Femte Statsmakten nr.6 2008 by Patrik Lythell

Femte Statsmakten 6#2008

8 0 0 2 6# sid 3 - Ledare Linnéa Jonjons sid 4 - Tema utrikes sid 6 - Våld och hot mot journalister blir allt vanligare Lovisa Cullheim sid 8 - Utrikeskorrar - våra ögon ut mot världen sid 14 - Latinamerika - ett samlingsnamn för olikheter Caroline Åkerlund sid 16 - Rysk journalistik obefintlig Sofia Persson sid 17 - “Kinas stapplande steg mot demokrati” Erik Jersenius sid 18 - Drömyrket: Cecilia Uddén Minna Korsgren sid 19 - Sydkoreaner skapar ny typ av journalistik Monica Karlstein sid 20 - Vart tog EU vägen? Tove Dåderman sid 22 - Vem spelar schackmatt i USA? Caroline Åkerlund sid 23 - Finanskrisen är spännande Hanna Widell sid 24 - Årets uppstickare Monica Karlstein sid 26 - SVT - med världen som arbetssätt Sandra Lång sid 27 - “När insikten brister” Philip Lerulf sid 28 - PROFIL Maciej Zaremba Pia Åkesson sid 34 - “Att vara nöjd bland missnöjda“ Åsa Secher sid 35 - Pluggångest? Anna Wehlin sid 36 - Utbyte med Vietnam snart verklighet Jessica Stensell sid 37 - B-uppsats, paper, övningsuppsats... Matilda Karlsson sid 38 - Medieboom i krigets kölvatten Cornelia Sjöström sid 40 - “Jag är biten“ Regina Dicker sid 41 - A-F ger en mer rättvis bedömning Fredrik Thambert sid 42 - Misslyckad Master? Åsa Secher sid 43 - Masterspecial Susanna Öste, Morgan Berglund & Hanna Widell sid 50 - Ur en annan vinkel Karin Moberg sid 52 - “Den könsneutrala äktenskapsbalken” Hannes Fossbo sid 53 - Byt namn! Johannes Edmark sid 54 - “Morgonstund har...” Dante Thomsen sid 35 - Kalendarie Karin Moberg

LEDARE //

Journalistdrömmar leder ofta utomlands Om du går in i ett klassrum på JMK och ber alla som kan tänka sig jobba som utrikeskorrespondent eller bara jobba utomlands räcka upp handen så möts du av en skog av armar riktade mot taket. Att jobba som utrikeskorrespondent är många unga journalisters dröm. Vårt tema detta nummer är just utrikesjournallistik. Du kan bland annat läsa om ett gäng framstående svenska utrikeskorrespondenter, om medieklimatet i Latinamerika, rysk journalistsik, Sydkoreas nya journalistik, USA och mycket annat. Vi har även en liten minispecial i detta numemr som handlar om de internationella studenterna på JMK, masterstudenterna som läser på de engelskspråkiga utbildningarna. Där kan du läsa om Daniel de Souza Malanski från Brasilien, Sawideh Hajinejad från Iran och Chen Liu från Kina. Andra saker du kan läsa om är nyheter på JMK, ekonomijournalistik under finanskrisen, krönikor av JMK:are, årets uppstickare och hur Bologna funkar på JMK. Vår profil detta nummer är journalisten som jämför invånarna i Kosovo med EU-kor - Maciej Zaremba.

Linnéa Jonjons linnea.jonjons@femtestatsmakten.se

Chefredaktör

Femte Statsmakten är studentkåren vid JMK ́s studenttidning. Den tillhör kåren men ska fungera

som en fristående enhet som granskar kårens verksamhet och institutionen för Journalistik, media och kommunikation. Innehållet i tidningen är det som är intressant för JMK ́s studenter vilka är den huvudsakliga målgruppen. Femte Statsmakten har också ett annat syfte. Tidningen skall fungera som en plattform för blivande journalister som vill skaffa sig journalistisk erfarenhet. Vem som helst som läser på JMK och är medlem i studentkåren vid JMK får vara med och jobba med Femte Statsmakten.

Medverkande i detta nummer TEXT: Minna Korsgren, Monica Karlstein, Jessica Stensell, Matilda Karlsson, Sandra Lång, Pia Åkesson, Cornelia Sjöström, Fredrik Thambert, Pia Åkesson, Regina Dicker, Johannes Edmark, Hannes Fossbo, Carolie Åkerlund, Erik Jersenius, Dante Thomsen, Åsa Secher, Anna Wehlin, Hanna Widell, Tove Dåderman, Karin Moberg, Philip Lerulf, Morgan Berglund, Susanna Öste, Sofia Persson, Lovisa Cullheim, Linnéa Jonjons FOTO: Linnéa Jonjons, Carolina Palmqvist, Gustav Gräll, Sandra Karlsson, Hanna Widell, Camilla Olsson ILLUSTRATION: Pailin Jonsson, Elin Norström,

Martin Arce Linqvist, Tove Dåderman, Fredrik Thambert REDIGERING: Carolina Palmqvist, Åsa Secher, Erik Jersenius, Susanna Öste, Dante Thomsen, Tove Dåderman, Linnéa Jonjons

Redaktionsledning

Chefredaktör Linnéa Jonjons Redaktionschef Åsa Secher Redigeringschef Carolina Palmqvist Nyhetsredaktör Susanna Öste Featureredaktör Monica Karlstein Webbredaktör Patrik Lythell

Vill du kontakta någon i redaktionen? Skriv då till: förnamn.efternamn@femtestatsmakten.se

// TEMA UTRIKES

tem

UTRI

Från världens alla hörn

I samband med det amerikanska presidentvalet vallfärdade svenska reportrar till USA:s östkust. När tsunamikatastrofen inträffade gjorde svensk media allt för att snabbt ta sig till platsen. Svenska Dagbladets utrikeskorre Bertil Lintner liftade till och med, med ett transportplan från den australiensiska armen för att kunna rapportera från Aceh när alla andra transporter var inställda. Svenska korrespondenter i Sydamerika rapporterar från Colombia där ett 50-tal journalister tvingas arbeta under livvaktsskydd.

I ett globaliserat samhälle suddas nationella gränser ut och allt fler svenska journalister och mediefolk får världen som arbetsplats. Så vad gör dessa utrikeskorrespondenter och hur ser journalistikens förutsättningar ut världen över? Detta nummer av Femte Statsmakten med tema Utrikes har artiklar och reportage från världens alla hörn.

ma:

IKES

Läs mer om Utrikes:

Ett varv runt jorden med Sveriges utrikeskorrespondenter Pressfriheten i kris? Femte Statsmakten diskuterar finanskrisen på plats i New York Sydkoreaner skapar ny typ av journalistik Drömyrket: Utrikeskorrespondent i Mellanöstern Medieboom i krigets kölvatten: Afghanistan Kinas första stapplande steg mot demokrati Vart tog EU vägen?

6 NYHET //

Våld och hot mot journali

Mordet på ryska Anna Politkovskaja för två år sedan illustrerar regimkritiska journ Irak där 222 journalister mördats har blivit ett exempel på faran med att vara korres har journalister de senaste åren blivit utsatta för hot och trakasserier. TEXT Lovisa Cullheim IL

från organisationen Reportrar utan Gränser menar att våldet mot journalister utgör ett hot för pressfriheten. – Det påverkar på en demokratinivå då granskningar inte blir gjorda på grund av att journalister hotas. Medborgarna blir inte informerade.

Men det är inte

att klimatet har hårdnat för journalister och medieanställda i krigs- och konfliktzoner, att det finns en tendens att se media som sin fiende. – Förr såg man journalister som neutrala rapportörer. Det har skett en attitydförändring som bekräftas av Irakkriget där många journalister fått sätta livet till eller blivit kidnappade, säger Urban Löfqvist.

Journalistförbundets

Urban Löfqvist

Han menar också

bara i konfliktområden utanför de västerländska demokratierna som hot och trakasserier förekommer. I Sverige har Journalistförbundet inlett ett samarbete med Säkerhetspolisen för att kartlägga hoten mot svenska journalister, som tycks ha ökat i antal. ordförande Agneta Lindblom Hulthén menar att det här är en åtgärd som förhoppningsvis kan klarlägga mörkertalet hot mot journalister. - Vi vill veta hur hoten ser ut och hur vanligt det är att journalister hotas, säger hon.

Enligt honom kan problemen bli vär-

re eftersom den nya kommunikationstekniken sätter krav på exponeringen av journalister. När det gäller pressfriheten är framtidsbilden mörk och Urban Löfqvist ser inget hopp: - Efter elfte september började man i många länder begränsa mediernas rörelseutrymme. Detta är problem som kommer att växa. Jag kan inte se någon ljusning.

Urban Löfqvist håller med om att det har blivit farligare att vara journalist i

Reportrar utan gränsers press freedom barometer

journalister dödade

Sverige. - Vi har på senare år haft problem med att journalister i allt större utsträckning blir hotade, säger han.

Hittills 2008

127 journalister fängslade

cyberdissidenter fängslade

Källa: Reportrar utan gränser, 16 november 2008

Pressfriheten i världen Detta är en världskarta som illustrerar hur pressfriheten ser ut i världen (från 2006) Färgerna betyder: Vitt: Good situation Grönt: Satisfactory situation Orange: Noticeable problems Rött: Difficult situation Svart: Very serious situation (ILLUSTRATION Reportrat utan gränser)

ister blir allt vanligare

nalisters utsatthet. Kriget i spondent. I allt högre grad

LLUSTRATION Reportrat utan gränser FOTO Julián Lineros

Colombianske journalisten Diro César González tvingas arbeta i närvaron av beväpnade livvakter konstant på grund av allvarliga hot (med vapen). Ett 50-tal journalister i Colombia tvingas arbeta med livvakter.

FOTO Julián Lineros

UTRIKES våra ögon ut

Svenska medier har utrikeskorres Men hur är det att jobba som u

Femte statsmakten har pratat utrikeskorrar. Hur skiljer de med en redaktion i Sverige? Vad vad är deras tips till andra s spond

TEXT Monica Karlstein, Carolina Åkerlund, M FOTO: Per Lindqvist, Dennis Thern, Håkan Forsberg, Klagenfurt, Andrea Smart, Staffan Löwstedt, TV

SKORRAR -t mot världen

spondenter i nästan hela världen. utrikeskorrespondent utomlands?

med tio av Sveriges främsta et sig att jobba utrikes jämfört d är deras starkaste minnen? och som vill jobba som utrikeskorredenter?

Mikael Frendel, Hanna Widell, Linnéa Jonjons V4, Robyn Dixon, reporter på Los Angeles Times, Gary Yerkey, Snezana Vucetic Bohm,Sveriges Radio

Indien, Stillahavsasien.

Vad är det roligaste du rapporterat om?

– Kanske den indonesiske diktatorn Suhartos fall 1989. Jag var då med studenterna utanför parlamentsbyggnaden som de ockuperat. När beskedet kom att Suharto avgått blev det jubel och flera kastade sig i ren glädjeyra i fontänen utanför parlamentet.

– Demokratiupproret i Burma 1988, mycket händelserikt, spännande att se optimismen i början och sedan sorgen när tragedin kom: massakern på demonstranter. Jag täckte upproret från Bangkok för Far Eastern Economic Review. En annan stark händelse var tsunamin 2004, och då i Aceh på norra Sumatra. Jag har aldrig sett något liknande, som om någon släppt tio atombomber över området. Total förstörelse, hela städer utplånade och långt över 100 000 döda.

Vad är det farligaste Vad är ditt tips till du rapporterat om? – Antagligen inbördeskriget i Burma. andra som vill jobba Jag och min familj tillbringade 1,5 år i re- som utrikeskorresponbellkontrollerade områden i norra Burma denter?

Bertil Lintner, (SVD) Vart jobbar du?

– Bor i Chiang Mai i Thailand och arbetar i hela regionen, det vill säga Sydostasien,

Håkan (SvD)

från oktober 1985 till april 1987. En gång blev vi attackerade och det var vi som var måltavlan för den burmesiska militärregimens soldater.

Vad är ditt starkaste minne minne/speciell händelse?

Forsberg,

Var jobbar du och vilka länder ingår i ditt område? – Korrespondent för Spanien och Latinamerika, stationerad i Stockholm. Jag får resa en del, men mycket av arbetet kan jag utföra härifrån genom att läsa lokaltidningar och e-posta/ringa. Det är en fördel att jag kan spanska och förstår portugisiska, då är jag inte beroende av engelskspråkiga nyhetskällor.

Jan Lewenhagen, (DN) Vart jobbar du?

- På DN:s utlandsredaktion, korre i Berlin. Rapporterar från Tyskland, Schweiz, Österrike, Tjeckien, Slovakien och Polen.

Vad är minne?

ditt

– Att skaffa sig en allmänbildning om en region och sedan specialisera sig på ett land eller ett ämne. Det går inte att överleva som utrikeskorrespondent i dagens läge utan att skriva för flera tidningar/ tidskrifter. Text: Monica Karlstein Foto: Per Lindqvist

starkaste

– Terrorattentaten i Madrid våren 2004, var en tragisk och hemsk händelse. Jag befann mig i Madrid då för att bevaka valet. Samma dag som jag skulle åka hem hände detta, då fick jag stanna kvar. Det var obehagligt, och det fanns en rädsla för om man vågade åka buss eller tunnelbana. Det var en dramatisk upplevelse men bland det mest spektakulära jag sett. Det var också intressant att vara i Sao Paolo i Brasilien när Luiz Inácio ”Lula” da Silva blev vald till pres-

Hur skiljer det sig att jobba där du är jämfört med en redaktion i Sverige? Mycket mer självständigt, man är på sätt och vis sin egen redaktör. Stor omväxling och många ämnen.

valsöndagen. Nynazisternas aggressiva valaffischer hängde fortfarande på var och varannan lyktstolpe. En kvinna erbjöd sig att visa var den ledande nynazisten bodde. Hennes paniska rädsla för att bli upptäckt och igenkänd när hon satt i min bil gjorde mig också rädd.

Vad är det roligaste Vad är ditt starkaste minne minne/speciell du rapporterat om? Det är naturligtvis helt nödvändigt att ha händelse? överblick och koll på de stora sammanhangen, men minst lika värdefullt för både korren och läsarna är det att komma ned på gräsrotsnivån. Därför tyckte jag att det var väldigt roligt att häromkvällen besöka ett litet socialdemokratiskt möte i Eisenach med fem personer.

- En sådan händelse var valvakan hos Tusk-partiet PO i Warszawa för ett år sedan, folk grät av glädje när Kaczinskyregimen föll.

- Tycker inte att jag varit med om några farligheter. En obehaglig upplevelse var att besöka en liten stad i Östtyskland efter

från grunden, läs, plugga språk.

Vad är ditt tips till andra som vill jobba som utrikeskorresponVad är det farligaste denter? - Börja på en lokalredaktion och lär yrket du rapporterat om? Text: Monica Karlstein, Foto: Klagenfurt

Erik de la Reguera, (DN) Var jobbar du och vilka länder ingår i ditt område?

– Utrikeskorrespondent i Latinamerika för Dagens Nyheter, stationerad i Argentina, men täcker hela Latinamerika.

Hur skiljer det sig att jobba där du är jämfört med en redaktion i Sverige? – Jag jobbar helt själv och är i praktiken i tjänst 24 timmar om dygnet, så det är stor skillnad mot att arbeta 9-17 på en redaktion. Den största skillnaden är att man måste vara självgående och ta initiativ.

Vad är ditt starkaste minne?

– Det finns många, men ett av dem är från Haiti där jag var nyligen och skrev om katastrofen efter orkanen och de tropiska stormarna. Där träffade jag den 11-åriga pojken Enoc, vars hus hade spolats bort av en våg av lera och sten, och i den vågen dog hans syster, pappa och kusin. Jag minns särskilt hur han pratade om sin syster, och att han var väldigt noga med att jag stavade hennes namn rätt. Hon hette Asna. Det tyckte jag var gripande. Det blir så i det här jobbet, man möter människor som är utsatta på ett eller annat sätt, men många har en fantastisk förmåga att hämta sig, fortsätta med sina liv och gå vidare.

