Fängslad av Tatjana Brandt

Fä ngsl a d

Tatjana Brandt

Fängslad Es s ä e r o m lust ti l l l i tte r at u r en oc h läs n i n g e n s p l at s i livet

Förlaget

Boken har utgivits med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande.

Isbn 978-952-333-086-3 © Tatjana Brandt 2017 Omslag: Sanna Mander Inlaga: Emma Strömberg Förlaget, Helsingfors Tryckt hos Nord Print, Helsingfors 2017 forlaget.com

Innehåll

Öv er h et ta d k ä nsl a och a m bi va len t k u nsk a p En essä om Frances Burney 27 Benå da de lögn er En essä om Henry James och om vikten av att inte förverkliga sina drömmar 91 Sjä len i en lit en a sk En läsning av J.K. Rowlings Harry Potter-svit 133 U pp u r H a des m ed fa m n en fu ll av jor d En essä om Inger Christensens sonettkrans Sommerfugledalen 165 Röst en i h å l a n En liten essä om Ann Jäderlund 189

Inledning

M

otvind. Det går inte att skriva i samtiden utan att inse att man talar mot vinden. Ett av mina barndomsminnen: bästa väninnans briljanta skådespelarmamma övar repliker på skärgårdsön. Hon har uppsökt en avlägsen plats, men framför allt har hon uppsökt motvinden. Vi ser henne på avstånd ute på klipporna.

Hon har ansiktet mot det byiga havet, små buskar viker sig och fladdrar, hennes kläder slår som segel och orden som hon uttalar virvlar ljudlöst som sjöskummet över strandstenarna. Det set ut som att prata vågor, samma kast och ansats, andedräktens och röstens litenhet mot hela naturens riktning. Trots detta är det styrkan jag ser, triumfen i att formulera och ge liv åt de ohörbara orden. Uttrycket och tystnaden som en balett. Repetitionens disciplin och målmedvetenhet och min skamfyllda lust i att vara den hemliga publiken.

Jag har inte uppsökt motvinden men alla som skriver och uttrycker sig i dag vet att det blåser. Ofta när jag samlar mig till uttryck, som när man tar sats inför ett språng, är det som om motståndet var en fysisk kraft i rummet.

9

Samtiden ter sig som en skräckvision, ett mörkt hål av lidande och kaos, men samtidigt som en tummelplats för obegränsade möjligheter och tekniska framsteg. Jag öppnar munnen bara för att känna hur vinden pressar in rösten tillbaka i kroppen.

Den digitala revolutionen har på ett decennium förändrat förutsättningarna för att skriva. Vi är ställda inför ett överflöd av information som skapar ett underskott av betydelse. Ingen av oss har tillräckligt långa liv för att kunna hantera vidden av jordens samlade uttryck. Många föreställer sig att allt sparas för senare tider, att inget går förlorat, men innerst inne vet vi att vi förlorar allt, att nätets oändliga minne är ett annat ord för glömska. Allt lagras i ett nu som inte kan åldras, som saknar minne, som bara adderar nu + nu + nu till en kedja utan slut, och vi är tvungna att navigera genom detta kaos.

Snappen och streamandet, live-sändningen och realtidsrapporten skapar föreställningen att alla människors liv utspelar sig i en samtidighet, men det är en tidsuppfattning som tragiskt missförstår tidens relation till rummet, till platsen. Den ryska litteraturvetaren och lingvisten Michail Bachtin utvecklade i sina böcker om romanens historia begreppet kronotop, »tidplatsen«. Enligt honom uppstår betydelsen i romaner (liksom i våra liv) av den tidskänsla som händelsernas konkreta plats förvaltar. Nätet har ingen plats och därför heller ingen tid. Att gå in på webben är att surfa genom ett oändligt nu fullt av obeskrivliga lidanden, klartänkta analyser, genial konst och skräp utan urskill10

ning. Jag förstår inte hur detta nu ska vara beboeligt, hur det ska gå att förvandla till levd tid. Går det alls att tala om konst i en politisk situation som är så akut som den jag befinner mig i?

