Provläs: 7+7 Brev i en orolig tid av Juha Itkonen och Kjell Westö

7 + 7 brev i en orolig tid

7 + 7 brev i en orolig tid

7 + 7 brev i en orolig tid

Översättning av Juha Itkonens brev: Fredrik Lång Boken är utgiven med stöd av Svenska litteratursällskapet i Finland/ Delegationen för den svenska litteraturens främjande. www.forlaget.com ©Juha Itkonen & Kjell Westö ISBN: 978-952-333-226-3 Omslag, fotografier och layout: Johanna Bruun Tryck: Scandbook, Klaipeida 2019

15/9/2017

Hej Kjell,

Och allra först: gratulationer till din nya roman och till det fina mottagande den fått. Allt tycks gå utmärkt såväl i Finland som i Sverige, och säkert också senare i andra länder. Jag har ännu inte hunnit bekanta mig med din nya bok, men tänker förstås läsa den.

Du befinner dig alltså mitt uppe i den så kallade bokhösten, en emotionellt sett intressant tid. Också i de fall att vindarna är gynnsamma ställer det sina egna krav på det psykiska välbefinnandet. Jag kan föreställa mig hur du känner dig. Eller snarare tror jag att jag kan föreställa mig det, för det är ju det som vi författare gör. I själva verket grundar sig hela yrket på att vi försöker känna andra människors känslor och tänka deras tankar. Hur som helst: lycka och framgång och om möjligt även sinnesro.

Detta mitt brev till dig är skrivet under andra omständigheter, mättat av liv men tömt på bokhöst. Vi har numera tvillingar i huset, familjens tredje pojke och den första flickan. De föddes onödigt tidigt i slutet av maj, nästan tre månader före beräknat datum och vägde endast lite på ett kilo. Trots att jag på basis av tidigare erfarenhet visste att man i dessa saker inte kan lita på leveransdatum och inte på något annat heller, kan jag inte påstå att jag var förberedd på vad som väntade mig och oss. Hur skulle jag ens ha kunnat vara det? Hur kan man överhuvudtaget förbereda sig på vad som kommer att 9

Juha

Första brevet

hända en i framtiden? Att på förhand försöka tänka ut olika scenarier är kanske en yrkessjukdom hos författare, men sist och slutligen nyttar det inte just till något. Saker bara händer.

Vad skulle vara en mer naturlig utgångspunkt än vårt första möte? Jag minns det bra, förmodligen bättre än du, för jag var ung och mötet var viktigt för mig. Om någon då hade sagt mig att jag tjugo år senare skulle skriva brev till dig som kollega, skulle jag knappast ha trott det. Eller jag vet inte, kanske ändå. Självklart måste det gå så, skulle jag ha tänkt. Jag var just en sån där slumpmässig blandning av självförtroende och osäkerhet som tjugoåringar är.

Det har nu gått nästan precis tjugo år sen dess. Året var 1997, det var vår, början av maj – en blygt grönskande men nyckfull årstid som här i Helsingfors ännu kyls av den vinter som havet lagrat i sin mage. Vi träffades i centrum; som jag minns det vid Havis Amanda-statyn. Eller utanför Café Esplanad, jag är inte helt säker. Hur som helst, vi promenerade till Café Ursula vid Brunnsparksstranden. Kanske ingick det i vår ursprungliga plan, eller så fanns det inte lediga bord på Café Esplanad. Jag minns inte. På Ursula satt vi hur som helst sedan. Du hade inte bråttom någonstans, vi pratade länge, åtminstone ett par timmar. Därefter gick vi samma väg tillbaka, genom Brunnsparken som ännu höll på att repa sig efter valborgsfirandet. På Observatorieberget skiljdes våra vägar.

Du sa att du skulle gå till ditt arbetsrum, jag fortsatte in mot centrum och därifrån till Otnäs där min dåvarande flickvän bodde och där jag omedelbart började skriva ut intervjun från bandet. Deadlinen måste hållas. Jag förhöll mig mycket ambitiöst till intervjun. Jag ville att den skulle bli klar i tid och att den skulle bli bra.

Blev det så? Intervjun finns ännu kvar, men skonsamt undanstuvad i en banankartong i nåt hörn av källarskrubben.

