Femte Statsmakten no. 1 2010 by Patrik Lythell

Femte Statsmakten 1

#1.2010

#1.2010 www.femtestatsmakten.se

Ledare 3 Matilda Lann Tema: Kriminaljournalistik 4 Olof Adlercreautz Journalistens källa är polisens läcka 6 Jacob Sjölin Krönika: Kriminellt ointresse med undantag 7 Rebecka Ljung Mord och sexbrott lönar sig 8 Yvonne Rogell Med brott i fokus 9 Niki Malouppas Ester Pollack - expert på brottsjournalistik 10 Johanna Norrlin Hallå där Elisabet Åberg 11 Leonard Goldberg Så hanteras hot mot journalister 12 Julia Brynolfsson Namnpublicering 13 Lina Fröding Profilen: Gellert Tamas 14 Sebastian Mattsson

Kårmöte lockade nya JMK:are 22 Johan Edström En fördomsfull journalistik 23 Maria Westerlund Felbehandling av källor kan ge fängelse 24 Björn Sand En dag med Anja Hirdman 27 Jessica Stensell Ingen PR på Medieproduktion 30 Henrik Nygren Krönika: Första dagen på JMK 31 Björn Sand Espinosas snabba succé 34 Lisa Berlin Jens Lapidus tappar tråden 36 Max Pröckl Nyheter i korthet 38 Minna Korsgren FS debatt 39 I nästa nummer 40

LEDARE //

“Snö, is och kyla” Jag säger “snö, is och kyla”, för att citera en kursare. I år fick vi vintern som vi har tjatat om i flera år. Jag kan checka av diverse relaterade aktiviteter; åkt pulka – en gång, skridskor – en gång, slickat på en lyktstolpe och fastnat – två gånger, halkat på isfläck som orsakat häftigt blåmärke – en gång. Ja ett tag var det kul, men nu räcker det. Hinner knappt tänka tanken förrän det slår om till plusgrader och bildas ett hav av vattenpölar. Mina redan läckande läderstövlar slår bakut. Var är mina rosa gummistövlar med blommor på, som absolut inte matchar någonting annat än barbierosa, men är helt fantastiska ändå? Var är de när man behöver dem? Snö, is och kyla har även drabbat kåren. Beslutet är taget, vi blir en del av Stockholms universitets studentkår, Sus. Vad det i praktiken kommer att innebära verkar det inte vara någon som vet. Men vi är vana vid att sköta oss själva, lite mindre, lite bättre, lite mer elit. Vi JMK:are vill vara speciella helt enkelt. Nu ska vi

plötsligt ingå i något större och dela allt med 30 000 andra studenter. Klart att vi vänder taggarna utåt. Men är det verkligen så illa? Kanske medför det något bra också. En granskning av vad som faktiskt händer kommer i nummer 2, så håll ut. Hur det än blir så kommer Femte Statsmakten förbli JMK-studenternas egen tidning. Så länge det finns engagerade studenter så är det möjligt. Och det finns det – det visade sig inte minst vid första nyhetsmötet. Uppslutningen var enorm och vi har fler skribenter och redigerare än någonsin. Så hjärtligt välkomna alla nya! Det här numret dedikerar vi kriminajournalistiken, läs mer om det på nästa uppslag. Nu alla nya och gamla läsare önskar jag er en trevlig läsning!

MATILDA LANN Chefredaktör & ansvarig utgivare matilda.lann@femtestatsmakten.se

FEMTE STATSMAKTEN är studentkåren vid JMK:s studenttidning. Den ges ut av studentkåren men fungerar som en fristående enhet som granskar kårens verksamhet och Institutionen för journalistik, media och kommunikation. Innehållet i tidningen präglas av dess målgrupp, vilken främst är studenterna på JMK. Femte statsmakten syftar också till att fungera som en plattform för blivande journalister som vill skaffa sig praktisk erfarenhet. Alla som läser på JMK och är medlem i studentkåren vid JMK får engagera sig i Femte Statsmakten.

MEDVERKANDE I DETTA NUMMER Chefredaktör och ansvarig utgivare Redigeringschef och redaktör Redaktör Redaktör Redaktör Redaktör Redaktör Redaktör Redaktör Webbredaktör

Matilda Lann Caroline Åkerlund Dante Thomsen Frida Sandgren Malin Österberg Minna Korsgren Sara Steinholtz Sparby Olof Adlercreutz Sebastian Mattsson Patrik Lythell

VILL DU KONTAKTA NÅGON I REDAKTIONEN? Skriv då till: förnamn.efternamn@femtestatsmakten.se

TEXT: Olof Adlercreutz, Lina Fröding, Rebecka Ljung, Yvonne

Rogell, Niki Mallouppas, Johanna Norrlin, Jakob Sjölin, Leonard Goldberg, Sebastian Mattsson, Johan Edström, Maria Vesterlund, Peter Dovärn, Henrik Nygren, Julia Brynolfsson, Ella Rudberg, Jessica Stensell, Björn Sand, Caroline Nilsson, Lisa Berlin, Max Pröckl, Minna Korsgren FOTO: Jacob Sjölin, Karl Persson, Björn Lockström, Kristina

Olander, Lina Fröding, Sofie Jacobsson, Peter Dovärn, Jessica Stensell, Henrik Nygren, Tania Marti, Caroline Nilsson, Lisa Berlin, Mattias Edvall, Linus Hallsénius ILLUSTRATION: Elina Borg Björnström REDIGERING: Caroline Åkerlund, Matilda Lann, Joanna Da-

vis, Yvonne Rogell, Malin Österberg, Dante Thomsen, Matilda Shayn, Malin Brunelius, Olof Adlercreutz, Kristina Olander, Björn Sand, Jessica Stensell, Rebecka Ljung, Minna Korsgren, Jacob Sjölin

Tema:

Kriminaljournalistik

TEXT Olof Adlercreutz ILLUSTRATION Elina Borg Björnström

Under hösten 2009 så genomfördes det spektakulära helikopterrånet mot värdecentralen i Västberga. Helt plötsligt var det överallt på nyheterna och den givna snackisen vart man än vände sig. Det blev klart att rånarna hade skrivit historia. Men om vad? Hur skilde sig de här rånarna från brutala värdetransportrånare?

ligheten ser annorlunda ut idag. Även polisens kontakt med medierna har ändrats vilket vi har kikat lite närmare på.

Femte Statsmakten backar inte för något och har såklart även synat mediernas roll inom kriminaljournalistik. Hur långt får man egentligen gå när man hänger ut personer redan innan domar avkunDet för oss in på vad det är inom kriminaljourna- nats? Var ligger avvägningen när man vill tillgodose listik som lockar och fängslar. Det måste ju finnas allmänhetens intresse och samtidigt hålla en god en anledning till att Hasse Aro och Leif GW lockar pressetik? 700 000 svenskar att sätta sig framför Efterlyst. Det primala förfarandet i att ställa sig över lagen är lätt Vi har också lyckats styra upp ett samtal med Gelatt fascineras av. Sedan finns såklart poliserna som lert Tamas, som bland annat har skrivit boken Lajobbar mot detta och till sist de som tittar på och sermannen. Till sist stoltserar vi med en intervju kommenterar. Vi tänkte vara de som tittar på och med JMK:s egna Ester Pollack som forskar i just kommenterar. vad som är ”grejen” med kriminaljournalistik. När vi nu gått från konstaplar till polisassistenter Mycket nöje! och bovar till kriminella, skvallrar det om att brotts-

Läs på temat Profilen: Gellert Tamas Journalistens källa är polisens läcka Mord och sexbrott lönar sig Med brott i fokus Ester Pollack - expert på brottsjournalistik Namnpublicering - allmänintresse eller kränkning? Kartellen - brottslingar eller hjältar? Ett liv som kriminell

Lagens förlängda arm greppar efter de idoliserade helikopterrånarna

Journalistens källa är polisens läcka

Misshandlade, avrättade och brända. En anonym poliskälla gav Aftonbladet en egen detaljerad story om dubbelmordet i Halland den 23 januari. Men källor på insidan ställer relationen mellan journalister och polisen på sin spets. TEXT & FOTO Jacob Sjölin Medietrycket gentemot polisen är stort. Brottsjournalistiken utgör en stor del av den samlade pressens nyhetsrapportering. Lokala polisbefäl jagas dagligen av nyhetstörstande journalister.

de har sett fel och hör därför inte av sig. Gärningsmännen ska inte heller veta allt vi gör. Som polis är man rädd om materialet, därför tycker man det är förjävligt när någon läcker, säger Ståhl.

– Lokalpressen är mer på än de stora tidningarna. De är nyfikna och ställer rätt följdfrågor. Kvällspressen vill bara ha sin grej så snabbt som möjligt, säger Peter Ståhl, mångårig utredare vid Södertäljepolisen.

NU SPELAR POLISENS åsikter juridiskt

sett ingen roll. Meddelarfriheten är grundlagsskyddad. – Vi får inte ens fråga efter källan, även om man ibland skulle vilja det. Men samhället ska vara rättssäkert, säger Ståhl.

DEN EGNA KÄLLAN blir allt värdefullare

för journalisten och redaktionen. En bra ingång vid sidan av de officiella kanalerna bäddar för exklusiva nyheter. Men det som för journalisten är värdefull information ses ofta som ovälkomna läckor inom polisen. – Man blir förbannad när någon läcker. Att poliser läcker vid sidan förstör utredningar och det är viktigt för rättssäkerheten att utredningarna fungerar, säger Peter Ståhl. Efter att ha varit utredare under större delen av sin 45-åriga karriär har han sett många uppgifter sippra ut i media – och följderna av det. – Det är viktigt att det inte kommer ut felaktiga uppgifter. Vittnen kan tro att

Trots meddelarskyddet är de anonyma källorna inte alltid okända inom poliskåren. Carl-Johan Ahlström, vid Stockholms beridna polis, berättar att en tidigare chef hade full koll på vilka som läckte till media. De andra poliserna uppmanades att inte dela med sig av känslig information. – Man förebyggde läckor. Då behövde man inte fråga efteråt. Det har jag aldrig varit med om att någon gjort. Där kan jag känna att källskyddet är en stor trygghet, säger han. Finns det olika benägenhet i poliskåren att tipsa media?

– Poliser pratar, men de flesta läckor kommer nog från poliser som inte är direkt involverade. Sådana vars arbete inte påver-

kas direkt. Bland polis på gatan är lojaliteten mot gruppen större än mot det allmänna. Det är ju olyckligt när utredningar tar skada. Carl-Johan Ahlström pekar annars på ett relativt harmoniskt vardagsarbete med media. – Vi är inte kollegor, men vi arbetar på samma plan och vill ofta samma sak. Även Peter Ståhl lyfter fram sina positiva erfarenheter i relationen med media. – Oftast blir vi rätt citerade och artiklarna ganska korrekta. Journalisterna har förståelse för att vi inte kan lämna ut allt. TORBJÖRN GRANSTRÖM, kriminalre-

porter på Länstidningen i Södertälje, jagar Peter Ståhl i stort sett varje dag. Han tonar till och med ned vikten av egna poliskällor, men poängterar samtidigt att man inte kan låta polisens presstalesmän styra verklighetsbilden. – Jag har en känsla av att chefer ibland försöker lägga locket på. För oss är det viktigt att göra en konsekvensneutral bedömning. Är uppgifterna relevanta så skriver vi. Det går inte att bedriva megafonjournalistik åt polisen.