Jag har naturligtvis ingen lösning på människans predikament i den digitala epoken, men jag har bestämt mig för att i mitt skrivande och läsande lägga min koncentration och tid på att återkomma, koncentrera mig och gå i djupled, i stället för att försöka maximera mina möjligheter och mitt vidvinkelseende. Jag vill så gott det går bejaka min ändlighet.

Vad jag är ute efter handlar om att leva lite mindre i nuet och i stället lite mer betona det meningsfulla, det cykliska, betydelsestrukturernas förändring över tid. Jag vill lyssna till röster ur det förflutna som närmar sig tillvaron med en annan samtids konflikter, förförståelser och fördomar.

Jag vill leva mig in i den här blicken så att den följer med mig in i min modernitet som ett sidoljus. Efter flera tusen sidor 1700-talslitteratur är man inte riktigt samma människa längre. Vissa saker känns helt enkelt inte lika viktiga, medan andra stiger fram och brinner som våreldar i natten.

Kanske kan ett längre historiskt perspektiv hjälpa mig att handla klokt politiskt också? Säkert är det inte, men det är ett slags bakomliggande förhoppning.

Böcker bär inom sig möjligheten till tidsresor, men de kan också mäta upp tiden inom det egna livet. Att återvända till älskade (eller hatade) böcker förvandlar nuet till ett intervall snarare än en punkt, till ett avstånd mellan två toner som samtidigt är en klang. Att återvända är att bejaka 11

spänningen mellan upplevelserna och tvingas erkänna, ja, i någon mening förkroppsliga båda. Det kan vara en ganska skrämmande erfarenhet. Men samtidigt en erfarenhet som potentiellt frigör mening och närvaro.

Den som hindrar nuet från att helt dominera sin utblick på världen kommer att få ett fokus som är inställt på andra samband än »fortsättningen«. Samtidigt blir det synligt, åtminstone för mig, hur mycket all betydelse springer ur det egna livets akuta svårigheter och konflikter. Det finns ingen absolut öppenhet eller total insikt, ingen klockren smak eller förbehållslös fördomsfrihet. Vi läser med våra liv på spel och det är både nyckeln och förbländningen. * De senaste fem åren har jag med viss frenesi läst engelsk 1700-talslitteratur. Att få barn var för mig, liksom för så många andra, en existentiellt omstörtande erfarenhet och när jag kom ut på andra sidan blöjorna, vaknätterna och kampen med immanensen var min intellektuella utsikt förändrad. Hormondimmorna och sömnbristen vek undan, töcknet visade sig till min förvåning inte vara mitt nya permanenttillstånd och jag kunde igen urskilja löven på träden och taggarna på iskristallerna. Men när jag så småningom vågade lämna hemmet för mer än 15 minuter åt gången för att igen bli en skrivande människa – då höll inte mina invanda vägar in i litteraturen längre. Kärleken till barnen hade förändrat mig. Mitt sätt att läsa kändes belamrat av 12

ungdomliga poser och irrelevanta fixeringar och många av de verk jag hade älskat föreföll mig nu ytliga och uppskruvade. Jag stapplade förbluffad genom texter som malde på om det egna jagets dödlighet som om det hade varit frågan om jordens undergång. Tyckte jag verkligen förut att den här texten stirrade existensen i vitögat? Och verk med alltför hård disciplin såg ut som tennsoldater på parad. Jag kände mig förtvivlad över att litteraturen inte öppnade sig för mig som den brukade. Det var något i modernismens klassiska subjekt, det uttrycksfulla, råa och stiliserat dödsmättade, som föll som en skugga över mina läsningar. Jag kunde inte heller uttrycka mig som förut.