Den var förmodligen alldeles acceptabel men ändå i en vuxens ögon pinsamt ambitiös. Dessutom kanske utsmyckad med finurliga fraser och konstiga ord, för som tjugotvååring hade jag ännu inte frigjort mig från de olater jag ägnade mig åt i gymnasiet. Om jag kommer rätt ihåg redigerade

Mig och Maija hände den saken att vi upplevde en för tidig nedkomst, två månader på sjukhus, en märklig blandning av oro som långsamt lättade och av glädje som tilltog, och som dessutom hela sommaren blandades med det liv som i stort sett oförändrat förstås fortsatte utanför sjukhusets väggar inklusive butiksbesök och daghemstransporter, eftersom vi på grund av våra äldre barn givetvis inte kunde stänga in oss dygnet runt på Kvinnokliniken och bara tänka på våra för tidigt födda små. Det var speciellt. Och tungt, förstås. Jag skulle inte vilja uppleva de månaderna på nytt, särskilt inte de första veckorna. Men på samma gång var det en vacker och god och på något sätt rentav lugnande upplevelse. Jag önskar att jag kunde skildra det bättre. Kanske lyckas det nån gång.

Men nu tänker jag inte ens försöka, för min avsikt var inte att börja vår brevväxling med att berätta om försommarens undantagstillstånd eller om barnen överhuvudtaget.

Säkert kommer jag ändå att skriva någonting om dem under det här året. Brev skrivs mitt i livet, och jag skriver detta brev nu som en nybliven fyrabarnsfar. Uppriktigt sagt överskred det gränsen för min fantasi. Tre barn kunde jag föreställa mig, men inte fyra. Men bra så – och även om jag emellanåt undrar hur i all världen jag någonsin längre ska hinna skriva romaner, är jag verkligen glad över att de finns till.

Var ska jag börja? Eller rättare sagt: var ska vi börja? Det har jag funderat på de senaste dagarna och därför skjutit upp skrivandet. Enligt min erfarenhet är allt skrivande svårt att komma igång med. Att påbörja en roman är nästan helvetiskt, och uppenbarligen börjar ett brev inte heller skriva sig självt.

Det gäller att fatta mod, sparka igång sig själv.

10

11

Juha

Första brevet

chefredaktören för tidningen Contactor (en numera nedlagd studenttidning, gemensam för ekonomi- och teknikstuderande) min text med rätt hård hand. Inte desto mindre publicerades texten, och det tyckte jag var märkvärdigt, för hela intervjun hade varit min idé. Jag hade lyckats sälja idén till chefredaktören, som till en början förhöll sig mycket skeptiskt, för att du och Drakarna redan hade förekommit så ofta i pressen. Jag var i Helsingfors. Jag skrev för en tidning. Jag intervjuade Kjell Westö. Ännu våren innan hade jag gjort lumpen, läst Brott och straff under mina vaktpass i buskarna på Parolannummi, och grubblat över vad i helvete det skulle bli av mig, och nu tycktes vägarna öppna sig åt de håll jag önskade. Jag studerade kommunikation och skrev, kanske inte dikter eller romaner men likväl texter som även nån annan än min modersmålslärare läste. Det var förstås inte bara det att jag skrev. Livet överhuvudtaget. Våren. Staden som kändes enorm och fylld av möjligheter. Kärleken. Vännerna. De regelbundna, sammanbitna fyllorna och de plågsamma men i efterhand sett förvånansvärt snabba tillnyktringarna. Det var en gång för alla underbart att leva, jag kände det varje dag, och trots att jag fortfarande känner så är känslan annorlunda nu, tystare och mindre hänförande.

