar var livet. Jag vaknade en morgon när Alex skulle ge mig mat. Då ringde det på mobilen i köket. Han gick till köket men glömde burdörren öppen. Nu kunde jag fly! Jag flög ut och kände redan lukten av frihet. Jag såg korridoren och en massa andra rum. Alex pappa skulle till jobbet. Han hade på sig en skjorta och en byxa. Han öppnade dörren. Jag såg solen lysa och barn som sprang. Jag gick mot dörren. Då hörde jag Alex säga ett namn Kriminio. Jag har aldrig hört namnet. Men jag brydde mig inte. Jag susade ut genom dörren. Jag såg många hus, träd och en massa människor. Alla hade på sig olika kläder. Sen blev allt bara svart. Då vet jag inte vad som hände. När jag vaknade såg jag en fågel. Det var första gången som jag träffade Doktor
D. Han såg elak och taskig ut. Han var stor och hade tatueringar nästan överallt. Då började han prata. -
Hej och välkommen, sade han och började skratta.
-
Tack, sade jag och var rädd.
-
Var inte rädd. Jag kommer inte att göra dig illa. Jag är din pappa och nu vill jag att du ska fortsätta på min väg, sade han
-
Jag fattar inte. Om du var min pappa så skulle du veta vad jag heter, sade jag. Min röst ekade över hela rummet.
-
Du heter Krimmo. Jag heter Doktor D.
Jag blev förvånad. Jag visste inte vad jag skulle göra. Rummet var mörkt och det enda jag såg var Doktor D. - Jag har alltid varit med dig. Vill du jobba åt mig, sade han och såg allvarlig ut. -
Jag vet inte riktigt, sade jag.
-
Jag kommer ge dig pengar, sade Doktor D.
-
Ja okej, vad vill du att jag ska göra, sade jag
-
Du ska stjäla saker. Vi börjar imorgon, sade han.
Han gav mig spruta som jag somnade av. Nästa morgon vaknade jag. -
Har du redan vaknat, sade han. Gå ut och ta någons plånbok, eller vänta, låt mig visa hur du ska göra.
Han gick ut. Det var kanske femtio människor där ute. Jag såg inte hur han gjorde, men han kom ut från folkmassan med tre plånböcker. -
Nu är det din tur, sade han.
Jag flög in i folkmassan. Jag såg två plånböcker. Jag gick mot en och tog den med mig. Den andra kunde jag inte ta det var försent. Jag kom ut med en plånbok men Doktor D var stolt ändå. Sen gick livet vidare. Jag stal mer och mer. Jag blev proffs på att stjäla saker. Nu simmade jag i pengar. Jag var stark och hade nästan samma tatueringar som Doktor D. En natt så sa Doktor D att jag ska göra någon jätte stort. Jag skulle stjäla en pistol och ge den till Snackgänget. Jag har aldrig hört talas om dem men jag ville göra det ändå. Ja, jag vet inte vilka det var, men det lät enkelt. Men ändå var jag nervös. -
Hur ska jag få tag i en pistol och vilken slags pistol, frågade jag.
-
Ja, från ett museum. Det är en guldpistol. Vi gör det nästa gång, svarade han och la sig på marken och sov.
Då la jag mig också och somnade. Jag vaknade på morgonen. Han packade några saker som reserv, en kniv. - Vilket museum, frågade jag? -
Sluta fråga, sade han strängt.
Vi flög över hela stan. Vi stannade vid ett stort museum som var stängt. Jag kunde redan se guldvapnet från fönstret. - Nu sticker jag, sade han. -
-
Men.. men, sade jag.
Sluta fråga. Du hittar Snack-gänget vid hörnet vid gata 133. Bry dig inte om de säger något, bara ge dem guldpistolen och fly därifrån, sade han.
Då stack han. Nu var det dags att bryta sig in i museet och ta den. Jag gick runt hela museet och jag såg ett öppet fönster. Jag flög igenom fönstret och var inne i museet. Det var många saker jag såg. Då fick jag syn på guldvapnet Doktor D snackade om. Jag tog det och flög ut igenom fönstret. Det var inte så svårt tänkte jag. Nu gällde det att hitta Snackgänget. Jag hittade dem. De var många. Jag var rädd. Jag gick till dem. Jag frågade var deras chef var och de visade mig vägen. Det satt två människor där. - Här är er pistol herrn, sade jag försiktigt. -
Tack, sade de snällt.
