Provläs: Glasvaggan av Henna Johansdotter

Glasvaggan

Henna Johansdotter

Glasvaggan

Glasvaggan

ISBN 978-952-333-223-2 © Henna Johansdotter 2019 Omslag och layout: Johanna Bruun Förlaget M, Helsingfors 2019 Tryck: forlaget.com

Henna Johansdotter

Del 1

1 hjärta av glas

Det gamla monumentet i parken är dyblött och täckt av fallna löv.

Mossan växer över de avbildade figurernas hud, och åratal av förorenat regn har fått ansiktsdragen att smälta som droppande stearin.

Statyn föreställer en kvinna. På sina axlar bär hon ett barn. Dess huvud är avhugget, tårar av rost rinner över hennes spetsiga byst och täcker till hälften inskriptionen på plaketten. För mänskligheten.

Jag har alltid hatat den här statyn. Allt från kvinnans korkade, undergivna uttryck till rosten kring hennes mun som får det att se ut som om hon tagit en tugga av barnet. Ändå stannar jag här varje dag på väg hem från skolan. Det är något makabert ljuvt över det, som en gammal övervuxen gravsten står det där och markerar förlusten av allt vi var och kunde ha varit.

En ring av nakna träd inhägnar det förfallna parkområdet.

Bortom dem lyser staden med sin kåpa av rost och vittrande fasader. Ångmoln som läckt ur bränslegeneratorerna kryper fram över gatorna och sveper in allting i en drömlik slöja som gör det svårt att urskilja saker på avstånd. De igenbommade byggnaderna och smala gränderna verkar fortsätta i det oändliga, och locket av dis ovanför våra huvuden får det att kännas som om vi alla simmade runt i ett mycket grunt akvarium. Att titta upp mot det vitgrå taket som trycker ner oss ger mig andnöd.

Genom dimman släpar sig figurer i stora huvor och trasiga kläder fram på led. Som en kedja av fångar passerar de mitt synfält och slukas sedan av dimman en efter en. De kommer. De försvinner. Någon annan tar deras plats.

Det har gått 327 år sedan Kriget om Livet. 327 år sedan vi låste 9

dörrarna och instiftade NFU – Nya Fredliga Unionen. När resten av världen fortfarande krälade i dammet handlade vi snabbt. Koloniserade om. Reste murar. Höll galningarna ute. Visste: bygga eller dö.

Mina nackhår reser sig plötsligt, som om en osynlig hand smekt över kotorna. Jag snor runt. Med varje nerv på helspänn granskar jag omgivningen. Så vitt jag kan se är jag ensam. Inte en levande själ i sikte, bara stenbyggnader, broar och rostiga skyltar med regler instiftade av Humanerna. Inga höjda röster. Inga burna vapen.

Vid misstanke om illegal smuggling eller handel med konstgjordingar, rapportera till närmaste instans. Det enda som hörs är vattnet som droppar ner i ett stuprör. Det luktar surt av förfall. Rädslan ligger som giftiga molekyler i luften, hopas i dimman, tär på oss på samma sätt som det frätande regnet äter igenom fasaderna.

Jag börjar springa. När jag väl kommit i gång är det svårt att sluta, och jag ökar farten medan leran sprätter uppför mina byxben.

Jag stannar inte förrän den kalla höstluften får luftrören att dras samman så att jag måste vika mig dubbel och hämta andan precis framför en till hälften raserad stenvägg.

Jag tittar upp. En politikers bistra ansikte blickar ner på mig från en stor valaffisch. Under honom klättrar diverse budskap i graffiti.

Ett av dem skriker fan ta er alla, ett annat föreställer en cylinderformad tank. Och i den slumrar en klump som påminner om ett grodyngel, fastsurrat i sladdar.

Ingen tid att leka Gud. Stoppa produktionen.

Jag börjar springa igen. ”Taalia!” Pappas gälla röst hälsar mig när jag slår upp dörren till vår betongklump till lägenhet. ”Det är nästan mörkt ute. Tror du jag vill ha hem dig i småbitar?”

Jag biter ihop käkarna och lutar mig mot väggen för att dra av mig kängorna. Hjärtat bultar fortfarande hårt efter språngmarschen. ”Ursäkta. Tiden gick så fort.” Jag vill helst inte erkänna att jag tagit omvägen genom parken för att stirra på monumentet igen. ”Kom in då.” Pappa höjer ett ögonbryn.

Jag hänger upp jackan och den stickade, knälånga övertröjan på en av galgarna som dansar upp och ner en stund av tyngden i 10

klädesplaggen. Utanför hör jag ånggeneratorer brumma och folk prata med upprörda röster. Världen pressar sig mot husväggarna och vill desperat komma in. Jag fäller snabbt ner säkerhetsbommen över dörren.

Lägenheten hälsar mig välkommen med en hemtrevlig doft av kryddor och bränt fett. På bordet står en rykande skål slamsor som jag tror ska föreställa köttbullar. Jag plockar upp en och biter försiktigt i den. Grimaserar åt den gummiaktiga konsistensen.

Konstgjort fabrikat. ”Det är tio gånger billigare”, säger pappa svävande. ”Inget är äkta i världen längre. Du kan lika gärna acceptera det.”

På pin kiv spottar jag ut köttslamsan i vasken.