Jag började mina trevande försök till perspektivbyte med Rousseaus bekännelser. Varför det blev just Rousseau är svårt att veta, kanske för att jag råkade ha boken i hyllan och inte kunde släppa den när jag väl slagit upp den. Det hejdlösa i texten, i själva det språkliga uttrycket, slog an på mig med en betydligt större skam-effekt än de skamliga episoder som han skildrar. Visst, han blottade rumpan inför fagra jungfrur vid bibliskt skildrade vattenbrunnar och han misslyckades spektakulärt när det som mest gällde att slå till. Han beskyllde andra för egna förseelser och var lumpen och faslig. Men bortom detta fanns ett uttryck och ett språk som fick håret att resa sig på mitt huvud i en blandning av skam och andlös beundran. Rousseau vräker ur sig text. Meningarna störtar utför landskapet med samma fruktansvärda frihet som gör att han ständigt och jämt själv slutar i förskräckelse. Under 13

partier som skildrar hans vandringar växlar texten mellan rytmisk fotlunk och suggestiva utblickar som glider ut i drömska fantasier. Han är ofta sentimental och sällan välavvägd. Andningen och sången går in i språkets struktur. Och jaget är satt under litteraturens attack. På ett djupt plan handlar boken om frihet.

När jag studerade litteraturvetenskap på grundnivå och läste kursen i äldre europeisk litteraturhistoria fick vi höra att Charles Dickens var den moderna romanens fader. Före honom fanns Samuel Richardson med böcker som »ingen längre läser«. Och under Richardsons samtid skrevs en hel uppsjö »omåttligt populära« så kallade »gotiska skrönor«. De här texterna, som inte kunde kallas romaner, var skrivna av kvinnor och lästes av kvinnor (»ur nästan alla samhällsskikt«) och var inte bara dåliga, utan helt obeskrivligt ohyggliga.

Vi hade en fantastisk (manlig) lärare, oerhört kunnig och på ett finkänsligt, nästan milt sätt engagerad. Han uppfattade sig som feminist. I sin kurs upprepade han bara det som ännu i medlet av 90-talet var en standardkanonisering, även om den redan då på många håll ute i världen var under attack. Men inte hos oss. Jag minns att jag förbluffad försökte föreställa mig de gotiska texterna i hela sin katastrofala anskrämlighet, men det lyckades mig inte.

Skrönorna som svällde av överspänd romantik och undertryckt erotik, och som dessutom ofta var flera tusen sidor långa, fick fortsätta sitt liv som litteraturhistoriens undermedvetna. Vi läste bara två tidiga kvinnliga författare. Den 14

ena var Jane Austen, och jag minns hur jag koncentrerade mig på att bortse från romantiken, som jag uppfattade som förpestad av flickboksnaivism, och i stället beslutsamt gick in för att glädja mig över ironin. Den andra kvinnliga författaren från den här epoken var Mary Shelley. Hennes roman Frankenstein var inte som roman betraktad särskilt bra, men den hade i alla fall ett filosofiskt igenkännligt tema.

Den handlar om faran av att förlora kontrollen (över sina tankar och sitt skapande).

Min ironi är avsedd att träffa mig själv i allra högsta grad, som ett barn av min samtid. Under studietiden satt jag gärna och läste i bibliotek och på kaféer eller i bussen.

Den enda bok som jag nogsamt undvek att bli sedd med var Austens Emma som jag uppfattade som skamlig.

Efter att ha läst Rousseau började jag leta efter skrönorna. Först läste jag Samuel Richardson, både den långa tragedin Clarissa och den kortare euforiska Pamela, därefter gick jag vidare och läste så gott som allt jag kunde få tag på av Frances Burney och Ann Radcliffe. Och så läste jag många av deras epigoner med varierande intresse.

Jag är inte den första som begripit att Burney och Radcliffe och den tradition de skrev i är en pusselbit för den som vill förstå den romantiska epokens litteraturhistoria, och i förlängningen vår samtida litterära självförståelse. Sedan 1990-talet har både Burney och Radcliffe upplevt en renässans i den engelskspråkiga världen, tack vare det idoga arbete som feministiskt sinnade litteraturforskare inledde på 1970-talet. Skönlitterära verk har grävts fram och getts ut i 15

kommenterade nyutgåvor och Burneys brev och dagböcker finns utgivna i tillgängliga, välkommenterade volymer.