Det gjorde mig lugn. Jag kände inte dem men de verkade vara snälla. Jag hörde ett pistolskott och sen vet jag inte vad som hände. Men jag såg bara svart och kunde inte röra på mig. Sen kunde jag inte ens känna. Då dog jag. Nuren
Kingston Kingston är en man som är 27 år gammal och bor på Äspholmsvägen, i Skärholmen. Kingston är lite mörkhyad och lite ljushyad, man kallar den hudfärgen för mulatt. Kingston älskar godis. Kingston gillar att baka också, hans favoritrecept är kakor och det tycker han är riktigt gott. Kingston brukar ibland säga ”Ingen iphone, inget liv”. Kingston tyckte att det var fint väder så han gick en promenad runt Idholmsvägen, han såg många statyer under sin promenad, men det var bara en som lockade honom, det var ”Ung mor”. Ung mor är en staty, det är en kvinna som håller en liten pojke i handen. Pojken är hennes son. Kingston tog upp sin Iphone och började ta bilder med framkameran, det kallas selfies. Han tog många bilder och gjorde olika grimaser, några bilder var med mamman och några med barnet. När han var på väg hem så tog han upp sin iphone och kollade bilderna, han såg att han hade olika grimaser på bilderna men hur kunde statyn ha olika grimaser, barnet också? Alla hade olika grimaser. Kingston började gå tillbaka till statyn och tänka hur han inte märkte att de ändrade grimaser, eller så hade han blivit knäpp. När Kingston var framme så kollade han ungefär tio minuter på mammans ansikte och efter det tio minuter på barnets ansikte. Inget hände, ingen ändrade grimas. Han tog en selfie med mamman, då hände det, hon grimaserade. -
Yes, jag filmade hennes ansikte! sa Kingston glatt.
-
Ge mig luren, sa statymamman hest.
Kingston stannade till, han började sväva och landade bredvid mamman. Kingston kunde varken prata eller röra på sig, han blev till brons liksom de andra statyerna. Kingston kunde se alla människor som gick förbi, tittade och smekte honom. De tre statyerna kommunicerade med varandra på språk som kallas statyriska, inga människor kunde höra det språket. Några månader senare så kom ett barn med sin pappa. -
Pappa jag sa ju det, statyn heter inte ”Ung mor”, sa den lilla pojken med ett leende. Pappan gick närmare och läste, det stod:” Kingston och ung mor”.
-
Men min son, för några månader stod det bara ”Ungmor” och det var bara två statyer, inte tre, sa pappan förvirrat.
Kingston trivdes och levde lyckligt som staty med de andra, de lärde känna varandra och det lilla statybarnet hade faktiskt blivit längre. Kingston och Ung mor gifte sig efter några år och barnet var lyckligt, de kunde aldrig röra på sig men de visade kärlek på statyriska. Skylten ändrades till ” Familjen Kingston”. Suliman
Kasperteater Jag kom precis hem i värmen efter en långpromenad med min hund Alex i riktig vidrigt väder. Trots kylan och snöovädret och all snö så fick jag massor av ny härlig energi. På kvällen hade vi bestämde att vi skulle gå på bio, jag och min bästa kompis Sara. Innan bion ringde hon mig och sa att hon hört att det fanns en teaterskola som letade efter tre ungdomar, de har skrivit på nyheterna att de vill ha tre ungdomar.