Vad har du för tips till andra som vill jobba som utrikeskorrespondenter? – Ett genuint intresse för den världsdel, eller det land man ska försöka täcka, och ett driv att vilja berätta. Jag tror att det är en fördel att ha erfar-

enheter från andra yrken och områden i samhällslivet och ibland, eller gärna, också en utbildning som inte enbart har handlat om journalistik. Text: Caroline Åkerlund, Foto: Dennis Thern

ident för första gången år 2002. Människor dansade på gatorna och jublade över den första ”arbetarpresidenten”.

line, ibland är man inte helt nöjd eller har inte fått tag på alla man skulle ha velat prata med. Men jag har fått bättre rutin på det där med åren.

Vad är det bästa/sämsta med att vara utrikeskorrespondent?

Text: Caroline Åkerlund, Foto: Håkan Forsberg

– Det bästa är att få vara uppdaterad hela tiden. Jag skriver även för kultur- och näringslivsredaktionen. Det är kul att få skriva om många olika områden. Negativt är att det kan vara stressigt. Jag skriver både artiklar för morgondagen och längre fram i tiden. Det kan vara pressande att bli klar till dead-

Lars Palmgren, (SR) Var jobbar du och vilka länder ingår i ditt område? – Utrikeskorrespondent för Ekot i P1 stationerad i Santiago de Chile, men täcker hela Latinamerika.

Vad är det farligaste du rapporterat om?

– Krigen i Centralamerika (Nicaragua, El Salvador och Guatemala), då det hände att man hamnade mellan eldarna. Ibland kunde man även gripas av den ena partnern misstänkt för att vara spion för den andra. Men Chile och Argentina under militärdiktaturerna var också farliga, jag utsattes för dödshot i bägge länderna.

Vad

är

det

bästa/

sämsta med att vara utrikeskorrespondent? – Det bästa är att man gör det man är intresserad av och att man inte har några fasta tider. Det sämsta är också att man inte har några fasta tider... Man kan väckas när som helst och tvingas rycka ut när som helst - mitt under födelsedagsfesten. I mitt fall är också tidsskillnaden med Sverige ibland lite kämpig - ska jag vara med i direktsändning i P1-Morgon till exempel måste jag ofta sitta vaken till tre på natten, vilket inte är så där himla kul.

Vad är ditt starkaste minne?

– Det finns många minnen, men det som kanske är det mest intensiva är från Medellin i Colombia. Jag intervjuande en ung yrkesmördare som var 17 år. En produkt av en extremt galen tid. Men, och det är det som gör det till så starkt minne, under själva intervjun, när han

lite slängigt berättat om sina fyra mord, så är det som om han plötsligt fattar vad det är han har gjort och han bryter långsamt samman, inser vem han har blivit och fylls av en outsäglig fasa. Text: Caroline Åkerlund Foto: Andrea Smart

Gunilla von Hall (SvD) Vart jobbar du?

– På Svenska Dagbladet med basering vid FN:s Europahögkvarter i Genève. I princip alla länder där FN har engagemang, åtaganden och aktiviteter ingår i mitt område, samt Schweiz och Italien.

– Det är större bredd på ämnen och länder. Man hanterar ett massivt informationsflöde från hela världen vilket gör att man måste sovra hårt. Man måste också vara väldigt självgående och jonglera med flera språk varje dag. Det krävs flexibilitet och ingen 9-17-mentalitet. Man har större självständighet.

Vad är det roligaste Hur skiljer det sig att jobba där du rapporterat om? du är jämfört med en redaktion i – Ett reportage om hemmamännens Sverige? förening i Italien. Manhaftiga italienare

Bosse Lindwall (TV4) Vart jobbar du och vilka områden ingår i ditt område? - Jag jobbar i Beijing, Kina, som TV4’s Pekingkorrespondent. Men jag har även fått åka till Burma, Bali och Australien.

”visa oss runt”. Vi förstod ju vad det skulle innebära, men accepterade det ändå tillslut. Visst försökte dom så gott dom kunde övertyga oss om att någon utbyggnad inte skulle ske, men runtom floden fanns det stora skyltar där det stod ”här kommer vi bygga ut floden”. Folket visade oss även utbyggnaderna. Det var kul att se hur killarnas anda sjönk allt lägre i takt med att de förstod att de totalt misslyckats i sitt uppdrag.

vis ett element av ensamhet. Men det har blivit mycket bättre nu med e-mail och Skype. Text: Mikael Frendel, Foto: TV4

Vad är ditt starkaste Vad är det bästa resminne, eller den mest pektive sämsta med att speciella händelsen? jobba som utrikeskor- Ett roligt minne var då vi åkte till Yun- respondent? nan-provinsen i närheten av Burma där de skulle bygga ut en flod, trots lokalbefolkningens protester. Från början försökte vi hålla oss i ständig förflyttning för att inte bli stoppade av polisen, men tillslut fick dom fatt oss. Efter förhör blev vi släppta eftersom vi hade lagen på vår sida, men de insisterade på att skicka med två personer från propagandakommissionen som skulle följa med oss och

- Det bästa är självständigheten. Och att man i Kina ligger 6 timmar före hemma redaktionen, vilket kan vara väldigt praktiskt. Sedan växer nyheterna som svampar ur jorden här! Det sämsta är att det kan vara svårt att få feedback. Man drabbas lätt lite av ”korre-sjukan”, man tror att folk är jättemissnöjda hemma och pratar bakom ryggen på en. Sedan finns det naturligt-

Karin Henriksson (SvD)

det svårt att lista: trender i Vilda västern, alligatorjägare i Lousisiana och kulturreportage i hela landet.

SvD:s utrikeskorrespondent i Washington sedan1992. USA, Kanada, Mexiko och i viss mån Karibien ingår i hennes område.

politiker personligen - valmöte på en liten ranch i Texas med George W Bush; intervju med Hillary Clinton när hennes bok översatts till svenska och när jag hälsade på Barack och Michelle Obama på ett möte i Boston under demokraternas partikonvent 2004.

Vad är ditt starkaste Vart jobbar du och minne minne/speciell vilka länder ingår i händelse? ditt område? – När jag träffat kända amerikanska

Hur skiljer det sig att jobba där du är jämfört med en redaktion i Sverige? Vad är det bästa/ – Det är ensamt, men också självständigt, sämsta med att jobba det innebär mer jobb. Det kan liknas vid som utrikeskorrespon- som utrikeskorrespondenter? att vara en specialreporter i Stockholm i dent? så måtto att man själv bestämmer mer över arbetsuppgifterna - ett ge och ta med redaktörerna.

– Det är lärorikt, omväxlande och självständigt. Det sämsta är mängden jobb, ibland känner man sig lite isolerad då jag jobbar utan kollegor.

Vad är det roligaste du rapporterat om? Vad är ditt tips till – Presidentvalen, förstås, men annars är andra som vill jobba

– Försök att göra det! Inte minst i USA, där man också gnuggas mot den yrkesskicklighet som utmärker den amerikanska journalistkåren. Text: Hanna Widell, Foto: Gary Yerkey

samlades varje vecka i en vacker villa för att diskutera strykning, tvättips, rengöringsprodukter och recept. Mycket skratt men också stort allvar och städpassion.

Vad är det farligaste du rapporterat om?

– Uppdragen i Bosnien och Kroatien under kriget 1993-1995. Fruktansvärt farligt med oklara frontlinjer och mycket krypskyttar. Blev utsatt för flera granatattacker när jag reste med FN-konvojer och i pressmärkta fordon. Hamnade mitt i skottlossning i

Anna (DN)

Koblanck

Vart jobbar du?

– Jag är stationerad i Johannesburg i Sydafrika, men täcker samtliga afrikanska

Sarajevo två gånger.

Vad är ditt starkaste minne minne/ speciell händelse?

– Massakern i kyrkan Nyarubuye i Rwanda sommaren 1994. Utan tvekan. Den första stora massakern med tusentals avrättade överallt omkring kyrkan. Barn, kvinnor, åldringar med armar, ben och huvuden kapade. Synen och stanken har etsat sig fast för alltid. Reste med gerillan och en grupp fotografer. Då visste ingen att det handlade om ett folkmord. Text:: Monica Karlstein, Foto: Staffan Löwstedt

länder söder om Sahara.

Vad är det roligaste du rapporterat om?

– Jag gjorde en nio dagar lång resa med båt på Kongofloden inför senaste valet i Demokratiska Republiken Kongo. Drygt 200 resenärer campade på en gigantisk flotte som bäst kan liknas vid ett flytande flyktingläger och zoo. Det var en fantastisk möjlighet att tillbringa en längre tid tillsammans med de människor jag ville berätta om, och gav en djupare insikt än om jag bara klivit ombord på båten i ett par timmar och intervjuat några resenärer.

Vad är ditt starkaste minne?

– Ett av mina bästa minnen är en presskonferens med Nelson Mandela när jag först kom till Sydafrika för fyra år sedan. När han kom in i salen ställde sig hela internationella presskåren upp

hara.

Vad är det roligaste du rapporterat om?

– Det var faktiskt riktigt gripande att vara med vid undertecknandet av avtalet om en samlingsregering i Zimbabwe. Och överväldigande att sen komma ut till folkmassorna som väntade utanför. Oppositionens anhängare hade dagen till ära, klätt sig i oppositionens t-shirts, det var det få som hade vågat göra tidigare. Det var en glädjens dag i Zimbabwe, oavsett att det som hänt sen dess inte har varit särskilt upplyftande, och att hoppet förbytts i hopplöshet igen.

Margareta Svensson, (SR) Vart jobbar du?

– Stationerad i Johannesburg, Sydafrika med Afrika söder om Sahara som bevakningsområde. 48 länder söder om Sa-

Vad är det farligaste du rapporterat om?

– Efter valet i Kenya, var läget spänt och farligt, när demonstranter mötte kravallutrustad polis på gatan och polisen kastade tårgas. Det var också många situationer där läget var lugnt på ytan men spänt och snabbt kunde slå om och bli våldsamt. Det gäller att ha läget under kontroll och ha förberett utvägar.

och applåderade, något som inte händer så ofta. Ett av mina sämsta minnen är från våldsamheterna i Kenya i början av året, då jag besökte ett bårhus i staden Eldoret där lik från människor som huggits ihjäl med machetes eller bränts till döds låg i stora högar i rum och korridorer.

Vad är ditt tips till andra som vill jobba som utrikeskorrespondenter? – Tänk på att det viktiga är att du vill berätta någonting - man är inte utrikeskorrespondent för att man tycker att det är kul att resa runt i världen, resandet är bara en del av jobbet.

Text: Monica Karlstein Foto: Robyn Dixon, reporter på Los Angeles Times

Jag reste med två kenyaner i västra Kenya för att rapportera om flyktingssituationen och de etniska motsättningarna. När vi var på väg hem, hörde vi på bilradion att presidenten hade utnämnt en vicepresident, som inte tillhörde oppositionen utan ett tredje parti. Det utlöste ilska bland oppositionens anhängare. Samtidigt som det började bli mörkt, började folk gå ut och sätta upp vägspärrar och bränna bildäck. Vi fick köra in till närmaste polisstation, där flera mammor och barn som tillhörde den nye vicepresidentens folkgrupp, också sökte skydd. Medan vi satt där i bilen hörde vi gevärsskott och sjönk allt längre ner i bilsätena och undrade vad det var som pågick. Text: Monica Karlstein Foto: Snezana Vucetic Bohm, Sveriges Radio

Latinamerika - JOURNALISTERS ARBETSFÖRHÅLLANDEN VARIERAR ÖVER HELA KONTINENTEN

DN: s utrikeskorrespondent Erik de la Reguera är stationerad i Argentinga, här tillsammans med tre kvinnor i la Paz, Bolivia.

Generaliseringarna kring Latinamerikas media är många. Latinamerika är ett samlingsnamn för Sydamerika, Mellanamerika och de karibiska öarna. I de flesta länder talar man spanska, men i övrigt skiljer sig de kulturella, politiska och mediala förhållandena betydligt från land TEXT Caroline Åkerlund till land. BILD Estrella de la Reguera och Avista Education

De mediala förhållandena

i Latinamerika är ett exempel på ett område där läsare har fördomar. Ofta är det bilden av Latinamerika som korrumperat, odemokratiskt och diktatoriskt, som dominerar. Håkan Forsberg bevakar Spanien och Latinamerika för Svenska Dagbladet. Han tror att det är ”lätt att prata om Latin-

amerika som en enhet”, och att detta bidrar till generaliseringar. Men han understryker att situationen är väldigt olika i alla länder. ERIK DE LA REGUERA, Da-

gens Nyheters korrespondent i Buenos Aires, berättar om olikheterna mellan latinamerikanska mediers förut-

sättningar. Han ger Argentina och Kuba som exempel på två motsatser. – I Argentina är det ett relativt öppet medieklimat och det är ett av de länder där det fria ordet är starkt, säger Erik de la Reguera och fortsätter: – Sedan finns det i andra änden av spektrat Kuba, där

staten kontrollerar medierna fullständigt och kritik mot regeringen är, i stort sett, helt omöjlig att få publicerad. Det har lättat lite på sistone, men Kuba är fortfarande ett land med hård censur. HAN BERÄTTAR OCKSÅ att

maffian har stort inflytande i länder som Mexiko och Co-

- ett samlingsnamn för olikheter lombia, och att många journalister därför råkar illa ut i dessa länder. Enligt Reportrar utan gränser, tvingas ett 50-tal journalister i Colombia arbeta med livvakter. Det är viktigt att komma ihåg att det finns

flera organisationer som kämpar för yttrandefrihet och pressfrihet i världen. En av dessa är just Reportrar utan gränser, en internationell organisation som även försöker få fängslade journalister befriade.

TVÅ ANDRA ORGANISATIONER som

arbetar i Latinamerika är Federación Latinoamericana de Periodistas (FELAP) och Comisión Investigadora de Atentados a Periodistas (CIAP). De försvarar demokratiska medier och journalistisk frihet och utreder även attentat mot latinamerikanska journalister. ATT LÄSARE HAR EN SKEV BILD av

Latinamerika beror, enligt Erik de la Reguera, på att journalister inte alltid rapporterat till ländernas fördel. Kuba får återigen stå som exempel. – Här har man låtit både vänstern och högern projicera sina drömmar och mardrömmar men debatten har förts långt ifrån den verklighet många kubaner lever i, säger Erik de la Reguera. IDAG ÄR KUBA lite mindre omskrivet,

medan politiker som Venezuelas president Hugo Chávez står mer i fokus. Håkan Forsberg och Erik de la Reguera är båda överens om att det är en viktig uppgiftsom svensk journalist idag att visa upp en mer mångsidig och riktig bild av Latinamerika än vad man gjort tidigare. Erik de la Reguera tror att detta kan öka förståelsen och nyansera debatten. HÅKAN FORSBERG TROR att anled-

ningen till att Latinamerika inte är mer omskrivet i svensk media är papperstidningens begränsning och att det handlar om nyhetsvärdering. Latinamerika ligger på flera sätt långt bort från den svenska tidningsläsaren. Men Håkan Forsberg försöker bidra till förståelse genom att skriva nästan varje dag och då inte bara om politiska nyheter utan också om händelser som rör näringsliv och kultur.

JMK:s gästföreläsare professor Dimitrij Strovskij:

– Rysk journalistik obefintlig

Självcensur, propaganda och förföljelse tillhör vardagen i rysk journalistik. Journalistens roll är inte alls den samma där som i väst. Anledningen är gamla ryska och sovjetiska traditioner som ännu Text: Sofia Persson lever kvar. I Ryssland får auktoriteten aldrig ifrågasättas. Illustration: Ania Obminska I Oktober fick JMK besök av den ryska

journalistikprofessorn Dimitrij Strovskij från universitetet i Jekaterinburg. Han höll en föreläsning om rysk journalistik. Eller snarare bristen på sådan.