En monoton röst spinner i vardagsrummet, den kommer från en liten teveskärm som är inmonterad på bortre väggen. Bilden sprakar och hoppar, men jag kan se att den föreställer parlamentet med ljuvt turkosa väggar. I förgrunden syns en medelålders man med välkammat, grånat hår och ögon som ramas in av fyrkantiga glas. En liten ruta i vänstra hörnet upplyser tittarna om att han representerar Humanerna. ”... att skapa något bättre”, grymtar han. ”Varje glasbarn innanför Unionens murar är skyldiga att anmäla sig för registrering. Alla försök att producera, handla med eller gömma konstgjort liv kommer att betraktas som förräderi mot nationen.”

Ett rungande medhåll stiger från åhörarna. Mannen rynkar pannan och stirrar ner i sina papper. Bakom honom skyndar män och kvinnor förbi medan de kastar förskrämda blickar mot linsen. ”Låt oss tala om det verkliga problemet.” Mannen med det grånade håret flätar långsamt ihop fingrarna. ”De här arkitekterna.

Idealistiska dårar. Tack vare dem smugglas dussintals glasbarn in genom murarna varje dag. De bygger en armé där ute, en armé vars främsta syfte är att infiltrera vår befästning och leta efter svagheter.

Detta hotar allt vi strävat efter. När tiden kommer måste vi ...”

Bildrutan flackar till och slocknar. Bakom mig står pappa med sitt vanliga bistra uttryck och fjärrkontrollen i handen. ”Jag önskar att du skulle sluta lyssna på det skräpet. Regeringen jagar sin egen svans. De skulle inte känna igen ett glasbarn fastän de snubblade på det.”

11

Jag vill protestera men nöjer mig med att rycka på axlarna.

På väg till mitt rum passerar jag det bleknade porträttet ovanför spiselhällen. Den avbildade kvinnans leende strålar genom åren och lyser upp hallen. Jag ser mitt eget ansikte avtecknas i reflektionen, det står ut som en böld i jämförelse. Förutom det blodröda håret har vi inte mycket gemensamt. Min mun är tunn och hopsnörpt, jag ser alltid ut som om jag luktat på något surt. Min hy är fnasig, kindbenen på tok för breda och ögonen har samma färg som dikesvatten.

Mamma värker i varje fiber av min kropp. Het. Pulserande. Jag blundar och föreställer mig det vackra ansiktet rivet i strimlor. De singlar ner likt rosa snö över mina fötter.

Styckad. Slaktad. ”Vem gjorde det?” ”Ingen. Det var en protest. De kastade splittergranater. Det gick knappt att identifiera kropparna.” ”Vem gjorde det? Deras eller våra?”

Pappa suckar. ”Du måste sluta tänka så där, Taalia.”

Under middagen är pappa tystare än vanligt. Mina käkar värker när jag försöker tugga genom de sega köttbitarna. Nyheterna flimrar förbi på skärmen i vardagsrummet. Demonstrationer. Upplopp.

Stor smuggeltransport stoppad vid gränsen. Någon sköt ner fem personer innan han hängde sig från segervalvet på torget. Bilden visar gråtande ansikten, skrikande munnar, meditrupper bär iväg kropparna. Mannens ögon är vidöppna där han dinglar lealös i snaran. På hans rock står det skrivet i svart sprittusch: Arkitekter, res er.

Jag stirrar ner i min tallrik, där jag delat upp det konstgjorda köttet och rotmoset i varsin hög. Vi och de. Och mellan oss, balanserande på kanten av glaset som skiljer oss åt, män och kvinnor i röda uniformer redo att slåss för vår säkerhet. Vår värld puttrar under ytan, sviktar med varje andetag. Vi mot dem.

Det är arkitekternas fel att vi är här. Den genetiska formgivningen blev populär efter krig tre – det blev effektivt, naturtroget och billigt att framställa barn. Folk odlades som tomater på rad.

Fysiskt optimerade, och dessutom – vem vill ha en vanlig, tråkig 12

människa nu för tiden? – utrustade med ett bioteknologiskt försvarssystem vi kallar nätverket.

Det var nätverket som ledde oss till krig fyra.

Jag svävar i luften en meter ovanför min säng.

Mina ögon är slutna, min kropp fladdrar som ett lakan i vinden.

Och genom allt rusar ett digitalt vrål, som en oändlig telefonsignal.

Jag sätter mig käpprätt upp. Kallsvetten får täcket att klistra sig mot huden. Endast en liten skära fattas i månen utanför fönstret.

Stillheten som råder känns overklig. Jag känner den välbekanta domningen sprida sig längs handflatorna.

En smäll hög som ett pistolskott från nedre våningen slår hål på mina tankar. Jag fryser till och lyssnar. Någon rör sig där nere, med steg som ekar mot metall.

Jag reser mig ur sängen så snabbt att täcket snor sig som en snara kring vristerna och jag faller raklång med näsan i mattan. Ursinnig och generad sparkar jag mig ur tygerna, varpå jag snappar åt mig järnröret jag har liggande på nattygsbordet. För säkerhets skull.

Vapnet känns kallt i mina händer. De dova, rytmiska ljuden från undervåningen fortsätter. Mitt grepp om järnstången hårdnar.

