Zanas bok by Fantasifabriken Lillholmsskolan

ZANAS BOK

Zana Sendi ber채ttar om sitt liv i Sverige och Kurdistan

ZANAS BOK

Zana Sendi ber채ttar om sitt liv i Sverige och Kurdistan

ZANAS BOK Zana Sendi ber채ttar om sitt liv i i Sverige och Kurdistan

Zana Sendi.

Förord Zana har under de senaste åren bearbetat sin egen historia på olika sätt. Han har skrivit i en pojkgrupp och i klassen, han har målat och diktat. Han berättar minnen och tankar. Zana är 13 år. Han skriver om hur svårt det är att byta land, att flytta och få nya rötter. Han skriver om sin stora familj som är spridd över många länder och som betyder så mycket för honom.

Lillholmsskolan maj 2004 Tuva-Stina Lindén, speciallärare Lisa Larsson-Malmström, klasslärare

Det h채r 채r min pappas begravning.

Min familj Jag ska berätta om min familj. Den finns i många länder. Så länge min pappa levde bodde hela min familj hemma i Kurdistan, utom min äldsta bror Farhan. Han bodde i Polen där han studerade juridik. Min mamma har ofta berättat om min pappa som är död nu. Han dog i ett krig mot Turkiet. Så här berättade min mamma för mig om min pappa: Det var en dag när hela min familj skulle äta middag tillsammans. Jag var då 8 månader. Vi satt som om vi hade gäster. Vi var tysta och hungriga. När maten kom fram så råkade jag kissa på mig. I Kurdistan sitter alla på en matta på golvet och äter och jag råkade vara ovanför riset, så det kom lite kiss i riset. Min stora syster sa: ”vad äckligt, nu kan vi inte äta maten längre!” Men min pappa sa till henne att torka sin lillebror och då menade han mig. Sen sa min pappa till henne ”nu kom smaken in i riset” och så han åt maten för han älskade mig. Förresten älskade han alla sina barn.

Jag och min mamma.

Efter min pappas död så fick min mamma fara ensam till Sverige. Hon hoppades att vi barn skulle komma efter dit. Men det tog lång tid. Medan min mamma och storebror Farhan var i Sverige så tog min syster hand om oss. Hon heter Sara. Efter 4 år lyckades min mamma och min bror skaffa pass så vi kunde åka till Sverige. Min storebror körde oss till den turkiska gränsen. Där lämnade han oss. Sara var äldst av oss alla, hon var ungefär 17 år och hon hade ansvar för oss: Said, Elham, Kurdi, Delshad och Zana. Jag var 7 år när jag åkte till Sverige. De turkiska soldaterna tog alla våra värdesaker. Men sen såg de min pappas bild i vår packning. Dom kände igen min pappa och då lämnade dom tillbaka våra värdesaker. År 1998 kom vi till Sverige. Vi bodde i Sätra i 1 år och jag gick i Sätraskolan. Jag hade saknat min mamma så jag sov i samma säng som hon och jag var rädd för att de turkiska soldaterna skulle komma.

Det här är hela min familj. Jag har målat mig själv i mitten mellan min mamma och min pappa.

Min familj i världen Min pappa är död och han dog 1991 i ett krig. Min mamma bor hemma i Skärholmen med sin familj. Min äldsta bror är Farhan. Han är gift med Zahida och har två små barn. De bodde med oss i Sverige i fyra år. Men nu bor de i Kurdistan. Min syster Gurbet bor i Stockholm vid Mariatorget och hon har fem barn och en man som heter Hassan. Min bror Saukat bor i Norge. Han jobbar på en pizzeria och har fem barn och en fru. Min bror Edris bor i Tyskland. Han har två barn och en fru. Han jobbar som bagare. Min bror Hussen bor hemma. Han jobbar på en pizzeria. Min syster Sara flyttade till Kurdistan för två år sen. Hon är gift och har ett litet barn som heter Nora och en man som heter Farman. Min bror Said jobbar och tar mycket hand om mig. Han bor hemma. Min syster Elham bor hemma och studerar på Skärholmens gymnasium. Min syster Kurdi bor hemma och studerar också på Skärholmens gymnasium. Min bror Delshad går i åk 8 i Österholmskolan. Han bor hemma med familjen. Och jag. Zana maj 2004

Pappa Nu skall jag berätta vad jag vet om min pappa och vad hans vänner har berättat för mig. Min pappas vänner var stolta över honom för att han gjorde ett bra jobb. Min pappa är död för han krigade för mycket. Det här är min pappas bild som står mitt i vår stad, Zakho.