Den ryskA demokrAtin är starkt

kritiserad i väst. Under sovjettiden var censuren kontrollerad av staten och instiftad i lagen. Journalister landsförvisades och skickades till arbetsläger. I

dagens Ryssland dödas journalister som är kritiska till regimen. Sedan president Vladimir Putin kom till makten år 2000 har fler än 50 verksamma journalister mördats. Det i väst mest uppmärksammade var mordet på Anna Politkovskaja hösten 2006. Utöver staten har även affärsmän

stort inflytande över landets medier. Oljebolaget Gazprom har till exempel intressen i flera av landets tidningar. Ryska tidningar är i lika hög grad som i Sverige, om inte i ännu högre grad, beroende av annonsintäkter. De har dock gått ett steg längre och tillåter köpta artiklar. EnligT Dimitrij Strovskij är den ryska

journalistiken obefintlig. Han menar att

den etik och den roll journalistiken har i väst, att granska objektivt – inte finns i Ryssland. Svaret ligger i ryska och sovjetiska traditioner där auktoriteten inte ifrågasätts. – De lyfter inte fram orättvisor. De skall inte granska samhället, utan hjälpa det, säger Dimitrij Strovskij. Han berättar att

dagens ryska medier använder sig av samma typ av propaganda som de gamla sovjetiska sångerna gjorde under sovjettiden. Medierna beskriver dagens ryska soldater exakt på samma sätt som folksångerna från kommunismens Sovjet beskrev sina soldater. Dimitrij Strovskij

hävdar med traditionerna som stöd, att Ryssland inte anpassar sig till demokratin för att de aldrig levt i någon. – De litar mer på auktoriteten än på sig själva. De röstar med hjärtat hellre än med hjärnan. Han Menar att de huvudpunkter som styr ryssarnas tänkande alla går ut på att det ryska folket alltid varit styrt uppifrån. De har alltid varit en massa, ett kollektiv. De världsliga lagarna, instiftade

av staten, har aldrig haft en särskilt stark ställning. Istället lyssnar ryssarna på samvetet och moralen. Det är kopplat till den ortodoxa kyrkans krav på blind tro utan ett sökande efter svar. Trots

att kyrkan har varit förtryck+t under hela sovjettiden, lever dess traditioner kvar. Det djupt rotade medvetandet – kollektivet först, stoltheten, en anpassning till stora omvälvningar – beskriver det som också kan kallas den ryska själen. Västliga värderingar har inte alltid en motsvarighet i Ryssland. Dimitrij Strovskij försöker förklara

varför Ryssland inte alltid uppmärksammar de mänskliga rättigheterna. Han menar att det är komplicerat då ryssar helt enkelt ser lidande utifrån en annan vinkel. Ställs valet mellan att ge folket

ett jobb under hemska arbetsförhållanden – eller att åtgärda ett mycket svårare och mer djupgående problem – väljer de det enklaste alternativet – att ge folket arbete, och löser då ett problem. – Jag vill inte säga att jag håller med, men det är ett sätt att förklara det, säger Dimitrij Strovskij.

KRÖNIKA //

När jag vikarierade på Norrköpings Tidningar i somras fick jag en morgon ett spännande jobb av nyhetschefen: ”De har en artikel om kineser i Dagens Samhälle (tidningen för Sveriges kommuner och landsting) kolla hur det är med Norrköping.”

Kinas

Jag ögnade igenom artikeln och insåg att en invasion av kinesiska partifunktionärer drabbat Sverige. Det visade sig att bokstavligen fanns tusentals i kineser på besök i varenda håla och avkrok i vårt lilla land. Frågan var bara varför de skeppades över halva jordklotet för att studera svensk kommunförvaltning? Efter att följt upp artikeln med ett par intervjuer fick jag veta att de var här för att lära sig demokrati.

stapplande

Ett par veckor senare bekräftades återigen kinesernas intresse för demokrati när SVT visade Weijun Chens fantastiska dokumentär ”Rösta på mig!”. Den handlar om hur 8-åringar i den kinesiska staden Wuhan lär sig demokrati genom laddade debatter och voteringar om vem som får den prestigefyllda och ansvarstyngda positionen som klassens ordningsman. Varför är kineserna intresserade av demokrati? Svaret finner vi hos den österrikiske filosofen och nobelpristagaren i ekonomi Friedrich von Hayek. Hayek menade att samhällen där människor inte fritt kan utbyta idéer och information aldrig kommer att nå ekonomiskt välstånd och rationell resursfördelning. Hans hypotes styrks ständigt. Nordkoreaner svälter och iranier får sina hem förstörda av jordbävningar medan deras regeringar med våld kväver alla kritiska röster och lägger pengarna på kärnvapen. Under de senaste decennierna har den kinesiska ekonomin växt i en rasande takt, samtidigt har kineserna lagt de maoistiska doktrinerna på hyllan och istället dammat av den kinesiska filosofen Konfucius idéer. Konfucius menade att människans uppgift är förädla sig själv och på så vis även bidra till det gemensamt goda. På många sätt påminner det om vad Adam Smith beskriver i ”Nationernas Välstånd” 1200 år senare. Konkurrens och självförverkligande leder i slutändan till det bästa för alla. Västerländska akademiker reser till Kina för att vid seminarier diskutera hur det uråldriga kinesiska idéarvet kan bli en grund för ekonomisk effektivitet, välstånd och demokrati. Det är inte bara solsken i berättelsen om världens största diktaturs krypgång mot demokrati. Kina delar tillsammans med Kuba den mindre smickrande förstaplaceringen på listan över de länder som håller flest journalister fängslade. Den kinesiska regimen har ambitionen att göra internet till världens största intranät genom att stänga de sidor som de anser är olämpliga och fängsla internetanvändare för vad de skriver på nätet. Det kommer att dröja innan Kina lämnar krypstadiet och tar sina första riktiga stapplande steg mot demokrati.

ERIK JERSENIUS erik.jersenius@femtestatsmakten.se

steg mot demokrati

18 // DRÖMYRKET

Drömyrke: Utrikeskorrespondent

Cecilia Uddén:

Med uppgift att beskriva världen.

Utrikeskorrespondentens vardag sägs vara ständiga direktsändningar i exotiska miljöer och möten med intressanta människor. Femte Statsmakten har sökt upp Sveriges Radios MellanösternTEXT Minna Korsgren korrespondent Cecilia Uddén för att slå hål på myten. BILD Pressbild, Mats Gezelius – En del beskriver mitt jobb som världens enklaste, berättar Cecilia Uddén som befinner sig i Amman, Jordanien när vi får tag på henne. Men det är ofta de lokala reportrarna som letar upp de aktuella nyheterna. Hennes uppgift är istället att hitta den lilla människan på gatan som kan kommentera och berätta om nyheterna för lyssnarna. – Jag vet ofta vilka människor jag ska intervjua innan jag åker iväg på en reportageresa, annars är det ett för stort slöseri med tid. Men vad det sedan blir är svårt att säga. Det beror lite på vilka man stöter på.

För henne är rapporteringen från situationen i Irak svårast.

Anledningen är att SR inte vill skicka sina reportrar dit. Det kostar alldeles för mycket. Bara att, på ett säkert sätt, ta sig mellan flygplats och hotell innebär en nota på över 30 000 svenska kronor. I vanliga fall är det hon som får bedöma riskerna då hon arbetar i regioner där det dagligen begås övergrepp och där pressfriheten är begränsad. Hon berättar om hur många utrikeskorrespondenter ser

först på plats och röra sig snabbt mellan de olika länderna och konflikterna som ska täckas. Men det räcker inte. Det krävs en berättartalang och en förmåga att sätta detaljer i ett större perspektiv. – Som utrikeskorrespondent är jag lyssnarnas ögon, öron och näsa. Du måste beskriva vad du upplever. Att skapa en bild, konkretisera, att till exempel beskriva färgen på oliverna, för att därefter gå in i abstraktioner och mer komplicerade resonemang.

hemska övergrepp, döda kroppar och mord. Men menar att hemmaredaktionerna numera är bättre på att ta hand om folk från fältet. För henne själv är rapporteringen i sig ett sätt att bearbeta det hon sett och upplevt. Det blev extra tydligt, då redaktionen en gång valde bort hennes material från en avrättning i USA. – Jag kände mig smutsig, i flera år. Att ha suttit som ett korrekt vittne, passiv, till något som är så totalt emot ens principer säger Cecilia och menar att det kändes fel att inte få rapportera om det i efterhand. Alla upplevelser och minnen är inte positiva, vilket är ett pris hon får betala. Cecilia fortsätter: – Utan att rapportera blir det meningslöst.

Hon om någon borde veta. Cecilia har till och från varit

Cecilia Uddén Mannheimer

Som alltid inom journalistiken gäller det att vara

Sveriges Radios utrikeskorrespondent sedan 1993, stationerad i Kairo, Washington och nu i Amman. Idag täcker hon länderna mellan Marocko och Iran inklusive den Arabiska halvön, vilket hon själv påpekar inte fungerar i praktiken. Det får bli ett urval. – En stor skillnad (mot andra journalister) är att vi (utrikeskorrespondenter) täcker enorma områden. Men får jag reda på att det händer något i Jerusalem nu, skulle jag ändå kunna göra ett vettigt inslag av det. För jag har varit där och kan situationen, säger Cecilia.

Utbildning: Fil Kand med inriktning arabiska och engelsk litteratur, journalistutbildning på Skurups Folkhögskola. Karriär: reporter på Kulturnytt, utrikeskorrespondent stationerad i Kairo 1993-98, Washington 1998-03, 2004 reporter och en av initiativtagarna till SR-programmet Konflikt, SR:s korrespondent stationerad i Amman 2006.

Sydkoreaner skapar ny typ av journalistik Den Sydkoreanske tidningen och nyhetsportalen OhmyNews började som motvikt mot den väletablerade konservativa pressen i landet och banade väg för en fri och självständig media. Trots tidningens avstånd från den traditionella tanken kring nyhetsjournalistik, och kanske just därTEXT Monica Karlstein för, är OhmyNews idag en av Sydkoreas mest inflytelserika nyhetstidningar. FOTO OhmyNews

Tidningens chefredaktör och grundare Oh Yeon Ho

som växte upp under politisk turbulens i Sydkorea, tröttnade på landets media och ville minska den konservativa pressens makt. Han funderade länge på hur han, utan en förmögenhet, skulle kunna starta ett demokratiskt medie. Idag beskriver han Internet som ”en sjö full av hopp om att kunna förverkliga sin dröm om en ny typ av journalistik.” I februari 2000 lanserades OhmyNews online för att se-

dan också utvecklas till en papperstidning som ges ut en gång i veckan. På webben finns utöver den inhemska upplagan också en internationell motsvarighet. – Jag ville skapa en tradition fri från tidningsföretagens elitism, en tradition där nyheter värderas utifrån kvalitet, oavsett om de kommer från stora tidningar, en lokalreporter, en utbildad journalist eller en småstadshemmafru, säger Oh Yeon Ho. Idag har tidningen 60000 medborgarreportrar och en pro-

fessionell redaktion på nästan hundra personer. Tillsammans producerar de mer än 160 artiklar om dagen som genererar 600 000 besökare om dagen. OhmyNews har blivit utsedd till att vara en av Sydkoreas mest inflytelserika tidningar. OhmyNews blev snabbt så populär att Roh Moo-hyun som

vann presidentvalet år 2002 valde att intervjuas av OhmyNews direkt efter valresultatet offentliggjorts, medan andra tidningar fick vänta i flera veckor. Presidenten menade att OhmyNews var det mest effektiva sättet att nå ut till sina väljare. Medieexperter och konkurrenter har länge ifrågasatt

den typ av medborgarjournalistik som OhmyNews går ut på, eftersom medborgarreportrarna saknar utbildning i källkritik och andra högt värderade journalistiska principer. Trots att tidningens artiklar ofta innehåller starka åsikter menar ändå Jean K. Min, communications director för OhmyNews att de kan

hålla samma höga kvalitet som traditionell press. – Våra reportrar är inte tillåtna att skriva under pseudonym och vi kontrollerar deras identiteter genom en regeringssponsrad verifieringsprocess innan de kan bli medlemmar. Deras artiklar blir innan de publiceras noggrant kontrollerade när det gäller fakta och språk, säger Jean K. Min som berättar att 30 procent av allt material som kommer in sållas bort på grund av bristande kvalitet. OhmyNews har uppmärksammats världen över och lik-

nande media har lanserats i många olika länder. 2004 utsåg The Guardian, OhmyNews till en av de topp fem nyhetssajterna i världen och kallade tidningen för ”Arguably the world’s most domestically powerful news site.” Oh Yeon Ho vill expandera. Det finns redan en interna-

tionell och en japansk nätupplaga. Men det tycks inte vara nog för Oh Yeon Ho har en vision: – OhmyNews borde vara epicentrum för hela världens samhällsdebatt. Medborgarjournalistik & OhmyNews Begreppet medborgarjournalistik utgår från tanken att alla medborgare kan vara reportrar. Vanliga människor, ofta utan journalistikutbildning, har en aktiv roll i att samla in och analysera material och sprida information genom olika typer av media. OhmyNews drivs nästan uteslutande av vanliga människor som skickar material till tidningen. Den professionella redaktionen granskar och korrekturläser sedan materialet innan det publiceras online eller i papperstidningen. Skribenterna betalas sedan i proportion till hur många klick materialet genererar på hemsidan.

20 NYHET //

Var tog EU

Sverige har varit medlem i Europeiska Unionen i nästan 14 år. Fortfarande är det ändå m EU-rapporteringen är knapp i jämförelse med exempelvis Amerikansk politik.

ackrediterade journalister i EU, men endast ett tiotal av dessa är svenska. Dagens Industri tog nyligen bort sin korrespondent i Bryssel. Är det starten på en trend? DET FINNS 1200

mötte EU-kommissionens högsta tjänsteman för kommunikationsfrågor, Claus Haugaard Sørensen, gymnasieungdomar från Hässleholm. De fick ha en öppen diskussion och frågestund om olika EU-frågor. DEN 11 APRIL 2008

togs bland annat ungdomens ointresse för EU-frågor upp, och varför inte EU syns i media. Det klaPÅ SEMINARIET

gades bland annat på EU:s låga profil i jämförelse med exempelvis Amerikanska val. Ungdomarna ville helt enkelt ha mer spänning i sina nyheter. Något som rapporterigen från EU inte verkar så bra på att erbjuda.

utbrett ointresse för EU-journalistik. - Jag skulle inte säga att det finns utbrett ointresse, nej. Tvärtom finns många en vilja att veta och förstå hur det hänger ihop, att begripa hur beslut tas och varför.

vara så enkelt att ointresset för att läsa om EU i den svenska pressen beror på att det inte är fartfyllt nog? Uppenbarligen måste det finnas andra orsaker till att EU ges lite utrymme i svenska medier.

HÄR FOKUSERAS

INTE KAN DET

korrespondent för SVT, existerar inte ens ett ENLIGT ROLF FREDRIKSSON,

det alltså inte på ointresset från svenskarna, utan snarare en önskan om att kunna få vara mer delaktig. Var journalisternas ansvar i det hela ligger, verkar också vara en komplicerad fråga enligt Fredriksson. - Det är klart att det är en utmaning för oss journalister att skildra så att det blir intressant och konkret, och inte bara gub

U vägen?

många som inte vet skillnaden mellan ministerråd och kommission.

TEXT Tove Dåderman FOTO Linnéa Jonjons ILLUSTRATION Tove Dåderman

bar som går in och ut ur möteslokaler och säger obegripliga saker. som den ser ut idag med EU-rapportering kan verka som en nedåtgående spiral. EU anses dock inte vara någonting oviktigt, varken för press eller publik. Det saknas helt enkelt kunskap om det jätteorgan som vi faktiskt är en del av. HELA SITUATIONEN

har om EU är att Sverige som land inte har stor chans att påverka. Därmed skulle möjligheterna för privatpersoner vara ännu mindre, om inte omöjliga. Det kan då tyckas onödigt att ens försöka sätta sig in i vad som händer. - Man ser kanske inte värdet av att vara med, vilket ofta kan vara svårt att räkna i siffror, till exempel det faktum att Sverige är en del av den inre marknaden, säger Andreas Liljeheden, frilansande EU-korrespondent. DEN BILD MÅNGA

inom EU är stort, och journalisterna har mycket information att hämta av, kan det vara svårt att sålla ut och hitta rätt tillfälle för rapportering. Exempelvis skrivs det mycket om en fråga när det är toppmöte, utan att detta innebär att det är den mest intressanta tidpunkten. - Att det ser ut på det här sättet tror jag beror dels på att kunskapen om institutionerna är ganska låg generellt sett och att det institutionella ramverket är väldigt krångligt, säger Sigrid Melchior, frilansande EU-korrespondent. ÄVEN OM NYHETSFLÖDET

22 KRÖNIKA //

Vem spelar vem schackmatt i USA?

ILLUSTRATION Pailin Jonsson

För flera månader sedan ställdes schackbrädet upp, redo för spel. Sedan dess har den vita och den svarta spelaren flyttat olika pjäser i hopp om att spela det vinnande draget. Nej det är inte de årliga schackmästerskapen jag har tagit en närmare titt på, utan presidentvalet i USA. För i drygt ett år har vi kunnat ta del av varenda liten detalj, minsta bonde som flyttats, när det gäller det amerikanska spelet. Och preliminärval, tittarsiffror och opinionsundersökningar verkar tala för samma sak, svart kommer att spela vitt schackmatt.