Jag skjuter försiktigt upp sovrumsdörren. Trappan badar i månsken, med undantag av den sista avsatsen som ligger i dunkel. Jag hasar mig sakta ner ett steg i taget, håller hårt om det dammiga räcket med en hand och röret i den andra. ”Vad vill ni?” Pappas röst låter som en oskarp sax. ”Vi har kommit för att hämta vår egendom.” En ny röst, en vuxen mans. Han befinner sig precis vid foten av trappan, bara ett fåtal decimeter från mina darrande fötter. Jag fortsätter maka mig neråt, ett trappsteg i taget, undviker dem som knarrar. ”Va? Nej, ni får inte ta henne! Ni kan inte, jag har ... Snälla. För guds skull, hon är bara ett barn. Ett barn.” ”Du har ingen rätt att behålla henne.” En kvinnoröst. ”Hon tillhör inte dig.” ”Stig åt sidan”, säger mansrösten. Jag stannar till, frusen i chock, min hand krampaktigt sluten om ledstången. ”Så fan heller!” Jag känner förändringen i luften då pappa gör ett utfall mot främlingarna. Klinket av metallsulor mot golvet. ”Hon 13

är min dotter. Ni har ingen befogenhet att bara vandra in här och röva iväg folk. Hon är min dotter, begriper ni?” ”Pappa!” Jag tar de sista tre stegen i ett språng och landar samtidigt som kvinnan skriker ”låt bli” mött av ett surrande ljud och en suck, och sedan det mjuka plasket av en kropp som slår i golvet.

Jag står som förstenad i hallen och kisar. Jag kan inte urskilja inkräktarnas ansikten, men det är en kvinna och en man, deras kroppar är belagda med metall och mellan dem, i en sorglig hög på golvet, ligger vad som mest förefaller vara ett bylte av kläder och spretande lemmar. Pappas ögonvitor lyser i månskenet.

Jag skriker. ”Det är hon!” De två figurerna lösgör sig ur mörkret och närmar sig med raska steg. De rör sig förvånansvärt smidigt med tanke på metalldräkterna, slinker som skuggor mellan ljusfläckarna som silar in från fönstret. Jag backar, snubblar på trappstegen, kommer på fötter och retirerar uppför trappan. Bilden av det spretiga klädbyltet skaver mot hornhinnan.

Precis när jag ryckt upp dörren till mitt sovrum tar en av inkräktarna tag i min axel. Hans metallbelagda fingrar gräver sig in i huden. I blint raseri snor jag runt med järnröret och måttar ett slag mellan angriparens ögon. Det krasar och han vacklar till. Jag ödslar ingen tid utan smäller genast igen dörren, varpå jag skyndar mig att regla säkerhetsklingan inifrån. En kropp kolliderar tungt med metallen från andra sidan.

Jag ser mig panikslaget omkring efter en flyktväg. Kläderna från i går ligger slarvigt slängda över stolen och uppgiften vi fick i Unionens historia ligger fortfarande halvfärdig vid sängens fotända.

Jag rusar fram till fönstret och drar häftigt i vredet som reglar fast säkerhetsgallret. Det lossnar med ett gnissel och jag kastar det på golvet vid mina fötter, knuffar upp rutan med armbågen och kravlar mig upp på brädet. En kaskad av iskallt duggregn träffar min kind som nålar.

Det är fyra meter ner till farstuns plåttak, ett avstånd som förefaller ännu längre här uppifrån. Vindens kalla fingrar letar sig in under mina tunna nattkläder och får håren på kroppen att resa sig.

Jag vet att jag bara gör det värre ju fler sekunder jag väntar, men kan inte förmå mig att hoppa rakt ut i mörkret. Det känns som om 14

natten ska sluka mig hel om jag släpper taget om fönsterbrädet. Jag blundar och bestämmer mig för att räkna till tre.

Jag hinner inte ens till ett innan säkerhetsklingan bryts av, dörren slits lös från gångjärnen och landar platt på golvet med en metallisk klang. Jag häver mig ut i natten.

Jag verkar falla i en evighet genom regnet. I nästa sekund landar jag mjukt som en fjäder på den bucklade takplåten. Jag hinner bara ta ett par steg mot verandatakets kant innan någonting flyger på mig bakifrån och trycker ner min haka mot kaklet så att vad som känns som en blodfylld bomb exploderar i munnen. ”Shh. Du kommer snart att förstå.” Kvinnan fumlar med något vid min nacke. En vass nålsudd skrapar mot min halssena. Jag vrider mig häftigt av och an för att komma undan hennes grepp, men hon sätter händerna mot min nacke och beröringen får mig att krampa till som vid en elektrisk chock. Paralyserande vågor går genom min kropp. Jag tjuter och försöker sparka på kvinnan, men hennes lemmar håller mig i ett järngrepp. Smärtan intensifieras för varje sekund, jag skriker ännu högre och precis när jag tror att jag ska bli galen eller dö lägger sig en osynlig kraft mellan oss som ett avstötande lager och knuffar kvinnan uppåt, bort från mig. Sekunden efter dimper hon ner på rygg med en förvånad flämtning.

Signalen ringer i öronen.

Jag rullar åt sidan, fortsätter ända tills jag faller över kanten på verandataket och slår i marken på alla fyra – åter alldeles för mjukt, som om jag inte vägde något alls.