Dessutom finns en hel del intressant forskning, både kontextualiserande life and letters och mer strama tematiska studier. Den som vill bekanta sig med sekundärlitteraturen kring Frances Burney kan börja med A Cambridge Companion to Frances Burney eller Janice Farrar Thaddeus utmärkta Frances Burney: A Literary Life. Ann Radcliffe är inte riktigt lika omskriven, men den som är nyfiken på henne kan till exempel läsa A Cambridge Companion to Gothic Fiction.

Det är fortfarande svårt att riktigt formulera hur mycket Burneys författarskap betytt för mig. Hela hennes överspända anslag, hennes drivna sensibilitet, omåttligheten i hur hon lever ut på det litterära planet har för mig blivit en enorm källa till lust och inspiration. Min essä »Överhettad känsla och ambivalent kunskap« är en hommage till hennes vilda sårbarhet och förmåga att driva sina mest subtila känslor och drömda erfarenheter till sin spets. Jag har insupit hennes stil, jag har kämpat för att få se en skymt av världen ur hennes historiska och existentiella perspektiv.

Och om hon kunde klara av att skriva och verka mitt i urbaniseringen, offentlighetens födelse, franska revolutionen och det tidiga 1800-talets stegrade chauvinism – ska inte då jag klara av att skriva och verka i min samtid?

Jag vet att mitt eget idiom förändrats av Burney. Då jag provat delar av mina essäer på litterära vänner har jag sett det här extra tydligt. De uppfattar att mina essäer blivit »vilda« men jag har svårt att helt förstå vad de menar. Men 16

visst, under 1700-talet och långt in på 1800-talet var interpunktion och stavning något som var och en kunde förhålla sig fritt till, och man skrev som man fann för gott. Jag älskar interpunktionens brott och nyckfullhet, hur texten andas ah! rycker till och koketterar som om språket spelade som hud över spända muskler. Jag älskar utropstecknen, armadan av tankstreck och frågetecken inne i meningarna, ska det verkligen? vara förbjudet i dag, denna puls. Och andtrutenheten i texter som växer och växer mot en intuitivt anad eller konstruerad konflikt (som sällan löses men ofta upprepas). Jag älskar de överdimensionerade omtagningarna, återkomsterna som likt omkväden svärmar kring smärtpunkterna utan att benämna dem. Möjligheten att gå ett steg djupare nästa runda, se erfarenheten växa över tid, förskjuta det svåra snarare än definiera det.

Ett annat stildrag som präglar all handskriven litteratur är att tankegångarna vecklar ut sig organiskt. En lång reflektion kan få slå ut i hela sin vidd, röstläget kan prövas, skriften kan få äga ett visst raseri utan att just detta parti på minsta sätt står för hela texten. Våra moderna dator­ redigerade texter är så konsekventa. Argumenten byggs upp mot sitt mål och varje del förväntas logiskt underordna sig meningen. Vi klipper och strukturerar, flyttar partier och raderar. Minimerar läsarens möda, kontrollerar det rätta motståndet. Tvingar infallen att underkasta sig textens högsta perspektiv och vilja. Men det här är inte nöd­vändigtvis det enda stilideal som jag kan tänka mig för skönlitterära essäer. Var blir försöket, stundens hetta och 17

de viktiga ögonblick då man förkastar en tanke? Är det en djupare och rikare text om vägen är rak och de udda infallen som tilltygat tanken, fallgroparna och stupen som man ryggat ifrån, är borta?

Med 1800-talet ökar nationalstaternas kontroll över de lokala språkvarianterna. Italienskan föds och engelskan standardiseras. Min essä »Benådade lögner« är en studie i Henry James författarskap, som placerar sig precis i övergångsfasen mellan epokerna. Henry James plågar sina unga släktingar genom att försöka förbjuda dem att använda talspråk. En av hans kusiner, en 17-åring flicka, säger att hon ska »fix my hair« före middagen och han blir helt hysterisk och undrar om hon ska limma fast det i tapeten. Samtidigt skriver hans nära vän författaren Constance Fennimore Woolson för det mesta »do’nt« i stället för »don’t« i sina brev, och hennes kommatering är minst sagt originell och hon är inte den enda. Den kaotiska frihet som fanns under 1700-talet har i och med det tryckta ordets allt större spridning blivit obsolet på 1800-talet, men slitningen är ännu är synlig.