Barack Obama tuggar sig fram på spelbrädet och verkar snart ha slagit ut varenda en av John McCains republikanska spelpjäser. Det är bara några drag sedan McCain började spela med sin dam Sarah Palin, men hysterin har lagt sig och hon ser numera ut att vara avväpnad. Jag börjar nästan undra, finns det ens några vita spelpjäser kvar? Än är spelet inte över. Självklart finns det republikanska väljare kvar i USA. Var och när de presenterats i svensk media kan man dock fråga sig. I svensk media, har Obama har tidigt lyfts fram som den store segraren, men överrensstämmer nyhetsrapporteringen med den amerikanska verkligheten? Nej, det har jag svårt att tro. Fortfarande finns det människor som inte kan tänka sig en svart president, är emot abort och homosexuella äktenskap eller tycker att Irakkriget ska fortsätta. Och hur fel vi än tycker att dessa människor har, kan man i media inte ignorera ett så stort antal personer. I alla fall inte utan att det kan komma att innebära att vi överrumplas i spelets slutskede. För precis som i schack kan situationen plötsligt förändras. Om svensk media visat upp en skev bild av det amerikanska valet vet vi först den 4:e november 2008. Men med detta sagt är det, enligt min mening, inte alls klart vem som kommer att spela vem schackmatt.

Caroline Åkerlund caroline.akerlund@femtestatsmakten.se

NYHET //

Finanskrisen är spännande Vid 76th Street and Columbus i New York möter Femte Statsmakten TV4: as utsända ekonomireporter Jens B Nordström för att diskutera finanskrisen och rapporteringen kring den. TEXT Hanna Widell BILD Pressbild

jobba som utrikesreporter. Att rapportera om ekonomikrisen beskriver han som spännande och det roligaste han har gjort som reporter. Han beskriver ett möte med en man som äger en hattbutik i New York och menar att det är roligt att beskriva det stora genom det lilla.

menar att det är och kommer att fortsätta vara en skakig höst, och han ser skeptiskt på att botten verkligen är nådd. De politiska planerna är för vaga, krisen har fört med sig större skada på den verkliga ekonomin än vad som förutspåtts. Jens berättar att krisen har lett till en riktigt tuff arbetsmarknad. Jens B Nordström

– Studenter kommer att påverkas på många sätt, försämrad arbetsmarknad och svårt att hitta jobb, säger han och förutspår en dyster framtid för oss studenter, men han ser inte framtiden som helt hopplös, utan som ordspråket; efter regn kommer solsken, likaså efter lågkonjunktur kommer högkonjunktur. Vad alla bör påminnas om är att människor alltid tar lärdom av en kris. Som Jens B Nordström säger, är det ”dyrköpta lärdomar. ” år är Jens baserad i New York, men han är där under en prövoperiod. Sedan augusti i

– Det är en ekonomisk fråga för TV4 om jag kommer stanna kvar. Men jag trivs och hoppas på fortsatt anställning, berättar Jens B Nordström. från dag till dag, beroende på om det är en händelserik dag eller inte. Innan Jens flyttade Arbetsdagarna varierar

– Det är alltid roligt att höra vad vanliga människor har att berätta om sitt liv och hur de påverkas av ekonomikrisen. Jens B Nordström fortsätter

Jens B Nordström rapporterar från finanskrisens New York. Han tycker att blivande journalister ska ta chansens att jobba som utrikesreportrar.

till New York fick han gå en grundkurs i redigering, allt från rapportering till kamerahantering görs nämligen av Jens själv. TV4 har en fotograf baserad i New York, men han jobbar mest med TV4: as utrikeskorrespondent Bertil Karlefors. – Jag bestämmer över min egen tid, men jag har dessvärre ingen att bolla idéer med, säger Jens B Nordström. Han menar att det både finns för- och nackdelar med att

att berätta om hur spännande det är att vara ekonomireporter, framför allt nu under finanskrisen. Som allmänreporter blir det lätt efter en längre tid monotont med samma typ av händelser att rapportera om. – Jag rekommenderar verkligen att ta chansen att åka iväg och jobba som utrikesreporter, oroa er inte för jobb det behövs alltid utrikeskorrespondenter, säger han med uppmanande ton i rösten och fortsätter: – Jag tror att det kommer att finnas ett sug efter ekonomireportrar i framtiden, det är ni som kommer att rapportera om hur ekonomikrisen rapporterades, det är ert jobb att granska oss.

Många mediepersonligheter bland årets uppstickare - Men få i toppen I början av oktober utsåg Sveriges största karriärnätverk Shortcut årets 100 uppstickare. Det handlade om personer under 40 år som ansågs ha format Sverige. Ungefär en femtedel var från medie- och journalistikbranschen. Bäst bland dem hamnade Värnpliktsnytts chefredaktör Ulrika Häggroth. Enligt juryn ska en uppstickare vara en person som uppnått något det

senaste året och ha en riktning. Det ska vara en person som sett sin chans där ingen annan gjort det. En visionär som övervunnit hinder av egen kraft och ha potential att spela en framträdande roll i framtiden. Juryn bestod av Shortcuts vd Lovisa Sterner och projektledare Anna Edwardsson och redaktionsmedlemmar från tidningen Shortcut. – Vi vill lyfta fram de lite yngre och de lite mer nytänkande och dessutom inte vara bundna av kriterier som makt och chefskap, säger Lovisa Sterner och berättar att de var trötta på alla kostymnissar och dräktkvinnor som fått för mycket publicitet. Trots att kända mediepersonligheter som Axel Björklund, DN-redak-

tören som gjorde om På Stan-bilagan och debattören Katrine Kielos fanns med på

listan hamnade bara fyra mediepersonligheter bland de trettio högst rankade uppstickarna. Ulrika Häggroth, chefredaktör

för tidningen Värnpliktsnytt var den enda som placerade sig på topp tio. – Det är både roligt och hedrande att ha blivit rankad så högt, säger Ulrika Häggroth och fortsätter: – Jag hoppas att jag fick utmärkelsen för något jag brinner för - granskande journalistik och offentlighetsprincipen. Sedan är det kanske också för att jag inte ger mig utan kämpar vidare för det jag tror på. hennes placering lyder: ”När Ulrika Häggroth kallades vamp och anklagades för att ha legat sig till sitt jobb som chefredaktör för tidningen Värnpliktsnytt svarade hon med att polisanmäla försvarets högsta tupp, Motiveringen till

ÖB Håkan Syrén, för förtal.” Motiveringen

säger

ingenting

om hennes bedrifter som chefredaktör och Ulrika Häggroth reagerade själv på Shortcuts motivering men det var inte förrän listan var färdigskriven som hon fick se den. – När de sa att jag utsetts till en av de hundra, hoppades jag att det var för min kamp för tryckfrihetsförordningen, säger hon och kommenterar de grova anklagelserna hon utsattes för av Håkan Syrén. Hon tror att det ändå finns en koppling till hennes journalistiska prestationer. – För min del så var själva händelsen och spridningen av ett brev med grova anklagelser om mig ett sätt att försöka förminska mig som journalist och ett påhopp på tidningen Värnpliktsnytt, så på sätt och vis så har det journalistisk anknytning.

TEXT Monica Karlstein FOTO Sandra Karlsson

att Ulrika Häggroth är en uppstickare just för att hon är en fighter som inte böjer sig för orättvisor. – Kanske var det klantigt att inte nämna Ulrika Häggroths journalistiska kvaliteter i motiveringen, men dem tar vi för självklara. Annars blir man inte chefredaktör på Värnpliktsnytt. Det som gör att hon sticker ut – och är en uppstickare – är att hon vågar ta strider, som den med ÖB. Ingen sätter sig på Ulrika Häggroth. Lovisa Sterner menar

Förstapriset bland årets hundra uppstickare gick till Jonas Hafrén och

Armando Córdova för att ha kommit på hur man gör cellulosa vattenavstötande. Tillsammans har de företaget Organoclick som har utvecklat metoder för att kunna göra vattenavstötande och skrynkelfria kläder, elektriskt ledande papper och antibakteriella operationskläder.

Uppstickare inom media & journalistik (Utan inbördes ordning) Ulrika Häggroth, chefredaktör, Värnpliktsnytt Fredrik Persson, äventyrare & fotograf David Löfvendahl, pr-ansvarig, Natur och Kultur Fredrik Ljung, författare & grundare av Ljung & Sjöberg Axel Bringeus, skandalbloggare Emma Pihl, föreläsare och författare Isabella ”blondinbella” Löwengrip Rydberg, succébloggare Mernosh Saatchi, vd för kommunikationsbyrån Humblestorm Axel Björklund, redaktör för DN På Stan Rebecca Crusoe, pr-chef för MTV Networks Katrine Kielos, debattör och författarinna Susanne Möller, speljournalist på DN Amanda Svensson, författarinna Kenza Zouiten, succébloggare

- med världen som arbetsfält

Att jobba på SVT innebär inte bara skrivbordsjobb på Oxenstiernsgatan. Under senaste OS var SVT en viktig del av produktionsteamet på plats i Kina. Hur det kommer sig att ett så litet land som Sverige får vara med i så stora sammanhang? Vad har Sverige som andra tv-nationer inte har? TEXT Sandra Lång FOTO SVT

i Beijing i somras satt SVT:s medarbetare inte på latsidan de var istället på plats i Kina och var delansvariga tillsammans med Finland för produceringen av friidrottsgrenarna höjdhopp, längdhopp och stavhopp. Enligt Ursula Hægerström, SVT:s företagsinformatör, är Sverige och SVT kända för att vara mycket skickliga när det gäller sport- och nöjesproduktion. Lennart Holm, grafiker på SVT, ser yttligare en anledning. Under OS-sändningen

– Vi är dessutom anslutna till EBU (European Broadcasting) som är en europeisk gemenskap för public service bolag där vi gemensamt köper kontrakt och rättigheter till stora världsengagerande evenemang såsom OS, säger Lennart Holm som var på plats i Beijing och som handplockades för OS-uppdraget.

var det dock inte tack vare EBU som personal från SVT fick jobb, utan personalen anlitades av Beijing Olympic Broadcast Ltd. (BOB) som i detta fall var den internationella produktion som direkt ansvarade för tv-produktionen. Anleningen till att Kina själva inte producerade allt material beror enligt SVT:s förhandlingschef Rolf Porsborn på att ingen kan allt. Vid senaste OS

– Ingen har allt kunnande för att själva producera så stora evenemang. Arrangören måste anlita andra TV-bolag som har bevisad kompetens inom speciella sporter och SVT har genom åren upparbetat denna kompetens som också är känd ute i världen. På grund av detta har SVT under ganska lång tid anlitats vid större internationella sportevenemang - från OS, VM och EM, säger Rolf Porsborn. bestod under OS av 380 involverade personer. Alla grenar har sina egna produktionsenheter och väl på plats handlar det inte om SVT utan om BOB. Det ska även tilläggas att alla arbetar efter strikta mallar för att få en så samstämmig produktion som möjligt. På plats fanns även en annan SVT-redaktion nämligen den OS studio som visades på svenska tv-apparater, det är även den som följer de svenskar som presterar mindre bra. Friidrottens produktionslag

Om endast den BOB producerade

sändningen skulle visats hade inte många svenskar kunnat följa sina hjältar hemifrån. Detta därför att huvudproduktionen ska vara neutral och spegla tävlingen såsom den är. De länder som sedan har råd likt SVT har sin egen redaktion på plats som följer det egna landets atleter. Anledningen till att SVT:s personal ofta blir anlitade vid stora produktioner beror enligt Lennart Holm på att svenskar fått ett gott rykte utomlands. - Vi svenskar är kända för att vara ordnings människor, vi har varit duktiga på både EM och VM vilket inte är någon tillfällighet. Idag samarbetar vi även med det internationella skidförbundet i Europa och har bland annat hand om skidskytte vilket är en av de svåraste grenarna som finns att följa. Det är inte bara i sportsammhang som

SVT gjort sig kända, de är också duktiga på att sälja olika programidéer och format till utlandet. I Australien och Polen kan befolkningen titta på Dobidoo som blivit älskat av många svenskar. På spåret och Melodifestivalens upplägg är annat som gått hem i utlandet berättar Susanna Balsvik, chef för SVT försäljning.

KRÖNIKA //

När insikten brister Vi måste alla till mans be om ursäkt för våra synder ibland, stora som små. ”Förlåt mig” bör i alla fall tillhöra allas ordförråd. Storpolitiken är inget undantag. Många minns till exempel hur Australiens premiärminister tidigare i år gick ut och officiellt bad om ursäkt för hur den australiska staten behandlat den urbefolkningen genom århundradena. I EU-parlamentet har fördömanden av olika händelser blivit vardag. Folkmordet av armenier i Turkiet fördömdes således för några år sedan, och vid sessionen i Strasbourg i oktober ville parlamentet offentligt erkänna det ukrainska folkets lidande under svältkatastrofen i Holodomor 1932-1933. Trots närheten till EU-parlamentet tycks det belgiska folket inte ha tagit intryck av dess verksamhet. I Bryssel råder därför tystad om de illdåd som Belgien har på sitt historiska samvete. Kung Leopold II, som styrde landet 1865 till 1909 ska redan i unga år ha uttryckt sitt missnöje med att Belgien inte hade några kolonier, varpå han genom egenfinansierade äventyr lyckades erövra delar av det som vi idag kallar Kongo. Kongo blev därmed Leopolds personliga egendom och under närmare tre decennier exploaterades landet och dess befolkning till döds. Jakten på elfenben och gummi åsidosatte all mänsklighet och lokalbefolkningen fick utstå en vedervärdig behandling. Det hände att hela byar utplånades, och historiker uppskattar att miljontals kongoleser fick sätta livet till under Leopolds regim. Några tecken på offentlig ånger är som sagt svåra att finna idag, och den belgiska samhällsdebatten saknar i all väsentlighet en diskussion om den här perioden i landets historia. Därför förvånar det knappast någon när man i en hotellobby välkomnas av en halvmeterhög träfigur föreställande en storläppad svart man i exotisk utstyrsel, eller att Bryssels hundratals antikvitetshandlare översvämmas av krigarmasker och andra artefakter från Kongo. När jag häromdagen gick förbi ett nybyggt bostadsområde som fått det ytterst tveksamma namnet Leopoldville var det lätt att hålla sig för skratt.

Philip Lerulf är praktikant i EU-parlamentet och f d ordförande i studentkåren vid JMK. Han kommer under hösten skriva krönikor för Femte Statsmakten från Bryssel.

Belgien är ett gemytligt land på många sätt. God mat, ett brett ölsortiment och vänliga människor gör att jag trivs bra här. Men landets bristande insikt om sina egna historiska laster drar ner helhetsbetyget. Man tycks helt enkelt inte ha insett att erfarenheter är litet värda om man inte tar sig tid att bearbeta dem. Lärdom är som bekant erfarenhetens främsta gåva. PHILIP LERULF

Maciejs reportage lä avtryck i verklighete

Text: Pia Å

ämnar en

Åkesson Foto: Gustav Gräll

30 // PROFIL

Signerat Zaremba Han jämför invånarna i Kosovo med EU-kor och skriver om östeuropeer som väcker ilska när de kliver över landsgränser för att arbeta. Reportageserierna är som godispåsar för den samhällsifrågasättande. Maciej Zaremba är DN-journalisten som strävar bortom arga adjektiv och snabba nyhetssvep. - Läs meningen noggrant! Ser du några adjektiv i den? Maciej Zaremba förklarar. För tio år sedan kunde säkert ett och annat mindre genomtänkt adjektiv, som nog kunde uppfattas som ett påhopp av en lagstiftande politiker i någon av Maciej Zarembas kritiska artiklar, slinka igenom de annars researchtunga texterna. - Jag har blivit mindre arg nu. Jag påstår inte att jag har hela sanningen, men det är ofta läsaren som tolkar in adjektiven om någon tycker att jag generaliserar, säger han.

vård för brott som de inte har begått medvetet.

Det är just det som Maciej Zaremba har blivit anklagad för, att han skulle hårdra verkligheten med alldeles för spetsiga formuleringar. Till exempel i serien om ”Den polske rörmokaren”. Där kallade han bland annat fackförbundet Byggnads agerande i Waxholmsblockaden för ”utmobbning av klassbröder” eftersom fackets krav på svenskt kollektivavtal för de lettiska byggarbetarna till slut ledde till att det lettiska byggföretaget gick i konkurs och arbetarna fick åka tillbaka till Lettland.