läxan måste jag lämna imorgon. Och jag måste träna på hur man kan prata eller stå på en teater. Nästa dag ringde teaterchefen pappa och sa att jag fick på jobbet. Jag blev så glad när jag hörde att jag hade fått jobbet. Jag sprang till mitt rum och hämtade mobilen och sen ringde jag till Sara. -Jag fick jobbet, sa jag. - Va bra att du fick jobbet. Saagi
-Jag vet att du gillar att spela teater, så vill du anmäla oss? sa Sara och jag sa självklart ja. -Jag vill gå på teater men problemet är som du vet att jag är väldigt blyg och tyst framförallt framför folk, sa jag. - Vi löser problemet det gör inget, sa hon och då blev jag lugn. Jag berättade för mina föräldrar och de sa okej. De visste att jag gillade teater. Jag och min pappa skulle prata med chefen för teatern klockan tre. Klockan var två på dagen så vi gick till chefen, jag och min pappa. När vi kom ditt såg jag halva min klass och jag pratade med dem, och pappa pratade med chefen. -Hon kan komma imorgon, vi ska kolla hur mycket teater hon kan, sa chefen till min pappa. Vi kom hem, jag åt middag, det var väldigt fint väder. Bakom mitt hus fanns en stor park, jag hämtade min hund Alex. Vi lekte där tills mamma ringde mig. -Du är försenad, du måste komma, annars hämtar jag dig, sa hon argt. Och sen sprang jag snabbt, mamma var arg, jag gick in på mitt rum och gjorde mina läxor. Det var tisdag och
En ny staty byggs bredvid Tegelrosen Bredvid statyn Tegelrosen som ligger vid Ekholmsvägen 79 så har de byggt en ny staty som har fått namnet Fatimahanden. Fatimahanden är en hand som har tre fingrar och ett öga i mitten, som nämligen ska sprida glädje. Idag på morgonen kl.9.40 samlades alla barn och vuxna bredvid statyn Tegelrosen för att se den nya statyn som konstnären Gracia Beyoncé Seraphin har gjort, Tegelrosen är en ovanlig glad skulptur som är placerad på en kulle. Flera hundra personer från Skär-
holmen samt Vårberg samlades framför den nya skulpturen Fatimahanden. – Fatimahanden ska sprida glädje till både stora och små, avslutar Gracia Beyonce Seraphin. Det har inte ens gått 24 timmar och den är redan barnens favoritstaty, säger förskolan på Ekholmskolan. Den nya statyn ska inte bara sprida glädje, utan den ska också sprida tur till alla. – Den ska sprida tur till alla som har det svårt, avslutar Gracia Beyoncé Seraphin. Fatimahandens konstnär: Gracia Beyonce Seraphin. Gracia
Den fulla tomten Hej, jag heter Emil och jag är antagligen en helt vanlig kille som just fått mitt första jobb. Det gick inte helt lätt, det var mycket problem på vägen. Om du läser vidare ska du snart få reda på hur allt gick till. Det var en solig dag och jag hade det just så perfekt som man har i alla historier. Jag och min sambo Elina firade att jag hade blivit anställd på ICA som tomte inför jul. Jag skulle börja vid klockan fem. -
Vad gjorde du av mina tomtekläder, Elina? frågade jag och klev in i köket där hon satt och drack kaffe.
-
Jag har inte rört dem alls sedan du tog hem dem från jobbintervjun, svarade hon lugnt.
-
Det måste du visst ha gjort, skulle jag ha rört dem, jag la dem på stolen i mitt rum?!
Jag tystnade och tittade på henne. Jag var arg, det måste varit hon som hade rört dem, vem hade det annars varit? -
-
Jag har inte rört dina dumma kläder! röt hon tillbaka. Hon var röd i ansiktet och hennes armar stod ut i en arg gest. Vem var det då? En tomtenisse eller? Det måste ha varit droppen för henne för hon rusade ut ur köket. Hennes blåa ögon blixtrade av ilska och hennes bruna hår slog mot min axel när hon rusade förbi.
Jag var fortfarande arg när gick in på toaletten för att borsta tänderna. Jag satte mig på toalettstolen och såg
kläderna ligga på golvet bredvid handfatet. Jag klädde på mig kläderna och bestämde mig för att gå på puben innan jag skulle börja jobba, bara en sup skulle väl inte göra något. När jag väl hade börjat dricka de starka dryckerna kunde jag inte sluta, jag glömde alla bekymmer och även tiden. Men när jag fick syn på klockan så reste jag mig på svaga ben och hasade ut ur baren. Jag kom en minut försent och jag mådde så illa att jag knappt kunde andas. När barnen kom fram till mig med önskelistor så jag åt dem att dra till dagis eller något liknande. En mamma med blont, långt hår gick och skvallrade för min nya chef som bad mig att genast komma in på hans kontor. - I dag är det din första dag hos oss på ICA och du kommer hit full?! nästan röt han åt mig. -
Du… du har en ganska så snygg näsa…, svamlade jag, nästan lika snygg som min hunds. Jag vet inte riktigt varför jag sa så eftersom jag inte hade någon hund.
-
På den kommentaren tänker jag svara att du genast måste sluta här på ICA, svarade han och reste sig upp ur stolen och följde mig ut, med tomtedräkt och allt.
