Hertiginnan och kaptenskan 22 sidor. by Förlaget

Text

Fotografier

ULLA-LENA LUNDBERG PAMELA ERIKSSON

HERTIGINNAN OCH KAPTENSKAN Herzogin Cecilie och hennes krets

HERTIGINNAN OCH KAPTENSKAN

Herzogin Cecilie och hennes krets Fotografier av Pamela Eriksson Text av Ulla-Lena Lundberg Bildredaktör Per-Ove Högnäs Arkiv: Freya Darby

Förlaget 3

Vi vill tacka Svenska kulturfonden för bidrag till bildarbetet och Anna Grönholm på Ålands Sjöfartsmuseum för stort tillmötesgående när det gällde att plocka fram bilder. Textförfattaren tackar också Per-Ove Högnäs för konsulthjälp och faktakoll. Boken har utgivits med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande.

Förlaget www.forlaget.com ©Ulla-Lena Lundberg & Freya Darby Ulla-Lena Lundberg har översatt de engelska brevtexterna i boken till svenska. Citaten ur Pamela Erikssons bok Hertiginnans sista resa är översatta från den engelska originaltexten av Lisbeth Renner. Citaten ur Elis Karlsson Havet är mitt hem är översatta till svenska av Roland Adlerberth. Text: Ulla-Lena Lundberg Bildredaktör: Per-Ove Högnäs Arkiv: Freya Darby Scanning av negativ: Kjell Söderlund Omslag och layout: Helena Kajander ISBN 978-952-333-083-2 Tryck: Bookwell Ab Borgå 2017 4

Innehållsförteckning Inledning 7 Det första mötet: en perfekt triangel 11 Hertiginnan och hennes kaptener 23 Hertiginnan, redaren, kaptenen och friherrinnan 33 Mellanspel i Belfast 43 En resa kantad av tecken och varsel 55 Hertiginnan går i kvav 67 Ansvarsfrågan 82 Epilog 85 Fotografier av Pamela Eriksson 91 Karta över segelrutter 201 Segrare i vetekappseglingarna 203 Fakta om Herzogin Cecilie 204 Källor och litteratur 205

Inledning VISSA FARTYG och vissa personer blir med tiden större än livet. I vår sjöfartshistoria seglar fyrmastade barken Herzogin Cecilie fram med oförminskad glans, och omständigheterna kring hennes haveri i april 1936 väcker fortfarande heta känslor åttio år efter det utdragna sorgespelet. Rollbesättningen kring Hertiginnan är skarpt utmejslad med stora personligheter som skrivna för operan: röster som bär över havets dån, kläder uppsydda för största effekt, kulisser med tusentals meter segel, vetehamnarna i Australien, Kap Horn och Devonkusten, specialeffekter i form av mareld och skum, gnissel, visslingar och suckande isberg. Herzogin Cecilie är troligen vårt mest omskrivna fartyg någonsin. Varför då ännu en bok? Det finns faktiskt en alldeles konkret orsak, det vill säga ett oväntat fynd. Hemma i Granboda hittade Freya Darby en koffert som hade legat där i decennier. Den tillhörde hennes mor Pamela Eriksson, född Bourne, hustru till Herzogin Cecilies siste kapten Sven Eriksson. I kofferten låg det stora buntar brev och framför allt mängder av negativ, som Freya lät en specialaffär i Uppsala göra bilder av. Hon 7

hade nyligen medverkat i en dokumentärfilm om Herzogin Cecilie gjord av Per-Ove Högnäs, och visste därför vem hon skulle diskutera fotomaterialet med. Pamela Bourne var journalist med resor som huvudintresse då hon mötte Sven Eriksson i Wallaroo och gick ombord på Herzogin Cecilie på resan upp till Falmouth i England. Hon var född och delvis uppvuxen i Sydafrika, men kom ur de bästa kretsar i England. Det fanns pengar och förbindelser. Hennes kamerautrustning var uppenbart av hög klass, och bilderna som framträdde med åttioårig fördröjning är av hög kvalitet. Inte minst fascinerande är den tidsbild fotografierna förmedlar. Bilder av seglande skepp kan verka tidlösa, men Pamelas bilder är besjälade av en trettiotalsestetik som vi känner igen från den tidens filmer, reklam och porträttbilder. Tydligast blir det här på de många personfotografierna, som Pamela var uppenbart intresserad av. De är nästan utan undantag poserade, även om målet är att de ska se lediga och ”naturliga” ut. Också havet intar de verkningsfulla poser som leder till ett lyckat fotografi. Den estetiska beräkningen innehåller en berättelse på samma sätt som stillbilder ur 8

