Provläs: Är Trump postmodern? av Nora Hämäläinen

ÄR TRUMP POSTMODERN?

NORA HÄMÄLÄINEN

Ă„r Trump postmodern?

nora hämäläinen

ÄR TRUMP POSTMODERN? En essä om sanning och populism

innehåll

Inledning vii 1. Vilse bland post-orden 1 2. Var den postmoderna filosofin ett angrepp på sanningen?

34

3. Fallstudier: feminism och postkolonialism

66

4. Fallstudier: vetenskaplig objektivitet

87

5. Fallstudier: Sokal 101

Boken är utgiven med stöd av Svenska litteratursällskapet i Finland/ Delegationen för den svenska litteraturens främjande.

6. Postmodernismen och den förlorade vänstern

126

7. Analytiska, metodologiska och artiga relativismer

136

8. Lever vi i tiden efter sanningen?

145

Noter 165

www.forlaget.com ©Nora Hämäläinen ISBN: 978-952-333-229-4 Omslag och layout: Johanna Bruun Tryck: Otavas tryckeri Keuru 2019

Den här boken innehåller många citat från andra än svenskspråkiga källor. I de fall där en svensk översättning inte finns att tillgå har jag översatt själv, vilket framgår av källan som anges i slutnoterna.

inledning

Nietzsche menade att det är viktigt att välja en värdig motståndare.

Den här tanken tillämpas av samvetsgranna skribenter och forskare så att man inte i onödan går i dialog med dåliga resonemang, utan låter dem självdö i brist på uppmärksamhet. Konspirationsteoretiker och liknande ska i mån av möjlighet ignoreras, om man inte har en känsla av att någon vanföreställning börjar bli så utbredd att den kan bli ett samhällsproblem. Om man till exempel vill kritisera marknadsliberalism, eller den analytiska moralfilosofins begrepp om handling, så väljer man den bästa möjliga representanten för tänkesättet som motståndare. Det är bara så man kommer åt vad som är fel på tänkesättet i sig, i stället för att hänga ut någon individ för dåligt tänkande. Dåliga resonemang finns det nämligen oändligt mycket av.

För Nietzsche handlar det också om att inte låta sig kontamineras. Det man i polemik har att säga formas av det man argumenterar emot. Att kritisera, gå i dialog, gripa tag i, är riskabelt: det man talar om blir en del av det man säger. Vi ser den här tanken i Simone Weils anmärkning om Freud: ”Hela den freudianska psykoanalysen genomsyras av den fördom den har tagit till uppgift att bekämpa, nämligen att allt sexuellt är någonting fult.” Vi är liksom Freud sår-

vii

bara inför det vi går i dialog med, det kan ta över vårt tänkande.

Men stiger man ut ur tankens värld till politiken eller det praktiska livet, blir idén om att inte ge utrymme åt dåliga motståndare, och att inte låta sig beblandas med dem, inte lätt eller ens alltid meningsfull att tillämpa. Det finns motståndare som man måste gå i dialog med just för att de är för huvudlösa, moraliskt eller intellektuellt.

Den samtida högerpopulismen är för mig liksom för resten av vänstern, de gröna, liberala och en del konservativa en dålig motståndare, som man ändå måste gå emot, åtminstone sedan den började få riktig politisk makt, både direkt och indirekt. Den som värnar om demokrati och jämlikhet måste påtala rasistiskt prat, påminna om mänskliga rättigheter, internationella avtal, granska påstådda samband mellan invandring och arbetslöshet, invandring och våld, och så vidare.

Den här boken handlar på sätt och vis om högerpopulisterna, men det är inte dem jag går i dialog med, eller ens dem jag kritiserar. I stället vill jag ta mig an en idé om nyhögern som under de senaste åren presenterats av många intellektuella eller akademiska kritiker: den att dagens högerpopulister och extremhöger bygger på ett postmodernt förakt för sanning och kunskap. Tanken om det postmoderna kunskapsföraktet är nämligen intressantare och mer problematisk än den kan framstå i förbifarten. Den kommer emot oss i samtida försvar av kunskapen och förnuftet, men bygger på en falsk uppfattning om det ”postmoderna” och således också om vår tids kunskapsproblematik. Jag tror inte att man ska eller kan försvara ett samhälle baserat på kunskap och förståelse med en analys som i sig bygger på missförstånd och återuppvärmda fördomar.

När jag granskar tanken att nyhögern är postmodern, är jag inte särskilt intresserad av vad nyhögern själv har att säga om saken. Jag är inte heller särskilt intresserad av nyhögerns angrepp mot postmodern identitetspolitik eller postmodern konst, även om jag kommer att beröra båda dessa frågor senare. De som står i centrum är vänsterpersoner, liberaler och konservativa som kritiserar nyhögern för

viii

vad de ser som en postmodern, relativistisk och i grunden kunskapsoch sanningsfientlig hållning.

Jag tänker mig att många av de här debattörerna är värdiga motståndare i Nietzsches bemärkelse, värda att tas på allvar, inte bara politiskt och praktiskt, utan också intellektuellt. De ser sig som kunskapens och förnuftets försvarare i en tid då irrationalismen ständigt tycks växa till sig. Ofta är de också framgångsrikt verksamma inom något av de områden som har som uppgift att förvalta och förmedla kunskap och förståelse: vetenskapen, journalistiken eller litteraturen.

Den här boken fick sin början på våren 2017, och många av de texter och inlägg som jag polemiserar mot kommer från månaderna kring och efter Trumps tillträde som amerikansk president. Jag arbetade under det läsåret i Uppsala, där jag dagligen åt lunch med mina kolleger, en internationell grupp humanister och samhällsvetare. Ingenting framstod då som mer aktuellt än Trump och de politiska, mediala och spektakulära fenomen som omgärdade honom.

I just det sällskapet var jag ändå ensam med min irritation kring kopplingarna som gjordes mellan postmodernitet och politiskt skitsnack.

Med forskarens rädsla för det allra mest aktuella tänkte jag att mitt inlägg i den debatten skulle vara snabbt skrivet, under några sommarmånader, och att jag sedan skulle skynda vidare till det jag egentligen ska göra. Givetvis var jag inte färdig i augusti, och en lång paus i skrivandet under hösten 2017 tvingade mig att fundera på varför jag överhuvudtaget blev så engagerad av frågan om postmodernismens påstådda förnuftsfientlighet, och varför jag tänkte mig att det var en fråga av bredare intresse.

Postmodern teori ingick inte i min utbildning, som var eklektisk och osystematisk men ändå tydligt analytiskt förankrad. Jag läste inte litteraturteori förrän som doktorand i mitten av 00-talet och hittade inte Foucault, som senare betytt mycket för mig, förrän någon gång i början på 10-talet. Jag tror att jag ärligt kan säga att jag inte har några personliga investeringar i de postmoderna, poststrukturalistiska projekten, eller i de tänkare som mot sin vilja räknats

ix

som postmoderna. Foucault blev aktuell för mig som en tänkare som med stor uppfinningsrikedom har skildrat en växelverkan mellan vår kunskap, våra värden och vårt sätt att se å ena sidan, och våra samhälleliga institutioner, praktiker och maktförhållanden å andra sidan. Men det var alltså inte i egenskap av postmodernist eller poststrukturalist, eller i termer av någon annan ism, som han var intressant.

Om jag alltså inte hade skäl att ta de nya angreppen mot ”postmodernismen” personligt, varför då lägga tid på ett försvar? Är inte postmodernismen, åtminstone som filosofisk tankeriktning, ett diffust invektiv, som få frivilligt associerade sig med även när det begav sig, på 70-, 80- och 90-talen?

Med lite eftertanke kan jag säga att mitt intresse för frågan, och skälet till att jag ser det som en fråga av allmänintresse, hänger ihop med större frågor om hur vi ska förstå förnuft, tänkande och rationalitet. Vad är förnuft? Vad är tänkande? Vad är rationalitet? Och vem är rationell? Det här är frågor som berör oss alla idag, åtminstone dem som är utbildad medelklass: eftersom vi uppfostras på det sättet, eftersom vi är ”moderna”, eftersom vi hör till det ”förnuftiga” väst, och inte minst för att den som kan göra legitima anspråk på ”förnuftet” har ett moraliskt och politiskt övertag i de debatter som formar våra samhällen. Det här är också frågor som har en central plats i vår filosofiska kanon, särskilt sedan upplysningen. Men den offentliga debatten kring de här frågorna är inte alltid fullt så förnuftig som man kunde önska.

De förnuftets försvarare som pekar ut postmodernismen, med eller utan namngivna representanter, som en irrationell kraft i vår närhistoria rör sig i en intressant gränsmark. Ibland handlar kritiken om att man pekar ut faktiska tankefel, slapp argumentation, slarvig, obefogad relativism, det vill säga, en relativism som man tar till när man inte bryr sig om att tänka ordentligt eller inte vill eller vågar stå för vad man har kommit fram till. Men i många av de fall där ”förnuftet” ställs mot postmodernismen, är det ett förnuftets förnedringstillstånd vi ser. För en meningsfull dialog måste man försö-

x

ka förstå sin motståndares synpunkter och intressen: vad de säger, vad de menar, varför de tänker så, och varför de väljer att säga det på just det där sättet. I de allra flesta fall där man ser samhällsdebattörer, vetenskapsmän eller filosofer gå emot ”postmodern relativism” är det tydligt att kritikerna inte vet vad de talar om tillräckligt väl för att möjliggöra en riktig dialog, eller ens en lyckad popularisering.

De missförstår sin motståndare och framhärdar i sitt missförstånd, delvis för att de är säkra på att de själva står på förnuftets sida, mot oförnuftet.

Det jag vill göra här är att tala för en annan bild av tänkandet, förnuftet, kunskapen och människans förhållande till sin värld: en bild där de rigida förnuftsapostlarna framstår som lika problematiska som de slappa relativisterna och de egennyttiga skitsnackarna.

Den handlar alltså inte främst om postmodernisterna eller deras kritiker, utan om oss, hur vi kan orientera oss i vår nuvarande kunskapssituation.

Jag kommer senare att diskutera flera exempel på associationen mellan högerpopulism och postmodernism, men vi kan börja med ett på nära håll. I en kolumn i Ny Tid 13.4.2017 skriver författaren Lars Sund om det nya kunskapsföraktet som kännetecknar dagens högerpopulism. Frågan har aktualiserats på grund av Trumps tillträde som president, och den vetenskapsmarsch – ”March for science” – som några dagar senare ska samla en stor skara forskare och universitetslärare i Washington för en manifestation för vetenskaplig kunskap. Sund har själv skrivit kontinuerligt om klimatfrågor i flera årtionden och har säkert i orimligt hög grad utsatts för klimatförnekare och andra faktafuskare, som av olika orsaker (ibland egennytta, ibland okunskap) är beredda att framställa eniga vetenskapligt prövade uppfattningar om klimatförändringen som bara åsikter bland andra. Han vill i all enkelhet försvara ett seriöst kunskapssökande i en fråga som har avgörande betydelse för vår allas framtid. Men han pekar också finger åt postmodernismen på ett sätt som vi behöver fundera närmare på. Han beklagar sig över att ”’alternativa fakta’

xi

har blivit högerpopulisternas retoriska kännemärke, oavsett om det gäller invandrare, brottslighet, klimatet eller vindkraftens inverkan på fladdermössen. Högerpopulister är numera de sanna postmodernisterna, fastän utan all ironi.”