Eftersom att det här är den sorgliga biten i berättelsen så regnade det såklart ute. Min före detta chef gick in igen. Jag vaknade upp lite från mitt omtöcknade tillstånd av att den kalla vinden och regnet piskade mig i ansiktet. Vad hade jag gjort? Min flickvän var arg på mig och jag hade just blivit sparkad från mitt första jobb!
Jag bestämde mig för att jag behövde ta en promenad. Jag följde vägen bort från centrum med min röda tomtemössa slängande framför min näsa. På vägen där jag gick hittade jag en pinne som var gjord av metall och en hammare med ett stort metallhuvud. Jag plockade upp mina fynd och fortsatte längs vägen. Jag suckade och satte mig på en bänk. Jag lutade huvudet bakåt så pass mycket att jag kunde se att det var en stor sten bakom mig. Utan att tänka tog jag mina nya fynd och började hacka på den gråa stenen. Jag hackade hela morgonen och sedan ringde jag till min arga flickvän för att be om förlåtelse. Hon svarade genast att allt var okej och undrade var jag var. -
Jag är på Ekholmsvägen 63, svarade jag. Har du lust att komma?
-
Självklart, svarade hon glatt och lade på luren.
Tio minuter senare så var hon där.
-
Men Emil sa hon förvånat, har du gjort den här?
-
Ja, jag gjorde det när jag var full och ledsen över att du var arg på mig.
Elina ryckte upp telefonen och ringde till en journalist. Hon pratade i några minuter och sedan lade hon på och kramade om mig. -
De kommer för att fota ditt konstverk och sedan ska den invigas om några veckor!
I slutet av den här berättelsen så blev jag känd, gjorde många skulpturer och jag gjorde dem alltid med min tomtedräkt på, men de gångerna så var jag faktiskt helt nykter. Anna
Den nyfödda renkalven!
den. Jonatan letade efter en hemlig plats i en halvtimma och som tur var hittade han en plats till slut.
Det var en dag som Jonatan stod och kikade ut genom fönstret, han tyckte att det var så vackert med vinter, stora höga träd fulla med snö, det var så vitt på marken så att det glittrande på snön.
Nästa morgon gick Jonatan ut för att gräva en grop och lägga den döda renkalven i gropen, någonstans långt bort. När han var ute med kartongen mötte han sina vänner. Sara som var Jonatans bästis undrade vart han skulle gå och frågade: - Vart ska du gå Jonatan, frågade Sara med en förvånad röst.
Efter en stund såg han en renkalv som var liten och söt, den var kolsvart och gick på den vackra vita snön. Jonatan knackade på fönstret lite så att kalven kom fram till fönstret, så att han kunde se den ännu bättre. Han knackade försiktigt tills den kom fram och sedan knackade han igen men då blev kalven rädd. Kalven sprang mot bilvägen, men då var det en bil som körde på renkalven i rasande fart . En tjej klev ur bilen, hon såg full ut och när hon såg renkalven blev hon rädd och visste inte vad hon skulle göra. Hon började skrika och svära: - FAN… FAN VART KOM DE PROBLEMEN… Tjejen klev in i bilen och försvann. Jonatan tyckte att det var hans fel att en liten vacker renkalv dog, eftersom han stod och knackade på ett fönster så att den blev rädd och sprang mot bilvägen och blev påkörd. Jonatans mamma ropade honom till middagen: - Jonatan kom och ät, sa hans mamma. -
Ja, ja jag kommer, svarade Jonatan med irriterad röst.
