Ny folkfest i Österbotten

Under helgen 17–19.11 gick ett nytt evenemang av stapeln. För första gången arrangerades festivalen "Ostrobothnia Folk Fest" i Karleby och Jakobstad. Mitt i vintermörkret erbjöds möjligheten att njuta av ett gediget och blandat program med såväl lokala som långväga artister och förmågor. i FioLeN MiN Nr 3/2022 ingick en annons för en helt ny folk- och världsmusikfestival – Ostrobotnia Folk Festival. Många intressanta konserter, men även workshops och seminarier, stod på programmet. Jag insåg genast att jag inte skulle ha möjlighet att bevaka allt men några konserter hann jag besöka.

Festivalen öppnas

På torsdag kväll söker jag mig till Station 23 i Jakobstad där festivalen har Opening Night från klockan åtta. Tidigare under kvällen ordnades i Karleby en workshop för musikskole- elever från nejden med Anna Dantchev som är ledare för den finsk-bulgariska kvintetten Dantchev Domain. Den officiella öppningen arrangeras i samarbete med Jeppis Jazz club, som också annars huserar i lokalerna där stadens brandbilar tidigare stod parkerade. Stämningen är redan uppsluppen. På restaurangsidan sitter sällskap och äter medan andra "släcker" törsten på lounge-sidan – vilket ju passar bra med tanke på utrymmets tidigare funktion. När jag kom in noterade jag att klädhängarna i foajén var fyllda till bristningsgränsen, vilket är ett gott tecken när man befinner sig i en småstad och det är en vardagskväll i november.

Kvällens program inleds av Gruppen Cuejero. Deras musikstil beskrivs som "flamenco-jazz med en nordisk twist". – Vi kallar det flamenco-jazz, så vi får göra vad vi vill, konstaterar också gruppens basist, Javier Sanchez Perez med glimten i ögat.

Cuejero har sin bas i Helsingfors, men Javier är ursprungligen hemma från Madrid. Marc Eixarch, som spelar flamencogitarr, kommer från Barcelona. Vid trummorna sitter Eetu Oinonen från Esbo och Oiva Haapamäki från Toholampi blåser i trumpeten. Oiva fick den otacksamma uppgiften att på kort varsel hoppa in, då gruppens ordinarie trumpetist insjuknat i Covid. Javier konstaterar tacksamt att Oiva räddade hela konserten.

Första låten som vi får höra heter I will stay with you och är något så ovanligt som en kärlekssång med ett lyckligt slut. Exempel på andra låtar är Pintura de color och ett soundtrack från en känd film. Jag är fokuserad på kameran och missar namnet på låten men känner nog igen melodin – kommer bara inte på i vilken film den hör hemma. När sista låten ska spelas ber Javier publiken att hänga med och instruerar hur vi ska klappa takten. När konsert är slut övergår klappningarna i applåder. Cuejeros musik passade bra in i den avslappnade restaurangmiljön. Sympatiska musiker och en trevlig kombination av instrument.

Före nästa musikinslag greppar Jessica Riippa, festivalens initiativtagare och producent, mikrofonen och berättar kort om Ostrobotnia Folk Fest. Personligen tycker jag att festivalen är ett fint komplement till övriga musikevenemang som arrangeras i nejden och jag känner redan att detta gärna kunde bli en årligt återkommande festival.

– Nu ska vi få lyssna på ett band som består av studerande från Yrkeshögskolan Novia, Mellersta Österbottens konservatorium och Yrkeshögskolan Centria, berättar Jessica, och låter ungdomarna inta scenen.

Vi får höra fyra låtar, först en polka och sedan en låt från Kroatien. Därefter kommer en fin version av Peter Gabriels In your eyes och som avslutning trumlåten Tombo. Stora bastrummor, visselpipa och andra rytminstrument passar utmärkt som grande finale.

Omväxlande programutbud

Följande dag – på fredagen – hade jag inte möjlighet att bevaka festivalen, men Cuejero höll en workshop för skolelever vid Campus Allegro på dagen och under kvällen arrangeras flera konserter. I Jakobstad uppträdde Dantchev Domain och gruppen Northern Resonance från Sverige i vilken Anna Ekborg som intervjuades i Fiolen min 3/2022 medverkar. I Karleby spelade den isländska trion Blood Harmony och Lena Jonsson Trio från Sverige, medan Cuejero gjorde en spelning på Doo-Bop Club i Vasa.