Det här hade inte varit något att fästa sig vid om inte idén om högerpopulisterna som postmoderna plötsligt under våren 2017 hade blivit så ofta upprepad och till synes självklar. Som min dåvarande kollega, en mycket gedigen idéhistoriker, noterade vid lunchbordet: ”Vem skulle ha trott att Trump skulle vara postmodernare än postmodernisterna?”

Men varför tänker man att den som försöker undergräva fakta och utan vetenskaplig kompetens ifrågasätta vetenskapliga rön skulle vara postmodern? För att ”postmodernism” betyder att det inte finns någon objektiv kunskap? Något sådant avser i varje fall Sund: I dokusåpan som nu utspelas i Vita huset kulminerar den process som

Han hör till dem som tidigare har kritiserat det postmoderna tänkandet och passar på att i samband med en bokturné 2017 koppla den här kritiken till sin kritik av Trump och högerpopulismen. Han anser, som många andra idag, att det har skett en drastisk förändring i vårt samhälle, mot ett nytt förakt för kunskap: Den stora faran som vi står inför är att vi har förlorat respekten för sanning och fakta. Människor har upptäckt att det är mycket lättare att förstöra anseenden än att upprätthålla dem. Det spelar ingen roll hur bra dina fakta är, någon annan kan sprida ryktet att du är fake news. Vi är på väg in i en period av epistemologiskt mörker och osäkerhet som vi inte har erfarit sedan medeltiden.

Och filosoferna kan inte två sina händer i den här frågan, för de har enligt Dennett bidragit till att det blivit så. Särskilt de postmoderna filosoferna:

startade 1979 med publiceringen av den franske filosofen Jean-François Lyotards lilla bok La Condition postmoderne: Rapport sur le savoir

Filosofin har inte skördat några lagrar för hur den hanterat det här. Kan-

(Det postmoderna tillståndet: Rapport om kunskapen). Jag tror nog att

ske människor nu kommer att börja förstå att filosofer trots allt inte är

många, precis som jag, har uppfattat postmodernismen som åtminstone

så harmlösa. Ibland kan tankar ha fruktansvärda konskvenser som fak-

delvis ett vänsterprojekt. Men det är hos högerpopulismen vi hittar en

tiskt kan förverkligas. Jag menar att det som postmodernisterna gjorde

av postmodernismens centrala tankar omsatt i praktiken – avobjektifie-

var verkligt ont. De är ansvariga för den intellektuella modefluga som

ringen, idén att det inte finns objektiva sanningar utan att vår uppfatt-

gjorde det respektabelt att vara cynisk angående sanning och fakta.

ning om världen baseras på subjektiv representation och konstruktion.

Eller för att uttrycka det rakare: min sanning är precis lika god som din.

Jag har inget att invända mot Sunds kritik av högerpopulisternas sätt att använda relativistiska eller subjektivistiska tankemodeller för att legitimera osanningar. Det är tolkningen av det ”postmoderna” arvet som bekymrar mig här.

En analys i samma anda, men hätskare, hittar vi i en intervju i The Guardian med Daniel Dennett, som är professor vid Tufts University i USA och en av vår tids mest kända medvetandefilosofer.

xii

Att gå till botten med politiskt ljugande, egennyttig relativism och smutskastningskampanjer innebär för Dennett alltså att göra upp med den postmoderna filosofin och dess verkningar.

Sunds observation är ett bra exempel på hur en befogad oro över kunskapsförakt vänds till en kritik av ”det postmoderna”. Hos Dennett ser jag ändå något annat: en professionell filosofs dogmatiska positioneringskrig gentemot sina gamla fiender, med kunskapsfrågan som tillhygge. Jag är kanske ogin här. Vad jag i varje fall hoppas kunna visa är att den ”postmoderna” tanken att ”det inte finns objektiva sanningar” är mycket mindre radikal än den låter och att

xiii

den inte leder till några enkla slutsatser angående ”din” eller ”min sanning”. Framför allt representerar de centrala ”postmoderna” tänkarna, som ofta hängs ut, som även Sund gör, inte förakt för vetenskaplig kunskap, eller likgiltighet för seriösa försök att ta reda på hur saker och ting ligger till.

För det första vill jag alltså säga att bilden som ges av det postmoderna tänkandet, när det associeras med högerpopulismen, är missvisande om inte rentav falsk. För det andra vill jag säga att falskheten i den bilden ofta undergräver kritikernas egen ställning som ”förnuftets röst”. I Sunds kolumn presenteras det här resonemanget i förbifarten, utan större patos, och kastar som jag ser det ingen skugga över hans vederhäftighet i övrigt. Men hos en del andra kritiker, som vi kommer att titta på senare, stjäl kritiken av postmodernismen showen så att den framstår som den riktiga boven i stället för de högerpopulister eller andra faktaförvrängare som egentligen skulle kritiseras.

I förlängningen kan den här formen av association försämra kvaliteten på den offentliga diskussionen om nyhögern, fejknyheter och alternativa sanningar. Förklaringsmodellen låter intelligent, men eftersom den i själva verket är förvirrad, ger den ingen egentlig förståelse, och inga verktyg att bemöta de nya former av sanningsoch kunskapsförakt som vi har sett bland politiker och populistiska opinionsbildare under de senaste årtiondena.

Jag tänker inte att ”postmodernism” eller ”det postmoderna” är begrepp eller fenomen som behöver försvaras. De hör till en förfluten tid, och beskriver i sin filosofiska bemärkelse inget enhetligt tänkande, ingen samlande tankerörelse som fortsättningsvis skulle vara relevant att benämna på just det sättet. Däremot ser jag det som viktigt för nuet, för vår tids tänkande, att man har en någotsånär nyanserad bild av vad det postmoderna var i filosofin och samhällsvetenskaperna. Eller snarare, att man har en bild av vad det inte var.

Eller att man åtminstone inte använder det som en slasktratt, i vilken man häller allt sådant tänkande som man ser som förnuftsfientligt. Det här är viktigt eftersom ”postmoderna” tänkare har haft ett

stort inflytande på nutida tänkande, och därför har en fortsatt och förvånansvärt komplicerad närvaro i dagsdebatter kring feminism, invandring, historia, kunskap och så vidare. Men det är också viktigt för att vi ska kunna föra ett förnuftigt samtal om det som många ser som vår tids förlorade respekt för kunskap. Illa grundade angrepp mot feministiskt tänkande, genusvetenskap och postkolonial teori tycks under de senaste åren åter ha blivit vanligare såväl bland de konservativa som bland självutnämnda liberaler. För att orientera oss i de diskussionerna behöver vi vara medvetna om problemen kring vanliga tolkningar av de postmoderna tänkarna.

Många av de tänkare som pekats ut som postmoderna är fortsättningsvis intressanta och tål att läsas i nya sammanhang, för nya ändamål och på nya sätt. Det här är uppenbart för många som faktiskt läser Foucault eller Derrida, men tål kanske att betonas i alla fall, inte minst för att de flesta inte kommer att läsa dem, och nya generationer av läsare, filosofer och andra intellektuella kommer att växa upp med andra centrala tänkare. Att framställa de tänkarna som oberörbara, som förnuftets fiender och faktaföraktande relativister är inte ett ansvarsfullt sätt att förvalta vårt samhälles respekt för kunskap.

För retorik- och medieforskare och andra noggranna läsare finns det förstås en hel del att säga om hur högerpopulistiska skribenter använder sig av olika typer av stilmedel och tankefigurer, bland dem sådana som kan associeras med det postmoderna. Det är också lätt att hitta exempel på olika former av kulturrelativism i högerpopulistiska partiers agendor. I Sannfinländarnas riksdagsvalsprogram från 2011 kan vi bland annat läsa att ”andlighet och sökande efter sanning är en central del av det mänskliga. Det finns olika sanningar och synvinklar, varav följer, att mänskligheten naturligt delar in sig i olika kulturer.” En intressant blandning av kulturrelativism, återuppvärmd nationalromantik, och slappt tal om ”sanningar”: detta från ett parti som, i kontrast till de finska nationsbyggarna på 1800-talet, också gärna angriper experter, forskare och bildning och ser dem som den vanliga människans fiender.

xiv

xv

Men det finns inget specifikt ”postmodernt” med kulturchauvinism, rasism, faktaförnekande, kunskapsförakt, eller ens med relativism i fråga om fakta eller värden. Den moderna relativismen uppstod långt före de tänkare som pekas ut som postmoderna, och förekommer i många olika former. Att politiker, eller personer som strävar efter att få eller behålla makt, ljuger och hanterar fakta på kreativa sätt är för övrigt inget som särskilt kännetecknar tiden efter 1960-talet.

Kritiker kallar högerpopulismen för postmodern i ett försök att skapa sammanhang. Problemet är att den associationen kantrar över i en missriktad kritik av ”postmodernismen”, utan att man lyckats säga något mer om högerpopulismen än att den ofta förhåller sig lättsinnigt och egennyttigt till fakta. ”Postmodernismen” i sin tur blir en behållare för ”den farliga relativismen” som man på det här sättet skjuter ifrån sig. Men ”relativism” är inte en sak, inte en idé, och den är inte något främmande för det moderna, sekulära, vetenskapsorienterade förnuftet. (Jag ska återkomma till det här.)

De liberala angreppen mot det postmoderna oroar mig alltså för att de framstår som en form av det ”västerländska förnuftets” missförstånd av sin egen tanketradition. Förnuftets försvarare stöter bort det postmoderna eftersom de inte förstår det. Men i deras missförstånd ligger också ett missförstånd av det liberala, sekulära, vetenskaps- och förnuftsorienterade tänkande som de anser sig försvara. Mitt mål är att granska den förnyade populära kritiken av det postmoderna genom att visa upp det postmoderna tänkandets kontinuitet i förhållande till den moderna tradition som dess liberala kritiker anser sig företräda. För många intellektuella och akademiker kommer det här att framstå som självklart och oproblematiskt och onödigt att ägna tid åt. Men det finns en kultursidesallmänhet där det framstår som oproblematiskt att kalla nyhögern eller Trump för postmodern, och det är den jag vill ta på allvar.

Dagstidningarnas kultursidor ser förstås inte längre ut som de gjorde för bara några decennier sedan, och är inte längre nödvändigtvis den bärande infrastrukturen för kulturdebatt. De har bantats

xvi

ner, slagits ihop med nöjessidor och liknande, medan en stor mängd recensionsverksamhet, kulturtidskrifter och kulturbloggar har vuxit fram på nätet. Vi kanske inte har en samlad kultursidesallmänhet koncentrerad till ett fåtal medier, men de som är intresserade av traditionellt kultursidesinnehåll – böcker, konst, intellektuella trender och samhällsfrågor – läser och pratar fortfarande ihop sig kring gemensamma teman, aktualiteter och relevanta debatter. Det är det här mentala och textuella rummet jag talar om när jag talar om en kultursidesallmänhet, och det är där som en särskilt intressant del av den samtida smutskastningen av det postmoderna sker.

Jag påstår inte att det inte finns dåligt postmodernt tänkande.