När Jonatan gick och åt middag tänkte han bara på renkalven som blev påkörd, han tänkte gå ut och ta den men det gick inte tyckte han. Efter maten gick han ut och la renkalven i en stor papperskartong men han visste inte var han skulle lägga
Jonatans röst skockade sig och han svarade henne, - Jag ska gå till miljöstugan för att slänga sopor och därefter ska jag till min kusin som bor i Farsta, svarade Jonatan snabbt. Men Sara förstod att det var något och sa hejdå. När hans vänner hade gått så tog han ett djupt andetag och fortsatte tills han hittade en stor skog. Det fanns redan en övertäckt grop i den stora skogen och när Jonatan märkte att det redan fanns en övertäckt grop blev han nervös för att han trodde att det var en annan renkalv som hade dött. När han var framme vid gropen såg han en stor sten och på stenen stod det RIP. Jonatan blev förvånad och tänkte att han skulle gräva en grop bredvid den andra gropen och då grävde han en grop. Han la ner renkalven i gropen och täckte över den med jord. Sedan ställde han dit en sten, R.I. P, precis som den andra. Det enda spåret som nu var kvar av renkalven var blodet som hade droppat hela vägen till gropen. Sefa
Den ensamma kalven Vad var det som hade hänt? Den konstiga känslan av de små regndropparna som föll på mitt huvud, den kalla luften som fick mig att känna mig mer ensam än jag redan var. Vad skulle jag göra här i den mörka och kalla natten? Det var i alla fall det sista jag hann tänka på. Jag hade precis fyllt ett år, jag hade fortfarande svårt att gå men det hade att göra med att mitt ben blev skadat när jag föddes. Men jag hade överlevt ändå. Det var en varm sommardag, solen sken som bara den, blommornas doft spred sig runt hela ängen och gräset var grönt som det skulle vara, det var just en sån dag vi renar skulle passa på och beta. Jag satt på gräset med min mamma, allt var lugnt och bra tills ett gigantiskt moln kom fram, en hård och kylig vind kom mot oss. Det var som om jag var i en mardröm. Helt plötsligt kom en regnstorm och det kom stora blixtar och en slog ner i det gröna gräset innan jag hann blunda. Men jag önskade faktiskt att jag hade blundat, jag såg det jag inte ville se. Alla renarna sprang iväg, jag och min mamma sprang tillsammans. Vi sprang genom en stor och kolsvart skog och när jag hade sprungit över gatan, så tittade jag mig runt omkring, jag fick en stor chock när jag märkte att min mamma var borta. Vad kunde ha hänt henne? Hemska tankar snurrade runt i mitt huvud, och sedan satt jag här i regnet helt ensam och övergiven. Ni kanske inte tror på det här men nu blev jag ett spöke och jag såg vem som gjorde min staty. Dagen efter att jag hade dött var en härlig och solig dag, det var inte så många som gick förbi det här stäl-
let som jag var på, man kan säga att platsen var övergiven. Men helt plötsligt hörde jag någon som visslade, först trodde jag att det var en fågel som visslade, men den omöjliga känslan kom fram, det kändes som om jag hörde vår flockledares röst, det kändes omöjligt men det var sant. Han såg mig och kände genast igen mig, han tyckte att det var så sorgligt att jag hade dött, han ville att alla skulle minnas mig så han gjorde en staty av mig. Jag har inte så mycket mer att berätta, min tid som spöke är snart slut, hoppas ni har en trevlig fortsättning. Irene
lan. Jag hade D i alla ämnen förutom musik som jag hade A i, berättade Leris.
Bäst i Stan! Leris är en kille i 19-årsåldern och hans favorithobby är att spela olika instrument med olika ackord. Han spelar oftast elgitarr och keyboard. Hans föräldrar hade dött i en bilkrasch när han var tio år. Ingen visste att Leris föräldrar hade dött så han levde själv tills han blev 15 år, då han blev skickad till en familj som bodde i Umeå i norra delen av Sverige. Han bodde där tills han blev 18 år och blev myndig så att han kunde flytta tillbaka till Stockholm. En dag skulle han träffa en journalist för han skulle ge en konsert vid den berömda statyn ”Musikalisk rörelse”.
-
Hej! sa journalisten med ett glatt ansikte.
-
Hej, sa Leris vänd mot journalisten.
-
Kan du berätta för oss hur du blev så bra på att använda olika ackord och hur du blev så bra på att dansa? frågade journalisten.
-
Självklart kan jag göra det! svarade Leris, men först går vi in simhallen här bredvid.
-
Nu kan jag berätta historien om mig själv, sa Leris.
-
När jag var liten så undrade jag hur det skulle vara att uppträda med en konsert vid den berömda statyn ”Musikalisk rörelse”.
-
Jag tränade själv utan att någon hjälpte mig med att lära mig ackord och dansa eftersom mina föräldrar hade dött i en bilkrasch, så jag gjorde allt själv samtidigt som jag gick på sko-
Det kom ut en rik och äldre utseende dam, med en stor hatt med blommor på, från Skärholmens simhall och gick mot Leris. Hon ville fråga om Leris skulle ha en konsert vid den stora statyn. -
Du ska ha en konsert i kväll va? undrade kvinnan med en konstigt min i ansiktet.
-
Ja, jag ska ha det, svarade Leris.
-
Okej! sa kvinnan.