Jag hör kvinnan ropa någonting bakom mig. Jag torkar hastigt bort randen av blod som letat sig ner över hakan och börjar springa.

För ett ögonblick grips jag av längtan att springa in i huset, men låter bli av rädsla för det som fortfarande ligger kvar på golvet med lemmarna krökta i omöjliga vinklar och stirrande, glansiga ögon.

Jag sätter kurs mot gatan.

Gruset gräver sig in i mina bara fötter och regnet bedövar ansiktet, men rädslan får mina ben att fungera som ett maskineri. Jag spurtar förbi trädgårdsrosorna som pappa förgäves försökt få att överleva höstregnet, fortsätter längs uppfarten och vägrenen medan jag ropar på hjälp. På andra sidan skogsbältet löper en landsväg där pappa förbjudit mig att promenera.

15

Mina fotsulor har domnat bort av kyla och det känns som om jag springer på en dunmadrass och inte småsten. Jag tar ett språng över diket och kastar mig in i skogsdungen. Vegetationen sväljer mig, enris och spindelnät och kala kvistar slår mig i ansiktet och jag famlar mig fram, så upptagen av att ducka för trädgrenar att jag inte märker att marken under mina fötter tar slut och sluttar neråt i en brant häll. Jag faller handlöst, slår i en utstickande stubbe och river upp ett brännande sår över axeln, andas in jord och tumlar runt, runt innan jag till slut slår i något hårt och obevekligt.

Världen vänds upp och ner. Jag drar mig fram över den skrovliga asfalten, åberopar den sista styrka jag har, vilket gör att jag inte kan väja när mörkret ovanför mig sprängs av ett bländande ljussken.

Jag förbereder mig på att träffas av karossen, slungas som en docka genom luften och dö, men då skriker bromsarna som ett plågat djur i natten. Lyktorna gungar till och stannar, dörrarna slås upp. Jag sträcker instinktivt upp händerna för att värja mig mot främlingarnas skepnader som dansar runt mig. Jag kan inte avgöra om de är tre eller trettio. En varm ström tar tag i mig som en krok under bröstkorgen och rycker mig ur min kropp.

16

2 signalen

I drömmen är jag fem år gammal.

Band av mjölkvit dimma snor sig kring mina krumma barnsben.

Det är tidig midsommarmorgon, den vackraste dagen på året, och pappa har tagit mig ut till den V-formade kedjan av klippor som omger staden. Solen går upp ovanför horisonten och växtligheten sjunger med prasslande röster. ”Titta.” Jag stannar. En kopparröd fjäril har landat på en stjälk intill mig. Den darrar och klipper med de tunna antennerna.

Pappa ler. Solens allra första strålar silas mellan hans fingrar, spränger små hål i dimman och bländar mig. ”Den är inte äkta”, säger han. ”Ser du de vita fläckarna på huvudet? Den är konstgjord. De odlar dem i laboratorium.”

Jag betraktar fjärilens skimrande huvud. Vingarna glänser som vatten. ”Den ser äkta ut.” Jag sträcker fram handen. Fjärilen lyfter och seglar bort med vinden.

Jag tränger mig genom buskaget och in på en smal stig som ringlar sig längs bergsskrevan. Min gråa tunika fastnar i utstickande grenar. Jag har tagit mig ett tiotal meter in bland snåren när världen omkring mig stannar.

Det är som om en tung frost fallit och förstenat allt utom mig.

Gräset slutar sjunga. Himlen blir gröngrå och sjuk. Mellan trädstammarna dansar ett knastrande brus, som på en trasig teveskärm.

Jag blundar hårt.

När jag öppnar ögonen har frosten smält. Jag sitter på knä, andfådd som efter en intensiv språngmarsch, vid foten av en bergvägg.

17

Jag har ett skrapsår på min högra arm, blodet har fläckat den askgrå tunikan.

Jag vet inte hur jag kom hit. Jag ser mig omkring. Det ligger något varmt och geggigt i min vänstra hand. Långsamt öppnar jag näven och blottlägger de sorgliga resterna av fjärilen. Vingarna är söndertrasade och kroppen mosad till en brungrå sörja. ”Taalia!” Pappa kommer springande mellan träden, så vit i ansiktet att jag tror han ska svimma. Han faller på knä och ruskar om mig. Hans läppar rör sig. Är jag skadad? Han klämmer på mina axlar, mina ben, söker efter jack i min skalle. Hans blick flackar mellan avsatsen där uppe och mig, mäter avståndet. ”Omöjligt”, säger han. ”Omöjligt.”

Jag gnäller till. ”Du får aldrig berätta om det här.” Pappas grepp hårdnar. ”Du får aldrig berätta det här för någon, förstår du?”

Jag nickar och då lyfter han upp mig i sin famn, håller om mig så hårt att jag kan känna våra hjärtan slå mot varandra, och jag är fem år gammal och vet ingenting om nätverket eller dess digitala vågor som bänder tankar. Jag är fem år gammal och jag klamrar mig fast vid den enda bit av världen som inte sviktar när jag rör vid den.

Och pappa bär mig hela vägen hem.

Det första jag blir medveten om är att det gör ont. Kroppen känns som om den gått igenom en stenkross. Den råa kylan från ett golv strålar igenom den tunna madrassen jag ligger på. En kropp glöder mjukt alldeles intill mig.