Dåligt: slarvigt tänkt, illa skrivet, oärligt, poserande, förvirrat och så vidare. Det finns det alltid när det handlar om tankeriktningar som blir trendiga och får många efterföljare. Vad en dålig postmodern tänkare har att säga är förstås inte utan betydelse för hur vi ser på det postmoderna tänkandet överlag, lite på samma sätt som en dålig politiker kan skämma intrycket av sitt parti, eller en inkompetent anställd kan skada ett företag. Men om en tankeriktning helst ska kritiseras genom sina bästa representanter, är det rimligt att man också rehabiliterar den genom att titta på dess bästa eller åtminstone bättre representanter. De bästa representanterna definierar normen som de andra ska leva upp till.

xvii

Någon med ens den ytligaste bekantskap med samtida debatter kan knappast undvika att märka att termerna ’modernitet’ och ’postmodernitet’ är hala, vaga och flertydiga. De har vitt skilda innebörder inom

1. vilse bland post-orden

Först en terminologisk observation: Om ett ord som beskriver en tankeriktning ges prefixet ”post” är betydelsen av det nya ordet i allmänhet nära besläktat med det ursprungliga ordet. Prefixet indikerar något som ”kommer efter”, ofta i form av ett kullkastande eller en förlust, men mycket av det som kullkastas eller gått förlorat kvarstår i det nya. Det här gäller till exempel för förhållandet mellan det moderna och det postmoderna. Det postmoderna utgör en kritik av det moderna, men ärver samtidigt modernitetens grundläggande frågeställningar och betraktelsesätt. Det utgör en intensifiering eller förädling av det moderna. ”Postmodern” kan avse en tidsepok, en samling tänkande från den tidsepoken och en samling estetiska uttryck. Den postmoderna tiden kan påstås ha inletts på 1960-talet, då en rad tänkare började identifiera drag i samtiden som enligt dem pekade på början av en ny tid. Men många humanister och samhällsvetare talar hellre om det senmoderna eller högmoderna samhället, eller om det moderna samhället rätt och slätt, när de talar om samma utvecklingslinjer.

Den nypragmatistiska filosofen Richard Bernstein formulerar problematiken såhär i sin bok The New Constellation från 1991:

1

olika kulturella discipliner och även inom samma disciplin. Det finns ingen konsensus eller överenskommelse kring de här bedrägliga termernas mångfaldiga innebörder.

Närmare trettio år senare har fältet förstås inte blivit överskådligare, men enheten är kanske lättare att greppa när man inte står mitt i komplexiteten.

Som tankeriktning bestod det postmoderna av en samling tänkare som från 50–60-talet framåt tog i bruk en repertoar av teoretiska medel, som ansågs stå i kontrast till ”det moderna”. För en del handlade det uttryckligen om att identifiera den ”nya tiden” och göra den begriplig. En stor del av dem som identifierats som postmoderna tänkare har likväl inte själv använt benämningen om sitt arbete.

Från 90-talet framåt började en del proklamera slutet för den postmoderna epoken inom konst och litteratur, och söka begrepp för det som kommer efter. Men man kan lika väl säga att det postmoderna egentligen inte är över: allt beror på vilka stildrag eller vilka delar av samhällsanalysen man fäster uppmärksamhet vid, vilka kontinuiteter man ser.

Som stilriktning bestod ”postmodernismen” av en rad uttryck som går i dialog med det postmoderna tillståndet. Den postmoderna konsten lyfter fram det fragmentariska i vår upplevelse av världen, tematiserar konsumtionssamhället och mediesamhället, hämtar inspiration från populärkulturen och barocken, bland annat. Till skillnad från de allvarliga renhetssträvanden som brukar förknippas med modernismen, är postmodernismen känd för att bejaka det överbelastade och pastischen, samtidigt som den ofta är konceptuell och politiskt ställningstagande, självreflexiv och ironisk.

När Christopher Butler i sin korta introduktion till postmodernismen beskriver Susan Sontags och Ihab Hassans tidiga texter om

2

den postmoderna konsten, bär beskrivningen ändå viktiga likheter med en beskrivning av modernismen: De argumenterade att postmodernisternas arbete var avsiktligt mindre enhetligt, mindre uppenbart ’mästerligt’, mer lekfullt, mer fokuserat på vår egen förståelseprocess än på den konstnärliga finishens eller enhetens behag, mindre benäget att hålla ihop ett narrativ, och med säkerhet resistentare mot någon given tolkning än mycket av den konst som föregått det.

Modernistiska konstverk var kanske mer inriktade på det mästerliga, på konstnärens hantverk, medan den postmoderna konstnären kunde ställa ut ett äpple, eller en serie bilder av en konservburk. Ska man då tänka att Duchamps urinoar från 1917 föregriper det postmoderna, eller är det kanske så att mycket av det som blommar upp i det postmoderna redan kan ses i modernismens olika former? Här kan man till exempel tänka på surrealisten (modernisten) Magrittes bilder av äpplen. Lekfullheten, anarkismen och viljan att vända uppmärksamheten från det sköna till själva uttrycksmedlet och tankeprocessen, finns också i modernistiskt måleri och modernistisk litteratur. Ett likande komplicerat förhållande till det moderna gäller även för postmodern filosofi och teori, som vi ska se.

De här två dragen i det postmoderna kommer att stå i centrum för min diskussion: å ena sidan de postmoderna tänkarnas vändning från kunskapen ”i sig” till en kritisk uppmärksamhet på kunskapssubjektet och kunskapssamfundet (den vetande människan och hennes sammanhang), och å andra sidan det postmoderna tänkandets kontinuitet vad gäller centrala teman i ”det moderna”. Och då menar jag det moderna i ett filosofiskt och idéhistoriskt perspektiv där ”tidig modern” betecknar tiden från början av 1500-talet till början av 1700-talet och ”modern” allt det som kommer därefter. Just tanken att vända blicken mot den vetande människan är central för Immanuel Kants filosofi. I stället för att fundera på kunskapen eller verkligheten i sig, fokuserar han på människans kunskapsvillkor.

3

Det har kallats för den kopernikanska vändningen i filosofin, efter Kants egen association. Poängen var naturligtvis inte att verkligheten är ointressant, utan bara att den alltid presenterar sig för oss genom våra sinnen och våra begrepp: vi måste förstå hur det här fungerar för att bättre förstå verkligheten.

När man talar om bildkonst, arkitektur, litteratur och andra visuella eller konstnärliga uttryck är ”postmodern” ett relativt neutralt, beskrivande om än ganska flytande samlingsbegrepp för stildrag som ofta medvetet gick emot det man betraktade som modernismens ideal. Lekfullhet, glassighet, vulgaritet och komplicerade hänvisningar till andra verk, representerar bara en liten del av den postmoderna paletten. Postmodernismen spinner vidare på den experimentella anda som också kännetecknar modernismen, särskilt i dadaismen och surrealismen. I litteratur associeras det postmoderna ofta med att man inte får veta vad som ”händer på riktigt” i historien, att författaren tar ett steg tillbaka från det robusta berättandet, och i stället erbjuder en yta av ”många tolkningar” eller en berättelse som utmynnar i absurditet. De här dragen framhäver textens ”textualitet”, det vill säga påminner läsaren om att texten är text, att den inte är ett fönster in i en annan värld. Sådana drag kan alternativt ses som lekfullhet, som estetiskt uttryck, som en mycket seriös undersökning av språkets möjligheter eller, i vissa fall, som en filosofisk kritik av tanken om ”objektiva sanningar”. Här utgör litteraturen en brygga från konst och andra estetiska uttryck till det som anses vara kännetecknade för postmodernismen som filosofisk och intellektuell tankeriktning.

Det postmoderna, både som estetisk och intellektuell inriktning, sågs alltså av sina förespråkare som ett svar på en ny tid och en ny samhällsordning, som tidigare former och tänkesätt inte längre förmådde beskriva. Som litteraturteoretikern Fredric Jameson uttrycker det i sitt förord till den engelska upplagan, från 1984, av Lyotards Det postmoderna tillståndet:

4

Postmodernismen, som den i allmänhet förstås, innefattar en radikal brytning, både med den dominerande kulturen och estetiken, och med ett tämligen annorlunda ögonblick av socioekonomisk organisering, mot vilket dess strukturella nyheter och innovationer mäts: en ny social och ekonomisk ordning (eller till och med ett system), som varierande har kallats mediesamhället, ’spektakelsamhället’ (Guy Debord), konsumentsamhället (eller ’société de consommation’), det ’byråkratiska samhället av kontrollerad konsumtion’ (Henri Lefebre), eller det ’postindustriella samhället’ (Daniel Bell).

Det postmoderna tillståndet är en tid då samhället definieras av en mångfald av medier, information, konsumtion. Tanken om övergripande tillhörigheter och gemensamma föreställningar vittrar sönder, till förmån för en mer individuell och fragmenterad, men samtidigt likriktad, tillvaro. Konsumism blandas med konsumtionskritik, nya medier med mediekritik.

När man nu tittar på argumenten som på 1960- och 70-talen talade för en radikalt ny tid, skiljer de sig inte nämnvärt från de allmänna observationer om ”det moderna” som gjorts under de föregående hundra åren. Henry David Thoreau reflekterar i Walden över hur järnvägar, järnspisar och onödigheter som kaffe och socker har gjort människor desorienterade och oförmögna att se vad som är viktigt. Henry James beskriver i sina romaner en ny kategori av urbana människor som försöker hantera en tillvaro där pengar har allt större betydelse och härkomst allt mindre. John Dewey talar om den nya tidens snabba förändringar med ångfartyg, telefon och telegraf. Just kommunikationer och konsumtion skiljer för dem nuet från gårdagen.

Under 1960–70-talen sker en kraftig ökning av konsumtionen, då efterkrigsårens snabba ekonomiska tillväxt och effektiva fördelningspolitik har gett människor mera köpkraft, och marknaden fylls av nya varor: kosmetika, modekläder, tv-apparater, hushållsmaskiner, bilar. Datorerna dyker också upp, inte ännu som vanliga konsumtionsvaror, men som löftet om en förändrad värld. Om man här

5

ser uppbrott från det moderna, eller en kontinuitet, beror på synvinkel, vad man fäster uppmärksamhet vid, vem man läser, vad man vill se. Hursomhelst hade man en ny tid att ta ställning till, på nya sätt.

Den nutida kritiken av ”postmodernism” riktar sig inte mot den här halvsekelgamla samhällsanalysen överlag. Snarare slår den ner på enstaka drag i det postmoderna tänkande som populariserades på 70- och 80-talen i form av ”fransk teori” på universiteten och på dagspressens kultursidor.

När kulturskribenter eller filosofer idag hugger efter postmodernismen eller det postmoderna, är det oftast inte det sena 1900-talets mångfacetterade intellektuella samhällsanalys de är intresserade av, utan en föreställning om den metafysik och kunskapsteori som postmodernisterna antas representera, i någon form av protest mot den ”moderna” tron på vetenskapen och förnuftet. Det är kanske därför som Derrida och Foucault dyker upp här som centrala postmodernister, även om ingendera skulle ha associerat sig med benämningen.

De är helt enkelt de två kanske mest inflytelserika bland de tänkare som under 1900-talets sista årtionden inspirerade den humanistiska och samhällsvetenskapliga modernitetskritiken.

När jag började studera filosofi i slutet av 90-talet var det många som läste Lyotard, Foucault och Derrida. Själv gjorde jag det tyvärr inte, mycket på grund av missvisande marknadsföring från mina äldre studiekompisar, men också från en del lärare. De här tänkarna var ju relativister som ansåg att det inte finns några objektiva sanningar, vilket då för mig lät mest ointressant, eftersom jag, med ett stort mått av naivitet, var ute efter att förstå hur saker och ting ligger till på riktigt. För en del lät kritiken av objektiva sanningar fortfarande radikal och farlig på 90-talet, och gör så än idag. När jag i den här boken talar om postmodernitet eller det postmoderna, använder jag orden i en bred kultursidesbemärkelse som innefattar allt det som samtida kritiker lägger in i orden: grovt taget det sena 1900-talets franskinspirerade filosofiska och litteratur- och samhällsteoretiska tänkande, så som det undervisades bland annat vid engelskspråkiga och nordiska universitet under 1980- och 1990-talen.