Klockan var nu 19:57 och konserten skulle börja snart, den skulle börja kl. 20:00. Leris var jätte spänd inför konserten, han var ganska blek i ansiktet. När klockan var åtta började Leris konsert och precis när den började så skrek, visslade och klappade alla med sina händer. Applåderna gjorde så att Leris blev glad och kände sig lugnare. Efter konserten vid statyn ”Musikalisk rörelse” ville alla att han skulle sjunga igen. Men han orkade inte eftersom hans nästa konsert var i Hollywood veckan efter. Istället för att bli bäst i staden blev han en av de bästa i Sverige och i framtiden kanske Leris till och med blir bäst i världen. Emre
Axell och Alex
-
Renkalven ville nästan hoppa av tacksamhet. Det syntes att han var glad för att Axell och Alex ville hjälpa honom.
Det var en gång två fåglar som hette Axell och Alex. -
Kom så går vi och flyger och letar efter maskar, sa Axell till Alex.
-
Ok, sa Alex till Axell.
-
Vad ska vi börja med då? frågade Alex renkalven.
-
Vi ska börja med att åka till mannens parkering och börja sälja bilar, sa renkalven till de två fåglarna.
Efter en stund när de var ute och flög såg de en nyfödd renkalv som var hotad av en man. Mannen var klädd i en svart rock och hade en snygg svart hatt. När mannen hade gått så flög de ner till renkalven och landade bredvid den. -
Vad hände? frågade Axell renkalven.
-
Mannen hotade mig och sa att jag aldrig mer kommer att få se min mamma om jag inte säljer stulna bilar från Finland, sa renkalven.
-
Kan ni hjälpa mig? frågade renkalven.
-
Låt oss tänka, sa Axell.
-
Vi kan inte säga nej, sa Axell. Vi måste hjälpa renkalven. Minns du hur det var med vår mamma? frågade Axell. Alex började nästan gråta när Axell påminde honom om mamman. Axells och Alex mamma blev tillfångatagen av en man som sålde stulna bilar från Finland. Mannen krävde att de skulle betala 500000 kronor och att de inte skulle ringa polisen, då skulle de få deras mamma tillbaka men det fick de inte.
Ok, sa Axell till renkalven.
Axell, Alex och renkalven gick den långa vägen till mannens parkering. När de gick på gatan blev de jagade av poliser för att renkalvar inte får vara i staden. De sprang allt de kunde tills de såg mannens parkering och då gömde de sig bakom bilarna. -
Ska vi verkligen gå dit, frågade Axell.
-
Jo, sa renkalven. När de gick in i mannens hus ropade de efter mannen men ingen svarade.
-
Ska vi titta runt lite, frågade Alex
-
Ok, sa renkalven och Axell. De tittade runt i lokalen och de tyckte att det såg ut som i en skräckfilm. Efter en stund hörde de steg närma sig, de var helt tysta men sen blev allt vitt och de vaknade i en cell, i ett fängelse.
-
Var är vi, frågade Axell.
-
Ni är i Alcatraz, sa en mörk röst.
-
Varför är vi här? frågade Alex.
-
För att ni gjorde inbrott och förstörde saker, sa den mörka rösten.
-
Hej grabbar, sa en mörk hundröst. Axell, Alex och renkalven vände sig om och såg en pitbull.
-
Vi vill inte ha problem, sa renkalven.
-
Det är lugnt, sa pitbullen.
-
Varför sitter du här? frågade Axell.
-
Jag har mördat en snigel, sa pitbullen.
-
Vad sitter ni för? frågade pitbullen.
-
Vi sitter för att vi gjorde inbrott och förstörde saker, sa Axell.
-
Vad heter du? frågade Alex.
-
Jag heter Rex, sa pitbullen. På natten stank det svettiga kroppar och sängarna var så hårda att golven i cellen var mjukare. Nästa dag fick de vakna tidigt och gå och äta middag, maten var så äcklig att även en människa som inte hade ätit på tre veckor inte skulle äta det. Sen fick de gå tillbaka till cellen.
-
Vi måste komma på en plan så vi kan fly, sa Rex.
-
Ok, sa alla tre djuren. Timmarna gick långsamt och ingen kom på något. Till slut kom Rex på en plan.
-
Ok grabbar, jag kom på en plan, lyssna på mig. Renkalven ska låtsas att han mår illa när en polis kommer, så tar jag handen om resten, sa Rex.
