Det första konstäventyret/Tidsresan:
! A N R E S L E T T Ä R BE
Tidsresenären Leopard anfallen av två doggar Mitt hjärta dunkade så hårt att det kändes som om det skulle dunka ett hål i mitt bröst. Jag tog tag i Kais hand, räknade till tre och hoppade ut. Jag drog ut fallskärmen ur dess väska. Vinden var så stark att jag tappade greppet om Kais hand. Jag kastade en snabb blick upp mot planet och såg hur folk kastade sig ut för att rädda sina egna liv. Man hörde bara skrik och kände bara lukten av rök. Jag försökte ta mig samman, men jag lyckades inte. Var fanns Kai? Jag tittade runt omkring mig och märkte att han var försvunnen. ”Hjälp!” hörde jag någon skrika. Jag var för svag för att se vem det var. Hur kunde det här hända mig, jag som bara ville njuta av en semester med min älskling, som nu var försvunnen. Lever han? Jag kände hur tårarna började rinna ner för mina kinder. Jag var så borta att jag inte märkte att jag bara var några få meter från marken. Jag vaknade plötsligt upp, var var jag? Jag hade blod över hela kroppen. Jag hade hoppats på att allt som hade hänt var en simpel dröm.
Men det skulle vara omöjligt, eftersom Kai inte var här och det värkte i hela kroppen. Jag tittade runt omkring mig. Vilken konstig plats! ‟‟Var var jag? Var var Kai?‟‟ Jag försökte resa på mig, men jag hade för ont. Jag började krypa fram. Jag hann bara krypa ett par meter innan jag blev utmattad. Jag vilade i ett par minuter. Jag gjorde ett nytt försök att resa mig upp. Den här gången lyckade jag komma upp på fötter, och gick till den lilla stigen som verkade leda till någon sorts by. Det kanske fanns något snällt hushåll som skulle kunna hjälpa mig att tvätta mina sår. Jag var bara några meter från det första huset, och skulle knacka på dörren men ångrade mig när jag hörde skrik och tjut. - That‟s the Johnson family, they always fight. Jag vände mig om för att se vem det var som hade pratat. Det var en gammal kvinna med en vid kjol och en stor hatt.
-
What is the matter darling? Hon tittade på mig med en underlig blick.
Vart var jag egentligen? Hon talade engelska men hade konstiga kläder. Var jag i England? Hade de någon sorts maskerad? - Excuse me, where am I? frågade jag henne. Ännu en gång tittade hon på mig med en underlig blick. - Don‟t you know where you are? Have you hit your head with something? Darling, we are in Great Britain. And why are you covered in blood? Jag var inte så bra på engelska, så jag kunde inte förklara att planet hade börjat brinna och att jag hade hoppat ut ur det. Så fort jag började tänka på allt som hade hänt började jag gråta. Var fanns Kai? Kvinnan tyckte förmodligen synd om mig, för hon höll om mig och tog in mig i ett stort hus. Så fort vi kom in kom det flera flickor fram till oss. - Clean off all of her wounds, NOW! sa kvinnan till alla flickorna. De verkade vara slavar. Jag fördes till ett stort rum med ett stort badkar. Jag bad dem att gå ut, så jag kunde tvätta av mig själv. En av flickorna tog mina kläder och slängde dem, för de hade gått sönder och såg mer ut som trasor. Hon lade ditt ett par nya klädesplagg istället. -
You can wear these when you are finished.
Flickan steg ut ur rummet och jag blev kvar helt ensam. Rummet var ungefär lika stort som en lägenhet. Och det var bara badrummet. När jag hade badat klart tog jag på mig den vita dressen som flickan lämnat och klev ut. Jag blev fort omringad av flickor, som ställde många frågor om vem jag var, vart jag kom ifrån och så vidare. Men de blev snabbt tysta när kvinnan kom. - Get back to work, ladies! sa kvinnan med en hög röst. Genast sprang alla flickorna tillbaka till sina poster som om inget hade hänt. Kvinnan tittade på mig som om det var något fel.
-
Where are you from? frågade hon.
-
I am from Sweden, svarade jag nervöst. My name is…
Plötsligt hördes ljudet av krossat glas. Alla tittade på den krossade krukan som låg på golvet. - WHAT HAVE YOU DONE? skrek kvinnan. Hon sprang fram till flickan och gav henne en örfil. Flickan började genast gråta. Hela hennes kind hade blivit röd. - Serve the food! And you! Hon pekade på den gråtande flickan. Clean up this mess if you don‟t want another slap. -
Yes ma‟am, mumlade den gråtande flickan.
-
And you! Hon tittade på mig. Follow me!
Hon förde mig till ett sovrum, föste in mig och låste dörren. Jag greps av panik! Vad skulle jag göra? Jag tittade mig runt omkring och lät blicken falla på det stora fönstret. Jag lyfte upp nattduksbordet och kastade det mot fönstret. Fönstret gick sönder och jag hoppade ut. Jag landade på en mjuk buske och började springa. Kvinnan hörde säkert ljudet av krossat glas, för jag kunde se henne titta ut ur det tomma hålet i fönstret. Hon skrek något men jag hörde inte vad. Jag fortsatte springa tills jag inte orkade mer. Jag såg ett litet hus. Jag kunde höra ljudet av skällande hundar, men jag visste inte varifrån det kom. Jag gick till husets framsida, och stannade till direkt. Det var inget hus. Det var en sorts gammalt fängelse. Fast inte för människor. För djur. Jag klev in och lade mig på den stora hösäcken. Jag somnade nästan direkt… Nästa morgon väcktes jag av alla ljud. Det hördes fotsteg. Stegen hördes mer och mer. Jag sprang ut och gömde mig bakom det stora trädet som bara låg någon meter från fängelset. Jag såg hur två soldater kom släpandes med en leopard. De kastade in leoparden bakom gallret och låste. Springande kom två doggar som förmodligen ville döda leoparden. Som tur var kom de inte innanför. Soldaterna visslade på hundarna och de lydde direkt. Soldaterna gick
med hundarna, djupt in i skogen. När jag var säker på att de hade gått gick jag till leoparden. Den var väldigt lugn, nästan som om den vore tam, men jag lade märke till alla såren på kroppen. Som tur var fanns det en liten bäck precis bredvid, och jag tvättade alla leopardens sår, ett efter ett. Det hade gått flera dagar, leoparden hade blivit frisk, men jag var fortfarande förkrossad efter förlusten av Kai. ‟‟Kanske borde jag leta efter honom. ‟‟, tänkte jag ett fåtal gånger. Men vad skulle jag göra med leoparden då. Jag kunde inte bara lämna den här ensam. Den hade blivit som min bästa kompis. Jag hade faktiskt vant mig med att leva i skogen. Men jag gick alltid runt hungrig. Som tur var fanns det fullt med bär och frukt här. Jag hade just gett leoparden lite vatten som den kunde dricka, men jag var så trött att jag somnade vid dess sida. I nästa stund väcktes jag av vatten i ansiktet. Jag öppnade försiktigt ögonen och såg… KAI! Jag kunde inte tro mina ögon, till en början trodde jag att jag fortfarande sov och drömde, men nej! Det var verkligen han. Jag kramade om honom så hårt, jag ville inte släppa taget. - Jag är så glad att se dig, Jessica, sa han med sin lugna röst. -
Jag har saknat dig så mycket, jag vet inte var vi är. Vet du? sa jag medan jag kramade honom igen.
-
Du kommer aldrig att tro mig!
-
Vad pratar du om?
-
Jag läste en tidning på torget, och på den stod det 18 juni 1905. Som tydligen är idag!
-
Vad? Så du säger att det är 1905 just nu?
-
Just precis! Vi måste ha åkt tillbaka i tiden eller något. Förresten, varför sover du bredvid en leopard? Kai blängde på leoparden.
-
Lång historia.
-
Berätta!
Efter att ha berättat allt som hade hänt åt vi av frukten jag hade plockat och pratade. Vi försökte hitta ett sätt att förstöra låset på gallret så att vi skulle kunna släppa ut leoparden. En människa kunde lätt trycka sig in genom gallren men inte en så stor leopard. Eftersom Kai var stark kunde han ta sönder låset med en stor sten. Fast det lyckades han med först efter några dagar. Innan vi kunde öppna gallret kom soldaterna tillbaka. Den här gången hann jag och Kai inte gömma oss, och blev upptäckta. Kai öppnade snabbt gallret. Soldaterna reagerade också snabbt och sköt skott mot honom. Han föll ihop. Leoparden sprang ut och jag rusade mot Kai. Det kändes som att allt gick i slow motion. Jag kände hur Kai slutade andas och jag kände hur tårarna började rinna ner för mina kinder. Soldaterna märkte att de hade dödat Kai och rymde sin väg. Kvar var bara jag, helt ensam. Jag vände mig om och såg något svart komma emot mig. Men jag hann aldrig se vad det var förrän jag blev träffad av det. Jag öppnade mina ögon och märkte att jag satt i en taxibil istället för att sitta på marken i skogen. Och bredvid mig satt Kai. Jag tittade på honom med fasa i blicken. - Drömde du en mardröm? frågade han. -
Drömde? Va?
-
Ja, du somnade och jag ville inte väcka dig.
-
Var allt det där en dröm? Vänta! Vart är vi på väg? skrek jag. Taxiföraren tittade konstigt på mig.
-
Vi är på väg till flygplatsen, sa han chockat.
-
Nej, vi får inte åka! Mona
Valdemar Jag var i skolan när jag hörde en historia om den danske kungen Valdemar Atterdag, när han tog över Visby. På kvällen när jag somnade drömde jag att jag var i Visby. Jag såg vad kungen gjorde med folket, de skrek högt och grät, det luktade illa, det fanns människor som var döda. Han tvingade folket att lämna sitt guld i tre stora tunnor. Guldet skulle han använda till att förbättra vapnen. Jag hade en pistol med mig. Min uppgift var att skjuta den danske kungen Valdemar. Jag tänkte skjuta kungen på grund av det han gjorde med folket. Det såg ut som en stor folkmassa, alltså jätte-
många människor. Jag gick fram till en av människorna och frågade: ”Hur kan ni låta honom göra så mot er?” Han sade: ”Vi har inget val, om vi inte lämnar guld till kungen kommer han att döda oss.” Jag stod förvirrad och visste inte vad jag skulle göra. Jag tänkte skjuta den danske kungen men om jag sköt honom skulle soldaterna döda mig eller kanske fånga mig innan jag hann skjuta kungen. Jag gick fram till kungen och frågade: ”Varför gör du så mot folket?” Han stirrade på mig och sade: ”Varför bryr du dig om dem?” Jag sade: ”Men jag tycker synd om dem för att du dödar dem, du gör dem till slavar.” Sen efter en liten stund sade han: ”Jag gör så för deras skull, jag gör så för att om något land krigar mot oss kan vi skydda oss från det landet.” Jag sade: ”Ok, men du får inte döda dem om de inte ger dig guld.” Han stirrade på mig igen och sade ingenting. Sedan frågade jag: ”Kommer du att sluta med det du gör?” Han skrek till mig: ”VEM FAN ÄR DU ATT GE MIG TIPS!” Jag tänkte lite, sen drog jag fram pistolen och sköt honom, soldaterna var nära att fånga mig men då ringde klockan och det var skoltid. Fadi Naser
Tidsresenären (Leoparden i bur anfallen av två doggar) Jag satt på sängen, helt nyvaken. Jag tittade ut genom fönstret och såg att det var höst, sedan tittade jag på klockan och såg att den var 7.03. ”Väldigt tidigt, och mörkt” sa jag tyst och mjukt till mig själv. Jag började fundera hur jag kunde drömma om just den där tavlan, att jag var där. Det kändes som att jag var där på riktigt, inte i drömmen. Jag kände ju den friska luften. Såg vad som hände, visste vad som var runt omkring mig. Det kändes så verkligt när jag såg skogen, leoparden och jyckarna. När jag kände grönskans doft från skogen, den stora kattens avföring, lukten från jyckarnas stora munnar som var fulla med vassa tänder trodde jag fortfarande att jag var där. Jag hörde hur det blåste, hur jyckarna skällde och hur leoparden spann. Långsamt gick jag till leoparden och började klappa den. Pälsen var mjuk, len och man kände att den var
fräsch. Leoparden började spinna mer. Men jyckarna, de var två, var mycket aggressiva. Jag ville gå fram till dem och lugna ner dem, men jag vågade inte. Plösligt såg jag att leoparden tog ut sina klor ur sina trampdynor och då tänkte jag att den kanske skulle klösa mig. Jag gick ifrån den långsamt och lade mig i höet som var bakom en träplanka, och tittade både på leoparden och jyckarna. Det var det jag drömde om. Men jag vet fortfarande inte varför jag drömde om det. Jag tittade på klockan och såg att den var 7.08. Så kom jag på varför jag drömde om tavlan. Det började med att jag hade varit på ett museum. Ett stort museum med tavlor. Jag tittade på alla tavlorna, men fastnade speciellt för tavlan med leoparden och jyckarna. Innan jag skulle gå och lägga mig tänkte jag på tavlan, väldigt länge. Det var därför jag drömde om den. När jag vaknade var jag hemma
igen, eller hade jag varit det hela tiden? Men det kändes att jag var inne i tavlan på riktigt under drömmen. Jag undrade också varför leoparden och jyckarna var där. Men så kom jag fram till att det var en cirkus som djuren var på. Leoparden var inlåst i en bur för att inte fly och jyckarna vaktade den noga, men var aggressiva, för leoparden kanske hade gjort något dumt mot dem.
Jag kom även på varför jag kände all lukt, det var för att jag hade öppet fönster i mitt rum som ligger nära skogen. Jag ville drömma om samma sak igen, men tyvärr så gick det inte. Men jag var ändå glad att jag drömde en sådan fantastisk dröm. Claudia Balicka
Tidsresenären Jag vaknade på morgonen, och bytte om. Jag åt frukost i trägården. Det var en väldigt fin sommardag. Träden var gröna och blommarna doftade gudomligt gott. Jag promenerade till busshållplatsen för att åka buss till skolan. Det var en bil i närheten av busshållplatsen med två personer i. Jag vände mig om, med ryggen mot bilen. Plötsligt kom en av personerna bakifrån och höll för mina ögon och drog mig in i bilen, sedan körde de bilen med hög hastighet. Jag visste inte vart vi var på väg . Jag försökte fråga dem men fick inget svar. Jag skrek och skrek men de visade ingen respons. Till slut somnade jag i bilen.
Efter ungefär åtta timmar stannade bilen, då öppnade jag mina ögon och ropade: ”Hallå finns det någon där?” Jag gick ut ur bilen och tittade runt omkring mig för att se var jag var. De två som körde bilen hade försvunnit. Jag kände att någon slog mig i huvudet, men jag visste inte vem det var. Det kändes som om jag svimmade . När jag vaknade igen såg jag ett frukostbord som var dukat i en fantastisk trädgård, många delikata maträtter. Jag var vrålhungrig och det fanns en stol med en bänk vid bordet och jag tänkte sätta mig och äta. Innan jag åt kom plötsligt en kvinna med en bricka i handen. Jag ställde mig upp framför
henne och försökte prata med henne men hon förstod ingenting. Det visade sig att vi pratade olika språk. Jag trodde att de hade kört mig till mitt hemland och att det var min farmor som hade dukat fram ett frukostbord åt mig. Men det visade sig att jag hamnat i Stockholms skärgård. Hon var en trevlig och snäll kvinna men jag fattade inte vad hon sa. Så drog hon ut stolen och pekade åt mig att jag kunde sätta mig och äta. Jag satte mig snabbt eftersom jag var trött
och hungrig. Jag åt så mycket jag kunde, tills jag fick ont i magen. Jag somnade på stolen och kände ingenting igen. Jag vet inte hur lång tid jag sov i trädgården men jag vaknade glad och belåten. Så gav jag kvinnan en stor kram och bad henne att ta mig hem igen. Selevea
Tidsresenären Det är sent på natten. Jag är hemma och letar efter fakta om Karl den tolfte på datorn. Jag ser bilden på hans likfärd. Jag är trött. Jag håller på att somna. Plötsligt ändras färgen på min dator. Jag knackar på den och min hand försvinner in i datorn. Jag försöker dra tillbaka handen men datorn drar in mig igen. Jag kan inte hålla emot, jag håller i skrivbordet men kraften är för stark. Jag kommer att dö. Var är jag? Wow, det är verkligen kallt. Jag sitter på snö. Är det här en dröm? Nej, det är det inte. Det känns för verkligt. Jag behöver kissa. Jag gör det mot den här stora stenen. Någon kommer. Snabbt, snabbt! Jag måste gå. WOW! Vad fan, jag är på en klippa. Jag måste gömma mig. Vilka är de där? De har svärd och konstiga kläder på sig. Ehh, de luktar blod. De bär på någon. Jag kan inte se vem. Har de varit i krig?
Då slår det mig att det här är likadant som på bilden på datorn. Personen som de bär på är Karl XII. Han är död, slut, nere. Han kommer aldrig att resa sig igen. Jag borde kanske gå ner? De vet kanske hur jag ska komma härifrån. Jag går ner till soldaterna, de drar sina svärd. De springer mot mig. Jag springer iväg. Jag försöker förklara att jag inte är en fiende. De bryr sig inte ens om att jag är ett barn. De skriker bara samma sak: ``Jävla norrman!´´, på någon konstig gammeldags svenska. Jag börjar bli trött. Plötsligt kommer jag ihåg att det stod skrivet på internet, att förr i tiden brukade man hälsa på soldater på ett speciellt sätt i Sverige. Jag stannar och hälsar, precis som jag hade läst, men de jagar mig fortfarande. Jag vet inte
vad jag ska göra. Jag orkar inte springa så jag stannar och skriker SLUTA! De stannar, de backar ifrån mig. Det är helt tyst. Det är som att tiden har stannat Jag förklarar vem jag är. De lyssnar på mig. En av soldaterna sa att han har läst någonstans att någon från framtiden skulle komma till deras tid och hämnas på någon. I detta fall de norska soldaterna. Då inser jag, att jag ska döda den norrman som har mördat Karl den tolfte. Då kanske jag kan komma hem. De flesta soldaterna tvivlar på det här förutom deras befäl, han tar mig till platsen där Karl
den tolfte dog. Vi gömmer oss bakom klipporna, där mördaren bor. Befälet tappar tålamodet och försöker skjuta mördaren. Han missar och mördaren springer mot oss, han tar en yxa och hugger ner befälet. Jag gömmer mig fortfarande bakom klipporna. Jag smyger fram och tar vapnet. Han ser mig och springer mot mig. Jag försöker skjuta fast vapnet avfyras inte. Han tar tag i vapnet och det exploderar, jag flyger iväg medan mördaren dör. Sedan kommer ett ljus från molnen och plötsligt är jag i mitt rum och datorn är sönder. Nabil
Tidsresenären Jag vaknar upp någonstans fast jag vet inte var. Jag ser mig omkring, jag ser höga träd och en liten sjö. Jag ställer mig upp och går. Jag går in i skogen, ju längre in jag kommer desto mörkare blir det. Det blir så mörkt att jag inte vet var jag går längre. Jag trampar på något, det knastrar under fötterna. Hjärtat hoppar i bröstet. Jag försöker ta tag i något. Jag hinner inte och faller. Jag landar på något hårt med en smäll. Mitt huvud bultar. Jag sätter mig upp och drar fingrarna över golvet. Jag känner något silkeslent under händerna. Jag ser på golvet. Det är inget golv. Det är ett stort smaragdgrönt tyg. Jag ser mig omkring. Alla föremålen är större än mig. Dessutom är de antika och vackra. Jag har aldrig varit i någon plats som den här tidigare. ”Var är jag?” tänker jag. Det är knäpptyst. Det är så tyst att man kan höra en knappnål falla.
Jag tittar upp och mina ögon dras till det stora, guldfärgade klotet framför mig. Runt klotet finns vackra, rostiga, konstgjorda löv. Jag ställer mig upp och går mot klotet. Jag är nästan framme men stannar en halvmeter ifrån den och lägger långsamt ena handen på klotet. Den är kall och slät. Jag går runt den och plötsligt glider min hand in i ett hål. Jag blir rädd och går bakåt. Då ser jag inte bara ett hål utan tre hål. Det är ett kranium. Kraniet har endast några få tänder kvar. Jag går några steg till och märker att det inte är något lent under fötterna. Jag kollar ner på golvet. Det är inget smaragdgrönt tyg utan det är papper. Jag sätter mig ner på pappret och betraktar det. Bokstäverna var häpnadsväckande fina, ändå förstår jag inte vad det står. Då förstår jag att det inte är skrivet på svenska. Jag känner mig dum och ställer mig upp. Jag är nyfiken och facinerad. Jag vill
se allt här inne. Jag ser massvis med saker, en del jag känner igen och en del jag inte alls känner igen. Det som fångar min blick är de andra guldfärgade föremålen i rummet. De ser ut att vara instrument. Jag går fram till ett av dem och snubblar på något. Från mitt håll ser det ut som ett måttband. Jag ställer mig på måttbandet och rör vid föremålet. Den är kall och dammig. Jag putsar bort dammet från min hand. Jag får en hastig rysning längst ryggraden. Det är kallt och mörkt härinne. Jag gillar inte det. Jag vill ta mig ut härifrån. Jag vill vara hemma. Jag går bort från mörkret och sätter mig ner där jag landade. Jag tittar på allt omkring mig, framför mig finns ett klocktorn, till höger om den finns det slitna böcker. En av de är uppslagna och i den finns det en vacker illustration av en kyrka. Jag kollar vidare och ser kraniet och bakom den finns det en jordglob. Runt jordgloben finns ett sorts "skydd". Det ser ut som en mur av trä. Muren täckte stora delar av globen. Lite längre bort finns det guldfärgade föremålet och en väldigt vacker ljusstake. Jag förväntade mig att det skulle finnas fler intressanta saker vid sidan om ljusstaken men där var det bara mörkt, man kunde inte se något alls. Jag ställer mig upp och går längst ut på kanten. Jag tittar ner och allt jag ser är mörker. Jag blir rädd och går snabbt bakåt. Min hemlängtan blir starkare. Jag vill ut härifrån. Jag vill få min hjärna att tänka på annat, så jag bestämmer mig för att klättra upp på ett av instrumenten som led upp till jordgloben. Jag svingar mig upp på instrumentet och den börjar skaka. Jag stelnar till och tappar nästan greppet om den men jag lyckas hänga kvar. Instrumentet slutar
att skaka och återigen försöker jag dra mig upp men misslyckas. Jag anstränger mig lite mer och lyckas komma upp några centimeter. Jag fortsätter att ta mig upp för instrumentet. Jag börjar få ont i armarna men jag vill inte falla ner. Inte när jag kommit så långt upp. Jag börjar närma mig jordgloben och tar tag i murens kant och drar mig upp. Jag sätter ena foten på muren och drar mig upp med all kraft jag har kvar. Jag kommer upp på muren och tittar ner. Svindeln slår mig. Jag börjar se otydligt och sätter mig raskt ner. Svindeln försvinner lika snabbt som den kom och jag tittar ner igen. Om jag faller skulle jag antagligen inte kunnat röra på mig igen. Jag granskar omgivningen. Hela den här platsen är omringad av mörkret. Det är mörkare här uppe, men också varmare. Det dåliga är att man inte ser lika mycket här uppe. Det är nu jag märker att jag aldrig skulle kunna ta mig ner. Jag kommer att bli kvar här uppe. Paniken kommer. Jag vill komma ner så fort jag kan. Jag kan inte stanna här uppe. Jag kan ta mig ner på samma sätt som jag tog mig upp. Jag tar tag i instrumentet med båda händerna och sätter ena foten på den. Min fot glider ner och jag tappar greppet om instrumentet och faller. Jag hör ett öronbedövande skrik och inser att det är mitt eget. I samma sekund hör jag min mammas röst. "Joanna, vakna!" Jag öppnar ögonen och sätter mig upp. Jag ser min mamma sträcka ut armarna efter mig och jag faller in i hennes famn, förvirrad och rädd . Joanna Xu
Valdemar Atterdag brandskattar Visby Alarmklockan ringer, klockan är 9.00. Jag vaknar, är fortfarande lite trött. Igår kväll var jag vaken till midnatt eftersom jag kollade på ” Twilight Breaking Dawn Part 1”, filmen var spännande och jag ville se klart den. Jag går ner till köket och ser att frukosten är framdukad på bordet, jag sitter ner vid bordet och börjar äta. Plötsligt får jag syn på mamma, hon har bråttom till jobbet som vanligt. Mamma jobbar som journalist, hon har svarta jeans, grå kavaj och en gammal brun hatt på huvudet som alltid stinker av rök. Hon tar snabbt en kopp kaffe från bordet och tar på sig skorna. ”God morgon”, säger mamma. ”Jag ska resa till England eftersom jag måste skriva en artikel om det nya transportsystemet i London”, skriker mamma från hallen med en stressad röst. ”Hur länge ska du vara i London mamma?” sa jag oroligt. ”Oroa dig inte, jag kommer om en vecka”, sa mamma snabbt. Då hör jag dörren stängas, jag springer snabbt till dörren eftersom jag vill stoppa mamma. Men jag hinner inte, hennes gula Porsche åker snabbt ur garaget och lämnar efter sig dimma
av bensinångor, jag kan knappt andas. Efter en stund är dimman borta, solen och himlen börjar synas. Det är en vacker sommardag och det är lite kallt, som vanligt på morgonen. Vädret är så fint fast efter det som har hänt kan jag tyvärr inte tro i mina ögon. Jag går en bit ifrån garaget och lägger mig ner på det iskalla gräset. Jag är chockad, mamma har lämnat mig ensam i en vecka. Efter några minuter börjar det kännas kallt och blött så jag stiger upp. Det bästa är att sova lite. Jag går och lägger mig på den tjocka och mjuka soffan och somnar. Jag vaknar och byter de blöta kläderna och tar på mig nya. Nu känns det lite bättre, en vecka är ju inte så mycket. Det bästa sättet att utnyttja det fina vädret är att ta en promenad vid stranden. Jag tar på mig solglasögonen och går ut, jag låser dörren och vänder mig om… Men jag är inte i Sverige längre, det är en helt annan värld. Jag går en bit bort där det finns hus för att fråga någon om hjälp. På ett skylt står det ”Visby” som jag vet ligger på Gotland, en ö som tillhör Sverige. En sak är konstigt, hur kom jag hit? En kvart tidigare var jag hemma i
Stockholm men nu är jag i Visby? Det låter inte klokt. Det luktar äckligt, kobajs blandad med svett plus rutten mat. Jag känner mig helt förvirrad, människor springer åt olika håll och är rädda för något eller för någon, det är soldater överallt. Jag gömmer mig bakom en buske och tittar på vad som händer. Några meter ifrån mig ser jag en kö där människor ger pengar, guld och silver till soldaterna. Något stämmer inte, alla är rädda förutom en, en man som sitter på en stol i skuggan. Det är Valdemar Atterdag! Som jag lärde mig på historielektionerna har Valdemar Atterdag brandskattat Visby på 1300 -talet. Det kan inte vara sant! Jag måste bort härifrån så snabbt som möjligt, men hur? Med snabba steg springer jag tillbaka mot mitt hus med förhoppning om att det kommer ta mig hem igen. Efter ca 10 minuter ser jag huset, jag springer till dörren med full fart. Jag rusar in och stäng-
er dörren och väntar… Men inget händer, jag är fortfarande där jag är. Efter allt detta som har hänt börjar tårarna rinna från mina ögon. Efter en stund öppnar jag ögonen och ser solen som strålar in genom fönstret. Jag är så glad! Dit vill jag aldrig komma tillbaks igen! Gabi
Tidsresenärerna ‟‟Titta på min klocka, den är av äkta silver!‟‟ ropade David över hela museet. Vi var på utflykt till Nationalmuseum för att välja ut bilder till ett projekt som vi skulle jobba med. David hade alltid varit jobbig ända sedan förskolan. Han skulle alltid skryta och skryta om alla hans nya saker. Ibland brukade jag och Maria sitta i ett hörn och snacka om hur idiotisk han var.
Jag gick längst väggen och tittade på varje målning. Jag stannade vid en kvinna med två barn, en dotter och en son. Maria kom springande ‟‟Pax för den!‟‟ David kom efter henne ‟‟glöm det!‟‟ Jag undrade verkligen varför läraren inte skickade hem honom, hon hade sagt att alla skulle sköta sig annars fick de åka hem. David tog fram sin
klocka, ‟‟Har ni sett den?‟‟ Jag himlade med ögonen ‟‟Bara 378 gånger‟‟ Han tog ner armen. ‟‟När är den här målad?‟‟, frågade Maria. ‟‟1770-1780, gissar jag på‟‟ tvekade David. ‟‟Och vi ska tro på dig?‟‟ fnös Maria och sneglade på David. ‟‟Vill ni ha bevis?‟‟ han tittade på både mig och Maria ‟‟Håll om min axel, båda två.‟‟ ‟‟Du är dum i huvudet!‟‟, klagade Maria. ‟‟Eller hur!‟‟ jag höll med. Efter en lång stund då David hade försökt övertyga oss gick vi med på det. Jag höll i hans ena axel och Maria hans andra. Det kändes helt sjukt, mycket dumt. David tog fram sin klocka. ‟‟Enligt mina beräkningar kommer vi komma tillbaka till tiden runt 1775. Han drog tillbaka åren på sin klocka tills den stannade på 1775. Sen blev det alldeles mörkt. Jag vaknade upp, liggandes på något mjukt. Jag reste mig hastigt. David och Maria stod upp. ‟‟Vad hände?‟‟ frågade jag. ‟‟Han hän-
de!‟‟ skrek Maria och pekade anklagande på David. Hon höll armarna i kors över brösten ‟‟Det var ni som ville ha bevis‟‟ sa han och rykte på axlarna. ‟‟Hör ni! Vart är vi?‟‟ jag tittade mig omkring. Vi var långt från museet. Vi stod mitt på en väg ute i skogen. Jag hörde några fotsteg. Maria tittade åt alla håll och sedan sänkte hon blicken för en stund. ‟‟Vi är inte ensamma!‟‟ skrek Maria och gömde sig bakom några vildvuxna buskar. Jag och David sprang efter och gömde oss bredvid henne. Fotstegen närmade sig snabbt. Det var en kvinna med två barn. ‟‟Tjejen ... på bilden‟‟, viskade Maria. ‟‟Vet ni vad det här betyder?‟‟ David pressade sina händer mot hennes läppar. ”Håll käften!”, viskade David. Kvinnan hade en lång klänning, det hade dottern också medan sonen hade någon sorts blå dräkt. Den bleka filten som pojken höll ett hårt grepp om fladdrade i vinden. Familjen var helt
tysta, det ända som hördes var deras steg och vinden. När de försvann in i skogen gick Maria bestämt mot stigen ''Nu vill jag hem!'', vrålade hon. ''Jag trodde att du tyckte att det var intressant och spännande'', sa David. ''Jag vill faktiskt också hem ...'', tvekade jag. ''Det är min klocka, vilket betyder att det är jag som tar beslutet'', bestämde David. Efter bara en tiondels sekund sprang Maria hastigt fram till David och började rycka i hans klocka. Han backade snabbt undan men Maria gav inte upp. Hon ryckte av klockan från hans handled. David kunde vara en aggressiv person, så han knuffade ner henne. Maria släppte taget om klockan. Vi tittade förskräckt på klockan som hade hamnat i leran. ''Nej!'' skrek jag. Jag gick ner på knä och plockade upp den. Knapparna fungerade inte, hela skärmen var lerig. ''Ta det lugnt, den är garanterat som ny imorgon efter att den har blivit fixad'', lovade David. ''Och hur fan hade du tänkt dig att en klocka från tjugohundratalet ska bli 'fixad' i vilken tid vi än är i nu'' sa Maria. ''Ta det lugnt, det var inte jag som slängde den i leran'' klagade David. Maria tittade på mig. ''Allt det här är ert fel, ändå så sitter ni och anklagar mig för det här!'' Efter att vi hade grälat klart följde vi stigen. Vi visste inte var vi var, eller hur mycket klockan var. Efter att vi hade vandrat i någon timme som kändes som en evighet, kom vi fram till ett stort torg. Alla människor tittade chockat på oss under en lång minut och sedan gick de iväg med deras eleganta och ståtliga kläder. Vi gick in i den första affären vi hittade. Det var en skallig medelålders man med en stor rund mage som satt bakom ett bord på en stol. Jag gick fram, ''Ursäkta mig, kan du ta en titt på den här klockan och fixa den?'', frågade jag. Han tog emot klockan och tittade på den med sitt förstoringsglas ''Jag har inte sett något liknande ... „' började han. Han sneglade på oss alla ''och vad har ni med och göra med en sådan dyrbar klocka?'' Min puls började stiga. Jag knöt nävarna för att inte mannen skulle se att jag darrade. Det var då David klev fram. ''Kan du ta och fixa klockan eller vill du att vi ska sticka härifrån?''