James är stilens mästare kanske just för att han står mellan två epoker. Hans uttryck formar sig i vinddraget mellan skriftspråkets standardiserade exakthet och det talade ordets mer musikaliska organisering. Kanske har hans subtila sensibilitet också att göra med en förhöjd känsla för det talade ordets riskfyllda utlevelse i stunden, sårbarheten i att vara live, för att ta till en anakronism.

Många kännare av James prosa har påpekat att hans idiom finner sitt friaste uttryck i slutet av författarskapet, när 18

han på grund av en handskada börjar diktera sina texter för en sekreterare. Det betyder naturligtvis inte att han slutar redigera, tvärtom, men han lyckas förvalta känslan av oskyddad lindans, av träffsäkerheten som lyckat språng snarare än dokumenterad förmåga.

Som finlandssvensk kan jag känna en längtan efter en större tolerans för lokala idiom, mer rörelsefrihet utan avkall på känsligheten för struktur och valör. Jag böjer vissa verb starkt (besluter, beslöt i stället för beslutar, beslutade) och jag kan inte tänka mig att rätta mig efter uttryck och konventioner som inte finns naturligt i mitt levda språk. Jag kan inte skriva som om jag skrev på ett främmande språk, som om jag inte kunde lyssna inåt mot gehörets säkra dialog med konventionen utan tvingades rätta mig efter en yttre inlärd kunskap. Jag inser att jag inte kan tumla in i språket på samma sätt som Frances Burney, som står upptecknad som första registrerade användare för en hel uppsjö ord och fraser som genom henne gick in i standardengelskan. Men visst kan man låta sig inspireras?

Mina hungriga läsningar av 1700-talets vindlande rika litteratur har pågått under många år och har i sin hetta och plåga och metamorfos av självet påmint mig om en annan period i mitt liv som också präglades av vildsint lust till läsningen, nämligen bokslukaråldern. Jag har reflekterat en hel del över hur de här läsperioderna speglar varandra. Hur gick det riktigt till när jag ramlade in i litteraturen via en flodvåg av likriktade hästböcker? Och varför läste jag under flera år Maria Gripes romaner som om mitt liv hängt 19

på att förena hennes gestalter med deras skuggsidor? Inte sedan tolvårsåldern har jag upplevt passionen och den förlorade kontrollen i läsningen på samma sätt som jag gjort i mina 1700-talsläsningar. Jag har känt den väldiga okontrollerbara lusten till litteraturen, men ganska snart erfor jag också närvaron av eskapismens kalla, bleka frånsida.

För att gå till botten med eskapismen och det depressiva drag som präglar den frånvända läsningen har jag skrivit bokens essä om J.K. Rowlings Harry Potter-svit. I de här romanerna hittade jag min tematik: både den vilda lustfyllda eskapismen och desperationen över fiktionens ohanterliga avbländning av livet. Bokslukandet förvaltar ett mörker som Potter-romanerna tematiserar och det har inget att göra med storskurken Voldemort eller andra hejdukar utan med läsningen själv.

Potter-romanerna vrider och vänder på den eskapism som ger djup åt hela fantasygenren. De lockar till en oreflekterad läsning helt i linje med genrekonventionen, men till skillnad från så många andra lyckliga eskapismromaner börjar Potterböckerna svärma allt mer plågat kring konstens plats i livet. I min essä »Själen i en liten ask« analyserar jag horrokruxens farlighet, föremålet som innehåller en liten skärva själ, den levande artefaktens relation till konsten.