Jag låter nostalgisk och är det kanske också. Samtidigt som jag skrev stycket ovan strömmade en angenäm värme genom mig. Det var med avsikt jag gottade mig. Jag tänkte nämligen föreslå att vi utbyter några tankar om nostalgi – den speciella typ av sorg som på något sätt förenar om inte oss två som författare, så åtminstone några av våra böcker. ”Det går alldeles för snabbt. Det går alldeles åt helvete för snabbt det här livet”, skrev du redan i Drakarna. Och av en orsak som jag inte kan förklara upplevde jag de här meningarna och hela atmosfären i boken med en sällsam styrka. Det var precis så jag också trodde och kände! Jag förstår inte ens hur det var möjligt, hur jag kunde identifiera mig med en sådan tanke, för när

jag på tåget mellan Tavastehus och Helsingfors läste boken som jag fått av mamma i julklapp var jag bara tjugoett, knappt myndig, och i själ och hjärta faktiskt ännu bara ett barn. Ändå räknade jag mina få levnadsår baklänges, sörjde tidens gång och tidens fullständiga likgiltighet för den enskilda människan eller för människorna överhuvudtaget. En annan roman som vid den här tiden gjorde stort intryck på mig var James Salters Ljusår, som redan i titeln oroar sig för samma sak.

Kan man vara ung och nostalgisk? Det låter som en omöjlighet men är av allt att döma inte det. Jag var inte ens speciellt ovanlig med mina drömmar, särskilt hos mina manliga vänner kommer jag ihåg att jag noterade en liknande tendens. Vi var unga lejon, vi var inte så sjuka att vår huvudsakliga uppmärksamhet inte skulle ha varit riktad mot framtiden, men ändå kände vi i fyllan ibland hur stort livet en gång hade varit, det var inte längre detsamma, något hade hänt, vad? Och vem skulle vi ha kunnat skylla på förutom tiden, vår likgiltiga fiende?

Men kanske finns det hopp. Kanske är nostalgi en skada som snarare läks med åldern istället för att bli värre. För ungefär en månad sedan läste jag en intervju med dig i Hufvudstadsbladet. Den var intressant i sin helhet, men en sak fäste jag mig särskilt vid. Du sa att du nu, som närmare sextioåring, är mycket mindre nostalgisk än som ung. Och jag, precis som när jag för tjugo år sedan läste Drakarna, kände att jag kunde identifiera mig med det.

Jag tror jag förstår vad du menar. Jag skulle inte ha förstått det för tio, eller ens för fem år sedan, för i själva verket publicerade jag min mest suktande och nostalgiska roman år 2012.

Jag tror att jag då någorlunda perfekt lyckades uppnå den blåtonade känsla som jag bar på och som jag försökte fånga med mina meningar. Men kanske var den boken en slags kulmination. Det gick inte att komma vidare i den riktningen – det vill säga på sätt och vis bakåt. Och nu, vid en ålder av fyrtiotvå år, känner jag att jag börjar bli mindre nostalgisk. Något håller på

12

13

Juha

att släppa sitt grepp om mig, för att eventuellt och förhoppningsvis ersättas med något nytt.

Den här förändringen, om det nu är det, skrämmer mig professionellt. Vad ska jag skriva om jag inte skriver om tiden som går? Vad annat kan man skriva om?

Som människa känner jag mig emellertid hoppfull inför förändringen. Jag vill förändras. Jag vill sluta upp med att leta efter meningen med mitt liv bland sådant som tidigare på ett självklart sätt var betydelsefullt, men där meningen blir allt svårare att hitta, som till exempel i rocklåtar eller biografier över rockmusiker. Jag vill inte sukta efter min ungdoms överväldigande upplevelser, för de var inte på riktigt överväldigande, det var bara så jag upplevde det då. Och kopiorna av dem, som till exempel 90-talsbandens regelbundet upprepade come back-turnéer, kan fortfarande ge mig upplevelser, men knappast sådana som jag längtar efter – troligen skulle jag använda min tid bättre om jag letade efter något annat någon annanstans. Eller kanske behöver jag inte ens leta efter det just nu, det räcker med att jag lever mitt liv och fokuserar på det som händer runtomkring mig.