En dag sa han till min mamma: - Någon gång kommer jag i alla fall att dö. Min mamma tyckte att det var bäst att han slutade kriga. Men pappa sa: - Jag får inte svika mitt land. En kväll skulle han ut och kriga mot Irak. Min mamma sa att han inte skulle gå men han bara gick iväg. Sen gick han ut och krigade.

Han hade dödat många från Irak men till slut fick han tre skott i benet. Han ramlade och alla hans kompisar sprang fram till honom. Han sa: - Akta er! Jag skall aldrig ge upp! När han reste sig upp fick han ett skott genom huvudet. Nästan hela stan sprang fram till honom och min kusin sa: - Han är död. Sen lade mamma sin vita sjal över min pappa. Alla mina kusiner och grannar började gråta. Jag var ett år och jag förstod inget. Jag började gråta när min mamma grät. När jag fyllde två år fick jag ingenting. Men sen fick jag min pappas halsband. Först visste jag inte att det var hans halsband men sedan berättade min mamma att det var pappas halsband. Jag började gråta. Sen kom alla och tröstade mig. Nio månader senare åkte vi till Sacho. Det var min systers bröllop. Bröllopet var jätteroligt men vi önskade alla att min pappa hade varit med. Då skulle det ha varit ännu roligare. Några dagar senare berättade min pappas vänner att de satt upp stora affischer av min pappa i hela stan.

Det h채r 채r min storebror Farhan och hans dotter Dana och min storasyster Sara.

Syster, syster Du är allt för mig Mina känslor tänker bara på dig Kommer du ihåg När jag kom och hämtade dej från jobbet Sen sa du till mig ”ska vi gå till McDonalds?” jag fick den största hamburgaren som gick in i min stora mage Hoppas du vill komma tillbaka till mina känslor Om du kommer till mig kommer mina känslor bli friska Till Sara från Zana

Jag i S채tra

När jag bodde i Sätra . När jag flyttade från Kurdistan till Sverige bodde jag först i Sätra. Min mamma och bror bodde i Sätra så vi fick bo hos dom. Vi hade tur när vi fick en lägenhet. Annars skulle vi varit tvungna att bo på Elektravägen i Liljeholmen där alla flyktingar bor. I Sätra hade vi 3 rum, det var en liten lägenhet för oss. Vi var tio personer. Vi stod i kö för en lägenhet i Skärholmen. I Sätra så började jag i Sätraskolan. Det var pinsamt och skämmigt. Jag började i åk 1 och jag var 7 år. På fritiden brukade jag vara i en park där jag och min bror och min syster lekte. Vi hade roligt tillsammans. Utan dom skulle jag inte kunna leva för att jag hade inga andra kompisar under den här tiden. Min mamma sa ”din bror är din kompis ” och när jag fick höra det blev jag glad. I skolan var det roligt. Jag ville gå kvar, men det gick inte för att vi fick en ny lägenhet. Det var 4 rum, jag och min bror fick egna rum och det var roligt. Jag fick allt jag ville ha. När jag hade flyttat till Skärholmen började jag i Ekholmskolan.

När jag var ny i Skärholmen Jag var 7 år när jag flyttade till Skärholmen. Jag kände inte många här i Skärholmen och jag gick i Ekholmskolan, det var roligt och tråkigt. Jag hade inga kompisar i 2:an. Jag bråkade och bråkade, det kändes inte bra för att jag var ensam och alla mobbade mig, jag kunde inte svenska. I 3:an fick jag tjejkompisar som var snälla och trevliga, men egentligen ville jag ha killkompisar, men det var svårt att få det. Jag hängde med tjejer typ ett halvt år och sen fick jag killkompisar som heter Baban, Andreas, Samir och Hermon. Hermon var en bra kille som jag fortfarande hänger ihop med. Han känner hela min familj och jag känner hela hans familj. Jag har aldrig bråkat med honom för det går inte. Jag kan aldrig glömma att han var min första kompis när jag kom till Skärholmen. När jag började i Lillholmskolan så var det annorlunda och jag fick många tjejkompisar.