Jag rullar runt, redo att försvara mig. Till min förvåning möter jag inget groteskt grin eller käkar omslutna av metall, utan ett hjärtformat, avväpnande ansikte. ”Förlåt”, säger flickan. ”Det var inte meningen att skrämma dig.” Hennes röst är ljuv, full av vingslag och mjuka sommarregn.

Hon sitter på knä bredvid mig, och jag noterar med ett styng i bröstet att hon är mycket söt med lätt rundade kinder, liten näsa och tydliga skrattrynkor i mungiporna. Alltihop ramas in av axellångt, krusigt hår. ”Du föll rätt illa. Jag är förvånad över att inget är brutet.” Hon borstar med handflatan över sin kåpa. Jag stirrar på henne, sedan 18

ner på min kropp. Mina armar är fyllda av blåmärken och repor och någon har iklätt mig en nött unionsrock som är en storlek för stor för mig. Såret i axeln bränner.

Minnesbilden av mina förföljare blixtrar till framför ögonen och jag sätter mig tvärt upp. ”Var är de?” Jag ser mig vilt omkring i det annars tomma rummet. Det är ett litet kök som påminner om vårt hemma, men luktar främmande. Sorlet från staden hörs från båda sidor, lukten av fabriksångor och rädsla sipprar in genom fönsterspringorna. ”Var är jag?” ”Du tumlade rakt ut på körbanan.” Flickan låter nästan förebrående.

Jag kippar efter luft. Det är som om en fördämning brustit i mitt huvud, alla minnen forsar tillbaka i omvänd ordning, från hur jag slocknade ute på vägen till inkräktarna som jagade mig till hur jag kastade mig ut genom fönstret och till byltet på golvet …

Flickan lägger en hand på min axel. ”Rör mig inte!” skriker jag, bryr mig inte ens om att en stråle saliv sprutar ur mungipan och landar på hennes kind. ”Du förstår inte. Något har hänt.” ”Shh. Snälla du.” Flickan flaxar med händerna mot mig som om jag var en lägereld hon försökte släcka. ”Det var två av dem.” Jag hostar till. ”Stora och iklädda metalldräkter. De pratade som om jag var deras ägodel. Och sen …” Min mage drar ihop sig i en våldsam kramp. ”Jag tror att de …”

Jag minns kvinnans beröring, stötarna som fortplantade sig genom huden som om jag stuckit fingret i en väggkontakt.

Nätverket.

Den främmande flickan drar sig tillbaka. ”Sömngångare”, säger hon. ”Jag måste berätta för regeringen”, säger jag. ”Konstgjordingar är registrerade, de kan spåra dem. De kan – släpp!” skriker jag när flickan griper tag om min handled. ”Om du inte tänker hjälpa mig så låt mig gå!” ”Lyssna.” Flickans grepp hårdnar. Hennes låga, harmoniska röst skär sig mot mitt skrikande. ”Om de verkligen var sömngångare är regeringen den sista du vill vända dig till nu.”

19

Våra blickar möts i en tyst duell. Hennes konturer glöder mjukt i ljuset. Perfekt. Nästan för perfekt. Precis som fjärilen.

Jag sväljer. ”Vad menar du? Vad är en sömngångare?”

Flickan öppnar munnen för att svara, men blir avbruten av en tredje röst. ”Vad gör hon här fortfarande?”

Mot dörröppningen lutar sig en mager pojke. Han ser ut som om han fallit i en påse med mjöl. Hans hy är blek som snö och ögonen så isblå att de verkar stå ut ur det smala ansiktet. Det silvervita håret nuddar vid axlarna.

Jag drar reflexmässigt upp knäna, trots att jag är fullt påklädd. ”Hej Dravin”, säger den svarthåriga flickan stilla. Hon gör en gest mot mig. ”Förlåt”, säger hon generat. ”Jag frågade visst aldrig om ditt namn.” ”Taalia”, säger jag och borrar in hakan i knäna. ”Taalia, Daalia. Vem bryr sig?” Pojken som heter Dravin slår ut med armarna. ”Säg till henne att ge sig av. Sen när plockar vi upp liftare? Är vi en välgörenhetsorganisation, eller?” ”Håll käften, Dravin.” En något äldre pojke tränger sig förbi i dörröppningen. ”Vi är alla vänner här.” Han rufsar om den blekes hår.

Jag stirrar på dem. Nykomlingens uppenbarelse är minst lika besynnerlig som de andras. Han är så lång och så smal att det ser ut som om han kunde gå av på mitten när som helst, och han liksom släntrar omkring med flaxande rörelser, det ser ut som om han har svårt att hålla reda på var hans ben befinner sig. ”Så du har hamnat i trubbel med regeringen?” Den långe plirar mot mig under en spretig, gyllenblond lugg. ”De är inte särskilt överseende med konstgjordingar. Slit och släng, om du förstår vad jag menar?” ”Åh nej”, säger jag. ”Åh nej, nej, nej.” Min blick far mellan de tre, flickan med gudinneansiktet och den missanpassade kroppen, Dravin med de utstående isögonen och den äldre som står och svajar på de löjligt långa benen. De utgör en sällsam kontrast mot rummets grå bakgrund, som om de täcktes av ett genomskinligt, såpbubbleliknande skimmer. ”Hon är ju helt bakom flötet”, säger Dravin.