Alla lördagens programpunkter kändes lika lockande. På biblioteket i Karleby ordnades under dagen "Skogens folk – Nordens väsen", en programhelhet bestående av en föreläsning med folkloristen Tora Wall, en författardiskussion mellan henne och Maria Turtschaninoff med Sofie StrandénBacka som moderator samt musik av Kusinerna Riippa från deras skiva Irrbloss. Jag håller som bäst på att läsa Turtschaninoffs fantastiska episodroman Arvejord så tematiken kändes extra aktuell. Programmet var ett samarbete med Karleby stadsbibliotek samt GLÖD Österbottens berättarcentrum och var ett inslag i Nordiska litteraturveckan. Under kvällen skulle Cuejero och Northern Resonance uppträda vid Mellersta Österbottens konservatorium i Karleby. Först hade jag planerat att åka till Karleby, men insåg sedan att familjelogistiken inte gick ihop och bestämde mig istället för att gå på kvällens konserter vid Campus Allegro i Jakobstad.

Menuettworkshop och isländsk stämsång

Innan jag på lördag kväll bänkar mig i Schaumansalen vid Campus Allegro dokumenterar jag den menuettworkshop som pågår i den stora aulan. Workshopen leds av Jessica Krohn medan Anders Portin står för fiolmusiken.

Det är rätt glest i stolsraderna i salen, men det allmänna musikutbudet i Jakobstad är överlag omfattande, så ibland räcker publiken inte riktigt till för alla konserter. Jag har också en bild av att den genomsnittliga Jakobstadsbon är rätt konventionell och inte alltid pigg på att pröva på något nytt, vilket är synd. Många går miste om alla de fina konserter som ordnas i Schaumansalen.

Jag är hur som helst glad att jag själv tagit mig till Campus Allegro. Kvällens bägge konserter är mycket fina. Gruppernas musikstilar kontrasterar mot varandra på ett skönt sätt. Först ut är familjetrion Blood Harmony från Island. Jag får lära mig att uttrycket "blood harmony" härstammar från den amerikanska bluegrassen, och syftar på den speciella harmoni som uppstår när familjemedlemmar sjunger tillsammans. När jag hört förklaringen känns gruppens namn självklart. Syskonen Örn, Ösp och Björk Eldjárns röster är verkligen i samklang med varandra. Gruppen uppstod då

Musikstuderande från nejden bjuder på fartfyllda trumlåten Tombo de tre i samband med coronapandemin flyttade hem till föräldrahemmet i Svarfaðardalur på norra Island. Föräldrarna hade hunnit göra om källaren till en Airbnb-lägenhet, men eftersom de inte hade några betalande gäster på grund av pandemin förvandlade syskonen källaren till en inspelningsstudio genom att vända sängarna mot väggarna. Hittills har gruppen hunnit spela in några egna singlar så under konserten får vi höra både covers och eget material.

Örn konstaterar att låten Far away from home passar bra in i sammanhanget. Island känns förmodligen rätt avlägset när man landat i Jakobstad. Ösp berättar att Simple pleasures är en hyllning till de små sakerna som är viktiga i livet, som att skratta tillsammans med vänner eller att njuta av ett glas vin. Efter Girl from the local valley får vi höra en annan sång som också handlar om en flicka, Girl from before, och vackra Summer Leaves. Efter en isländsk sång som handlar om våren passar Ösp på att tacka Jessica Riippa för att hon varit en fantastisk värd. Låten Tomorrow will be kinder avslutar konserten.

Blood Harmony går av scenen och applåderna ebbar ut, men vi får snart välkomna den rikssvenska gruppen Lena Jonsson Trio. Lena Jonsson är en av Nordens mest kända violinister, och behärskar allt från traditionell folkmusik till rock, pop, jazz och bluegrass. I publiken har hon haft allt från Barack Obama till Greta Thunberg och 2021 fick hon, efter att ha släppt skivan Stories from the Outside, ta emot en Grammis för "Årets folkmusik".

Lena är iklädd en glittrande schackrutig klänning, och utgående från pressbilderna kan man anta att hon tilltalas av okonventionella klädval. Visst är det uppfriskande, men tyvärr framstår trions andra medlemmar visuellt sett som bakgrundsfigurer – eller kanske det är medvetet… Musikaliskt håller dock Erik Ronström på gitarr och Kristofer Sundström på bas samma höga nivå.

Konserten inleds med Rallpersgubben kör timmer från skivan Stories from the Outside. Därefter blir det en polka.

Jag hade nyligen flyttat till Järvsjö. Det var klart väder och minus tjugo grader, och så började det snöa på kvällen. Då skrev jag låten Ispolkan, berättar Lena.

Låten Bakom berget har också en koppling till den fina miljön i Järvsjö. Den kom till när solen gick ner bakom Öjeberget och alla vackra färger satte himlen i brand. Musik behöver inte alltid analyseras sönder och Lena konstaterar skämtsamt att låten Big Lake handlar om just ingenting.