Han berättar om skokartongen, där han lade alla idélappar över sådant han inte hade tid att kolla upp i det dagliga arbetet som redaktionssekreterare på DN:s kulturedaktion under 1990-talet. I dag har han en halvtidstjänst på samma redaktion och kombinerar reportageserier med att skriva recensioner då och då.

Snarare har han bara velat berätta. Reagerat när han blivit upprörd över något och bestämt sig för att låta efterforskningen ta de månader som krävs, trots att många kvällar efter jobbet blivit uppslukade. - Det är lätt att hävda att något ”är”. Men det kan ta flera veckor att belägga ett enda påstående om att till exempel något fall bara skett i Sverige och inte någon annanstans, konstaterar Maciej Zaremba.

Maciej Zaremba inledde karriären med att jobba som frilansande kultur- och debattskribent på bland annat DN och Expressen i början på 1980-talet. Men måste man inte använda värdeladdade Han berättar att han ville gräva redan som liten, men som beskrivningar för att stå ut i konkurrensen bland tusentals arkeolog i Egypten för att upptäcka något 3000-årigt gamjournalister? Målet för kulturskribenten Maciej Zaremba malt fynd som ingen annan upptäckt tidigare. Men Maciej har visserligen inte varit att spräcka DN:s chattrekord Zaremba kom aldrig in på dåvarande Journalisthögskolan. eller få Stora Journalistpriset som Årets berättare 2006. - Jag skrev fel saker i ingressen, tyckte att det som stod länUtmärkelsen fick han för artikelserierna ”Den polske gre ner i texten var mer spännande. Jag tänker sakta också, rörmokaren” och ”Rättvisan och dårarna”, där han skil- är för långsam för nyhetsjournalistiken. drade hur absurdt han tyckte att det var att psykiskt sjuka brottslingar kan dömas till fängelse eller rättspsykiatrisk

”I mina malligaste ögonblick tänker jag att jag nog bidragit till att de tvångssteriliserade i Sverige fick en ursäkt och ett skadestånd.”

”Jag har blivit mindre arg nu. Jag påstår inte att jag har hela sanningen, men det är ofta läsaren som tolkar in adjektiven om någon tycker att jag generaliserar.”

I stället har journalistutbildningen bland annat bestått av att köra kran på en byggarbetsplats, läsa idéhistoria och jobba som tolk. Att han gick från redaktionssekreterare till att skriva längre reportage på DN berodde på en ”vansinnig idé” från förre kulturchefen Arne Ruth. - Jag som mest skrev kommentarer och en och annan recension skulle plötsligt porträttera en stad. Hur gör man? Jag läste en mängd böcker och prenumererade på lokaltidningar innan jag for dit. Det tog lång tid innan jag kom på en metafor som någorlunda fångade vad som skilde Jönköping från andra köpingar. Att staden liksom hela tiden är på väg till Amerika. Det var ett helvete att få ihop artikeln, men det var mycket lärorikt. Förutom bildspråk är ironi ett sätt för Maciej Zaremba att nå fram till sina läsare. I artikelserien ”Koloni

Kosovo”, där han granskade FN:s agerande i återuppbyggnaden av landet under 2000-talet, jämför han till exempel invånarna i Kosovo med de franska EU-korna. När reportaget skrevs levde hälften av Kosovoborna på cirka 8 kronor om dagen. Korna däremot, de fick tre gånger så mycket pengar. Artiklarna om Kosovo översattes till engelska och publicerades förutom i Kosovo även i Washington Post och i tidningar i Polen och Tyskland. Maciej Zaremba tvivlar inte när han berättar att hans mål med journalistiken är att nå förändring. Som exempel tar han sin artikelserie om tvångssteriliseringen i Sverige som pågick under mitten av 1900-talet. - I mina malligaste ögonblick tänker jag att jag nog bidragit till att de tvångssteriliserade i Sverige fick en ursäkt och ett skadestånd.

bibliografi (2007) Den polske rörmokaren: fyra pjäser om det nya Europa och solidaritetens gränser Riks Dramas manusserier, Riksteatern. (2006) Den polske rörmokaren och andra berättelser från Sverige. Stockholm: Norstedts. (2000) Kyrkan & friheten: en debattbok om den fria Svenska kyrkans identitet och demokrati. Göteborg: Cordia. (1999) De rena och de andra: om tvångssteriliseringar, rashygien och arvsynd. Stockholm: DN. (1992) Minken i folkhemmet: essäer. Stockholm: Timbro. (1985) Arbetet före kapital: den katolska kyrkans sociallära [med Erwin Bischofberger]. Stockholm: Brevskolan på uppdrag av Svenska kristna socialdemokratiska förbund. (1983) Rzeszów: bland polska bönder [med Håkan Pieniowski, foto; Maciej Zaremba, text; förord Birgitta Trotzig]. Stockholm: Öppna ögon.

Maciej Zaremba

Men finns det en gräns för hur starkt en journalist bör uttrycka sig om den samtidigt vill övertyga läsaren? I debattartikeln ”Ska läkaren bli bödel?” jämför Maciej Zaremba ett lagförslag från regeringen med en krigsscen. Lagförslaget kom från migrationsminister Tobias Billström och gick ut på att gömda flyktingar inte ska få tillgång till subventionerad sjukvård på samma sätt som svenska medborgare. Krigsscenen handlade om att läkaren inte skilje på om de skadade tillhörde hans egen trupp eller fiendens. Men så var det ju det där med adjektiven. Det står ju inte rakt ut att Tobias Billström är dum i huvudet och påståendena är, oftast, styrkta av efterforskning. Trots det, finns det inte en risk för att läsare som från början är benägna att hålla med Billström blir för provocerade av en sådan liknelse och vänder dövörat till? - Det är inte min erfarenhet. Så länge man undviker onödig

raljans, inte missförstår något med flit eller skriver efter en ideologisk mall, accepterar läsaren en del drastiska stilgrepp. Hon litar nämligen på att de syftar till att göra poängen klar. Jag tycker man skall appellera till läsarens intelligens, nyfikenhet och medkänsla. Men visst, medkänsla med Tobilas Billström fick jag väl offra den gången. Det är maktens pris.

34 KRÖNIKA //

Terminens första möte med studentkåren var inte direkt något uppåttjack. Masterstudenterna är arga och besvikna, a-kursarna undrar vad det är de gett sig in på, b-kursarna är trötta på att aldrig få respons på sina uppgifter och c-kursarna tycker inte att det är särskilt kul att traggla metod och teori för tredje gången i ordningen. Och efter varje diskussion är det någon som uppgivet konstaterar att JMK bara lever på sitt rykte. Att JMK bara är en fasad som lever på gamla meriter. En bokstavskombination som inte förtjänar att översättas med Journalisthögskolan längre. När jag läste grundkursen i journalistikvetenskap kunde jag också känna så. Vi fick inte skriva, vi kände oss inte särskilt prioriterade av institutionen och lärarna hade inte tid med oss. Från dag ett fick vi höra att det är en hård bransch vi ger oss in i och att bara ett fåtal av oss kommer att läsa vidare på den prestigefyllda produktionsutbildningen. Just det, Produktionen. Under det där första året var Produktionen det mest avlägsna och det mest fantastiska man kunde tänka sig. Kom man väl in där så skulle allt lösa sig. Och på terminens första möte med studentkåren är det bara studenterna från produktionsutbildningen som är nöjda. Som tycker att skolan äntligen ger vad den utlovar. Vi får skriva, så mycket vi hinner och orkar. Vi har lärare som är engagerade. Lärare som inte bara är ett namn som en gång fått Stora Journalistpriset, lärare som kan leva upp till högt ställda förväntningar. Vi får feedback på allt vi gör. Vi får sitta i små grupper och ges utrymme att lyssna på varandra. Informationen är ofta lite luddig, men det får man nog acceptera. Det är en paradox som sitter i väggarna på JMK, att institutionen för kommunikation är dålig på att kommunicera. Det är trist att så många studenter på JMK känner sig besvikna på skolan. Journalisthögskolan i Stockholm borde vara bättre än så. Men för min egen del så tänker jag inte sticka under stolen med att jag är stolt över att jag läser på JMK. Och att jag vet att det inte bara är tomma ord. När det härom veckan publicerades en artikel i Norrköpings Tidningar med min signatur under, då visste jag att jag har JMK att tacka. Så JMK kanske till viss del lever på sitt rykte, men produktionen lever än så länge verkligen upp till sitt.

ÅSA SECHER asa.secher@femtestatsmakten.se

Att vara nöjd bland missnöjda

FS TIPSAR //

Pluggångest?

Prova hjärngympa eller öronmassage... Det finns en sak som förenar och förbrödrar eleverna på JMK: tentaångest. Vad ska man göra för att få A på tentorna? Finns det genvägar till pluggframgången? Här följer några tips på vad man kan göra för att förbättra sina studieresultat. TEXT Anna Wehlin

Bild Pailin Jonsson

1. Välj rätt studieplats. För vissa fungerar bibliotek som en bra studiemiljö, medan andra föredrar kaféer eller att sitta hemma i soffan. Det viktiga är att välja en plats där man kan koncentrera sig bra.

4. Belöning. Ge dig själv någonting du tycker om mellan delmålen: en cigarett, godis, en kopp kaffe eller surfa lite på internet. Allt för att skapa positiva associationer och peppa sig själv.

5. Prova naturläkemedel. Ginkgo biloba, även kallad kinesiskt tempelträd har en lång historia av medicinsk användning i Kina och finns beskrivet som läkemedel så tidigt

2. Ha studiero hemma. Försök att skapa dig en plats i hemmet som du helt dedikerar till studier, till exempel en skrivbordshörna. Bara de saker som direkt har att göra med de aktuella studierna bör finnas där. Hjärnan kommer med tiden att förknippa platsen allt starkare med studier och det underlättar koncentrationen.

som 2800 f.Kr. På den tiden användes växten som medel mot astma. Där menar forskare idag att ginkgo biloba har liten effekt, men däremot har växten visat sig ha god effekt i att stimulera blodcirkulationen i hjärnan. Det innebär att ginkgo biloba kan förbättra minnet och koncentrationsförmågan, vilket man kan ha nytta av som hårdpluggande student.

6. Träna hjärnan. Hjärngympa har vi alla hört talas om, men visste du att det finns hjärngympa som bokstavligt talat handlar om att röra på kroppen för att aktivera hjärnan? Metoden kallas för “braingym” och används inom kinesiologin, en fysiologilära som utgår från mätningar av muskelrörelser för att förstå kroppsliga och mentala obalanser. Barn och vuxna med dyslexi påstås ha blivit hjälpta av träningsprogrammet, som bygger på enkla rörelsemönster som ska öka kontakten mellan de båda hjärnhalvorna. Prova till exempel den så kallade energigäspningen - gäspa och massera samtidigt käkbenen med fingertopparna. Kinesiologer tipsar också om öronmassage för att rätta till energiflödena i kroppen.

3. Lägg upp läsningen i delmål. Det första delmålet kan ligga på 10-20 minuters läsning, eftersom de flesta människor kan koncentrera sig fullt ut ungefär så länge. Om man sitter för länge skapar man en negativ association till att plugga, vilket kan leda till ett negativt studiebeteende. Om man börjar känna pluggångesten krypa över en kan man runda av med ett lättare avsnitt i boken för att få sig själv att må bättre och sedan ta en paus. Studenten på JMK lever ett hårt liv med många måsten, men som tur är finns det knep för att nå toppresultaten.

Utbyte med Vietnam snart v

Har du funderat på om studier utomlands skulle kunna vara en fördel i din journalistutbildning? JMK har inlett ett samarbete med Academy of Journalism and Communication (AJC) vid universitetet i Hanoi, Vietnam, som skulle kunna innebära just en sådan fördel. TEXT Jessica Stensell BILD Linnéa Jonjons

som JMK-student, med hjälp av stipendier från MFS (Minor Field Studies), kunnat åka till Vietnam för att skriva sin master- eller c-uppsats. Nu blir det också möjligt att söka till ett internationellt masterprogram, med undervisning på engelska både i Sverige och i Vietnam. Tidigare har man

– Samarbetet är ännu i sin linda, men förhoppningsvis kan programmet startar redan hösten 09, säger Håkan Lindhoff, lärare på JMK och engagerad i Vietnamutbytet. Ett viktigt steg i riktning mot ett förverkligande av det nya programmet togs då två vice direktörer och en personalchef från vietnamesiska AJC besökte JMK under fem dagar i mitten av oktober i år. Visiten ledde till att ett avtal av gemensamma avsikter skrevs. – Avtalet innebär i första hand att vi strävar efter ett utbyte av både elever och lärare, men också att vi har gemensam forskning som ett långsiktigt mål, förklarar Håkan Lindhoff och fortsätter: – AJC har ett liknande samarbete med Australien som antagligen kommer igång nu i höst. De har redan kommit överens om en kursstruktur med både australiensiska och vietnamesiska lärare. Troligtvis

kommer våra svenska elever när de är i Vietnam studera tillsammans med eleverna som ingår i det utbytet också. Tanken är att utbytet ska finansieras

av Linnaeus-Palme stipendiet, som administreras av Internationella Programkontoret. JMK ska ansöka nu i december, men får inte besked förrän i april nästa år. Håkan Lindhoff menar att det finns två villkor som måste uppfyllas för att utbytet ska bli av:

– Dels ska all undervisning ske på engelska. Vi har inte möjlighet till det på grundnivå och därför är det ett masterprogram det här utbytet handlar om. Det andra villkoret är pengar, det finns ingen garanti att vi får klartecken från Linnaeus-Palme

verklighet stipendiet. Många högskolor konkurrerar om pengarna. Trots det tidiga skedet, uppmanar Håkan Lindhoff intresserade att ta kontakt med antingen honom eller Merja Ellefson så fort som möjligt. Taket för Linnaeus-Palme stipendiet är fyra svenska elever och fyra vietnamesiska per termin, så platserna är alltså få. har länge präglats av propagandajournalistik med politiska restriktioner, men samhället har öppnats upp allt mer de senaste åren och gett utrymme för ett friare medieklimat. Utbyten mellan vietnamesiska universitet med medieinriktning och liknande universitet från länder såsom Sverige och Australien slår ett slag för utvecklingen. Medier i Vietnam

Att svenska elever tenderar att

föredra undervisning i Sverige är en trend som kan få det nya utbytet på fall, men globalisering och att medierna blir allt mer internationellt inriktade borde man som studerande ha i åtanke. JMK kommer ge ut mer information om utbytet under den kommande vårterminen för att väcka intresse. Håkan Lindhoff tycker att man ska ta chansen: – Utbildningen är substantiellt samma, men att studera i ett annat land ger många fler internationella perspektiv.

B-uppsats, paper, övningsuppsats… Hur

ska PLAN 5 ha det? Fem delkurser in i Journalistikvetenskap och Medie- och kommunikationsvetenskap nås studenterna av beskedet att B-uppsatsen byts ut mot en så kallad övningsuppsats. Efter en tid av förvirring bland både lärare och studenter tas B-uppsatsens titel tillbaks men appliceras på det som sedan ett tag tillbaka kallats övningsuppsats. TEXT Matilda Karlsson

förändringarna är en kortare uppsats på 10-12 sidor, där studenterna inte längre kan använda flera metoder, utan bara en. Nu finns också möjlighet att skriva uppsatsen på egen hand, vilket lärarna tidigare har avrått studenterna från. De faktiska

Handledningen sker tillsam-

mans med ens klasskompisar, istället för individuellt som tidigare. Studenterna får också redan under uppsatsskrivandets gång vara med och opponera på varsin uppsats vilket är ett obligatoriskt kursmoment. Oppositionen sker i form av arbetsseminarier där även handledaren kommenterar alla uppsatser. de plötsliga förändringarna är enligt Merja Ellefson, kursansvarig för uppsatsen på JMK, att det gamla systemet var ohållbart. För många arbetslag på för få lärare har gjort att JMK måste ta in resurser utifrån, vilket inte fungerade så bra. Flera stora arbetsgrupper har också haft samarbetsproblem, med resultatet att många elever inte har hunnit klart i tid. Anledningen till

Julia Hirasawa,

Lisa Lee Axelsson och Helen Berhane som läser b-kursen i journalistikvetenskap tror inte att förändringarna kommer att påverka dem negativt.