6

I den kritiska debatt som vi ser idag figurerar begreppet postmodern tillsammans med ett antal andra post-ord, framför allt postdemokrati och postsanning. För de här orden gäller inte samma typ av förhållande mellan grundordet och post-ordet. Postsanning är en ren negation av sanning, där sanning ersätts av subjektiva ”sanningar”, det vill säga tyckanden eller övertygelser: man avser tiden efter den tid då man brydde sig om sanningen. Då antyder man också att en sanningens och förnuftets tidsperiod har kommit till vägs ände, åtminstone inom något specifikt sammanhang, såsom amerikansk politik. Postsanning är alltså newspeakens, skitsnackets och de regelrätta lögnernas tid. Med postdemokrati avser man i sin tur tiden efter demokratin: det är de maktfullkomliga politikernas och korporationernas tid, då de makthavande med populistiska medel lurar folket att ge sitt formella demokratiska bifall till ett styre som inte främjar vanliga människors intressen.

I de här begreppen ingår en del problematiska antaganden om ”hur det var förr”, som jag ska återkomma till. Trots det är postsanning och postdemokrati helt gångbara försök att tala om dagens politiska lögner och antidemokratiska tendenser. Men associationen med postsanning och postdemokrati stärker den tolkning enligt vilken postmodernismen handlar om lättvindig relativism, subjektivism, förakt för fakta.

Postmodernism associeras också med två mer teoretiska postord som ibland även används som invektiv när man skäller på de postmoderna. Poststrukturalism är ett begrepp som ibland har använts synonymt med ”postmodernism” om den ”franska teori” som vi kommer att titta närmare på i nästa kapitel. På samma sätt som med postmodernismen och modernismen, står poststrukturalismen i nära förhållande till strukturalismen. Strukturalismen var en tankeriktning som växte fram ur Ferdinand de Saussures (1857–1913) språkteori. Saussure menade att språk inte primärt ska förstås i termer av ord som benämner ting, utan som ett system av betydelser som står i förhållande till varandra, det vill säga som ett betydelsesystem. Den franska antropologen Claude Lévi-Strauss tillämpade

7

tanken i sitt arbete genom att betrakta den kultur som en antropolog undersöker som ett system av sammanhängande betydelser, som artikulerar världen på ett annat sätt än forskarens kultur eller språk.

Fördelen med synsättet var att det gav redskap för att undersöka ett språk eller en kultur som en dynamisk helhet, som i grunden formar människors tänkande och förhållande till världen. Det strukturalistiska tänkesättet hade enorm genomslagskraft under den senare hälften av 1900-talet och var en central del av den intellektuella miljö där de tänkare som pekas ut som postmoderna kom att verka.

Att undersöka hur språk, kultur och samhälleliga institutioner formar och bestämmer människors uppfattningar om världen var den självklara utgångspunkten för tänkare som Foucault och Derrida.

Ett problem som de såg med den strukturalistiska tankefiguren var att den tycktes låsa in människan i hennes språk och kulturella föreställningar. Om språket är ett system av betydelser som avgör vad vi kan tänka, hur kan vi då tänka något nytt, hur uppstår förändring, hur är samhällskritik möjlig? Kan vi uttrycka individualitet utöver det som är givet av vår kulturella omgivning?

Ett annat problem är den inbyggda tendensen till statisk relativism i det antropologisk-strukturalistiska synsättet. Om språket och kulturen är slutna system av betydelser, hur kan vi då någonsin förstå representanter för en annan kultur? Hur kan vi överbrygga klyftor mellan oss och dem?

Kännetecknande för det tänkande som växer fram ur strukturalismen, det vill säga poststrukturalismen, är dels just att man tar tanken om nedärvda strukturer på stort allvar, och dels att man hittar vägar ut ur den bur av språk och kultur som strukturalismen tycks postulera. Utan att avstå från idén att våra tanke- och uttrycksmöjligheter är starkt formade av den livsform och det språk som vi vuxit upp i, söker poststrukturalisterna efter de sprickor i ”systemet” som gör förändring, nyhet, improvisation och frihet möjliga.

Vad det här innebär är en komplicerad historia, men för närvarande räcker det om vi är på det klara med det ungefärliga förhållandet mellan huvudordet och post-ordet. Det här är nämligen något

8

som debattörer ofta famlar med. Till exempel journalisten och författaren Lena Andersson, som slog igenom med romanen Egenmäktigt förfarande, är helt enastående förvirrad i frågan i sin kolumn ”VM i postmodern skidåkning” på ledarsidan i Dagens Nyheter i februari 2017. Textens uttalade syfte är att kritisera bruket av masstart i femmilsloppet i skid-VM i Lahtis. I stället för att vara en tävling i vem som är snabbast på att skida fem mil blir femmilsloppet, enligt Andersson, nu en tävling i vem som bäst avancerar i klunga. Den här lilla och helt rimliga kritiken av idrottsarrangemanget räcker likväl inte riktigt till en text, så Andersson drar till med påståendet att masstarten på fem mil är ”postmodern” i sitt förakt för femmilsloppets natur. (Hon avser kanske att vara humoristisk?) För oss är det intressanta här dels det överraskande och i sammanhanget helt obefogade angreppet mot det postmoderna, och dels själva beskrivningen av postmodernism och poststrukturalism. Såhär skriver hon: Kärnan i postmodernismen är att inget har kärna. Allt är lösligt och godtyckligt sammansatt. Endast språket skapar de kategorier vi ser och gör oss uppmärksamma på dem, men de finns inte i naturen. Inget finns i den form vi uppfattar det, medvetandet är ett illusionsmakeri. Tingen grupperar sig inte på något särskilt sätt av naturen, ty inget är nödvändigt och inget är av naturen, allra minst människan. Allt kan fogas samman som man vill, och känns det konstigt är det bara en fråga om tillvänjning. Harmonier existerar inte. Oljud är skönhet och saltgurka passar bra till glass. Läran är alltså anti-strukturell, därav dess alias poststrukturalism.

Vi kan förbise flosklerna om den postmoderna relativismen – ”inget har kärna”, allting flyter, inget är nödvändigt av naturen – och gå direkt till den sista meningen. Postmodernismen är enligt Andersson ”anti-strukturell”, vilket i hennes tolkning innebär ett förkastande av de strukturer som naturen ger. Men de strukturer som just poststrukturalismen problematiserar är inte tingens väsen, den objektiva verkligheten eller naturens egna strukturer, utan de högst mänskliga

9

begreppsliga och kulturella strukturer som strukturalismen intresserade sig för.

Beskrivningen av det postmoderna som ett irrationellt angrepp på den objektiva verklighetens strukturer är ett vanligt tolkningssätt, och kanske riktigt om vissa ytligare delar av det tänkande som har benämnts postmodernt. Men om man talar om poststrukturalismen, måste man åtminstone veta att den inte är antistrukturell.

Tvärtom är dess grundläggande problem ett övermått av struktur, och en låsthet i strukturer som bland annat tycks bestämma formerna för våra relationer till varandra och vår förståelse av världen. Den poststrukturella tankerörelsen sker alltså längre inne i filosofin än vad Andersson inser.

Då återstår termen posthumanism, som är en form av paraplybegrepp för en mängd nyare tänkande, som ifrågasätter humanismens sätt att ställa människan i centrum. Den dyker upp i diskussioner om robotik, om människans förhållande till djuren och om ekologiska frågor. Posthumanismen kan bland annat spåras tillbaka till Foucaults kritik av sin samtids sätt att betrakta människan som en universellt given typ av varelse. Foucault menade förstås inte att människor inte har vissa biologiskt givna attribut, utan att de attribut som ”människan” ges av den humanistiska traditionen är en produkt av moderna samhälleliga institutioner som formar och fostrar en viss typ av mänskliga individer. Det var alltså en kritik av tanken om människan som något i grunden beständigt, oföränderligt.

Av de relevanta post-orden är posthumanism det som figurerar minst i samtida offentliga debatter om den postmoderna ”relativismen,” så det kommer inte att spela någon större roll i den här boken.

Skälet till dess relativa frånvaro är kanske att den i egenskap av nyare tankeriktning är relativt okänd för de debattörer (många utbildade på 70–80-talen) som svingar yxan mot postmodernismen. I mer akademiska debatter, och bland yngre intellektuella, har posthumanismen en aktualitet som postmodernismen definitivt saknar. Dess ansats att samla frågor om teknologi och ekologi under samma teoretiska paraply är tacksam med tanke på vår oro över klimatförändringen.

10

Det här föranleder en observation angående den nutida kultursideskritiken av postmodernismen. Vad vi har fått ta del av i frågan under de senaste åren är i hög grad återuppvärmning av en gammal debatt från 80- och 90-talen. När skribenter går in i diskussioner med en slarvig kritik av ”postmodernisterna” saknas det ofta en kritisk massa av andra skribenter som både är pålästa och känner sig inbjudna att gå i svaromål. De som är pålästa höjer på ögonbrynen, de som inte är det accepterar det som sägs som adekvat information.

Då etableras det lätt en form av sega kultursidesmissförstånd. När det gäller mer teoretiskt tänkande – inom filosofi, ekonomi, sociologi eller historia, till exempel – är det offentliga samtalet sårbart för den typen av avsiktliga eller oavsiktliga missbruk, eftersom en stor del av läsarna saknar tillräcklig bakgrundskunskap för att ifrågasätta ofta upprepade påståenden.

I fråga om de postmoderna tänkarna har missförståndet inte gått oemotsagt. Till exempel Jussi Ahlroth kommenterar debatten i en essä i Helsingin Sanomat 20.5.2017, där han summerar: ”Postmodernismen sade inte att sant och osant skulle vara likvärdiga.

Den sade att våra uppfattningar om sant och osant beror på de sätt på vilka vi erfar och förstår saker och ting.”

Eller som den postmoderna litteraturteoretikern Stanley Fish uttrycker det i en artikel i Foreign Policy 9.8.2016: Postmodernismen lär oss inte de läxor som dess motståndare angriper den för; och eftersom den är en filosofisk synpunkt i samtal med andra filosofiska synpunkter snarare än ett recept för politisk handling, har postmodernismen ingen kausal relation till vare sig spridningen av terroristideologi eller Trumps primära triumfer.

Eller som Justin Weinberg på filosofisajten Daily Nous 13.2.2017 formulerar sin kritik mot Daniel Dennett som jag citerade tidigare: Jag är skeptisk mot idén att postmodernismen hade särskilt mycket att göra med Trumps seger. Den är inte ens på de flesta Trumpröstares

11

radar, och är garanterat inte den av nuvarande ideologier som är i spel bland ’Trumpeliter’, verkar det som. Postmodernismen tycks inte heller ha hämmat motståndet mot Trump.

För en del läsare framstår detta som självklarheter, men det finns risker med att förlita sig på den klarheten, för den bäddar för polarisering: antingen tänker du som Dennett, eller som Weinberg.