Lena berättar att polkan 34:an, som trion ska spela härnäst, kom till när hon bodde tillsammans med fjorton personer i ett kollektiv i Boston, USA. Huset var alltid fyllt med ljud och det spelades mycket bluegrass. Förutom tio fioler kunde man höra mandolin, banjo och gitarr – och en som joddlade.

I följande låt ökar tempot och det känns som att taglet i stråken nästan ryker. Vilken spelskicklighet!

– Vi har ett par låtar kvar och nu kommer som konstrast en långsam låt som heter Andra våningen. Den handlar om hemlängtan, men just nu längtar jag förstås inte hem, konstaterar Lena skämtsamt.

Som avslutning får vi höra oerhört vackra Brakpolskan från Lenas tidigare skiva Places. Apropå skivor nämnde Lena tidigare att trion som bäst håller på en ny skiva, som kommer ut under våren 2023.

När applåderna efter en stund tystnar fattar Lena mikrofonen. Hon tackar Jessica Riippa och Oscar Sandin, som stått för arrangemanget, samt ljudteknikern.

– Vi har en överraskning åt er. Välkomna upp på scenen igen, Blood Harmony!

Vi som tagit oss till Schaumansalen får bevittna en unik världspremiär: samspel mellan svenska Lena Jonsson Trio och isländska Blood Harmony. Låten The one I love is gone knyter ihop kvällen och Ostrobothnia Folk Fest på ett strålande sätt.

Återblick och tankar om framtiden

Jag ids inte störa Jessica under festivalveckoslutet eftersom jag förmodar att hon har mycket att hålla reda på, men i efterhand ställer jag några frågor till henne. Hon berättar att hon är väldigt nöjd med helheten, men önskar samtidigt att fler hade fått njuta av de fantastiska artisterna. Det finns förstås en utmaning i att arrangera ett helt nytt evenemang, som dessutom hålls på två orter samtidigt. Till sin hjälp hade hon ett litet team. Julia Hansson hade ansvar över konserterna i Karleby medan Oskar Sandin skötte tekniken samt var artistvärd i Jakobstad. Huvudansvaret låg dock hos Jessica.

Jag frågar Jessica vilka som är hennes starkaste minnen från festivalen.

– Gemenskapen och att få träffa musikerna samt höra dem uppträda var värdefullt men även att kunna samarbeta med musikskolorna i både Karleby och Jakobstad kändes viktigt. Sen njöt jag oerhört av att få ta del av Tora Walls föreläsning vid Karleby stadsbibliotek samt författardiskussionen efteråt med henne och Maria Turtschaninoff.

När det gäller Turtschaninoffs Arvejord tänker jag att det finns en stark koppling till den musik som Kusinerna Riippa gör. Jessica bekräftar att hon inspireras av Marias författarskap och att gruppens rötter går djupt.

– Både boken och vår musik är starkt förankrade i Nordisk folklore och Österbotten. Jag har alltid varit intresserad av historia och folkloristik och vi gör en hel del research med Kusinerna Riippa för våra låtar. Det blir både släkt- och hembygdsforskning samt forskning om myter och folktro.

Jessica konstaterar att hon satt en hel del i bilen under veckoslutet då artisterna skulle skjutsas mellan städerna, men hon hann nog ändå själv ta del av festivalen.

– Jag höll koll på allt under veckoslutet men befann mig i Jakobstad för konserterna i Schaumansalen. Jag hann njuta av en hel del underbar musik och det är jag väldigt tacksam för. Det var även fint att ha öppningen i samarbete med Jep- pis Jazz club vid Station 23, och att även samarbetet med Yrkeshögskolan Novia fungerade så bra.

När det gäller workshoparna berättar Jessica att det var lite svårt att få elever till grannstaden i så stora mängder, men hon hoppas det kan förbättras. Tidpunkten för workshoparna var heller inte den bästa då en hel del annat hände samtidigt. Den feedback som Jessica överlag har fått gällande Ostrobothnia Folk Fest har mestadels varit väldigt positivt –både från skolorna och publiken.

Jag hoppas själv innerligt att det finns förutsättningar för att Ostrobothnia Folk Fest ska kunna bli ett årligen återkommande musikevenemang, och också Jessica blickar framåt.

– Vi vill gärna fortsätta men vi måste hitta en tidpunkt som fungerar och få upp intresset för festivalen. Den här gången tror jag inte folk förstod vad de missade. Festivalen bjöd på internationella stjärnartister och underbar musik. Det kändes fint att få möta dessa otroligt härliga människor. Vi håller gärna fast vid att festivalen är i två städer och att vi har samarbete med skolorna. Vi utökar också gärna våra samarbeten. Musiken är i fokus men det finns även utrymme för dans, litteratur, berättande, handarbete med mera.