– Så länge de kan organisera det på ett bra sätt och vi får klara och tydliga instruktioner så är det ok, säger Julia Hirasawa. Helen Berhane tycker ändå att informationen kunde ha gått ut tidigare. enligt Merja Ellefson, med övningsuppsatsen är mindre uppsatsgrupper där det är lättare att fördela arbetsbördan inom gruppen. – De större tre- till fyrmannalagen har bitvis varit ganska tungrodda och ibland medfört olika typer av problem, säger Merja Ellefson. Hon tror också att ett minskat sidantal kan minska tidspressen och medföra ett bättre slutresultat. Fördelarna,

Anja Hirdman framhåller att det inte ska påverka studenterna negativt. – Tvärtom är tanken att det ska vara ett tydligt fokus på problem, analys och resultat, säger Anja Hirdman och menar att förändringarna ska underlätta för studenterna. Studierektor

nu verkar klara med vad benämningen på det nya arbetet ska bli, har olika information gått ut till studenterna och studenterna tycker att de fått vänta på klara besked. Även om institutionen

38 REPORTAGE //

Medieboom i krigets kölvatten

Sedan 2001 har medieutvecklingen i Afghanistan ökat explosionsartat. Bistånd, ny teknik och privata vinstintressen gör att det nu finns ett stort antal lokala TV- och radiokanaler. Regimen rasar över det moraliska förfallet medan många unga istället hyllar underhållningens intåg i landet. TEXT Cornelia Sjöström FOTO Gustav Gräll

Efter Talibanregimens fall år

2001 fick Afghanistan flera miljarder dollar i bistånd för att återuppbygga landet och dess infrastruktur. En del av pengarna användes till att förbättra nationella medier. Dessutom finns i ett land där ca 70 % av befolkningen är under 25 år en mycket stor potentiell målgrupp för privata vinstintressen . Tack vare modern teknik blev framväxten av de nya mediekanalerna snabb och radikal. Från att ha varit helt förbjudet under talibanregimen fanns sju år efter dess fall inte mindre än 17 privata

lokala TV-kanaler. Den största och populäraste av dessa kanaler är Tolo TV som startades 2004, en musikkanal vars utbud liknar MTV:s. Enligt Oscar Levy, som under sin jour-

nalistutbildning på JMK skrev C-uppsats om den afghanska motsvarigheten till Idol, är landets invånare själva mycket kluvna till det stora utbudet av underhållning som nu finns tillgängligt. En tydlig konflikt har uppstått mellan konservativa och liberala åsikter.

Afghanistan Huvudstad: Kabul Folkmängd: 31 miljoner Statsskick: republik President: Hamid Karzai Yta: 647 500 km² (ca 40 % större än Sverige) Valuta: Afghani

BAKGRUND

– Många ungdomar jag har pratat med anser att de behöver underhållning och förströelse efter alla år av oroligheter och krig, medan andra ser dessa kanaler och deras programutbud som en skymf mot islam och spridare av dålig moral bland den yngre generationen, säger Oscar Levy. även på regeringsnivå. Där har starka religiösa konservativa krafter vid upprepade tillfällen försökt stoppa kanaler och program vars innehåll upplevs kontroversiellt. Denna konflikt återfinns

som hela tiden sker mellan liberala och konservativa gör att denna snabba medieutveckling och dess resultat inte är okomplicerad, något som Oscar Levy själv starkt understryker. Många programledare och journalister har blivit dödade efter sin medverkan i program som fått kritik av regimen. – Jag har själv en vän som hotats till livet för att han arbetat som programledare för Tolo TV. Till slut blev han tvungen att fly ifrån Afghanistan och idag lever han som politisk flykting i Sverige, berättar Oscar Levy. De kollisioner

• Efter terrorattackerna den 11 september 2001 gick USA till militärt angrepp mot Afghanistan. Anledningen var att terrornätverket Al-Qaida, som låg bakom dåden, hade sina baser i Afghanistan och skyddades av landets sittande talibanregim. • Efter att talibanregimen störtats kunde man år 2004 anta en helt ny författning och allmänna val kunde hållas. • Afghanistan är en av de största mottagarna av svenskt bistånd i Asien, 380 milj SEK år 2007 • Sverige bidrar sedan 2002 också till den internationella säkerhetsstyrkan som hjälper den afghanska regeringen att upprätthålla säkerheten i landet. (Källa: regeringen.se)

40 KRÖNIKA //

Biten av den nya amerikanska vampyserien True Blood, skapad av HBO och gamla Six feet under-regissören Alan Ball. Serien hade svensk premiär på Canal+ den 22 okt och kommer antagligen senare till en kanal nära dig. I en nära framtid där vampyrer ”kommit ut ur kistan” tack vare japanernas framställning av ett syntetiskt blod, förälskar sig den telepatiska Sookie (Anna Paquin) i gentlemannavampyren Bill (Stephen Moyer måste vara världens sexigaste nu levande, förlåt, odöda man). Glöm gamla tiders androgyna vampyrer, här dryper atmosfären av lika delar blod och erotisk spänning. En kul grej i den svenska marknadsföringen kring serien och värt att kolla in, är dessutom SVRF:s (Svenska vampyrers riksförbund) mystiska hemsida. Vampyrhypen fortsätter alltså med nya brännheta döingar både på den internationella och nationella marknaden. I True Blood kan vi stoltsera med en av Skarsgård-grabbarna, nämligen Alexander, som den 1000-åriga vikingavampyren Eric Northman, och till och med få höra honom yttra några väl valda ord på hemspråket. -Vår lilla djurpark börjar växa till sig, säger Eric och ler pilimariskt med hela svenska synden under skinnkavajen. Vad jag förstår från forum och dylikt har han redan lyckats skapa sig en trogen skara fans (troligen mest tonårstjejer) på andra sidan Atlanten. Även Tomas Alfredson, regissören bakom bioaktuella vampyrfilmen Låt den rätte komma in verkar har gjort sig ett namn i Hollywood (eller i alla fall på dess mer pretentiösa bakgator). Innan filmen som är baserad på John Ajvide Lindqvists bok med samma namn, kunde få svensk premiär visades den på en drös utländska festivaler och vann ett flertal priser. Själv hade jag turen att först se testvisningen för några månader sedan, och sedan förhandsvisningen på Filmhuset där Alfredson själv presenterade filmen men några välvalda (?) ord om vikten av att vänta och låta filmer mogna. Och han hade rätt. Den färdiga filmen var mer än värd både väntan och en andra avnjutning. Låt er väl smaka!

REGINA DICKER regina.dicker@femtestatsmakten.se

jag är biten.

NYHET //

A-F ger en

mer rättvis bedömning En majoritet av lärarna på JMK föredrar det nya Trots att majoriteten av de tillfrågade lärarna föredrar de betygssystemet framför det gamla. Det visar en nya betygen, tas också nackdelar upp. - En stor del av lärarresurserna kommer gå till att sammanställa enkät som FS har gjort på institutionen. TEXT & ILLUSTRATION Fredrik Thambert BILD Gustav Gräll

tolv lärare på JMK visar att majoriteten föredrar det nya betygssystemet (A-F) framför det gamla (VG-U). Av de tillfrågade svarade åtta stycken att de inte vill ta tillbaka de gamla betygen, medan endast en anser att de gamla är att föredra. De övriga tre var kluvna mellan för –och nackdelarna och valde därför att inte ta ställning. En enkät som besvarades av

att ta reda vad lärarna tycker om det nya systemet. JMK var en av de sista institutionerna på Stockholms universitet att införa den sjugradiga skalan. Från och med höstterminen 2008 skulle hela universitetet ha bytt system. Syftet med enkäten var

Vad som genomgående beskrivs som positivt med det nya

systemet är den större betygsdifferentiering som det erbjuder. - Studenter som tidigare hamnat mellan G och VG kan nu få en mer rättvis bedömning, menar en av de tillfrågade lärarna. En annan framhäver att studenterna nu får ett mer precist betyg, vilket innebär att man inte längre klumpas ihop i samma gradering. Det sätter också större press på läraren att motivera sin betygssättning. En tredje lärare utgår från en studenternas perspektiv och menar att ”…man känner sig misslyckad om man jobbar hårt och ändå får G… A-F är mer nyanserat”.

betyg. Om det betyder att lärarna gör detta på obetald tid eller om man skär i undervisning får vi se, säger en av de svarande och fortsätter: - Den bästa lösningen vore om institutionen kunde få mer pengar i anslag för att genomföra denna förändring, men det knappast lär ske. - Vissa examinationsformer, till exempel sådana som sker i grupp, mer praktiska moment, är mindre lämpade för ”fingradering” tycker en annan lärare. också berätta i fall deras uppfattning om systemet förändrats efter att det införts. Här framkommer att en majoritet var mer tveksamma till det nya systemet innan det genomfördes än de är nu. En av de lärare som valt att inte ta ställning för eller emot de nya betygen, säger att det nya systemet verkade ”väldigt omfattande och krångligt”. - Jag gillar generellt sett inte att värdera arbete eller människor i siffror eller bokstäver. Samma lärare erkänner dock att dennes uppfattning kommit att förändras i en mer positiv riktning. De tillfrågade lärarna fick

42 MASTERSPECIAL //

Misslyckad master?

När H07JMaster kom tillbaka efter sommaren hade deras klass glömts bort. Kursen de skulle läsa var inte inplanerad. Nu riktar de för andra gången kritik mot institutionen TEXT Åsa Secher

BILD Camilla Olsson/Gustav Gräll

Förra vintern riktade masterstudenterna i journalistik kritik mot institutionen för dålig information om utbildningens innehåll. Institutionen bemötte kritiken, men nu blossar nya strider upp.

En av huvudpunkterna i brevet är

praktiksamordningen. I början av november ska klassen gå ut på en tio veckor lång praktik. En praktik som studenterna trodde att de skulle få hjälp av skolan att ordna. När praktiken nu närmar sig är det fortfarande flera studenter som antingen inte har någon praktikplats eller som har en plats de inte är nöjda med. Kristina Widestedt säger att de är medvetna om problemet: - Vi arbetar för att så långt som möjligt samordna fördelningen av praktikplatser mellan grund- och masternivå.

”Den röda tråden i den kritik vi nu

framför handlar enligt oss om en bristande ledning. Vi upplever att ingen tar ansvar för den utbildning vi investerat i. Vi känner oss bortglömda på institutionen.” Så skriver H07Jmaster i ett gemensamt brev som de överlämnat till prefekten och studierektorn för masterprogrammen.

Men Kerstin och hennes klass

I brevet kritiserar de främst hur

institutionen har handskats med klassens förestående praktik, informationen om examensarbetet som ska skrivas i vår och bristande ledning. Klassrepresentant för H07Jmaster är Kerstin Edquist. Hon är besviken på utbildningen och får ofta en känsla av att just hennes klass trillar mellan stolarna uppe på institutionen. - Det är mycket som har känts osäkert som har gjort att man inte kunnat motivera sig, man fastnar, säger hon och fortsätter: - De kurser vi läser nu känns som tagna ur luften. De måste ju passa in i vårt program. Just nu läser wwvi till exempel academic english, som är en kurs i hur man skriver akademisk uppsats, men de flesta i klassen ska inte skriva uppsats. Så den mesta tiden har ägnats åt att ta reda på hur vi ska kunna genomföra kursen. för JMK:s masterutbildningar är Kristina Widestedt. Hon har läst det brev som klassen har överlämnat. - Vi tar till oss den kritik som är saklig och korrekt. När det gäller felaktigheter och missförstånd får vi självklart ta på oss ansvaret för bristande information.

Kerstin Edquist är klassrepresentant för H07JMaster

tycker att institutionen har gjort långt ifrån tillräckligt. Hon tycker att det vore rimligt om även masterstudenterna fick tillgång till de praktikplatser som idag är avsatta för Journalistisk Produktion. -Praktiksamrodningen har varit totalt kaos och vi har varit väldigt oroliga. Kerstin hoppas att institutionen tar till

Kristina Widestedt är studierektor för masterprogrammen på JMK

sig kritiken. Om inte annat så för kommande studenter. För egen del har hon nästan gett upp hoppet om att institutionen kommer att kunna rätta till allt som har blivit fel. - Jag tror att det är lite sent för oss att göra så mycket. Men vad gäller kommande klasser så är det ju mycket som man kan göra med organisering, koordinering, högre tempo och bättre kommunikation med andra institutioner.

Studierektor

Men med bara drygt en termin kvar

på utbildningen känner sig Kerstin ganska uppgiven. Utbildningen har långt ifrån motsvarat förväntningarna och hon känner

inte att hon har vad hon behöver för att kunna arbeta vidare med journalistiken. Och Kerstin är långt ifrån ensam om att känna besvikelse över utbildningen. Hela klassen har skrivit under brevet för att visa att de står bakom kritiken. - Det värsta är att man blir så himla omotiverad av det här. Hela vår klass är jättenere. En anledning till att jag går den här utbildningen var att bli motiverad och inspirerad. Jag känner mig understimulerad.

Fakta Masterporgrammen: På JMK ges tre olika masterprogram: - Masterprogram i Journalistik, (120 hp) - Master Course in Media and Communication Studies (60 hp) - Masterprogramme in Media and Communication Studies (120 hp)

Iran Kina Brasilien Kamerun Tyskland Israel… På JMK finns många nationaliteter. Hur är det att vara internationell student på JMK? Vilka är de? Hur klarar man kulturkrockarna? Varför vill man studera i Sverige? Femte Statsmakten har träffat studenter på JMK:s internationella masterprogram i mediekommunikation för att ta reda på detta.

– Vi är som i en bub

Från vänster: Chen Liu, Sv

De älskar Stockholm, men förvånas över den slappa stämningen på JMK. Femte Statsmakten har träffat Niloofar Niknam, Paola Sartoretto, Chen Liu och Svenja Goebel för att diskutera kulturskillnader, svenskar och JMK. De kommer bokstavligen från

världens alla hörn. Niloofar är uppvuxen i Iran, Paola kommer från Brasilien, Svenja är från Tyskland och Chen har vuxit upp i Kina. Alla har studerat journalistik eller mediekommunikation i sina hemländer. Både Niloofar och Paola har dessutom jobbat som journalister. Nu studerar de sin tredje termin på JMK:s internationella masterprogram i mediekommunikation. Vilka kulturskillnader har varit svårast för er att vänja er vid? – Första dagen på JMK hade vi Anna Roosvall och en student hojtade ”Anna…!”. Jag tyckte det lät så oartigt! Hur kunde hon säga ”Anna”? Sedan förstod jag att svenskar kan vara väldigt vänskapliga med sina lärare. Så är det inte i Iran. Där måste man alltid tilltala lärarna professor eller doktor, säger Niloofar.

Chen instämmer. Hon har också haft svårt att vänja sig vid den öppna stämningen i klassrummet. – Vi har så stor frihet i klassen. Om någon måste gå tidigare kan hon eller han bara säga det till läraren och sen gå. I Kina däremot skulle det anses väldigt oartigt. Svenja upplever den uppsluppna stämningen de andra tjejerna beskriver som ”en extrem form av artighet”.

TEXT Susanna Öste BILD Linnea Jonjons

ka artigheten handlar om en rädsla för konfrontationer. – Allt kretsar kring att undvika konfrontationer och att nå enighet. Debatten är i full gång. Det här är

ett ämne som engagerar. Tjejerna pratar intensivt, mycket, länge och i bland i mun på varandra.

– Från Tyskland är jag van vid kritik. Sådant finns inte här. Vid feedback på en uppsats till exempel så undviker man den direkta kritiken, trots att betyget kanske är dåligt. Man vill inte verka oartig på något sätt, man vågar inte kritisera.

Så hur är det att vara internationell student på JMK? – Vi är som i en bubbla! Det är helt annorlunda mot när jag pluggade in London. Här känner vi oss avskilda från allting. I London kunde jag delta i alla evenemang eftersom allt var på engelska, säger Paola.

Paola håller med, men tror att den svens-

Svenja håller med:

FAKTA Niloofar har jobbat som journalist i Teheran. Hon har en kandidatexamen i mediekommunikation från Teheran University.

bbla

venja Goebel, Niloofar Niknam, Paola Sartoretto

– Jag pluggade i USA ett tag och där kände jag mig mycket mer delaktig. I vår klass här på JMK finns inte en enda svensk, inte en enda. Tjejerna är besvikna över att de

inte läser några kurser tillsammans med de svenska studenterna. På JMK är det bara de internationella masterprogrammen som erbjuder kurser på engelska. Trots att de har gått på JMK i över ett år känner de inte några av de svenska studenterna på institutionen. – Det borde finnas några engelskspråkiga kurser på JMK som alla kan läsa. På så sätt är till exempel KTH mer internationellt orienterat, eftersom både svenska och utländska studenter läser engelskspråkiga kurser där, påpekar Svenja. Det verkar som om integrationen på JMK brister, men har det varit svårt att integrera sig i det svenska samhället? – Nej, det har varit lätt, utbrister Niloofar.