Kriminellt D ointresse med undantag

et är fredag kväll. Klockan är nio och jag sitter ensam kvar på tidningsredaktionen. Om en timme får jag gå hem. Men först några rutinmässiga telefonare. Jag lyfter luren och ringer polisens vakthavande. ”Hejdeärebeckaljungfrånkuriren, hare hänt nåt i kväll?” Polisen scrollar över datorskärmen. Jo, två händelser hittar hon. En berusad ung man blev hemskjutsad från torget. Sedan anmälde en kvinna att hennes granne har sagt något hotfullt. Okej, det blir i alla fall ett par notiser. Min personliga erfarenhet av kriminaljournalistik är alltså inte särskilt upphetsande. Jag har aldrig upptäckt några olagliga affärer bland makthavare, aldrig intervjuat något våldtäktsoffer och aldrig bevakat utredningen kring ett mord. Däremot har jag plöjt ganska många åtal och domar från tingsrätten, sida upp och sida ner. Ganska lärorikt, men inte så sexigt. Kanske är det delvis därför som jag är nästan kriminellt ointresserad av kriminaljournalistik. Kanske är det bara medfött. Jag har aldrig velat läsa om sexbrott, mord eller skandalösa bedrägerier. Efterlyst tilltalar mig inte och please skona mig från kvällstidningarnas saftiga detaljer från det senaste rånet... Nej, jag läser hellre om tanten Gun-Britt som gifte om sig med sin ungdomskärlek, efter pensionen. Eller om lurade konsumenter, konstiga kulturer och ny musik. Men ingen regel utan undantag och allt sånt. Det finns minsann knep för att sälja kriminaljournalistik till motvilliga som mig. Fråga Gellert Tamas hur man gör. Hans bok Lasermannen - en berättelse om Sverige är en lyckad korsning av grävande kriminaljournalistik, porträtt och samhällsreportage. Den är även ett bevis på att dammiga polisrapporter kan omvandlas till något kul. Med hjälp av små, små detaljer och genomtänkt dramaturgi blir det faktiskt lika läsarvänligt som en roman. Alltså: om du precis som jag brukar tycka att brott är tråkigt, ska du testa Tamas. Till dig som faktiskt vill göra karriär som känd kriminaljournalist har jag också ett litet tips (med risk för otrohet mot JMK): På konkurrenternas skola kan du nörda ner dig totalt i polisens utredningstekniker. Kursen heter CSI Södertörn.

KRÖNIKÖR /

Rebecka Ljung rebecka.ljung@femtestatsmakten.se

Mord och sexbrott lönar sig - i alla fall inom kriminaljournalistikens värld

Kriminalreportrar kan lägga extra tyngd vid det de tycker är viktigt. Men de måste också tänka på att alltid ligga ett steg före i sin rapportering – internets uppkomst som nyhetskälla för många har radikalt förändrat arbetssättet inom kriminaljournalistiken. Det säger en av Expressens reTEXT Yvonne Rogell portrar, Magnus Hellberg.

FOTO Pressbild

– Eftersom vi är en papperstidning med utgivning dagen därpå måste vi jobba på ett helt annat sätt idag för att försöka komma längre med nyheten. KRIMINALJOURNALISTIKEN ÄR en av

de äldsta formerna av journalistik och förknippas med många, inte minst etiska, svårigheter. Namn- och bildpublicering är exempel på sådant som ofta diskuteras. Innehållet i texterna, hur och vad man skriver om är något som också tas upp på nyhetsmötena. – Självklart finns det en pågående diskussion – både reportrar emellan och mellan reportrar och chefer, säger Magnus Hellberg.

om detta och skriver gärna fler, om effekten är att det leder till färre antal brott. TROTS DE TYNGRE aspekterna gäller det som kriminalreporter att agera snabbt och få reda på exakt vad som hänt när allvarligare brott har begåtts, något som kan vara svårt enligt Magnus Hellberg. – Vissa poliser, åklagare eller advokater vill ha kontakt med journalister, andra vill ha mindre kontakt. Vissa ingen alls.

Magnus Hellberg tillbringar 80 procent av sin arbetstid på kontoret, resterande

ute på fältet. Som anställd på dagtid kan han för det mesta hålla sina arbetstider, även om det oftast är mycket att stå i. – Krimredaktionen har en reporter på obekväm arbetstid. Men självklart händer det, vid stora nyhetshändelser, att det blir arbete på övertid. KRIMINALJOURNALISTIK är dock ing-

enting man blir bra på över en natt. Magnus Hellberg rekommenderar att börja i närområdet. – Börja arbeta på en lokaltidning, det är den bästa skolan.

PÅ 1600- OCH 1700-TALEN var krimi-

naljournalistiken inriktad på att förebygga brott genom att utförligt beskriva vilka straff de fällda gärningsmännen fick, och på så vis avskräcka folk från att begå brott. Magnus Hellberg hoppas att framförallt unga tar till sig vad som skrivs i dagens tidningar. – Förhoppningen är att den tidiga rekryteringen av ungdomar i kriminella miljöer och nätverk minskar. Att se ungdomar dras in i kriminalitet är det sorgligaste med den här typen av journalistik. SEXUALBROTT, MORD och misshandel

är nyheter som kriminalreportrarna på kvällstidningarna ofta handskas med och ibland kan det vara svårt att inte ta med sig jobbet hem. – Självklart känner man med många av de anhöriga vi har kontakt med. Det viktigaste när man intervjuar anhöriga är att vara lyhörd. En typ av brott som engagerar är det utbredda rattfylleriet. Inte minst bland unga människor. – Personligen tycker jag att det är extra allvarligt. Jag har skrivit många artiklar

Magnus Hellberg (vänster) har arbetat med kriminaljournalistik från och till sedan 1990 och firar tio år på Expressen i år. Här tillsammans med fotografen Jonas Lemberg.

Med brott i fokus

Dubbelmord och helikopterrån. Möt den luttrade frilansfotografen Björn Lockström som sett TEXT Niki Mallouppas det mesta. Att vanliga rån tråkar ut honom är ingen underdrift. FOTO Björn Lockström

När Björn Lockström tidigt på morgonen når brottsplatsen är helikoptern fortfarande kvar. Några polismän spärrar av platsen med avspärrningsband. Andra poliser gömmer sig bakom träd med dragna vapen av rädsla för att bli beskjutna. Piketgrupper ber om tillstånd till att få skjuta mot helikoptern, men nekas. Björn var den enda fotografen i hela världen som lyckades föreviga det spektakulära helikopterrånet: – Jag tänkte att det här är inte sant, det händer bara inte. Det är ju precis som Björnligan i Kalle Anka som ska bryta sig in i Joakims kassavalv, säger Björn Lockström.

ström har även medverkat i produktionen av en dokumentär om polismorden i Malexander.

BJÖRN LOCKSTRÖM HAR ständigt

– Är du inte beredd på att det ska bli jobbigt då ska du inte hålla på med det här, säger Björn Lockström.

mobilen inom räckhåll. Inlevelsefullt berättar han om sina erfarenheter som frilansande fotograf. Intresset för kriminaljournalistik väcktes av den nynazistiska verksamheten som präglat hans hemtrakter. En sak ledde till en annan och slutligen till ett samarbete med tidningen EXPO. Björn Lock-

EN HÄNDELSE FÖR tio år sedan fick

Björn Lockström att tänka över sitt yrkesval då hans hus blev vandaliserat av nynazister. – De slog sönder mitt hus och det är klart, då börjar man nog fundera lite. Jag har ju sambo och barn som var hemma då. Trots eventuella hot har man som frilansare inte råd att tacka nej till uppdrag om man vill bli erbjuden fler jobb.

TIO ÅR EFTER att hans hem slogs sön-

der är Björn Lockström en väletablerad frilansfotograf med flera nya erfarenheter i bagaget. Bland annat var han med vid gripandet av fängelserymlingarna år

2004. Samma år skedde dubbelmordet i Linköping. En annan känd händelse var skjutningen vid Casino Cosmopol på julafton 2008 då Björn fick köra från sitt hem i Östergötland till Stockholm för att filma brottsplatsen. SOM RUTINERAD fotograf inom krimi-

naljournalistik har han bra kontakt med polisen i Stockholm. Han är ett välkänt ansikte och kan därför ha turen att bli uppringd av polisen som tipsar om nya händelser. Han kan också få tips via en sökare som han har SOS installerat på, en funktion som han även har på mobilen. Samtidigt som Björn Lockström berättar om SOS-funktionen piper sökaren till. Han kastar ett vant öga på det nya meddelande och visar det sedan för mig: ”trafikolycka personbil bil på taket en person ut ur bil”. Några sekunder senare piper mobilen till och visar samma meddelande. Men det är ingen stor olycka som inträffat och Björn sitter lugnt kvar i sin fåtölj.

Expert på brottsjournalistik

Eventuell bildtext.

Kriminaljournalistik har länge haft förmågan att locka en publik genom att spela på det som anses avvikande och skrämmande. JMK:s universitetslektor Ester Pollack är expert när det handlar om just media och brott. TEXT Johanna Norrlin FOTO Pressbild

Ester Pollacks intresse för kriminaljournalistik inleddes när hon fick jobb som assistent i forskningsprojektet Journalistikens roller på JMK. Under arbetets gång fick hon samla in allt material till undersökningarna vilket gjorde att hon blev fascinerad av ämnet, som till och med finns i blodet. – Förutom det spännande arbetet var det fler aspekter som spelade in. Min farfar var till exempel rättsfilosof, säger Ester Pollack. – Min forskning har först och främst skildrat medier och brott. Fokus ligger på den historiska framväxten och relationen mellan journalistiken och kriminalpolitiken, berättar hon.

VID MÅNGA TILLFÄLLEN i samband

med skriverier om brott i media har Ester Pollack fått uttala sig som expert. I Sverige är hon en av få som har forskat kring ämnet medier och brott under flera års tid. Ester Pollack menar att kriminaljournalistiken har ändrat skepnad under de senaste åren. Fokus på brottsoffer och ett ökat medieinnehåll om rädsla och risker anser hon har genomsyrat de senaste årens nyheter. Utöver det tror hon att kriminalrelaterade frågor kommer att bli till ett hett ämne i samband med det kommande valåret. – Området kring kriminalfrågor har blivit otroligt partipolitiserat. Det bränner till i samband med valkampanjerna. Frå-

gorna ses med speciella ögon – just som valfrågor, säger Ester Pollack. I JÄMFÖRELSE MED övrig journalistik

anser hon att kriminaljournalistiken har en starkare utveckling. Hon påpekar att den behandlar svåra och komplicerade frågor, samt att den ofta använder sig av statistik för att påvisa fakta. – Kriminaljournalistiken betyder mycket. Den har att göra med grundläggande rättigheter i samhället, det vill säga brottssystemet. Hur vi hanterar avvikelser säger mycket och väcker många etiska frågor. Kriminaljournalistiken är också populariserad. Den har en alldeles egen förmåga att underhålla och fascinera, säger Ester Pollack.