20

”Ni är konstgjordingar”, säger jag. ”Glasbarn.” Laboratorieodlade, precis som köttet pappa köper på marknaden. ”Jag menar, jag har inget emot det.” Jag knyter näven så hårt att naglarna skär in i huden. ”Jag lovar. Det är bara … Borde ni inte jobba för regeringen eller nåt?”

En tryckande tystnad följer mitt uttalande. De andra utbyter skeptiska blickar. ”Säg ingenting”, muttrar Dravin. ”Hon är förmodligen här för att sätta dit oss.” ”Jag tror inte att hon vet”, säger flickan. ”Hur kan man inte veta?” säger den långe. ”Hon spelar bara dum, det är allt”, säger Dravin. Alla tre betraktar mig som om jag var ett utställningsföremål.

Oregistrerade glasbarn. Subjekt som rymt från sin ägare och nu lever under täckmantel bland oss andra.

Jag häver mig med ansträngning upp på fötter. Rummet darrar till. ”Vet ni vad?” Jag försöker låta glättig trots att det nästan svartnar för ögonen. ”Glöm det. Det här hände aldrig.” Jag korsar fingrarna framför ansiktet. ”Jag sticker härifrån och låtsas att jag aldrig såg er. Vi kan vara kvitt. Okej?” ”Du borde inte stå upp”, säger flickan. ”Åh, oroa er inte för mig!” Jag vänder mig om och tar tre bestämda steg mot hallen. ”Jag klarar mig fint.”

Sedan svimmar jag.

När jag var åtta år höll Humanerna en offentlig konferens i vår by. Pappa ville inte låta mig gå, så jag smög efter ett par flickor i min klass och låtsades att jag skulle plugga på biblioteket. På torget hade Humanerna ställt ut fanor, och pråliga blomsterarrangemang ringade in podiet där rakryggade ministrar stod och svarade på reportrarnas frågor.

Jag stannade vid ett stånd där de sålde nektarvatten för fem enheter styck och gned mitt handledschip mot sensorn. Pappa hade glömt att ge mig min veckopeng igen. De ångande dryckerna gav ifrån sig en söt doft som kittlade min näsa. ”Törstig?” En kvinna i nejlikeröd rock log ner mot mig. Hennes 21

inåtböjda hårtoppar nådde henne till käkarna. Hon nickade mot försäljaren och förde sin handled över sensorn, varpå hon plockade upp en av bägarna, böjde sig ner och räckte den till mig. Jag tog emot den med fumlande fingrar. ”Du är modig som står här alldeles själv”, sa kvinnan mjukt. ”Är dina föräldrar i närheten?”

Jag skakade på huvudet. ”Pappa väntar på mig hemma.” ”Han saknar dig säkert.” Kvinnan rättade till min huva. Jag spanade mot scenen, från affischerna till podiet, till barnen som sprang runt på torget med kolastrutar och pamfletter. Jag kände igen en flicka från min klass och höjde handen för att vinka. Hon gav mig en tom blick, som om jag var genomskinlig. ”Tänk om han har fel?” Orden slank ur mig som hala maskar.

Min hand skälvde till och vätskan skvalpade omkring i bägaren. ”Tänk om jag inte är äkta?” Jag blinkade vädjande mot kvinnan, som skrattade till och strök med handen över min panna. ”Jag vet inte”, sa hon och blinkade. ”Jag tycker att du verkar förfärligt äkta.”

När jag kom hem ritade jag hennes ansikte tre gånger i min dagbok.

Jag värker, igen.

Jag ligger på den tunna madrassen och stirrar upp i taket. En stor rostfläck breder ut sig i vänstra hörnet.

Hur länge har jag varit borta? Atmosfären i rummet har dämpats, reflektionerna från solen klättrar lägre ner på de grå väggarna.

Jag gnider min höft, som jag måste ha slagit när jag föll. ”Välkommen tillbaka. Vi sa ju att du inte skulle stå upp.” Dravin sitter hopsjunken mot den bortre väggen och betraktar mig mellan snövita ögonfransar. Jag ryser till.

Toppen. Inlåst med en flock konstgjordingar mitt ute i vem vet var. Jag ser ner på min kropp. Den nya uppsättningen kläder jag bär liknar mina egna men sitter genant löst kring bröstet och höfterna. ”Vad är det här?” Tyget känns främmande mot huden. ”Det är Nens gamla.” ”Okej. Men varför är de på mig?” ”Skämtar du?” En blekrosa ton sprider sig över Dravins bleka 22

kinder. ”Ärligt talat, vad är det för fel på dig?” Han slår armarna om sig själv. ”Vad gör du här?” Jag reser mig mödosamt upp i sittande ställning.

Dravin riktar sina isögon mot mig. ”Jag bor här.” ”Jaha. Men det borde du inte. Det här är Unionens mark. Oregistrerade glasbarn tillhör staten”, säger jag, medveten om att jag låter som det exemplar av Humanernas manifest jag gömmer i min underklädeslåda. ”Och vem är du? Domaren och juryn?” Dravin ser sårad ut. ”Vet du, för en konstgjording har du en väldigt skum syn på det hela.”