Svenja kom till Sverige för två år sedan när hennes tyska pojkvän var utbytesstudent på KTH. Har bland annat studerat en termin på Hawaii Pacific University.

”I vår klass går inte en enda svensk”

Paola har jobbat som reporter, presstalesman och PR-assistent i Brasilien. Har en masterexamen i internationell kommunikation och mänskliga rättigheter från City University i London. CHEN har en kinesisk kandidatexamen i journalistik.

Jag tycker mycket om svenskar. De är väldigt öppna för främmande kulturer och vill lära sig. Men man behöver en plats, en sfär, där man kan mötas. Allhuset är bra till exempel.

Diskussionen fortsätter och tjejerna

Svenja instämmer: – När man redan känner en svensk person är det lätt att få kontakt med andra svenskar. Gör man inte det är det betydligt svårare.

Men det finns något som förenar tjejerna och får dem på bättre humör: förtjusningen över Stockholm.

Språket

är

viktig del av integrationen. Alla tjejerna håller på att lära sig svenska. Ett par av dem kan det så bra att de läser svenska dagstidningar. Svenskar är bra på engelska och pratar det gärna, enligt tjejerna. Men det kan inte ersätta känslan av att kunna det inhemska språket, menar Paola. Det är nödvändigt att lära sig svenska för att bli en verklig del av samhället. – För mig är det en helt annan känsla nu när jag kan läsa tidningen och förstå vad som händer, säger hon.

bjuder på både ris och ros. JMK får sig en känga för alldeles för slappa regler kring deadlines och lärarnas bristfälliga feedback.

–Stockholm kommer alltid att vara en plats där jag känner mig hemma. Jag älskar verkligen Stockholm. Staden är väldigt, väldigt levande, utan att vara för mycket! ”Lagom”, haha…, tycker Svenja. Niloofar håller med, men har sitt eget sätt att se på saken: – Jag berättade för en vän att när man bor i Stockholm, eller i Sverige, kommer ens förväntningar på allt annat att gå upp. Grundtanken här är att alla människor är goda, om inte motsatsen bevisas. Människorna är så trevliga!

JMK VAR PERFEKT Han vann andrapriset i en prestigefull tävling för unga journalister hemma i Brasilien. Han fick också en artikel publicerad i Latinamerikas största tidning. Ändå tvivlar Daniel Malanski på sitt yrkesval. ” Journalister i Brasilien har det inte så bra. ” TEXT Morgan Berglund BILD Linnea Jonjons

Fein (IRA:s politiska gren) och olika kulturfestivaler blev alla tryckta i en regional morgontidning.

–

Efter

september bestämde jag mig för att jag ville bli journalist. Då ville ju nästan alla bli korrespondenter. Nu är jag inte lika säker längre, säger Daniel.

stämt mig för att åka till Irland. Inte för att jag direkt ångrar min resa, men hade jag stannat kvar i Brasilien hade jag definitivt haft ett jobb nu.

Han har börjat andra året

på JMK:s internationella mastersprogram. Han kom till Sverige med en avslutad kandidatexamen i journalistik följt av ett år på Irland i bagaget.

åkte han till Irland, för att lära sig engelska. Hans respengar gick åt fortare än förväntat och för att ha råd att stanna tog han de jobb han kunde få, bakom olika barer och diskmaskiner.

Tack vare examensarbetet

Irland började kännas

han gjorde vid Ponta Grossa Universitetet i Brasilien vann han andrapriset i en prestigefylld tävling för unga journalister. Arbetet var ett multimedialt magasin, specialiserat på kultur, döpt till Vox Magazine.

– Det dåliga var att jag fick reda på resultatet när jag be-

Efter sin kandidatexamen

som en besvikelse. Ju mer engelska han lärde sig, desto mer portugisiska glömde han och jobben han fick ta var slöseri med tid. För

att ”behålla känslan och kontakterna”, som han själv säger, började han skriva artiklar för olika brasilianska tidningar. Artiklar om Sinn

– Eftersom Irland blev som det blev, kände jag att det vore fel att åka direkt hem. Jag hade varit ett år i Europa, utan att ha åstadkommit någonting alls. Jag bestämde mig för att ta min master i Europa. JMK var perfekt, lektioner på engelska och ingen som helst terminsavgift. Nästan för bra för att vara sant. Efter flytten till Sverige

fortsatte Daniel att skriva och fick även en artikel publicerad i Latinamerikas största tidning Folha de Sao Paulo.

Men just nu är det mest

studierna som tar upp hans tid. Efter dessas slut bär det, med största sannolikhet, hem för en heltidstjänst inom journalistiken. Fram tills 28 års ålder har man möjlighet att få praktikplats på tidningar i Brasilien, något han planerar att göra. Men alltför optimistisk låter han

inte, när Femte Statsmakten frågar om framtiden inom journalistiken. – Journalister i Brasilien har det inte så bra. Det finns en enorm konkurrens och lönen är inte något vidare. Sedan ägs tidningarna av endera stadens borgmästare eller den lokala starke mannen. Så tyvärr finns det en oskriven regel om censur. Drömmen är fortfarande utrikeskorrespondent. Men vad som händer får jag helt enkelt se.

FAKTA NAMN: Daniel de Souza Malanski ÅLDER: 26 BOR: Lappis UPPVÄXT: Curitiba, Brasilien KOM TILL SVERIGE: Våren 2007 BÄST MED SVERIGE: Folkhemskonceptet VÄRST MED SVERIGE: Bristen på ljus SAKNAR MEST: Vädret och människornas spontanitet.

Förväntningarna förbyttes till

ORO En livvakt, filmproducent och journalist vars motto i livet är att utforska världen. Sawideh Hajinejad från Iran vill jobba i USA eller Australien. Men den första resan ut i världen tog henne till JMK. TEXT och BILD Hanna Widell

Sawideh, eller som hon

även kallas, Mona, berättar med självsäker ton om sina upplevelser och förväntningar innan flytten till Sverige. – Det är genom mina vänner som jag har fått tips om att studera här på JMK. Det var inte bara hennes

breda kontaktnät och vänskapskrets i Sverige som fick henne att bestämma sig för att komma hit. Också ekonomin hade stor betydelse. I Sverige är det ju gratis att studera. Mona är uppvuxen i Iran

där hon vid åtta års ålder upptäckte sin passion för att skriva. Då visste hon att det var journalist hon ville bli. Efter gymnasietiden sökte hon direkt till masterprogrammet i kommunikation i hemstaden Teheran. Under sina fyra

år på universitetet producerade hon film och jobbade som livvakt. I 18 månader arbetade hon också extra på tidningen Hamshari, en av Irans största veckotidningar.

Tipsen från tidigare

studenter gjorde att Mona hade höga förväntningar på Sverige, människorna och framförallt JMK. De höga förväntningarna avdankades när Mona fick ett brev där det stod att det internationella masterprogram i mediekommunikation hon antagits till inte skulle starta. Det var en och en halv

månad efter att hon fått antagningsbrevet från JMK. Flygbiljetten var redan bokad. Förväntningarna omvandlades till oro för avresan till Sverige. Hur skulle detta lösas? – Genom Anja Hirdman. Hon har varit väldigt hjälpsam och ordnade så att jag inte kände mig stressad. Men lösningen blev inte

den bästa. Den första kursen på en helt ny utbildning, i ett helt nytt land, med helt främmande människor, startade på distans.

– Första tiden har varit lite rörig. Men alla lärare på skolan är väldigt hjälpsamma.

Mona

berättar vidare om den stora kulturskillnaden mellan Iran och Sverige, då iranier är mer öppna än svenskar. Hon menar att det svenska samhället är mer individorienterat med fokus på den enskilda individen.

– Även fast kulturskillnaden är stor och hemlängtan stundtals gör sig påmind, trivs jag mycket bra. Det är med styrka i rösten

som Mona berättar om sina drömmar och mål i livet. Hon menar att utlandserfarenheten hjälper henne att forma henne till den hon är. – Mitt motto i livet är att utforska världen och få nya erfarenheter, det här är ett steg på vägen, säger hon. – Jag vill gärna flytta till USA

eller Australien och jobba som journalist. Men det viktigaste är: – Att bli hörd, ha en röst. Men framförallt få verklig förståelse för olika kulturer i världen.

FAKTA NAMN: Sawideh Hajinejad ÅLDER: 23 BOR: Hässelby UPPVÄXT: Teheran, Iran KOM TILL SVERIGE: För två månader sedan. BÄST MED SVERIGE: Folk dömer inte människor efter nationalitet, språk eller religion. VÄRST MED SVERIGE: Jag är ju ny här, så jag vet inte. Men jag tror att det är lättare att skaffa sig vänner i Iran. SAKNAR MEST: Familjen, vännerna och att umgås.

”Konkurrensen i Kina är

STENHÅRD” Det kinesiska kommunistpartiet rekryterar de mest framstående studenterna. Chen Liu värvades när hon studerade journalistik och engelska parallellt. – Jag gick endast med för att öka chanserna till en bra anställning.

TEXT Susanna Öste BILD Linnea Jonjons

inte tyckte att hennes två kandidatexamina var fina nog. Pojkvännen lyckades övertala henne att fortsätta studera och ta en masterexamen. Att studera journalistik

i Kina är inte riktigt som att studera journalistik i Sverige. – Vi fick främst träning i det praktiska, professionella arbetet, som redigering och fotografering. I undervisningen näm-

ndes det inte uttryckligen vad man fick och inte fick skriva om. Det var underförstått att det fanns ämnen som aldrig skulle beröras. Att gå emot regimen var uteslutet. – En del lärare gav oss råd. Men vi förväntades känna på oss vad vi kunde och inte kunde skriva. Vi skulle vara smarta. Chen, eller, Vanessa som

hon kallar sig i Sverige, har gått på JMK:s internationella masterprogram i mediekom-

munikation sedan hösten 2007. Hon växte upp i den nordcentrala provinsen Shaanxi. På universitetet studerade hon först vetenskaplig engelska. Sedan sökte hon till journalistutbildningen eftersom hon var intresserad av fotografi.

– Jag tror att jag var för svag. Jag respekterade min pojkvän för mycket. Här i Sverige är kvinnor väldigt självständiga. De tillhör inte någon och har likvärdiga rättigheter, men så kände jag inte i Kina. Jag gillar nog friheten i Sverige.

Chen blev en toppstudent

Drömmen var att studera

och kommunistpartiet intresserade sig för hennes utmärkta studieresultat. Att vara medlem i partiet är en fördel på den hårda kinesiska arbetsmarknaden.

i USA. De amerikanska universitetens höga terminsavgifter satte stopp för det. Europa var betydligt billigare. Till slut hamnade hon på JMK.

– I Kina är konkurrensen om jobben stenhård. Det är grymt, man måste vara överlägsen, annars har man inte en chans, förklarar Chen.

– Jag ville förbättra mitt teoretiska kunnande och kunskapen om utländsk journalistik. Jag ville också vidga min syn mot världen, säger Chen.

Att hon kom till Sverige

Idag är hon tillsammans

var mest en slump. Hon träffade en kille vars föräldrar

med en svensk kille och står inför sitt livs val. Till våren

tar hon sin examen. Om hon då åker hem till Kina eller stannar hos pojkvännen, det vet hon inte. Språket har stor betydelse

för hennes val. Chen håller på och lär sig svenska, men det har gått trögt. Och ingen svenska, inget jobb.

– Jag vet inte om jag vill stanna i Sverige. Jag känner mig värdelös här. Jag kom ju inte hit bara för att ta en examen och sedan bli arbetslös, förklarar hon.

FAKTA NAMN: Chen Liu ÅLDER: 25 BOR: Kungshamra. UPPVÄXT: Xi’an, Kina KOM TILL SVERIGE: Augusti 2007 BÄST MED SVERIGE: Svenska pojkvännen VÄRST MED SVERIGE: Kylan SAKNAR MEST: Maten

”I Sverige känner jag mig hemma” I Iran var hon toppstudent och en lovande dokumentärregissör. Nu har hon lämnat hemlandet bakom sig och siktar på doktorandtjänst i Sverige. – Här känner jag mig hemma. I Iran var jag som en främling, säger Aida Faiz. TEXT Susanna Öste BILD Linnea Jonjons

Hon

är lågmäld och försynt och pratar hellre om innehållet i sina filmer och studier, än om sig själv och sina framgångar. Aida

har

diger meritlista. Förutom absoluta toppresultat på de svåra iranska antagningsproven till universitetet har hon två examina; en kandidatexamen i filmregi och en masterexamen i dramatisk litteratur. Direkt efter sin masterexamen sommaren 2007 bar det av till Stockholm och den internationella masterkursen i mediekommunikation på JMK. En anledning till att hon

valde Stockholms universitet var dess höga internationella ranking. – Jag valde Sverige som land därför att en av mina lärare på Teherans universitet hade tagit sin examen vid ett nordigt universitet och berättat för mig om samhället, människorna och de bra universiteten.

– Jag studerar för att lära mig mer om de ämnen jag vill göra filmer om, förklarar hon. Till dessa hör historia,

mytologi och antropologi. Aida är uppvuxen i Teheran, i en familj som läste och studerade. Under sin studietid i Iran intresserade hon sig för dokumentärer. Hon skrev manus och regisserade kortare filmer som utspelade sig i antika persiska miljöer. Ett par av dem belönades med hedersutmärkelser på flera iranska och utländska filmfestivaler. Aida

ler

när

filmerna kommer på tal. Hon berättar mycket och gärna om dem, men vill tona ner framgångarna. – Jag har valt att syssla med ett väldigt smalt område. Dokumentärer har en mycket liten publik i Iran. Enda sättet att få publik är genom festivaler och genom vänner och bekanta. TV är inte ett självklart

medium. Eftersom den iranska televisionen är statskontrollerad ställs det särskilda krav på de filmer som visas. Religion och tradition är stommen i det iranska samhället. Det är en av anledningarna till att hennes filmer istället utspelar sig i antika och mytologiska miljöer. – Det finns redan många som gör dokumentärer inom religion och tradition. Fg Jag ville göra något annorlunda. Om jag ska göra dokumentärer kommer de att handla om kultur och historia. För tillfället har hon

inga planer på att återvända till Iran. Studierna på JMK har öppnat nya fönster. Hon vill stanna kvar i Sverige och siktar på en doktorandtjänst. Avhandlingen ska i så fall

handla om demokrati; vilken roll medierna spelar i att lära ut demokrati. – Jag gillar de nordiska länderna eftersom jag tycker att atmosfären är väldigt fridfull. De har en fredlig hållning till sitt folk och till andra länder. Det tycker jag är intressant, säger Aida.