en film, och får oss att tänka att människorna hade mera stil än i våra dagar. Kanske är det så här vi borde kräva att bli fotograferade. Pamelas bilder omspänner mitten av 1930-talet, de sista åren av en epok. Världens sista stora seglande skepp tilldrog sig en enorm internationell uppmärksamhet. Besättningarna och befälet på fartygen var medvetna om det och spelade ett slags roller där stil och suveränitet gav höga poäng. Aldrig har the stiff upper lip varit stiffare än då. Hur nära slutet epoken var visste dock inte de medverkande. Redan 1934 hade Hitler tagit makten i Tyskland. Samma år Herzogin Cecilie gick under bröt spanska inbördeskriget ut, och 1938 gick tyskarna in i Österrike, händelser som ledde till andra världskriget 1939–45. Med vår kunskap om det som skedde är det svårt att klandra de unga som tog ut svängarna ordentligt under trettiotalets sista fredsår. På ett hjärtslitande sätt visar Pamelas fotografier det liv som slogs sönder.

Pamela Bourne som ung lovande journalist i Kapstaden, tidigt 1930-tal.

Det första mötet: en perfekt triangel PAMELA BOURNE är tjugofem år gammal när hon går ombord på fyrmastade barken Herzogin Cecilie i Wallaroo i Sydaustralien. Bakom henne knegar besättningsmän på hennes myckna bagage och framför henne står fartygets befälhavare sjökapten Sven Eriksson, skrämmande hövlig. Framför henne ligger också en livsavgörande resa runt Kap Horn upp till Falmouth i England och två epokgörande kärlekar: kaptenen och Hertiginnan själv. Kaptenen har stridiga känslor när det gäller passagerare och bemöter sin nya högättade kvinnliga passagerare med en utsökt artighet som markerar distans. Pamela säger själv att hon aldrig har mött något mera majestätiskt än Sven Eriksson, och dock är hon presenterad vid hovet och har nigit för George V. När de möts har Sven inte haft någon semester att tala om på fyra år, hamnperioden i Australien har som vanligt varit påfrestande och han är sliten och ojämn till humöret. Inte heller Pamela gör något vidare gott intryck. I Adelaide har hon låtit dra ut en visdomstand, kinden är uppsvälld och hon sluddrar när hon talar. Hon klär sig slarvigt och kungör att hon helst av allt vill bli behandlad som en matros. Fartyget 11

självt, förkrossande skönt, mäktigt och imposant, tar nästan andan ur henne. Det har hunnit bli kväll innan de ger sig ut. I sin bok Hertiginnans sista resa beskriver hon avfärden så här: Fast jag var dödstrött [---] var jag tvungen att stanna uppe och se riggen slå ut i blom. Det var ett oförgätligt ögonblick – det första råsegel jag någonsin hade sett. Månen sken diffust i diset, orderna ljöd sonora som gonggongslag, männen rörde sig snabbt och säkert, lanternan i mesanmasten glödde mjukt, några regndroppar föll. Omärkligt började fartyget glida framåt, sakta, med vattnet melodiskt porlande kring sidorna, och ett nytt stagsegel dunkade rytmiskt som en tamtamtrumma. Kaptenen är överallt, han ser allt [---].

När hon kommer ombord har Pamela en lång period av resor bakom sig. Hon har rest som arbetande passagerare på det norska fraktfartyget Thermopylæ och fått smeknamnet Nils av sina kamrater i besättningen. Här väcks hennes kärlek till havet och till allt nordiskt. Nu senast har hon rest i Söderhavet och utforskat Fijiöarna, Tonga, Tahiti, Raratonga och Nya Zeeland. Hon är på god väg att bli etablerad journalist i Sydafrika och arbetar på en bok om sina resor. Resan på Herzogin Cecilie ska bli det sista kapitlet i Out of the World, som kommer ut 1935. Därför har hon lärt sig fotografera och har en bra kamera med sig ombord. I början har hon mera gemensamt med förste styrman Elis Karlsson, stilig och gladlynt och charmerande, en man med vida intressen. Med en liten ironisk glimt i ögat visar han förståelse för hennes strävan att bli matros. Han ordnar in henne i sin egen vakt och skickar henne till väders med de andra och har henne att skrubba däcket precis som de. Livet som matros med sina fyratimmars vakter som aldrig tillåter en hel natts sömn är mera påfrestande än hon kunnat ana, och det dröjer inte länge förrän hon blir lite mera passagerare och lite mindre matros. 12