Kanske vill du, som en fortsättning på de tankar du hade i HBL-intervjun, skriva något om det här? Eller om något helt annat. Allt går an. När jag väl kom igång var det riktigt trevligt att skriva till dig. Jag ser fram emot ditt svar, må väl, Juha

16/1/2018

Bäste Juha,

Under alla dessa år har jag kommit ihåg att Contactor, teknologernas tidning, ville intervjua mig när jag gav ut Drakarna över Helsingfors. Jag har minnats det för att jag tyckte att det var så udda. Jag har också minnats att jag satt med den mycket unga journalisten på Café Ursula, att vi pratade länge och att det var ett bra samtal fast jag var ganska sönderintervjuad just då. Men i mitt minne har det skett under midvintern 1997 (jag ser framför mig snö och ett isbelagt hav), och jag mindes inte att vi träffades inne i centrum och promenerade till Ursula.

Och jag mindes inte att det var du, inte förrän du skrev det.

Jag skäms, men så är det.

Jag vill urskulda mig och skriva att vårt första möte skymts av att vi mötts i olika sammanhang senare. På Otavas tillställningar, på bokmässor, som ytter och mittfältare i FC Kynäs fotbollsmatcher, etcetera. Men jag vet att det är just ursäkter.

Och jag vet att det att jag inte mindes berättar något om mig själv. Både om vad åren gjort med mig och om hurdan jag alltid har varit (det är typiskt för mig att bygga små fiktioner också när de inte behövs, till exempel flytta en scen från maj till midvintern, jag vet inte varför jag gör det).

En av frågorna jag ställer i min senaste roman, Den svavelgula himlen, är den här: I hur hög grad kan vi lita på vårt minne, vad är det egentligen vi minns?

I samma roman för jag en dialog med just Drakarna över

14

15

Kjell

Första brevet

Helsingfors, den bok som var orsaken till att du och jag träffades våren 1997. Du var en tjugotvåårig journalist och studerande med författardrömmar, jag var en trettiofemårig tvåbarnspappa som tagit sig upp ur en flerårig nedstämdhet och till sin egen överraskning skrivit en framgångsrik roman.

(I mitten av 1990-talet fattade jag inte vad som felades mig, jag kände mig bara vilsen och oförmögen att skriva. Numera betraktar jag åren före Drakarna över Helsingfors som depressionsår, jag var mer illa däran än jag förstod.)

Den tjugotvå år gamla Drakarna över Helsingfors uttrycker en ivrig, stundtals naiv strävan att minnas och förstå sin uppväxt.

I Den svavelgula himlen liknar livet mer en labyrint där vi tappar bort oss, en spegellabyrint om du så vill, med talrika irrgångar där speglarna förvränger allt vi ser. Kanske kunde detta bli ytterligare en startpunkt? Vågar vi berätta för varandra vad vi drömde om att livet skulle bli, och vad vi tycker att det blev?

och berättade för min mor, min far, mina svärföräldrar och min bror om tilldragelsen. Jag bjöds på alkoholfri glögg och julmat överallt, och de följande fem dygnen tillbringade jag mest på Barnmorskeinstitutet. När jag var hemma – vi bodde i en tjugosju kvadratmeter stor hyresetta på Mechelingatan, på gatuplanet, med bullret från långtradartrafiken i öronen dag och natt – levde jag på risgrynsgröt. Jag blev sedan den som alltid lagade risgrynsgröten på min sons födelsedag. (Vi utvecklade en tradition där det var Benjamins födelsedag från julaftonsmorgonen till klockan två på eftermiddagen: först därefter firade vi den andra snubben som fötts på samma dag för cirka tvåtusen år sedan.)

Samma vinter, 1987–88, arbetade jag som vikarierande dramaturg på Svenska Teatern, mitt rum hade fönster mot Norra Esplanaden och Akademiska bokhandeln. Jag var 26 år gammal och hade arbetat på Hufvudstadsbladet och Folktidningen Ny Tid och på teven. Jag hade gett ut en yvig och spretig diktsamling och skrivit revy för Svenska Teatern tillsammans med Claes Andersson och Leif Salmén, och jag hade gjort vapenfri tjänst på De synskadades yrkesskola i Alberga, i ett biståndsprojekt där synskadade namibier som tillhörde befrielserörelsen SWAPO skulle rehabiliteras och lära sig punktskrift och andra färdigheter. Jag betraktade mig som en erfaren och vuxen man, men tycker numera att jag var en yngling. En lycklig och mycket sömnig sådan: jag dolde det för min chef Georg Dolivo, men livsomställningen, detta att ha blivit far, var såpass omtumlande att jag mest sov på mitt arbetsrum dagtid, vid skrivbordet, med huvudet lutat i armarna, i stället för att söka spelbara pjäser och skriva nya revysketcher och sånger, vilket jag lyfte månadslön för att göra.