I stället tänker jag mig att vi måste jobba oss fram till en rikare förståelse av de drag i vår tid som får människor att tala om postmodern postsanning. Jag tänkte länge att det postmoderna var en avslutad del av det västerländska tänkandet som jag inte behöver ta itu med. Med den nya dagstidningskritiken mot postmodernismen har jag kommit att ändra uppfattning. Att orientera sig, åtminstone lite, i de här frågorna är inte någon form av esoteriskt finlir, utan en del av den läsförmåga som dagens kultursidesdebatter och samhällsdebatter förutsätter. Då 1900-talets demokratiutveckling, sociala framsteg och ökade tro på prövad vetenskaplig kunskap hotas av populism, religiös extremism och ekonomiska vinstintressen, är det viktigt att de som vill försvara mänskliga rättigheter, demokrati och rationalitet inte fastnar i falska inbördes beskyllningar.

Den postmoderna populismen? ”Post-truth” valdes 2016 till årets ord av Oxford Dictionaries. Motiveringen var att bruket av ordet hade ökat drastiskt, särskilt efter Storbritanniens folkomröstning om utträde ur EU och det amerikanska presidentvalet där Trump blev vald. Från att ha varit ett relativt nytt och ovanligt ord, blev det på en kort tid en standardterm i politisk journalistik och därmed relaterade diskussioner. I början av följande år fick det gott sällskap av begreppet ”alternativa fakta”, när Trumps dåvarande rådgivare Kellyanne Conway, 22.1.2017, försvarade Trumps dåvarande presstalesman Sean Spicers kreativa uppskattning av antalet deltagare vid Trumps installationsceremoni. Även om fotografier visade en mycket mindre folkmassa på Trumps

12

installation än på Obamas åtta år tidigare, hävdade Spicer att deltagarna i själva verket var fler. Conway i sin tur försvarade Spicer med förklaringen att han hade ”alternativa fakta”. På ljudklippet där hon uttalalar orden kan man formligen höra den intervjuande journalistens fröjd över det sagolikt idiotiska ordvalet. Han kan knappt tro sin lycka, när han har fått en central person i den nytillsatta presidentens stab att i en enda mening uttrycka både egennyttig relativism och maktfullkomligt förakt för sanning och fakta.

Utsagan är en idiotisk lapsus och kan läsas in i den gängse tolkningsramen av politiskt skitsnack och klumpiga bortförklaringar. Eller ska vi säga såhär: jag ser det som en lapsus, eftersom jag har svårt att se något meningsfullt syfte med att just i den här frågan hänga ut sig inför press, demokrater och akademiker. Hon kunde lika väl ha valt ett neutralare uttryck – alternativa data, alternativa uppgifter – som skulle ha suddat ut frågan om sanning utan att bli en visa.

Den kritiska publiken valde ändå en annan, produktivare tolkning, som knyter utsagan till vad som ses som Trumpadministrationens grundläggande relativism. Det är oundvikligt att ”alternativa fakta” här associerades med ett nytt och alarmerande förhållande till fakta, forskning, kunskap och expertis, som kommer till uttryck i flera av de politiska mål och linjedragningar som Trump och andra populistiska politiker företräder. Vi ser föraktet i klimatskeptikernas sätt att förlita sig på enstaka, oseriösa eller tendentiösa ”resultat” som stöd för sin uppfattning. Vi ser det också i den hätska och paranoida hanteringen av frågor kring migration och kulturella skillnader, som är den samtida högerpopulismens grundpelare.

Men är den egennyttiga, faktaföraktande inställning som Trumps stab från början gav uttryck för postmodern? Det är många som ser ”den postmoderna relativismen” som nyckeln både till samtida kunskapsförakt och samtida angrepp på liberala värderingar som jämlikhet och universella mänskliga rättigheter. Båda angreppen kristalliseras i Trumps och andra högerpopulistiska ledares politik och tycks på ett komplicerat sätt hänga samman.

Samma kombination av kunskapsförakt och förakt för den libe-

rala universalismen tycker sig kommentatorer alltså se i det postmoderna tänkandet. En del lägger fokus på vad de ser som postmodernisternas kritik av universella värden, andra på deras kritik av universella sanningar.

En som betonar värden är Helen Pluckrose, i en lång artikel i webbtidskriften Aero Magazine på våren 2017:

13

14

För att återfå sin trovärdighet måste vänstern återta en stark, koherent och rimlig liberalism. För att göra det måste vi ut-argumentera (out-discourse) den postmoderna vänstern. Vi måste möta deras motsättningar, uppdelningar och hierarkier med universella principer om frihet, jämlikhet och rättvisa. Det måste finnas konsekventa liberala principer i opposition mot alla försök att värdera och begränsa människor genom ras, kön och sexualitet.

Pluckrose menar att det postmoderna tänkandet, med dess inneboende relativism, har splittrat den liberala vänstern och gjort den oförmögen att bemöta det växande nationalistiska och populistiska föraktet för universella mänskliga rättigheter. Att vi (den breda vänstern) bör besvara högerpopulisternas angrepp med en enhetlig front av grundläggande universalistiska och humana värden är helt rimligt. Men om vi tittar närmare på citatet ovan, ser vi att ”de” som vi ska bemöta inte främst är högerpopulisterna, utan den postmoderna vänstern! Vi ska bemöta deras motsättningar och hierarkier.

Vi måste enligt Pluckrose konsekvent kritisera alla försök att värdera och begränsa människor genom ras, inte bara högerpopulisternas, utan också den postmoderna vänsterns.

Problemet är bara att de ”postmoderna” tänkare som Pluckrose tycks ha i åtanke inte förespråkar några hierarkier eller strävar efter att begränsa människor. Tvärtom försöker de i många fall beskriva existerande hierarkier och kategorier för att upplösa dem, eller om de – som ofta är fallet – inte går att upplösa, så åtminstone leva mer kritiskt med dem. Igen får sig postmodernismen en känga liksom på sidan om genom en obefogad, oprövad association.

Tidskriften, vars chefredaktör Pluckrose själv är sedan sommaren 2018, presenterar sig som en främjare av liberala och humanistiska värderingar och odogmatiska kritiska samtal. Bortser vi från den besynnerliga sammansmältningen av högerpopulister och vänsterpostmodernister, innefattar Pluckroses diskussion också en gammaldags intellektuell kritik av det postmoderna, som artikulerades av andra vågens feminister och mer traditionella vänstertänkare redan på 1980-talet. Där många ”postmoderna” såg sitt projekt som en progressiv förlängning av det moderna projektet att värna om de förtryckta, såg mer traditionella intellektuella det som ett hot mot ett rationellt värnande om de svagares rättigheter. Frågan var alltså: Är det postmoderna tänkandet progressivt eller regressivt? Skapar det förutsättningar för ett mer jämlikt samhälle, eller underminerar det dessa förutsättningar? Så såg debatten ut på 80–90-talen.

Den nutida kritiken har i viss mån bytt skepnad, och handlar om att de postmoderna tänkarna har satt vapen i händerna på extremhögern. Som Pluckrose skriver i samma text: Det har blivit vanligt att notera att extremhögern använder identitetspolitik och epistemisk relativism på ett mycket likartat sätt som den postmoderna vänstern. Givetvis har extremhögerns element alltid varit benägna att dela upp på grund av ras, kön och sexualitet, och benägna att omfatta irrationella och anti-vetenskapliga idéer, men postmodernismen har skapat en kultur som är mer mottaglig för detta.

Postmodernismen, menar hon, har inte bara skapat en form av faktaförakt, utan också format det allmänna medvetandet i en riktning där faktaföraktet lätt tas emot som något alldagligt och rumsrent.

I webbtidskriften The Conversation menar även Andrew Calcutt, lektor vid University of East London, att de som är skyldiga till dagens postsanningar inte står att finna bland högerpopulister, som man gärna tänker. Faktaföraktet härstammar enligt honom inte från en outbildad klass och deras populistiska talesmän.

I stället hittar man postsanningens rötter bland akademiker och utbildad medelklass: 15

Som självidentifierade liberaler på vänsterkanten sökte de frihet från statsunderstödd sanning; i stället byggde de en ny form av kognitiv fångenskap – ’postsanning’.

För mer än 30 år sedan började akademiker misstro ’sanning’ som en av de ’stora berättelser’ som smarta människor inte längre kunde förmå sig att tro på. I stället för ’sanningen’, som skulle förkastas som naiv och/eller förtryckande, tillät en ny ortodoxi endast ’sanningar’ – alltid i plural, ofta personliga, oundvikligt relativiserade.

Under det nya synsättets villkor är alla anspråk på sanning relativa till den enskilda person som gör dem; det finns ingen position utanför vår egen, från vilken en universell sanning kunde fastställas. De här var en av grundsatserna för postmodernismen, ett begrepp som först blev populärt på 80-talet, efter publicerandet av Jean-François Lyotards Det postmoderna tillståndet: Rapport om kunskapen 1979. I det här avseendet har vi, så länge vi har varit postmoderna, berett väg för ett ’postsanningens’ tidevarv.

Det var alltså de postmoderna tänkarna som började ifrågasätta ”sanningen” och bytte ut den mot ”sanningar”. Återigen pekas Lyotard ut som boven, och vänsterliberaler kan skylla sig själva för dagens populistiska postsanningar. Resonemanget tycks klockrent, uppenbart och belysande, och inhöljt i något som ser ut som en smickrande självkritisk hållning. Felet är inte ”deras” utan i någon bemärkelse ”vårt”: det är ”vi” högskoleutbildade, liberaler, eller vänsterorienterade som tog det avgörande snedsteget. Samtidigt tar förstås såväl Pluckrose som Calcutt avstånd från syndarna och vill återetablera en fast tro på objektiva fakta (Calcutt) och objektiva fakta och värden (Pluckrose).

Problemet är bara att de ”objektiva fakta” som Calcutt vill återgå till är mycket oklarare än vad vare sig skribenterna eller deras tilltänkta publik föreställer sig. De ”postmoderna” tänkarna är här inga radikaler. Nästan alla filosofiska inriktningar under det gångna århundradet har problematiserat förhållandet mellan den vetande människan och världen. Tanken att vår kunskap formas, inte bara

16

av hur världen är, utan också av hur vi är, vad vårt språk kan uttrycka, vad våra sinnen kan erfara, hur vårt samhälle är uppbyggt och vilka redskap (till exempel teknologi) vi har till förfogande, är en gemensam utgångspunkt för en stor del av 1900-talsfilosofin. Det är ett frågekomplex som bemöts på olika sätt av analytiska filosofer, fenomenologer, pragmatister, strukturalister, poststrukturalister, marxister och så vidare.

När filosofer, vetenskapsteoretiker, samhällsvetare och andra har reflekterat över vad det här innebär för vår kunskap och våra sanningsanspråk, har det lett till ett brett spektrum av teoretiska hållningar, som inte alls enkelt kan placeras in i en dikotomi mellan relativister och objektivister. Bland filosofer finns det idag ingen oproblematisk tro på så kallad objektiv kunskap, som inte skulle vara känslig för hur språk, kultur, maktförhållanden och olika former av kunskapshinder påverkar våra uppfattningar om vad som är fallet. Om man lär känna de postmoderna idéerna (i deras riktiga kontexter), torde det också vara klart att de, i sina seriösare former, inte representerar någon extrem subjektivism eller något förnekande av en värld som existerar och har givna egenskaper oberoende av oss människor Skribenter som Calcutt och Pluckrose kan likväl ha rätt i att vänsterliberaler under de senaste fyrtio åren har underblåst en form av relativism som är problematisk om man ska föra ett förnuftbaserat samtal om praktiska och värdemässiga frågor. Jag återkommer till det här i min diskussion om en viss svensk skoldebatt.