På det stilmässiga planet liknar Rowlings böljande prosa och besatthet av det rumsliga den så kallade gotiska litteraturen. Det är inte bara slotten med skräck och monster i källare och garderober utan också återkomsterna, de stän20

diga försöken att minnas genom närhet till platsen. I svensk översättning låter Rowling som så många andra översatta författare: underligt städad, ordentligt kommaterad och platt. Borta är rösternas levande obändighet, rimmen och infallen, tonfallen som bryts mot varandra. När Rowling är uppe i varv hanterar hon den kreativa slumpen och blir därför aningen oberäknelig, flödande, talspråksnära. Det finns en kuslig inre konsekvens i att hennes förläggare bad henne kalla sig »J.K.« så att det inte skulle framgå så tydligt att hon var kvinna. På något fundamentalt sätt är hon släkt med litteraturhistoriens skamliga kvinnligt konnoterade gotiska period.

Litteraturen kan inte fylla livet med mening, hisnande böcker kan inte utplåna allt som känns ohanterligt eller futtigt i det egna livet, men böcker är ett effektivt sätt att avbryta det egna jagets monotona kvarnande, de invanda rundorna. Jag brukar ofta tänka mig det här som tid, tidsförståelse, men lika väl kan man utgå från kroppen. När man läser överger man sig själv, inlevelsen trevar sig in i en ny kropp, nya förutsättningar, dofter, möjligheter och begränsningar. Det är egentligen radikalare än jag kan uttrycka.

Främmande repliker sägs och levs ut i ett som om det var jag.

Jag lägger undan boken och känner hur textens röst fortfarande verkar i mig. Hur jag ljuder av någon annans ord.

Det är hisnande och njutningsfullt. Men den som lämnar sin läsning här går miste om andra akten och riskerar att använda litteraturen bara som eskapistiskt njutningsmedel och kasta bort själva frukten, den del som kan förändra 21

livet och jaget. Intellektuellt sett har vi fyra magar som en ko (minst!) och utan att idissla, utan att översätta orden till egna ord, utan att treva efter vad boken berört och hur och varför vissa saker klingat falskt och andra drabbat så hårt, blir läsningen på ett fundamentalt sätt barnslig. När textens röst verkar i kroppen kan man samtidigt höra sitt jag staka ut skillnaden. Det är en nästan fysik erfarenhet det med. Och det gäller att lyssna för att inte förlora en kunskap som nästan inte kan fås på något annat sätt.

Virginia Woolf talar i sin essä »How Should One Read a Book?« från 1925 om det »andra varvet« genom texten, det kritiska varvet som sker efter att man lagt ifrån sig en bok och tänkt på annat, eller sovit en natt. Hon är ute efter relationen till boken som växer fram i tankarna efter att den första, mer hängivna läsningen svalnat. Woolfs text är lyhört skriven men med en skärpa som inte går att ta miste på, och jag brukar ofta tänka på henne när jag låter den första läsningen verka i mig genom att repetera den. Jag följer i tankarna textens väg, dess irrfärder och hetta, pulshöjande klättringar och iskalla vattenfyllda djup. Ofta läser jag om.

Flera gånger. Och jag blir i likhet med Woolf strängare och strängare i min läsning ju fler varv jag gör. Det finns ingen lösning på en text, ingen hemkomst till den rätta tolkningen, men det finns definitivt dåliga läsningar och goda. Den stränga läsningen tar spjärn i den egna levda erfarenheten och utmanar bokens perspektiv, stil, införståddhet, lust, ansats, ja, den stränga läsningen kör ner hälarna i existensen och bjuder motstånd.

22

För mig har koncentrationen på läsningens praktik varit en väg ut ur livets depressiva tillstånd. Och ingen författare eller tänkare har hjälpt mig på den punkten så mycket som Henry James. Med sin förfinade men samtidigt överhettade relation till tolkningens och läsningens plats i livet har han på djupet förändrat mig som människa.