Mannen reste sig upp från stolen. ''Hur vågar du höja rösten mot mig!'' Maria tog snabbt tag om klockan. ''Då får vi väl ta plan B''. Mannen höjde ena ögonbrynet. ''Plan B?'' ”Spring!” förklarade David. Mannen sprang en bit efter oss och pekade. ‟‟Följ efter dessa respektlösa dårar!‟‟ tjöt han. Några soldater började springa efter oss. En av dem lyfte upp sitt gevär och sköt ett skott i luften som en varning. Den andra soldaten saktade ner för att ta en paus. Jag tog ur pepparsprejen ur fickan som jag hade fått av min syster. Jag vände mig om och sprejade i deras ansikten. De stod still som is. ‟‟Aj!‟‟, dånade en av dem. Den andra som var den sista soldaten stannade och släppte geväret. Han gömde sina ögon bakom händerna. Jag fortsatte springa tills vi kom en bra bit bort. ''Så ... några idéer?’’ frågade jag. Båda tittade misstroget ner i marken. David tog fram sin klocka och började fingra på den. ''Den är inte sönder'', viskade han hoppfullt. Hans axlar sköts upp. Leendet på läpparna började växa. Hela Davids kropp spändes av glädje. Både jag och Maria tog några steg närmare honom. Han torkade bort all lera från skärmen. ''Det är batteriet som är dött'', förklarade han. ''Din idiot, varför sa du inte det tidigare?'' sa Maria och tog fram sin klocka. De bytte snabbt batterierna. Han satte på sin klocka och ändrade årtalet till tjugohundratalet. ''Och vi ska tro på dig?'', fnös Maria och sneglade på David. ‟‟Vill ni ha bevis?‟‟ Han tittade på både mig och Maria ‟‟Håll i min axel, båda två‟‟ ''NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!! !!'', röt jag. ‟‟Shiit, chilla‟‟ Sarah
En hjältes död! Tidsresenär! Jag var hemma och låg på min säng, jag försökte att sova när min pappa berättade gamla sagor. Jag somnade och vaknade i drömmen, jag befann mig på ett sjukhus som låg i Frankrike. Jag såg en man som låg på en säng helt medvetslös och blodig. Jag såg även andra män och en präst runt sängen som hjälpte honom med mediciner, och det var någon som lutade sig mot sängen och grät. Det var några soldater som stod vid ingången till sjukhuset, de var högt uppsatta militärvänner till den sjuke mannen. Jag gick fram till chefen och frågade vad som hade hänt med mannen som låg på sängen. ”Vi var i krig mot tyskarna och vår hjälte blev skjuten”, svarade chefen. Jag gick fram till den skadade mannen samtidigt som jag tittade runt i sjukhuset. Jag såg prästen hålla i en bägare full av mediciner och en liten kille som höll i ett ljus. På sjukhuset hörde man klirrandet av sporrar mot stengolvet och skrik av smärta. På sjukhuset luktade det blod, mediciner och stearin.
Jag frågade hjälten: ”Vad heter du?” ”Jag heter Herman Kalash, svarade hjälten”. ”Du är min släkting på pappas sida” sa jag. Jag blev arg och hoppade upp på en stol. När jag var på stolen skrek jag och skällde på prästen att han måste rädda Herman. Men till slut dog Herman i alla fall och alla började gråta, till och med jag började gråta. Jag kände mig trött och lutade mig mot sängen. Jag somnade och vaknade på riktigt. När jag hade vaknat gick jag till pappa och berättade om allt jag drömt. När han fick höra det här sa han ”Allt det du drömde om, är sant.” Jag frågade pappa vilket år det här hände? ”På 1870-talet hände det här.” sa pappa. Zanyar Darbas
Tidsresenären Det var en solig morgon i juni, för exakt 3 år sedan. Trots att det gått så lång tid minns jag precis allting, varenda detalj. Mitt sommarlov hade förstörts när mamma berättade att vi skulle åka ut på landet och hälsa på hennes moster. Jag var sur hela vägen dit och när vi var där var jag tvungen att låtsas le. En av de där usla dagarna, i det där tråkiga gula lilla huset som enligt mamma såg så trevlig ut, bestämde jag mig för att hitta på något kul. Eftersom det inte fanns någon internetuppkoppling, ingen strand, inga andra hus eller människor gick jag ut mot skogen. Det var en typisk sommardag, solen gassade och det tunna linnet som jag hade på mig kändes som en varm vinterjacka. Trots värmen tänkte jag inte vända tillbaka till den fula stugan. Skogen var enorm, inte alls som den hemma i Stockholm. Men jag traskade vidare, hoppade över grenar och plockade bär. Det var då som jag fick syn på en liten fjäril, den var så vacker med sina blåa vingar som var mönstrade med vitt. Jag började jaga den och var så koncentrerad att jag inte såg den stora stenen. I ena sekunden hoppade jag runt där i skogen
och i näst stod jag mitt i en folksamling där alla såg ut att vara från 1300-talet. Kvinnorna bar långa vackra klänningar, sådana som hörde hemma på maskerader, de flesta män hade svärd och vissa hade en hel rustning. När jag tog ett djupt andetag var det nära att jag spydde, antingen fanns det en fabrik med ruttna ägg någonstans eller så älskade de här människorna att äta gammal fisk. Det första jag tänkte när jag tittade mig omkring var: "Varför stirrar alla på mig?" Sedan kom paniken, vad gjorde jag där? Hur hade jag kommit dit? Hur skulle jag komma hem? Det var då jag blev omringad av stora män som bar rustning och riktade sina svärd mot mig med rynkade ögonbryn. Oron i deras ögon var inte svår att missa och en av dem skakade av rädsla, som om jag var ett monster. Plötsligt hördes en röst som befallde något, jag förstod inte ett enda ord av det han sa men den höga och bestämda tonen lät som en röst från någon som var stor, någon som bestämde. Vilket visade sig vara rätt. Vad den där mannen än hade sagt så hade det fått fart på soldaterna i rustning. De tog tag i mig och förde mig genom staden. Alla runt
omkring tittade på mig med avsky i blicken och jag ville bara skrika åt dem att jag inte var något monster! Men det kalla greppet om min handled hindrade mig, jag var som en staty, fryst av rädslan. De tog mig till ett hörn av en stor stenbyggnad, och där öppnade de en dörr. En unken lukt kom emot mig och jag förstod genast att det var en källare, jag hann inte tänka mer innan de slängde in mig och låste dörren. Där satt jag, i ett totalt mörker. Tårarna började rinna. Nu efteråt förstår jag hur onödigt det var, som om tårar skulle få ut mig därifrån. Hur som helst, jag var fast där i den mörka källaren och efter ett tag kom det ljud från små trippande tassar. Antagligen råttor, jag var skräckslagen och trodde att de skulle äta upp mig, jag hade sett det i en film hemma. Så fort jag tänkte på vårt hus i Stockholm och på mamma började jag
gråta igen. Ett tag satt jag och räknade sekunderna, jag minns att jag kom till 3543 innan jag somnade. När jag vaknade såg jag träd och en blå himmel, min första reaktion var att jag drömde. När jag ställde mig upp såg jag blodet som rann ner för min panna och droppade på löven bredvid den stora stenen. Då insåg jag att jag verkligen hade blandat ihop dröm och verklighet. Allt det som hänt mig med männen i rustning, den mörka källaren och råttorna hade varit en dröm. Nu var jag här i skogen, i verkligheten. Mamma väntade på mig i den gula äckliga stugan, jag var tvungen att återvända. Manne Sarkisyan
Jag satt på historielektionen och tittade på bilden i historieboken. Jag var sur. Jag var sur för att det fanns en bild i historieboken där det stod att Valdemar Atterdag, en gammal dansk kung hade brandskattat Visby, en liten stad på Gotland, på 1300talet. Jag satt och grubblade över varför han gjort detta, det var ju bara elakt, när läraren sa att det var filmdags. Vi skulle titta på en film om gamla tavlor. När läraren hade släckt alla lamporna och satt på filmen kände jag mig väldigt trött. Jag satt och stirrade på bilden av brandskattningen när jag plötsligt ramlade in i den! Det kändes som om jag vändes ut och in. Jag blev förvånad. Jag satt i en tunna. Ena sekunden hade jag varit i mitt välbekanta klassrum i skolan, och andra i en tunna i Visby 1361. Allt var annorlunda och gammaldags. Det luktade mycket illa, som om det låg döda kroppar överallt, fast det gjorde det inte. Jag började må illa av lukten. Det fanns ett par gamla, ståtliga hus i lite längre bort. Jag kunde nästan inte slita blicken från min omgivning. Jag vände huvudet åt vänster och fick se soldaterna.
De såg väldigt läskiga ut. Framför mig stod en familj på fyra personer, en mamma, en pappa och två små döttrar. Mamman hade ett fridfullt ansiktsuttryck medan pappans var allvarlig. Plötsligt kom en soldat med ena handen om en narrs nacke och ett spjut i den andra som han ställde framför mig. Jag kände hur rädslan kom krypande upp längst ryggraden. Plötsligt vibrerade min mobil i min hand. Jag blev förvånad över att den fungerade, eller att den ens fanns här. Jag tittade på den och såg att det var ett nytt meddelande. <<Döda kungen>> stod det. Jag blev helt förbluffad och rädslan kom krypande. Var detta ett skämt? Jag kände inte igen någon av människorna i min omgivning. Fast jag visste! Jag visste att jag var i Visby eftersom det fanns en likadan bild som min omgivning i min historiebok. Jag hörde folk tala. Det var svenska men ändå inte. Jag kände inte igen det helt, fast jag kunde förstå det lite grann om jag koncentrerade mig riktigt noga. Jag vände mitt huvud och såg Danmarks kung. Jag kände hur ilskan stegra-
des. Hur många människor hade han dödat? Hur många barn hade han gjort föräldralösa? Jag kände mig både ledsen och arg när jag tänkte på detta. Min blick vändes till spjutet framför mig. Kanske skulle jag kunna få komma hem om jag dödade kungen? Det var den dummaste tanken jag haft på länge, men det kändes som att stanken hade gjort mig dum i huvudet. Jag tvekade lite, men tills sist hoppade jag upp ur tunnan och tittade mig omkring. Ingen lade märke till mig. Jag tog spjutet i handen. Jag var inte bra på att springa, men jag var hyfsat bra på att kasta. Jag gick några steg framåt och hoppades att ingen skulle lägga märke till en ovanlig flicka med ovanliga kläder och saker som ännu inte var uppfunna som hörlurar, mobil och glasögon. På vägen mot kungens tron var
jag lite rädd för hur folket skulle reagera, men ingen lade märke till mig, det var läskigt. Stämningen blev kusligare för varje sekund, till sist tog rädslan över, jag tog sats och skulle precis kasta spjutet när jag väcktes ur min dröm. Jag var tillbaka i klassrummet och mer förvirrad än jag någonsin varit, och min kompis Joanna satt och skakade på mig och sa att jag såg död ut. Jag hade somnat och filmen var tydligen slut. Jag blev lättad och lite förskräckt när jag tänkte på min dröm. Jag tittade ner på boken som jag tydligen haft under huvudet som kudde. Den var uppslagen på precis samma plats som jag vart i min dröm. Jag skrattade för mig själv, lektionen var slut och jag gick ut för att berätta om min sjuka dröm för Joanna.
Nillab
Tidsresenären Vi gick runt och tittade på alla vackra tavlor på National Museum och tänkte lite för oss själva. Det var så ensamt och tyst just den dagen. Jag stannade framför en tavla där en stackars leopard blev jagad av två doggar. Leoparden lyckades hoppa in i en stor och gammal bur som liknade ett fängelse. Som tur var kom den undan från de farliga doggarna men det var säkert att de skulle känna lukten av leoparden eftersom de var så hungriga. Doggarna var så smala och smidiga att de nästan kunde komma igenom hålen i gallret. När jag stod framför den vackra och sorgsna bilden och tänkte råkade min kompis Samira knuffa till mig så att jag flög mot den vackra tavlan! Plötsligt märkte jag att jag var någon helt annanstans. Jag var inte hemma, jag var inte på National Museum eller i skolan. Jag var i en helt annan tid som inte alls liknade den tiden jag lever i. Då förstod jag. Jag hade ramlat in i tavlan när
Samira råkade knuffa till mig. Jag hörde massor av ljud. Skällande ljud. Då såg jag, de två doggarna som jagade den stackars leoparden. Vad skulle jag ta mig till? Hur skulle jag komma tillbaka till min tid? Det var ju omöjligt! Jag hade flyttat mig närmare ett träd utan att jag hade märkt det, eftersom jag var så chockad och rädd. Jag var så rädd att jag gömde mig bakom det tjocka trädet. Jag var rädd att doggarna och leoparden skulle få syn på mig. Det var så synd om leoparden, jag ville hjälpa den men jag visste inte hur jag skulle göra det! Efter att ha stått bakom det vackra, gamla och tjocka trädet ett tag tog jag ett steg åt sidan för att se vad som pågick. Jag såg att leoparden hade lyckats springa ifrån doggarna, in i en bur som liknade ett gammalt och slitet fängelse. Doggarna var långt ifrån stället där jag och leoparden var, så jag gick fram till gallret för att se om leoparden var okej. Den var inte alls far-
lig utan bara rädd för de farliga doggarna. Jag såg att en spjäla i gallret var trasig så jag hoppade in i buren men gömde mig fort i en skål-liknande brunn som jag fick syn på. Där satt jag så att doggarna inte skulle få syn på mig när de spårade leopardens lukt. Plötsligt hörde jag ett skällande ljud. Doggarna, de hade hittat oss! Jag försökte gömma mig så bra som möjligt i brunnen. Eftersom jag var så rädd tappade jag plötsligt taget om brunnens kant och föll ner.
Brunnen var inte så djup som jag trodde att den skulle vara och när jag kom upp på fötter igen såg jag ett ljus skymta lite längre bort. När jag gick mot ljuset såg jag saker som rörde på sig. Jag gick ännu närmare och kom ut i en helt annan värld med många människor. Där stod jag, mitt i Skärholmen Centrum! Berfin
Tidsresenären Det är en sen kväll. Jag sitter framför datorn samtidigt som jag halvsover. Tröttsamt reser jag mig från datorn och går fram till en bild som sitter på väggen bakom mig. Jag rör min hand långsamt mot bilden för att få någon sorts illusion av att det som händer på bilden händer på riktigt. Plötsligt dras min hand in i bilden. Jag försöker dra ut den men den dras bara in mer och mer. Jag börjar känna snö och slask. Just då inser jag att jag inte längre är i mitt hem, utan att jag har hamnat i en helt annan värld. Jag ser mig omkring. Jag upptäcker att jag står på ett berg helt ensam. Jag hör ljud från en skog långt borta, men jag hör även ljud som kommer straxt bakom mig. Jag är så rädd eftersom jag inte vet vad som väntar mig. Jag klättrar upp på ett berg som är täckt av snö och gömmer mig där tills jag vet vad eller vem som kommer. Skuggor i den tjocka snön börjar träda fram och plötsligt ser jag soldater som mar-
scherar fram med ett lik som de bär på. Jag känner igen det där ansiktet. Jag anstränger mig och försöker komma på vem det är... Då inser jag vem det är. Det är Karl den XII! Vår kung är död och jag är helt livlös inombords. Det enda jag kan tänka inombords är: Hur dog han? Var dog han? Och när? De svaren kan jag bara få reda på om jag vågar gå fram till soldaterna. Jag ser att de håller i en fana och svärd. Antagligen har de varit ute i något slags krig och förlorat. Jag bestämmer mig för att gå fram till soldaterna. Vad skulle kunna hända? Uppfattar de mig som en fiende? Tar de emot mig som en vän? Det kan jag få reda på ... Med långsamma steg går jag mot soldaterna. De ger mig en sådan blick som får mig att rysa i hela kroppen. På sidan står en familj som antagligen sörjer vår förlorade kung. Jag stirrar
på liket. Han ser alldeles blek ut. En man som verkar leda truppen är på väg fram till mig. Jag sväljer. Jag biter mig i läppen och försöker se helt lugn ut men det går inte. Jag tittar upp och ser ledaren rakt i ansiktet. Han mumlar något jag inte förstår. Jag försöker tänka logiskt och tänker att de nog talar språket från deras tid. Jag backar från ledaren och det kommer fram en man som bär svarta skor med svartgröna kläder och så en liten mössa på huvudet. Han kollar på mig och frågar: - Vem är du och vilken tid kommer du ifrån?
- Mitt namn är Andreas Boahen och jag kommer från 2000-talet. - Oh, intressant!. Som du ser är vår kung död, men vilken tur att du har kommit till vår tid, för du, unge man ska få ett uppdrag av mig. Du ska hitta mannen som sköt Karl den XII! Jag blir helt förstummad. Jag vet inte vad jag ska säga. Hur ska jag kunna DÖDA någon? Jag är ju bara ett barn. Men en sak vet jag, om jag dödar mannen som dödade vår kung kan det förändra hela mitt liv… Andres
Klassresan till Nationalmuseet Jag och min klass skulle på en klassresa till Nationalmuseum och titta på tavlor. När vi var där tittade vi på massor av tavlor, men det var tråkigt och jag blev trött av det. När alla stannade vid en tavla som heter Frukostdags av Hanna Pauli satte vi oss ner. När vi var vid tavlan började jag gäspa och blunda. När jag öppnade ögonen så befann jag mig i själva tavlan. Jag tänkte på hur jag skulle komma ut. Jag gick ut i trädgården och satte mig ner vid ett bord. Där var det dukat med frukost. Det var bröd, ost, te, smör, frukt och lite annat. Det kändes kungligt. Så kom det ut en dam, nej förresten, det var en kökspiga. Hon sa:" Kungen, vill ni ha något mer?" Jag tackade nej och
hon gick in i slottet. Det kändes skönt att vara kung. Det var rund 1880-talet. Jag gick in i slottet. Det var gamla fönster, gamla dörrar, gamla gardiner, gamla hyllor, allt var gammalt. Jag gick in i ett sovrum och högst upp över sängen stod det " ABUKAR" med stora bokstäver. Då tänkte jag att allt detta var mitt. Jag gick ut i trädgården och spelade badminton med en granne, det var roligt. Det var så skönt att jag höll på att glömma bort min familj och mina vänner. Nu ville jag gå tillbaka till den verkliga världen med läxor, jobb, vakna tidigt, gå till skolan och gå ut med mina vänner. Jag gick in i köket och där var kökspi-
gan. Jag frågade hur jag skulle kunna komma tillbaka till den verkliga världen och hon bara skrattade. Jag gick ut i trädgården och funderade på vad jag skulle göra. Då hörde jag röster i huvudet, det ekade. Det var mina vänners röster, jag ropade på hjälp. Till slut så vaknade jag. Jag hade somnat och mina vänner väckte mig. Bilden jag hade varit i hängde nu framför mig och jag skrattade. Jag berättade allt för
min klass, hur jag fick leva en dag under 1880talet. Hur jag hade saknat mina vänner och min familj. Men det var en av de bästa klassresor jag hade varit på. Nästa gång när vi ska till Nationalmuseum ser jag fram emot att än en gång komma in i tavlan. Abukar
Leopard i bur anfallen av två doggar Jag vaknade på morgonen av ett surrande ljud, det var alarmet i mobilen. Så kom jag på att vi skulle till Nationalmuséet, jag blev väldigt glad och hoppade runt i huset. Jag gillar utflykter, det är nog det roligaste man kan göra under skoltid. Jag tvättade ansiktet och håret, tog på mig mina kläder och åt frukost. Medan mamma gjorde i ordning min matsäck så åt jag två mackor och drack ett glas juice till frukost. Sedan borstade jag tänderna och gick till skolan. Det var kallt ute och det snöade, men jag hade på mig varma kläder så jag frös inte. Jag tycker om snö, det är roligt, speciellt när man leker snöbollskrig med sina vänner. Jag hade kommit prick klockan åtta, det var bra att jag inte kom försent, för då hade jag missat utflykten. Vi åkte tunnelbana till Gamla Stan, sen fick vi gå hela vägen till museet. Det finns regler i tunnelbanan för vår klass, man ska vara tyst, sitta på sina platser och så ska man visa respekt för de som sitter där. När vi var framme på Na-
tionalmuséet så kom det en guide som visade oss deras populäraste tavlor, vi ställde många frågor till guiden om tavlorna. Efter det att guiden visade oss runt lite så fick man gå runt själv med sina vänner. Vi gick runt och tittade på några tavlor. Jag fastnade för en som heter ”Leopard i bur anfallen av två doggar”, av Jean-Baptiste Oudry. Jag tyckte den var cool, det var en leopard som såg ut att vara rädd för de två hundarna. Vi åt vår matsäck på ett ställe som heter Matsäcksrummet, det var stort och det var många klasser som åt där. Det fanns en mikro som man kunde värma sin mat i. Efter det var jag tvungen att åka till tandläkaren, jag hade en bestämd tid, och det var just den dagen av alla dagar. Där fick min utflykt ta slut. Jag skulle åka dit med en taxi, det var första gången jag åkte taxi ensam. Jag skulle till Folktandvården som ligger i Skärholmen. Det var en lång väg dit. Medan
vi åkte så tittade jag ut genom fönstret. Det var fina bilar som åkte förbi oss, de var fixade och de var otroligt snabba. Jag såg också ett par som bråkade när vi stannade framför ett övergångställe. Plötsligt, från ingenstans, kom en bil körandes bakifrån, BOOM lät det när den krockade med vår bil. Jag blev skadad och medvetslös, taxichauffören dog. När jag vaknade så var jag på något helt annat ställe, det var en stor och grön skog där det fanns en glänta. Jag gick in i gläntan och plötsligt så teleporterades jag till ett annat ställe. Där var det en leopard och två hundar som var i en bur. Jag blev chockad. Då förstod jag var jag var, jag var fast i bilden ”Leopard i bur anfallen av två doggar!”. Jag såg en leopard som var rädd och två hundar som var riktigt aggressiva. Jag hörde ljudet av hundskall och leoparden såg så skräckslagen ut att jag kände medlidande med den. Det var så varmt och kvävande där i den lilla buren. Lukten av hundbajs och kattmat gjorde så att jag mådde illa. Jag hörde
en röst som sade: ‟‟Hundarna kommer ta sig loss från buren när som helst, om du inte dödar dem så kommer de att döda dig och leoparden Det finns en revolver vid leoparden som kan hjälpa dig, lycka till!‟‟. Jag tog upp revolvern och tänkte på hur jag skulle hantera den. Efter en stund tog de sönder buren och jag såg hur hungriga de var. Hundarna måste vara mycket smidiga eftersom de hade undvikit skotten som jag sköt. Lite senare sköt jag ihjäl den ena hunden, nu var det bara en kvar. Jag fokuserade på den, men något konstigt hände då. Det kändes som om den gav upp, för när jag sköt mot den så försökte den inte smita undan från skottet. Jag räddade mig och leoparden, den fick vara kvar där och jag teleporterades hem till mitt rum. Jag vaknade av alarmet kl. 07.00 och jag skulle till skolan, alla frågade mig om händelsen och jag berättade vad som hade hänt, samtidigt som jag skröt lite också. Berke
Dröm eller sanning? Jag åkte på en utflykt med min klass till Nationalmuseum. Där tittade vi på många olika tavlor av olika konstnärer, de var fantastiska, vackra och underbara. Medan vi tittade runt så fastnade jag för en tavla som rörde upp mina känslor. Plötsligt hörde jag en basröst som sa: ‟‟Vill du komma? Slappna av och slut dina ögon‟‟. Jag blev förskräckt men jag gjorde som han sa. När jag öppnade mina ögon såg jag att jag var på en helt annan plats. Det luktade äckligt, alla stirrade på mig som om jag var ett spöke. De talade ett annat språk, franska antar jag. Vart var jag någonstans? Varför stirrade alla på mig? Var var min klass? Var skulle jag gå? Jag var förtvivlad och förvirrad, så många frågor snurrade i min hjärna. Jag letade och letade men hittade ingenting. Det var hopplöst och tårarna steg upp i mina ögon när en gammal man kom springande mot mig. Han pratade med mig, men jag förstod inte. Då började han prata med mig på engelska. Han sa:‟‟Come with me, I‟ll help you!‟‟. Jag gick med honom och såg hans fru och barn. Jag hälsade och sa: ”Bonjour” på franska och satte mig på en stol.
Kvinnan gav mig kläder och jag bytte om. Mannen berättade vad som hade hänt med mig för kvinnan. När jag satt på stolen och lyssnade på mannen började jag att tänka på mina föräldrar och vänner och hur mycket jag saknade dem. Jag bodde kvar hos mannen och kvinnan och det gick nästan 13 år. Mannen kunde försörja mig och ge mig all kärlek jag behövde från en pappa. Han kunde göra allt för mig, jag blev som hans dotter. Tyskarna och fransmännen började kriga mot varandra. Mannen skulle gå med i kriget. Efter ett tag fick vi ett brev där det stod att han avlidit och vi måste hämta hans döda kropp. Jag blev jätte ledsen och tårarna rann ner för mina kinder, jag kände mig hjälplös och mina ben kunde inte bära mig. Jag kände att mitt hjärta krossats i många bitar och att någon trampat på det. ‟‟ Han får inte vara död!‟‟, skrek jag och började gråta. Jag önskar att kriget aldrig hade funnits och att alla människor kunde leva i fred.
Jag sprang till kyrkan där han vårdades och tänkte bara på honom. Jag brydde mig nästan inte om vem eller vad som var i min väg, jag ville bara springa och hinna se honom för sista gången. Jag kom fram och frågade sköterskan var han var, då pekade hon på en man vars kropp var full av blod och sår. Han såg inte som förut. Jag gick fram till honom och tog hans hand och tårarna växte i mina ögon. Jag ville hellre dö än att se honom lida. Han sa sina sista ord: „„ Jag har alltid älskat dig som min dotter, efter min begravning ska du gå hem, lägg dig på din säng och slut dina ögon. När du vaknar är du hemma i Stockholm igen, jag älskar dig, min underbara dotter!‟‟. När han slutade prata så visste jag att han avlidit . Jag torkade mina tårar och viskade: ‟‟ Jag ska hem och jag lovar att jag inte ska glömma dig. Jag älskar dig som min pappa och jag ska göra dig stolt över mig även om du är i himlen nu, hjälp mig och låt mig inte vara svag.‟‟
Många soldater samlades vid hans säng och alla var ledsna och frusterarede. Det var min sista dag i Frankrike, och jag bar svarta plagg. Mina axlar var nedsjunkna och mina ögon var helt röda. Jag sov inte på hela natten, jag tänkte bara på honom. Det var ganska många som kom till begravningen. Jag la en bukett blommor på hans grav. Jag slöt mina ögon och slappnade av. Jag grät och viskade: ‟‟ Jag ska inte glömma dig!‟‟ På morgonen vaknade jag i min säng hemma i Stockholm och hade huvudvärk, men allt som hade hänt mindes jag. Alla detaljer, alla minnen. Det kunde inte vara en dröm tänkte jag. Meis
En annorlunda dag - Karl den tolftes likfärd Jag hade precis vaknat i min jättesköna säng. Men just då kändes det inte alls som alla andra morgnar. Min näsa, ben, och nästan hela kroppen var jättekalla. Jag bara darrade i hela kroppen av att det var så kallt. Jag hade absolut ingen känsel alls, så kallt var det. Plötsligt hörde jag trampet av många fötter. När jag tittade mig runt omkring såg jag höga berg. Jag visste först inte var jag var och jag fattade först inte vad som hade hänt, jag förstod att jag var i en helt annan värld. Men för att vara på den säkra sidan så bestämde jag mig för att gå fram till en man som stod vid kanten av ett berg. Jag frågade om han visste var jag var, han sa att jag var på ett berg som finns i Norge. Jag förstod vad han sa men jag visste inte alls hur jag hade hamnat där, bara att jag vaknade och inte visste var jag var någonstans. Jag frågade också om han visste hur jag kunde komma hem. Jag sa att jag bodde i Sverige och sa en gång till att jag inte visste hur jag hade
kommit hit. Jag ville bara komma hem, jag orkade inte med det här längre . Men så kom soldaterna som jag mött en gång tidigare emot mig, jag blev ju förstås rädd och skrek åt dem: ”Vad vill ni mig? Låt mig vara!” Jag backade tre steg men vid det tredje steget ramlade jag ner för ett stup som fanns bakom mig. Jag föll ner och svimmade. När jag vaknade igen gick jag direkt upp ur sängen och sa till min mamma vad som hade hänt men hon sa bara som de flesta mammor: ”Du har bara livlig fantasi, det var säkert bara en dröm”. Så låg jag där igen i min säng, fast den här gången var jag inte någon annanstans som tur var. Vilken lättnad, tänkte jag, nu är jag hemma igen. Shqiprim
Tidsresenären Det var en torsdagskväll och jag hade fått i uppgift av skolan att på internet söka information om tavlan "Valdemar Atterdag". Jag skulle ta reda på vilket år händelsen utspelade sig. Jag fick reda på att det var under 1300-talet det hela utspelade sig. Jag satt vid datorn och tittade på bilden av tavlan, och plötsligt var jag i en helt annan värld. Vad hände? Var var jag? Jag var vilse, jag visste inte vem jag skulle fråga. Jag såg många människor som såg rädda och konstiga ut. Jag hörde skrik, alla sprang sin väg. Det var mörkt, inte en gnutta sol syntes. Jag såg en man sitta helt lugnt i en fåtölj . Han var i femtio-sextioårsåldern. Han var säkert den danske kungen! Nu visste jag var jag var! Jag hade alltid önskat att få vara med i händelsen som pågick i tavlan, och nu var jag det. Jag hade alltid önskat att få gå fram till kungen och säga allt jag hade på hjärtat. Så jag gick med bestämda steg mot honom och sa med hög röst: ”Låt folket vara!”