Men först vill jag plocka upp några trådar som vi behöver ha koll på. För det första är det värt att betona en nyansering som finns hos Pluckrose men som försvinner ur sikte hos Calcutt. Pluckrose ser som sagt den postmoderna uppmärksamheten på alternativa perspektiv som framför allt ett etiskt projekt, en misslyckad förlängning av den liberala omsorgen om individers friheter och rättigheter. Det här är en distinktion som vi behöver hålla i minnet. Postmodernismen har nämligen setts som ett ifrågasättande av både universella värden och objektiva sanningar. Beroende på vad vi fokuserar på,

kan debatten se väldigt olika ut.

Tanken att populismen är postmodern kan ta fasta på både värdefrågan och kunskapsfrågan. Högerpopulistiska skribenter, politiker och partier kör ofta, särskilt i frågor kring immigration, med en kultur- och värderelativistisk tankefigur, som utgår från att olika kulturer har olika grundläggande värderingar som är sanna ”för dem”.

Den presenteras både som ett argument mot universella ideal om global rättvisa och solidaritet, och som skäl för varför immigration är skadligt för samhället. Den här kulturrelativismen kan ses som ett postmodernt drag i ett tänkande som i övrigt ofta är nykonservativt.

Men den är också ett sätt att göra xenofobin lite mera rumsren: man kan säga att ”deras” kultur och värden är lika bra, men passar inte ihop med ”våra”.

Det är ändå främst den populistiska hanteringen av fakta som har gjort associationen mellan högerpopulismen och postmodernismen populär i dagens samhällsdebatt. Vår tids populistiska ledare tycks förhålla sig likgiltigt till sanning och fakta, inte bara så att de far fram med osanning, vilket ju inte är ovanligt i politiken, utan också så att de inte bryr sig om ifall de åker fast för lögner. Inställningen kombineras ofta med expertförakt och en negativ inställning till forskning och utbildning. Men innan vi kallar populister postmoderna på grund av det här kan det vara värt att fundera på vad populism är.

Till exempel Sannfinländarna säger explicit att de är ett populistiskt parti, med vilket de menar att de är ett parti som kommer ur folket och talar till folket på folkets eget språk. Men det här är ett återtagande, en reappropriering, av en term som i samtida språkbruk associeras just med likgiltighet för fakta och politiska realiteter. I en av sina vanliga betydelser innebär politisk populism en typ av publikfriande som går ut på att säga och lova sådant som folk vill höra, oberoende av om det är sant, sakligt eller genomförbart.

Det flexibla förhållandet till sanning, kunskap och fakta är alltså för många en del av själva definitionen av vad populism är. Det är för att man kommit med falska löften som man idag oftast förtjänar benäm-

17

18

ningen populist, inte för att man tjänar folket eller den lilla människan. Då kan man också fråga vad associationen mellan populism och postmodernitet tillför bilden av populismen.

När man läser liberala skribenter som pekar ut den populistiska högern som postmodern ska man komma ihåg att ”postmodernismen” också hör till de ”faror” som den populistiska högern själv anser sig bekämpa. Är det postmoderna alltså en gemensam fiende för högerpopulister och liberaler, något som båda kan enas om att ta avstånd från? Riktigt så enkelt är det förstås inte. Liberaler vädrar fara i vad de tolkar som postmodernismens angrepp på objektiva fakta, universella värden och förnuftsbaserade diskussioner om fakta och värde. Högerpopulisternas angrepp på det ”postmoderna” springer i sin tur delvis ur deras misstro mot avancerade ”elitistiska” former av tänkande. Ett klockrent exempel på det är Sannfinländarnas riksdagsvalprogram från partiets stora genombrottsår 2011 där just den ”postmoderna” konsten fick representera ”elitens” förakt för vanliga människors behov av identitetsskapande kultur.

Sannfinländarna upplever bevarandet av det finska kulturarvet som primärt i förhållande till stöd till postmodern nutidskonst. De kulturstöd som beviljas av staten bör styras så att de stärker den finska identiteten.

Det ekonomiska ansvaret för skenkonstnärliga postmoderna experiment bör överlåtas på enskilda personer och privata instanser.

Kombinationen av romantisk nationalism och hugg mot det ”postmoderna” väckte en del debatt när programmet publicerades, men skulle knappast höja någons ögonbryn idag, eftersom vi har vant oss vid den här aspekten av högerpopulistisk kultursyn.

När högerpopulister kritiserar ”det multikulturella samhället” eller angriper liberalers försvar av invandring eller invandrare, kan kritiken ha en liknande ton. Man presenterar den öppna hållningen mot invandrare som ett uttryck för kulturelitens aningslöshet och förakt mot det egna folket. Samtidigt presenteras liberaler inte sällan som postmoderna relativister som inte står upp för ”våra” värderingar.

19

Precis som i den liberala kritiken av det postmoderna som vi såg hos Pluckrose och Calcutt, blir ”postmodern” alltså för högerpopulisterna ett ord som signalerar att motparten saknar respekt för verkliga sakförhållanden och riktiga värderingar. Det postmoderna blir en syndabock, en konstruerad fiende som främst definieras av egennyttig relativism.

Gör liberalerna alltså gemensam sak med högerpopulisterna när de tar avstånd från postmodernismen? Kan det vara så att avståndstagandet från ”det postmoderna” blir en undanmanöver, där man under skenet av att ha sagt något klarläggande förskjuter fokus från de egentliga frågorna: om vilken typ av samhälle vi vill ha, om vilken typ av relationer mellan människor vi ser som uppbyggliga, om hur saker och ting ligger till, om vad som är sant, vad som är lögn och vad som bara är osanning.

Man kan fråga: Vad är det som händer när man förskjuter fokus från den andras påståenden, åsikter, värderingar och föreställningar till den andras grundläggande ”postmoderna relativism”? Vad är det som händer när ”alternative facts”, i stället för att tolkas in i den gängse ramen av politiskt skitprat och nya maktkonstellationer, tolkas som en form av postmodernism som har gjort offentligheten mottaglig för alternativa sanningar? Är det inte att spela Trumps stab i händerna om man blandar in en komplicerad liberal självkritik i något som kanske egentligen är en fråga om politisk retorik och makten att ljuga utan konsekvenser?

Vad är det som händer med debatten, när både nyhögern och deras liberala motståndare anklagar varandra för att vara postmoderna? Jag frågar inte det här för att jag har ett bra svar, utan för att jag tror att det är en bra fråga att ställa.

Postmodernismen och den svenska skolan?

Att journalister, författare och andra icke-akademiska intellektuella kan se postmodernismen som skyldig till högerpopulisternas faktafusk är ganska begripligt. Många av dem som deltar i samhällsdebat-

20

ten har studerat på 70-, 80- och 90-talen, läst lite postmodern teori på universitetet, ogillat det, och fått sitt ogillande bekräftat av lärare som sagt att det där är farligt flum. När de som fick med sig den negativa inställningen senare stöter på begrepp som ”alternative facts” har de en färdig ram att sätta in tänkandet i: det postmoderna tänkandet har slagit igenom och åstadkommit just vad man befarade.

Det finns förstås också de som har läst de postmoderna teoretikerna med gusto under studietiden och nu ställs inför den självkritiska frågan: Har de gått i en intellektuell fälla, låtit sig förföras av ett tänkande som faktiskt är farligt?

Men föreställningen om den farliga postmodernismen finns också hos akademiska filosofer och forskare inom andra discipliner, vi såg den i Daniel Dennetts fall tidigare. Ett illustrativt exempel på närmare håll är de återkommande debatterna om den så kallade kunskapsrelativismen i den svenska skolan. I en debattartikel från 2015 i DN får vi läsa att ”vi behöver göra upp med den postmoderna sanningsrelativismen inom akademien och i den offentliga debatten.

Annars riskerar vi att svika våra framtidshopp; alla de unga som faktiskt längtar efter verklig bildning och kunskap.”

Skribenterna är Martin Ingvar, hjärnforskare och professor vid Karolinska Institutet, Christer Sturmark, chef för förlaget Fri tanke och långvarig ordförande för föreningen Humanisterna, och Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet och sedan våren 2019 även ledamot i Svenska Akademien. Samtliga är aktiva och ansedda debattörer i frågor som sammanstrålar kring kunskapssamhälle och inlärning. Deras oro är att lärare i den svenska skolan, påhejade såväl av en del forskare som av skolverket, har gått in för en kunskapsrelativism som gör att de inte längre kan förmedla kunskap, utan behandlar alla uppfattningar som likvärdiga.

De inleder med en anekdot om en lärare som fick en reprimand av utbildningssamordnaren i sin skola för att han kritiserat en elev som ansåg att Förintelsen inte har ägt rum. Läraren borde enligt denne ha respekterat elevens rätt till en egen uppfattning, med motiveringen att han också borde ”ha i bakhuvudet att det vi betraktar

som historia är den historia som vi har tagit del av. När vi har andra elever som har tagit del av andra historieböcker är det ingen idé att vi diskuterar fakta mot fakta”. Som evidens för att det här inte är ett enskilt fall citerar Ingvar et. al. en rapport beställd av Skolverket och skriven av pedagogikforskare Moira von Wright. Von Wright skriver bland annat att ”föreställningen om det vetenskapliga tänkandets självklara överhöghet rimmar illa med jämställdhets- och demokratiidealen”.

Jag tänker inte här ta ställning till om skolan i Sverige verkligen har blivit kunskapsrelativistisk i den bemärkelsen att man inte längre förmår eller ens vill förklara för eleverna vad vetenskaplig kunskap är, och hur den skiljer sig från andra typer av kunskap, föreställningar eller åsikter, eller att man inte längre vågar hävda historiska fakta i rädsla för att någon av eleverna kanske har en annan åsikt. En stor del av dem som deltagit i debatten menar att så inte är fallet, att kritikerna presenterar anekdoter som bevis och avsiktligt förvränger styrdokument för att bekräfta sin uppfattning. Diskussionerna om den svenska skolans ”kris” sedan 1990-talet är stor och mångförgrenad och har mobiliserat många olika agendor, farhågor och käpphästar, som inte är relevanta här. Det som intresserar mig är ett specifikt stråk av kritik som kopplar ihop skolans sjunkande resultat med en förment postmodernt influerad kunskapsrelativism.

Det som tydligt framgår i insändarskribenternas exempel är en viss modern pedagogisk ovilja att diktera uppifrån, och en strävan att hjälpa eleverna att själva söka kunskap och resonera på egen hand, med läraren som ”handledare”. Det elevcentrerade tänkesättet ligger också till grund för den läroplan för de finländska skolorna som trädde i kraft 2017, och en del debattörer har oroat sig för att det kommer att leda till sämre inlärningsresultat, att man gör ett misstag i att följa ”det svenska exemplet”, då den traditionellt mer lärarcentrerade finska undervisningskulturen faktiskt har gett mycket goda resultat bland annat i Pisa-underökningar.

Om Ingvar, Sturmark och Wikforss har rätt i att en relativistisk eller förvirrat ”demokratisk” inställning till kunskap har kommit att

21

22

Foucault uppträder här alltså som en tänkare som inspirerar till att blanda samman fakta och åsikter, och betrakta alla kunskapsanspråk som maktmedel. Med tanke på att skribenterna är så måna om vetenskap och förnuftsmässighet är det slående att de bilder de ger av ”socialkonstruktivism” och Foucault i så hög grad upprepar populära missförstånd.