Det finns i de flesta av James romaner ett ögonblick då huvudpersonen börjar ljuga. Ofta kan det vara frågan om en karaktär som gör en helomvändning och i ett kritiskt ögonblick råljuger. När läsaren slutat kippa efter andan öppnar sig en läsning som låter lögnen veckla ut en subtilitet och en insikt som visar sig vara en djupare förståelse för det som sker i romanen än sanningen. Det här är en inställning som jag tagit med mig in i läsningen av både texter och livet. Den bokstavstrogna, sanningsenliga inställningen till våra drömmar och viktiga händelser täcker ofta över det som på ett djupare plan står på spel. Tolkningsarbete handlar om att utvinna verklighet och utlevelse ur drömmar och föreställningar, men på bekostnad av en paradisisk omedelbarhet. När man inser att ens begär och drömmar kan anta nästan vilka gestalter som helst, slutar man lägga ner all koncentration på gestalterna och börjar fråga lite mer efter det som skapar dem. Vissa böcker är utomordentligt skickliga på att locka in oss i läsarter som får oss att tro att begäret och representationen ska kunna smälta ihop helt, att begäret hittar hem i en viss fantom. Jag har slutat tro på hemkomster, däremot tror jag på teman, musikaliska stråk genom livet. Kanske bor det en melankoli i att betvivla 23

djupet i de gestalter som jag fäster mina önskningar vid?

Kanske har den bokstavstrogna relationen till världen en oskuldsfull omedelbarhet som jag är för sträng mot? Det kan hända, men det jag mest har för ögonen är frigörelse, möjligheter till utlevelse i ett djupare skikt av verkligheten.

Förhoppningen om att liv och litteratur ska tala till varandra på ett omstörtande sätt.

Ofta förstår jag först vad saker betyder, vad någon sagt och vad det innebär, när jag ligger hemma i min säng och i tankarna vandrar igenom dagens händelser. I minnet kan jag uppbåda allt det Henry James lärt mig och göra tillvaron nästan genomskinlig av uppmärksamhet. Det är samma praktik som i läsningen. Den förhäxade, förtrollade, villigt förförda vänder sig om och läser. Samma impuls som kan vara krass och full av uppgörelse, ger också tillgång till det i världen som är främmande, substantiellt och akut. Om man inte är krass nog att uppsöka de ställen där pulsen känns och ta mått på rytmen, hur ska man då kunna skilja det oumbärliga här i världen från alla våra hundra försvarsmekanismer, inbillade patentlösningar, ingrodda undanflykter och förslappade soff-filosofier? Läsning! Som om tillvaron flämtade till framför ögonen på mig, till hälften inbjudan, till hälften signal om fara.

Min bok avslutas med två essäer om poesi. »Upp ur Hades med famnen full av jord« är en läsning av Inger Christensens bländande vackra och samtidigt skrämmande dödsmedvetna sonettkrans Sommerfugledalen (Fjärils­ dalen på svenska). I den här essän analyserar jag hur Chris24

tensen bryter ner sångens klassiskt orfiska relation till det från­varande, för att istället skriva fram en närmast ohygglig samtidighet mellan liv och död, närvaro och upplösning.

En av de varningar ur sagovärlden som gjorde störst intryck på mig när jag som barn plöjde igenom mina volymer med grekiska myter var förbudet att smaka någonting i underjorden. Den levande varelse som av misstag förirrat sig in i dödsriket skulle för allt i världen inte acceptera något som bjöds. Den som en gång tagit in döden i sin kropp fick lov att stanna i dödsriket i evigheters evighet. Det är mot det här förbudet Inger Christensen bryter. Hennes sonettkrans tar in Hades i kroppen, smakar på metamorfosen.

Bokens sista essä »Rösten i hålan« handlar om en enda dikt av Ann Jäderlund. Det är en essä som lämpar sig som avslutning på en bok, för den tematiserar den ångest man kan känna när man skrivit något och skriften vänder sig om och utmanar jaget. Som om en del av självet lossnat och börjat vandra omkring och agera på eget bevåg! Skamskräcken när man hör sin egen röst i radion. I Jäderlunds dikt är det händerna som »kommer« av sig själva. Och för mig i den här boken handlar det om att lämna platsen som textens författare och sälla mig till dem som läser, vända mig om och se att den här texten nu talar med en röst som jag inte längre kan förändra. Och mina invändningar hör till ett annat jag.