Hallå där... ...Elisabet Åberg Elisabet Åberg är projektledare för JMK-dagen som går av stapeln den 10 mars. Här berättar hon TEXTLeonard Goldberg mer om föreläsarna, utställarna och aktiviteterna.

FOTO Kristina Olander

Berätta lite om JMK-dagen. Det är en årlig arbetsmarknadsdag som vi har här på institutionen. Ambitionen är att skapa en plattform där studenter och framtida arbetsgivare kan träffas. Det får vi annars inte så ofta chansen till här på JMK. Många av oss vill ju ut i arbetslivet som journalister, informatörer eller något liknande. Så tanken är att man ska få sig en bild av arbetsmarknaden och knyta kontakter, helt enkelt. Vad kommer studenterna kunna göra på JMK-dagen? Det kommer vara intressanta föreläsningar mellan 10.00 och 15.00 i två salar. Vi har delat upp det i två delar, en journalistdel och en medie- och kommunikationsdel. På de här föreläsningarna kommer man att få handfasta tips hur man gör när man frilansar, när man skriver ett

CV, hur man ska vara på en arbetsintervju och hur arbetsmarknaden ser ut. Det kommer också att finnas en montermässa under dagen, där utställarna finns för att svara på frågor. Vilka aktörer finns inblandade? Listan är fortfarande ”under construction”. Men som utställare kommer bland annat Aftonbladet, Journalistförbundet, Hill & Knowlton, Svenska PR-företagen, Metro och Fokus. Vad är det för föreläsare som kommer? Vi har två föreläsningar om arbetsmarknaden, där Hammer & Hanborg kommer att berätta om kommunikationsbranschen, och där Mediekompetsen berättar om journalistbranschen. Fackförbundet DIK kommer och berättar hur

man skriver ett bra CV. Sedan kommer en frilansande kvinna berätta om livet som frilans. Skatteverket berättar hur man fixar det administrativa som frilans. SR och Metro kommer och berättar om hur de jobbar på deras redaktioner. En annan föreläsning kommer handla om hur man startar upp en egen PR-byrå. Kommer man kunna söka jobb direkt på skolan? Du kommer att kunna lämna in ditt CV till Hammer & Hanborg, vilket är ett rekryteringsföretag. Sen gäller de vanliga ”reglerna” – det är bara att charma. Företagen är inte här för att skaffa praktikanter och arbetskraft, men jag rekommenderar att ta med ett CV och dela ut. Mer information finns på http://www. jmkstudent.se och på Facebook.

Så hanteras hot mot journalister Peter Karlsson och hans åttaåriga son hade änglavakt och överlevde när en bomb detonerade i hans bil den 28 juni 1999. Det var ett riktat hot mot journalisten med motiv att döda. Elva år har gått men situationen har inte förändrats för dagens journalister. Beredskapen måste höjas på redaktionerna, anser Pär Trehörning på Journalistförbundet. TEXT Julia Brynolfsson ILLUSTRATION Elina Borg Björnström

År 2000 skrev Stieg Larsson en handbok för hotade journalister. Tyvärr är ämnet lika aktuellt idag som för tio år sedan. I en enkätundersökning som presenterades år 2009 av Journalistförbundet och SÄPO har 822 journalister någon gång utsatts för hot, över 600 har trakasserats och över 140 har utsatts för våld. Dessa siffror förvånar många då diskussioner kring hot i media oftast handlar om politiker och socialarbetare.

på plats nere i Afghanistan och på Haiti utsätts för hot dagligen, säger Olle Fors. HAN MENAR ATT ök-

ningen av hot i Sverige är störst på regionala tidningar. I en mindre stad är chansen att bli igenkänd som journalist större och kriminaliteten är tydligare. DE OBEHAGLIGASTE ho-

PÄR TREHÖRNING är journalist och

arbetar idag som ombudsman med frågor om tryckfrihet och öppenhet på Journalistförbundet. Han minns mordförsöket på journalisten Peter Karlsson, som är det enda kända fall där motivet varit att döda en svensk journalist. Hoten leder sällan till fysisk handling utan syftet är oftast att få journalister att sluta skriva. Det är inte bara kriminaljournalister som utsätts för brott utan hoten ökar även inom andra områden. Till exempel i sportvärlden, där stora summor pengar ofta är inblandade. Den som blir hotad, är personen som avgör om det är ett hot eller ej. Grundregeln är att alla hot ska polisanmälas. Det är först när det är anmält som det är ett misstänkt brott, säger Pär Trehörning. JOURNALISTFÖRBUNDET HAR ut-

arbetat en handlingsplan som redaktioner kan använda i hotfulla situationer. Till exempel är det viktigt att det direkt finns någon att tala med, antingen psykolog, beetendevetare eller terapeut.

Hot kan upplevas väldigt olika och ingen kan förutsäga vad reaktionen blir hos en enskild individ. Vid riktigt allvarliga situationer har polisen instruktioner som den utsatte journalisten bör följa. Som att arbeta och åka olika tider till och från sitt arbete samt att parkera på olika platser under en tid. FÖR JOURNALISTFÖRBUNDET är

ten är de som planerats i detalj, till exempel en journalist som får ett sms med privat innehåll om en familjemedlem. – Med det vill avsändaren visa att denne kartlagt journalistens liv, säger Pär Trehörning. Han påpekar att hoten ska tas på största allvar. Oftast rör det sig om nazister, ekonomiskt kriminella eller högerextremistiska grupper. ÅR 2006 MÖRDADES 155 journalis-

det självklart att alla redaktioner bör följa deras handlingsplan eller att de har en egen säkerhetspolicy för sina anställda. Olle Fors, fackklubbsordförande på Expressen, berättar att tidningen har en egen detaljerad säkerhetsplan för deras enskilda journalister och redaktioner. Expressen har många journalister som arbetar med uppdrag både i krigshärjade områden, under demonstrationer och på olycksplatser, situationer där säkerhet är extra viktigt.

ter runt om i världen. Sverige är i jämförelse med till exempel Ryssland, Iran, Turkiet och Mexiko förskonat men hoten förekommer även här.

– Jag kan se en ökning av hot i Sverige, men framförallt kan jag tänka mig att de utsända journalisterna som arbetar

– Vi skriver om det man inte ska skriva om och låter oss inte tystas. Vi håller inte käften.

– Vi vill ha en dialog på redaktionerna, det är viktigt att hot tas på allvar och inte diskuteras när det är försent, säger Pär Trehörning. Han avslutar med att tillägga att journalist idag är ett farligt yrke.

Namnpublicering

– allmänintresse eller ren kränkning?

När förvandlas en ”allmän nyhet” till en ren kränkning av en person? Tidningar, tv och radio står inför ständiga val när det gäller namnpublicering och det är inte lätt att veta vad som är rätt och fel. TEXT & FOTO Lina Fröding Yrsa Stenius klev in som Pressombudsman, PO, år 2007 efter ett förflutet som bland annat författare och chefredaktör på Aftonbladet. Hon är väl insatt i den kluriga frågan med namnpublicering. HON TAR UPP fallet med polischefen

Göran Lindberg som ligger färskt i minnet och är ett intressant fall när det gäller just namnpublicering. Där kunde man tydligt se en svårighet för medierna om och när det var okej att publicera namn. Olika medier gick ut med namn vid olika tidpunkter och många har reagerat på hur tidiga vissa tidningar var. – Det är ett komplicerat arbete att vara objektiv i sin bedömning. Alla medier har ett val när det handlar om vilka nyheter som ska publiceras och hur ingående. Alla människor har rätt till ett privatliv, såväl offer som gärningsman och den rätten kan kränkas av mer eller mindre ofrivillig namn- eller bildpublicering i media, säger Yrsa Stenius.

EN PERSON SOM blir publicerad med

namn i media kan lämna in en anmälan till PO. Om det verkar tyda på en så kal�lad publicitetsskada, skickas anmälan vidare till den aktuella tidningen, annars avskrivs anmälan direkt. I fallet med polischef Göran Lindberg är det alltså bara han själv som kan skicka en anmälan till PO. Endast den utsatte personen (eller målsman om det rör sig om barn) kan göra en anmälan. OM ANMÄLAN TYDER på en felaktig

namnpublicering så skickas ärendet slutligen till Pressens opinionsnämnd, Pon, som har makten att fria eller fälla. Resultatet av en fällning är en så kallad expeditionsavgift för tidningen, som också är skyldig att publicera fällningen öppet för sina läsare. De vanligaste anmälningarna som kommer in till Yrsa Stenius är fall där ”vanliga

människor” på något sätt känner sig skadade eller kränkta av en publicering. Det kan handla om ett företag som gått i konkurs, någon som känner sig omskriven på ett negativt sätt i rättsliga fall eller rent privata angelägenheter som vårdnadstvister och skilsmässor. I lokaltidningar kan det vara annorlunda. Ibland behöver man inte ens nämna ett namn, utan man kan bli så noga beskriven anonymt, så att läsarna utan problem kan lista ut vem det rör sig om. Det kan jämföras med avsaknaden av namn i publiceringar om kändisar. Yrsa Stenius ger exemplet med ”en 28-årig prinsessa”. – Skulle en tidning skriva något om en 28-årig, svensk prinsessa för att skydda prinsessan Madeleines identitet, är det helt klart en skälig grund för henne att anmäla, och förmodligen vinna, säger Yrsa Stenius.

Gellert Tamas

Ser helheten i den enskilda h채ndelsen Text: Sebastian Mattsson Foto: Karl Persson

GELLERT TAMAS

Lasermän och apatiska barn. Gellert Tamas väjer inte för kontroversiella ämnen. Femte Statsmakten har mött mannen som alltid försöker se helheten i den enskilda händelsen. Gellert Tamas kontor överblickar en synnerligen fridfull och gemytlig del av Gamla Stan. Det är svårt att tänka sig att just det här kvarteret fungerar som arbetsplats för en man som huvudsakligen sysselsätter sig med samhällets mörkare och mindre sympatiska sidor. Men kontrasten är faktiskt en påminnelse om ett centralt tema i Gellerts arbete: skenet kan, och lyckas ofta, bedra. sammanfatta premissen i hans stora genombrott, reportageboken Lasermannen. Där beskriver han ett svenskt samhälle som vill ge sken av att vara byggt på samförstånd, samtidigt som hotfulla stämningar och konflikter bubblar SÅ KAN MAN

under den prydliga ytan. Samma tema återkommer i fjolårets De apatiska. I den berättas om hur en påstått human asylpolitik får påta-

” Jag tror inte på tesen om den enskilda gärningsmannen, utan vi verkar alla i ett sammanhang. ” gligt inhumana konsekvenser. Gellert specialiserar sig på att skrapa bort ytskiktet och titta på det som finns därunder.

har Gellert befunnit sig i hetluften efter släppet av De apatiska. Hans kritiker påstår att boken lider av diverse faktafel, som till exempel felciteringar. Gellert menar själv att anklagelserna är grundlösa, och att klagoropen från de inblandade i själva verket är ett sätt att dra uppmärksamhet bort från den ömma sakfrågan. DEN SENASTE TIDEN

– Och då förflyttar sig hela diskussionen. Det är väldigt medvetet använt. Svarar jag, så riskerar jag att dra ned debatten till detaljnivå. Svarar jag inte, så medger jag att alla de som attackerar mig har rätt, redogör han.

det skrivna ordet gjorde sig påmind på ett tidigt stadium. HANS PASSION FÖR

– Jag har alltid varit intresserad av att läsa och skriva. Jag var en sån där som slukade böcker. Jag gick till biblioteket och lånade tjugo böcker, och sen kom jag tillbaka med dem tre dagar senare, berättar han. sin karriär genom att skriva för skoltidningar under gymnasie- och universitetstiden, men vid den tidpunkten hade han inga planer på att arbeta som journalist på heltid. Istället började han jobba med internationella frågor för Röda korsets ungdomsförbund. Efter ett tag kände han att journalistyrket lockade. – Jag var 25-26 år, och så kände jag att om jag inte börjar skriva nu så GELLERT INLEDDE

kommer jag aldrig att göra det. Jag måste testa, jag kommer att gräma mig i resten av livet om jag inte försöker. Så då började jag skriva på heltid. Och det är ett av mitt livs bästa beslut, säger han och ler.