Foucault påstår inte att den vetenskapliga kunskapen är ett

maktinstrument som syftar till att förtrycka de svagare. Att använda Foucault på det sättet är en grov förenkling som ingen som utger sig för att försvara objektiv kunskap och korrekta fakta borde ta till. Ett sådant argument handlar antingen om avsiktlig desinformation eller om okunskap. Angreppet mot ”det postmoderna” blir här ett slags frizon där förnuftets försvarare inte behöver vara förnuftiga, pålästa eller lyhörda.

Begreppet ”socialkonstruktivism” är en annan historia. Det har varit ett problematiskt begrepp när det använts av sina förespråkare för det kan avse allt och inget. Brukat som kritisk benämning är det lika obestämt. Att säga att ett fenomen var socialt konstruerat uppfattades tidigare ofta som ett radikalt påstående om att fenomenet inte ”finns på riktigt”. Men en stor del av de mest verkliga ting i ett mänskligt samhälle är sociala konstruktioner i den bemärkelsen att de har uppstått och fortsätter att finnas för att människor tillsammans har skapat dem, och upprätthåller dem genom någon form av praktiskt och institutionellt samförstånd: pengar, demokrati, feminint och maskulint, bildning, vetenskap. Att tala om dem som just sociala konstruktioner tillför inte särskilt mycket; det man vill säga kan oftast sägas mer exakt med andra ord. Det samhällsvetenskapligt intressanta är dessutom inte att ett fenomen skapas och upprätthålls av människor tillsammans, utan hur det sker. Eftersom den här typen av invändningar är välbekanta för dagens samhällsvetare och humanister, har begreppen social konstruktion och socialkonstruktivism i viss mån fallit ur mode.

Men konstruktivism har också andra mer specifika och substantiella innebörder. I den pedagogiska teorin förekommer ”konstruktivism” som en specifik idé om inlärning, där eleven själv, genom sin egen aktivitet, konstruerar sin kunskap. Enligt det här sättet att tänka är den gammaldags katederundervisningen ineffektiv eftersom den inte stöder elevens kunskapsarbete. Insändarskribenterna anser alltså att det här pedagogiska tänkesättet går hand i hand med relativism vad gäller själva kunskapsinnehållet i dagens svenska skola, att det inte spelar någon roll för pedagogerna vad eleverna lär sig. Men

23

24

prägla den svenska skolan, finns det förstås skäl till oro. En elevcentrerad pedagogik ställer större krav på lärarnas förmåga att lära eleverna resonera väl och känna igen goda argument och trovärdiga källor, för att inte utmynna i en ganska poänglös klassrumsrelativism, där ingens fördomar utmanas på riktigt och ingen inlärning sker. En fungerande demokrati, det moderna arbetslivet och ett förnuftigt liv överlag förutsätter att man kan skilja mellan väl grundade föreställningar och ogrundade åsikter eller påhitt, att man kan väga olika former av evidens, att man kan ingå i konstruktiva dialoger och bedöma olika typer av argument för och emot. Här är det lätt att hålla med skribenterna. Men det som är mer problematiskt och intressantare är hur de förklarar de problem och risker de ser med postmoderna influenser i pedagogiken.

Det postmoderna socialkonstruktivistiska tänkandet, bland annat inspirerat av den franske filosofen Michel Foucault (1926–1984), ser vetenskaplig strävan efter kunskap som ett verktyg för vita, heterosexuella, borgerliga, medelålders, ekonomiskt välmående män att marginalisera fattiga, homosexuella, etniska minoriteter, kvinnor och utomeuropeiska kulturer.

Bakom denna filosofi låg en insikt som i och för sig är värdefull: Vi får inte förväxla kunskap med makt. Historiskt har viktig kunskap kommit i skymundan eftersom den inte behagat makten. Men att gå därifrån till att förneka skillnaden mellan åsikter och fakta är att underminera själva utgångspunkten – att makt inte är kunskap.

man ska vara uppmärksam på att det pedagogiska tänkesättet inte i sig medför relativism i fråga om kunskapsinnehåll.

I en ny debattartikel i DN följande år fortsätter Sturmark och Wikforss på samma tema, tillsammans med Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet och Christina Moberg, professor i organisk kemi vid KTH. Den här gången är det kreationismen som bekymrar skribenterna, och man befarar att lärarna och skolverket inte klarar av att sätta ner foten när det gäller att tala om för eleverna vad som är kritiskt prövad kunskap, och vad som är påhitt och illa motiverade åsikter. Talet om det postmoderna och socialkonstruktivismen har här fallit bort, och ersatts med ”relativistisk kunskapssyn”. Men i en debattartikel från våren 2017, skriven av samma skribentkvartett, dyker däremot (social) konstruktivismen åter upp som hotbild. Med avstamp i Trumps tillträde som president och den allmänna debatten kring ”alternativa fakta” ventileras frågan om skolans och mediernas hantering av olika ståndpunkter. Skribenterna kritiserar bland annat mediernas sätt att skapa ”kritisk” debatt genom att ge lika utrymme åt olika synvinklar, oberoende av representanternas trovärdighet.

Vaccinmotståndare presenteras som jämbördiga med vaccinforskare, och så vidare. Samma sjukdom, menar de, har bemäktigat sig den svenska skolan: källkritik betyder numera att man beaktar olika källor, inte att man tar ställning till källornas trovärdighet.

Återigen, om skolan inte längre lyckas förmedla skillnaden mellan kunskaper, åsikter och andra typer av föreställningar, finns det skäl till oro, på samma sätt som det är problematiskt (av många orsaker) att seriösa medier ställer experter och privattyckare mot varandra

som jämbördiga motparter i viktiga debatter. I båda fallen handlar det om bristande professionalism.

Men konstruktivistiskt inspirerad inlärning innebär fortfarande inte att man nedvärderar faktakunskap. Snarare handlar det om att man är medveten om hur lärandets villkor och substans är beroende av det samhälle vi lever i och att lärandet utgår från elevens situation och aktivitet, i stället för att betrakta eleven som en behållare som man fyller med fakta. Det här kan förstås ge upphov till många typer av pedagogiska praktiker, av vilka en del kan vara problematiska om de inte ger eleven tillräckliga faktakunskaper. Utan grundläggande faktakunskaper om till exempel geografi och olika styrelseskick och politiska inriktningar kan det vara hart när omöjligt att undervisa elever om samtida politiska och militära konflikter. Det här kan vara en risk om lärarens vägledning är för vag eller eleverna är för många för en vettig uppföljning av självständigt arbete. Men det har alltså inget med kunskapsrelativism att göra.

I en debattartikel från december 2017 blickar Åsa Wikforss kritiskt tillbaka på den svenska läroplansreformen 1994, där man betonade färdigheter och förståelse framom faktakunskap. Samtidigt genomfördes ett antal andra reformer: en reform av lärarutbildningen, en överföring av ansvaret för skolorna från stat till kommun och en friskolereform som lett till att 15 % av de svenska barnen i grundskolan idag går i fristående skolor (med högre siffor för förskola och gymnasium), av vilka många drivs av kommersiella bolag. Wikforss erkänner att det på grund av de många reformerna har varit svårt att ”fastställa orsakerna bakom skolans fall”, men menar att en jämförelse med Frankrike kan styrka hennes misstanke. Där genomförde man nämligen en liknande läroplansreform, med betoning på färdigheter framom fakta, men utan andra större reformer och med sjunkande resultat som följd. (Detta med hänvisning till E.D. Hirschs bok Why Knowledge Matters från 2016.) Wikforss passar också på att nämna att reformen (enligt Hirsch) stöddes av sociologen Bourdieu och filosofen Derrida (dessa kunskapsfientliga postmodernister …).

Om man vill kunde man försöka styrka hypotesen om en kopp-

25

26

Under flera decennier har den svenska skolan präglats av en skepsis mot traditionell kunskapsförmedling. Inom ramen för teorin om ’konstruktivistiskt inspirerad inlärning’ har värdet av faktakunskap ifrågasatts.

Man uppmuntrar visserligen eleverna att tänka själva men kritiskt tänkande utan kunskap blir inget annat än tyckande.

ling mellan pedagogisk reform och sämre resultat med det finska fallet, där läroplanen fram till nyligen anses ha varit tämligen gammalmodigt lärar- och faktacentrerad, och där man lyckades toppa Pisa-underökningar på 2000 och 2010-talen. Men frågan är förstås mycket mer komplicerad än så.

I en artikel om den svenska skolans problem, i Forskning och Framsteg 2014, noterar nationalekonomen Jonas Vlachos en ökad uppdelning mellan bra och dåliga skolor i Sverige sedan 1990-talet, och svårigheter att rekrytera studenter med goda betyg till läraryrket. Bland de bakomliggande orsaker han nämner finns ”styrningen av skolan, det nya betygssystemet, övertron på marknadskrafterna och lärarnas förändrade roll”. Med den förändrade lärarrollen avses här ingen särskild pedagogisk inriktning, utan det att lärare tvingas använda allt mer av sin tid på byråkrati. Det här är förstås bara några exempel, men komplicerar Wikforss bild en del. För att lägga skulden på en pedagogisk inriktning, där dagens svenska skolforskare ser en mängd av samverkande faktorer, skulle Wikforss behöva rejälare evidens.

I en rapport från 2009 skriver Ingrid Carlgren, Eva Forsberg och Viveca Lindberg om de motstridiga krav som ställs på skolan i kunskapsfrågan: dels förväntas skolan ge enkelt mätbara resultat, dels har man på EU-nivå förbundit sig till kunskapsmål som inte är lika lätta att mäta.

Frågan är om inte Wikforss och de andras inlägg mot den ”konstruktivistiska”, ”postmoderna”, faktaföraktande skolan blir partsinlagor i just en sådan polariserad debatt, där frågornas och orsakssambandens komplexitet förbises, och samma påståenden om en i grunden ”relativistisk” kunskapssyn upprepas och styrks med enskilda exempel.

Jag påstår som sagt inte att det svenska skolsystemet är problemfritt. Att det finns strukturella problem är något som svenska lärare, forskare, politiker och föräldrar gärna vittnar om. Frågan är hur en sådan debatt kan föras meningsfullt. När filosofer och naturvetare värmer upp sina gamla antipatier mot ”postmoderna” tänkare eller tankeriktningar i kampen om Förnuftet och Kunskapen, är det inte en vinst för kunskapen eller förnuftet eller skolan.

Men hur ska man göra då? I en debatt om relativismen i den svenska skolan våren 2016, arrangerad av föreningen Fri tanke och Institutet för framtidsstudier, betonar Ulf Danielsson, fysiker och en av insändarskribenterna som jag hänvisade till tidigare, en mer nyanserad analys av problematiken. Han menar sig se en ogrundad och obefogad vetenskapskritik med rötter i den pedagogiska forskningen. Forskare i pedagogik ställer sig, enligt honom, avvisande till kunskaper som kommer från andra discipliner och ”överprövar” deras trovärdighet som kunskapsinnehåll i skolan. När forskare och pedagogiska styrdokument betonar hur den vetenskapliga kunskapen är beroende av samhälleliga omständigheter och agendor, grumlas förståelsen av den vetenskapliga forskningen som en självkorrigerande verksamhet. Vetenskap blir som vilket tyckande som helst. Men vetenskapens särart består just i att forskare testar sina uppfattningar och reviderar dem när de inte håller. På det sättet utvecklas den vetenskapliga kunskapen.

Det knepiga här är betoningen: att vetenskapen är en självreviderande, kritisk verksamhet är fullt förenligt med att den är en mänsklig aktivitet som påverkas av andra mänskliga aktiviteter.