Mina läppar härmar ljudlöst ordet. Konstgjording. ”Du vet inte vem jag är”, säger jag. ”Jag vet att ingen faller på det viset och kommer undan med bara några blåmärken”, säger Dravin.

Jag skakar på huvudet. ”Det är inte sant.” Min röst låter som ett hackande maskineri. ”Jag är Taalia. Jag är sexton år. Jag bor norrut med min pappa.” ”Jaha. Var är din mamma?” ”Hon … hon dog.”

Dravin lutar sig fram. ”Kliché. Vi har inga föräldrar. Vi är bara namn och produktionsnummer.” ”Håll tyst.” ”Menar du att du inte känner signalen?” säger han. ”Vilken då?”

Dravin ser sig över axeln som om han är rädd för att bli påkommen. Sedan andas han långsamt ut. ”Signalen”, säger han. ”Jag förstår inte vad du menar.” Jag lägger mig på sidan i ett försök att aktivt ignorera honom. Jag hör honom sucka, och försöker andas allt långsammare genom näsborrarna samtidigt som jag gräver in tumnageln i handflatan. Jag vet inte hur lång tid det tar, men till slut hör jag honom resa sig och lämna rummet.

Jag är på fötter direkt. Tassar på tå genom rummet och vidare genom hallens förmak, känner mig fram längs väggen tills mina fingrar stöter mot en järndörr. Efter att ha fumlat med redet en stund får jag upp den och stapplar ut i den kyliga septemberluften.

Jag ser mig omkring. Jag befinner mig i stadens hjärta, långt 23

ifrån de tysta kvarter där jag växt upp. Solen skiner genom ett hål i ångtäcket och belyser de vittrade fasaderna, varje rostflaga i luften glöder. Jag är på en bakgård. De smala gatorna som löper kring byggnaderna bildar en labyrint av cement och stål. I fjärran ser jag silhuetterna av höghus sticka upp som tänder ur dimman.

Jag ålar mig längs byggnadens gavel och kommer ut på en gata där jag instinktivt börjar följa folkströmmen som hasar i samma riktning som spillvattnet i dräneringsfårorna. Det är som om hela stan var en enda varelse, hukande i skräck. Folk rör sig med små, koordinerade steg, lyfter inte på huvudet, bryter inte mönstret. Jag fortsätter tills jag inte längre kan se byggnaden jag kom ifrån.

Jag lutar mig mot den skrovliga fasaden. Känner paniken vrida sig som en orm under huden, hjärtat som bultar så hårt att jag blir yr. Jag är ett klippblock i rullning.

En beväpnad trupp Humaner passerar. Jag lyckas nätt och jämt undgå att bli krossad av pansarbilens enorma hjul genom att snabbt hoppa in i en gränd. Uppe på flaket sitter en patrull med sammanbitna ansiktsdrag och dragna vapen. Deras hjälmar blänker i solskenet.

Jag störtar ut ur mitt gömställe. Fordonet rör sig långsamt med en utstickande kulspruta som roterar fram och tillbaka i en halvcirkel. Folk pilar förskräckt undan där delegationen drar fram, jag kryssar mellan människorna, noga med att inte tappa patrullen ur sikte.

Staden andas genom ett sotigt filter. Ju närmare centrum vi kommer, desto mer tätnar bebyggelsen omkring oss. Övergivna byggnader halvt nersjunkna i gyttjan, tyngda av hastiga nybyggen med spretande balkar. Som pinnhus som ger efter i grunden medan man staplar på mer och mer.

En dag, tänker jag. En dag kommer allt det här att sjunka och dra oss med sig. Vems briljanta idé var det med konstgjorda människor? Immuna mot sjukdomar! Välj din design!

Efter några minuter bromsar patrullen in på en gårdsplan. Jag stannar, böjer mig och känner styrkan återvända i lemmarna. De har lett mig precis dit jag ville. Till justitiehuset. Det är utan tvekan den flottaste byggnaden i hela kvarteret, och urskiljer sig från resten av fasaderna som en diamant bland gråsten – gigantisk, platt 24

och med en spegelblank yta som reflekterar omgivningen. Humanernas gigantiska emblem pryder väggen, det föreställer en hand som håller i en dinglande slang fäst vid vad som verkar vara ett litet foster. Texten undertill lyder: Vet ditt ursprung. Vet ditt syfte.

Jag väntar tills truppen försvunnit genom ståldörrarna och småspringer sedan över gården, mot besöksingången. Huttrar och skyndar mig in så fort de glänsande portarna skjuts upp.

Insidan är en besvikelse i jämförelse med byggnadens pråliga yttre.

Jag måste pressa mig genom en trång, dåligt upplyst korridor innan jag stöter emot en disk med glasmonter och en oerhört uttråkad receptionist på andra sidan. Hennes hår är uringult och hon har en stor, glänsande fettknöl på kinden.

Bara åsynen av en alldeles vanlig människa får mig att vilja kasta mig om halsen på henne. Ingen glasvagga, inga slangar, inga skumma artificiella gener att krydda drinken med. Bara människor.

Fula. Retliga. Kortsynta. ”Förfrågan eller kontroll?” Hon pillar frånvarande på sin tjänstebricka. ”Jag vill tala med en officer”, flämtar jag. ”Nu. Det är bråttom.”

Kvinnan synar mig skeptiskt från mitt härjade ansikte till mina strumpklädda fötter. ”Identifikation.”