En av dom blev jag kär i. Och jag kände att nu var det slut med mobbningen. Men det var det inte, för att det var några killar som höll på med mig och det kändes inte bra här heller. Men sen när jag gick om 4:an så fick jag fler och fler kompisar som jag umgås med. Nu går jag i 6:an och jag känner mig trygg i den här skolan och på fritiden hänger jag med dom kompisar som bombade mig i 2:an och 3:an. Jag känner alla i Skärholmen och alla känner mig. Jag känner mig stor här i Skärholmen. Jag vill aldrig flytta härifrån för att jag orkar inte börja om och om med kompisar. Nu är det bra för mig här i Skärholmen och jag har bra med kompisar och jag är bra i skolan.

En toffla Det här handlar om min bror Delshad när han var 8 år och jag var 6 år. Han slog mig hela tiden, han var avundsjuk på mig när jag fick något gott. Då ville han också ha….. Jag var minst av alla i familjen. Hela familjen gillade mig men inte honom, för han slog mej. Han trodde att han bestämde över mig men det gjorde han inte. När min mamma kom från Sverige till Kurdistan, då kramade min mamma mig och pussade mej och det gjorde hon med min bror också. Sen sa min mamma att jag skulle komma till henne och sitta i hennes famn. Det gjorde jag. Delshad stirrade på mig och sa till mig: - Kom så får du låna min radiobil! Då gick jag till honom men han gav inte bilen till mig. Men han slog mig med en toffla i huvudet. Det gjorde väldigt ont. Han sa: - Rätt åt dig!!! Nu är Delshad 15 år. Han pluggar för att bli advokat. Han går i Österholmskolan klass åtta. Han är duktig i skolan och han är koncentrerad på sina studier. Delshad är en glad person och gillar inte att bråka.

Han sportar inte just nu, men ska börja styrketräna här i Skärholmen. Det har han önskat men vår storebror säger att han är för liten. Han gillar att laga mat med mig och ibland gör han det själv. Han brukar göra mat till familjen. Jag gillar honom jättemycket och han håller sina löften. Det är därför jag gillar honom. Det är honom jag mest pratar med och han hjälper mig mycket och han ställer mycket upp för mig. Ibland när jag och han är ensamma ute brukar han tala om för mig hur hans framtid ska se ut. Jag och han delar rum och ibland brukar vi lägga oss på våra egna sängar och prata om vad som har hänt under dagen. När vi har tråkigt brukar vi äta chips och godis och dricker läsk medan vi tittar på tv. Ibland kan det hända att vi bråkar om små saker. Men efter några minuter så är vi sams igen. Jag tror att jag och han kommer att hålla ihop och ställa upp för varandra i framtiden också.

Delshad Sendi

Min ilska När jag var liten var jag ofta arg. Jag var liten och kände inte många här i Skärholmen. Både jag och min syster var mycket ledsna då vi tänkte på min pappa som är död och varje kväll rann tårarna ner på brösten. Mamma låg i mitten i sängen och jag sov bredvid henne med min bror Delshad och min syster Kurdistan. Min pappas grav.

Hon fick namnet Kurdistan av min pappa just innan han dog. Alla vi fyra sov tillsammans i en dubbelsäng. Mamma pratade och pratade om vår pappa. Vi sa ”nu har vi bara dig kvar mamma”. Men det var fel av oss att säga det för att jag har sju bröder och fyra systrar och det är en stor familj. Varje år brukas alla samlas och ha roligt tillsammans utom min pappa för att han har blivit till en ängel.

Alla hjälps åt för att det ska gå bra för vår familj. När min största bror tog hand om oss hade vi roligare för vi kände oss trygga med honom. Men pappa var alltid i mitt hjärta och ingen kunde glömma honom som en del av vår familj. Min storebror pratade med oss om bra saker och om vad respekt betydde och lärde oss det. Han sa att vi skulle glömma det svåra vi hade varit med om i Kurdistan. Jag hörde på vad han sa och så utvecklades jag till en bra kille. Men ilskan över att pappa var död fanns kvar i mig. Jag kunde aldrig glömma honom för att han var fast i mitt hjärta. Sen efter två år började jag i Lillolmskolan och där kände jag mig inte trygg för att jag kände inte dom andra killarna. Dom började bråka med mig och dom slog mig. Jag slog tillbaka och det blev bråk och sen när dom blandade in familjen blev jag arg. Men till sist fick jag hjälp av min lärare Tuva-Stina, hon hjälpte mig så mycket att alla mina vänner blev stolta. Min familj och jag kände att jag har förändras mycket tack vare mina lärare Tuva och Lisa som har hjälpt mig mycket.