Frågan är när man behöver påminnas om den ena eller den andra aspekten. Att förstå en vetenskapsdisciplins förhållande till samhälleliga skeenden förutsätter att man redan vet ganska mycket om hur vetenskap fungerar, hur forskare bygger vidare på tidigare arbete, hur man formulerar hypoteser, argumenterar, testar, belägger. Någon form av grundläggande förståelse av (oberoende) vetenskaplig prövning är helt nödvändig för såväl elever som deras lärare. Om steg ett är att man lär sig fakta, så måste steg två vara att lära sig varför

27

28

Det offentliga samtalet om skolan förs … i ett klimat med ökande krav på ’hårda resultat’. I den polariserade offentliga debatten sätts kunskap mot flum. Det har skapat en situation där mer avancerade kunskaper riskerar att uppfattas som flum.

vissa ”fakta” är tillförlitligare än andra. Men en betoning av vetenskapens oavhängighet och självreglering kan också bli problematisk: även den kan ge upphov till obskurantism, en licens att slå ifrån sig vetenskapssociologiska och vetenskapshistoriska insikter om vetenskapers utveckling. Det finns alltså ett tredje steg att ta, som handlar om den vetenskapliga kunskapens plats i livet och samhället. Att förstå och handskas med avhängighet, relativitet, kontext, historicitet, hör också till förnuftets domän. Att skola, lärare och pedagoger tar den dimensionen på allvar är inte dåligt, men de måste förstås kunna handskas med den, vilket är svårare än att bara överföra fakta.

Det handlar alltså om en balansgång, såväl för förnuftets försvarare som för de moderna pedagogerna. När värnar vi om förnuftet och när gör vi oss skyldiga till en förenklande förnuftspopulism? Hur beaktar vi viktiga insikter om kontext eller relativitet, hur stöder vi elevens eget kunskapssökande, och finns det en risk för att vi mot bättre vetande inför en kunskapsfientlig relativism i skolan?

En detalj som är värd att fundera på är Wikforss varning för att den svenska skolans hantering av faktakunskap gör eleverna sårbara för falska nyheter. Det finns nämligen lite som tyder på att finska ungdomar (eller vuxna) skulle vara mindre sårbara, trots att man i Finland, åtminstone fram till den senaste läroplansreformen haft en gammalmodigare skola. Det vore bra om man kunde vaccinera mot falska nyheter genom att på förhand få i sig rätta fakta, men tyvärr är vår kunskapsmässiga och mediala verklighet idag mer komplicerad än så. Människors allmänbildning, politiska läsförmåga och mediekunskaper utvecklas och förändras långt efter att de lämnat skolan.

Man kan i skolan inpränta en grundläggande respekt för fakta, men det återstår för var och en att om och om igen lära sig vilka fakta som är tillförlitliga, vem som är kunnig, vilka källor man kan använda, hur olika fakta förhåller sig till varandra och så vidare. Har människor omkring dig bra medievanor, koll på tillförlitliga källor, en grundläggande nyfikenhet på hur saker och ting ligger till? Har du någon att fråga?

Hur ska vi då bidra till ett förnuftigt och välbalanserat samtal

om vårt samhälles kunskapsmässiga utmaningar? Det är igen en fråga om balans, om att söka komplexitet och nyanser. Att debattörer lutar sig mot sin vetenskapliga gärning för att försvara en faktabaserad världsbild är inte ovanligt eller särskilt problematiskt. Men det är viktigt för den intresserade allmänheten att komma ihåg att de här debattörernas vetenskapliga meriter egentligen inte ger dem någon särskild kompetens att uttala sig om den farliga kunskapsrelativismen i skolan. På det området är de som du eller jag, tänkande människor som försöker sortera ett kulturellt material som de inte kan undgå att stöta på.

Det som skaver i den skoldebatt som jag här har skrivit om är hur den – viktiga insikter och relevanta farhågor till trots – tycks flörta med en onyanserad skepticism: Grovhuggna dikotomier i försvar av en ”vetenskaplig världsbild” tillämpas både i Norden och internationellt ofta av självutnämnda skeptiker, som på den goda sidan placerar sig själva, vetenskapen och det sunda förnuftet, och på den onda sidan religion, pseudovetenskap, paranormala fenomen, alternativ medicin, fransk filosofi, psykoanalys och en del samhällsvetenskapliga teoribildningar. I Sverige representeras de av föreningen Vetenskap och Folkbildning, i USA av The Skeptics Society, i Finland av Skepsis rf, bland annat. Kännetecknande för dessa ”den vetenskapliga världsbildens” förvarare i den offentliga debatten är att de ofta även faller tillbaka på en förenklad bild av vetenskapligt prövad kunskap, eller glömmer bort att det finns andra former av rationellt och självkritiskt kunskapssökande.

Den här typen av förenkling skulle vara harmlös, om den inte så ofta förekom i samtida debatter om kunskap och vetenskap, och om den inte hade momentum tack vare idén att vi lever i postsanningens värld.

En besläktad förenkling hittar vi i ett upprop skrivet av en internationell grupp forskare och publicerat i översättning i Sydsvenskan inför den amerikanska vetenskapsmarschen i april 2017, som jag nämnde i inledningen. Skribenterna menar att forskare nu måste bära sitt ansvar för att bekämpa den populism som baserar

29

30

Vilka är då riskerna med att förnuftets försvarare i offentligheten associerar en rationell förnuftsorienterad världsbild dels med naturvetenskapliga metoder, och dels med tanken om en ”objektiv” av människan oberoende verklighet som måttstock för allt vetande?

En risk som Borgehammar ser och som realiseras i de svenska faktaförsvararnas fall, är att andra former av kunskap eller vetande missförstås eller misstänkliggörs. Sturmarks eller Wikforss syn på

förnuftigt kunskapssökande tycks inte ha utrymme för en undersökning av våra historiskt formade kunskapsvillkor. Man kan undra varför? För att de komplicerar tanken om den neutrala objektiva oavhängiga kunskapen?

Det faller sig naturligt att någon eller några forskare och akademiska intellektuella i varje generation tar på sig uppgiften att försvara och främja forskning, förnuft och vetenskaplig kunskap i det offentliga samtalet. G.H. von Wright hade en sådan roll i den finländska offentligheten på 80–90-talen. Fysikern Kari Enqvist är kanske idag den som många kommer att tänka på i Finland. I Sverige hade läkaren och professorn i global hälsa Hans Rosling en framträdande roll som vetenskaplig folkbildare innan han gick bort 2017. Den utilitaristiska moralfilosofen Torbjörn Tännsjö är bara en av flera svenska filosofer som gärna har tagit sig an rollen som debattör och folkbildare. Med sina återkommande debattinlägg och boken Alternativa fakta: om kunskapen och dess fiender (2017) sällar sig Wikforss till dem. Det är förstås fråga om personer med väldigt olika kunskaper och intellektuella profiler, med olika idéer om vad de kan bidra med i det offentliga samtalet. Det är inte utan betydelse hur de här personerna talar för vetenskap och kunskap, för de ger en modell för vad som är gångbart Wikforss agenda går alltså ut på att försvara ”kunskapen” mot dess ”fiender”. Som hon säger i ett avsnitt av SVT:s filosofishow Idévärlden (14.1.2018) har sanningen ”ingen agenda”. Det är förstås sant, såtillvida att det som är sant är sant oberoende av vad vi vill eller tycker om det. I sitt inledningsanförande till programmet säger hon mycket som är förnuftigt om risken för att politiska åskådningar kan göra oss faktaresistenta i vissa frågor, om vikten av en självkritisk hållning, om vikten av att inte sprida desinformation, och om att oberoende domstolar, etablerade medier och forskning är nödvändiga för demokratin. Men tonen, betoningen? Även om hon talar utifrån ett självkritiskt ”vi”, använder hon sig av en ganska enkel dikotomi mellan, å ena sidan ett förnuft som är inställt på att söka evidens för sina föreställningar och, å andra

31

32

sig på dåligt underbyggda ”alternativa fakta”. Man ska bland annat lära sig att kommunicera med allmänheten om vetenskapliga frågor och förklara vad systematisk vetenskaplig prövning innebär, så att människor inte tror att det handlar om vilka åsikter som helst: Alla som anser att den vetenskapliga metoden med systematiska observationer, mätningar och hypoteser som testas (som varit grunden för människans uppfattning om sig själv och sin värld i århundraden), är samhällets ryggrad och kärna måste nu stiga fram och försvara dess centrala roll i den allmänna debatten och i beslutsfattandet.

Syftet är förstås bra: eftersom vetenskaplig kunskap har så stor betydelse för politiskt beslutsfattande och för vår framtid är det nödvändigt att allmänheten så bra som möjligt förstår vad vetenskaplig kunskap är. Men som Stephan Borgehammar, professor i praktisk teologi vid Lunds universitet, skriver i sitt svar på uppropet, är den bild av vetenskap som förmedlas av skribenterna begränsad och den bild av vetenskapens roll de beskriver riskabel.

Den stora bristen är deras snäva syn på kunskap och den privilegierade ställning de ger naturvetenskapen, som de beskriver som ’samhällets ryggrad och kärna’. Det är en form av trångsynthet som kan vara ganska farlig. Det finns andra vetenskaper än de som sysslar med ’systematiska observationer, mätningar och hypoteser som testas’. Det finns också andra områden av mänsklig förkovran som är minst lika viktiga för samhället som naturvetenskapen.

sidan det irrationella hos människan som gör henne sårbar för manipulation, önsketänkande och auktoritetstro. Och när hon talar om faktaresistens och fiender, tycker man sig se tanken om ”dom där” som inte bryr sig om hur det är på riktigt, som ersätter kunskapssökande med irrationalism. Det vill säga högerpopulisterna och deras anhängare? Och postmodernister, konstruktivister och andra ”relativister”? Om vi alla bara trodde på vetenskapen och riktiga fakta så skulle vi slippa förvirring, okunskap, kunskapsföraktande agendor och tolkningsmässiga konflikter?

Det som oroar mig är en bild där fakta, evidens, objektivitet, neutralitet, utgör grundnivån för analysen. Man går inte bakom den för att se hur den är funtad: vilka är de riktmärken, praktiker, föreställningar som bygger upp vår uppfattning om rationalitet, verklighet och prövad kunskap? Hur har de förändrats och varför? Man antyder att det är farligt eller förvirrat att göra så, för vetenskapen ger oss det vi behöver och korrigerar sina egna misstag.

Precis som Wikforss tänker jag att forskning, utbildning, kunskapssökande och rationella samtal utgör grunden för en förnuftig samhällsordning. Men de samtalen klarar av en större komplexitet, de behöver inte förenklas till ett för eller emot. Att fråga sig ”Vems kunskap?”, ”Om vem?” och ”För vilka ändamål?” är att visa förtroende för människans förmåga att tänka, resonera, ta reda på.

Det förenklande draget i offentliga samtal motsvarar kanske inte de mer nyanserade insikter i kunskap, kunskapsvillkor, vetenskapsteori och vetenskapshistoria som debattörerna har i sitt eget vetenskapliga eller filosofiska arbete. I vissa fall handlar det om pedagogiska eller polemiska förenklingar. Man bjuder den breda allmänheten på enkla motsatspar som objektiv–subjektiv, fakta–åsikt, sanningskärlek–relativism, eftersom det är på den nivån man tänker sig att den offentliga debatten rör sig. Pedagogiskt slår det lätt fel: man stärker polariseringarna och stereotyperna, och gör det svårare att föra de nödvändiga samtalen på ett konstruktivt sätt.

33