Jag hoppas att min bok ska inspirera till läsning, till invändningar, omvärderingar och reflektioner som vandrar iväg in bland drömmar och outforskad terräng. Också den 25

provocerades hetta över kinderna välkomnar jag. Läsning liknar vänskap. I samma stund som vi inte längre förmår sätta det kreativa mörker som finns mellan oss i rörelse, kommer orden att slå ner som blixtar som lyser upp vårt misslyckande, men om vi spänt vår vänskap över tillräckligt djupa vatten kommer våra ord och samtal att hjälpa oss att förskjuta det ovetbara, växa, erövra kunskap. Så länge vi lever bedrar oss livet genom att osäkra alla betydelser, ständigt omskriva och infoga våra händelser i sammanhang och riktningar som i grund förvandlar allt vi varit med om, för att vi själva förvandlas. Vägvalen i det förflutna lever med oss och böjer sig för framtiden. Våra viktiga möten och samtal har inte ägt rum och dragit förbi bara för att vi går ifrån varandra, de fortsätter att verka i oss, deras betydelse tätnar eller löser upp sig. Det förflutna måste underkasta sig framtiden. Bara döden skapar hermeneutik – före det är betydelsen i förvandling.

26

Överhettad känsla och ambivalent kunskap E n es s ä o m Fra n ces Bu rn e y

A

tt gå in i Frances Burneys (1752–1840) författarskap är att underkasta sig de överhettade ögonblickens inre logik. På samma sätt som dagdrömmen ständigt omplacerar samma intill vansinne uttjänta, solblekta och nedsuttna gamla möbler, söker sig också Burney till tillvarons arketypiska råmärken som hon förskjuter, flyttar, vänder på och dansar kring. Jag är en nattfjäril som svärmar kring hennes ljus, både plågsamt trollbunden och lycklig i min dyrkan av denna geniala lampa.

Tiden, det historiska ögonblicket, stiger fram för mig när Burney skriver. Och med den konkreta tiden lösgör också hon sig ur skuggorna och blir en levande, tänkande, unik och viktig person. Min relation till henne handlar om att lära mig se det självklara på nytt, att lyssna av existentiella betoningar och förvånas över hur de förskjuts över tid. Burney bryter arm med sin samtid, hon bänder i strukturerna, lyser upp dem och visar hur begränsande och stympande de är (särskilt för kvinnor). Vägen mot större frihet går i Burneys romaner ofta genom överhettade möten, genom att uthärda nuet, genom att underkasta sig omständig­heterna 29

utan att ge dem moralisk legitimitet eller låta dem förklara världen. Patriarkatet reser sig som en ofantlig byggställning, ett skelett i samhället, men när det väl är synliggjort släpper hon loss karaktärer och livsöden som genom en laddad uppmärksamhet på varandra som unika individer, förvaltar en annan inre frihet. Genom en ömsint känslighet för allt som är unikt och personligt, framstår tillvarons arketypiska element och samhällets kollektiva strukturer som Dali-elefanter, som drömska anomalier, främmandegjorda konstruktioner som är bestämmande för våra liv, men trots det inte identiska med oss själva. Det man ser är man inte. * Frances Burney föddes 1752 i King’s Lynn i Norfolk, England. Hennes pappa Charles Burney var under hela hennes uppväxt mitt uppe i en klassresa av klassiskt snitt, i full färd med att stiga i hierarkierna och skapa sig ekonomiska förutsättningar för ett mer eller mindre aristokratiskt liv.

Frances Burneys farfar, som hette McBurney i efternamn, hade varit en kringresande musiker och porträttmålare som saknat alla former av förmögenhet för att inte tala om kontakter. Men sonen Charles hade tack vare ovanlig musikalisk begåvning och extremt målmedvetna självstudier lyckats bli en mycket omtyckt och anlitad musiklärare i aristokratiska familjer. Han var också delägare i ett litet kafé (vilket det talades tyst om eftersom det klassmässigt inte var en merit). Så småningom medan barnen växte upp 30