Pamela i kanot bland Fijiöarna, 1933.

Som passagerare kommer hon i närmare beröring med befälhavaren, den mest ensamma gestalten ombord. Sven har mycket som talar för honom. Om Pamela hade stött ihop med honom hopsjunken över bordet i en ölstuga hade hon inte ägnat honom ett ögonkast. Bättre gör han sig ovedersägligen mot en bakgrund av femtio meter höga master och svällande segel, en mäktig potenshöjare i vilken situation som helst. Det mest underbara med resan ombord på ett segelfartyg är att den tar tid. När fartyget ger sig av från Wallaroo tar det åtminstone tre månader innan man är i England. Samtal får ta tid, känslor får ta tid; fast dagen är inrutad och arbetsuppgifterna är tunga för besättningen finns där en underström som är långsam och loj. Fartyget ligger där som en ensam planet i omlopp, hänvisat till sin egen värld på ett sätt som det är svårt att föreställa sig i dagens uppkopplade värld. 13

Förste styrman Elis Karlsson.

Sjökapten Sven Eriksson.

Pamela är betagen, allra mest av fartyget men per definition också av dem som seglar henne. Bland hennes många talanger finns en stor förmåga till vänskap och uppskattning så att hon står på god fot med alla ombord: pojkarna hon klättrar i riggen med likaväl som befälet som hon äter med i mässen. När fartyget ligger i stiltjebältena och inte kommer någon vart och irritationen hänger som ett åskmoln över de slaka seglen ordnar hon parties med små läckerheter ur sitt voluminösa bagage och andra muntrationer. Hon fräschar upp Hertiginnans galjonsfigur med ny målarfärg och är en kamratlig och spirituell samtalspartner för alla som har lust att prata med henne. Det blir en lång resa, Svens i dagar räknat längsta resa upp från Australien. När Pamie har fogat sig i att vara passagerare hinner hon bättre ägna sig åt folket ombord och åt själva Hertiginnan. I både Pamies och Svens uppfattning är hon ett levande väsen. För Pamie blir hon också en rival om Svens kärlek. Deras partnerskap är 14

perfekt: kaptenen kan hantera henne som ingen annan och hon kråmar sig och krumbuktar under hans vana händer. När hon vill ger hon sitt allt och överträffar hans förväntningar. Pamela är själv förtrollad av henne och den värld hon är del av. I förälskelsens ljus är Sven oupplösligt förenad med den. I Hertiginnans sista resa skriver hon: Jag började få en spöklik känsla av att kaptenen var så ett med elementen att han var mer än människa. En del av honom var vind, en del var himmel, en del var skepp, en del var till och med besläktad med alla havets varelser, de blåsande valarna, de smidiga muntra delfinerna, de outtröttliga albatrosserna. Han var större än vi andra även om hans konturer var mera oklara.

Efter en stor storm i början av resan drabbas Hertiginnan av mera stiltje än på någon annan av Svens resor. Resan blir så lång att provianten börjar ta slut. Man har provianterat för 120 dagar men sällskapet har varit så matfriskt att det börjar bli tomt i förråden vid 100. Margarinransonerna skärs ned med hälften, och Stuert steker plättar på vete nallat ur lasten. När man kommer närmare England kan man preja trålare man möter och köpa fisk. Det går långsamt, de har tid, och när de kommer fram till Falmouth är alla fnurror utredda och alla de behövliga orden sagda, och kaptenen är inte längre ensam i kojen. Först den 3 augusti kan Sven Eriksson skicka en knapphändig rapport till redaren från Belfast: Resan hem har gått någorlunda, hela 12 dagar stiltje utanför Australien. På 90 grader West hade vi en svår storm och förlorade en livbåt och en ny fock som blåst sönder men ingen duk gick förlorad. I nord Atlanten har vi bara haft stiltje, så det tog oss 119 dagar i år att komma upp. 15