Jag minns att när min hustru Jenny och jag skuffade Benjamins vagn genom mellersta Tölös parker så var det vått och gyttjigt hela vintern. Men jag minns faktiskt en tidigare regnvinter ännu bättre. Det var under senare hälften av 1970-talet,

År 1997 bodde jag på Skatudden precis som nu, i det då ganska nybyggda området längst ute på udden: min yngre son Calle är född under åren vi bodde där. Efter det har jag bott vid Femkanten, uppe på Torkelsbacken i Berghäll, i Danderyd norr om Stockholm och på Cygnaeusgatan i Främre Tölö, men för ett par år sedan flyttade jag tillbaka till Skatudden, nu till Lotsgatan. Adressbytena berättar inte om någon spikrak väg framåt och uppåt, men något antyder de säkert.

En kväll under helgperioden gick jag en skymningspromenad Skatudden runt. Stiltje och grått, asfalten fuktig efter flera dagars regn. Det regnade under julen och det regnade kring nyår, det var ihållande, jag tyckte att det regnade mer än någonsin. Ändå vet jag att det fanns varma och regniga vintrar också förr. Min äldre son Benjamins första år, 1988 och 1989, var sådana. Han är född på julaftonen 1987 strax efter klockan sju, och hela den sena julkvällen körde jag omkring i en lånad bil och med tomteluva på huvudet till olika adresser 16

17

Kjell

Första brevet

jag hade rökt cigarretter ända sedan jag var tretton men dolt det för min djupt religiösa farmor, och när vi gick till julkyrkan det året bad mina föräldrar att jag skulle släntra efter och dölja mig ifall jag ville röka. Farmor tillbringade julen hos oss och skulle skyddas för vetskap om synderna jag begick, och jag minns hur duggregnet blötte ner min nacke när jag hasade mig från vårt hem på Grundvägen till Munksnäs anspråkslösa vita tegelkyrka.

Jag låter kanske som en klimatskeptiker – ”det fanns minsann konstigt väder också förr” – men det är jag inte. Tillvaron består av förändringar, så är det med klimatet och så är det med civilisationen och så är det med människans vardagsliv, men förändringarna är radikala och snabba nu. Det vilade ett nästan apokalyptiskt gråljus över den blöta början av 2018 och det slog mig att mina söner, födda 1987 och 1992 i Helsingfors, aldrig lärt sig skida. Åka skridsko kan de däremot, och spela hockey: det finns ju konstis och ishallar. (Jag ångrar det där med ”apokalyptiskt”, men låter det ändå stå. Äldre män tänker på Harmageddon, löd en ironisk tidningsrubrik jag såg nyligen, jag tror den handlade om ekofilosofen Pentti Linkola och hans fascistiska tankegods. Ironin är tänkvärd. Det är en av de många utmaningarna när de egna åren tycks rinna iväg allt snabbare: att inte sammanblanda den rationella oron för världens och civilisationens framtid med den irrationella ångest som det egna livets korthet väcker.)

yrkesambitioner mot behovet och viljan att vara där, att vara närvarande för sin partner och allra mest för de barn man satt till världen. Men din situation, med två äldre barn, och så de små tvillingarna som fötts alldeles för tidigt och överlevt, den har jag inte upplevt. Så jag är förstås nyfiken. Hur ser din tillvaro ut? Hur har förändringen påverkat dig, hur får du vardagen att fungera nu när ni är sex personer i stället för fyra? Och hur har livet i storfamiljen påverkat ditt skrivande?

Har du tid för skrivandet, vill du ha tid för det? (Jag minns perioder när mina söner var riktigt små då jag inte ville skriva alls: det brinnande behovet återvände dock när de blev lite äldre.) Skriver du på en roman nu, mitt i det intensiva livet med barnen, eller håller du en paus? Och beskriv gärna för mig på vilket sätt de första veckorna var en vacker och – som du skriver – lugnande upplevelse, trots den tunga oron för de små. Det paradoxala i livet är alltid spännande, också de paradoxala känslorna, de paradoxala tankarna.