Plötsligt kom två soldater och lyfte upp mig. De satte mig i en vagn och körde iväg med mig. De förde mig till ett ställe som var gammalt och stort. Det var säkert där kungen bodde. Det var ett tjusigt ställe med många vackra och unika möbler. En kvinna kom fram till mig och förde mig till köket. Hon pratade med mig på ett konstigt språk som jag tror var danska. Hon gav mig några plagg som jag skulle ta på mig. Kvinnan var mycket gammal och hon var sur hela tiden. Hon gav mig en smutsig trasa och pekade på ett bord. Jag vägrade att torka bordet och kastade trasan på golvet. Hon blev rasande och skrek åt vakterna. De förde mig till ett litet rum, som var mycket smutsigt och dammigt. Det fanns bara ett litet träbord, en liten trästol, en hård träsäng och en liten trähängare. Allt var av trä. Jag blev uttråkad. Efter ett tag kom en flicka, ungefär i samma ålder som jag. Hon bar på en bricka med bröd och vatten. Vattnet var mycket smutsigt och brödet var hårt. Vad var det här egentligen? Allt var så fruktansvärt hemskt. Jag frågade flickan om hennes namn. Först
vägrade hon svara, men sen sa hon tyst: "Katrina." Hon kanske kunde hjälpa mig. Jag frågade henne om hon visste hur jag kunde rymma. Hon sa att hon kunde hämta nyckeln till bakdörren så att ingen såg mig rymma. Jag tackade henne och frågade: " Varför rymmer inte du med mig?" Hon svarade: " Jag kan inte. Min mamma är här, jag kan inte lämna henne." Jag tittade på henne. Hon var så vacker. Hon hade olivgröna ögon och långt brunt hår med stora lockar. Ungefär vid midnatt kom Katrina med nyckeln. Hon visade mig vägen till bakdörren och tog farväl. Jag visste inte var jag skulle gå. Jag
var helt ensam. Det var något som var i vägen. Det var en stor lucka. Jag gick närmare för att ta en titt på den, när jag plötsligt ramlade jag ner i hålet under luckan. Plötsligt var jag på min säng. Mamma kom in i mitt rum. Hon tittade frågande på mig och utbrast: " Var har du varit? Vi har letat överallt efter dig!" Hon kramade om mig. Nu visste jag att jag var hemma! Fatima
Gustav Vasa - historien Det enda man hör är ljudet från alla människor som skriker och springer mot bron. Alla är glada utom jag. Ingen lägger märke till att jag sitter ovanför bron på en stor kruka som är gjord av järn. Jag tänker hoppa ner och bara dö. Jag vill titta ner men är rädd att jag ska falla ner. Men varför vara så rädd när jag ändå tänker hoppa själv? Hur ska jag hoppa? Precis när jag ska hoppa ner på bron så hör jag en smäll. Gustav Vasa kommer med sin häst och rider hastigt över bron. Han är på väg in mot Stockholm, mot den hemska staden som har förstört mitt liv. Jag och mina tre vänner hade åkt till Gamla Stan. Det var sommar, klockan var kvart i tre och det var en måndag i juli. Det var inte som vanligt, allt såg gammalt ut. Vi tittade mot en skylt och där stod det år 1523. Alla människor hade gamla kläder och det såg inte ut som vanligt i Gamla stan men vi brydde oss inte så mycket om det. Jag var med mina kompisar Ogin och Ali. Ogin hade som vanligt sina svar-
ta kläder och Ali sina bruna byxor. Men det fanns ett problem. Jag var hungrig och jag hade inga pengar. Jag letade upp en affär. Jag tänkte ivrigt för mig själv ``Vad ska jag stjäla, vad ska jag stjäla?!´´. Precis då så kom vi fram till en affär. Då sa Ogin ``Ta något bra och det ska räcka till alla oss också´´. Då sa jag `` Följ med in.´´ ``Jag vill inte!´´ svarade Ogin. ``Som du vill, jag kommer ut snart då!´´ Jag började gå mot ingången till affären. Jag var inte ett dugg rädd för någon eller något. Vad skulle jag vara rädd för? Jag hade gjort det här så många gånger och jag visste att det inte skulle hända något. Jag var inne i affären, det luktade nybakat bröd. Det var en ganska liten affär med massor av bröd, frukt och andra varor. Då tänkte jag ``Hur ska jag göra nu? Affären är för liten, vågar jag springa och ta något och sedan springa ut?´´ Jag brydde mig inte, jag valde att göra det. Jag rusade allt vad jag orkade mot en hylla där det låg bröd. Jag tog ett bröd och sprang ut.
När jag kom ut ifrån affären satt Ogin och Ali och väntade. Dom såg direkt att det var något så vi började springa mot en gränd. Vi satt knäpptysta där. Jag var rädd för att bli tagen, vem visste om det kunde bli dödsstraff om dom kom på att det var jag som tagit brödet i och med att vi verkade ha kommit till en annan tid. Det var något konstigt för vi såg inte någon som jagade efter oss. Vi satt där i minst en timme och då visste vi att affärsmannen inte brydde sig om brödet. Då sa Ogin ``Var e maten?´´. Då svarade jag ``Jag tog med mig ett bröd´´. ``BARA ETT BRÖD!´´ skrek Ogin. ``Vadå, gå in och fixa mat själv idiot!´´ svarade jag ilsket tillbaka. Då blev Ogin rasande och gav mig en smäll på munnen. Jag blev så arg att jag tog fram min dolk som jag fått av Ali och sedan högg jag honom. Då gick Ali fram till mig och stoppade mig och sa ``Vi är bästa vänner, vad håller du på med?!´´. Jag sa inget utan högg ner Ali också. Men då vaknade jag till och tänkte ``Vad gör mina bästa kompisar på marken alldeles nerblodade?´´ Det var jag som hade gjort det. Jag blev så ledsen så att jag började gråta och skrika. Precis då så kom mannen som jobbade i affären springande emot mig. ``Du är en tjuv och en mördare, såna som du ska få dödstraff! Du ska allt få se, jag ska berätta för polisen om det här!´´. Då tänkte jag ``Ska jag hugga ner den där mannen? Ja det ska jag göra nu!´´ Jag sprang efter honom. Jag jagade honom runt hela Gamla Stan. Han stannade inte. Det var många människor som sett att jag jagade affärsmannen med en blodig kniv och blodiga kläder. Dom lär nog ha blivit vittnen till brotten jag begått idag. Jag slutade att jaga mannen och gick mot stans smalaste gränd istället. Jag satte mig där och vilade. Jag hade ångest för att jag dödade mina ”så kallade” bröder och det värsta var att jag dödade dom för en brödbit. Jag orkade inte tänka, jag ville bara somna. Det var kallt och mörkt, man såg bara trappstegen som ledde upp till en gata. Jag passade på att sova, lutandes mot en husvägg i gränden. Jag vaknade av att folk skrek ``Det är han, det är han!´´ Jag öppnade ögonen och såg en grupp människor som stod och pekade på mig. Jag reste mig upp hastigt och rusade allt vad jag orkade upp för trapporna som ledde upp till Västerlånggatan där alla människor brukar
göra affärer. Jag följde gatan som ledde ner till båthamnen och där gömde jag mig bakom några träplankor. Jag tänkte för mig själv ``Jag kan inte leva så här längre, jag måste fly eller ta livet av mig, Jag orkar inte längre!´´ Precis då så hörde jag några steg som började gå mot träplanket och de stannade till. Då hörde jag något vasst som drogs ut ur något. Jag tog fram min dolk, Det var fortfarande blod på den men jag hade ingen tid att torka bort det nu. ``Kom fram, visa dig om du törs!´´ hördes en dov röst. Det lät som att det var någon i min ålder som ropade. Jag slängde en snabb blick över plankorna som jag gömde mig bakom och där såg jag att det var Ali som stod där. Jag blev chockad och gick några steg mot honom. Då sa han ``Närmare mig kommer du inte för då får du den här i dig!´´ Ali tog fram en gulddolk som såg ut som ett mindre svärd. Då sa jag ``Har du tänkt sticka in en kniv i mig så får du göra det nu.´´ Då svarade Ali ``Jag har inte kommit hit för att bråka med dig, jag förlåter dig men du kan inte göra sådär”. Ogin har gått bort nu bara för att du blev ilsken och högg honom i magen så att han dog. Du missade när du högg mig, titta själv!´´ Ali visade ett hål i tröjan som var längst ner på tröjan där det oftast är lite luftigt. Jag blev chockad, det var som ett mirakel att Ali inte var död. Jag blev lite gladare men man vet aldrig om Ali kanske inte var så glad som han såg ut att vara. ``Du är efterlyst nu, alla letar efter dig. Om dom får tag på dig kommer du få dödsstraff och det vet du själv.´´ Jag visste vad jag skulle göra. Jag skulle gömma mig och fly till ett annat land med Ali, men jag måste ha honom med mig, det kändes omöjligt utan honom. Jag ville inte fly till ett främmande land helt ensam. ``Ali, vi flyr från Sverige till ett annat land. Vi måste!´´ ``Vi gör det imorgon men jag måste hem nu, vi ses!´´ svarade Ali. ``Okej, imorgon så möts vi här klockan elva.´´ svarade jag. Konstigt att Ali ville följa med när han ändå hade familj och ett bra liv. Men jag hade ingen tid och jag kunde inte gå någonstans. Det var för riskabelt, någon kunde upptäcka mig och då skulle jag få dödsstraff. Men igentligen var jag så ledsen så jag brydde mig inte. Jag ville ta livet av mig. Precis när jag tänkte på det kom en man fram till mig. ``Hej! Jag såg att du pratade med den där unge mannen som precis gick härifrån.´´
Då svarade jag ``Ja, det gjorde jag hur så?´´ ``Kom med mig här så ska jag visa dig en sak´´. Jag gjorde som mannen sa och han tog mig till ett hörn och där såg jag något som gjorde mig riktigt ilsken. Ali pratade med en polisman. Då sa mannen som tog mig dit ``Det är han som har gjort så du är efterlyst.´´ Då svarade jag ``Vi lyssnar på vad dom säger.” Man hörde Ali säga `` Imorgon klockan elva ska vi mötas vid hamnen här nere men ta inte med honom imorgon, det är för riskabelt. Slå till om två dagar då blir det lätt att ta honom!´´ Jag visste exakt vad jag skulle göra. Jag tackade mannen och hälsade ``Ha en bra dag!´´ Sedan gick jag ner till båthamnen och sov i en stor trälåda. Jag somnade rätt snabbt men det var kallt och läskigt. Man hörde vattnet, ljudet från vinden som susade, fåglarna som kvittrade och till slut så somnade jag. Jag vaknade av att Ali skrek mitt namn. Jag gick upp ur trälådan och såg att Ali stod en bit bort. Då hoppade jag ur trälådan och gick hastigt emot honom. Jag tog tag i honom och skrek ``Du golar va? Skämtar du med mig? Är det du som har gjort mig efterlyst?´´ Jag slog honom i ansiktet så att han ramlade ``Snälla jag var tvungen, dom pressade mig!´´ ``Jag tror snarare att de mutade dig, inte pressade dig.´´ Ali sa ``Förlåt, snälla! Du får pengar!´´ Ali sträckte fram en handfull med mynt till mig. Jag sparkade till hans hand så att mynten flög åt alla möjliga håll och skrek `` Jag vill inte ha dina pengar. Jag vill ha ditt liv.´´ Då skrek Ali ``Du är ingen riktig vän, du dödade min bästa vän. Självklart så golar jag. Vad tror du själv? ´´ Då blev jag så arg så att jag högg Ali i halsen och släppte kniven. Ali gav från sig ett tyst skrik. Jag kände mig äcklig. Det här var inte jag. Jag kände mig som ett monster. Jag hade ingen på min sida nu. Ali låg död framför mig bara för att jag dödade honom. Jag var inte värd att leva. Jag var ingen riktig kompis, en sådan som jag varit för fyra dagar sedan. Jag önskade jag kunde spola tillbaks tiden. Det blod som kom ut från Ali forsade ner till vattnet i hamnen men jag brydde mig inte. Plötsligt visste jag vad jag skulle göra. Idag skulle Gustav Vasa göra ett intåg till Stockholm. Jag vill se det innan jag skulle dö. Jag tänkte hoppa från något tak eller någon bro för jag orkar inte mera. Jag gick tills jag tyckte mig se en vacker färgglad bro. Det glänste i ögonen på mig när
jag kollade på den och jag tänkte ``Det där är en vacker plats att dö på´´. Jag kom allt närmare och närmare bron och till slut var jag framme. Jag såg hjärnstänger som ledde upp till några plankor som stod på rad. Det var kanske femton meter upp dit och man skulle dö ifall man hoppade därifrån. Jag klättrade upp och satte mig i en stor järnkruka. Jag satte mig där och vilade för snart skulle jag dö. Det enda man hör är ljudet från alla människor som skriker och springer mot bron. Alla är glada utom jag. Ingen lägger märke till att jag sitter ovanför bron på en stor kruka som är gjord av järn. Jag tänker hoppa ner och bara dö. Jag vill titta ner men är rädd att jag ska falla ner. Men varför vara så rädd när jag ändå tänker hoppa själv? Hur ska jag hoppa? Precis när jag ska hoppa ner på bron så hör jag en smäll. Gustav Vasa kommer med sin häst och rider hastigt över bron. Han är på väg in mot Stockholm, mot den hemska staden som har förstört mitt liv. ”Jag tänker hoppa nu, jag måste hoppa nu…”, tänker jag och så tar jag ett skutt från krukan så att jag faller mot marken. När jag landar blir allting svart. Gustav Vasa tittar förvånat på mig när jag ligger där på marken. ``Vad är det för en liten snorvalp som förstör mitt intåg i min vackra huvudstad!?´´ skriker han. Då ropar alla människor ``Det är han som är den efterlysta massmördaren!´´. Alla skriker av glädje för att jag är död. Gustav Vasa bryr sig inte om mig där jag ligger på bron framför hans häst. Han bara låter hästen trampa över mig och fortsätter sin väg in mot Stockholm. Himlen lyser orange och man kände doften av blommorna som är på bron. Men nu hoppas jag att jag kommer till det stället som Ogin och Ali är på. Vad skall jag göra i verkligheten? Det enda jag hör innan jag helt dör är en röst från Ogin ``Bror, vi ses i himmelen.´´ Rösten är kvar i mitt huvud och jag vaknar till. Jag, Ogin och Ali sitter på Gustav Vasas bro. Ingen kan se oss. Vi är inte i deras verklighet. Cewin
Tidsresenären Det var natt och jag låg i min säng. Jag läste böcker och tittade på bilder. Jag såg en bild, som rörde upp mina känslor. Jag önskade att mannen på bilden var den jag älskade och jag var kvinnan. Jag sov och drömde om bilden.
På morgonen vaknade jag i ett stort vackert slott. Jag låg i ett pampigt rum. Allt var gjort av guld och diamanter. Väggarna var beiga med guldmönster, sängen var stor, mjuk och
skön. Toalettbordet var fullt av smink och många smycken som låg i lådor. Garderoben var full av dyra klänningar. Någon knackade på dörren och frågade: ”Vill du ha frukost, fröken?” och det var på franska. Jag förstod inte vad hon sa, det var jättekonstigt. Jag var förvånad. Var är jag någonstans? Var är min mamma? Jag tog på mig en klänning och gick ut från det lyxiga rummet. Jag såg att slottet var stort, vackert och pampigt. Stora tavlor hängde på väggarna. Gardinerna var tjusiga och på golvet fanns det en lång röd matta. Det kändes att det inte var på riktigt. Jag gick tillbaka till mitt rum och där stod det ett bord i mitten av rummet, fullt med mat, bröd, ägg, marmelad och olika sorters ost. Jag åt och åt tills jag blev väldigt mätt. Jag bytte om och gick för att undersöka slottet. En soldat ropade på mig och sa att kungen ville
prata med mig. Jag gick till kungens rum, där kallade han mig för sin enda dotter. Var jag verkligen hans dotter? Han berättade att om han dör så ärver jag hela hans arv. Men på ett villkor, att jag måste gifta mig och skaffa mig en familj. Han tog min hand och viskade att han skulle göra allt för mig, för att jag är en del av hans familj. Jag var en drottning och kungen var min fader. Det har gått 10 år nu och jag är 19 år gammal idag. En gång var jag ute i slottets skog och promenerade med min hund och plockade blommor till min pappa. Jag sjöng och var jätteglad och tacksam för det liv jag lever. Jag såg en liten flod, jag sprang dit och tog av mig skorna och doppade mina fötter i vattnet, jag hörde ett skott av ett gevär, då vaknade jag… Athraa Jeeyad
Tidsresenären Jag bläddrade sida för sida i min historiebok. Sidorna var fulla med fakta om olika händelser. Krig, mäktiga människor, hjältar som en gång i tiden räddat sitt land och många länders forntid. Jag letade efter ett speciellt krig. Ett krig som skedde mellan Frankrike och Tyskland på 1870 -talet. Plötsligt knarrade dörren till rummet. Den hade blivit gammal och möglig efter alla dessa år jag inte varit här. Kai kom in och kramade om mig. Han var den ende jag höll kär i denna värld. ”Ska du lämna mig igen?” frågade han bekymrat. Jag vände mig om och besvarade hans kram. Jag visste inte vad jag skulle svara honom. Jag hade inget val, det var mitt uppdrag att ändra historien. Vår familj har en tradition för varje arvtagare att ändra någonting underligt inom historien, som exempel myten om Karl den tolftes död. Fast den är fortfarande inte löst. Jag kramade om honom hårdare och släppte sedan taget om honom. Jag gick fram till mitt smyckeskrin som Kai en gång i tiden gett mig.
Jag sträckte fram händerna och tog upp en glänsande metallring. ”En sista gång, snälla.” vädjade jag. Jag tog på mig ringen och vred om den. Jag skulle till 1870-talet. Min kropp höll på att försvinna och Kai stod där lutad mot bordet. Han tittade på mig, rakt in i ögonen. ”Jag väntar på dig” sa han. Jag befann mig mitt i kriget. Människor låg staplade på varandra helt livlösa och blod hade spridit sig över hela marken som en blodröd matta. Svarta och vita hästar galopperade mot varandra. Marken dånade och lukten av sand virvlade runt i vinden. Bland alla hästar fanns det en häst med blodfläckar stänkta över hela kroppen. På den red en välutrustad soldat. Han höll i ett svärd som var täckt med blod. Själv var han väldigt skadad och det var honom jag letade efter; hjälten som kämpade för sitt land. Enligt historien skulle han bli svårt skadad och föras in till sjukhuset. Han jagade tyskar och dödade dem snabbt och smidigt. Blod stänktes överallt och
jag började må illa av allt detta. Så händer det. En man med helt svarta kläder på en svart häst red rakt emot honom och skar honom djupt med ett svärd som trängde genom hans sköld. Han föll ner på marken bland liken och väntade på sin död. Mannen med svarta kläder hade stannat och klivit av hästen. Han gick med raska steg mot hjälten och lyfte svärdet. ”STOPP!” skrek jag till honom. Han vände sig hastigt om och sprang sin väg. Jag sprang över till hjälten och bar in honom på sjukhuset. Sjuksköterskor sprang runt kvickt och det hördes jämrande ljud från alla håll. På sjukhuset luktade det av medicin och man fick en känsla av att döden var nära. Hjälten fick ligga på en säng och det kom några få personer för att stanna vid hans sida. Såren var djupa och han höll på att förblöda. Han tog sina sista andetag. Många grät. Fler och fler soldater kom in. En av soldaterna hälsade vänligt på mig medan han försökte blinka bort tårarna. Plötsligt utbrast någon: ”Herrn! Ni får inte dö, vad ska jag göra utan er?” Jag vände mig om. Han hade knäböjt bakom soldatens säng. Jag granskade hans ansikte. Det var den svartklädde mannen. Hur kunde han vara här och låtsats som ingenting? Hur fräck kunde man egentligen vara? Mördare! Han grät hysteriskt och alla tröstade honom. Falska människa! Jag gick bakom honom och lyfte sakta händerna. Han ska dö. ”Din usling.” fräste jag lågt. Men inte så lågt att han inte kunde höra det. Han vände sig om och hela hans ansikte bleknade. ”Du…” viskade han. ”Jag kommer berätta för alla vad du har gjort.” avbröt jag honom. ”Vad pratar du om?” ”Lek inte dum! Du vet mycket väl vad jag pratar om!” svarade jag och vände honom ryggen för att springa därifrån. Alla skulle nu veta vilken bedragare han var. Han grep tag om min hand med all sin kraft. Det gjorde ont och jag försökte rycka mig loss. Jag stirrade argt på honom och skrek:
”Släpp mig!” ”Du säger ingenting, förstått!? Annars mister du livet.” fräste han lågt. Jag slet mig ur hans grepp och sprang iväg det fortaste jag kunde, jag vågade inte vända mig om. Inom mitt synfält såg jag en soldat och sprang genast till honom. Det var han som log mot mig på sjukhuset. ”Förrädare… svartklädd man… döda…” flämtade jag. Det var det enda som kom ut ur min mun. Han tittade förvånat på mig och verkade inte veta vad jag pratade om. Jag vände mig hastigt om och såg att han var där. Tårarna vällde fram. Han hade tagit med sig ett antal soldater. ”Döda henne!” skrek den svartklädde mannen. Soldaten ruskade mig lite snabbt. Han tittade mig djupt in i ögonen. ”Res hem, fort!” viskade han och vred om min ring. Min kropp försvann och den svartklädde mannen var nästan ikapp mig. Jag hamnade sittandes på golvet hemma hos mig. Det var dammigt och klockan tickade på. Historieboken låg där och dörren var öppen. Jag tittade mig om och Kai var där. ”Kai…” var det enda jag kunde få fram. Jag grät väldigt mycket och Kai böjde sig ner och höll om mig hårt. ”Det är okej nu, jag är här.” Linda
Idag var det en fantastisk dag. Idag var det en rolig dag. Idag gick klassen till Nationalmuseum. Det var en solig septemberdag och det var verkligen varmt. Jag tänkte mig vägen mot skolan som en öken. Jag såg mig själv traska fram mot mitt mål. Jag tittade på klockan och såg att den var mycket, och jag rusade till skolan. När jag kom fram till skolan och öppnade dörren till klassrummet insåg jag att jag hade kommit i rätt tid. Som vanligt ropade lärarna upp namnen medan eleverna svarade. Det var som en vanlig skoldag. Medan lärarna ropade upp namnen tänkte jag på alla tavlor som vi skulle få se. Hur är dem? Vem har målat dem? Var har man målat dem? Ungefär så tänkte jag när jag plötsligt hörde läraren upprepa mitt
namn om och om igen. ”Tom, Tom, Tom!” tjöt hon. Då väcktes jag ur mina tankar och svarade: ”Här!” När läraren hade ropat klart alla namnen gick vi mot tunnelbanan som skulle ta oss till museet. Efter en lång stund på tunnelbana var vi äntligen framme vid vår destination. ”Äntligen!” utbrast en av eleverna när vi fick syn på museet framför oss. Jag kunde inte vänta på att få komma in och se alla tavlor. Faktisk var jag inte speciellt förtjust i tavlor, men här kan jag kanske hitta en häftig tavla, rolig tavla eller kanske en tavla som man måste se riktigt noga på för att kunna se vad den föreställde. När vi kom in blev jag lite besviken. Jag fick se många fina tavlor men inga tavlor som jag hade förväntat mig att se. Många av de tavlor
som jag såg var mycket gamla. Inga moderna tavlor. Klassen fick i uppdrag av lärarna att leta efter en tavla som man tyckte var mycket fin. Vi skulle sedan ta ett kort på tavlan och ge det till lärarna. Lärarna skulle sedan utse vilken tavla som var mest kreativ och finast. När det började rusade alla barnen åt olika håll. Jag tog tid på mig och tittade runt för att se alla tavlor. Det tog lite tid att hitta en bra tavla för alla tavlor var inte så fina eller kreativa. Till slut gav jag upp och tänkte gå tillbaka för att säga till lärarna att jag inte hittade en bra tavla. Jag tittade på klockan och gick mot lärarna. Klockan var tio över tolv. Medan jag gick mot lärarna såg jag en tavla som blinkade mot mig. Jag ryckte till och tittade lite närmare på den. Tavlan föreställde en kvinna som serverade frukost. När jag försökte komma närmare kändes det som att tavlan försökte suga in mig. Plötsligt befann jag mig inne i tavlan. Jag tittade runt och såg att jag inte var kvar på museet, tavlan var inte framför mig längre. Jag var inne i tavlan och såg kvinnan som dukade bordet med god mat. Jag gick mot henne och hon vände sig om och stirrade på mig, rätt in i mina ögon. Då frågade jag: ”Var är jag?”. Hon fortsatte titta på mig och sa med en rädd röst: ”Vem är du och vad gör du här, i den kungliga trädgården?” Plötsligt skrek hon: ” Vakter! Vi har en inkräktare här!” Samtidigt kom det två vakter och grepp mig för att jag hade gjort ett inbrott i det kungliga slottet. Två soldater släpade mig ner i källaren medan jag försökte slingra mig loss ur deras grepp. När vi kom ner släppte vakterna mig och låste gallergrinden efter sig. Där stod jag, helt ensam utan någonting att använda för att komma ut därifrån. Jag satt på en pall och stirrade mot väggen. Hur skulle jag kunna komma ut? Jag tänkte även på vad lärarna skulle göra. Säkert ringa mina föräldrar och berätta att jag var försvunnen och att de inte kunde hitta mig. Jag undrade hur en förälder kände sig när deras egna barn var spårlöst försvunna. De blir säkert ledsna då. När jag fortsatte att tänka hörde jag steg komma närmare och närmare. Jag tittade mot det håll som det lät ifrån. Mina ögon var vidöppna och mina tänder gnisslade mot varandra. När jag fick syn på personen var det kökspigan som jag träffat i trädgården tidigare. Hon öppnade gallret och sa åt mig att följa med henne. Sam-
tidigt som vi gick frågade hon mig vem jag var, vad jag gjorde här och hur jag hade kommit hit. När hon pratade med mig lät hon snäll och trevlig. Då sa jag: ”Varför släppte du mig fri?”. Hon berätta att konungen vill prata med mig. När vi kom in i palatset såg jag konungen sitta på sin tron med fem vakter framför sig. Kungen hade ett långt grått skägg. Han hade grått hår med ett skrynkligt ansikte. Han såg inte lång ut men inte heller speciellt kort. Precis när kungen öppnade munnen kom ett blått ljus från ingenstans. Vakterna blev förskräckta och stod där helt stilla. Det blåa ljuset föreställde en portal. Jag fick en tanke om att portalen kunde skicka mig tillbaka till museet. Jag tog sats och sprang mot portalen. Där låg jag på golvet och tittade mot taket. Där såg jag en stor tavla. Jag tittade runt omkring mig och fick syn på andra tavlor. Då förstod jag att jag hade kommit tillbaka. Jag tittade på klockan och trodde att klassen hade åkt hem utan mig. Men när jag tittade på klockan, visade den tio över tolv. Exakt samma tidpunkt som jag hade försvunnit in i tavlan. Jag sprang fram till platsen där vi startade och såg hela klassen stå där framför läraren som ropade upp namnen. Jag sprang till klassen och bara stod där helt vanligt och väntade på att läraren skulle ropa upp mitt namn. Jag tittade runt och såg att alla elever hade en bild i sin hand. O nej, jag hade helt glömt att jag skulle ta en bild på en tavla och nu hade jag ingen bortförklaring till varför jag inte hade någon bild. Jag kan inte säga att jag hade försvunnit in i en tavla och därför inte hann ta en bild. Ingen skulle tro på mig. Det bästa var att hålla händelsen för mig själv. Siraji
Det ologiska! Plötsligt befinner jag mig på en okänd plats. Platsen där jag befinner mig är en stad som har en stor befolkning och det ser ut som att många är mycket gamla . Stadens gator är byggda av vanliga stenar som är formade som rektanglar, husen är också gjorda av sten. I staden finns det inte en enda sak som drivs av elektricitet. Och människorna är muskulösa och fula i munnen: - Din jävla byracka! hör jag både här och där. Jag hinner bara vara där i ungefär en timme innan det blir problem i staden. Människor skriker och jag fattar direkt att det är ett krig som väcker dessa fruktansvärda ljud. Jag ser en armé där soldaterna i första raden bär danska flaggor. Jag förstår direkt att det är danskarna som kommer. Det verkar som om staden har blivit attackerat av Danmark. Det fruktansvärda kriget sprider sig snabbt över staden och människor dör här och där av danskarnas stora vapen men jag lyckas gömma mig mellan två stenhus. Då och då tittar jag ut för att se om faran är över. Men helt plötsligt ser jag några soldater komma springande mot mig med en
sådan fart att jag vet att jag inte hinner springa undan. Jag står kvar och ser om det är mig de vill ha eller någon annan som har visat sig. Men nej, de vill ha mig! Jag får panik, svetten i pannan rinner som ett vattenfall. Deras kalla händer griper tag i mina armar och jag vill bara försvinna. Jag är en fånge som alla andra i byn, tänker jag. Danskarna tycker säker att vi är odågor. Jag berättar för soldaterna att jag är en liten pojke som inte kan hota danskarna. De släpper mig fri i staden eftersom de förstår att jag inte kan göra något mot kungen, men soldaterna håller mig under uppsikt. I staden är byborna så arga att de vill tända eld på hela Danmark för att hämnas. Samtidigt sitter kungen på sin vackra, röda tron och retar upp byborna genom att säga: - Ni skall genast ge hela er förmögenhet till mig! Folket kan inte göra något annat än att lägga sin förmögenhet i stora tunnor som kungen har placerat ut på torget. Tunnorna ska sedan tömmas och skatterna ska överföras till Danmark. Samtidigt går jag runt i staden och ser mig omkring med en nyfiken blick. Plötsligt ställer
sig en soldat på några tunnor och ropar ut över staden: - Vi, det danska folket, ska nu ge oss av med allt ert guld och silver. Ni skall bli kvar i fattigdom till dödens dagar! Jag börjar tröttna på denna värld, jag vill bara försvinna från denna stad. Jag försöker göra så att kungen låter mig gå, men nej han vill ha mig kvar. Jag förstår att jag är fast för att leva ett eländigt liv i staden. De vill ha mig som kungens privata slav eftersom jag är liten, ömtålig och försvarslös. Men de vet inte att jag är listig som en räv. Jag lyckas fly på bara en dag och de vet inte var jag gömmer mig men det är nära ögat att jag blir funnen. Men de är inte så smarta. Jag gömmer mig tills det blir kväll och soldaterna går och lägger sig. Jag springer så långt som mina ben orkar bära mig men det jag inte
vet är att de har väktare runt staden. Jag hinner inte springa tillräckligt långt innan de märker att jag är en flykting från staden. Som tur är hittar jag en sten. Jag hinner gömma mig bakom den och väktarna ser inte var jag har tagit vägen. Plötsligt hör jag någon skrika. Jag tappar balansen och snubblar på något. - Jag ser honom, efter honom! skriker en av väktarna. Jag blir så skrämd och kallsvettig av skriket att jag råkar snubbla på en liten sten och slår huvudet. Jag vaknar omedelbart från min dröm. Men jag vill vara säker på att allt var en dröm så jag går runt i mitt hus och nyper mig själv! Denna upplevelse skulle jag gärna göra om, men någon annanstans i drömmarnas värld! Tollis Amanatidis
En hjältes död För trettio år sen hände något som jag aldrig kommer att glömma. Jag gick på gatan på väg hem från min skola. Jag hade haft ett oförberett prov på skolan och jag hade fått alla rätt. Jag var så himla stolt så jag tänkte att jag kanske skulle få nya fotbollskor av mina föräldrar. Jag brukade alltid få grejer när jag hade fått alla rätt på ett prov. Jag tittade mot ett träd och där fanns det en ekorre som hoppade från gren gren. Det var en solig dag men det blåste lite. Det var i maj. Då hände något som förändrade mitt liv. Ett svart hål kom från ingenstans framför mig. Det var kanske tre meter högt och två meter brett gissade jag för att jag inte är bra på matte. Jag blev så rädd att jag ramlade på gatan. Jag steg upp långsamt och tänkte för mig själv ”Idiot! Spring! Ligg inte på marken som en hund, spring!” men jag sprang inte. Istället för att springa så gick jag långsamt fram till det stora svarta hålet. När jag kom tillräckligt nära så kände jag hur dragningskraften från det stora svarta hålet försökte dra in mig. Men den dragningskraften blev bara starkare och starkare så till slut så drog det in mig. Inne i hålet fanns det olika färger. Jag blev yr för att det fanns för många färger men framför
mig såg jag ett ljus lika ljust som solen. Jag kom närmare och närmare ljuset så åkte jag igenom det och där var jag på en annan plats. Jag tittade runt omkring mig och såg hus som var trasiga, fattiga människor som bad om pengar och några hade annorlunda kläder som jag aldrig hade sett. Då flög en tidning på mitt ansikte. Jag tog bort papperet från mitt ansikte och tittade på framsidan av tidningen och undrade var jag var och vilket år det var. Där stod det med stora bokstäver ”ÅR 1939. POLENONT OM SOLDATER”. Jag steg upp och började gå lite och samtidigt som jag gick funderade jag på hur jag skulle komma tillbaka hem. Det kom en man och sa till mig ”Kom till armén! Vi behöver soldater.” Han tog tag i min arm och drog in mig i sin bil. Så var jag på väg till armén för att bli en soldat i Polens tjänst. När vi hade kommit fram så fick jag byta kläder och klippa håret. Därefter fick jag ett vapen som var väldigt tungt. Det var en pistol och efteråt fick jag veta att den hette Commando. Efter en liten stund fick alla som var där stå på led. Där stod jag och tittade på hur alla såg ut. Då såg jag en kille som såg ut som att han skulle börja gråta. När det blev
rast så gick jag fram till honom och frågade `”Hur mår du? ”Han svarade direkt ”Inte bra, min far har dött i det här idiotiska kriget och jag vill att vi ska vinna kriget”. När han hade sagt det fick vi gå och träna ute på fältet. Efter en månad gick vi ut i krig. Det var de värsta dagarna i mitt liv. Jag hörde hur många män skrek för att de hade fått skott i sig. Många dog under kriget men till slut tog kriget slut. Vi hade vunnit kriget mot Tyskland i andra världskriget, alla som hade överlevt var glada. De firade med öl och allt. Då kom jag att tänka på min kompis och vart han kunde ha tagit vägen. Till slut såg jag att han låg i sjukstugan. Där låg han hjälten, som gjorde att kriget tog slut. Han var den enda som hade kommit in i fiendens bas och dödat Hitler med ett skott, men precis innan han skulle gå därifrån så blev han skjuten i huvudet. Han var döende
och jag kunde se direkt att han blödde mycket men de kunde inte hjälpa honom, sa doktorn . Så jag gick till honom långsamt och sa ”Vi vann kriget tack vare dig”. Nu förtjänar du att träffa din far i himmelriket.” Efter att jag hade sagt det, slöt han ögonen och slutade andas. Då kom det stora svarta hålet igen från marken. Jag tänkte direkt att det skulle ta mig tillbaks till min tid, så jag hoppade in i det och var på väg hem. När jag kom hem var allt som vanligt, ingen hade märkt att jag varit borta. Jag sprang hem till mina föräldrar och berättade allt som hade hänt. Min far svarade ”Har du slagit dig i huvudet eller?” Ingen trodde på mig, jag visste själv att det var verklig historia för innan min kompis dog så fick jag hans militärbricka där hans polska namn och personnummer stod. Nu höll jag den i handen. Kim
Drömmen Vi är på väg med klassen till Nationalmuseum och vi är snart framme. Jag längtar efter att se alla vackra tavlor. Precis vid ingången får vi vänta en stund eftersom att det är så mycket folk. Efter några minuter så kommer hela klassen in på museet. – Ni får gå runt och titta, inte stöka till. Vi träffas klockan tolv här vid utgången igen, säger läraren. Vi skulle välja en tavla som vi skulle hålla på med i skolan på bild/media lektionerna. Jag börjar gå runt, jag är helt ensam för alla andra har helt plötsligt försvunnit. Jag bryr mig inte så mycket utan jag fortsätter att gå. Jag tittar runt, det finns många fina tavlor. Plötsligt fastnar mina ögon på en tavla. ”Vanitasstilleben med astronomiska instrument”, står det på en liten skylt bredvid tavlan. Jag vet inte riktigt vad det är som är så speciellt med den tavlan. Jag bara står och stirrar in i den. Jag sätter mig på en stol som finns precis bredvid mig. Kan inte sluta titta på tavlan, jag dras på något sätt till den som en magnet. Jag reser mig
och går närmre och närmre tavlan. Det jag ser i den är ett bord med ett underbart skelett på och andra saker i bakgrunden. Efter en stund försöker jag slita bort min blick från tavlan men det går inte. Skelettet på tavlan stirrar på mig och jag hör en röst som viskar: - Kom till mig, kom till mig… Jag känner hur jag sugs in i tavlan. Jag blir rädd känner mig så svag… Jag tittar mig omkring. Jag befinner mig på ett bord och jag är lika lång och smal som en penna. Jag blir förvånad över att jag står på ett stort bord. Det är ett papper som jag står på. Försöker läsa vad som står på pappret och det står att jag ska titta på boken som är bakom mig. Den skulle kunna leda mig tillbaka. Sedan börjar jag titta på boken som är uppslagen precis bakom skelettet. Det är en karta. Kartan beskriver att jag ska ta mig ut ur tavlan genom jordgloben. Jag börjar titta noggrant på kartan och försöker komma ihåg allt som står.