FAKTA NAMN: Aida Faiz Jafari ÅLDER: 27 BOR: Stockholm UPPVÄXT: Teheran, Iran KOM TILL SVERIGE: Augusti 2007 BÄST MED SVERIGE: Demokrati VÄRST MED SVERIGE: Den korta sommaren SAKNAR MEST: Frukt, mina böcker, mina föräldrar

50 REPORTAGE //

Ur en annan vinkel För många som går en utbildning på JMK är det slutgiltiga målet att bli journalist. Men det finns andra vägar att utforska, där JMK:s utbildning ändå kan komma till användning. TEXT Karin Moberg hade en framtidsvision om att jobba som populärkulturjournalist. Han började därför MKV-utbildningen på JMK våren 2004 och läste till och med c-kursen. När han väl avslutat grundutbildningen hade journalistdrömmarna avtagit. Då han inte heller ville forska i journalistik valde han att inte fortsätta utbildningen. Oscar Poulsen

har han precis levererat det sista numret av nystartade fotomagasinet ”Vidvinkel magazine” till rätt butik. Han är spänd och nervös inför uppstartandet och hoppas såklart att så många nummer som möjligt säljs. Vidvinkel Magazine är ett konstfoto-magasin startat av Oscar och kollegan Samuel Lind. Fokus ligger på ungt och samtida svenskt foto. Första numret är 120 sidor och innehåller bilder från 25 fotografer i åldrarna 20-33 år. När vi träffas

Vidvinkel startade som en Internetsida, en plats för unga

och oetablerade fotografer att visa upp sig på. Då det finns ett flertal lovande fotografer i Sverige ville Vidvinkel visa upp några av dem. – Vi ville plocka ur några russin ur fotokakan. Oscar och Samuel har sedan uppstartandet av sajten även

startat en Facebook–grupp och arrangerat ett antal utställningar. För ett halvår sedan väcktes idén att de skulle starta en tidning.

närvarande och trovärdig. och alla utgifter är bekostade ur egen ficka, med viss sponsring på papper, tryck och leverans. Målet är att kunna fortsätta jobba med sponsorer för att slippa reklam. – Men skulle Canon höra av sig och erbjuda 50 000 för en annons skulle det nog vara svårt att säga nej. Tidningen är helt fri från annonser

inte har någon reklam ser den nästan ut som en fotobok. – Bilderna vi har passar bäst att titta på för nöjes skull snarare än till reklam, mode eller nyheter. Oscar ser dock svårigheter med att få folk att betala för kultur, oavsett vilken typ det är. – Många ser nog tillbaka på sin skoltid och ser det som en gratis nödvändighet att gå på museum och sådant, det var något man gjorde för att man var tvungen och inte för att man ville. Idag är folk är beredda att lägga 140 kronor på en hamburgertallrik men inte på kultur. Tack vare att tidningen

Nu hoppas de kunna sälja så många exemplar som möj-

ligt, så att de slipper betala även nästa nummer ur egen ficka. – Den är kanske dyr jämfört med VeckoRevyn men billig jämfört med en fotobok. Det är en fin produkt gjord av kärlek och pengar.

De har båda gått grundkursen i MKV, men Samuel på

Södertörns högskola. Oscar ser sin utbildning på JMK som allt annat än bortkastad. – Jag har fått användning av massa grejer jag lärde mig. C-uppsatsen han skrev byggde på kvalitetsdistinktioner i populärkultur, och han tycker att utbildningen har lärt honom att se vad som är bra respektive dåligt. Men han påpekar också att allt är väldigt subjektivt och beror på hur man tolkar det. – Våra bilder hamnar lätt i det som kan uppfattas som lågkultur. De är inte elitistiska på något sätt men inget behöver vara bättre än något annat. på sajten eller i tidningen, så länge Oscar och Samuel tycker om vad de ser. Oscar anser att det finns mycket olika saker som gör en bild intressant. Huvudsaken är att den ”vibrerar”, att den sticker ut från mängden. – Det kan vara en blick man annars inte hinner uppfatta. Motivet kan vara vad som helst så länge bilden känns personlig, Vem som helst kan få sina bilder publicerade

Oscar Poulsen och Samuel Lind släpper fotomagasinet Vidvinkel.

FOTO: Jesper Ulvelius, Samuel Lind, Oscar Poulsen, Erika Svensson, Jenny Kristina Nilsson

52 KRÖNIKA //

Den könsneutrala äktenskapsbalken

Kan kungen och drottningen nästa gång bli drottningen och drottningen? Varken hovet eller regeringen vill reda ut den kontroversiella frågan om hur successionsordningen påverkas av en framtida könsneutral äktenskapslag. År 1979 beslutade riksdagen att kungafamiljens förstfödda – även om det råkade vara en prinsessa – skulle kunna ärva Sveriges tron. Samma år upphävde Socialstyrelsen sjukdomsklassifikationen av homosexualitet. Så när nu flator och bögar varit friskförklarade i snart 30 år kanske det första queera kungaparet i världen är en möjlighet? Äktenskapsbalken kommer möjligtvis inom en snar framtid att könsneutraliseras och Sveriges befolkning blir fria att äkta varandra i rosa-rosa och blå-blå relationer. Men hur förhåller sig landets äldsta grundlag till detta? Tillåter successionsordningen woman-on-woman och man-on-man action? Och vad tycker hovet och kungafamiljen själv? Successionsordningen reglerar den svenska tronföljden. Till exempel gör den gällande att en tronarvinge måste bekänna sig till luthersk-evangelisk tro, annars förloras rätten till tronen. Och så måste statschefen (det vill säga kungen) och regeringen godkänna valet av hustru/make. - Men om kungen godkänt giftermålet ska det hemskt mycket till för att regeringen ska motsäga sig tronarvingens gemål, principiellt handlar det då om formalia, säger ämnesråd Katrin Hollunger på justitiedepartementet. Tronarvingen är fri att äkta efter fritt hjärta men kan bara bli regent om ovanstående instanser godkänt giftermålet. Om däremot tronen ärvs innan det blivit aktuellt med äktenskap för tronarvingen behövs inget godkännande av regeringen: en drottning eller kung är fri att gifta sig med vem hon eller han vill.

Successionsordningen ändrades alltså 1979 och tog ett steg mot jämställdhet. Hade inget ändrats och prins Carl Philip ärvt tronen och gift sig heterosexuellt så hade hans hustru enligt nuvarande praxis blivit drottning av Sverige. När nu istället kronprinsessan ärver tronen, och om även hon antas gifta sig straight, vad får hennes make för titel? - Det står inte i lagen att kronprinsessans gemål inte blir kung. Titlarna är inte reglerade av successionsordningen utan det är kungen som bestämmer över det, säger Katrin Hollunger. Åsa Gunnarsson, som är anställd på hovet, intygar detta. Kronprinsessan Viktoria är sedan länge tillsammans med gymägaren Daniel Westling. Men hon har aldrig offentligt definierat sina sexuella preferenser, varför det inte går att fastslå huruvida hon är bi- eller heterosexuell. Så rent hypotetiskt kanske hon kommer att lämna Daniel och bli kär i och vilja gifta sig med en kvinna. Hur regeringen skulle ställa sig till detta vill inte Katrin Hollunger uttala sig om utan hänvisar till justitieministerns pressekreterare. Men varken Jeanette Mattson, justitieministerns pressassistent, eller Edvard Unsgaard, statsministerns pressansvarige, kan svara på detta utan bollar frågan vidare in i regeringen. Efter några dagars betänketid svarar kansliråd Torbjörn Malm. Han förklarar att den lagrådsremiss om äktenskapsoch partnerskapsutredningen som just nu förbereds på justitiedepartementet inte omnämner Sveriges tronföljd eller kungafamiljens titlar. Dessutom lämnar inte regeringen några förhandsbesked om hur de skulle bemöta ett eventuellt samkönat regentpar. Från hovet kommer samma svar: de vägrar att bemöta frågan om samkönade relationer på slottet.

Hannes Fossbo hannes.fossbo@femtestatsmakten.se

ILLUSTRATION Tove Dåderman

”Byt namn! och andra sätt att lyckas som journalist” Av. Anders Rydell och Klas Ekman TEXT Johannes Edmark BILD Martin Vallin & Atlas Förlag

och den slagkraftiga titeln, ser jag den amerikanska självhjälpskulturen breda ut sig även i Sverige. I boken ”Byt namn!” redogör Anders Rydell och Klas Ekman för hur aspirerande journalister ska bli roliga och belästa - och rolig, det är den. Kvickt språk, en nypa matnyttiga tips och smågulliga anekdoter i form av barndomska karriärdrömmar. Rydell och Ekman har skrivit en lättsam guide till hur du bäst blir... just det, Rydell eller Ekman. Med ett pastellrosa omslag

Överlag är det kul att

befinna sig bland dessa två journalister. Vem visste till exempel att Anders Rydell ljög sig till praktikplatsen på Bon, som sedan ledde till en redaktörspost? Eller att Klas Ekman vikarierat för Ebba von Sydow på Expressens fredagsbilaga? Men den blir aldrig mer än bara rolig. Boken varvar tips av typen ”Bygg ett tilltalande CV”, till mer komiska inslag som ”Erövra högre status”. Jag tycker däremot att det är synd när en av mina favoritjournalister Rydell tipsar mig om att jag kan - precis som han gjorde - ljuga mig till ett journalistjobb. Jag tycker också att det är synd när journalistjobbet åter blir ett yrke där utbildning endast är högskolepoäng och ingen betydande merit. Det som till slut ändå räknas, är när journalisten hamnar på flest vimmelbilder. lättläst kvällsläsning, som mest handlar om två journalister vilka råkade bli namnkunniga. Däremot kan jag se tjusningen i att ta boken från hyllan, slå upp den och åter läsa om vilken sida i väskdebatten jag skulle ha tagit för att bäst lyckas som journalist. Det är nog bara att börja vänja sig, ”Byt namn!” är bara en i raden av karriärsböcker som håller på att ta fäste. Sammanfattningsvis är det

Jag undrar, är self help-lit vår nya chic lit?

54 KRÖNIKA //

Morgonstund har… ägg under sulan?

Väckarklockan ringer och i hela femton minuter ligger jag där i sängen och drar mig. Känner att det är en bra dag jag har vaknat till. Jag glider i mina tofflor och drar på mig en grå och sliten morgonrock, för stunden har jag ett enda mål; kaffe! Det för korridoren gemensamma köket ligger mitt emot mitt studentrum vilket ibland kan ses som praktiskt. Vad som kan ses som mindre praktiskt och som ett smärre mysterium är att SSSB inte byggde pentryn i studentlägenheterna. Som student betalar man ju ett så fantastiskt överpris för de halvt sunkiga 17 kvadraten att ett litet pentry är det minsta man kan begära.

Med den rykande hägringen av en god kopp kaffe som kittlar mina sinnen stiger jag in i köket och tar sikte mot kylskåpet, när plötsligt något avskyvärt inträffar. Jag vet att det redan är för sent när jag sätter ner foten och känner hur någonting smulas sönder under min högra toffla. Det ruttnande, illaluktande och krossade ägget som ligger under min fot får mig att känna mig som småpojken som fått veckopengen stulen. För hand plockar jag upp de krossade bitarna av äggskal (de kan verkligen bli små!). Mina av ägg dränkta (nåja) tofflor hamnar i botten av soptunnan. Lika bra att torka av bänkarna när jag ändå är i farten. Knappt har jag hunnit bli klar innan jag inser att klockan börjar bli sen. Skyndsamt går jag tillbaka till lägenheten, drar på mig i mina jeans och en tröja. Packar skolväskan, kollar återigen klockan och börjar så smått inse det oundvikliga. Jag kommer varken hinna dricka kaffe eller lusläsa DN som planerat. Den följande skoldagen blev en smärre katastrof där jag varken kunde koncentrera mig på föreläsningen eller ens njuta av min alldeles för sena kopp kaffe. Jag kunde helt enkelt inte släppa min sammandrabbning med det ruttna ägget. Med detta sagt vill jag uppmana min hyresvärd att ta sitt förnuft till fånga. Med tanke på att det är 20 personer som delar ett kök är det inte konstigt att det blir ofräscht i tid och otid. SSSB, snälla sluta bygga skräplägenheter och tänk på att studenter är också människor!

Dante Thomsen dante.thomsen@femtestatsmakten.se

TEXT Karin Moberg BILD Carolina Palmqvist

KA L E N D AR I E Utställningar Kulturhuset Nan Goldin 6 september - 7 december Ann Eringstam: Story Line 8 november - 22 mars 2009 Nuevas historias – samtida spanskt fotografi 4 oktober - 25 januari 2009 Efter haveriet eller istället för? 22 november - 21 december Julia Peirone: Golden me 27 november - 8 februari 2009 Stranger-utställning 5 december - 11 januari 2009 Mikael Lundberg: Reflexion 17 oktober - 29 mars 2009 Naturhistoriska Riksmuseet 4½ Miljarder år Den mänskliga resan Den sinnrika människan Liv i vatten Livets mångfald Natur i Sverige Polartrakterna Rainbow Animals Skatter från jordens inre Uppdrag:KLIMAT Moderna Museet Tid & Plats: Los Angeles 1957-1968 4 oktober 2008 - 6 janauri 2009 Max Ernst. Dröm och revolution 20 september 2008 - 11 januari 2009 Nationalmuseum Lura Ögat t.o.m 11 januari Den moderna formen Formen i Sverige

Teater Stadsteatern Klara Soppteater Krig och fred Tre systrar Kärleksköparen – Fröding naked Arsenik och gamla spetsar Anne Franks dagbok Nathan den vise Den allvarsamma leken Soffan – Seminarier Sagan om den lilla farbrorn Kvinnornas hämnd Cabaret Petra von Kants bittra tårar Fem gånger Gud Gabriel Vildanden

Dramaten Hamlet Drottningens juvelsmycke Onkel Vanja Små äktenskapliga brott Bernardas hus Den fule Den ömhet jag är värd Upp i sadeln! Love och cirkusfåglarna Kung Ubu

kONSERTER 20 November Alberto Pinton Quintet, Fasching 21 November Nina Ramsby Ludvig Berghe Trio, Fasching 22 November Julkonsert Sånger för livet, Globen DIO - Distraught Overlord, KLUBBEN LAMBCHOP, BERNS SALONGER Mofeta & Jerre med Spiderdogs, Fasching 23 November The Unholy Alliance, Hovet Bo Kaspers Orkester, Cirkus (även 24/11) The Hits of The Sixties!, Rival Scott Hamilton Scandinavian..., Fasching LITTLE RICHARD, BERNS SALONGER 24 November Brus Trio, Fasching THE ROOTS, BERNS SALONGER 25 November BLACK LABEL SOCIETY, BERNS SALONGER Kathleen Edwards, Debaser - Slussen Lars Ekman Kvartett, Fasching 26 November After Work - Pygmé Jazz Band, Fasching The Soundtrack of Our Lives, Cirkus THE TING TINGS, BERNS SALONGER 27 November Håkan Broström s New Places..., Fasching 28 November Harriet Tubman (USA), Fasching 29 November Mustasch, Arenan / Fryshuset Light of Day ft Jesse Malin mf, BERNS SALONGER Jazzkamikaze (DK), Fasching Elza Soares, BERNS SALONGER 30 November

Vocal Vikings Julkonsert, Cirkus Elvis Forever, Rival

Timbuktu & Damn, BERNS SALONGER

1 December Manhattan Transfer, Cirkus Country & Eastern Christmas..., Fasching

14 December Vince Neil (of Mötley Crüe), Arenan / Fryshuset Yael Naim, BERNS SALONGER

2 December LENA + ORUP, Cirkus (även 3/12) Fucked Up, Debaser - Slussen Bullet For My Valentine, Arenan / Fryshuset

15 December ANGELS IN HARLEM, NALENSTORA SALEN

3 December Carl Orrje s cup of tea, Fasching 4 December Elton John - The Red Piano, Globen Amparo & Lakitty, Fasching 5 December Afasi & Filthy, Fasching Süperstar Orkestar-Balkan Beat, Fasching 6 December Ronnies Room, Fasching Rolf Wikström, Fasching 7 December Less Than Jake, KLUBBEN Chick Singer Night, Fasching Biohazard, Debaser - Slussen Gary Louris & Mark Olson, BERNS SALONGER 8 December N*E*R*D, Cirkus The Game, KLUBBEN Anna Ternheim, Orionteatern Chris Potter Underground (USA), Fasching 9 December Meloscope, Fasching 10 December After Work-Good Morning Blues, Fasching Alter Bridge, Arenan / Fryshuset Soilwork, Debaser Medis Maria Möller Show, Cirkus Jungle Brothers Soundsystem, BERNS SALONGER 11 December Carin Lundin, Fasching 12 December Idol Final, Globen The Rock n Soul Experience, Playhouse Teater (även 13,14/12) HOFFMAESTRO & CHRAA, BERNS SALONGER Millencolin + support, Arenan / Fryshuset 13 December Motörhead, Hovet

16 December Whitesnake, Hovet 17 December OPETH, Debaser Medis Eldkvarn, BERNS SALONGER 18 December PETER JÖBACK - EN JULKONSERT, Globen 20 December Carola - Jul i Betlehem, Cirkus 21 December ERIC GADD, BERNS

På Bio 21 November Madagaskar 2 Twilight 28 November De ofrivilliga En tomtesaga Happy-Go-Lucky Sex drive 5 December Body of lies Die Welle My Best Friends Girl Rachel getting married Vi hade i alla fall tur med vädret igen 12 December Livet från den andra sidan RocknRolla The day the earth stood still 17 December En liten julsaga 19 December The Duchess Lasse-Majas detektivbyrå Mellan väggarna 25 December Allt flyter Australia Chihuahuan från Beverly Hills Yes Man