Du tog upp detta med att blicka bakåt. Du frågade dig, och mig, hur vi ska hantera det förflutna, du påtalade hur svårt det är att frigöra sig från känslan av att ungdomsupplevelserna är oöverträffbara i sin styrka och intensitet – de är så stora.

Och så tog du upp den nostalgi som kritiker och andra läsare menat att utmärker både mina böcker och vissa av dina. Och som kanske verkligen finns där, fast med den skillnaden att i ditt fall handlar det just om vissa böcker. Medan det med mig är så, att med rätt eller orätt så har vissa kritiker stämplat hela mitt författarskap som nostalgiskt.

Visst, låt nostalgin bli ett av våra samtalsämnen. Men måste det alltid dras likhetstecken mellan ett starkt intresse för det förflutna – antingen det egna eller andras – och nostalgi? ”Om vad skulle jag skriva, om inte om tidens gång? Vad finns det annat att skriva om?” frågar du i ditt brev. Jag ställer mig ofta samma frågor, och jag tycker inte att det djupa intresset för tiden, och för det som har varit, automatiskt förvandlar oss

Det finns flera orsaker till att jag ville börja mitt brev med betraktelsen här ovan. En är förstås din livsfas, som är en så annan än min. På sätt och vis har jag varit där du är nu – jag har levt i ett långt äktenskap och jag har uppfostrat två söner, Benjamin och Calle är nu 30 respektive 25. Jag känner till den vardag (ofta ett kaos) som du beskriver, jag har levt livet där man för barnen till dagis och skola och hobbies och storhandlar i väldiga snabbköp och ständigt väger sina 18

19

Kjell

Första brevet

till nostalgiker eller sentimentalister. Inte ifall vi tolkar ordet nostalgi som benägenheten att längta, sukta efter något som förflyktigats. Personligen suktar jag inte, jag skildrar.

Såvitt vi vet är människan det enda djuret som förstår tidens gång. Vi kanske inte förstår den på ett tillfredsställande vis, men hjälpligt. Yuval Noah Harari skriver i Sapiens om den kognitiva revolutionen för 70 000 år sedan, om hur homo sapiens gradvis lärde sig tala om föreställningar, om saker som inte finns, i stället för bara om faror och möjligheter som förelåg konkret och i nuet. Vi lärde oss bygga fiktioner helt enkelt, berättelser om gudar, andeväsen, stammar, nationer, ideologier, företag, och det är denna förmåga att föreställa sig saker som gjort oss till de suveräna och tyvärr omogna härskarna över den här planeten. Och för att bygga fiktioner, för att föreställa sig det som inte finns, behövs bland annat en känsla för tid, för dess fascinerande och obevekliga gång.

Vi människor har fått förmågan att se livet – både det individuella och det kollektiva – som ett förlopp, en berättelse.

När jag gick min skymningspromenad runt Skatudden, den tog kanske en halv timme, hann jag befinna mig både i nuet, och i åren 1987 och 1988, och i det sena 1970-talet och i många andra år, och lite föreställde jag mig också framtiden. Är inte detta en gåva?

När vi bemödar oss kan vi se saker i backspegeln och analysera dem. Och när vi anstränger oss ännu lite mer, då kan vi se hur det egna livets händelser – allt som hänt oss, allt vi älskat eller avskytt – kameleontlikt ändrar skepnad i takt med att våra livserfarenheter blir fler och ofta tyngre. Varför skulle vi inte använda de möjligheterna, och varför vill somliga på ett lättvindigt sätt etikettera det som ”nostalgi”?

Jag känner igen många av de saker du beskriver. Också jag hörde till manliga kompiskretsar där somliga började minnas och sörja de ”fantastiska” tonårsupplevelserna mycket tidigt, redan under studietiden. Vissa av dessa sentimentala vänner

var unga lejon, predestinerade för framgång trots det nostalgiska stråket i deras lynne. Men där fanns också sådana som saknade styrkan och modet att leva och fastnade i sina uppväxtminnen, deras barndom och tonår blev en klibbig pöl på deras livsväg, en pöl som de frivilligt steg ner i och som sedan höll dem kvar för alltid. Jag känner flera som småningom gick under, på grund av spriten eller på grund av droger.