Jag börjar med att klättra upp från en klocka som står vid slutet av bordet på vänster sida. Det är ganska jobbigt men jag gör mitt bästa. När jag har kommit upp på klockan så ska jag bara hoppa till en bronssak, jag vet inte vad det är men jag är försiktig. När jag kommer upp på bronssaken blir jag stressad. Jag är andfådd. Jag ska bara komma upp på de två böckerna som står rakt upp, sedan ska jag upp på globen. Jag tar mig upp på böckerna och jag är rädd för att förstöra allt och inte kunna ta mig tillbaka igen. Jag fryser. När jag sedan hoppar upp på kanten till jordgloben så sätter jag mig ner och tar det lugnt ett tag. Efter en stund går jag upp och går runt globen. Jag tittar extra mycket runt om mig eftersom att jag är rädd och jag vill inte helt plötsligt bara ramla från globen. När jag har kommit en bit runt globen ser jag ett hål som det stod på kartan. Jag ska bara in i det hålet, det står det på kartan. Jag darrar och stressar men jag tar mig sakta, sakta in i den. ”Jag måste klara detta”, tänker jag och precis när jag ska ta in mina båda ben i globen
så hör jag en viskande men mörk röst som säger, - Kom till mig, kom till mig… Jag har hört den rösten förr men jag vet inte riktigt var den kommer ifrån. Jag blir så skrämd så att jag sedan bara hoppar in i hålet… Vakna! säger en röst irriterande till mig. – Vakna vi måste gå! säger en röst igen. Jag öppnar ögonen och helt plötsligt så blir jag skrämd. Läraren står precis framför mig och frågar var som pågår. Jag blir stel i kroppen. Tavlan är fortfarande framför mig. Är det en dröm? Allt som hände i tavlan måste ha varit en dröm! Jag tittar sedan i min hand och ser en bok. Det är samma bok som fanns i drömmen. Jag har boken i handen från drömmen, hur kan det komma sig? Det var ju en dröm? Jag blir förvånad och rädd, vet inte vad jag ska göra… Magdalena Eleni Navrozoglou
Drömmen om Karl XII´s död Jag är hemma och sitter på min säng och pluggar inför ett prov. Jag känner att det är lite kallt. Jag fryser för jag är nervöst inför provet. Provet kommer handla om Karl XII som var en speciell kung. Men sedan tappar jag min bok så jag går ner under sängen för att hämta boken. Men just när jag ser boken så upptäcker jag en liten portal på väggen. Det blåser in snö. Jag blir nyfiken och tittar in. Det är inte mycket som syns för att det är snöstorm. Jag går fram och då kommer jag plötsligt till Norge. Jag ser Karl XII som ligger död och soldaterna bär hem honom. Jag stoppar dem och frågar ”Vem är det där?” De svarar ledsna och säger ”Det är kungen Karl XII.” Det är kallt och det är tyst en lång stund. De misstänker att det är jag som har skjutit men jag säger att jag inte har dödat honom.”Jag lovar!” Då säger en jägare som står på sidan att det är sant. ”Jag vet vem det var”, säger han. ``Det var en i vår arme men jag minns inte vem”. Nu är de arga för de tror inte att det var en av dem
som sköt kungen. De kommer arga upp till mig på berget och frågar ”Varför dödade du kungen?”. Då blir jag så stressad så jag råkar trilla ner från berget. Jag känner smärtan och sedan reser jag mig upp och springer för de skjuter mot mig. Jag vet inte hur jag ska komma tillbaka nu. Jag behöver hjälp. Men just då hör jag Karl XII spökröst ”Spring ett varv och hoppa för då kommer du hem igen.” Jag tror inte på det men det var värt ett försök. Soldaterna omringar mig och en kille skjuter med en Sniper. Då gör jag ett varv och hoppar i portalen som plötsligt hade kommit fram. Så kommer jag hem igen. Jag tackar Karl XII och han säger igen med sin spökröst ”Det är lugnt.” Jag vaknar under sängen, kryper ut och tar upp min bok. Så läser jag boken och jag känner igen det jag nyss har varit med om. Nithussan
Brandskattningen ‟‟ Grabbar kolla, bästa spelet! ‟‟ skrek jag. ‟‟ Fett synd, Call of duty Black ops är bättre! Visst Safin, Ali? ‟‟ sa Sarwar. De svara ja, jag kände mig utanför. Jag spelade Skyrim medan de spelade Call of duty. När jag spelade Skyrim börja datorn lagga, alltså hänga sig. Den laggade så mycket, till slut blev jag arg och slog till datorn. Savvas, Berke och Shirwac skrek ‟‟ Vad gör du? ‟‟ Savvas frågade om jag var dum i huvudet: ‟‟ Är du dum eller? ‟‟ Ali höll med och sa visst. Jag brydde mig inte. Spelet fortsatte men laggade fortfarande. Jag satt där på Inferno, ett spelställe, med den idiotiska datorn jag hade. Jag tog en klunk från min Pepsi, startade om datorn, väntade. Medan jag väntade kom det fram en Bluescreen, det stod: Username: AddeZ System Error 32165… Jag blev rädd, jag trodde att jag hade haft ihjäl datorn. Men sen blev det svart på datorns skärm. Jag stod upp och kolla runt, det var tyst, tomt och läskigt. Jag ville hämta personalen men det fanns inte en enda person. Mina vänner var borta, jag skrek deras namn men det kom inget svar. Jag vände mig om för att kolla runt, framför mina ögon svävade ett tangentbord, jag stirrade på
tangentbordet som om det var något jag aldrig hade sett tidigare. Efter 7 – 8 sekunder flög den i hög fart emot mig, jag hann inte reagera så den slog till mig i pannan och jag svimmade. Jag vaknade på ett konstigt ställe, ett ställe med rädda, ledsna och arga människor. Soldater drog i folk, avrättade och slog. Jag hade ont i min panna. Jag förstod direkt att jag var i min tavla som jag arbetade med i skolan, Brandskattningen i Visby av Gustav Hellquist. Jag blev verkligen chockad för att jag var i min tavla! Det var smutsigt, blodigt och det luktade lik. Jag fick panik, jag var mitt på torget i Visby. Jag såg Valdemar, den danske kungen sitta på sin blodröda tron. Han fick syn på mig och skickade några soldater mot mig, jag flög upp och börja springa. Jag tänkte inom mig ‟‟ Valdemar ska dö! Jag ska ändra på historien och rädda Visby från de här danska idioterna! ‟‟ Soldaterna skrek några konstiga ord till mig, jag brydde mig inte, jag sprang bara på. Jag såg ett lik med en dolk i ryggen, jag var osäker om jag skulle ta dolken eller inte, det såg äckligt ut och jag hade aldrig sett en död människa tidigare. Jag tänkte inom mig att jag skulle döda Valdemar med dolken, så jag sprang mot
liket och drog upp den ur hans rygg. Jag hade en dolk, det var häftigt! Jag börja springa mot Valdemar, jag puttade folk ur vägen. Det var proppfullt med soldater runt omkring Valdemar, men jag fortsatte att springa mot honom ändå. Jag hoppade upp i luften och voltade över vakterna, nu var det bara Valdemar som stod i min väg. Jag såg hur hans svett rann ner från hans panna. Han drog upp sitt svärd, men han hann inte hugga mig för att min dolk var redan mot hans hals. Jag skrek till honom ‟‟ Ta bort dina soldater från den här staden nu! ‟‟ Jag visste att han förstod lite grann. Han sa något på danska och de danska soldaterna börja släppa sina svärd, sköldar och de släppte människorna. De börja gå mot portarna. Folket släppte ut Visbys soldater från deras fängelsehålor och de börja kriga mot de danska soldaterna. Det blev väldigt blodigt och obehagligt. Jag orkade inte hålla dolken mot Val-
demars hals längre så jag tryckte in dolken i hans hals. Blodet börja forsa ner från hans strupe, jag släppte dolken och han föll ner mot marken. Folket börja jubla, Visbys egen kung kom emot mig, jag börja springa. Jag börja springa för att inte avslöja framtiden. Jag sprang ut från staden. När jag kom ut såg jag tangentbordet som hade knockat mig. Jag börja gå mot det, jag lyfte upp min blodiga hand och tog på tangentbordet. Allting blev svart runt omkring mig. Plötsligt kom en dator fram och jag hamna i Inferno, stället där jag var och spelade. ‟‟ Är du döv, Ahmed? ‟‟ frågade Safin och jag sa ‟‟ Va, va? ‟‟ ‟‟ Du var heeelt inne i spelet ‟‟ sa Safin. Jag skrattade och ljög att jag hade varit helt inne i spelet. Ahmed Hassan
Tidsresenären (Skridskon bindes) Det började med att jag sov över hos en kompis som heter Marcel. Vi pratade hela natten om några brudar som vi hade träffat på dagen innan. Vi tittade igenom fönstret och det var kolsvart ute, man hörde inga ljud alls. Klockan var 2 på natten. Det är morgon och jag har precis vaknat men känner en konstig lukt som jag aldrig har känt förut. Jag öppnar ögonen och sedan går jag in mellan två stora träd och jag ser en man som knyter en kvinnas sko, och jag får en uppfattning av att det där är min tjej! Jag går fram till mannen och skriker våldsamt: VAD HÅLLER DU PÅ MED! Mannen tittar på mig förvånat och säger: Vem är du? Och då blir jag ännu argare och tar tag i honom och slänger honom mot ett stort träd. Jag går fram mot kvinnan, kollar på henne och ger henne en örfil för att hon har svikit mig. Adelsmannen går därifrån och jag förstår inte hur jag har hamnat här och varför jag fick en känsla av att det är min tjej och att hon heter Maria. I alla fall jag säger förlåt för örfilen, men förklarar att jag blev arg och hon sa också förlåt till mig
och vi åkte skridskor tillsammans med glädje. Men ändå hade jag en känsla av att detta är fel av mig. Jag har ju lämnat Marcel ensam. Hur ska jag ta mig tillbaka? Och hur kom jag hit? Det är många frågor som snurrar runt i mitt huvud, men en sak jag aldrig tänker på är om detta är en dröm, Och då plötsligt slår någon mig i huvudet, jag öppnar mina ögon och ser Marcel framför mig. Vakna idiot kl är 12.30 Jag hoppar upp av glädje, kramar Marcel springer till mina föräldrar kramar dem också. Ouuuf, tänkte jag, vilken konstig dröm jag har haft… Sudad
Tidsresan Det var en vanlig onsdag. Vi hade precis börjat vår SO-lektion. Jag hade inte sovit så bra den här natten och var ganska trött. Jag var nästan helt säker på att jag snart skulle somna. Jag kollade på Selma och sa att jag var ganska trött. Hon kollade på mig och sa att jag borde ha sovit istället för att titta på tv. Jag himlade med ögonen och sucka. Men plötsligt slöt jag ögonen och det dröjde inte länge förrän jag var på ett helt annat ställe. Var är jag? tänkte jag för mig själv. Jag hade kommit till en liten stuga som var väldigt dammig. Jag tittade runt och plötsligt såg jag en kvinna som tvättade kläder. Hon tittade på mig förvånat. Bredvid henne satt en liten pojke som blåste bubblor. Han verkade
inte bry sig om att en främling hade kommit in i deras lilla stuga. Kvinnan som tvättade kläderna tittade fortfarande på mig och frågade lugnt: ”Ursäkta! Vem är du?” ”Jag heter Fardowsa, men var är jag?” svarade jag tveksamt. ”Jaha, du är väl från framtiden?” ”FRAMTIDEN?!” Jag tänkte att om jag är från framtiden så måste jag ha kommit tillbaka i tiden. Men frågan är HUR? ”Ja, för du har lite konstigare kläder än vad vi har här” sa kvinnan och stirrade på mina kläder, med en väldigt ljust röst. ”Eemm…” sa jag helt förvirrad.
Pojken gick fram till sin katt som satt helt uttråkad på golvet. ”Kan jag hjälpa till med något? Typ hjälpa dig med att tvätta kläder kanske?” frågade jag. ”Ja, tack! Så gulligt av dig.” Huset såg dammigt ut. Det luktade trä, tyckte jag. Jag kavlade upp tröjärmarna och började tvätta kläderna med henne. Plötsligt kom en annan kvinna förbi men en korg full av kläder. Hon gick och öppnade en dörr som var precis bakom oss. Jag tittade konstigt på henne och frågade kvinnan som tvättade kläderna med mig, om vem den andra kvinnan var. ”Oj, jag glömde att presentera oss. Jag heter Sofie och det här är min son Simon. Hon som precis gick förbi oss, som ska hänga kläderna på tork, är min syster Malin. Jag tittade på Malin fundersamt och hälsade på henne. Hon tittade på mig med ett brett leende och hälsade tillbaka. Men Simon sneglade på mig utan att säga ett ord. Jag fortsatte att tvätta kläderna men det dröjde inte länge tills jag blev klar. ”Vill du att jag dammsuger huset åt er?” frågade jag. ”Vad är det för något?” undrade kvinnan. Va? Vet de inte vad en dammsugare är? Oj, jag måste ha hamnat långt tillbaka i tiden, tänkte jag. ”Oj, jag menar, kan jag sopa huset åt er?” ”Nej, nej, det tar Malin hand om, vill du ha något att dricka?” frågade Sofie. ”Nej, det är bra, sa jag och log. Jag tittade på Simon igen och hälsade på honom. Han sneglade på mig utan att säga något. Jag frågade Malin varför Simon inte pratade med mig och hon svarade att han var döv. Jag tittade på Simon åter igen och vinkade istället. Han log och vinkade tillbaka. Jag gick och öppnade ytterdörren och såg att allt såg helt annorlunda ut. Var kan jag ha hamnat, och hur? Alla gick runt i konstiga kläder. Men så undrade jag var Selma hade tagit vägen? Jag gick till Sofie och frågade henne hur jag kunde komma tillbaka till den värld jag levde i. Hon sa att jag måste sova över en natt för att återvända. Jag suckade och frågade om hon var säker och om jag kunde sova över hos dem. Hon nickade och sa att jag självklart fick sova
över en natt. Jag tittade på henne och tackade så mycket. Det dröjde inte länge tills det blev mörkt. Jag visste inte hur mycket klockan var och min mobil hade ingen täckning. Jag gick in i sovrummet och la mig. Men plötsligt hörde jag någon ropa: ”Fardowsa, hallå?!” Jag hoppade till och såg Selma framför mig. ”Är jag tillbaka?” frågade jag undrande. ”Emm.. var annars skulle du vara? Du sov bort hela SO-lektionen.” sa Selma. Då fattade jag direkt att jag hade drömt allt. Selma gav mig ett papper som vår lärare hade delat ut och på omslagsbladet var det en bild på Sofie som tvättade kläder, Simon som blåste bubblor, Malin som hängde kläderna på tork och katten som satt bredvid Simon och såg uttråkade ut. Jag blev ganska rädd och kollade på Selma. Jag berättade vad jag hade drömt om och pekade på bilden. Jag berättade också vad alla hette. Selma trodde att jag hade hittat på allt, men sedan blev allt som vanligt igen och dagen fortsatte som den brukade göra. Fardowsa Sodal
– Tasmin vakna! röt Sarah. – Huh, vad är det?! utbrast jag. – Vi har landat, vakna då! hojtade Sarah –Vadå? Har vi? sa jag nyfiket och vände mig snabbt om mot fönstret för att se om vi befann oss i Thailand. Jag hade alltid varit vetgirig sen förskolan. –Yes! Äntligen, efter ALLT resande så är vi framme, sa Sarah som om allt resande tog livet av henne. Vi tog av oss säkerhetsbältet, tog våra väskor och gick ut ur planet. Det kändes så skönt att gå igenom hallen, det var så varmt och den friska lukten… oh, det var så skönt, det kändes som om jag var hemma igen. Därefter gick vi förbi säkerhetskontrollen och sedan gick vi till bagagebandet för att hämta vårt bagage. Det var en mängd bagage som åkte runt på det svarta bandet, vi stod där i en halvtimme. – Här är vårt bagage! Sa Sarah glatt. Jag vände mig om och såg Sarah hålla två resväskor i vardera handen. En turkosblå resväska i högra handen och en limegrön i vänstra han-
den. De var så fina, det fick mig att tänka på Sverige. Jag saknade familjen och alla vänner. – Var hittade du dem? Frågade jag – Det finns ju flera bagageband. Jag hittade dem där borta, sa Sarah och pekade mot ett bagageband som låg några meter från det jag stod vid. – Jaha. Ska vi gå och se om din kusin har kommit? – Visst, men det kommer vara svårt att hitta henne, för vi sågs typ för fyra år sen, så då har hon väl växt. Sarah hade visat mig foton på sin kusin när hon var lite mindre, så det skulle bli svårt att hitta henne. Vi gick ut till terminalen och såg oss omkring för att se om vi hittade henne. Tiden gick, ingen kom och då gick Sarah till kundtelefonen för att ringa. Just då sa någon mitt namn och jag vände mig om för att se vem det var. Det var en tjej i 19årsåldern som var lång och mager. Hon var svarthårig och hennes ögon var gröna, det passade henne väldigt bra.
– Vem är du? frågade jag – Du är väl Tasmin, eller hur? – Ja, det är jag, och du är? – Zina, Sarahs kusin, sa hon och gav mig en kram. – Var är Sarah? – Hon är där vid kundtelefonen. Zina gick med lätta steg mot Sarah och la händerna för Sarahs ögon. – Gissa vem det är? – Zina? Sa Sarah och vände sig om hastigt. Sarah blev chockad när hon såg Zina framför sig, de kramade varandra en lång stund och fnissade lite. – Okej, okej. Det räcker, vi måste åka hem nu, sa Zina. Vi gick iväg till parkeringen med vårt bagage. Zina satte sig i förarsätet, Sarah i framsätet bredvid Zina och jag i baksätet. Ingen sa något, vi lyssnade bara på musiken som Zina satte på. – När är vi framme? frågade jag. – Om en halvtimme, svarade Zina. – Zina, vet du om det finns någon regnskog i närheten? Frågade jag. – Närheten? Vi skulle ha varit döda av leoparder. Nej men jag skojar, sa Zina och flinade. Hon har humor, den tjejen. – Det finns regnskogar i Thailand men jag vet inte var, men jag har en vän, han är fotograf. Han tar bilder på naturen och jag tror säkert att han har varit i någon regnskog. Jag kan fråga honom om han kan komma hit imorgon, så får du svar på din fråga. Om det finns så kan han ta med dig dit. – Visst, gärna, sa jag snabbt och gäspade. Jag var så trött och slocknade inom några sekunder. *** Jag kände att jag inte satt i bilen längre, det kändes som om jag var i någons famn. Jag försökte öppna ögonen, men det var svårt. Till slut fick jag dem att öppnas, jag gnuggade mig om ögonen och sträckte på armarna så långt jag kunde och såg mig omkring sakta.
Jag satt inte längre i bilen och jag var i någons famn, men vems? Hade jag blivit kidnappad? – STOPP! SLÄPP MIG! LÅT MIG GÅ! Vrålade jag. Men vänta nu, kidnapparen kan ju inte svenska. – STOP IT! JUST LET ME GO! Skrek jag på engelska och fick inget svar. Kidnapparen hade mig i sin famn, det gick så snabbt att jag inte ens märkte att vi stod utanför en lyxig villa med en pool. Huset var så vackert, det var som en dröm. Exakt ett sådant jag och Sarah hade drömt om att bo i när vi var små. Det gick så fort att jag inte ens märkte att vi var inuti huset. Kidnapparen bar mig till en soffa som var svart och stor. Försiktig lade kidnapparen ner mig på soffan, det såg ut som om kidnapparen trodde att jag sov och inte ville väcka mig. Är kidnapparen blind? tänkte jag. Samtidigt förstod jag att det var en kille som kidnappade mig och när han såg att jag var vaken, så tog han bort sina hörlurar från öronen och då förstod jag att det var därför jag inte hade fått något svar när jag skrek på både svenska och engelska. Han var svarthårig och hade en vältränad kropp, hans ögon var ljusbruna och han hade piercing i båda öronen. Han sträckte fram sin högra hand och sa: – Marko. – Vem är du? Och varför kidnappade du mig?! Oj! Fan också han kan ju inte svenska. Who the hell are you? And why did you kidnap me? – Ursäkta mig, men jag kan svenska, så vi kan ta det här samtalet på svenska. – Okej! Vem är du? Och varför kidnappade du mig?! Upprepade jag igen. – Kidnappade? sa han förvånat som om han inte visste vad jag sa och sedan flinade han. – Tycker du att det är roligt att bli kidnappad av en främling? frågade jag argt. – För det första så är det inte roligt att bli kidnappad och för det andra så kidnappade jag aldrig dig! Och… – Marko! Någon avbröt honom, det lät som Zina. – Ja? Vad är det? frågade han högt – Har du hämtat Tasmin från bilen? Frågade Zina medan hon gick in till vardagsrummet och då fick hon syn på mig. – Där är du ju. Kom så visar jag dig till ditt rum, sa hon. Marko, har du inte presenterat dig
själv för Tasmin? – Det var det jag försökte… sa Marko, men Zina avbröt honom igen så han kunde inte säga klart sin mening. – Det här är Marko, min vän. Han som jag pratade om i bilen. Marko sträckte fram sin hand. Jag rodnande. Hur fan kunde jag tro att jag blev "kidnappad" av Marko? – Hej, sa jag lågt och skakade hans hand. – Hej! Nu vet du väl att jag inte kidnappade dig, va? – Ehm… a, förlåt att jag trodde att du kidnappade mig. Och…, sa jag och blev avbruten av honom. – Det gör inget. – Okej! Nu går vi Tasmin, du verkar vara trött. Jag visar dig till ditt rum. Jag följde med Zina till andra våningen. Vi gick upp för trapporna och gick förbi två rum, sedan stannade vi vid det näst sista rummet. Hon öppnade dörren och lät mig stiga in i rummet först. – Wow, sa jag och vände mig om för att se mig omkring. Rummet var målat i vitt, det var en balkong bredvid den svarta sängen och mitt emot så var det en stor garderob i svart. – Jag är i köket, om det är något så säger du bara till, sa Zina och gick sin väg. Jag bytte om till pyjamas, borstade tänderna och gick och la mig i sängen. Just då hördes det några knackningar från dörren. Jag satte mig hastigt upp på sängen och sa: ”Kom in” Det var Marko. – Middagen är klar. – Just nu är jag faktiskt inte hungrig... – Jaha, men om du blir hungrig så säger du bara till. – Visst. Han gick sin väg och jag slängde mig med en duns på sängen och somnade. Nästa dag vaknade jag vid nio tiden. Jag bytte om till nya fräscha kläder, borstade håret och tänderna. Sedan gick jag ner till köket. Jag kom precis i tid. Jag satte mig alldeles bredvid Marko, det var den enda platsen som var ledig. – Hej, sa jag – Tja, sa alla samtidigt. – Du Marko, vet du om det finns någon regn-
skog i närheten? sa Zina. – Ja det finns, hurså? – Tasmin hade undrat, för att hon tycker om att ta kort på olika slags naturtyper och har hört att det finns några här. Hon ville så gärna besöka någon regnskog i närheten. Skulle du vilja ta med henne? – Visst! Jag hade själv tänkt gå dit eftersom det regnade förra gången jag gick dit, så jag fick återvända hem. Men när vill du gå? – Idag. Efter frukosten, om det går bra för dig, svarade jag honom och tog den sista tuggan av brödet. Jag är klar, jag ska snabbt bara hämta min väska där uppe och sedan kan vi gå. – Kom till bilen, jag väntar där. Jag sprang upp för trapporna, gick in i mitt rum och tog fram min splitternya systemkamera som jag fick på min födelsedag av mina föräldrar. Jag tog ut smågodis, och två röda nagellack från mitt bagage. Nagellacken kommer jag att behöva om jag tappar bort mig i regnskogen. Jag tog tag i min väska och la in allt jag behövde, sedan gick jag ner för trapporna, ut till bilen och satte mig i framsättet. Marko gasade på och körde iväg. *** – Då var vi framme, sa Marko, stängde av motorn och gick ut ur bilen. Jag gick ut från bilen tog ut ett nagellack från min väska och vred jag av locket. Marko visade vägen och samtidigt som vi gick så hällde jag ut nagellacket sakta. Jag var så långt efter Marko, så det var svårt att kunna se honom och höra vad han sa. – Jag ska bara knyta skorna, sa Marko och stannade mitt i vägen. Han böjde sig ner och knöt sina skor. Vad sade Marko? Och var var han? Jag stannade i mitten av de två vägarna. Vilken skulle jag ta? Vilken tog Marko? Först tvekade jag att ta den vänstra och sedan valde jag den högra vägen. Jag gick den långa vägen och såg inte Marko. Var jag vilse? Jag fortsatte att gå, tills jag fick syn på en stor sten långt ifrån mig. När jag kom fram till stenen var jag andfådd och törstig. Jag satte mig ner på stenen, tog ut lite godis som jag hade tagit med mig hemifrån och åt det. Precis när jag satt där, så hörde jag ett vrål. Det lät som ett djur. Det vrålade flera gånger och det lät som om det var i närheten. Jag bestämde mig för att se vad det var. Varje gång den vrålade så kunde jag lista ut varifrån
den vrålade, från väster eller öster, från norr eller söder. Jag valde att gå öster för det lät närmare och desto närmare jag kom desto högre och bättre hördes det. Där stod jag tre decimeter från buren, och i buren så var det en leopard. – Wow, sa jag med öppen mun. Det var den vackraste leopard jag någonsin sett. Den var så fin och… men vad hade hänt med den? Det såg ut som om den hade hamnat i fara. Jag närmade mig buren och fick syn på ett lås. Det kom genast upp en tanke i mitt huvud, den har säkert blivit inlåst i buren av någon jägare, leoparden vill säkert ut från buren. Och sedan fick jag syn på dess ena tass. Höet och allt gräs täckte tassen väldigt mycket så jag försökte
locka till den med något så att den kunde röra på sig lite, sedan såg jag det. Den blödde. – Jag måste göra något, sa jag för mig själv och försökte tänka ut något som kunde hjälpa. Just det! Jag har ju några hårsspännen med mig och jag skulle faktiskt kunna låsa upp låset med två hårspännen. Jag tog bort två hårspännen från mitt hår, la in dem i låset och vred på hårspännena flera gånger. Det var tur att jag inte gav upp för låset öppnades efter en kort stund. Jag öppnade burens dörr och gick in. Jag närmade mig leoparden och ställde mig på knä. Jag tog sakta tag i leopardens tass och granskade den noga. Det var ett stort sår, så jag tog av mig min scarf och band den runt tassen. Det var något leoparden ville säga, det var något jag såg i dess ögon och sedan vände den sitt huvud och riktade det mot burens dörr. Den ville ut, det var sorg jag såg i dess ögon. Jag klappade den några gånger innan jag gick mot dörren. Jag stod vid buren och sa: – Kom, kom ut. Du är fri nu. Den kom sakta ut ur buren och stannade bredvid mig. Jag böjde mig ner och klappade den från halsen till ryggen. Sedan vände den sitt huvud mot mitt och slickade mig på kinden. Innan jag lät den gå så tog jag fram min systemkamera och tog ett par bilder på den. Därefter gick den sin väg och kollade tillbaka mot mig. Sedan såg jag den inte mer. Det var ett problem till… jag var borta, mitt i en gigantisk regnskog. Det slog mig igen, jag hade ju hällt ut rött nagellack hela vägen så det skulle inte vara svårt att hitta vägen tillbaka. Precis när jag vände mig om så stod Marko framför mig och då skrek jag så högt att jag skulle kunna bli döv, men som tur så hände det inte. Hur hittade du mig? frågade jag när jag hade lugnat ner mig. – Jag gick tillbaka och sedan följde jag det röda nagellacks spåret som du hällde från början, svarade Marko. Jag tror att vi borde gå hem nu, för klockan är snart 17.30 och det börjar bli mörkt. – Ja, vi borde det. Jag är så trött. Du vet inte vad som hände! – Vad hände? – Jag berättar det för dig på vägen. Tasmin
För Visbys skull Telefonen ringde och jag reste mig för att gå och svara. Jag tog upp luren och sa ”Hej, vem är det? ” ”Hej, det är jag, Gunnar.” Jag undrade hur han hade fått mitt nummer. ”Hej, vad är det?” ”Jag undrar om du kan komma över en sväng till mig?” ”Nja, kanske, vet inte.” ”Tro mig, du kommer att gilla det.” ”Ok, jag kommer nu”, sa jag med en glad röst. Gunnar var en gammal vän till mig. Vi hade gått i samma klass och redan då hade han hållit på med sina experiment. Tyvärr gick hans beräkningar fel för han visste inte att man kunde åka fram i tiden när man åker i ljusets hastighet. När han hade gjort det och kom tillbaka till jorden var han fem gånger äldre än jag. Det betydde att han var 75 år gammal och jag bara 15! När jag var på väg till Gunnar tänkte jag på vad han hittat på nu då, för Gunnar är en galen gammal man som alltid hittar på knäppa saker. När jag var framme hos Gunnar fanns det en stor metallgrind och bakom den var det som om man kom till en annan planet. Det fanns stora robotar innanför grinden på tomten och många andra nya saker som jag aldrig hade sett förut. Jag knackade på en stor dörr och där kom Gunnar ut. ”Det var på tiden”, sa Gunnar.