” Jag var en sån där som slukade böcker. Jag gick till biblioteket och lånade tjugo böcker, och sen kom jag tillbaka med dem tre dagar senare.” att reportaget var den journalistiska genre som tilltalade honom allra mest. Den gav honom utrymme att skildra en mångfacetterad HAN KÄNDE DIREKT

verklighet på ett helt annat sätt än den mer koncisa nyhetsjournalistiken. När det långa reportaget blev mer och mer sällsynt i dagstidningarna och reportagemagasinen började läggas ned riktade han istället sin uppmärksamhet mot bokens värld. – Jag kände att är jag intresserad av ett ämne och lägger ner veckor eller månader på det, och så får jag en sida i tidningen på 8000 tecken, så är det inte det här jag vill göra. Därför kändes det naturligt att börja skriva böcker för att få plats och utrymme att skildra en komplex verklighet som inte är så lätt att skildra på en liten plats i en nyhetstidning, säger han. Gellert upplevde inte steget mellan reportaget och boken som speciellt långt. Den största skillnaden låg i berättandet. – Dramaturgin är mycket viktigare

i en lång text. För att få med dig läsaren måste du jobba aktivt med dramaturgin. Även om du har bra material så måste du framföra det på ett sätt så att folk inte tappar lusten efter 38 sidor, förklarar han. präglas just av kombinationen av ett journalistiskt uppsåt och ett skönlitterärt berättande. Gellert nämner själv ”New journalism” – en journalistisk stil som växte fram under 1960-talet och vävde in litterära tekniker i journalHANS BÖCKER

istiska framställningar – som en inspirationskälla. Både Lasermannen och De apatiska innehåller klassiska skönlitterära inslag som scener, dialog och inre monologer. Ingenting flödar fritt ur Gellerts fantasi, utan allt bygger enligt honom på vad de inblandade svarar på frågor som ”vad sa du då?” eller ”vad tänkte du då?” i hans intervjuer. Gellert medger att hans skönlitterära teknik ibland leder till att han ser människor i ett helt nytt ljus.

- På ett sätt så är de ju figurer i min berättelse, och samtidigt är de riktiga människor. Jag blandar inte ihop det där, men det är ju lite lustigt, för jag sitter och jobbar väldigt medvetet med dramaturgin, och så har jag några huvudpersoner, och sen springer jag på dem på stan två dagar senare. Då kan jag tänka: ”vad gör du här? Du ska ju vara i min bok!”. Sen kommer jag på mig själv och skrattar. fem månader i början på 1990-talet hade John INOM LOPPET AV

Ausonious beskjutit elva personer, varav en hade avlidit. Han tilldelades smeknamnet Lasermannen av pressen och blev föremål för en polisjakt av gigantiska proportioner. Trots all uppmärksamhet som riktades mot Ausonious förblev mediebilden av honom ganska onyanserad och ytlig. Han betraktades som en psykotisk mördare, rätt och slätt. Så beskriver Gellert rapporteringen som han stötte på i sin research.

– Väldigt många av artiklarna beskrev Ausonious som en enskild galning som inte hade nåt med samhället i övrigt att göra. Då tänkte jag ”kan det verkligen vara så enkelt? Han är bara knäpp, end of story”, minns han och tillägger. – När jag märker att folk är väldigt eniga kring någonting så börjar jag bli misstänksam. Då tänker jag ”Vänta nu, varför tycker alla så här?”.

även att bevakningen av Ausonious i princip upphörde så fort han hade dömts till livstids fängelse. Två fundamentala frågor låg till grund för hans fortsatta grävande. GELLERT MÄRKTE

– För det första – varför står det så lite om den här människan som det har stått så mycket om tidigare? Och för det andra – varför är det så viktigt att påpeka att han var en enskild galn-

ing? Det var kanske här historien började – han kanske inte var en enskild galning. drar Gellert slutsatsen att Ausonious till viss del var ett barn av sin tid. Det tidiga 1990-talet präglades av främlingsfientliga strömningar som dessutom fick väldigt stort utrymme i medierna. Sett till den kontexten är inte Ausonious angrepp på personer som han uppfattade som ”invandrare” lika lätta att klassa som fristående vansinnesdåd, menar Gellert. I LASERMANNEN

– Jag tror inte på tesen om den enskilda gärningsmannen, utan vi verkar alla i ett sammanhang. Och att då beskriva en gärningsmans brott utan att ta hänsyn till hans eller hennes uppväxt, arv, miljö och så vidare, leder till en

”Jag kan erkänna att jag ibland hade lust att klippa till honom.” väldigt endimensionell bild och gör det hela ännu svårare att förstå. att både Lasermannen och De apatiska behandlar samma grundtema – individen kontra strukturen. Individens handlingar ska sättas in i en samhällelig kontext. Endast på det viset kan man nå en djupare förståelse om varför en människa har agerat på ett specifikt vis. GELLERT BETONAR

Gellert Tamas Född: 17 februari 1963 Bor: Stockholm Arbetsplatser: Bland annat Kalla fakta och Ordfront Böcker: Lasermannen (2002), De apatiska (2009) Meriter: För Lasermannen belönades han med Guldspaden. Boken filmatiserades sedan och fick tv-priset Kristallen. För Uppdrag granskning gjorde han ett reportage om apatiska flyktingbarn som belönades med Ikaros-priset för bästa samhällsreportage.

Han beskriver även svårigheten i att empatisera med en man som Ausonious. – Det var skitsvårt. Jag hade ju träffat människor vars liv han hade förstört. Och att sitta framför en man som dessutom hade så uppenbara empatistörningar, som inte visade någon som helst ånger, som sa att han inte kände någonting för sina offer – jag kan erkänna att jag ibland hade lust att klippa till honom. Men det är ju inte så konstruktivt att klippa till folk, säger han och ler ett matt leende.

Kårmöte lockade nya JMK:are

Kårmötet den 1 februari drog många nya studenter och alla poster tillsattes.

Den 1 februari höll JMK:s studentkår terminsmöte och bland annat så valdes den nye JMKstudenten Johan Falkman till ny ordförande för kåren. Men det som diskuterades flitigast var frågan om ansvarsfrihet för styrelsen som avgick HT09. TEXT Johan Edström

FOTO Kristina Olander

antalet elever, vilket gör att det blir en väldigt närvarande kår. Det är också en utmaning i och med kårobligatoriets avskaffande som gör att kåren måste påtala sin existens på TIDIGARE HAR DET beslutats om ett sätt som inte behövts tidigare, att bordlägga frågan men eftersom säger Johan Falkman. ÄMNET SOM TOG längst tid var ingen i den tidigare styrelsen komändå frågan om den förrförra styrel- mit med en förklaring ansågs det NY VICE ORDFÖRANDE är Michael sen som avgick HT09 skulle beviljas fortfarande inte att ansvarsfrihet Rinstad som kommer att sitta på kunde beviljas. Mötet valde istället dubbla stolar då han dessutom valatt bordlägga frågan igen, till nästa des till ny pubmästare i samarbete terminsmöte och ge den nya styrel- med Niki Thörnell som valdes till sen möjligheten att reda ut oklarhe- festfixare. Dubbelt ansvar kommer terna. även den nya sekreteraren, Laura Kettunen, att ha eftersom hon även SEDAN BLEV DET dags att tillsätta är det nyvalda likabehandlingsomen ny styrelse. Ny ordförande för budet. Den ende personen som sitkåren blev Johan Falkman som är ter kvar i presidiet från höstterminy på JMK för i år och som läser nen är Christopher Mars som valdes A-kursen i medie- och kommunika- om till sin position som aktivitetstionsvetenskap. Han har lockats till koordinator. posten av flera anledningar. Det var en knapp majoritet av nya studenter bland de närvarande som letat sig till kårens terminsmöte för att vara med och välja den nya styrelsen och bestämma kårens framtida inriktning.

Johan Falkman är kårens nya ordförande

ansvarsfrihet eller inte. Anledningen är en differens i ekonomin på omkring 22 000 kronor. Troligtvis rör det sig om en oredovisad faktura.

– Det som gör den här kåren intressant är dess storlek i förhållande till

”Våga bryta dig loss”

En fördomsfull journalistik Media fostrar oss, lär oss vad vi ska tycka och tänka. Därför är det farligt att journalister låter väl dolda fördomar få fritt spelrum. Det konstaterar journalisten Arash Mokhtari som bland annat är aktuell som gästföreläsare på JMK. TEXT Maria Westerlund FOTO Pressbild

Arash Mokhtari är journalisten som kämpar mot missförstånd och för förståelse, mot utanförskap och för gemenskap. Sedan 2006 har han arbetat på Quick Response som granskar den svenska nyhetsrapporteringen om invandring, integration och främlingsfientlighet. INOM

KRIMINALJOURNALISTIKEN

förekommer det ofta fördomsfulla formuleringar. I små notiser om brott kan det mest ovidkommande dyka upp. Det kan handla om information om personens religion, kultur, etniskt ursprung eller brytning. Arash Mokhtari höjer på ögonbrynen. – Skulle man någonsin lyfta fram den svenska gärningsmannens kultur, religion eller dialekt? Många gånger ifrågasätter inte journalister polisens världsbild och den får

helt obestridd lysa igenom artikeln. Arash Mokhtari berättar att han också lagt märke till att ju hemskare brottet är desto mindre etiska krav tenderar journalisten att ta hänsyn till. – Det här var så exceptionellt därför måste vi skriva personens namn och ange ursprung, kan en reporter säga, men var går skiljelinjen mellan god journalistik och amatörmässig journalistik, undrar Arash Mokhtari och tar sig bedrövat för pannan. journalister har Arash Mokthari flera tips. - För att få skarpa artiklar behöver man inte måla upp schabloner. Det finns ingen mening med klichéer som ”invandrarkillar” i den mörka, kalla ”förorten” som läsarna kan projicera sina rädslor på. TILL JMK:S ALLA BLIVANDE

Det gäller att få tag på nyheter som inte

andra kan få tag i, synliggöra åsikter som annars inte synliggörs och lyfta fram människor som annars inte blir framlyfta. – Jag tror att kravet på dessa kompetenser kommer att bli högre i framtiden, säger Arash Mokhtari. Viktigast av allt är ändå att man inte utgår från andra journalisters världsbild. – Framför allt, visa flera sidor av verkligheten och våga bryta dig loss. och fastnar på fönstret. Inne på Quick Responses redaktion är det varmt, men utanför fönstret blåser isande vindar. HANS BLICK FLACKAR

– Det är ingen som platsar i utanförskap så stäng ingen ute.