Resan till Tyskland År 2000 åkte jag på min första resa till Tyskland. Resan var rolig. Det var första gången jag åkte någonstans förutom när vi kom till Sverige. Resan tog 12 timmar och vi åkte med buss och båt. I bussen var det tråkigt. Jag hade inget att göra och det var obekväma platser. Jag fick ont i häcken. När vi var framme i Hamburg träffade jag min kusin. Han körde oss till Kiel där min bror bor. Vi var framme klockan 11. När vi kom hem till min bror så sov jag för att jag var så trött. Dagen efter så gick jag med min storebror och köpte kläder. När jag hade kommit hem så fick jag spela fotboll med min bror Delshad. Vi gick ner till fotbollsplanen och vi började skjuta till varandra. Det var roligt att spela där för att det var tomt. Men lite senare kom två killar och dom trodde att dom bestämde över planen. Dom sa något på tyska men vi fattade inte vad dom sa. Lite senare gick dom därifrån och vi fortsatte spela. Lite senare sköt Delshad bort bollen och jag sprang och skulle hämta den. Men killarna tog bollen från mig och lekte med bollen. Jag ville slå dom men jag skulle skämmas om jag skulle börja slåss, för jag var bara gäst där. Men Delshad kom och gav dom en örfil så dom gick därifrån. Senare fick jag tillbaka bollen.

Drömmen som jag hatar Jag skall berätta om en dröm som jag hela tiden drömmer. Jag får alltid den drömmen när jag sover i min egen säng. Men om jag sover i en obekväm säng kan jag aldrig drömma, för då rör jag på mig hela tiden i den osköna sängen. Mina drömmar är falska. Man tror att dom är verkliga, men det är dom inte. I drömmen vinner jag hela tiden saker som jag har velat ha. Jag brukar drömma om en radiostyrd bil och den får jag aldrig köpa för att den är dyr. Den är snabb, liten och blå. I drömmen kör jag den hela tiden men i verkligheten kör jag den aldrig. När jag vaknar går jag och kollar i alla min lådor, men dom är tomma och jag blir galen och vill inte drömma den drömmen igen.

Bilden har jag m책lat hos Tuva-Stina.

Vägen Vägen som aldrig tar slut Vägen som gör att man kommer vilse hela tiden Stora och små vägar som slingrar sig runt bergen Jag står och tänker på vilken väg jag skall ta De mörka bergen gillar inte att man klättrar på dem Färgen gör att bergen ser sura ut Det gula berget har det svårt och är ensamt När någon går förbi på vägen vill berget säga Vill du leka på min rygg? Jag svarar Nej! Jag måste hitta vägen hem, jag har kommit vilse

Det här är moskén vid Medborgarplatsen i Stockholm.

Den stora festen Det var dagen för den stora muslimska festen. Jag vaknade och duschade, borstade tänderna och tog på mig min kostym. Vi åkte till den stora moskén vid Medborgarplatsen. Jag var där och hade roligt och bad. Men en sak gjorde jag inte. Jag fastade inte. Jag fick inte det för min mamma sa att jag var för liten. Jag sa: - Jag vet, jag kommer inte ens att orka en halv dag utan mat. Om jag skulle fasta 30 dagar så skulle jag svälta ihjäl! - Men nästa gång kan du pröva, sa min mamma. Jag var i moskén klockan 8 och kom hem till min syster klockan 10. Vi åt en god frukost på morgonen. Jag var hemma hos mig klockan halv 11. Hemma så var det så många vuxna och barn att jag inte ens kunde gå på toaletten. Trots att jag var ledig gick jag till skolan klockan 1 för att jag hade en killgrupp. Jag var där en timme och fick 6 poäng för att jag var duktig. Då blev jag glad, det var min bästa dag. När jag kom hem så fick jag en stor present av min storebror Said. Det var en säng. Jag nästan dog av skratt för att jag har aldrig sett en sån bror. En bror som köper en så stor sak, en säng och dessutom fick jag ett tusen kronor av honom. Jag kramade honom så att han nästan mosades. Sen gick jag till vardags rummet och jag pussade alla mina kusiner. Dom gav mig pengar. Tillsammans blev det 2600 kronor.

Från vänster till höger: Dana och min syster Sara och min bror Said som är och hälsar på min mormor.