”Ha! Och det ska du säga när du har skor som kan flyga!” svarade jag. ”Nä, nu tycker jag att vi går in på mitt laboratorium och koncentrerar oss på det vi ska göra”, sa Gunnar. När vi var framme vid labbet trodde man att man var i en cockpit för det fanns så många knappar och spakar. Men det fanns en knapp man inte fick röra vid för Gunnar för då skulle hela laboratoriet rasa ihop. Hans labb var så stort så man fick ta hissar för att kunna ta sig till hela laboratoriet. Hissen åkte inte rakt upp, nej, den åkte rakt framåt och rakt bakåt. Högsta farten hissen åkte i var cirka 30 km i timmen. Det tog ungefär fem minuter med den där konstiga hissen innan vi var framme. Vi klev av hissen och sedan sa Gunnar: ”Här är den min nya tidsmaskin.” ”Ok, vad hade du tänkt att du ska göra med mig? Tänk inte tanken att du ska skicka tillbaka mig till 1300- talet!” sa jag med en allvarlig röst. ”Jo, snälla, gör det för Visbys skull”, bad Gunnar. ”Ok då, vad ska jag få för belöning?” ”Det får du se när du har gjort klart det jag vill att du ska göra”, svarade Gunnar med en hemlighetsfull röst. ”Jag gör det för din skull”, svarade jag. Jag kände att det skulle bli något fel och det kändes som om
det fanns en stor klump i min hals som inte gick att svälja. ”Här, ta med dig den här kedjan. Den har varit till stor hjälp för mig”, sa Gunnar och gav mig en glänsande silverkedja. ”Önska mig lycka till”, sa jag till Gunnar och det kändes som om magen skulle explodera av stress. ”Det gör jag.” ”Okej, om fem sekunder försvinner du.” ”Okej, svarade jag med en osäker röst.” ”5,4,3,2,1 SSPWWIIINNNNN!” Plötsligt stod jag på Visbys torg och såg hemska saker som skedde runt omkring mig. Jag hörde folk skrika och människor som blev hotade av soldater, men jag visste inte varför de gjorde så mot dem. Jag sprang till ett hus och där träffade jag någon som grät. ”Vad i tusan har hänt här då?!” utbrast jag med en häpnadsfull röst. ”Den där dumme danske kungen hotar oss att vi ska hämta alla våra dyrbarheter och ge honom dem.” ”Jag tar hand om det”, sa jag med en säker röst. Jag tog fram silverkedjan och höll i den så hårt så jag fick märken i handflatan när jag släppte kedjan. Med allt mod jag hade sprang jag allt vad jag kunde mot den fula danske kungen. När jag stod framför tronen tog jag ett stort andetag och gav honom en smäll på käften.
Jag hade fått en knapp av Gunnar och om man tryckte på den så skulle man komma tillbaka till Gunnars laboratorium. Jag bestämde mig för att trycka på knappen. ”5,4,3,2,1 SSPWWIIINNNNN!”. Då var jag äntligen tillbaka. Nu hade klumpen försvunnit från min hals. Den danska kungen var med mig till Gunnars laboratorium. ”Ta honom till cellen!” sa Gunnar. ”Det ska jag göra”, svarade jag nöjt. När jag var klar kom jag tillbaka till Gunnar. ”Gunnar, var är min belöning?” ”Här är den, sa Gunnar” ”Var? Jag kan inte se den!” ”Hela Laboratoriet är ditt! Jag är för gammal, det är din tur att styra hela labbet.” Det kom tårar av glädje i mina ögon. ”Så jag kan äta hur mycket kebab jag vill?” frågade jag med överlycklig röst. Jag tänkte på Gunnars kebabmaskin. ”Aa, det kan du.” ”Men jag lovar att inget kommer att hända med labbet” sa jag till Gunnar och kände mig både stolt över det jag hade gjort för Visbys skull och överlycklig över min gåva. Nadir
Tavlan Det var äntligen kväll, jag var redo att gå in och ta tavlan som jag skulle få 1.000.000. kronor för. Allt var planerat, när vakterna skulle byta platser skulle det ta 10 – 15 minuter, då skulle jag gå in och ta Carl Gustaf Hellqvists tavla, Valdemar Atterdag brandskattar Visby. När jag sålt tavlan skulle jag och min familj åka från Sverige och börja ett nytt liv i USA. Nu var det dags. Vakten gick från galleriet för vaktavlösning. Jag sprang snabbt fram till museet. När jag var framme vid muséet stängde jag först av larmet till dörren och efter det öppnade jag den försiktigt. Det var tyst och kallt, för varje steg blev min rädsla större och större. När jag äntligen var vid tavlan tänkte jag att det var nu det gällde. Plötsligt hörde jag fotsteg, det var den andra vakten som kom tidigare än planerat. Han närmade sig och jag fick panik. När jag tittade mot tavlan började den glänsa och människorna började röra på sig. Jag blev rädd och visste inte vad jag skulle göra, så jag tog beslutet att springa därifrån men jag kunde inte. Tavlan drog in mig och BANG! allt blev mörkt. När jag vaknade luktade det äckligt, nästan som bajs. Jag visste inte var jag var och när jag
tittade upp var det människor med ålderdomliga kläder. De pratade ett helt annat språk och alla tittade snett på mig. Jag förstod inte var jag hade hamnat. Jag började gå runt. Jag försökte prata med någon som kunde förklara för mig var jag befann mig, men ingen förstod det jag sa och vissa började kasta frukter mot mig. Jag blev rädd, jag visste inte vad jag skulle göra. Det verkade som om alla i byn trodde jag var en tjuv. Nästa dag försökte jag hitta mat, men det var svårt så jag var tvungen att stjäla frukter och några hönor. Det var jobbigt, ingen förstod vad jag sa och alla trodde jag var tjuv. Men det som var jobbigast var att jag inte visste hur jag skulle ta mig tillbaka hem. Helt plötsligt såg jag soldater komma springande, jag började springa allt vad jag kunde och till slut lyckades jag skaka av mig dem. Det var konstigt, jag visste inte ens vart jag sprang men ändå tog de mig inte. När jag låg ner på marken kom den äckliga lukten men jag hade blivit van vid den så det spelade ingen roll. Människor som gick förbi lämnade några guldmynt till mig, de trodde att jag var fattig och de fick mig att skratta.
Jag hade samlat in ganska många mynt, runt 20 stycken. Jag beslutade mig att gå och köpa mat. När jag kom fram till marknaden märkte jag att det var soldater som letade efter något. Mitt hjärta började dunka hårdare och hårdare och jag blev mycket rädd men jag var hungrig. Jag gick fram till en av affärerna, lugnt som om inget hade hänt, och försökte prata med affärsmannen. Då kände jag flera händer på mig, det var soldaterna. De grep mig och slängde ner mig på marken. De kastade upp mig på en av deras hästar och de började rida iväg. Jag visste inte vart de ville ta mig, men de första tankarna var att de skulle döda mig eller slänga mig till djuren. Efter en stund kom vi fram till en stor borg. Jag tittade på den och var förvånad, den var vacker. När vi var inne i borgen slängde de in mig i en cell. Efter flera dagar tog de ut mig ur cellen. De tog mig till deras kung. Jag fick buga för honom. Kungen visade mig med sina händer att jag fick prata, då började jag prata svenska och kungen svarade så jag förstod. Jag blev förvånad, en som kunde prata med mig och som förstod vad jag sa. Jag ställde mig upp och gick och kramade honom. Då började soldaterna springa hotfullt mot mig och kungen
visade de med sina händer att de skulle stanna. Jag försökte förklara för honom att jag inte var ett monster. Kungen började återigen prata på deras språk, jag tittade bakåt och såg att soldaterna kom springande. Jag förstod inte varför de sprang, så jag stannade bara och tittade på dem. En soldat tog upp sin yxa för att döda mig, BANG! allt blev svart. När jag vaknade kände jag hemmalukten, ett leende spred sig över mitt ansikte. Jag tittade genast upp. Jag var äntligen hemma, jag förstod inte exakt vad som hade hänt men jag var glad. Jag tittade ut genom fönstret för att se om jag verkligen var hemma och när jag tittade ut var det som förr, alla husen, alla barnen som lekte. Jag gick snabbt till köket för att dricka något efter allt det jobbiga. När jag började dricka såg jag i ögonvrån en stor tavla. Jag spottade ut allt vatten jag hade i munnen och tittade genast dit. Det var Valdemars Atterdags tavla, jag blev jätte glad för att nu skulle jag kunna sälja den och resa från Sverige med min familj. Efter en vecka sålde jag tavlan till männen som skulle köpa den och åkte till det vackra USA. Savvas Keisidis
Tidsresenären Bara tanken fick mig att må dåligt. Jag trodde aldrig att något sådant skulle hända mig. Att ligga där på sjukhussängen var läskigt. Det kändes som att jag skulle hamna i koma. Men som tur var klarade jag mig. Allt började med att jag var på skotträning med mina kollegor. Som polis måste man vara förberedd. Det var min andra gång i livet jag använde en sådan pistol. Det började bra. Killen bredvid var inte så värst duktig. Vissa av skotten träffade han på mittpunkten, andra var inte i närheten av den. Av någon dum anledning gick jag fram till min måltavla. Jag visste inte varför, eller vad jag skulle göra där. Jag var med ryggen vänd mot alla andra som sköt. Plötsligt fick jag ett skott i ryggen av grabben som stått bredvid mig. Det kändes som.. Jag kan inte beskriva känslan. Men det gjorde ont som satan! Jag kommer inte ihåg allt så bra, men på ett ungefär var det så att jag blev förd till närmaste sjukhus. Sedan är det helt suddigt i huvudet på mig.
De gav mig flera sprutor och stoppade slangar överallt i mitt ansiktet. När jag vaknade upp kände jag inte igen platsen. Det såg annorlunda ut, och trångt. Jag försökte ställa mig upp på fötterna, men benen ville inte sluta skaka. En leopard låg bredvid mig, den såg övergiven ut. Vi fick ögonkontakt direkt och just då kände jag att jag ville få ut leoparden ur den hemska buren och hjälpa honom med allt. Vi kelade ett tag när två stora starka doggar kom emot buren. Både jag och leoparden ryckte till eftersom de såg så starka och läskiga ut. De såg hur vi satt och kelade och ville komma åt mig. De gillade inte den där stackars leoparden. Den var varken aggresiv eller olydig. Doggarna ville att leoparden skulle vara ensam i buren men jag tänkte stanna kvar där vad som än hände! Jag visste att det skulle bli farligt men jag var redo att ta risken. De två doggarna kastade sig mot gallret och
desto fler gånger dem stötte mot gallret ju lösare blev det. Jag kollade igenom höet på golvet för att se om det fanns något vapen eller något vi kunde skydda oss med. Hela buren var full med hö och det gjorde det svårt att hitta något, speciellt när jag hade två stora starka doggar bakom mig som försökte komma åt oss. Jag visste inte direkt vad de ville göra med mig, men antagligen var det något farligt eftersom de såg så hungriga ut. Just de sekunderna när jag stod och letade kom jag på att jag hade en liten pistol i bakfickan som hade jag lagt där om det någongång skulle behövas. Jag visste inte om jag skulle skjuta dem, eller vänta tills de haft sönder gallret. De kanske inte ville göra något illa? Jag såg i leopardens ögon att den var rädd men ändå stark på ett sätt! Den ställde sig upp och visade sitt mod. Jag tittade på den och blev genast starkare. Den gav mig styrka och hopp och rädslan försvann. Jag såg på doggarna med en sträng blick, tog långsamt fram pistolen och höll den mot dem. Konstigt nog släppte de taget och gick sin väg. Jag hoppades att de inte skulle komma tillbaka. Om jag och leoparden låg och sov skulle vi inte höra om de tassade fram och hade sönder gallret, det var så löst redan.
nade av och råkade somna. Doggarna passade på att smyga fram. Jag var helt inne i mina drömmar och hade ingen aning om vad som pågick. Jag kände hur leoparden började röra på sig och att den ville väcka mig. Efter ett litet tag vaknade jag och blev chockad av att se doggarna där igen. Jag letade snabbt upp min pistol. Den låg vid kanten av buren, vid gallret, och doggarna kunde ta den hur lätt som helst och kasta iväg den. Men snabb som jag var tog jag tag i den och siktade på dem ännu en gång. Denna gång verkade de inte rädda längre. De fortsatte kasta sig mot gallret och mina händer darrade med pistolen emellan fingrarna. Jag ville inte ha ihjäl två doggar men när de var så vilda hade jag inget val. Det fanns ingen annan utväg. Jag tog flera djupa andetag innan jag fick det gjort. Det enda jag tänkte var: " Tänk om de inte dör, det är en liten pistol, inte ett gevär". Jag räknade till tio tyst i mitt huvud.. "PANG". Det lät över hela museet. Jag kramade om leoparden hårt och la mig sedan på dess mage. Jag var helt utmattad. Jag somnade snabbt, och vaknade upp i min sköna efterlängtade säng. De enda orden jag fick ur mig var: " Usch, vad drömmar är hemska!".
Att ligga där med leoparden var en härlig känsla. Den var så mjuk och skön. Jag slapp-
Helin
Jag kom nyss från träning, jag var trött och jag la mig på en gång!!!! Men sen, när jag ville vakna och gå på toa, vaknade jag upp på ett ställe som jag aldrig hade sett .Det var svart och det luktade såpa, bränt och nytvättade kläder. Från fönstret såg jag gamla hus, jag tror det var i Paris. Jag såg en tavla som jag kände igen, den var målad på 1730-talet. Jag blev chockad för den såg nymålad ut. Jag blev rädd för den här platsen för jag förstod att jag hade hamnat i en annan tid. Det var jätte kallt, det var vinter. Jag såg en liten kille och jag började snacka grekiska med honom men han började prata franska, och sen så frågade jag om han kunde engelska. Han såg rädd ut men han var snäll. Han frågade mig hur jag kom hit, jag berättade för honom, han trod-
de inte på mig. Han sa att det är 270 år tills det blir 2012. Han frågade mig om jag var hungrig, jag sa till honom att jag behövde vatten. Vi gick in i ett rum där jag såg två tjejer. En tjej tvättade kläder och den andra hängde kläder. Jag var lite nervös först men de var snälla mot mig. Sen frågade jag om de behövde hjälp, det svarade inte men jag hjälpte dem ändå. ``Fan, hur kom du hit`` frågade tjejen mig. ``Jag somnade`` svarade jag.`` Men jag förstår inte hur jag kom hit och varför jag kom så långt tillbaka i tiden``. Jag blev kompis med killen, och han ville veta hur 2012 är. Jag berättade allt för honom och vi bowlade och katten gömde sig. Efter ett tag kom några in i huset och de började letar efter något. De såg mig och frågade var ifrån jag kom . Jag svarade att jag kom från
2012 och då började de att skratta. Sen sa killen till dem :`` Gå ut från mitt hus nu!`` De stack utan snack. Jag ville gråta, jag trodde att jag aldrig skulle se min mamma igen. Då tänkte jag att om jag somnar kommer jag att vakna i mitt hus. Jag provade men inget hände. Sen sa killen: ``Kom och ta mig`` och så sprang jag efter honom. Det fanns en vas med vatten, jag ramlade och vattnet kom i mitt ansikte! När jag vaknade var jag i min säng, och jag skrek:
``Jag ska ta dig! `` Min mamma kom och frågade: ``Varför skriker du? Klockan är fyra på morgonen``. Då sa jag:``Oops, sorry!! Jag trodde att jag jagade killen fortfarande men det var inte så!!``Jag blev jag glad och la mig och somnade om. Angelo
Tidsresenären -
Vart är jag?! , ropade jag.
Hela folket vände sig mot mig och var knäpptysta från att det innan lät så mycket. En man började skrika åt mig med massor av ord jag inte förstod. Vad hade jag gjort? Jag kände en stank, det luktade bajs, soppor - allt det där äckliga. Varför luktade det så? De andra människorna verkade rädda och ledsna, jag undrade verkligen varför. Jag tänkte på så mycket, det dök upp så många frågor i min hjärna så att det blev svart framför mina ögon och plötsligt svimmade jag. En lång tid senare vaknade jag upp igen och såg en kvinna som stod och tittade på mig, vem var hon? Vad skulle hon göra med mig? Döda mig? Jag vill tillbaka till min familj och mina vänner! Men hon log mot mig, som om hon var glad att jag vaknade. Jag öppnade ögonen ordentligt för att granska henne. Hon var lik någon jag hade sett förut, men vem?
-
Hur kom du hit gumman? Fick hon ur sig.
-
Jag vet inte, jag kom bara hit. Vilket land befinner jag mig i och i vilken tid? Svarade jag och blev pigg igen.
-
Du befinner dig just nu i Sverige, år 1316.
Jag blev så förskräckligt rädd att jag bara låg där som ett lik. Men på något sätt kände jag mig trygg hos henne, som om hon vore någon jag hade känt innan. Hur kunde hon prata samma språk som jag och inte som de andra, det var skumt tyckte jag. Skulle jag fråga henne om hur hon kan den moderna svenskan? ”Nej, det kanske blir för mycket”, tänkte jag. Kvinnan reste sig upp där ifrån och gick till köket. Medan hon gick tittade jag runt i huset. Det var ganska ruttet men hon hade gjort sitt bästa med att göra det fint. Det hängde massor av tavlor runt om mig. Olika bilder, människor, djur och natur var målade.
Hon hade ingen säng som jag har på 2000talet, utan det låg bara en äcklig madrass på golvet. Efter några minuter kom hon tillbaka och bjöd mig på bröd och ost. Jag åt upp allting eftersom jag var så hungrig. - Bor du själv här? Undrade jag. -
Ja, nu gör jag det men förut bodde jag med min man, sa hon och blev tårögd.
-
Vart är han nu då? Frågade jag.
-
Han är i himlen, han dog i kriget.
-
Jag beklagar, svarade jag och försökte byta ämne.
-
Tror du att jag kan komma tillbaka till min familj och vänner?
Hon tittade på mig en stund och började le. - Jag har en gömd tidsmaskin, men säg inte till någon! Viskade hon till mig. -
Kan jag gå tillbaka till 2000-talet? Sa jag glatt.
-
Det kan du nog men jag vet inte hur det går till.
-
Får jag se på den? Sa jag nyfiket.
Hon reste sig upp och gick till ett rum, jag tror att det var ett förråd. Hon tog fram en jättestor sak. Jag tittade på den men jag visste inte hur man skulle göra för att komma fram i tiden. Den var full av damm, hon verkar inte tagit ut den på länge. Kvinnan tittade på maskinen och blev chockad. -
Vad är det? Frågade jag.
Hon tittade besviket på mig, som om att något var fel. -
Maskinen fungerar inte, mumlade hon.
Det gick inte ens att tänka sig hur det skulle vara om jag bodde kvar här. Med alla dessa konstiga människor och det konstiga språket. Tårarna började rinna ner för mina kinder. Jag ville åka hem! Men sen kände jag mig övertygad, som att jag hörde någon ropa efter mitt namn, flera gånger. Plötsligt hoppade jag upp i min säng. Det var min mammas röst. Jag var hemma. Tänk att drömmar kan vara så verkliga. Jag tog ett djupt andetag och gick ut i köket. Lina J.
Tidsresenären ”Uppgiften ska bli klar senast imorgon och se till att kämpa hårt”, sa fröken Elin. Klasskompisarna tar sina böcker och rusar ut från klassrummet för att gå hem. Jag går till den tavlan som jag har valt för att få lite inspiration om vad jag ska skriva till uppgiften som ska vara inlämnad imorgon. Jag går närmare och närmare, ser hur människor skriker och attackeras av soldater, tänker på hur det kunde känns och hur det skulle lukta just där borta. Jag ser många detaljer på tavlan, t.ex. stora kar fulla med mynt. Runt om karen ser jag stora byggnader. Plötsligt ser jag hur den danske kungen Valdemar Atterdag flinar och vinkar till mig. Jag tittar nu ännu närmare och petar lite på kungen, när någon plötslig drar i mig. Ivrigt kollar jag runt omkring och känner att det är någon som drar in mig mot tavlan. Dock ser jag
inte någon klasskompis framför mig, som i sådana fall säkert bara vill skrämmas. Jag känner hur hjärtat dunkar av rädsla, inget kan jag göra utan blundar och hoppas på att jag klarar mig. Nu känner jag ingen som drar i mig längre, men vågar ändå inte titta. Plötsligt hör jag hur ljudvågorna från gråtande människor och ljud från något som skramlar susar förbi mina öron. Det luktar gammalt äckligt kött, liggandes som skräp på gatan. Jag kollar försiktigt och ser en stor man i röd klädsel. På vardera sidan om mannen står ytterligare två män i precis likadan klädsel. ”Du, lilla kille är nu dömd för att ha pekat på kung Valdemar Atterdag, straffet för dig ska bli livstids fängelse!”, ryter en man som samtidigt tittar åt mitt håll.
Namnet Valdemar fastnar i huvudet eftersom det känns som om det var någonting bekant med just det namnet. Nu förstår jag var jag har hamnat och mina ben skakar medan jag tittar runt omkring och ser stora kar fulla med guld och mynt. Jag tittar ner på mina händer och ser att de är bundna med rep. Jag funderar på vad jag ska göra och tittar samtidigt på en soldat med rustning, som springer mot Valdemar och viskar i hans öron att cellerna är fulla och inga mer fångar får plats. Domaren med svarta kläder beordrar några av soldaterna att knyta upp repen så jag kan gå fri. Med en hård spark ramlar jag omkull och en man med en konstig hatt hjälper mig upp och bär mig mot en liten stuga utan att säga ett ord till mig eller till soldaterna. Jag sitter där i stugan på en smutsig säng medan mannen fixar något att äta. Jag stirrar fundersamt på honom när han plötsligt kommer fram till mig och frågar bestämt: ” Lilla pojke, varför pekade du på Valdemar, du vet att han kommer att tillfånga ta dig”. Jag försöker att svara men mannen
kanske skulle reta mig om jag berättar för honom om vad som har hänt och hur jag hamnat här. Kort berättar jag ändå. Ögonbrynen på Mulle drogs upp och ögonen följde med. Mannen berättar att han heter Mulle och jag flinar lite eftersom jag aldrig i hela mitt liv hört talas om det namnet. Men jag slutar att skratta när Mulle stirrar på mig lite allvarligt och frågar: ”Är det du som heter Safin?” Jag biter ihop och undrar hur han kände till mitt namn. Då förklarar han att jag kommer att bli deras hjälte och rädda Visby från Valdemar. Jag flinar lite mer nu och pekar på mig själv samtidigt som jag intensivt frågar: ” Ska verkligen jag, Safin, rädda Visby bara så där utan vidare?” Mulle ber mig att stå upp, då han med kraft lyfter upp madrassen och tar upp en mörk gammal låda. Mulle lyfter upp locket på lådan och tar därefter upp ett slags föremål med en pinne på och något vasst som är bunden på ena änden av pinnen. Jag tittar lite fundersamt på föremå-
let och rör vid det när Mulle sitter ner på en stol och viskar: ”Det här är en pilbåge som bara du kan använda för att rädda oss. Jag är en spåman som drömt om den här dagen. Ta emot denna pilbåge och döda Valdemar så får du två önskningar som du kan använda både i denna tid och i den andra tiden där du kommer ifrån.” Först skrattar jag endast åt hans ord men nu tar jag det på allvar och tar emot pilbågen för att inviga den. Jag tittar upp och frågar om när och hur jag ska döda kungen utan att själv bli dödad. Mulle svarar direkt och säger att redan ikväll har jag chansen att dräpa honom. Jag vill fråga mer men jag tror det räcker eftersom Mulle vänder ryggen åt mig och hämtar lite stekt kyckling med vatten att dricka till. Så fort maten är på bordet tar jag träbesticken och hugger in så mycket jag bara orkar. Min mage är full och ögonen är röda när jag plötslig faller omkull på sängen och somnar. Jag ser fåglar uppe i himlen som sjunger sina vackra sånger och molnen dansar med. Jag tittar på himlen och ser att ett moln blir till ord och till slut blir till två långa meningar som lyder: Din första önskning ska vara att du ska hem till 2012 och det andra ska vara att din skoluppgift ska bli klar. Med ett ryck vaknar jag till och ser hur Mulle står framför mig med en rustning som han bär på och påminner mig om att det är dags. Jag tar tag i rustningen och tittar ut på mörkret medan jag undrar om jag verkligen vågar. Mulle ger mig pilbågen och guidar mig till en plats långt bort utanför Valdemars sovrum och nickar mot mig. Jag tittar bort mot hans sovrum och ser hans kropp på sängen, medan jag tänker på att det är omöjligt att träffa Valdemar. Mulle klap-
par till mig på ryggen som ett tecken på att jag ska förbereda mig. Jag siktar på Valdemar och väntar på Mulles signal. ”3-2-1 skjut Safin!”, skriker Mulle. Jag skjuter och hör hur fönstret spricker och hur Valdemar skriker på hjälp. Jag undrar om han verkligen kommer att dö för det ser ut som om jag träffade foten. ”Pilen du sköt har jag smetat gift på, som betyder att han kommer dö i gryningen”, avslutar Mulle. Nu när det inte finns någon smart ledare hos danskarna ska vi svenskar attackera så snabbt som möjligt, säger Mulle till mig överlyckligt och hoppfullt. ”Men mina önskningar, du lovade ju!” ”Det är bara att ropa ut dem så ska du få se att det kommer att fungera. Tack för din hjälp, och jag hoppas vi ses om du nu väljer att återvända till vår tid” Jag vänder ryggen åt honom och ropar ut mina önskningar så högt jag bara kan: ”Jag önskar jag kunde återvända tillbaka till 2012!” Jag rycker till när det känns som om någon drar mig bakåt och ingen finns bakom mig. Jag ramlar omkull på golvet och ser min lärare Elin som står framför mig och frågar vad jag gör på golvet. Snabbt reser jag mig upp och tänker för mig själv: ”Jag önskar att jag har två A4papper där skoluppgiften är skriven och klar.” På borden låg två A4 papper med skoluppgiften precis som jag hade önskat, Elin tar med stolthet och glädje upp papperna och berömmer mig för mitt verk! Safin Sadik
Prinsessan och vargen Jag promenerade i skogen. Det var natt och mörkt. Jag såg ett gammalt hus, jag gick in och tittade. Det var en dörr som jag öppnade, jag snubblade och ramlade. När jag öppnade mina ögon kände jag mig jätterädd. Det var mörkt och det fanns många träd. Jag promenerade när jag träffade en kvinna som var ledsen. Jag blev glad för att jag inte var ensam. Jag gick och frågade henne varför hon var ledsen och hon svarade att hon hade tappat en av sina skor. Jag blev ledsen för hennes skull, så jag ville hjälpa henne och leta efter hennes sko, trots att jag var rädd.