Felbehandling av källor kan ge fängelsestraff

Källor har rätt att vara anonyma. Det är journalistens ansvar att skydda dem.

En journalist är inte bättre än sina källor. Skriftliga liksom muntliga ligger källorna till grund för de nyheter som når allmänheten. Därför har journalister inte bara ett etiskt ansvar utan även en TEXT Björm Sand grundlagsstiftad skyldighet att skydda sina källor. FOTO Sofie Jacobsson

Information är känsligt. För många personer kan en kritisk artikel sätta en hel karriär eller all personlig heder på spel. Inte desto mindre är det av högsta vikt att låta allmänheten få reda på verkligheten. I det spelet har vittnen och källor en avgörande roll. TRYCKFRIHETSFÖRORDNINGEN förbjuder därför alla som medverkar i framställningen av en text att avslöja meddelare som vill vara anonyma. Straffet för brott mot detta är böter eller fängelse i högst ett år. Undantagsfall finns, till exempel om källan avslöjat så kallat ”kvalificerat hemliga” uppgifter. Det är uppgifter eller information som står utanför tryckfrihetsförordningen och brukar oftast innefatta sjukhusjournaler eller sådant som är känsligt för rikets säkerhet. Trots allt ska domstolens efterforskning om källan, via journalisten, vara restriktiv och endast förekomma om det är av ”synnerlig vikt”. Om journalistens information om källan är direkt sammankopplad med domens utfall så kan

han eller hon tvingas uppge information som annars är skyddad av meddelarfriheten.

förtroende utan även genom att informera källor om deras rättigheter.

– För journalister står mycket på spel i behandlingen av källor. Det värsta tycks inte vara det juridiska utfallet utan det etiska dömandet från Pressens opinionsnämnd, Pon, och de konsekvenser som följer, säger Robert Fransson som är jurist med fokus på yttrande- och informationsfrihet.

Det är även viktigt att sätta sig in i källornas situation. De är i grund och botten vittnen till nyheter. De kan vara i alla åldrar, av olika sociala och etiska grupper och av olika personlighet och ibland kan källan just ha bevittnat något traumatiskt.

TROTS ATT PON inte har någon juridiskt dömande kraft så kan ett fällande där vara ödesdigert för karriären. En journalist som avslöjat en hemlig källa har mycket svårt att få nya källor. – Jag skulle hålla så hårt jag bara kan i källan, tills någon med klubba säger åt mig att släppa taget, säger Peter Fransson. Speciellt då begreppet ”journalistik” fått en betydligt vidare mening i dagens datoriserade samhälle, så måste yrkesjournalister sikta högre för att behålla sin trovärdighet i konkurrensen om uppmärksamhet. Inte bara genom att etablera

ÄVEN CHRYSTAL KUNOSSON som jobbar på brottsoffermyndighetens vittnesstödsverksamhet betonar vikten av att ge källor den information de behöver. – Vi anordnar kurser där man bland annat får lära sig om hur polis och domstol jobbar men även med stor vikt på bemötande av brottsoffer, säger Chrystal Kunosson. Vad man lär sig om bemötande av brottsoffer är att agera lugnt och sakligt. Se till att lyssna mer än du pratar och att inte agera hurtfriskt, utan att istället ge personen tid att bearbeta det som hänt. Det är viktig information även för journalister.

Kriminaljournalister

– sabotörer av polisutredningar?

Thord Pettersson i sitt arbetsrum.

Är kriminalreportrar lika jobbiga som de porträtteras på film? Thord Pettersson, tidigare chef för polisens internutredning, känner inte alls igen sig i denna bild. Av hans egna erfarenheter med TEXT & FOTO Peter Dovärn journalister fungerar samarbetet oftast bra. Thord Pettersson har en karriär inom polisen som sträcker sig tillbaka till 1963. Under dessa år har han gått från patruellerande polis till att bli chef för polisens internutredning. Nu jobbar han som lärare på polishögskolan vid Sörentorp där han undervisar i juridik. Han har haft nästan daglig kontakt med journalister i över 20 år under sin tid vid internutredningen. Enligt hans egna erfarenheter har sammarbetet med journalister fungerat på ett ypperligt sätt.

land men i stort så skulle vi inte klara oss utan massmedia, säger Thord Pettersson. Han fortsätter med att poängtera att journalister och media är något som används av polisen för att få hjälp och tips i utredningar. Under 2000-talet har även ett flertal sekretesslagar tillkommit för att skydda den misstänktes identitet. Detta tror Thord Pettersson, till viss del, begränsar journalister från att publicera uppgifter som skulle kunna sabotera en utredning.

– Det är bättre att hjälpa journalister för att de skriver om händelsen oavsett, och det blir så mycket fel då. Med en bättre kommunikation mellan polis och media minskar risken för missförstånd och rapporteringen får en mer gedigen och sann bild. Jag märker av en osäkerhet bland unga patruellerande poliser om att ange något som inte stämmer till en tidning. Oftast så får poliser inte hela bakgrunden förklarad för sig när de ska ut på en brottsplats, vilket bidrar till att de inte är så villiga att prata med journalister.

ENLIGT THORD Petterssons erfarenhe-

MEN GENERELLT SETT så har utredare

ter är man som polis betydligt mer misstänksam mot journalister när man är ny på jobbet. Han berättar själv att han i sin karriärs början som patrullerande polis var väldigt osäker och ville inte alls prata med journalister. Ju mer erfarenhet han fick desto mer insåg han att sammarbete med tidningar och tv var för det bästa.

och journalister stor nytta av varandra. En så stor misstänksamhet mellan poliser och journalister som uppmålas i filmer stämmer sällan överrens med verkligheten, enligt Thord Pettersson.

JOURNALISTER UTMÅLAS ofta på film

och i serier som fumliga, nyfikna störningsmoment som lever på sina scoop. Ett exempel är i filmen the Untouchables, där en journalist ett flertal gånger stör under en polisutredning. Men denna beskrivning känner inte Thord Pettersson igen sig i. – Sammanfattningsvis kan man säga att det är klart att journalister har förstört ib-

Grövre brott ökar markant Ungdomsvåldet däremot, ligger på en konstant nivå Inte många kan ha undgått det senaste mediedrev kring rabiata förortsungar som kastar sten mot polisbilar och skapar ett hotfullt klimat utanför tul�larna. Men är detta verkligen en revolution som, enligt media, har upptrappats på senare tid? TEXT & FOTO Ella Rudberg

Niclas Lehammer som varit verksam polis vid ungdomsroteln i city sedan 1999 var villig att ställa upp på intervju för att reda ut några punkter gällande ungdomsbrottslighet idag. EFTER ATT HA jobbat så pass länge

inom polisyrket ger han inget som helst sken av att vara bitter eller för den delen cynisk vad det gäller ”busiga” ungdomar, som han själv valt att kalla dem. Detta var ett av många avdramatiserande uttryck han använde sig av under intervjun när han talade om vilka media har valt att ge epitetet ”kriminella ungdomar”. �� Att ungdomsbrottsligheten skulle ha ökat på senare tid dementerar han – Det går i perioder. Generellt sett kan

man säga att super folk och blir förbannade vill de slå varandra på käften, så relationen mellan alkohol och våld är glasklar. Vad gäller de grövre brotten är våldet råare idag och det tycker jag har ökat markant under de senaste fem åren. Det gäller även vuxna. Folk sparkar på de som redan ligger i backen, de förstår inte att personen kan skadas allvarligt eller till och med dö. Det här ”konsekvenstänket” har nog blivit rätt snedrivet idag på grund av våldsamma spel och filmer. PÅ FRÅGAN OM ungdomars våld mot

polisen har ökat under senare tid svarar Niclas Lehammer att det sker hyggligt konstant och att det lyckligtvis inträffar sällan. Stenkastning förekommer periodvis och då främst i västerort, men sällan i city. Möter ni många kaxiga ungdomar på stan? – Nej, Generellt sett tycker jag inte det, många kommer fram och vill snacka med en och det finns ingen anledning att vara elak för att de är lite busiga. Det är nog mest när man säger åt dem vad de får och inte får göra som vissa vill vara lite balla

inför polarna och blir ifrågasättande. Jag kanske är en idealist, men jag vill gärna tro att det är en grupptryckspryl. NICLAS LEHAMMER FÖRKLARAR att

han har ett yrke där han nästan uteslutande möter ungdomar i den ”jobbiga” åldern och att det krävs tålamod. Ofta är det enklare att lugna ner en situation genom att vara verbal. – Jag kan tycka att man har misslyckats i situationer där man tagit till våld. Fast i vissa lägen blir det oundvikligt. Men visst finns det poliser med kortare stubin som kan gå över gränsen ibland, fast det är inte vanligt. Det folk lätt glömmer är vilka konsekvenser vi i polisen får om vi blir dömda för till exempel misshandel. Vi förlorar jobbet. SAMMANFATTNINGSVIS KAN man av

Niclas Lehammers ord att döma konstatera att ungdomsvåldet sker frekvent och har på senare tid egentligen inte ökat, varken mot polisen eller i allmänhet. Våldets brutalitet har däremot trappats upp bland brottsfallen på senare år och gör honom orolig för var folk idag drar gränsen.

En dag med ...