Min mormor Min mormor heter Aicha. Hon bor i en liten by i Kurdistan. Sist jag såg henne var för åtta år sedan. Min mormor brukar jobba i sin trädgård och med sina djur. Hon har kor, kycklingar och får. En dag fick jag och min bror hjälpa henne och jag fick lära mig mjölka en ko. Jag tyckte att hennes rum var läskigt, jag vågade inte gå in. Det var mörkt och hade inga möbler. Min bror Said har berättat att mormor har en låda med värdefulla saker, hennes smycken och saker från hennes barndom. För ett år sedan fick vi höra att mormor låg på sjukhus och då var vi rädda att hon skulle dö. Men nu är hon frisk och kan jobba i sin trädgård. Jag hoppas att jag får träffa henne när jag åker till Kurdistan.

Min storebror Farhan och hans fru Zahida.

Min storebror Farhan Sendi är min store bror som jag beundrar väldigt mycket. 1987 då min syster Kurdistan föddes, så åkte Farhan från Iran till Polen. Han hade skickats dit av min pappa för att min far ville att han skulle få plugga i ett fritt land. På den tiden då han åkte så bodde min familj i Iran för att de hade flytt från kriget i Kurdistan. I Polen tog han studenten och han pluggade senare juridik för att kunna bli advokat. Senare när han var klar med studenten så reste han till Sverige. Innan han reste till Sverige så fick han beskedet från hemlandet att pappa hade dött. Han gjorde en resa till Kurdistan och där bestämde han sig att han skulle ta med oss till Europa. För att han insåg att vi barn inte hade det så bra i Kurdistan och tyckte att vi skulle ha ett bättre liv i Europa. När han återvände till Polen ensam så bestämde han sig för att resa till Sverige efter det att han hade blivit klar med utbildningen. Han reste till Sverige för att han insåg att Sverige var ett passande land för oss.

Efter några år återvände han till Kurdistan och gifte sig och tog frun till Sverige och Farhan fixade också ett pass till mamma så hon kunde åka hit till Sverige. Men mamma fick åka ensam till Sverige för att Farhan och hans fru bestämde sig före att de skulle åka före mamma. Sen efter två år fick mamma uppehållstillstånd så hon kunde fixa så att hennes barn också kunde åka till Sverige. I Kurdistan bodde vi barn i vår lägenhet tillsammans med vår näst äldsta bror och hans familj. Efter det att vi barn bott i Sverige i fem år så reste Farhan och hans familj till Kurdistan för att bo där för evigt och jobba inom politiken. Han har varit en väldigt modigt man som gjort allt för att göra oss lyckliga och ge oss ett bra liv. I Kurdistan visade han för hela den kurdiska befolkningen på tv en dokumentär om min fars liv och det gjorde hela min familj och alla släktingar väldigt stolta.

Min storebror och hans livvakter.

Senare fick han jobb som advokat av presidenten och han bor där nu. Jag är mycket stolt över det han gjort för sin familj och sig själv. Om inte han hade gjort så att vi åkt till Sverige så hade jag inte idag suttit här och skrivit det här arbetet och inte haft ett sånt underbart liv.

Min storebror och hans livvakter.

Min storebror och hans familj.

Första februari satte någon bomber i två kurdiska samlingshus i Kurdistan. Det var många hundra människor som dödades och skadades. Många av dom som dog var viktiga för Kurdistan. Egentligen skulle min bror Farhan också varit med på mötet. Men eftersom han just hade fått ett barn så ville han vara med sin familj och fira den stora muslimska festen eid. Jag blir jätterädd när jag tänker på det. Om han skulle varit med då skulle han varit död nu. När Farhan och och hans fru Zahida bodde i Sverige var de som en pappa och mamma för mig, de var mycket snälla mot mig. De har en liten dotter som heter Dana och jag gillar henne mycket. Jag gillade att ta ut henne, och om någon frågade vem hon var, då sa jag att hon var min lilla syster. Det var jag som lärde henne cykla. Varje dag hämtade jag henne från dagis och dagiset var i Sätra. Vi hade mycket roligt på hemvägen, vi köpte godis och läsk. När min storebror Farhan skulle gå och hämta Zahida från jobbet fick jag och Dana också följa med. Ibland åt vi mat på en restaurang. Jag kände det som om de var min familj. När jag fick höra att de skulle åka till Kurdistan blev jag arg och ledsen för att de var så snälla mot mig.

Mannen i mitten 채r min pappa och han tyckte om barn.