Medan jag letade hörde jag någonting bakom mig, jag vände mig om och blev överraskad av en varg. Den var stor och såg väldigt läskig ut. Jag sprang och sprang tills jag hittade ett stort träd, som jag gömde mig bakom och väntade tills vargen försvann. När vargen gick tittade jag fram och frågade mig själv: Var är jag? Vart ska jag gå? Jag skrek så att någon kunde komma och hjälpa mig, men det fanns inget hopp. Jag gick vilse. Nadin Dhaif
Tidsresenären Jag blev färdig med min uppfinning efter flera års arbete. Tomas och jag hade lyckats skapa en tidmaskin, men däremot fanns det ett problem med den. Problemet med tidsmaskinen var att man bara kunde vara borta i en timme. Vid resan tillbaka skulle det alltid finnas två forskare som hjälper till vid behov att bevaka maskinen så att man kan komma hem igen till nuvarande tid. – Så din teori, sade Tomas, är att om vi dödar Valdermar Atterdag så kommer inte hans barnbarn kunna starta kriget mot Sverige, på 1500talet. – Ja, sa jag, det var hans barnbarn som ställde till det så vi måste döda honom innan han gifter sig. Tomas och jag skulle åka till 1200-talet. Det pirrade i magen. Vi hade varsig pistol om det skulle hända något. Det kändes som om vi skulle rädda Sverige men samtidit kände det som om vi gjorde ett brott för att vi gjorde det här i hemlighet. Vi arbetade i en stort järnkub som vi hade byggt inne i ett berg så ingen kunde se den. Men det som var så speciellt med den här kuben var att tiden inte ändrades i den.
– Ni har exakt en timme på er, sa ett av forskarna, men kom ihåg att all skada kan leda till att ni även blir skadade i nuvarande tid på grund av att er "riktiga" kropp påfinner sig i nuvarande tidsrum. Jag satte mig i stolen. Maskinen startades, jag kunde inte röra mig, allt började bli svart framför mina ögon. Sedan såg jag ett starkt vitt ljus som jag flög in i. Allt kändes så konstigt. Jag reste mig upp och såg Tomas spy. Jag mådde också illa men inte så som Tomas. – Gick det bra? frågade jag. – Ja, jag mår bra, jag mår bara lite illa, sade Tomas. – Du blöder i benet, sade jag, något måste ha gått snett i tidsmaskinen. Vi blev båda knäpptysta. Jag tittade mig runt. Det kändes konstigt att man såg hästvagnar istället för bilar. Alla människor vi såg hade omoderna kläder. Det som störde mig mest bar lukten, jag tror det kom ifrån hästarnas bajs. – Vi måste gå innan någon ser oss, sade jag. – Vi kan gömma oss bakom huset där, sade Tomas. Tomas och jag sprang till huset och gömde oss, vi försökte hitta kungen men vi såg honom
inte. Efter en halvtimme kom han ut och började prata med folket. Vi gömde oss bakom en vagn. Vi måste döda honom nu annars är det försent, sade Tomas. Jag sköt mot honom och det träffade honom i bröstet. Han var säkert död men nu måste vi hinna springa ifrån vakterna. Tomas hade svårt att springa så de lyckades fånga honom. HJÄLP MIG! skrek Tomas. Jag stannade inte, jag bara sprang, jag ville inte titta bakåt när de försökte döda honom. Det var bara två minuter kvar, sedan skulle vi åka tillbaka till nutiden. De lyckades fånga mig också men jag höll på att försvinna. Sedan blev allt svart och jag försvann in i ett starkt vitt ljus
igen. Jag såg att Tomas var död, jag tittade på hans döda kropp. De hade misshandlat honom till döds. Det föll en tår från mitt öga. Det kändes helt onödigt att leva för jag hade ingen att leva med. Jag ville bara använda tidsmaskinen igen men jag var rädd att jag skulle skapa en parallell tids våg. Jag märkte att forskarna hade försvunnit. Så det betydde att inte var något krig mellan Sverige och Danmark. Jag var en hjälte, men ingen visste att jag var en hjälte. SLUT Sarwar
Tidsresenären. Åh, vad jag avskydde bild! Hela 40 minuter av tortyr. Jaja, nu var det ändå slut. Nästa lektion på schemat var idrott; Något jag faktiskt gillar, och är bra på. Jag gick mot skåpet för att ta min väska och sedan fortsätta vidare till omklädningsrummet. Jag var lite sen så det var nog bäst att öka tempot en aning. När jag kom fram hade Zoé satt igång ett vattenkrig. Enkelt sagt var hela golvet som en liten sjö. Dörren öppnades och alla tjejer gick in på lektionen, alla utom jag som var tvungen att byta om först. Jag var på väg till en krok för att hänga av mig jackan och mina kläder, men halkade. Efter ett tag öppnade jag ögonen och insåg att jag inte längre befann mig i omklädningsrummet. Var var jag egentligen? Inte i mitt årtionde i alla fall. Jag tittade runt. Allt man kunde se var skadade människor, ungefär som på ett sjukhus. Jag såg en liten kille, antagligen sju-åtta år, med ett ljus i handen. Han liksom bara stod där. Som om han var en staty. Efter ett tag fattade jag att jag hade hamnat i tavlan ”En hjäl-
tes död” av Nils Forsberg, vilket betydde att jag hade hamnat i år 1888 då tavlan gjordes. Men hur? Det var så tyst och stillsamt. Det enda som man hörde då och då var lite mummel. Inget mer. Det var en sådan vedervärdig lukt, något som jag aldrig hade känt förut. Jag gick fram till killen och frågade vad som hade hänt. Han lyfte på huvudet och gav mig en tom blick. Jag ställde mig bredvid honom för att se vad han tittade på. Några meter ifrån oss var det en man som höll på att dö. Var det någon killen kände? Hans far? Kanske. Plösligt öppnades en dörr och en äldre man steg in. I handen hade han någon slags dryck. Skulle han ge drycken till soldaten vars liv nästan var på väg att ta slut? Den äldre mannen höll en hand bakom soldatens huvud och lät honom dricka av drycken. Jag märkte ingen förbättring. I allt detta började jag tänka på hur jag skulle komma ut ur tavlan. Det var säkert hopplöst. På andra sidan av rummet fanns det en ledig
säng. Jag gick och lade mig där, med hopp om att vakna upp i idrottssalen, där jag borde vara. Efter ett tag vaknade jag till. Jag reste mig upp och märkte att jag nu låg mitt på golvet i omklädningsrummet. Hade jag drömt allt som nyss hänt? Mina kläder var helt dyngsura. Jag tittade på klockan och den visade tio i två och min idrott var slut två. Vad skulle jag säga till
Josefin, vår idrottslärare? Att jag hade svimmat och hamnat i en tavla? Jag beslöt att inte gå in alls. Jag bytte om till mina vanliga kläder och gick hem. Den här dagen var en dag man aldrig glömmer, inte jag i alla fall. Selma
Tidsresenären Leopard i bur anfallen av två doggar Jag var inne på biblioteket i stan. Bilarna ute tutade ilsket, och människorna irrade runt på gatorna i trängseln. Inne på biblioteket var det tyst och nästan folktomt där jag gick runt bland de skyhöga bokhyllorna. Jag gick tröttsamt runt och hade nästan gett upp hoppet om att hitta boken, då jag fick syn på den. Boken om de intressanta tavlorna jag tidigare i veckan sett på museet. Jag slet ut boken ur bokhyllan i hopp om att hitta bilden på den fagra leoparden. Leoparden på bilden var vackrare än jag mindes den, den lena pälsen, de små fläckarna och de djupa ögonen gjorde mig mållös. Jag stirrade stint in i de mörka djupa ögonen, och kände hur yr jag blev. Jag snurrade runt och såg en massa böcker framför ögonen, och plötsligt befann jag mig i en mörk gång. Det var instängt och fuktigt, luften var kvav och tegelväggarna var kalla. Var befann jag mig? Vad gjorde jag här? Nyfikenheten tog över och jag fortsatte längre in i gången och kom till ett rum. Där låg den, leoparden jag sett på tavlan. Leoparden lyste upp sin plats där den låg, långt
nere i det mörka. Jag kände mig fortfarande yr, och blev stillastående framför den ståtliga leoparden. Den verkade inte särskilt skygg, även fast jag stod så pass nära som jag gjorde. Jag gick närmare och satte mig bredvid leoparden, pälsen jag klappade var alldeles sammetslen. Jag beundrade den vackra leoparden, men de djupa mörka ögonen såg skräckslagna ut. Jag tittade mig omkring och fick se ett par gamla jongleringskäglor och en clownnäsa ligga slängda på golvet. Var det kanske en cirkus som lämnat kvar leoparden? Jag såg inga tecken på att cirkusen skulle vara kvar, utan de måsta ha lämnat leoparden när de åkt härifrån. Först nu, när jag stått och funderat en stund, lade jag märke till hundarna som satt bakom gallret på andra sidan rummet. Jag gick emot dem för att se vad de gjorde, när de plötsligt började skälla så högt att ljudet studsade mot tegelväggarna. Jag ramlade bakåt ner på det
råa, kalla stengolvet utav rädsla och förvåning, hundarna verkade inte vara särskilt tama. Leoparden hade nu rest sig upp och jag hörde ett djupt och dovt morrande komma ifrån leoparden, genast började hundarna skälla högre än någonsin. Hundarna slet och bet i gallret, jag tror att de försökte ta sig in till leoparden. Leoparden gick närmare hundarna och började nu morra rejält åt dem. Hundarna kastade sig framåt mot gallret och ena pinnen gav vika. Jag stod och såg på av förundran, nu var leoparden riktigt nära hundarna. Leoparden reste sig på bakbenen, den var så stor och mäktig när den sträckte ut sig, klorna på tassarna blänkte i luften. Hundarna kastade sig framåt mot gallret och var vilda som aldrig förr, nu gav hela gallret vika. Leopardens jättelika djupa gap gav ifrån sig ett bullrande ljud, hundarna flög ut i rummet där
leoparden var och mitt i allt detta kaos stod jag. Jag var livrädd, jag hade ingen aning om vad som skulle hända. Jag stod mitt emellan hundarna och leoparden, det kändes som om tiden stod stilla. Hundarna tog ett jättelikt språng och skulle precis hugga tag i leoparden när jag vaknade. Allt detta var bara en dröm för jag vaknade upp i min gamla vanliga säng hemma i vår lägenhet. Jag var alldeles kallsvettig där jag låg och skakade utav frossa. Det tog en lång stund innan jag förstod att allt varit en dröm, jag hade inte varit på något bibliotek, jag hade inte träffat någon leopard. Men känslan av leopardens djupa mörka ögon följde mig hela dagen. Lovisa
Tidsresenären Jag var på Nationalmuseum med klassen och det fanns väldigt dyra tavlor där. Man fick inte röra något eller springa runt och skapa oljud. Det fanns kameror, som om det vore en bank eller något liknande. Klockan var halv två när vi skulle röra oss hemåt. Jag tog en sista titt på en tavla när jag plötsligt blev indragen i tavlan av en okänd person. Det luktar illa, jag hör skrik och någon som ropar på hjälp. Jag får panik och skriker rätt ut: ”VAR ÄR JAG?” När jag väl öppnar ögonen ser jag en man och en kvinna med annorlunda kläder. Mannen håller i kvinnans klänning och piskar henne så hårt han bara kan. Det luktar damm och är ett ganska instängt område. Jag får en känsla av att jag har hamnat tillbaka i tiden. Jag vet inte vad jag ska göra, men till slut får jag nog av allt skrikande och går fram
till mannen, tar tag i hans hand och säger att nu får det vara nog! Men mannen fortsätter att slå som om jag inte vore där. Men då tar jag tag i mannens piska och slänger bort den så att han inte har någonting att slå med. Sedan rycker jag bort mannens hand och gör så att kvinnan kan springa iväg och gömma sig någonstans. Efter att mannen har lugnat ner sig och kvinnan hunnit gömma sig går jag fram till mannen och frågar ” Varför är du så arg? Och varför är du så aggressiv mot kvinnan? ”Då svarar mannen: ”Hon har varit otrogen mot mig och jag tolererar inte sådant. ”Då svarar jag: ” Våld löser ingenting, eller hur?” Då svarar kvinnan som gömt sig:” Du har ju varit otrogen mot mig så varför får jag inte vara otrogen mot dig?” De tjafsar en stund och till slut blir de sams och bestämmer att de inte kan leva ihop.
Kvinnan vill skilja sig och mannen accepterar det, och de går skilda vägar. Men ett enda problem återstår, hur ska jag ta mig tillbaka till min klass? Tänk, ifall jag stannar här för evigt? Vad ska hända då? Hur ska jag leva utan mat och vatten? Och det värsta är, jag är helt ensam. Då rycker något tag i min hand och drar ut mig ur tavlan. Jag öppnar mina ögon och ser att det är Elin, min lärare, som har räddat mitt liv. Och då hörs ett ljud,
ett ljud som jag hatar, och plötsligt vaknar jag och är hemma. Det var en mardröm, jag suckar tungt och tänker ”Vilken konstig dröm jag har haft…” Marcel Butros
-
De bästa två månaderna Jag åkte på en utflykt med min klass till Nationalmuseum. Där tittade vi på många tavlor av olika konstnärer. De var fantastiska, vackra och underbara. Medan vi tittade oss omkring fastnade jag för en tavla som rörde vid mina känslor. Det var en tavla med en mamma och
två barn. Jag tittade och tittade och plötsligt hörde jag en röst som sa: " Vill du komma in? Slappna av och slut dina ögon." Jag blev förskräckt men jag gjorde som hon sade. När jag öppnade mina ögon såg jag att jag var på en helt annan plats. Det luktade fräscht och
det var varmt. Kvinnan med de två barnen från tavlan tittade på mig som om jag var ett spöke och talade franska. Var var jag? Varför stirrade de på mig? Var var min klass? Vad ska jag göra? Så många frågor snurrade runt i min hjärna. Jag letade och letade men jag hittade inget som jag kände igen. Det kändes hopplöst och mina ögon började rinna av tårar tills ett av barnen ropade på mig och sa: ”Viens, mon ami, je veux aider”. Jag förstod ingenting, men sedan rörde mamman vid mig och då fattade jag allt och talade franska helt perfekt. Jag gick med dem på en liten promenad och då berättade hon allt för mig. Hon hette Marie Antoinette och jag tyckte om namnet, men jag hade aldrig hört ett sådant namn . Hon berättade att hon bodde i ett slott. Sedan gick vi in i slottet och det var så stort; fransk mat doftade över hela slottet, vi gick in i köket och började äta. Marie gick sedan någonstans och jag undrade vart hon gick. Efter tio minuter kom hon tillbaka med kläder som var mycket gamla men ändå så vackra. När vi hade ätit klart visade hon mig mitt rum, som var stort och underbart. Sängen var så stor och vacker och jag hade aldrig sett en sådan säng förut .
Jag var där i två månader och fick reda på många andra saker, som till exempel att hennes man hade blivit mördad, för att han var så rik. Barnen hade så mycket respekt för sin mamma vilket var underbart. För jag hade aldrig haft samma respekt för min pappa, och min mamma dog när jag var liten. Min pappa var så ledsen, men jag hade ingen respekt för honom, jag fattar inte varför. Men nu visste jag att jag kommer att ha respekt för honom. Jag reste över hela landet med Marie Antoinette och hennes två barn, vilket var fantastiskt. Vädret var också bra, med mycket värme och solsken. Två månader gick, men i den vanliga världen var det bara tio minuter. Plötsligt sa Marie till mig att jag måste sluta mina ögon igen, för att komma tillbaka till pappa, och när jag öppnade dem kom min bästa kompis Magda och sa: “ Hallå Viktoria, var har du varit? Vi ska äta nu.” Då gick jag med henne, men när jag åt tänkte jag bara på Marie Antoinette och hennes två barn, för jag kommer aldrig att glömma dem. När jag kom hem var jag mycket trött och därför lade jag mig direkt att sova. Viktoria
En tidsresa till en annan tid Jag hade åkt till Nederländerna för att studera en vacker stad. Jag åkte med ett stort flygplan, men plötsligt åkte planet in i ett svart moln. När jag landade så doftade det konstigt, det luktade som orena kläder. Människorna i detta land hade bara svarta kläder, de hade också stora ringar av tyg runt huvudet. Jag kände att alla stirrade på mig fundersamt och några personer började liksom springa ifrån mig, andra började ställa frågor som: ”Var bor du? Vad heter du? Var har du fått kläderna ifrån?” Jag svarade som jag brukade göra och så småningom märkte jag att människorna inte var från 2012. Personerna började tappa intresset för mig och jag var trött efter flygfärden, så jag satte mig
på kanten av en fontän. Jag tittade mig omkring och insåg att husen inte heller var byggda av samma material som jag var van vid, utan de var byggda av tegelstenar som liknade lera. Jag blev ganska förtjust i denna fontän som jag satt vid, den var byggd av en man vid namn Nils Valström. Det stod inristat på fontänen att den var byggd av betong och vattnet sprutade ut med hjälp av en pump under marken. En sak till som jag blev mycket förtjust över var en kyrkklocka, den var enorm och hade underbara smaragder ingjutna i sidorna.
Jag började bli hungrig och tack vare maten jag tagit med mig från flygplatsen, fick jag något
att äta. Jag hade tio mackor och tre kokta ägg, jag sparade åtta mackor och resten åt jag upp. När jag hade ätit gick jag till kyrkan för att få ett närmare titt på kyrkklockan. Som tur var, var den öppet. Jag såg att en av smaragderna var lös och den smaragden var mycket liten. På en liten skylt nedanför kyrktornet fick jag också veta att smaragden var plockad ur ett berg.
När det blev kväll gick jag och satte mig vid fontänen igen. Nattluften doftade blommor och luften var svalkande efter en varm dag. Plötsligt kom en man med gråa kläder och en konstig hatt emot mig. Mannen satte sig bredvid mig och började ställa frågor till mig. Han frågade varför jag inte hade gått hem. Jag svarade honom att jag inte var från denna tid. Mannen blev intresserad och ville veta mer om hur jag
hade kommit hit och vem jag var. Han erbjöd mig att komma hem till sig. På vägen presenterade han sig för mig och när jag hörde hans namn blev jag häpen. Mannen hette Nils Valström, mannen som hade byggt fontänen. Han berättade också att året var 1574. När jag väl kom hem till honom kom en gammal dam fram till mig och frågade vem jag var, jag berättade. Både herr och fru Valström lyssnade intensivt. De ställde många frågor och jag svarade så bra jag kunde. Nils sa att det var sent och frågade om jag var hungrig. Jag svarade: ”Ja, jag är utsvulten”. Mannen gav mig ett stort kycklinglår, jag åt upp det med god aptit. Senare erbjöd han mig att sova över.
Nästa dag, när jag vaknade, tog Nils med mig till kyrkan för att visa mig runt som en guide. Inne i kyrkan fanns det många målningar. Nils berättade att det var hans kusin som hade byggt denna kyrka tillsammans med Nils andra kusiner. Nils berättade att det tog tio år för dem att bygga denna kyrka. När vi hade tittat klart tog Nils med mig till fontänen. Medan vi tittade på fontänen så berättade Nils den sanna historien om den och om hur lång tid det tagit honom att bygga denna fontän. Nils berättade att innan han började bygga fontänen fick han inspiration från en annan man vid namn Peter Ander. Plötsligt snubblade jag på fontänkanten och ramlade rakt ner i fontänens vatten, på något underligt sätt hamnade jag på samma flygplats som jag hade landat på i förgår. Jag ville veta mer om 1574 men jag hade bråttom hem. Jag köpte en biljett till Sverige och även denna gång åkte jag in i ett svart moln. När jag landade så hamnade jag på Arlanda i Sverige och det var 2012. William
Tidsresenären En vacker sommardag satt jag hemma på balkongen. Det var varmt och det doftade sommar. Jag reste mig upp och skulle titta ner om det var någon som gick förbi min balkong. Jag råkade snubbla och ramlade ner. Jag kände igen smärta, jag slöt ögonen och såg ingenting men jag kände att jag ramlade ner mot marken. Det blåste mycket också. När jag vaknade upp låg jag utanför en bur. Det var kallt och det blåste lite. Då och då doftade det djurskit. Jag var lite rädd. Jag tänkte att jag borde vara död nu men att jag levde och var någon annanstans. Det kändes mycket konstigt för jag hade ingen aning om vad det var som hade hänt. Jag började gå fram mot buren för att se om jag kunde hitta någon människa som kunde hjälpa mig att få mig härifrån. Jag ville veta var jag var. Men istället för att träffa en människa såg jag ett vackert djur som morrade. Jag såg direkt att det var en leopard. Det var väldigt intressant att se en leopard så nära, alldeles fram-
för mig. Men det var galler mellan oss så jag kunde inte gå fram till leoparden. Sen såg jag två hundar som sprang emot mig och leoparden. Jag blev stressad och började darra. Jag var rädd, jag visste inte vad jag skulle göra. Hundarna började skälla på leoparden. Men leoparden var lugn, för den visste att det fanns ett galler runt om kring den. Min uppgift var att få bort hundarna från gallret. Jag började skrika åt hundarna men de blev inte rädda. Jag tänkte igenom vad jag kunde göra och då hittade jag en pinne. Jag kastade iväg pinnen, hundarna sprang efter den. Jag blev glad och leoparden blev lugn förstås. Plötsligt halkade jag och slog i huvudet i betonggolvet. Jag öppnade mina ögon och jag hade ont i huvudet. Jag var tillbaka på min balkong. Hakan
Tidsresenären Jag vaknade en tidig morgon med en fruktansvärd huvudvärk. Det var ovanlig tyst ute och jag hörde absolut ingenting. Jag fick för mig att ta en promenad, jag satte på mig skorna och började gå sakta. Jag struntade i frukosten. Ju längre bort jag kom från mitt hus desto mörkare blev det. Men det var ju morgon! Varför är det så mörkt? tänkte jag. Jag tänkte att jag ville gå och se efter var det var som mörkast. När jag kom fram till platsen där det var som mörkast såg jag en stor kraftig port. Jag hörde hästar och människoröster. En sak visste jag, det var inte svenska. Det lät som danska. Jag ville vända om och gå hem, men en del av mig ville ändå gå in och se vad som pågick där. Så jag bestämde mig för att gå in, porten stod på glänt, jag öppnade den och gick in. När jag kom in blev jag totalt chockad, invånarna grät och var rädda. Jag såg en dansk flagga och någon som satt på en tron, det var nog den danske kungen. Det stod tre stora tunnor framför kungen som var fyllda med värdesaker som förmodligen tillhörde invånarna. Jag trodde jag hörde att den danske kungen sade åt invånarna att lägga i sina värdesaker i tunnorna, jag var inte riktigt säker på det men det lät så. Jag kla-
rade inte av att se invånarna vara ledsna, jag bestämde mig för att gå fram till kungen och tala lite förstånd med honom. När jag gick fram till honom så skyndade en av hans anhängare mot mig. Han gick fram och sade stopp. Men kungen gjorde ett tecken till anhängaren som jag tror betydde att det inte var någon fara. Jag gick fram till kungen och vi talade i en kvart. Jag bad honom att sluta och gå sin väg och lämna alla i fred. Men han skrattade och vägrade göra det. Jag blev så arg och ville slå till honom, jag knöt min näve. Men anhängaren kom springande med sitt svärd, jag slet det ifrån honom och högg kungen i magen. Han satt där livlös, han var död. Jag vaknade med ett ryck i min säng och lättnaden kom över mig, jag andades ut och tänkte ”Det var bara en dröm”. Ali Khodr
Tidsresan Jag sitter på min historielektion och min lärare, som heter Elin, berättar om alla kungarna vi har haft i Sverige. Jag känner hur mina ögonlock blir tyngre och tyngre sedan blir allt svart. Plötsligt befinner jag mig på en obekväm plats och jag känner hur något sticker mig i ansiktet. Jag hör röster men jag förstår inte vad de säger för att de talar med en konstig dialekt, som gammaldags svenska. Rösterna försvinner och jag försöker resa mig upp. Men när jag försöker resa mig upp råkar jag sparka till något som låter som en hink med vatten. Rösterna som jag hörde kommer tillbaka. Plötsligt känner jag hur en hand tar tag i mig och hör hur någon säger: " Vem är du och vad gör du här?" "Jag vet inte hur jag har hamnat här", svarar jag nervöst med en mjuk röst. Soldaten säger med hög röst: "Följ med mig ut!" Jag reser mig upp och tar min jacka och följer med soldaten ut. När jag kommer ut ser jag väldigt många
soldater med konstiga kläder och varenda en av dem stirrar på mig konstigt. Soldaten som håller i mig säger: "Kom nu, vi får se vad vi gör med dig när min kung har sett dig!" Jag vet ändå inte var jag är så det är bara att följa efter honom så att han inte gör illa mig. Soldaten sätter mig bakom honom på en häst och vi rider iväg, sedan kommer vi fram till ett stort tält som ser ut att vara gjort av ett konstigt guldfärgat tyg. Vi hoppar av hästen och sedan för soldaten mig till ett träd där han binder fast mig med ett rep. Solodaten går in i tältet och jag hör hur en stark röst säger: "Ta med honom hit på en gång!" Jag ser hur en siluett närmar sig och sedan ser jag att det är soldaten som ska ta med mig in i tältet för att prata med den okända mannen. Soldaten stiger ut från tältet och kommer fram mot mig för att knyta upp repet. Han drar mig in i tältet och sedan kastar han in mig med all sin kraft. Jag ställer mig upp och ser att det är fint möblerat med stora och tjocka möbler som
ser dyra ut. Det finns också många fina tallrikar, glas och bestick som ser ut att vara gjorda av guld. I ett hörn sitter en man som är större än mig och han har också på sig konstiga kläder och han pratar också konstigt. Mannen frågar mig samma sak som soldaten, det vill säga: "Vem är du och vad gör du här?" ”Jag är från Stockholm, men jag tror att jag har hamnat i en annan tid", svarar jag utan att pausa. Vi fortsätter att prata med varandra ett tag. Under tiden hör jag hur alla soldater som sitter ute, pratar om att det är dags att gå tillbaka och att de ska skynda sig att packa innan det blir mörkt. Kvällen kommer och alla är inne i sina tält, mannen som jag hade pratat med hela eftermiddagen frågar mig om jag vill stanna, för att imorgon ska vi gå tillbaka till Stockholm. Det är just i den stunden jag kommer ihåg att min lärare har berättat om en kung som var jagad men till slut kom tillbaka hem med sina soldater. Problemet är att jag inte hörde vad han hette på grund av att jag sms:ade med min mobil när hon gick igenom hans namn. Jag kan inte fatta att jag nu antagligen sitter
framför honom och pratar och att han bjöd mig att stanna hos honom för att vila till imorgon, för att det kommer att vara en lång resa. Med glädje i rösten svarar jag: "Självklart vill jag stanna hos dig". Han tar fram en fin madrass och jag tar emot den och lägger mig på den vita och tjocka soffan och somnar. Solen dyker upp och det är dags att gå tillbaka. Jag sitter en stund på soffan och funderar hur jag ska ta mig härifrån. Plötsligt stiger mannen in i tältet och säger: "Då är det dags att gå hem, min vän". Jag tar min jacka som ligger på golvet och stiger sedan ut ur tältet. Utanför tältet finns jättemånga soldater som sitter på sina hästar och väntar på att ledaren ska ge tillåtelse att rida iväg. På vägen ställer jag en fråga till honom: "Hur lång tid kommer det att ta tills vi kommer hem och vad heter du?" Han sitter tyst en stund och tänker på något annat som gör att han inte hör min fråga, men efter en stund svarar han: "Jag heter Gustav Vasa och vi börjar närma oss". Vid horisonten ser jag hur några hus sticker upp och små byggnader börjar skymta. Mellan dem syns en bro som är en entré till ett slott. På bron finns många människor som hoppar och skriker av glädje för att de ser att vi är vid liv. Vi är snart framme och ser hur många personer knuffar varandra för att se oss. Plötsligt ser jag hur alla personer krymper och suddas ut. Hela världen består av olika mönster och färger. Rösterna från bron börjar försvinna långsamt och allt börjar snurra runt mig. Jag hör hur en person pratar och den rösten är väldigt bekant, men jag kan inte komma på vems det är på grund av allt surrande. Allt blir tyst och sedan känner jag hur en hand rör vid min arm och plötsligt vaknar jag och hör hur min lärare ropar mitt namn. Långsamt börjar hon närma sig mig. Vad ska jag göra, eller vad ska jag säga till henne..... Andres
Tidsresenären En dag skulle jag på utflykt med klassen, vi skulle till ett zoo som ligger ganska nära stan. ”Det ska nog bli kul”, tänkte jag från början men det hände något mycket märkligt som jag aldrig kommer att glömma. Så du vill väl höra vad jag har att berätta och vad som hände den där dagen? Vi var framme och vi hade varit där i tre timmar. Först fick en kvinna visa oss runt och berätta om djuren och det tyckte jag var jobbigt. Alla skulle välja ett djur och skriva om det i skolan. Senare fick vi frivilligt gå runt i zooparken. Vi hade klappat flera djur och vi var smutsiga om händerna. Vi skulle precis äta vår matsäck och jag ville inte äta med smutsiga händer. Jag och Joanna frågade var toaletterna låg och vi fann två toaletter bredvid kiosken. Jag gick in på toaletten och plötsligt kom jag in i en cell och där såg jag det jag inte hade väntat mig, en leopard! Jag blev genast rädd. Leoparden såg på mig och tittade sedan bort mot två dräglande hundar som morrade, de kunde inte
komma in för att det var galler som hindrade dem. Så det var inget att oroa sig för… Men det som gjorde mig rädd var ju den där stora leoparden mitt framför mina ögon och det var första gången jag var så nära en leopard! Sakta, sakta satte jag mig ner alldeles bredvid leoparden, det prasslade i höet och leoparden försökte hastigt vifta bort hundarna med sin långa svans. Men varför går den inte upp och skrämmer bort hundarna? Ganska konstigt, leoparder brukar jaga dem som vill komma åt den, eller hur? Jag var så trött efter dagens utflykt med klassen och nu ännu tröttare, vad kunde hända mer? Om hundarna kom in i buren så vet jag inte vad som skulle kunna hända. Jag stirrade på min klocka och insåg att klockan nu var kvart över fyra. Vi hade kommit till zooparken vid elva och det hade gått fem timmar. Jag hade varit borta i fem timmar! Jag undrade om de letade efter mig just nu.
Jag reste mig upp och gick runt i buren, plötsligt ramlade jag ner i ett hål och jag var tillbaka på toaletten. Jag sprang ut till Joanna och hon sa: ”Kom nu, jag har hittat en bra plats åt oss”. Jag stirrade på henne och sa: ”Är du inte klok! Jag har varit borta i fem timmar och du säger ingenting till mig”. Hon kollade på mig och
svarade ”Du har varit borta i max fem minuter!” Jag blev förvirrad men Joanna såg mer förvirrad ut än jag. Efter en stund när jag lugnat ner mig så berättade jag allting för min vän. Jasmine
Tidsresenären Dag 1
Dag 2
Förbereda sig
Åka iväg
”Daniel! Packa ihop dina saker för du och jag ska ut på en upptäcktsresa”, sa Ali. ”Men var och vad ska vi upptäcka tillsammans”? sa Daniel förväntansfullt. ”Kan du bara lyssna på det jag säger och möta mig vid Apalachicola hamnen klockan 12:00. Jag berättar om du kommer”, svarade Ali. Daniel började packa ihop sina saker direkt när han kom fram till sin lägenhet. Han packade ihop allt han behövde till en upptäcktsresa, han fick med sin vattentäta kamera, dagbok, kläder till alla möjliga väder, alkohol och lite mat. Men Ali däremot var redan klar med allt. Han hade t.o.m. hyrt en motorbåt som hade tillräckligt med bränsle så att man kan åka mer än 200 mil ut i det nordatlantiska havet.