Anja Hirdman

08.00 09.10 09.30 09.40 11.00 11.40 12.30 13.00 14.00 14.30 15.30 19.00 21.00 24.00 24.30

– – – –

Vaknar Tar tunnelbanan från Södermalm Pratar med expeditionen Pratar med lärare, svarar på mejl och i telefon – Möte med studentkåren – Försöker sätta ihop ett PM. ”Folk kommer in hela tiden” – Lunch – Skriver på artikel – Intervjuas av Metro om Melodifestivalen. ”Den lyfts fram som om det vore nationella krigsrubriker” – Möte med en utländsk kille som vill plugga på JMK – Kollar mejl, skriver artikel, förbereder morgondagen. ”Har kanske 10 möten i veckan” – Träffar en kompis för att äta middag ute – Tittar på tv. ”Zappar mest” – Läser i sängen – Somnar FOTO Pressbild

Anja Hirdman är studierektorn vars hjärta klappar extra för Italien. Femte Statsmakten tog del av hennes vardag som bjöd på både känslor om Melodifestivalen och reflektioner kring modellminnen. TEXT & FOTO Jessica Stensell

stiger Anja upp ur sängen för att möta den första dagen på ännu en fullspäckad vecka. Februarikylan slår emot henne när hon kliver utanför porten för att bege sig mot tunnelbanan. Arbetsdagen börjar redan innan hon intagit kontoret med ett något morgontrött minimöte med expeditionen. Något akut kan ju vara på gång, men inte denna morgon. KLOCKAN

08.00

SOM STUDIEREKTOR för A-, B- och

C-kurserna blir det många möten, men idag är det måndag. – Man ska ta det lite lugnt på måndag morgon har jag hört. De flesta hjärtinfarkter inträffar på måndagar, säger Anja och lutar sig tillbaka i kontorsstolen. Endast ett möte är inbokat på förmiddagen. Det är studentkåren

som kommer för att diskutera, och Anja är nöjd med att de äntligen skaffat fram ett likabehandlingsombud. MIN BLICK VANDRAR runt kontoret. I bokhyllan finns många böcker, bland annat titlarna Porn studies och Mansfantasier. De skvallrar om Anjas tidigare fokuseringsområde, manlig sexualitet, vilket resulterade i boken Den ensamma fallosen. Anja undervisade fram till förra terminen i genus och bildkommunikation, på JMK. – Jag har tyckt om att undervisa. Men det finns inte tid som det är nu. MAN SKULLE KUNNA TRO att Anjas

intresse för jämställdhet har sitt ursprung i en vilja att gå i sin mammas fotspår. Yvonne Hirdman är nämligen professor i

kvinnorättshistoria och den som skapade teorin om genussystemet. Men enligt Anja var det snarare personliga erfarenheter efter att ha bott flera år i Milano. – Könsrollerna där är mer uttalade och känslan av att hela tiden bli definierad utifrån att jag var tjej och såg ut på ett visst sätt väckte mitt intresse. Jag började inse att jag kan gå runt och tycka att jag i första hand är en individ, men jag uppfattas inte av världen på det sättet. I ITALIEN ARBETADE hon bland annat

en del som modell och värdinna. – Det var urtråkigt och helt uppbyggt på att man skulle se bra ut, vara tyst och skratta mycket. Sen blev jag gravid, spräckte två kollektioner och flyttade hem till Sverige, säger hon med ett skratt.

EFTER LUNCHEN blir Anja intervjuad av

SENARE PÅ EFTERMIDDAGEN passar

KLOCKAN 21.00 kommer Anja till slut

tidningen Metro. Det är Melodifestivalen som känsloladdad mediehändelse hon kommenterar. Hennes forskning kretsar numera kring den ökande känslosamheten i medier, speciellt tv. Under dagen då det finns tillfälle skriver Anja på en artikel på engelska om känslor och medier som hon hoppas bli klar med till våren. Idag lyckas hon med att klämma in några timmar. Så småningom ska också en ny bok författas i ämnet, men det kommer att ta några år innan den blir klar.

hon på att förbereda morgondagens möten och måsten. När allt är i ordning lämnas arbetet för att äta middag ute med en vän. – Jag har lite svårt för att bara åka hem efter jobbet. Det sitter nog i från att jag bott i Italien.

hem och då är det tv som gäller. Det mesta studeras med intresse för att ha koll i artikelskrivandet. Men så tar till sist tröttheten överhanden vid midnatt. Den kalla vinden sveper över Stockholm medan hon läser sig till sömns.

ANJA DRÖMMER OM att kunna ägna sig

mer åt forskningen, helst i norra Italien eller San Fransisco. – I en perfekt värld skulle jag kunna dela mitt liv mellan två punkter. Tillbringa tid där och forska och sedan vara här. Mitt liv är mer inrutat nu än förut och jag saknar att inte kunna resa lika mycket. MIN BLICK FORTSÄTTER att vandra

och fastnar på ett inramat fotografi i svartvitt av Marilyn Monroe i bokhyllan. 50-talsikonen är porträtterad med huvudet vilandes i en handpose. – Det är en väldigt speciell bild av henne eftersom hon har den här klassiska tänkarposen. Det är inte så man är van att se henne avbildad. Därför tycker jag om den där bilden, säger Anja.

Ingen PR på Mediproduktion

Utbildning av PR-konsulter vid JMK har debatterats friskt på senaste. I nuläget pågår ingen v sådan utbildning. Det fastslår både studenter och personal. TEXT & FOTO Henrik Nygren Dagens Media skrev i december förra året att JMK-ledningen attackerar P1:s Medierna. Detta var resultatet av den pajkastning som pågick mellan P1:s radioprogram Medierna och institutionsledningen vid JMK runt jul. Debatten gällde den nya utbildningen i medieproduktion som hålls vid institutionen.

ment av olika medietillämpningar som reklam och annan PR. Hur ligger det då till i verkligheten? – Vad det gäller reklam har vi haft en föreläsning som var två timmar lång och PR har vi inte haft någon föreläsning i över huvud taget. Säger Emelie Fågelstedt som är student vid medieproduktionsutbildningen.

KRITIKEN I MEDIERNAS reportage fo-

kuserar på hur man vid medieproduktionsutbildningen bland annat utbildar elever inom PR och de trovärdighetsproblem detta innebär för en institution som även lär ut journalistik. Det är en skillnad mellan granskande journalistik och skrivande i marknadsföringssyfte. Flera lärare ställer därför sig i programmet kritiska till utbildningen men det är ingen som vill gå ut med sin kritik officiellt. I institutionsledningens svar till Medierna hävdas det bestämt att ingen utbildning inom PR sker. Den utbildningen sköts av institutionen för reklam och PR på Stockholms universitet. Från kursens officiella beskrivning går det att utläsa att kursen ska innehålla ele-

Hon säger även att det finns önskemål från flera elever i klassen om mer undervisning inom just PR. – Vi förväntade oss att vi skulle få lära oss om PR när vi började. UNDERVISNINGEN STÄMMER i verk-

ligheten inte överens med vad som står i kursbeskrivningen. Emelie Fågelstedt berättar vidare vad detta kan bero på. – I och med att det är första gången som kursen i medieproduktion går så visste vi från början att innehållet skulle bli lite luddigt. Men man slutade någonstans att bry sig (om kursplanen) för att det kändes så långt ifrån i vissa avseenden.

ENLIGT ANJA HIRDMAN, ämnesansva-

rig för utbildningen, stämmer kursens beskrivning inte överens med undervisningen till hundra procent. Eftersom beskrivningen innefattar många olika ämnen går det inte att få med allt. Särskilt eftersom att det är första gången som kursen går. Kursbeskrivningen kommer att ses över till nästa termin men enligt Anja Hirdman är det absolut inte på grund av Mediernas reportage. Eventuella ändringar kommer att baseras på kursutvärderingar och på de resurser som står till buds. Medieproduktion kommer däremot inte att bli en renodlad utbildning inom PR och information. Men, som Anja Hirdman förklarar, finns det inga planer på att lägga ner utbildningen. EMELIE FÅGELSTEDT berättar också

att medieproduktionsstudenterna just nu läser en kurs som heter digitala medietillämpningar som går ut på att studenterna ska publicera saker på internet. I tio veckors tid ska de blogga och samtidigt marknadsföra sina bloggar.

Detta har hänt: 19.12.09 Medierna och dess reporter Lars Truedson sänder ett reportage från JMK som belyser den interna konflikt som uppstått i och med den nya medieproduktionsutbildningen som startade i höstas. 21.12.09 Sigurd Allern, Anja Hirdman och Håkan Lindhoff publicerar

en text på institutionens hemsida. De ger skarp kritik till Mediernas program och ifrågasätter research och val av källor. 23.12.09 Medierna ger svar på JMK-ledningens kritik. Dagens Media publicerar en artikel som belyser debatten.

Första Dagen på JMK

ill synes gästvänligt. Lite anonymt måhända. Centralt men i periferin av det mullrande city. I Stockholms medievagga, omhuldad av båda film-, radio- och tv-hus tronar så blygsamt vårt kära JMK-hus. Beslutsamma men något nervösa miner fyller den sorlande cafeterian där de alla letar efter ett passande ställe att stå vid, sitta på eller luta sig mot. Kanske finna en tidning att läsa; sådär avslappnat bläddra i, medan klockan i sakta mak tickar fram mot en ny episod i livet. Även jag är där. En fanbäraren för de till synes avslappnade, i verkligheten oroligt undrande över vad det egentligen är som väntar. Dörrarna till JMK-salen slås upp och folkmassan väller in. Platserna räcker och blir över och raderna fylls snabbt - med ett säkert avstånd till närmsta granne. Två, kanske tre stolar till närmsta person tycks vara tillräckligt för att bedyra och upprätthålla den svenska rätten till personligt utrymme. Dämpade konversationer är det enda som håller oss från en kollektiv tystnad tills Anja Hirdmans stämma avbryter. Högt och tydligt sköljer den första informationen över oss och allt tycks plötsligt mer greppbart. Det är inte mycket som sägs men det är information. Hintar om vad som är viktigt. Tåtar att hålla sig fast vid. Det är vackert. Sedan börjar den monotona uppräkningen av vad som måste vara sjuhundra namn. Det är opersonligt, hårt och till synes universitetsmässigt. Den allmänna skolas vänliga ”alla är unika”mentalitet skiner med sin frånvaro när de som inte räknats upp så vänligt får lämna salen. Kvar sitter vi andra. Klasskamraterna. Huvuden vrids långsamt för att registrera ungefär vilka man har att göra med. Långa, korta och med olika hårfärger sitter vi alla och sneglar efter vår näste. Profileringen är långt ifrån klar och turligt nog kommer fler tillfällen där ett mer mångfacetterat intryck kan ges. Sen var det klart. Vi var inskolade. Tydligen redo att ta oss an JMK på egen hand. Hur det nu är med den saken får ni själva bedöma. Mig har ni i varje fall sittandes i cafeterian, sådär avslappnad bläddrande i en tidning, redan på måndag.

KRÖNIKÖR /

Björn Sand bjorn.sand@femtestatsmakten.se

Kartellen ”Gangsterrapp”-gruppen Kartellen har sedan grundandet utgett sig för att belysa det segregerade samhället. Med ett snabbt växande antal fans höjs nu frågan om Kartellen är en produkt av ett orättvist samhälle eller en orättfärdig ursäkt för kriminalitet?

Brottslingar eller hjältar?

Fredagsmys, någon?