Vad talar de om i den förnäma avskildheten som bara är förbehållen kaptenen ombord? Naturligtvis om sig själva. Nu är det tid att finna alla likheter och eggande olikheter och jämka känslor och åsikter så att de står i perfekt harmoni. Insikterna kommer i blixtbelysning, bakgrunden tar form, biografierna växer fram. Pamela Christobel Bourne föddes i Sydafrika 1908 som enda barn till Lucy och Ronald Bourne, dåvarande Under Secretary to the Office of the Colonial Secretary of the Transvaal. Hon växte upp i Sydafrika men gick i internatskolor i England från tolvårsåldern. Hennes far kunde spåra sina anor ända till före rosornas krig. Han växte upp på Grafton Manor i Bromsgrove i Worcestershire och på Cowarne Court som andre son till en överste, och kom själv att göra karriär inom militären. Som ung löjtnant skickades han till Sydafrika med sitt regemente där han deltog i Boerkrigen 1899– 1902. Han befordrades till kapten 1902, och lämnade armén fullhängd med medaljer år 1906. Efter det fick han olika höga poster inom den koloniala administrationen, och var försvarsminister i Sydafrika 1914–1922. Hans hustru Lucy f. White hade en färgstark bakgrund. Hon kom från en sydafrikansk familj och satt som nyfödd gömd i en brunn med sin mor medan de s.k. Kaffirkrigen rasade i Transvaal och Zulukrigare hade tagit farmen i besittning. De räddades, men modern dog tidigt och Lucy växte upp hos mostrar och fastrar. Bara 17-årig gifte hon sig med en man som visade sig vara bigamist. Han dömdes och sattes i fängelse där Lucy besökte honom tills han dog i tuberkulos. Lucy älskade knappast Roland. Hon var en klättrare, säger dottern, och partiet var gott. Lucy var stridbar medan den dekorerade militären Sir Roland Bourne var mild och absolut ingen stridsman. Äktenskapet var inte lyckligt, och 1920, då Pamie var tolv år, blev det en hätsk och uppslitande skilsmässa. Efter det träffade hon sin far en enda 16

gång i 18-årsåldern; hon var 22 år gammal när han begick självmord i London 1931. Efter åren som försvarsminister gick karriären nedåt, och inte heller det nya äktenskapet var lyckligt. Finansiella svårigheter tillstötte. Till slut fanns det inga utvägar för en officer och gentleman som inte kunde stiga ut ur sin klass och lämna dess värderingar. På det här området är Pamie mycket olik sin far. Hon rör sig med lätthet i alla slags miljöer, född med stark personlighet och stora känslor, charm och livsaptit. Hon drar uppmärksamheten till sig om hon vill det

Pamela i treårsåldern redo att ta rummet i besittning.

eller inte, och när hon kommer in i ett rum tar hon det i besittning. Pamela fick en ståndsmässig uppväxt med en skotsk Nanny, Noona McMillan, som var hennes förtrogna och följde henne genom skolåren i England genom att ta tjänst på internatskolan och den vägen hålla ett vakande öga på sin Pamie, som var en riktig vildbasare. I samband med skilsmässan kom alla tre till England. De blev väl emottagna av den bourneska släkten som tog parti mot Roland och för hans övergivna familj. Familjens överhuvud, Rolands äldre bror Gilbert, var noga med att Lucy skulle få ett hederligt underhåll. Grundbulten i detta var ett stort aktieinnehav i Pretoria Portland Cement, något mera prosaiskt än de guldaktier som Granbodaborna trodde att Pamie förde med sig i boet. Efter skolåren läste Pamela litteratur på Oxforduniversitetet men brydde sig inte om att ta ut sin BA-examen. Hon ville bli journalist, och när hon väl var tillbaka i 17