Ali satt på bryggan och väntade på att Daniel skulle komma, hans klocka gav ifrån sig ett tickande ljud på hans arm, ”Var är du Daniel? Du skulle ha varit här för en hel timme sen. Titta på klockan, hon är ett och du är inte här! ” mumlade Ali för sig själv. Efter en stund hörde Ali att någon kom springande på bryggan. Han kisade mot personen för att försöka täcka solen från att inte skada hans ögon. Personen saktade ner framför honom och började be om förlåtelse för att ha försovit sig. När personen kom så nära att han täckte solen från att lysa in i Alis ögon så kunde han äntligen se vem det var. Det var Daniel som äntligen hade kommit. Ali sa till Daniel att lägga packningen i båten så att de kunde åka iväg, men Daniel vägrade och sa: ”Jag åker inte förrän du berättar för mig vart vi ska åka, och om du inte gör det så åker jag inte med”. Ali sva-
rade snabbt och sa att: ”Vi ska utforska Bermudaön och den ligger strax utanför U.S.A.s östra kust”. Daniel förstod vad de båda skulle möta ute på havet, men han gick med på det och satte sig i båten utan att säga ett enda ord. Ali startade båten och började försiktigt köra ut den från hamnen. De pratade inte med varandra på ca 2 timmar men sen kom Daniel och sa till Ali vad de skulle utforska. Ali tog ett djupt andetag och sa: ”Vi kommer att utforska själva ön och vad den kan innehålla. Ali sa till Daniel att gå lägga sig så att han kunde ta nattskiftet. Ali körde i 5 timmar, och efter det väckte han Daniel för att det var hans tur att köra. Ali tog en tupplur medan Daniel söp sig full med spriten som han hade med sig i packningen. Daniel började se höga vågor men han trodde att det bara var spriten som lekte runt i hans huvud. Men sen kände han hur
starkt vinden blåste, det blåste så hela båten gungade. Då vaknade Ali när han insåg att han hade slagit sig hårt på näsan när båten började gunga. Ali sprang upp för trappan med handen täckt över näsan. ”Blöder du?” sa Daniel med en sluddrig röst. ”Ja”, svarade Ali med en täppt näsa. ”Vi måste hoppa av båten annars kommer vi att dö”, sa Ali snabbt. ”Jag tror jag såg några flytvästar där nere”, sa Daniel med hög röst. Ali sprang snabbt ner och hämtade två flytvästar. Sen sprang han upp igen till Daniel och gav honom en att ta på sig. När båda var klara hoppade de ut ur båten med sina väskor i händerna. Båten krossades i bitar medan Ali och Daniel gick upp på land: det var kallt och snö, men överallt luktade det bränt och ruttet, precis som om det hade varit krig på platsen. Det låg
också döda soldater överallt. Vi torkade oss med våra egna handdukar och bytte ut våra kläder mot soldaternas. Dag 3 Karl den XII:s likfärd Ali bad Daniel att ta ut det viktigaste från sin väska och lägga det i hans. Ali slängde sedan det som inte var så viktigt och behöll det viktiga. Nu gick de med en väska som de turades om att bära på. De följde efter de djupa fotspåren i snön. Ali såg något långt bort, det såg ut som myror som gick i ett rakt streck. Daniel såg att två hästar var fastbundna vid ett träd, de smög försiktigt fram till dem, knöt upp knutarna och red mot det som såg ut som myror. När de var framme visade det sig att det som såg ut som myror var en armé som innehöll ca 2000 soldater. De gick fram till soldaten som var närmast dem och frågade om vilket år det var och vad som hade hänt. Soldaten svarade med en mörk röst: ”Året är 1718, den 13 december och Karl den XII avled idag”. Då insåg de att de hade rest tillbaka i tiden. De blev lite chockade från början men sen blev det bra igen, och båda red hela vägen till Sverige med armén framför sig. Dag 4 Resa tillbaka till år 2012 När de var framme i Stockholm regnade och blixtrade det. Ali och Daniel red in sina hästar i ett litet stall. De gjorde det bekvämt för sig och satte sig på höet, och började prata om hur de skulle komma tillbaka till år 2012. Men ingen av dem hade den blekaste aning om hur de skulle komma tillbaka till det gamla livet. Efter en stund ville Ali gå på toaletten. Daniel gav Ali en hand som hjälp för att komma upp, men när han var uppe på två ben tog han tag i en metallstång som precis i det ögonblicket träffades av en blixt. Blixten gick igenom honom och David. Allt svartnade framför Alis ögon men efter en stund kunde han se igen men han var förlamad från topp till tå. Det kändes som om någon hade skurit av hela hans kropp och bara höll hans huvud vid liv. Efter några minuter började han känna sina tår, ben, armar och till sist hela
sin kropp. Det kändes skönt för honom men konstigt på samma gång, och plötsligt såg han dessutom en man med en elektronisk apparat i handen, som han stod och rörde vid. Ali frågade vad mannen jobbade med och vad det var för apparat han hade. Mannen svarade med en lugn och väldigt låg röst: ”Jag är en doktor och det jag har i handen är en ipad som vi doktorer behöver för att lätt anteckna saker”. Ali blev chockad och kunde inte tro det, så han frågade mannen om vilket år det var och om de hade sett Daniel, doktorn svarade: ” Året är 2012 och jag beklagar sorgen för din kompis, han klarade sig inte. Det enda vi hittade var askan efter hans kropp”. Ali Al-Dabbagh
Leopard anfallen av två doggar Det var sent, jag befann mig i Vårberg och var på väg hem. Jag kände en konstig känsla. Det var något fel men jag kunde inte sätta fingret på vad. Hur som helst gick jag ner till stationen och väntade. Något fattades... En tidtabell, det fanns ingen tidtabell, inga bänkar, ingenting förutom jag. Plötsligt svepte en kraftig vind in över perrongen och ett starkt ljus bländade mig. Samtidigt hördes ett gnisslande ljud. Jag föll mot marken, min klocka slets av min arm och flög iväg med vinden. När det lugnat ner sig steg jag upp, såg mig omkring och såg ett stort vitt tåg. Jag steg på, alla var så annorlunda. Jag blev rädd och precis när jag tänkte hoppa av stängdes dörrarna. Tåget fortsatte, jag visste inte var jag var på väg. Plötsligt stannade tåget med ett gnisslande ljud. Jag steg av, allt var natur. Det luktade unket och jag blev törstig. Plötsligt hörde jag gevärskott och såg två hundar jaga en leopard. Jag blev så rädd och sprang allt vad jag orkade, leoparden sprang förbi mig så att jag snubblade ner för ett stup och slog mig i huvudet. Jag vaknade upp i en bur bredvid leoparden, av att hundar skällde utanför. Jag hade ont i huvudet. Jag steg genast
upp, höll om leoparden för att jag var så rädd och för att på något sätt lugna ner den. Men vi var säkra, i en bur. Hundarna var utanför, de såg vilda och hungriga ut. Men de hade ingen chans att nå oss, vi var säkra som tur var. Det började närma sig morgon, jag såg en skymt av soluppgången. Jag måste ta mig hem. Jag ställde mig upp, kände att jag trampade på något hårt. Jag böjde mig ner, tog upp föremålet och borstade bort lite jord så att man såg vad det var. Då såg jag, det var min klocka! Den som vinden tog när tåget kom. Jag satte på mig den. Framför mig låg leoparden, den stirrade på klockan med sina guldaktiga ögon. Jag stirrade på leoparden och sedan på klockan. Jag kände mig så yr. Jag visste inte vad det var som hände, allt bara snurrade. Jag var i Vårberg på samma ställe igen. Den här gången var det fullt med folk, allt var normalt. Jag förstår inte, hur? Vad? Varför? Händelsen, det kändes äkta. Men jag vet inte, kanske var inget av det som hänt sant. Nour
Tidsresenären Jag promenerade till parken och såg ett träd med vita och rosa blommor. Jag plockade en av blommorna och satte mig ner och luktar på den länge. Sedan såg jag barn och vuxna springa någonstans men jag satt fortfarande kvar på bänken. Jag tittade på klockan på min arm och då sa jag: "Men nu blir jag sen till museet!" Jag sprang och sprang tills jag kom fram till museet men det var stängt. Jag frågade vakten om jag kunde gå in och se på en tavla, men han sa nej. Jag blev ledsen och plötsligt såg jag chefen som ägde museet. Jag gick fram till honom och fråga varför museet stängde så tidigt, men jag fick inget svar av honom. Jag frågade om han kunde hjälpa mig men jag fick inte heller svar på det. Jag visste inte vad jag skulle göra för att han skulle släppa in mig. Jag försökte sätta min fot mellan grindarna men det gick inte att komma in. Jag blev arg och ledsen och jag gick
därifrån. De brydde sig inte om mig eller vad jag ville, för att när man ska gå till museet måste man vara med en vuxen person. Museet var för stort och man kunde gå vilse. Jag gick hem och min mamma såg att jag grät. Jag försökte att torka bort tårarna men det gick inte för jag grät mycket den dagen. Jag ville inte att hon skulle veta vad som hade hänt och varför jag grät. Nästa morgon var det skolan för mig. Jag gick tidigt som vanligt. Efter skolan brukade jag gå förbi museet, idag gick jag förbi men såg inga vakter alls. Jag gick fram till dörren och såg att det var tomt runt museet. Jag gick in och såg att det var tomt där inne också, jag sa: ”Nu kan jag passa på att leta efter min tavla som jag vill se .” Museet var stort och nu visste jag varför vak-
terna inte ville att barn skulle komma till museet ensamma. Jag gick igenom många rum för att hitta tavlan, men snart närmade jag mig den. Jag trodde att jag skulle gå vilse på museet för museet var så stort men som tur var gjorde jag inte det. Äntligen hittade jag tavlan, ”Wow, vilken stor tavla!” Jag stod där länge och såg på tavlan. Tavlan föreställde en vacker leopard och två arga doggar. Sen såg jag en fläck, jag försökte torka bort den men det gick inte för det var leopardens fläckar. Jag förstod inte det först och gnuggade därför hårdare. Plötsligt sögs jag in i tavlan och det kändes konstigt att jag var i en annan värld. Jag hade hamnat i Australien. Jag låg på marken och hörde ett morrande ljud. Jag försökte hitta ljudet, men det var svårt eftersom det lät som om det kom från flera håll. När jag närmade mig det som morrade hittade jag en skog. Jag blev glad och förstod att jag hade hittat vägen till leoparden och de två doggarna. Jag hittade den stora buren som leoparden låg i. Jag skrek högt och var jätte glad: ”Men det är ju dem, leoparden och de två doggarna, som jag såg på tavlan i museet.” När doggarna sprang därifrån gick jag fram till leoparden och försökte öppna buren men det
gick inte för jag var inte så stark. Plötsligt kom det soldater gående, jag hörde att de prata på ett annat språk. Jag tror att de talade engelska så jag förstod lite grann. ”Soldater? Vad ska soldater göra här?” sa jag högt för mig själv. Jag visste inte att de jagade mig så jag stod kvar. Det kändes konstigt när soldaterna kom fram och grep mig och band rep runt mina händer. Jag försökte komma loss men det gick inte. Jag ville gärna gå fram till leoparden och klappa den. Jag började gråta och tyckte synd om mig själv för att jag inte sprungit ifrån soldaterna innan de grep mig. Jag ville ju bara hjälpa leoparden. Soldaterna började lossa på repen runt mina händer och jag trodde att de skulle släppa mig så att jag kunde se på leoparden. En av soldaterna öppnade buren och det var mycket damm överallt. Den andra puttade in mig till leoparden. Jag la mig ner och mitt huvud låg på leopardens mage, det var så mjuk att jag nästan somnade. Jag somnade och när jag vaknade var jag hemma . ”Men ååhhh, var det här bara en dröm? Fan också!” Jag var sur hela dagen i skolan. Nästa dag gick jag och besökte tavlan på museet och jag kunde nästan känna den mjuka leoparden. Kine
Tidsresenären Det är torsdag idag och jag är glad. Hela klassen ska gå till Nationalmuseum idag, det är mycket roligt att gå runt och titta på konstverken. Jag älskar verkligen det. Alla ska samlas vid tunnelbanan klockan åtta, jag och mina kompisar är redan i centrum och väntar på alla andra. Nu när alla har kommit ska vi ta tunnelbanan mot Ropsten, vi ska gå av vid Slussen. Det är lite rörigt i tunnelbanan men när läraren kommer och säger till, slutar alla omedelbart. Nu är vi framme vid museet. Det är väldigt stort och det är många tavlor. Alla tavlorna är gamla och man får inte röra dem, för de är jätte dyra. Mina vänner går till våning tre och jag stannar kvar här på första våningen. Plötsligt
ser jag en mycket vacker tavla, den är så stor att jag får backa bakåt några steg för att se hela bilden. Jag ville bara besöka denna plats, jag ber till gud och önskar att jag är inne i tavlan. Efter ett tag börjar tavlan lysa och jag närmar mig den. Plötsligt kommer vakten och skriker åt mig att backa bakåt men det går inte, jag bara går närmare och närmare. Det är kolsvart, jag vet inte var jag är någonstans, det känns som om jag är i en säng. Jag vaknar upp av att jag hör fåglarna kvittra, det känns så konstigt, jag går upp ur sängen och ser mig omkring. Ingen är där så jag går ner för en trappa och plötsligt ser jag en trädgård och det är precis som på bilden på Nationalmuseum. Den där bilden som jag tyckte var lite spe-
ciell. Jag fattar ingenting, vad är det som pågår? Jag går upp till mitt rum och byter om, sedan går jag tillbaka ner och då kommer en vacker kvinna med te på en bricka. Jag frågar henne ursäktande var jag är någonstans och vem hon är. Hon kan inte svenska, bara engelska. Hon säger till mig att sätta mig ner och äta frukost. Hon säger också att jag är kung i det här landet. Jag blir väldigt chockad men samtidigt mycket glad. Den här kvinnan, som heter Maria, är så vacker och rund om baken, hon är söt som socker. Jag sätter mig med henne och äter frukost. Jag måste få veta varför jag kom hit och hur jag kom hit. Jag ställer de här frågorna och hon säger att hon inte vet något. Hon bor här och säger att jag är kung i detta land. Jag blundar ett tag och tänker bara på tavlan som är på Nationalmuseum och vakten som skrek på mig. Jag bad till gud att jag skulle få komma in i bilden och nu plötsligt är jag här. Det är något som inte stämmer, jag är jätte nervös men samtidigt glad eftersom det var hit jag ville komma. Det blåser grus i mina ögon och det luktar träd. Jag börjar prata med Maria och jag frågar var hon kommer ifrån och hon svarar Spanien. Vi pratar och pratar, vi glömmer helt bort tiden. Plötsligt kommer några soldater och säger att
det är dags att åka nu. Jag förstår absolut ingenting, men Maria berättar att varje dag, vid denna tidpunkt, brukar kungen och soldaterna åka runt lite i landet och sedan komma tillbaka. Jag säger till Maria att jag vill åka hem, tillbaka till Nationalmuseum. Maria säger att det inte går och hon säger till mig att jag måste stanna här i resten av mitt liv. Jag känner mig orolig men plötsligt kommer jag ihåg hur jag kom hit från Nationalmuseum. Jag bad till gud att jag skulle komma in i bilden och nu kan jag testa att göra samma sak fast istället ber jag till gud att få åka tillbaka till museet. Så jag bestämmer mig för att ta farväl, jag säger till Maria att det var trevligt att träffas och kanske vi ses igen. Maria blir så chockad att hon nästan svimmar, men nu är det dags att jag ber till gud. Plötsligt snubblar jag på något på marken och lyfts upp till himlen. Jag vaknar upp igen, precis i samma ögonblick som när jag försvann från museet. Vakten står där borta och säger att jag inte får gå nära tavlan. Jag ber om ursäkt. Jag är så himla glad, jag bara älskar livet. Zeidoon
Tidsresenären Jag sitter där i klassrummet, hör hur det pratas i varje del av rummet. Det känns som om att jag inte sovit på flera dagar, tankarna flyger runt i huvudet. Jag lägger mitt huvud ner mot bänken och blundar, precis när jag håller på att somna hör jag rösten från läraren. Det snurrar i huvudet och han säger:” Ni har i uppgift att läsa om Vanitasstilleben.” Jag försöker öppna mina ögon men de vägrar, sedan hörs en smäll nära mitt huvud och jag vaknar till. Jag tittar upp och ser att det är läraren som slår till på bänken och han frågar om jag har förstått det han sagt. Jag repeterar det och får gå hem för lektionen har slutat. Jag kommer hem och sätter mig vid bordet och börjar läsa. Sedan måste jag gå ut med hunden. Det är en vanlig solig dag, jag känner lukten av blommorna och att sommaren är nära. Hunden nosar och börjar skälla. Jag drar i hundkopplet men den vägrar att sluta. Jag går närmare för
att se varför den skäller och då får jag syn på något bakom buskarna. Det ser ut som att det är någon sorts maskin, den är rostig och luktar illa. Sedan ser jag att det står med fet text TIME MACHINE. Jag blir chockad och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag fattar inte att det står en tidsmaskin framför mig och vet inte vad jag ska göra. Det är helt tyst, jag tittar bakåt och åt sidorna men ser ingen. Jag lägger några kvistar och löv över den för att den inte ska synas och springer hem med full fart så att tröjan åker bakåt. Precis när jag ska öppna dörren så hör jag min mamma skrika, ”Vakna! Vakna!”. I det ögonblicket förstår jag att det är en dröm, jag tänker och får en jobbig känsla av att det alltid ska sluta så här. Sedan hör jag mamma ropa igen att jag ska gå ut med hunden. Det är en vanlig solig dag och lukten av blommorna sprider sig över hela ängen. Jag känner
igen den här situationen och tänker att det är exakt likadant som i drömmen. Jag ger mig själv en örfil för att se om jag verkligen vaknat. Det känns verkligen och kinden blir röd. För säkerhets skull går jag och kollar bakom buskarna. Det blir kolsvart, jag vet inte vad det är som händer, det tar en stund tills jag vaknar till igen. Svetten rinner över ansiktet. Det är exakt samma händelse som i drömmen. Jag undersöker maskinen och kliver in, runt om finns flera hundratals knappar. Mina fingrar trycker på några av knapparna och maskinen skakar, jag hinner inte ens blinka och så vet jag inte var jag är. Jag är åtminstone inte hemma, vad jag vet. Jag kliver ur maskinen och ser ingenting. Jag är i något sorts rum men det är beckmörkt. Det luktar som ett instängt rum som inte vädrats på länge. Jag letar i fickorna och hittar en ficklampa. Lyser runt för att se var strömbrytaren sitter och tänder taklampan. När jag vänder mig om ser jag Vanitasstilleben-bordet. Jag tror inte mina ögon, jag har rest tillbaka till 1600-talet. Tillslut går jag närmare och närmare för att undersöka det. Det jag är mest nyfiken på är kraniet som ligger på bordet, jag undrar var ifrån det kommer. Men tiden rinner iväg och det är nog dags att åka hem, jag hoppar upp på maskinen och börjar trycka på knapparna. Den rör sig inte, det pirrar i magen och sedan slocknar maskinen. Oron växer mer och mer, jag kliver av den och blir stressad. Jag vet inte vad jag ska göra och går fram till bordet ännu en gång. Jag tar upp kraniet och lägger sedan ner det igen, det blänker ett ljus från kraniet och det svider i ögonen. Plötsligt står en man bakom mig och jag vänder mig om och får en chock. Den okända mannen presenterar sig inte men börjar berätta om Vanitasstilleben. Allt han säger är fakta om Vanitasstilleben. Det enda jag kan göra är att stå och lyssna. Det tar nog en stund tills han blir klar, tänker jag. Men efter den tanken är han klar och står helt tyst. Jag frågar honom saker men får inget svar. Han lägger kraniet i min hand och plötsligt sitter jag där vid bordet med boken framför mig. Jag skriver ner det jag fick höra av den okända mannen och lämnar in det till läraren. Keimin
Tidsresenären ADNAN JAMIL 7B 29 MARS 2012 Det var äntligen utflykt. Lärarna hade bestämt att vår klass skulle åka till Nationalmuseum. Innan museet öppnade gick vi runt i Gamla Stan och fick se gamla hus från 1800-talet. När vi kom in på museet åt vi vår matsäck och sedan gick vi på utställningen. Det fanns många gamla tavlor från 1100-1800 talet. Alla tavlor var fina och målade av kända konstnärer. Alla i klassen blev tillsagda att välja en tavla som man sedan skulle jobba med på bildlektionerna . Det fanns inte så särskilt mycket folk på museet och stämningen var lugn och tyst. De flesta tavlorna föreställde gamla kungar och drottningar. Efter en stund gick vi in i en större sal och då såg jag tavlan som jag tyckte om. Den föreställde en leopard som blev anfallen av två hundar. Det verkade som om leoparden
ropade på hjälp, som om den var levande och rörde på sig. Den var lockande som om tavlan ville att jag skulle komma in i den. Men sedan var vi tvungna att gå till nästa rum och fortsätta med utställningen. När vi hade sett på alla tavlor fick vi gå runt fritt på museet i en halvtimme. Jag ville gå direkt till rummet med leoparden. När jag såg tavlan började jag småspringa mot den. Jag kom närmare och närmare och såg inte ens det lilla staketet på golvet som var ungefär en halvmeter högt och med min fart snubblade jag hårt mot det. Jag tänkte att jag skulle slå huvudet i tavlan och förstöra den och bli tvungen att betala flera hundra tusen kronor. Men det blev inte så, istället för att slå huvudet i tavlan gick huvudet in i den. Jag blev så chockad att jag tappade andan. Jag landade på ett hårt stengolv, först trodde jag att det var baksidan av väggen där tavlan satt men sedan kände jag lukten av nybakat
franskbröd och det var jättevarmt fastän det var vinter i Stockholm. Jag insåg att jag var inlåst i en cell. Varför skulle någon låsa in mig i en cell, vad hade jag gjort? Jag undrade var jag var och började få panik. Ljudet av soldater som marscherade nådde mina öron från en liten springa i taket, som också gav mig det enda ljuset i cellen. I dunklet såg jag en dörr och jag gick fram till den och bankade på den. Den var gjord av solitt stål och gick inte att rubba. Vid nyckelhålet fanns en liten springa som man kunde kika ut genom. Jag bankade så hårt jag kunde på dörren, paniken ökade och svetten började rinna ner från min panna. Plötsligt hörde jag fotsteg utanför celldörren och en våg av lättnad sköljde över mig. När jag tittade ut ur det lilla hålet vid nyckelhålet kunde jag se ett par ben på en vuxen man. Mannen sa något på ett språk som jag inte förstod, det lät som franska. Jag visste inte hur jag skulle svara på mannen så jag försökte på engelska: ”Jag kan inte förstå vad ni säger!”. Lyckligtvis svarade mannen också på engelska ”Men hur har du hamnat här? Den här cellen var ju tom?” ”Det är det jag inte vet, snälla hjälp mig ut!”. Jag hörde skrammel av en nyckelknippa och sedan vreds låset om med ett klick och den tunga dörren gled sakta upp med ett irriterande gnissel. Jag såg en man med väldigt gamla kläder som verkade vara från medeltiden. Han bar en ringbrynja på en sliten tröja. På benen hade han korta byxor och vid hans ena sida satt ett svärd i en skida och vid andra sidan satt en stor nyckelknippa. ”Vad heter du?” frågade mannen med en mörk och hård men ändå ganska snäll röst. Jag svarade med ett lågt mumlande: ”Vem är du?” ”Jag är fängelsevakten, hur hamnade du där?” ”Jag vet inte själv, det är så konstigt att jag blir alldeles förvirrad.” Mannen sade: ”Kom” och förde mig till slutet av korridoren. I dunklet kunde jag skymta en brant betongtrappa, vi gick upp för den och kom till ännu en stor och tung järndörr. Vakten prövade några nycklar som satt på hans nyckelknippa och fick upp dörren. En våg av ljus strömmade emot mig och jag blev bländad.
Med ihopknipna ögon steg jag ut genom dörren och kände lukten av rosor och andra blommor, en svag och fuktig bris blåste mot mitt ansikte. När jag öppnade ögonen såg jag att jag stod i en enorm trädgård, en innergård. Det var så fint att det kändes som jag hade stigit in i paradiset. Jag kunde se flera blommor och träd med fullmogna frukter. Trädgården var formad som en cirkel och runt cirkeln fanns breda korridorer som ledde in i vad som verkade vara ett stort palats. Exakt i mitten av trädgården fanns en enorm fontän. Solen stod högt på himlen och sken starkt, det verkade vara mitt på dagen. Medan vi gick igenom trädgården såg jag flera män och kvinnor i extremt dyra och fina kläder. Jag frågade vakten vilket datum det var och fick veta att det var den 7 december år 1349. Nu började det klarna i hjärnan lite, jag hade snubblat in i en tavla som var liksom en portal till bakåt i tiden. En tidsmaskin. Vi korsade trädgården och kom fram till andra sidan av den, där byggnaden fortsatte inåt. Vi gick in i en stor port som ledde in till en lång hall. Jag började bli orolig för vart vakten förde mig, jag kunde ju bli dödad. Kanske borde jag bara springa ifrån vakten, men då skulle jag förbli i den här världen. Jag tog ett djupt andetag och fortsatte gå. Plötsligt stannade vakten ett par meter framför. Han gick in i ett rum och gjorde en gest åt mig att följa efter. När jag gick in i den stora salen var det mycket folk där inne och jag förstod inte vart vakten hade fört mig förrän jag såg tronen. Den var gjord av guld och det låg flera sidenkuddar på den. I mitten satt en lång och kraftig man klädd i en blå kungadräkt med tjocka vita kanter. På huvudet satt en krona av guld och diamanter och jag förstod direkt att det måste vara kungen. På hans bägge sidor satt män som verkade vara hans rådgivare. Framför kungen satt alla hans ministrar och viktiga män. Vakten som hade fört in mig i salen blev rak i ryggen, artigt och med respekt sade han: ”Ers majestät, jag fann den här pojken i en av fängelsehålorna som stod tom. Han
har inte det minsta aning hur han hamnade där”.
för att skjutsa folk, fattiga barn lekte lite längre bort med en liten plåtburk.
Kungen rynkade på ögonbrynen och kollade noga på mig. Han sa något till mannen som satt på hans högra sida. Efter en lång tystnad harklade kungen sig och förkunnade sitt beslut: ”Jag och mina män har beslutat att den här pojken ska halshuggas, eftersom han kan vara en spion sänd från den onde riddaren Judes”. ”Nej, jag är ingen spion!” skrek jag. Jag kunde känna det kalla svärdet mot min hals. Rädslan var så extrem att jag höll på att explodera. Jag kunde känna blodet rinna ner för min hals.
Vakten förde mig till en hästkärra och sade till mig att sätta mig i den. Sedan gick han fram till kusken som satt på hästens rygg och sade något på franska som jag inte förstod. Kusken slog hästen med en piska och hästen började trava. Jag lade mig ner, blundade och somnade.