Med texter om sociala orättvisor och segregation har Kartellen stort inflytande på ungdomar. – De skulle verkligen kunna förändra saker och ting, men de tappar så mycket genom att hålla på med den kriminella biten, säger Katarina Gunnarsson, programledare på Studio Ett. TEXT Björn Sand FOTO Tania Marti

Med rötter i 80-talets LA bottnar gangsterrappen mer eller mindre i samhällets sociala orättvisor. Med anor i hiphopen blev musikstilen den urbana tidsålderns motsvarighet till proggen. Men istället för Viktor Jara eller Mikael Wiehe var det nu Ice-T och Schooly D som belyste orättvisorna med sina antiauktoritära texter. Så sakteligen tog sig även influenserna över Atlanten och landade på skakiga ben i vårt då yuppie-inriktade land. MED BAS I Stockholmsförorten Rin-

keby, består Kartellen av ett femtiotal personer. Utöver texterna är Kartellen väldigt öppna med sin kriminella verksamhet. På deras hemsida rullar bland annat ett bildspel med tidningsklipp av brott de begått. För ett år sedan medverkade även gruppen i den radiobaserade miniserien Kartellen av Katarina Gunnarsson för Studio Ett. Serien avsåg att belysa bakgrunden till den kriminella verksamheten. Förfat-

taren och journalisten Cyril Hellman, som både skrivit om och festat med medlemmar ur Kartellen, var snabb att döma ut serien som ett korståg mot hiphop-kulturen.

men när det första underkända betyget kommer i åttan och krossar drömmen så svartnar deras ögon och de tänker ”jag kan lika gärna bli kriminell”. PÅ FRÅGAN OM kriminalitet rättfärdi-

– Kartellen skapar inte kriminella som Sveriges Radios Katarina Gunnarsson försöker få det till, skrev Hellman på nyhetssidan Newsmill i april förra året. KATARINA GUNNARSSON SÄGER att

hon aldrig haft avsikten att vinkla reportagen negativt. – Jag ville inte göra ett porträtt av Kartellen som grupp utan ett reportage om dem som samhällsfenomen.

gas genom att man sjunger om sociala orättvisor och segregation, svarar Katarina Gunnarsson att det inte är ett försvar men en förklaring till varför det sker. – Många av medlemmarna var kluvna mellan att bara belysa de sociala frågorna och att syssla med den rent kriminella, gangsterbiten. Många av texterna är helt fantastiska och belyser segregationen på ett väldigt bra sätt. KARTELLENS

Katarina Gunnarsson har under många år gjort reportage om livet i förorten. Hon berättar om hur hon sett barn med drömmar om att bli läkare helt plötsligt falla in på den kriminella banan. – Det är många faktorer som hänger ihop

ÖPPET

KRIMINELLA

profilering i musikbranschen lämnar ingen oberörd. Samtidigt tar den upp frågor om vad som ligger till grund för dem som fenomen och hur mycket man egentligen kan skylla på segregation.

Ett liv som KRIMINELL Skottskador, våldtäkter och grov misshandel är vardagliga händelser i mediebruset. Genom media får vi en bild av hur de personer som begår brott är. Men hur ser den kriminelle på hur media beskriver honom och hans liv? TEXT & FOTO Caroline Nilsson

Kent Persson (som egentligen heter något annat) är en före detta yrkeskriminell som idag är över 30 år och lever ett ”vanligt” liv. Bland annat har han suttit på Hällbys fängelse dömd för grov misshandel. Hällbys fängelse har säkerhetsklassen B på en skala mellan A-E. Klasserna A-D är slutna anstalter vilket innebär att det är högre säkerhet och mer regler gällande besök, permission och liknande. Det finns bara två fängelser i Sverige som tillhör den förhöjda säkerhetsklassen A. Den lägre klassen består av öppna anstalter och säkerheten där är betydligt lägre. KENT PERSSON

HAR även suttit

på flera andra fängelser runt om i Sverige och blivit dömd ett antal gånger för bland annat grovt vapenbrott, rån, misshandel, grov misshandel och bilstölder. Som längst har han suttit på ett och samma fängelse i 24 månader. Media har skrivit om honom vid ett flertal tillfällen, bland annat då brott begåtts och vid misstanke om brott eller hot. – De beskrev mig som en av ledarge-

stalterna och de målade upp en bild av mig som en ganska ond person men ändå så var det till en fördel, säger Kent Persson som anser att media i vissa fall kan förbättra den kriminelles image då man målas upp som mycket farlig. DÅ KENT PERSSON var verksam

som yrkeskriminell talade han aldrig med journalister. Vid flera tillfällen har det förekommit hot mot journalister. Dessa hot har vart riktade mot en eller flera specifika personer. – Media har både en negativ och en positiv effekt på kriminella. De målade upp oss som mycket farliga vilket är på gott och ont. Bland vanliga svenssons blir man ju uthängd som en riktig psykopat. Men är man yrkeskriminell är denna bild en fördel. Media hjälper till att ge en högre status på det olagliga man gör, säger Kent Persson. JERZNY SARNECKI ÄR professor i

kriminologi vid Stockholms universi-

tet och han håller med om att medias exponering i vissa fall kan vara statushöjande och att en del brottslingar aktivt söker efter en sådan exponering. Han anser också att media kan medverka till att befästa den kriminella individens bild av sig själv som en ond person. Även Henrik Belfrage som är professor i kriminologi på Mittuniversitetet håller med om att den uppmålade bild som media ger de kriminella gängen förstärker deras identitet. En annan effekt kan även bli att vissa blir ännu farligare än tidigare. IDAG HAR MEDIA uppmärksam-

mat att Kent Persson förändrats, men han anser inte att före detta kriminella syns mycket i media. Istället tycker han att det mest skrivs om det som händer just nu och det som skett, snarare än om de personer som lagt av. – Men man får ju stå sitt kast. Man vet ju vad man ger sig in på, säger Kent Persson.

Amatörer och mod bakom Det är över en månad sedan premiären för Snabba Cash, och gangsterrullen ligger kvar på biotoppen. Stormen har ändå lugnat ner sig något och innan han åker på välförtjänt semester till Brasilien får Femte Statsmakten en eftermiddag med Daniel Espinosa, regissören bakom succéfilmen.

Vad tror du resultatet har med att göra, förutom att manuset kommer ifrån en väldigt känd bok? – Det är svårt att bortse från det. Många har läst boken. Men succén bland kritikerna kan man kolla på. Den kommer ifrån de investeringar som många skådespelare ville göra. Och den satsningen som gjordes på amatörer, som själva hade stort inflytande på arbetet. Många av skådespelarna hade en verklighetsförankring i miljön i filmen.

TEXT & FOTO Lisa Berlin

Hade ni någon aning om att filmen skulle göra en sådan här stor succé? – Nej, inte alls. Jag hade sagt att jag var nöjd om den gick över 250 000 besökare och att mitt absoluta mål var 270 000, för det var vad filmen behövde för att den skulle gå plus minus noll och då skulle alla bli nöjda. Men även om jag inte visste om folk skulle gilla filmen så visste jag att hantverket var bra. Som en skomakare. Jag visste att skon var ordentligt sydd, den skulle inte läcka och den skulle se någorlunda estetisk ut. Alla människor tycker inte om samma skor, men man kan se om en sko är ordentligt gjord och min sko var ordentligt gjord.

Regissören Daniel Espinosa.

Var det många som inte tidigare jobbat med en stor produktion som kanske tänkte att, ”nu jävlar, nu har jag chansen!”? – Jo, mycket så, men framförallt var många vänner med. Och eftersom jag blir äldre, blir mina kompisar äldre och mer erfarna. Många av dem hade varit med på större saker innan, men vi som kompisar hade aldrig gjort något stort tillsammans. På det sättet fanns det definitivt den här känslan av att ”make it or break it” – nu ger vi allt och om det inte kommer upp på duken så borde vi syssla med någonting annat. Att man vågar sticka ut huvudet konstnärligt och liksom säga ”det här står jag för och jag vågar ta den här risken”. Eftersom vi var kompisar vågade vi lägga ner vår själ i det och det smittade av sig på de andra i gruppen. Du är utbildad i den danska filmskolan, vad har du tagit med dig därifrån? – Det den danska filmskolan är väldigt bra på, tycker jag, är att den utbildar dig ganska strikt i ditt hantverk. När man kritiserar varandra är det ur ett konstnärligt perspektiv och ett hantverksperspektiv och de två blandar man inte ihop. Danska filmskolan har attityden att de utbildar eminenta hantverkare och om du då är en konstnär så kan du frigöras i det. Men om du inte är det tänker inte de ägna tid åt att hitta din konstnärliga själ i dig. Det är någonting du själv måste göra. Det tror jag

är svårt för vissa medan andra, som Lars von Trier, frodas i det, för de får ha sin konstnärlighet i fred. Det du vill berätta är upp till dig, de lär dig hantverket. Hur fick du jobbet? – Jag fick boken av Josef (Fares, reds. anm.) som tyckte den var bra och att jag skulle läsa den. Så jag gjorde det, och det var precis den världen som jag ville ge mig in i. Sen stötte jag på Fredrik, som är producent, på Götgatan och började berätta om den här fantastiska boken som jag läst och idéerna om hur jag skulle

”När jag såg honom i Galetten blev jag totalt ”blown away”. En av de få sant talangfulla skådespelare vi har här i landet.” vilja visualisera om den till film, och jag visste inte om att han hade rättigheterna. Hade jag vetat det hade jag aldrig sagt nåt, för då hade jag spelat cool. Men så sa han det, och då var det för sent. Hade uppföljarna blivit av om ettan inte gått så bra som den gjort? – Nej. Jag var förvånad av att de gick ut med att det skulle bli uppföljare så tidigt. Jag har jobbat med rätt så smala filmer innan och är inte van vid att man bara kan säga ”de där siffrorna kammar vi hem”. De andra tycker att jag går runt och är den stora pessimisten som säger ”nu, nu, NU slutar folk att gå”. Fick Matias Padin Varela rollen som Jorge tack vare Galetten? – Nej, men när jag såg honom i den blev jag totalt ”blown away”. Jag trodde inte att han kunde göra en så strikt hållen roll. Jag såg att han var en erfaren skådespelare trots att han inte hade utfört yrket så mycket. En av de få sant talang-

Espinosas snabba succé

Hyllad regissör. Daniel Espinosa har haft en hektisk start på 2010 sedan Snabba cash gick upp på bio – nu packar han och åker till Brasilien i stället.

fulla skådespelare vi har här i landet. Men när han kom till castingen var jag väldigt skeptisk mot honom för att han var spanjor. Jorge ska vara chilenare och jag är chilenare så jag hör ju den dialekten jättetydligt. Men han var bara bäst så det fanns liksom inte så mycket att göra någonting åt.

Hur ofta lekte ni gangsters med rekvisitan? – Jag gjorde det inte så mycket, men med skådepelarna – det var helt omöjligt. Varje gång man vände sig om stod någon och poserade i Tony Montana-mood. Det var lite som att vara på dagis, men det var kul.

Vad går du och ser på bio i kväll? – Jag skulle vilja se Det vita bandet av Michael Haneke. Den vann i Cannes, och jag tror att den är fantastisk. En film jag såg i förrgår var A Serious man av Coen-bröderna. Det är kanske ett av deras mest absurda arbeten till idag. Den är hysteriskt rolig.

Jens Lapidus tappar tråden Biofilmen Snabba cash i all ära. Men allt startade trots allt med en bok. Max Pröckl ger sig på Jens Lapidus samlade litterära produktion i en stor recension. TEXT Max Pröckl FOTO Mattias Edvall

I sin första bok, Snabba cash, gör Jens Lapidus en James Ellroy-imitation som tyvärr saknar Ellroys nerv och språkkänsla. När en övre-medelklassadvokat ska försöka beskriva förortens språk blir det bara dåligt. I bästa fall skrattretande, i sämsta fall exotiserande och provocerande. Eftersom jag är den typen av person som orkade ta mig förbi de omtalade första hundra sidorna i JRR Tolkiens Sagan om ringen så orkade jag mig förbi Snabba cash första hundra sidor relativt smärtfritt. När jag väl gjort det och vant mig kände jag att det fanns ett visst flyt i det språk som pratas i den förort Jens Lapidus föreställer sig. Men är man ute efter hur man verkligen pratar i Alby, så lär man sig mer av att läsa tidningen Gringo. DET SOM GJORT boken till en stor-

säljare i stället för en kultbok ligger i karaktärerna. Man kan identifiera sig med deras känslor, tankar och liv. Jag känner för och med JW, Jorge och Mrado när jag läser Snabba Cash.