Det gäller att våga minnas, men på ett nyktert sätt som bejakar också nuet och det som ska komma.

20

Jag skrev aldrig den där livsberusade, ögonblicksfixerade, riktigt unga romanen. Jag hann inte, plötsligt var jag tvåbarnsfar och nästan trettiofem, först då började jag skriva romaner.

Min första diktsamling, som utkom när jag var 25, är däremot livsberusad så det förslår. Den är inte bra. Jag har svårt att hitta hållbara dikter i den, där finns kanske en handfull.

Jag tänker mig att du inte heller hann skriva den rusiga romanen? Jag har läst dina två första (och några av de senare, jag har inte läst allt du skrivit), och de är inte celebrating my youth-böcker. Hann du bli vuxen för snabbt du också, med allt det innebär av ansvar, eftertanke och annat som pressar på och förändrar de inre rummen?

Jag tror att debuten Drakarna över Helsingfors är min mest nostalgiska roman, tätt följd av den följande, Vådan av att vara Skrake från år 2000. (Den senare är nostalgisk mest på grund av det skimmer jag lägger över 1950- och 1960-talen. Paradoxalt nog är berättelsen mycket mindre nostalgisk när den handlar om år som 1918 eller 1890.)

I de två senaste romanerna, Hägring 38 och Den svavelgula himlen, har jag velat hitta ett nytt språk, nyktrare och stramare utan att för den skull tappa lystern, och jag betraktar de nya romanerna som mindre nostalgiska och sentimentala än mina tidigare. Att somliga bedömare sett sentimentalitet i stället 21

Kjell

Första brevet

för osentimentalitet i Den svavelgula himlen har jag inte helt lätt att förstå. För mig är den boken ett ifrågasättande av minne, mansroll och manlig historiesentimentalitet. Ibland känns det som om människor läste det de förväntar sig att få läsa i stället för det som faktiskt står där. Eller så är det jag som är tondöv och blind för min egen stil, inför det som finns mellan raderna – det är givetvis en möjlighet. Tycker du att kritiker och andra läsare förstår dina böcker så som du vill att de ska förstås? Får också du ibland en känsla av att de läst en annan bok än den du trodde dig ha skrivit?

under öppen himmel, köpte jag en flaska gul Jaffa och en ostsmörgås i en kiosk, och slog mig ner på en bänk och åt och drack och rökte. Det var kallt, som det ofta är på försommaren, men på den öppna platsen fanns träd och blommor, och fåglarna sjöng och himlen var oskyldigt blå, och jag kände hur stort livet var, och hur väldig och fylld av möjligheter staden, detta lilla Helsingfors som min argentinske vän Cristian kallar ”un pueblo”, en by.

Och en udda detalj är ju, att jag som föddes och växte upp i Helsingfors, men i förorterna och förstäderna, hade samma relation till huvudstaden som du, som kommer från Tavastehus: den innersta staden, centrum, var mytisk för mig i min ungdom, den var ett väldigt Metropolis, ett oöverskådligt Gotham City.

I dag tänker jag: Det är ju bara några överskattade bar- och affärskvarter.

Intervjun du gjorde med mig för Contactor ligger i en bananlåda någonstans i källarskrubben, skrev du. Det är mycket möjligt att jag har den i en bananlåda uppe på vinden jag också: på den tiden klippte jag fortfarande ut mycket av det som skrevs om mig och mina böcker. Våra liv försvinner inte in i bananlådor och ner i källarskrymslen, men mycket av det vi gjort sväljs av glömskan. Och bra så. Då kan man göra nytt utan att förstelnas av det man gjort tidigare. Fast om man gömmer undan allt man gjort, och därtill har dåligt minne, riskerar man att börja plagiera sig själv.

Min egen motsvarighet till våren då du flyttade till Helsingfors och började skriva artiklar är kanske försommaren 1982.

Jag hade haft ett dåligt första år på journalisthögskolan, jag söp och festade och den som super sig igenom den mörka helsingforsiska vintern, hen erbjuder ångesten bäddplats bredvid sig.