Jag blev väckt ur mina otäcka tankar av fängelsevakten som tog ett hårt grepp om mig och började föra mig ut ur rummet. Plötsligt sade någon STOPP! Det var mannen som satt på kungens vänstra sida, hans andra rådgivare. Den tunga stenen lättade från mitt hjärta, jag tackade Gud för att ha räddat mig. Han hade en lång konversation med kungen. Kungen var lite osäker men sade i alla fall vad han hade pratat med rådgivaren om. ”Jag har ändrat mitt beslut”. Jag pustade ut. ”Om pojken inte är en spion ska han få göra dödsuppdraget, att försöka döda riddaren Judes och försöka rädda vår stats symbol, den heliga leoparden. Han kommer säkert dö under uppdraget, men vi har ingen att sörja i så fall.” Rädslan kom tillbaka igen. Jag fick i alla fall glädjen att få leva några timmar till. Vakten tog ett grepp om mig igen och började leda mig ut ur salen. Vi passerade dörren och en diskussion om någon familj fortsatte som innan vi hade kommit. Vakten ledde mig genom den stora hallen och ut på innergården igen. Vi gick igenom trädgården och kom till en stor och tung järndörr, solen hade gömt sig bakom molnen som var så gråa som mitt hjärta, som min hjärna och som mina känslor. Hela världen kändes tom. Vakten knackade på dörren och den öppnades utåt. Det var två män på utsidan som hade öppnat den med hjälp av ett par järnkedjor. Vi kom ut ur den stora dörren som ledde oss ut från kungaborgen. Vi kom ut till den stora staden som var full av liv och rörelse. Soldater marscherade omkring, hästvagnar åkte hit och dit
Jag vaknade av att kusken skakade mig. När jag öppnade ögonen igen var det kväll. Jag kunde höra vargar yla i skogen. Vid horisonten såg jag ett stort slott som var helt svart och smälte in i bakgrunden. Molnen täckte månen och det gjorde att stället såg ännu läskigare ut. ”Jag väntar på dig här, ta dig till borgen och utför ditt uppdrag, om du misslyckas får du inte komma tillbaka” sa kusken. Jag svalde den tunga klumpen i halsen, suckade och började gå mot slottet. Jag gick över träsket som låg i vägen. Mina fötter blev helt blöta och leriga. Efter att ha gått länge hade jag kommit fram till foten av borgen. En vallgrav utan brygga hindrade mig från att fortsätta. Jag gick försiktig ner för sluttningen men halkade och hamnade i det iskalla vattnet med ett plask. Med snabba simtag försökte jag ta mig till andra sidan av vallgraven. Jag nådde den leriga slutningen och hasade mig upp för den långsamt och smidigt. Det fanns bara ett par meter att stå på så jag var tvungen att vara uppmärksam och försiktig. Jag rörde mig längs väggen mot den stora trädörren på muren som ledde in till borgen, men den var låst och gick inte att rubba. Allt hopp rann ur mig och jag insåg att uppdraget var misslyckat. Jag försökte hitta andra vägar längs muren som var hög, slät och gick inte att klättra upp för. Baksidan på muren var precis som framsidan men utan en dörr. Jag blev arg och sparkade det hårdaste jag kunde på muren av ilska. Antingen var det slumpen eller ödet som gjorde så att stenen på muren jag hade sparkat på åkte inåt, den var lös. En flamma av mod och hopp tändes inom mig och jag satte mig på huk för att undersöka hålet. Jag tog tag i stenarna runt hålet och började dra ut dem en efter en. Snart bildades ett hål så stort att jag kunde få min
kropp genom det. Jag var ivrig att se vad som fanns bakom muren och klämde mig snabbt och smidigt genom hålet. På andra sidan var det ganska läskigt, det kändes som om det vandrande omkring andar där. Jag rörde mig snabbt men ljudlöst. Jag gick mot en liten fyrkantig byggnad som var gallerförsedd. Jag hörde ett dovt jamande från huset, det lät som ett stort kattdjur. Jag försökte hitta en ingång. Det fanns en liten trädörr på ena kortsidan, den var olåst. Jag började öppna den på glänt, lite i taget. Det var inte så ljust därinne, bara ett litet stearinljus som satt på väggen skapade ett dunkel. Jag såg en leopard, den såg mer än äkta ut. Färgerna var djupa och den hade en mildhet i synen. Jag gick fram mot den och fick se att den var fastkedjad i väggen. Vad skulle jag göra nu? Jag försökte tilltala leoparden: ”Vem har låst in dig här, hur ska jag kunna få ut dig?” Det var så orealistiskt, leoparden svarade utan att röra på munnen. ”Den förbannade riddaren Judes tog mig och stängde in mig här. Han har alltid två vilda, köttätande hundar för att vakta mig. När jag var i staden gav jag alla mat, såg till att ingen var fattig och att alla mådde bra. Men nu är jag här och staden får stora svårigheter”. Leoparden försökte röra sig men kedjorna satt fast för hårt, den morrade och gömde huvudet mellan tassarna. Jag suckade och kunde känna sympati för leoparden. Jag gick ut ur rummet, letade en stund och fann vad jag sökte, jag tog den vassa och hårda stenen i handen och gick in i huset igen. Jag slog det hårdaste jag kunde på väggen där kedjorna satt. Efter en stund började en av kedjorna lossna, ett leende spred sig runt min mun men försvann genast. Hundarna som leoparden hade varnat om stod utanför gallret till buren och morrade med ondska och död i blickarna, vad skulle jag göra nu? Jag fortsatte att slå på kedjorna. Efter ett långt slit gick alla kedjor av, jag ville tjuta av glädje men då skulle det väcka uppmärksamhet. Leoparden blev också glad och ville komma därifrån, men jag var inte klar än. Halva uppdraget var kvar, att döda riddaren. Jag visste inte hur jag skulle bära mig åt, hundarna utanför gallret kunde vilken sekund som helst springa och hämta någon vakt eller at-
tackera mig så jag var tvungen att agera snabbt. Plötsligt fick jag en idé, det kändes som om en glödlampa tändes i mitt huvud. Jag tog tag i stearinljuset och gick ut ur buren med leoparden. Jag hade tur, precis som jag hade tänkt fanns det en liten trädgård utanför slottet. Jag slängde stearinljuset i trädgården och gräset fattade eld direkt. Jag tog leoparden med mig till hålet som jag hade gjort i muren. Jag skulle lyckas ta mig igenom men hur skulle det gå för leoparden, jag började bli orolig och arg. Men leoparden sade till mig att gå igenom hålet. Jag gjorde som den sade, den verkade vara smartare än mig i alla fall. Jag klämde mig igenom hålet och lyckades komma igenom. När jag vände mig om blev jag alldeles förvirrad och chockad, leoparden gick bara rakt igenom muren som ett spöke. Nu förstod jag att den här leoparden var Guds sändebud eller var det ett spöke eller en ande. Leoparden sa att jag skulle sätta mig på dennes rygg. Jag gjorde som den sade och satte mig, leoparden började sväva ovanför marken, jag såg träsket passera. När jag kollade bakåt såg jag slottet brinna, ett brinnande inferno. När vi kom tillbaka till kungens borg fick kungen nästan en hjärtattack av glädje och han blev alldeles grå i ansiktet. Kungen bestämde att det skulle hållas en fest till min ära. Leoparden sade ”Vad är din önskan, pojke?” Jag berättade historien om hur jag hade kommit till den här tiden och bad honom att om möjligt sända mig tillbaka till min tid. Leoparden bad mig att blunda. ”När du öppnar ögonen igen kommer du vara hemma i din tid. Tack för allt” Fåglarna kvittrade i takt med min ringklocka, jag vaknade upp och stängde av den. Jag kom ihåg att jag hade haft en konstig dröm inatt, eller var det verklighet? Jag bytte om, åt frukost och gick sedan till skolan. När jag kom till skolan kom Elin fram till mig. ”Vart försvann du igår, vi var jätteoroliga!” Nu hade jag blivit övertygad om att det inte var någon dröm. Adnan
Tidsresenären - Leopard anfallen av två doggar Jag låg i det kalla höet, det var lite svalt, men det var ändå skönt att ligga här en varm sommarkväll. Jag måste ha somnat för jag kommer inte ihåg hur jag hamnade här. Hade jag av misstag gömt mig här när jag lekte med Isabelle? Jag hörde någonting, som ett spinnande, så jag satte mig upp. Mitt hjärta började bulta så hårt att det kändes som att det skulle slå ett hål i mitt bröst. Där var den, leoparden! Den var så tam, så lugn. Det var samma leopard som på målningen jag hade sett dagen innan på Nationalmuseum. Men nu såg jag den i verkligheten, pälsen, färgerna och kontrasterna. Allt med den var så vackert! Jag blev så fascinerad! Men den verkade skadad. Jag ville så gärna gå fram och hjälpa den men jag var inte säker på hur den skulle reagera. Jag kunde inte motstå, så jag gick fram ändå. Otroligt nog så gjorde den mig inte illa, utan istället verkade det som att den ville att jag skulle mysa med den. Jag blev så förtjust i leo-
parden, hur kunde den vara så lugn? Leoparden hade ett djupt sår på tassen. Det såg ut som att den hade blivit biten av något annat djur. Jag var så koncentrerad på färgerna. De var så vackra och det var som att den orangebruna färgen blänkte i månskenet! Helt plötsligt började leoparden spinna surt men jag förstod inte varför, alldeles nyss var den så lugn? Jag ställde mig upp hastigt, och såg att den också gjorde ett försök att ställa sig upp men misslyckades. Tänkte den hoppa på mig? Hade jag gjort något fel, kanske rört honom på fel sätt? Vad var det som fick honom att bli så här? Utan att jag hade märkt det vaktade två hundar buren. Ännu en gång började leoparden spinna, men den här gången tittade den mot gallret. Jag vände långsamt på huvudet och tittade försiktigt på vad som fanns utanför. Det var två bruna hundar. De var så aggressiva och när de såg
mig började de skälla så högt att det ekade i öronen. Jag sprang snabbt och gömde mig bakom höet igen! Jag var så rädd att jag började svettas, jag visste inte vad jag skulle göra. Vad skulle hända om hundarna tog sig in? Skulle jag springa iväg eller skulle jag kunna försvara mig? Vad skulle leoparden göra? Den var ju till och med skadad? Skulle den klara sig? Jag kikade försiktigt ut bakom höet för att se vad som hände, men leoparden bara låg där som att den vilade för att sedan ta sats och göra ett nytt försök att ställa sig upp igen. Tänkte han gå ut och ge sig på hundarna? Nu var han uppe på alla fyra. Men det verkade nästan omöjligt. Plötsligt såg jag hur leoparden, med hjälp av sin tass, fick loss en lös sten från muren! Den kröp igenom hålet och nästa stund var den bakom buren. Det hördes mycket spinnande och morrande tills det sedan blev knäpp tyst. Jag satt där bakom och grät. Vad hade hänt?
Jag kikade fram ännu en gång för att se vad som hänt. Leoparden var varken utanför eller här inne, var kunde den vara? Men sen såg jag någonting som försökte krypa in. Först tänkte jag gå fram och se om det var leoparden, men jag ville inte riskera något, så jag lät den krypa in. MEN DET VAR EN AV HUNDARNA! Nu storgrät jag. Jag var så nervös och ville inte att det skulle sluta så här. Jag kikade försiktigt fram och såg att den tyst kom närmare. Den hoppade upp på staketet som höll ihop höet. Den morrade surt, men sen, när den tänkte hoppa på mig, vaknade jag med ett ryck. Jag hade somnat på bildlektionen. Jag låg över en bildbok och det var just den här leopardbilden (Leopard anfallen av två doggar) som visades på bokens omslag. Jag var så glad att det bara var en dröm! Emelye Caldera Vasconcello
En tidsresa Inspiration: ”Leoparden och de två doggarna.” Jag lade mig på soffan och det kom ljus underifrån. Ljuset blev starkare och jag hamnade helt plötsligt på ett berg. Det var kallt ute och jag måste hitta ett ställe där jag kunde värma mig. Jag såg ett hus som jag kunde gå in i. Jag öppnade dörren och såg då också ett hål i golvet, som jag tyvärr gick rakt ner i. Ljud hördes långt ifrån. Jag var hungrig och gick därför ut på jakt. Plötsligt såg jag två hundar som tittade på mig. Jag började springa iväg så att de inte kunde få tag i mig och till sist klättrade jag upp i ett träd som de inte kunde klättra upp i. Efter en stund såg jag en leopard som var snäll, och inte attackerade mig, men den var skadad. När hundarna hade försvunnit fick jag bära leoparden till ett hus och nerför en trappa. Jag såg där en bur som inte hundarna kunde komma in i,
om de skulle komma efter oss. Jag öppnade buren och tog in leoparden för att den skulle få vila. Jag stängde buren och jag såg att det fanns vatten och buskar som man kunde sova på. Sedan insåg jag att vi behövde mat och gick därför ut för att jaga. Jag kom tillbaka med en hjort som vi åt en del av. Men vi var fortfarande hungriga och leoparden var skadad och jag fick därför riva bort en bit av min tröja för att använda som bandage till djurets ben. Men jag hade en tändare som jag kunde tända eld med igen och grilla resten av hjorten. Plötsligt var hundarna tillbaka och började attackera buren, men buren var av metall, som tur var. Nästa dag vaknade jag på soffan och förstod att allt hade varit en dröm. Men samma kväll drömde jag åter om leoparden och hundarna.
Den här gången var jag inne i buren med leoparden, direkt i drömmens början, och hundarna var utanför och morrade åt oss. Leoparden var annorlunda i den här drömmen, för den gick till anfall och högg mig med sina tänder djupt i armen. Men då vaknade jag och tänkte
att nu vill jag inte drömma om tavlan som jag hade sett med klassen på Nationalmuseum mer, även om jag alltid kommer att tycka att leoparden var bland de vackraste djur som jag någonsin sett på bild. Fatih Cimen
Den konstiga Drömmen Jag vaknar och sätter mig upp snabbt. Jag inser att jag skriker. Mamma kommer in i rummet och säger: – Vad är det Anna? – Jag drömde en väldigt konstig dröm, svarar jag. – Vad drömde du? – Jag var i Stockholms Skärgård, i juli 1887. Solen skiner rakt i mitt ansikte genom fönstret. Jag inser att jag ligger på en mjuk säng. Jag går fram till fönstret och tittar mig omkring. Jag ser en tjänstekvinna som ordnar frukost där nere på gården. Jag tänker:” Var är jag? Det här känns inte som hemma.”
Jag går ner och ser att en man småspringer mot matbordet. Han sätter sig ner på en stol. Jag står vid dörren. Han ser mig och ropar på mig: ”– Anna, kom så ska vi äta frukost tillsammans!” Jag säger inget utan går fram till matbordet. På vägen dit hör jag hur fåglarna kvittrar. Jag hör hur vinden blåser bort löven. Det luktar så gott. Det luktar som en blandning av mat och natur. Jag ser en bänk, stolar, en tekanna, koppar, servetter, ett matbord, träd och skog. Jag sätter mig på en stol. Mannen säger: – Hur mår du, min kära dotter?
– Jag mår bra, pappa. Hur mår du? svarar jag. – Excelente! säger han glatt. Jag förstår nu att det är min pappa. Jag visste inte själv varför jag inte kände igen honom när jag såg honom först. Han frågar mig om jag vill äta pannkaka med lingonsylt eller bröd med smör. Jag svarar pannkaka med lingonsylt, tack. Pappa säger till Lisa: – Lisa, ge Anna pannkaka med lingonsylt. Lisa sätter fram en tallrik åt mig. Hon lägger upp fyra pannkakor och lite sylt. Vi äter under tystnad. Plötsligt frågar Lisa: – Vad vill du ha att dricka? Apelsinjuice, te eller varm choklad? – Varm choklad, tack! mumlar jag. – Vad sa du? säger hon lite högt. – JAG SA VARM CHOKLAD! skriker jag. Är du hörselskadad, eller? Varför hör du inte mig?
Jag ser att Lisa blir lite ledsen. Först säger hon inget utan tittar ner mot marken, sen säger hon: – Förlåt. Jag tänker ”Varför var jag så taskig mot henne? Det var ju jag som pratade lågt.” Jag tror jag har blivit galen. Vad är det med mig egentligen? Jag tittar på pappa och ser att han stirrar på mig medan han dricker te. Han sätter ner koppen på bordet och säger: – Vad är det, lilla gumman? Har du drömt något konstigt i natt? – Jag vet inte. Jag har inget att göra. Det är så tråkigt. Jag saknar Ida. Ida är min bästa vän. Vi två hade planerat att vi skulle göra så många spännande saker på sommarlovet, men det blev inte så. Hennes föräldrar hade bestämt att de skulle ha sitt sommarlov i England. Ida visste inte om det, men
på skolavslutningen sa hon att hennes föräldrar hade sagt det till henne dagen före. Jag kunde inte göra något åt det. Pappa säger åt mig att gå och borsta tänderna, så jag går mot toaletten. När jag är klar går jag till mitt rum och byter om. Jag går ner till vardagsrummet, där sitter pappa och tittar på tv. Jag säger till honom: – Pappa, jag ska ta en promenad. – Okej, men kom hem snabbt! säger han högt. Jag ignorerar honom och går ut. Jag promenerar runt området. Medan jag promenerar lyssnar jag på låten ”You are not alone!” av Michael Jackson. Jag älskar den låten. Jag tycker att det är den bästa låten i världen. Jag promenerar och promenerar. Jag har gått runt området mer än fyra gånger nu, så jag tänker gå hem. Jag går in genom dörren. Plötsligt hör jag pappa ropa på mig: – Anna! – Ja? – Kan du komma hit? Jag går in i vardagsrummet. – Ja, pappa? – Hur gick det? säger han med ett leende. – Mmm, det gick bra, säger jag trött. – Bra! Gå och vila lite nu. – Okej, säger jag irriterat. Jag går uppför trappornarna och tänker ”Jag är trött på att vila, jag vill inte vila!” Jag stannar och ropar åt Lisa att hämta ett glas apelsinjuice åt mig. Lisa lovar att komma. Jag går in i mitt rum, stänger dörren och byter om. Jag sätter mig ner på min säng och funderar på vad jag kan göra. Då kommer jag på att jag kan skriva en berättelse. Plötsligt knackar det på dörren. Jag går fram till dörren och öppnar. Jag ser att Lisa står där med ett glas apelsinjuice. Hon ger mig det och går. Jag går fram till mitt skrivbord. Plötsligt märker jag att det ligger ett gammalt kuvert där. Jag tittar på kuvertet och ska samtidigt ställa glaset på bordet när jag tappar det. Jag tittar ner på golvet. – Aaaaaaaaaaaaaa! skriker jag. Det är en blodpöl på golvet och ingen apelsinjuice. Jag vet inte varifrån det kommer eller vems blod det är… och vart försvann juicen? – Men gumman, det var bara en dröm. Kom nu! Vi äter frukost tillsammans.
– Okej mamma, jag kommer snart. Mamma ler mot mig och går ut genom rummet. Jag tänker: ”Varför drömde jag en så konstig dröm. Min kompis brukar säga att alla drömmar har en betydelse.” Vad kan den här drömmen betyda? Jag funderar en stund och kommer på vad som är anledningen till att jag drömde den här drömmen. Anledningen kan vara att jag alltid velat färdas tillbaka i tiden och se hur folk var då, vad de gjorde, vad de hade på sig och så vidare. Jag säger för mig själv: – Jaja, det var bara en dröm… Nafisa Islam
Tvätterskan Var är jag? Vem är kvinnan och pojken bredvid henne? frågade jag mig själv. De såg inte ut som 2000-talets människor, de var helt annorlunda. Jag gick in rummet bredvid för att se var jag var, och kanske kunde jag hitta någon dörr jag kunde gå ut genom och komma tillbaka till mitt land och mitt hus. Jag såg en annan kvinna som hade några kläder i handen men hon var vänd med ryggen mot mig så jag kunde inte riktigt se hur hon såg ut. Sedan gick jag tillbaka till det andra rummet och försökte se var tvättstugan var. Jag tänkte att det kunde vara en tvättstuga, eftersom den första kvinnan tvättade medan den andra stod och hängde blöta kläder. Min uppmärksamhet riktades mot deras kläder. De hade kläder som jag inte hade sett förut, de var lite konstiga. Även deras språk, jobb och saker var inte desamma som på 2000-talet.
Jag kände lukten av rummet. Jag hade aldrig känt en liknade lukt förut men det luktade faktiskt inte illa. Det var en sorts tvättmedelslukt. Det var helt tyst i rummet, det som hördes var bara vattnet som kvinnan tvättade kläder med och den lilla pojkens viskningar men tyvärr kunde jag inte förstå vad han sade. Man kunde se allt möjligt: en katt, en gammal stol och tre tröjor som hängde överallt i rummet. Jag hittade en stol och tänkte sätta mig men plötsligt så ramlade jag. Jag hörde någon som ropade mitt namn, jag vände mig om och tänkte: Vem kan det vara? Och sedan kändes det som om det var min mammas röst. Oväntat vaknade jag och insåg att det var bara en dröm. ” YESSSS” tänkte jag, äntligen hemma. Rana
Tidsresenären En morgon vaknade jag upp och kände mig ovanligt konstig. Jag och mina väninnor hade bestämt att vi skulle iväg på museum. Jag klädde på mig, åt frukost och åkte iväg. Jag tog tunnelbanan in till stan, för att sedan gå med tjejerna därifrån till museet. Emma pratade med mig om hur spännande tavlorna skulle se ut. Vi kom fram till Nationalmuseum och började gå runt bland tavlorna och tittade på dem så noggrant vi kunde. Jag tyckte att tavlorna var väldigt vackra, studerade dem noga och, försökte verkligen hitta alla detaljer. Mitt intresse för Marie-Antoinette var stort och jag hade stora förväntningar på att se en tavla med henne. Drottning Marie-Antoinette med två av sina barn i Trianonparken, hette tavlan. Till slut hittade jag tavlan och var väldigt glad. När jag hade tittat på den en stund skulle jag vidare till nästa,, men plötsligt såg jag att Marie-Antoinettes ögon började röra på sig. Jag tänkte på att det bara var jag som inbillade mig, men hon fortsatte. Jag blinkade hårt flera gånger och gick närmare, jag trodde jag hade blivit galen, men plötsligt sögs jag in och, allt blev bara vitt. Jag vaknade av att en soppåse smällde i mitt ansikte och min näsa kände många olika lukter på samma gång. Det luktade unket, gammal fisk och urin framför allt. Det kändes som att jag hade hamnat i mitten på 1700-talet. En familj gick förbi mig, de hade stora klänningar och vackra kostymer på sig. Jag reste på mig, men kroppen kändes klibbig på grund av fukten. Plötsligt kom det fram två bybor till mig som förde bort mig och jag frågade mig själv: ''Vad gör jag här, och var är jag?'' Jag såg plötsligt vem som stod framför mig. Det var Marie-Antoinette med sina två barn. Jag blev så chockad att jag svimmade.
När jag vaknade upp låg jag utanför en borg på en bår med väldigt många människor omkring mig. Marie-Antoinette hade på sig en enastående klänning med massor av små detaljer och i hennes grå stora uppsatta hår hade hon smycken. Hon sa åt alla att gå och att hon ville prata med mig ensam. Vi gick runt borgen och hon ställde flera frågor till mig. Plötsligt ropade hon något på franska och då kom fem soldater fram mot mig, tog tag i mina armar och förde bort mig. Soldaterna var muskulösa, hade på sig uniformer, och över deras högra axlar hängde det gevär. De förde in mig i borgen, upp för många trappor och kastade in mig i en fängelsehåla. Jag var skräckslagen, skrek allt vad jag kunde och det kändes som att mitt liv var över, som att jag bara hade några minuter kvar att leva. Soldaterna gick fram och tillbaka och tittade på mig med sina skarpa ögon. Jag kastade mig tillbaka i cellen och satte mig i ett hörn. Jag var i ett tillstånd av panik, min kropp hade långsamt stelnat och sedan föll jag på det väldigt kalla golvet. Där låg jag helt ensam och visste inte vad jag skulle göra. Plötsligt hörde jag någon komma ner för trapporna. Jag såg hennes vackra klänning i beige färg. Hon hade vackra smycken på sig och hennes stora hårbonad tog upp hela rummet. Det var Marie-Antoinette och hon bad soldaterna att öppna cellen så att jag skulle få komma ut. Jag fick ett stort leende på läpparna, ögonen vattnades och jag kände tårar av glädje. Marie-Antoinette höll mig i handen när vi gick upp och medan vi gick förbi alla de vackra rummen, passade jag på att titta in i dem. Hon tog in mig i deras stora matsal, med ett långt bord med en vacker taklampa hängande ovanför. Taket var väldigt högt. Porslinsfaten var målade i vitt med blåa, små mönster och
bredvid dem låg det vackra silverbestick, på vackra vikta servetter. Vid bordet satt Marie-Antoinettes två barn, hennes make Ludvig XVI av Frankrike och hon bad också mig att sätta mig. Under middagen ställde hon ytterligare frågor om var jag kom ifrån och varför jag var här. Jag förstod vad hon sade, eftersom jag har studerat franska i många år. Men jag visste inte vad jag skulle svara, så jag var bara helt knäpptyst.
Efteråt tog hon mig ut på en promenad med sina barn, i det vackra landskapet med många kullar, och det var solnedgång. Jag sträckte på mig och började springa allt vad jag kunde mot solnedgången, allt blev bara vitt igen. När jag vaknade upp låg jag på golvet i museet, allt kändes som en dröm, så overkligt. Jag berättade aldrig för någon vad jag hade upplevt. Carolina Dueñas
Tidsresenären Jag vaknade på morgon för att gå till skola. När jag skulle öppna dörren för att gå ut var jag inte hemma längre. Jag hade hamnat tillbaka i tiden, alla människor hade gamla kläder och byggnaderna var också gamla. Det luktade äckligt, jag kunde känna lukten av gammalt kiss och rutten mat. Jag gick närmare för att se på människorna. Plötsligt skrek en man på mig, han talade ett annat språk, så jag förstod ingenting. Det kom en kille mot mig och kastade saker på mig och sprang. Sen kom soldaterna och fångade mig. De tog mig till fängelset. Den var litet och gammalt och det luktade äckligt där. Jag hade en kniv i min ficka, så jag tog sönder stängslet som var gjort av trä, för att komma ut. När jag kom ut sprang jag ifrån soldaterna, jag sprang mot ett hus och när jag öppnade dörren så var jag hemma igen. Jag blev glad för att jag äntligen hade kommit hem. Rajhad
Frukostdags Det var en vanlig kväll och jag gick med lätta steg genom museet. Jag såg till att ingen fanns kvar. Men den här kvällen var annorlunda, för längst med korridoren såg jag ett svagt ljus. Jag tog upp min batong, gick sakta mot ljuset och när jag var tillräckligt nära för att kunna se vad det var, var det ingen där. Det var min favorittavla som lyste upp. När jag stod precis framför tavlan sögs jag in i den och försvann. Jag väcktes av att höra fåglarna kvittra och när jag tittade mig runt omkring såg jag att jag var i ett gammalt rum. Jag hoppade ur sängen jag låg i och tittade oroligt ut genom fönstret. Det såg inte ut som Skärholmen, utan mer som ute på landet. Jag vände mig om när en man kom
in i rummet. Han var förvånad över de kläder jag hade på mig och jag var i min tur förvånad över hans 1800-talskläder. Mannen tittade på min längd och storlek och lämnade därefter rummet. Jag lade mig på sängen och försökte lista ut hur jag skulle komma tillbaka till min tid, men plötsligt kom mannen tillbaka med kläder. Han visade upp kläderna för mig och det var likt vad prinsarna hade på sig förr i tiden. Han tog mina kläder och satte på mig kläderna som han hade med sig. Där stod jag med 1800-talskläder på mig och undrade vad jag skulle göra, men då sa mannen: ” Ers majestät, jag är din personliga assistent ”. Jag stod där och bara nickade, för jag var verkligen förvå-
nad över att jag hade en personlig assistent och fick sedan reda på att han hette Carl. Efter ett tag blev jag så väldigt hungrig att jag gick jag fram till min assistent och frågade om det fanns något att äta, han nickade och gick sin väg. Från fönstret kunde jag se hur kökspigan dukade frukostbordet och jag följde steg för steg hur hon dukade mitt frukostbord. Det dröjde länge till dess att en annan man kom in och sa: ” Frukosten är klar!” Mannen följde med mig för att visa vägen till frukostbordet och på vägen dit gick jag och stirrade fascinerat på allting runt omkring mig, men till slut kom vi fram till frukostbordet, som var fulldukat med mat. Mannen drog tillbaka stolen och då förstod jag att jag skulle sitta där och han satte sig framför mig. Innan vi skulle äta gick han igenom massor av regler om hur man ska äta på ett artigt sätt, med en rak rygg och hålla gaffeln med vänster hand och kniven med höger hand. Jag åt långsamt upp min mat, fast jag bara ville sluka allt, men jag var tvungen att vara artig. När jag hade ätit färdigt var jag tvungen att gå till mitt rum och vila. Jag lade mig på sängen och tänkte på hur jag skulle komma tillbaka till min tid. Jag behövde prata med någon som vet mycket om hur man
reser tillbaka till framtiden. Samma dag skickade jag min assistent att hämta en forskare. Det dröjde riktigt länge tills någon kom, men på kvällen kom assistenten tillbaka och han sa att jag kunde träffa honom på hans kontor. Jag undrade var hans kontor var och fick reda på att det fanns på översta våningen i slottet. Det fanns ingen hiss, men det handlade om mitt liv, så jag sprang upp till översta våningen och stod där och tog djupa andetag. På dörren stod det Professor Wesley, jag rättade till mina kläder innan jag knackade på och dörren öppnades. Jag presenterade mig och han gjorde det också. Han visade sedan en plats jag kunde sitta på och satte sig själv framför. Jag ville gå rakt på sak, så jag sa: ”Det är en sak som jag måste säga”. Professorn nickade och jag sa: ” Jag är inte från den här tiden, jag är från 2012”. Han tittade rakt in mina ögon och jag satt där livrädd för att han skulle larma kungahuset, men istället sa han: ” Jag har haft ett öga på dig och jag vet att du inte är härifrån”. Jag satt fortfarande tyst, men efter en stund sa professorn något som också chockade mig: ” Jag är inte heller härifrån ”. Först trodde jag inte honom alls, tills dess att han öppnade en dörr till ett rum och där inne
fanns det ett modernt laboratorium med datorer, teleskop och maskiner. Men en sak till ville jag fråga professorn, om han skulle kunna ta mig tillbaka till min tid. Han svarade att för det behövdes en diamant, och att det fanns en i kungens rum, men Wesley visste inte var i rummet diamanten fanns. Det var ett farligt uppdrag på liv och död att hitta diamanten. Vi bestämde ändå att inbrottet skulle göras samma natt. Vi planerade hela kvällen, tills hela slottet var mörkt. Jag hade fått spionutrustning från Wesley så att det skulle bli enklare att hitta diamanten. Jag stannade en bit från kungens dörr och där stod två soldater med var sina gevär och därför behövdes det en ny plan. Men då hörde jag att professor Wesley ropade på båda soldaterna och dörren blev obevakad. När jag stod framför dörren tog jag på mig mina spionglasögon som kunde se genom väggar, för att titta var diamanten låg. Den fanns inne i kungens byrå, vilket gjorde att jag gick in i rummet och där snarkade kungen riktigt högt med drottningen bredvid sig. När jag öppnade byrån såg jag att diamanten var inlindad i papper och jag stoppade den i fickan, men på vägen ut slog jag mig på sängkanten och då vaknade kungen och skrek: ” Inbrott!” Jag sprang allt vad jag kunde uppför trappan, medan jag hörde hur soldater förberedde sig och hur man stängde slottet så att ingen kunde rymma. Men jag fortsatte att springa uppför trappan och när jag var på översta våningen gick jag direkt och bankade riktigt hårt på dörren. Wesley öppnade dörren snabbt och vi gick direkt till teleportern, där han stoppade in diamanten i maskinen medan man kunde höra hur soldaterna försökte bryta sig in genom dörren. När som helst skulle dörren brista och samtidigt gjorde professor Wesley något med tidsmaskinen så att den skulle ta mig tillbaka till rätt tid. Då hördes det att soldaterna hade kommit in rummet, men precis då blev professorn klar med teleporten och jag tackade och sa adjö, medan jag gick in i den och försvann. Jag väcktes av den andra vakten på museet och jag hittade på en bortförklaring varför jag hade somnat den här kvällen. På vägen hem tänkte jag bara på vad som hade hänt och allt kändes så overkligt, fast jag hade varit med om det. Nu stod jag framför min dörr och rotade fram
mina nycklar och då föll ett papper ner på marken och där stod det: Du måste lova mig en sak, att du aldrig får berätta för någon att du har åkt tillbaka i tiden, inte ens för din familj eller släkt, men jag hoppas att du hade en trevlig resa, Hälsningar, Professor Wesley. När jag kom in i huset gick jag direkt in i sovrummet och somnade. Shirwac Abib Omar
Mötet med leoparden – Var är du? frågade Tasmin oroligt. – Jag är här, skrek jag. – Fan också! Jag måste knyta skorna igen, viskade jag för mig själv. Jag böjde mig ner, knöt skorna och reste mig hastigt upp. Jag såg mig omkring och såg att Tasmin inte var där. Var är hon? Var har hon tagit vägen i denna stora skog? – Tasmin?! Var är du? Tasmin, hör du mig? Hallå, jag pratar med dig! Svara då! Seriöst! Det är inte roligt längre, fattar du inte?! tjöt jag. Oron växte inom mig. Jag blev rädd, jag väntade på Tasmin i en halvtimme. ’’Om vi tappar bort varandra så måste du stanna kvar på samma plats, okej?’’ sa Tasmin redan före vi åkte till Brasilien. Men det bästa var väl ändå att gå och leta efter henne? Jag var mitt i skogen och skrek: ‟‟Tasmin!”, men fick inget svar. Jag gick en liten bit bort och blev rädd, jag sprang tillbaka. Jag tittade mig omkring. Det började bli kallt och mörkt ute, jag var så hungrig att min mage kurrade. Jag tog fram tändstickor och tändvätska som jag gjorde upp eld med, sedan tog jag fram korvar som jag grillade. Medan de grillades satte jag upp tältet. Jag blev mätt av korvarna, samtidigt blev jag trött och tog en tupplur.
Nästa dag vaknade jag av ett ljud, jag reste mig hastigt upp och såg mig omkring i tältet. Jag rusade snabbt ut för att se vad det var som lät. Plötsligt fick jag syn på en leopard som hade sitt huvud i min väska. Jag ryckte till. Leoparden drog ut sitt huvud ur väskan och stirrade på mig. Leoparden fick tag på brödet som jag hade sparat åt Tasmin och började tugga på det. Jag visste att den var hungrig så jag gick snabbt in i tältet. Jag tog fram en liten skål och fyllde den med vatten, och tog några korvar som var över från igår. Som tur var leoparden kvar när jag kom ut från tältet, jag satte ner skålen tillsammans med korvarna. När leoparden var klar gick jag ut och såg att den hade lagt sig. Jag ville klappa den men jag var rädd. Jag gick sakta, sakta fram till leoparden, han reste sig upp och tittade på mig. Jag sträckte fram min hand och la den på hans rygg. Jag såg någon komma långt borta mellan träden. Jag gick snabbt in i tältet. När jag kom ut ur tältet såg jag att det var Tasmin. Jag blev så glad, jag sprang fram till henne och kramade henne hårt. Karin