Ytterligare något jag kan tänka mig kittlar de flesta läsare är att Jens Lapidus är advokat. Tanken är att han därför ska kunna beskriva hur det fungerar ”på riktigt” i Stockholms undre värld.

” Tyvärr är Snabba cash också det enda litterära Lapidus lyckats med” STORYN ÄR, trots sitt formulär 1A-

upplägg, även den medryckande. Alla tre huvudkaraktärer är mer eller mindre ensamma hämnare som slåss mot en övermakt. Det är mod, blod och spänning. Men det som skiljer den ifrån andra kriminalromaner där ute är förstås att den utspelas i Sverige. För mig som stockholmare presenterar boken också till stor del bekanta miljöer. Bland annat utspelas den nu ökända pissoarscenen inne på Kvarnen, där de flesta 08:or någon gång snubblat förbi. Tyvärr är Snabba cash också det enda litterära Lapidus lyckats med.

Stockholm noir. Jens Lapidus går i bräschen för genren

Uppföljaren Aldrig fucka upp är en sorglig smörja jag känner att han mest har skrivit för att etablera sig som författare. En uppföljare var nödvändig, så därför kom den. Känslan jag fick när jag läste den var som när jag såg uppföljaren till Star Warstrilogin, The Phantom Menace. Total besvikelse. Hade jag inte varit satt att recensera boken hade jag inte läst klart den, så dålig var den. SERIEROMANEN Gängkrig 145 hade jag ganska höga förhoppningar. Tecknaren Peter Bergting, vars talang ej är att förakta, plus Jens Lapidus skulle tillfredställa mig som serieälskare något enormt. De skulle även få vågen av svenska serieskapare som höjts under senare år att skölja in och blöta ned parketten även i vanliga mediekonsumenters hem. INFÖR

Men även här är produktionen halvmedioker. Peter Bergtings teckningar är snygga, men utan känsla. Karaktärerna är mekaniskt tecknade och saknar själ.

genom sitt sätt att skriva ur de kriminellas synvinkel.

Handlingen börjar bra, riktigt bra till och med, men faller på sin egen pajighet. Det blir för mycket, för invecklat och till sist saknar både historia och karaktärer helt trovärdighet. Men helt utan försonande drag är inte serieromanen. Bland annat har man klämt in ett tecknat avsnitt av Efterlyst med tecknade versioner av Hasse Aro och Leif GW Persson. Ett stort plus.

känner igen karaktärer som dök upp senast för några sidor sen. De saknar själ. KAN INTE se varför någon skulle vilja läsa någon av uppföljarna till Snabba cash, om man inte blivit så engagerad i karaktärernas liv och storyn att man bara måste få veta vad som hände sen. Det finns kubikmeter med bättre kriminalromaner. Både i bok- och serieform. JAG

Vid en närläsning så märks det också att man jobbat med att ge manuset känsla. Ibland glimmar det till. Men tyvärr inte tillräckligt starkt för att överskugga bristerna. DE TVÅ FRÄMSTA invändningarna jag

har är att handlingen för det första tappar fokus helt efter ungefär halva boken, som om Peter Bergtings och Jens Lapidus musa tog en enkelbiljett till Grekland. En serieroman som annars började väldigt bra, börjar gå kräftgång och slutar helt abrupt utan att några trådar knyts ihop. Den andra invändningen är att man inte

Jens Lapidus Ålder: 35. Bor: Stockholm. Yrke: Brottmålsadvokat. Författardebut: 2006, med Snabba cash som sålts i över 400 000 exemplar i 18 länder. Kuriosa: Jens Lapidus pappa Arne Lapidus gick på JMK, dåvarande Journalisthögskolan, i klass h71a. Lapidus utsågs också till Sveriges bäst klädda man 2008. Källa: Månpocket/Femte statsmakten. Omslagsfoton: Bonnierförlagen AB

NYHETER JMK

I KORTHET

TEXT Minna Korsgren FOTO Linus HallséniusTV4

JMK förlorar sin kår JMK-kåren kommer att slås samman med Stockholms universitets studentkår. Från och med den 1 juli 2010 då kåroligatoriet avskaffas kommer det bara att finnas en kår sluten till Stockholms universitet som representerar alla studenter.

INRIKES Ny profil i TV4 Nyheterna på TV4 har anställt ständigt aktuella Lena Sundström som ny politisk samhällskommentator. Lena Sundströms bok ”Världens lyckligaste folk” nominerades till Augustpriset i våras. Hon har tidigare varit programledare i Kalla fakta och gått hem i tvsofforna i programmet ”på Spåret”. TV4 nyheterna anställer även Helena Gissén.

Sydsvenskan friad Sydsvenskans förre ansvarige utgivare Hans Månson frias från förtal av den man som under en tid satt häktad för mordet på Anna Lindh. Under de dagarna då han fortfarande var misstänkt publicerade bland annat Sydsvenskan mycket detaljerade beskrivningar av honom, dock inte namn. Tingsrätten i Malmö anser dock att de publicistiska besluten varit korrekta. Den så kallade ”35-åringen” har även stämt Expressen, Kvällsposten och GT.

Förhör av journalist gillas ej Regeringen tänker inte hjälpa till att förhöra journalisten Ali Fegan. Det var han som intervjuade och avslöjade att biskop Richard Williamsson inte tror att det fanns gaskamrar under andra världskriget i Uppdrag granskning. Ef-

120

Den 4 februari kom beskedet. DN varslar 100 - 120 personer, flertalet ur redaktionen.

Lena Sundström har anställts som TV4 Nyheternas nya politiske samhällskommentator. Kanalen hoppas att detta ska göra programmet mer skarpt i sina nyhetsanalyser.

tersom det är ett olagligt uttalande har tyska åklagarmyndigheten begärt mer information kring händelsen. Alltså något som regeringen inte tycker stämmer överens med svensk tryckoch yttrandefrihet.

Sefastsson friad Svea hovrätt friar Trond Sefastsson från mutbrott, till skillnad från tingsrättens dom. Mutanklagelserna gällde fallet då Stefastsson tagit emot över 400 000 kronor för att på uppdrag rentvå en man från narkotikabrott.

UTRIKES Gmail nedlagt i Iran Irans telekommunikationsbyrå har beslutat att stänga Googles e-posttjänst Gmail i landet, det uppger The Wall Street Journal. Google bekräftar att den iranska användningen av deras tjänster minskat kraftigt.

8 journalister gripna i Iran Minst åtta journalister tillfångatogs i Iran i och med firandet till minne av den iranska revolutionen för 31 år sedan. Det rapporterar föreningen Reportrar utan gränser. Inför firandet förbjöd vissa mobiloperatörer dess kunder att skicka SMS. Det var också återkommande störningar på internet.

Journalister åter i Swatdalen Journalisterna i Swatdalen i nordvästra Pakistan har börja återvända. Sedan 2007 då talibanerna tog över kontrollen och införde sharialagar i området har över två miljoner människor tvingats fly, däribland många journalister. Nu, sedan regeringen återigen tagit kontroll över området, har pressklubben öppnat igen, tidningar har börjat producerats och kabel-tv börjat sändas. Källa: Reportrar utan gränser.

S F

t t a b e D

yligen har Uppdrag granskning, Debatt och flera tidningar tagit upp ett flertal fall, där personer har blivit skadade av elchocker som använts i behandling av depressioner. Psykiatriker har också ställts mot väggen och motvilligt tvingats erkänna biverkningarna: patienterna riskerar bestående minnesskador efter Elektrokonvulsiv terapi, ECT. Psykiatrin har alltså fört svenskarna bakom ljuset vad det gäller elchocker. JAG HAR PROTESTERAT i många år

mot elchocker, för att jag personligen känner flera personer som har blivit skadade av elchocker. Mängder av människor har också kontaktat mig och berättat om sina skador efter ECT. Det är oerhört tragiskt och upprörande. Vem lyssnar på och hjälper dessa människor? Jag reagerar starkt mot att patienternas mänskliga rättigheter åsidosätts när de blir tvingade till elchocker eller inte får korrekt information. Psykiatrin har undanhållit hur många elchocker som ges varje år genom att endast rapportera ungefär 10 procent. Detta är fullständigt ovetenskapligt och ett rent bedrägeri. Användningen av elchocker har kraftigt ökat i Sverige de senaste åren. Detta till

Ta chansen och tyck till! Maila din insändare eller debattartikel till: debatt@femtestatsmakten.se

Läkare ljuger om så kallad ETC-behandling

en nivå där vi är bäst i världen per capita på att ge elchocker. Cirka 50 000 elchocker ges varje år i Sverige – man kan ju undra varför psykiatrin inte vill att denna siffra skall komma ut.

Ändå väljer psykiatrin att inte lyssna på rapporter om skador efter ECT. De skyller allt på patienten. Fråga de patienter som har försökt prata med en överläkare om sina skador efter elchocker.

Det finns inte heller någon statistik på hur många elchocker som ges under tvång eller vilka skador som har uppkommit efter ECT. Och patienterna har ingen riktig möjlighet att rapportera de skador som har uppkommit. Var finns vetenskapligheten?

Man kan verkligen undra hur psykiatrin i Sverige kan få fortsätta att ge elchocker – och dessutom kraftigt öka användningen. Elchocker är förbjudet i flera länder eller används ringa.

Det finns alltså ingen korrekt vetenskaplig rapportering kring ECT i Sverige. Hur kan då läkare och psykiatriker påstå till människor och deras anhöriga att det är riskfritt att få elchocker? Vad grundar sig detta påstående på? Och finns det något mer som psykiatrin har undanhållit angående elchockerna? NU SOM FÖRR är det samma mängd el

som går genom patientens kropp, minne och tankeverksamhet. Det enda som förändrats är hur själva elchocksbehandlingen går till; idag sövs patienten ner istället för att behandlas vaken. Psykiatrikerna har kallat elchockerna en mirakelmetod, en mild och human behandling. Trots detta skulle de aldrig – och har aldrig – själva provat att få elchocker. Vem som helst kan förstå att elchocksbehandling inte kan vara hälsosamt.

FOLK HAR SVÅRT att ta till sig detta –

det verkar otroligt – och bara ett fåtal patienter vågar stiga fram och anmäla sina skador efter ECT. De skäms och är rädda för att bli indragna i psykiatrins nät igen. Om allmänheten kände till riskerna med elchocker och fick veta hela sanningen om dem, skulle ett fåtal gå med på det. För hur många svenskar vill psykiatrin egentligen elchocka varje år? Det är dags att vi höjer våra röster och protesterar. Finns det någon rakryggad läkare eller psykiatriker i Sverige som har modet att skilja sig från mängden och ta steget mot elchocker? Peter U Larsson Medlem i Amnesty, Kommittén för mänskliga rättigheter, och Röda Korset.

40 38

I nästa nummer: TEMA SPORT

#2.2010

Profil: Erik Niva Sportbloggare E-sport, vad är det? Patriotismen inom sport Så funkar kårens bokhandel Bildspecial: JMK-dagen Vad händer med kåren när Sus tar över?