I början av juni fick jag plats som sommarreporter på Hufvudstadsbladet. Och jag minns hur den första morgonen började. Jag bodde i Mejlans då, ett rum med kokvrå på Rönnvägen. Jag var inte mycket för att laga frukost hemma, så jag rökte dagens första cigarrett och tog spårvagnen in till centrum. I gamla Forum, ett lågt köpcentrum med en atriumgård 22

Jag undrar: Visst ska vi skriva också om halsstarrigheten, orimligheten, oresonligheten och mörkret som finns i människan?

När jag blev pappa vid 26 års ålder var jag inställd på det, jag väntade på det, jag ville det: jag tyckte att jag hade trasslat och bråkat och gått vilse så länge, jag ville ha lugn och ro, jag ville bära ansvar. Ändå, efter att ha levt fyra dygn på kaffe och risgrynsgröt och övat mig i att byta blöjor på Barnmorskeinstitutet i Kottby, vad gjorde jag dagen innan jag skulle hämta hem min hustru och min son? Jag gick till min gamla stamkrog Kultainen Härkä på Nylandsgatan, jag drack mig tungt berusad och vid stängningsdags bjöd jag hem två människor som jag knappt kände, en kvinna och en man. Vi fortsatte dricka i många timmar, de gick först vid fyra- eller femsnåret på morgonen, och när jag dök upp på BB följande dag var jag nästan en timme försenad och luktade illa. Min hustru var otröstlig, och hon var ledsen ännu på kvällen då vi bytte 23

Kjell

Första brevet

bebisens blöjor vid det nya skötbordet. Men efter några dagar hade hon förlåtit mig. Jag var lättad och tacksam över att hon förlät mig så snabbt, många hade nog tjurat längre.

Jag inbillar mig att jag i flera år efter det var en ganska bra pappa och man. Men jag har aldrig lyckats sudda ut tilltaget ur mitt minne. Visst, jag var säkert rädd för det ansvarsfulla livet som skulle börja, och lät rädslan bära iväg med mig en sista gång. Ändå förstår jag inte varför jag gjorde som jag gjorde.

Varför såg jag till att jag var rödögd och luktade sprit när jag skulle föra mitt första barn och min hustru till vårt lilla hem?

Också senare erfarenheter har visat att jag har ett mörkt, otrevligt stråk i mig. Oftast kan jag hantera det, för de flesta kan jag dölja det. Men det finns där. Tror du att också mörkret ryms i vårt tankeutbyte? Eller ska vi vårda de två välartade män, Kjell och Juha, som talar för vår räkning i offentligheten?

trotsa förläggarens råd. Jag tycker att vi ska våga befinna oss i olika världar när vi skriver till varandra, och jag tycker inte vi ska censurera.

Men minnesbilderna kommer i ett framtida brev, för det här brevet avslutar jag nu. Jag hoppas att du och de dina haft en bra höst och en bra början på året, och ser fram emot en lång period av tankeutbyte med dig.

Hälsningar, Kjell

Till sist vill jag be om ursäkt för att du fick vänta så länge på mitt brev. Jag skyller på mitt besatta resande under hösten.

Jag minns knappt alla orter jag varit på, i Finland, i Sverige, i Danmark, Spanien, Italien, Argentina, Uruguay, Mexiko och Frankrike. Särskilt här hemma och i Sverige tycker jag mig ha varit nästan överallt, från Piteå till Nyslott. Och eftersom jag inte är av sorten som får kontakt med djupa tankar och känslor på tågstationer eller flygplatser, så sköt jag upp skrivandet hela hösten. Men småningom, bara jag landar också mentalt, vill jag delge dig några av de starka minnesbilderna från resorna och framträdandena. Detta trots att en av våra förläggare sa till mig: ”Kjell, skriv inte om dina resor och framträdanden i breven till Juha, andra författare blir bara arga och avundsjuka.”

Han menade inte dig, utan andra, men jag tänker: Vad är det för idé med en sådan här brevväxling om vi inte är öppna och skriver om det som känns viktigt? Så jag kommer att 24

25