Jag sträcker villigt fram min vänstra underarm. Där, en millimeter under huden, ligger ett litet, ärtformat chip. Kvinnan för ett stavformat verktyg över de grönblå ådrorna, det lyser upp i ljusblått med ett pip. ”Taalia ... Keri Jonsson?”

Jag nickar. ”Det står här att du är försvunnen.” Kvinnan snörper på munnen så att knölen på hennes kind hoppar till. ”Jag är inte försvunnen”, säger jag.

Kvinnan rycker på axlarna. ”I vilket fall som helst letar de efter dig. Fortsätt till vänster, tack. Jag låter dem veta att du anlänt.” ”Vem letar efter mig?”

Pappa, tänker jag. Det kittlar till i maggropen. ”Gången till vänster, tack.”

25

Jag går tveksamt i den riktning hennes finger pekar. Vid korridorens slut hejdas jag av två vakter som för lysande stavar upp och ner längs min kropp innan de nickar och backar undan.

Salen innanför är betydligt rymligare, det är ett stort väntrum med bänkar radade längs med båda väggarna och ett slags tomrum i mitten som alla verkar undvika. En takkrona i silver kastar fläckar av ljus över golvet och de marmorvita väggarna pryds av motiveringsaffischer som skriker ut sina budskap över våra huvuden: Glasbarn utan medborgarskap anmäl er här, avlägsnande av id-chip kan straffas med döden, registrera dig som bevakare idag och njut av privilegierna som förstaklassmedborgare. Jag kryssar mig fram mellan folk som köar, officerare med emblemprydda uniformer, en mamma som rullar en skamfilad barnvagn framför sig. Några stirrar ner i golvet medan andra trummar på pappersbuntar och viskar irriterat med varandra.

Jag hinner bara luta mig mot en av de blanka väggarna någon sekund innan jag hör mitt namn ropas upp i högtalarna och en av dörrarna öppnas. Jag går tvärs över det hala golvet, ignorerar blickarna jag får av de andra i salen. ”Mamma, varför har den där flickan inga skor?” ”Shh.” En muskulös kvinna i åtsittande uniform knuffar in mig genom dörröppningen. Jag blinkar i det skarpa lysrörsskenet. Rummet innanför domineras av ett stort bord i rostfritt stål, bakom vilket en skarp, lätt krokryggig figur böjer sig. Han är iklädd en nejlikeröd rock med en miniatyr av logon med det dinglande glasfostret blänkande på bröstet. ”Hej Taalia.” Hans röst är len. Det nötbruna håret vågar sig över hjässan. ”Jag är Edak Kalder. Vi har väntat på dig.”

Jag får inte ur mig ett ord. Han är ung, kanske runt trettio. Näsan har en ganska regelbunden form förutom en lätt krökning på tippen. ”Du måste frysa.” Han skjuter fram en rykande kopp över bordet och nickar åt mig. Den kryddiga doften överväldigar mig. Kaffe.

Jag vill sträcka mig efter muggen men mina armar lyder inte, jag blir stående som fastnaglad på stället.

Edak Kalder lägger huvudet på sned. ”Du är Taalia Jonsson, eller hur?”

26

Jag nickar och måste behärska mig för att inte börja snörvla. Jag vill berätta allting – om pappa, inkräktarna, stället jag vaknade upp på och hur rädd jag varit. ”Jag vill att du ska veta hur glad jag är att du är oskadd.” Edak låter som om han inte hört mig överhuvudtaget. Med de smala fingrarna tar han stöd mot bordsskivan och ålar sig runt tills han står rakt framför mig. Han doftar starkt av rakvatten och under det en mustigare nyans av talg och svett. En kittling sprider sig från näsborrarna upp till tinningarna och jag kommer på hur smutsig jag är. Mitt hår känns tungt och risigare än vanligt, munnen har en unken smak av oborstade tänder. Jag skulle göra vad som helst för en klick tandkräm. ”Vi tänkte skicka ut enheter för att spåra dig”, säger han. ”Men så kommer du vandrande in här på eget bevåg. Underbart, helt underbart.” Han plockar en kvist ur mitt hår, mosar den mellan fingrarna och låter den falla till golvet. Doften av talg och rakvatten blir ännu tydligare. Jag slår bort blicken, rädd för att allt för mycket ska synas i mitt ansikte. ”Jag blev anfallen”, säger jag. ”I går kväll. De var konstgjordingar …” ”Ja, jag vet redan allt det där.” Kalder stryker sin symmetriska skäggstubb. Jag ryggar tillbaka. ”Hur mår min pappa?” viskar jag. ”Jag bryr mig inte om din far”, säger han. Jag rycker till. ”Vi har redan vår huvudledtråd här, eller hur?” Hans läppar kröks i ett skevt leende. ”I går natt snappade vi upp ett tips från en mycket tillförlitlig källa. Det visar sig att du kan vara vad vi letat efter hela tiden.” ”Jag förstår inte”, säger jag. ”Det måste vara hjärtekrossande”, fortsätter Edak Kalder. ”Att gå omkring och låtsas vara någonting man inte är. Å andra sidan är det något av er specialitet, eller hur? Att låtsas. Din sort.” Han lutar sig så nära att hans andedräkt kittlar mitt öra. ”Glasbarn.”

27

28