Mina tankar inför resan till Kurdistan. När jag åker till Kurdistan ska jag först hälsa på min pappa som är död. Hans grav är nära vårt hus. Det kommer att vara pinsamt att träffa mina kusiner och folket där. Jag har glömt lite kurdiska och jag blandar språken och mina kusiner kommer att mobba mig. Jag kommer att bo hos min storebror Farhan. Han har en liten flicka som heter Dana och en liten son som heter Derbas. Min pappa hette också Derbas. När jag har bott hos dem en eller två veckor kommer alla killar som är i min ålder att hänga med mig. Men jag kommer kanske inte att vilja hänga med dom. Jag ska bara vara med min store bror Delshad, han är 14 år. Vi två kommer att reta alla där. Jag har inte varit där på snart 7 år. Det kommer att vara spännande att åka dit. Jag kan lova att jag aldrig kommer att vara i fred, för mina kusiner kommer alltid att bjuda på middag och dom kommer att vara snälla mot mig. När jag kommer tillbaka kommer jag att vara fet för att jag kommer att äta mycket mat. När min bror åkte dit så vägde han 95 kg när han kom tillbaka till Sverige..

Det stora trädet Det var en gång en kille som heter Zana och han var bara 14 år. Zana hade en stor familj och dom hade en stor vacker villa. Familjen var i sitt hemland, i Kurdistan och Zana var ensam hemma. Dom hade stor trädgård där dom inte hade odlat något. Zana bestämde sig för att fixa familjens trädgård. Han gick till en trädgårdsmästare och köpte lök, potatis, gurka och fina blommor. Han planterade dom och det blev fint i trädgården. Eftersom han gillade äpple så tyckte han att det fattades ett äppelträd, så han ringde till trädgårdsmästaren och sa: -Jag vill ha ett äppelträd. Det dröjde bara en timme och så kom trädgårdsmästaren med ett litet äppelträd. Under tiden klippte Zana gräset och åt middag. Zana betalade och så började han plantera äppelträdet. Det var svårt, för Zana hade aldrig planterat ett träd förut. Det var den 1 juni och familjen skulle komma den 1 juli, för då fyllde han år. Han planterade trädet i mitten av trädgården och det var litet och runt som en boll. Bladen var gröna och han vattnade mycket för att trädet skulle växa upp snabbt. Zana var bra på att odla trots att det var första gången för honom. Men just innan familjen skulle komma så hände det något med trädet.

Trädet började bli lat och höll på att dö. Det fick inget vatten, Zana glömde bort trädet. Zana var glad för att hans familj kom. Hans mamma sa: -Vi kastar trädet, men Zana sa NEJ. Hans mamma sa: -Trädet är dött. Zana såg på det och blev chockad. Han sprang för att hämta vatten och han vattnade trädet. Nu blev trädet glad igen och födde tre äpplen. Dom var speciella för Zana. Han tog äpplena, ett gav han till trädgårdsmästaren. Det andra gav han till mamma och det tredje åt han själv för att bli riktig klok. Trädet började föda mer och mer äpplen. Familjen firade Zanas födelsedagskalas i trädgården, det är den bästa dagen i hans liv.

Sk채rholmen.

Det här är min sista stund här i Lillholmskolan. Jag skriver min sista dikt om mitt Skärholmen. Jag har bott i Skärholmen i 7 år. Jag saknar er, saknar Skärholmen, saknar grannarna saknar allt på röda linjen Just nu bor jag i Kista, det går bra där också. Men jag önskar att jag inte flyttat Jag saknar er, saknar allt i Skärholmen. Jag var tvungen att flytta Jag ville inte det men jag är verkligen tvungen. Jag önskar att jag kunde komma tillbaka till er. Men det är inte så lätt Man måste gå vidare med livet.

Zana ,13 år, går i Lillholmsskolan i Skärholmen. Han berättar om sin familj och om sitt liv i Sverige och Kurdistan.

Producerad 2004 i samarbete med Fantasifabriken Skärholmen Lillholmsskolan Stångholmsbacken 91-95 127 40 Skärholmen

Zana ,13 år, går i Lillholmsskolan i Skärholmen. Han berättar om sin familj och om sitt liv i Sverige och Kurdistan.

Producerad 2004 i samarbete med Fantasifabriken Skärholmen Lillholmsskolan Stångholmsbacken 91-95 127 40 Skärholmen