Pamela Bourne, ungflicksfotografi. 18

Sydafrika fick hon anställning på the Cape Argus och frilansade för tidskrifter som Blackfriars och Seaways. Pamie och Lucy reste flitigt tillsammans, långt bort till exotiska platser. Ombord på Thermopylæ känner man fysiskt att Pamela närmar sig sitt öde. Vägen dit är ändå inte snörrät, för innan hon kommer fram till Hertiginnan som ligger på redden i Wallaroo reser hon och Mamma i Söderhavet, ännu omedveten om de starka krafter som obönhörligt drar henne mot Herzogin Cecilie. Pamie är som en öppen bok, välformulerad och mångordig, målande och självironisk inte minst när det gäller den högättade bakgrunden. För Sven är det svårare. Han är inte verbal på samma sätt som hon och är hämmad av sin långt ifrån perfekta engelska. I alla sina officiella kontakter till rederiet, skeppsmäklare, hamnmyndigheter m.m. är det hans princip att säga så litet som möjligt. Han spelar med korten tätt mot bröstet, och det tar sin tid för Pamie att locka ur honom sådant som det är hans vana att dölja. Bilden formar hon själv av de brottstycken han kommer med. Sven Mathias Eriksson föddes 1903 som åttonde barn och fjärde son på skeppargården Pellas i Granboda, rätt in i den åländska skepparadeln. Hans farfar var den legendariske bonderedaren Erik Petter Eriksson, hans far Erik August var kofferdikapten och partredare, hans mor Irene syster till Mathias Lundqvist d.y., storredare i Vårdö. Mangårdsbyggnaden på Pellas var stor och imponerande men utan snirklar och krusiduller. Raka linjer och räta vinklar, tunga stockar, bärande balkar. Fähus med stenfot som ett befästningsverk, körbro, stall och vagnslider, kvarnen det enda byggnadsverket som fick liv när det blåste. Åkermark och präktig skog, karga stränder vettande mot Lumparn.

Pellas i Granboda, sensommaren 1904. Familjen samlad till yngsta barnet Peders dop. Irene Eriksson sitter i mitten med dopbarnet i famnen och drygt ettårige Sven vid sin sida. Patriarken Erik Petter Eriksson och hans hustru Brita Stina, barnens farföräldrar, sitter till vänster. Fadern Erik August Eriksson var ute på skonertskeppet Freja då bilden togs. Inga planteringar pryder gården: Erik Petter Eriksson ville ha ”rent däck”.

Värderingarna var tunga som huset, och ingenting kom gratis. Varje barn fick lära sig att göra rätt för sig, arbeta och prestera. Uppväxten på Pellas var en kamp mellan pojkars naturliga längtan att förhäva sig och verklighetens inskränkta och småsnåla bondeliv. Av pojkarna skulle det bli sjökaptener, av flickorna kaptenskor och lanthusmödrar. Formell bildning stod inte högt i kurs, när folkskola och skriftskola var avklarade skulle pojkarna gå till sjöss med inriktning på nödvändig sjöpraktik, 20

inträde i navigationsskolan i Mariehamn, skolgång omväxlande med sjöpraktik och till slut sjökaptensbrevet i handen. Som nästyngst i syskonskaran hade Sven sett två av sina bröder inleda banan medan han själv ännu var pojke, och han hade goda begrepp om vad som förestod. Inga sötebrödsdagar, utan orättvisor och slagsmål, dålig kost i skansen, råttor och vägglöss. Men stadigt avancemang och kaptensbrevet som kompensation för påfrestningarna på vägen. I maj 1929, när han har seglat som förste styrman på Herzogin Cecilie i tio månader, avlägger han sin sjökaptensexamen i Mariehamn. Samma sommar efterträder han legendariske kapten Ruben de Cloux som befälhavare på Herzogin Cecilie. Och här sitter han nu i kaptenssalongen som härskare över sitt flytande rike. ”Mera tur än skicklighet”, säger han anspråkslöst, men Pamela vet bättre. Sven är en makalös sjöfarare, den främste som någonsin seglat på haven.

Herzogin Cecilie vass och hungrig vid Kap Horn 1933. Fotografiet är taget från fyrmastade barken Olivebank som hade lämnat Spencergolfen en vecka senare än Herzogin men hunnit upp henne efter 34 dagar. Det tog på äran, och Herzogin inledde jakten. Eva Gyllenstierna berättar om mötet i sin bok På världsomsegling med Herzogin Cecilie. Ålands Sjöfartsmuseums samling