-
Ok, sa alla. Så gjorde renkalven så som Rex sa. Vakten gick in i cellen och frågade vad som hände, då knockade Rex honom och de lyckades fly.
Kuba
Ljusets Änglar Kapitel 1. I ljusets rike
– … Laila… Josh... Kom hit! sa jag. – Vad har hänt? undrade de med en förvånad blick. – Änglarådet har kallat in oss på möte med de första, svarade jag bekymrat.
Hej! Jag är Natacha och jag ska berätta om den dagen då jag och mina bästisar Josh och Laila blev valda till änglavärldens beskyddare… hur som helst nu börjar vi med historien… Jag är Natacha och detta är min historia…
Jag och mina två vänner var på väg till rådet för att ta reda på vad de ville prata med oss om.
En dag lik alla andra var jag uppe och gjorde mig redo inför Änglaskolan. På vägen till skolan mötte jag mina bästisar Laila och Josh, men jag kallar dem för mina potatisar.
– Ni har kallats hit idag för att ni ska få ett uppdrag…
Skolklockan ringde och vi hade musik vi skulle sjunga ”Happy” av Pharrell Williams. Samtidigt i mörkrets rike – Är truppen redo, frågade mörkrets ledare som hette Chubby Bunny. – Ja sir, svarade en av hans hantlangare – Bra… tiden är snart inne då vi kan sprida skräck över hela världen, sa Chubby Bunny ondskefullt och skrattade högt. Tillbaka i ljusets rike – Äntligen är det rast, sa Laila. – Det har du rätt i, sa Josh.
När vi var framme och hade gått in i salen så stod de första där och sa:
– Vi är villiga att göra vad som helst för vårt folk, sa vi alla tre samtidigt, som om vi hade samma tankar och de såg glöden i våra ögon. Vi skyndade oss iväg till mörkrets rike där Chubby Bunnys trupper gjorde sig redo inför strid. När vi var utanför portarna klädde vi ut oss till tre av mörkrets änglar. Vi lyckades smyga oss in obemärkta. När vi var på väg in till slottet stannade vi utanför för att kunna kontakta de första. När vi var klara smög vi in samtidigt. När vi var inne i slottet fanns det en lång sal där Chubby Bunny satt och sedan sa: – Jag började undra om ni skulle komma… Hur det hela slutade förtäljer inte historien men ni kan tänka ut det själva… Deana
Skulpturpark Skärholmen/Vårberg I ett begränsat område kring Idholmsvägen/ Ekholmsvägen finns inte mindre än 15 skulpturer, 13 i brons, en i järn och en i tegel. De allra flesta är från 1968-69. Då byggdes stadsdelen och skulpturerna är resultatet av den så kallade enproncentsregeln, en rekommendation som innebär att en procent av den totala byggnadskostnaden ska avsättas till konstnärlig utsmyckning. Brons är ett fantastiskt material. Många av konstnärerna bakom verken i kulturparken lever inte längre, men deras skulpturer står där år efter år, i ett skick som om de hade satts upp igår. Kortfattad information kring skulpturerna och deras konstnärer finns i en folder som gavs ut av Skärholmens Stadsdelsförvaltning i samband med Kulturhuvudstadsåret 1998. Den finns att hämta hos Skärholmens stadsdelsförvaltning. På nätet finns http:// sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3% B6ver_offentlig_konst_i_Stockholms_sydv%C3% A4stra_f%C3%B6rorter vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv
Moment av Lennart Källström, brons. Ekholmsvägen 63.
Tegelrosen av Ulf Sucksdorff, tegel, 1967. Vårbergsvägen/Ekholmsvägen.
Nyfödd renkalv av Asmund Arle, brons,1968. Idholmsvägen 87.
Musikalisk rörelse av Ebba Ahlmark-Hughes, järn, 1981. Simhallen.
Kasperteater av Göran Strååt, brons 1968. Idholmsvägen 56.
Snack av Inga Hellman-Lindahl, brons, 1968. Bodholmsgången/Idholmsvägen 131.
Evig kretsgång av Stefan Thorén, brons, 1968. Bodholmsgången/ Ekholmsvägen 15
Ung mor av Gunnar Nilsson, brons, 1969.Idholmsvägen 152 .
Kasper Renkalv Moment Ung Mor Musikalisk rรถrelse Tegelros Snack Evig kretsgรฅng