Kärlek liksom
Den här boken är fiktion och baserar sig inte på verkliga händelser. Allt som påminner om verkliga händelser eller personer är en tillfällighet. Jag vill tacka följande personer för andligt och emotionellt stöd, kommentarer och kreativt samarbete: Meri Alarcón, Johan Bergman, Anna Cadia, Sabine Forsblom, GRMMXI, Niko Hallikainen, Erik Hallstensson, Saara Hannula, Linus Hoffman, Martin Holmstedt, Koko Hubara, Juuso Janhunen, Emmy Karhu, Vesa Korkkula, Daniela Lillhannus, Alva Liljeroth, Sonya Lindfors, Jakko Pallasvuo, Emmi Parviainen, Adrian Perera, Ylva Perera, Jaakko Pietiläinen, Henri Pulkkinen, Aleksi Pyöry, Andrea Svanbäck, Eetu Virén, Lasse Vuorsola, Mårten Westö, Hanna Ylöstalo, Axel Åhman. Översättning: Mårten Westö och Adrian Perera 2017 Aale Tynnis dikt Pimeys och utdraget ur Eeva-Liisa Manners diktsvit Kirkas, hämärä, kirkas översatta av Adrian Perera 2017 Orginalets titel: Rakkaus niinku (Otava 2016) © JOHANNES EKHOLM 2016 & 2017 Svenskspråkiga versionen © Förlaget M ISBN 978-952-333-077-1 Omslag: GRMMXI Tryck: Nord Print, Helsingfors 2017
FÖRORD
6
[20160320_1634.WAV] MAR 21ST, 00:24
8
40
[20160321_1425.WAV]
66
[20160321_2104.WAV]
96
MAR 22ND, 9:17
120
[20160322_1755.WAV] MAR 22ND, 23:55
156
172
WED, MAR 23, 2016 AT 8:53 AM [20160323_1958.WAV] MAR 24TH, 17:12
210
232
[20160324_1824.WAV]
264
THU, MAR 24, 2016 AT 8:53 PM MAR 24TH, 23:44
290
[FRI 25 MAR 11:06]
302
[20160325_1328.WAV]
304
[20160325_1728.WAV]
346
[20160326_2231.WAV]
352
[20160327_0326.WAV]
376
[20160327_0415.WAV]
402
[20160327_0545.WAV]
418
MAR 27TH, 06:24
208
430
[20160327_0932.WAV]
436
288
6
FÖRORD
7
Följande samtal har förts under en veckas tid våren 2016. Eftersom en del av dem spelats in på band utan att en eller flera av de medverkande känt till det, har namnen på personerna ändrats. Inspelningarna har jag självsvåldigt transkriberat i litterär form. Dessutom har jag lagt till beskrivningar av platser och situationer så att läsaren lättare ska kunna skapa sig en heltäckande bild av skeendet. En viss rå och realistisk inkonsekvens hänger kvar i texten och jag har inte sett det som angeläget att gå in och ändra på den. Alla situationerna har uppkommit slumpmässigt och är uteslutande de medverkande personernas förtjänst. Jag vill härmed framföra mitt ödmjukaste tack och mina ursäkter till alla delaktiga. Joona XXXXXX Helsingfors, sommaren 2016
8
[20160320_1634.WAV] ETT STOCKHUS FRÅN 1920 I KYRKSLÄTT ~25 KILOMETER UTANFÖR HELSINGFORS. PÅ NEDRE VÅNINGEN ETT VARDAGSRUM OCH ETT STORT KÖK MED SPIS OCH BAKUGN. PÅ ÖVRE VÅNINGEN TVÅ SOVRUM, BADRUM MED BADKAR, BASTU SAMT SEPARAT WC. HUSET ÄGS AV SIRPA, JOONAS PAPPAS FRU. SIRPA ÄR UPPVUXEN I PERNÅ MEN PÅ 90-TALET TOG JOBBET HENNE TILL HUVUDSTADSREGIONEN. JOONAS PAPPA OCH SIRPA HAR VARIT GIFTA I FYRA ÅR. PÅ BAKGÅRDEN HAR PAPPAN BYGGT EN PERGOLA. JOONA, 30, LIGGER PÅ SÄNGEN I GÄSTRUMMET PÅ ÖVERVÅNINGEN OCH SURFAR PÅ SIN IPHONE. TILL KROPPSBYGGNADEN ÄR JOONA EN TYPISK VIT CIS-MAN. HAN ÄR KLÄDD I EN BLÅ ONEPIECE ORIGINAL JUMPSUIT. UTE REGNAR DET. FRÅN NEDRE VÅNINGEN HÖRS TV-LJUD. SIRPA KNACKAR PÅ DÖRREN, SOM STÅR ÖPPEN.
9
SIRPA : E allt bra? JOONA : Jåå. SIRPA : Klockån e snart fyra. JOONA : Jåå. SIRPA : Vi åt för längi sidan. Ja har satt makaronilåådån
i kylskååpe åt dej. Om du vill ha. Om int, så kan du laga smörgåsar, de finns rökt skinkå, sallad å tomater. JOONA : Okej. SIRPA : Hej hallå … Du sku kuna dra lite på mun! JOONA : Varför det? SIRPA : Du sku sjölv å bli på betär humör. JOONA : Jag läser. SIRPA : Kva läser du? JOONA : Chelsea Mannings brev från fängelset. Från december i fjol … Hon berättar att hormonbehandlingen hon inledde i februari har börjat verka och att hon fått mjukare hy. Och att hon känner sej ensam. SIRPA : Jusså. Säj till om du behöver någa. Ja far på lite
ärenden. Faare din sitär å sir på tv … JOONA : Jag insåg just att ditt ansikte har olika färger. SIRPA : Hursså, kva meinar du? JOONA : Först märkte jag liksom inte att det skulle ha
haft nån specifik färg, det var bara där som en sorts färglös klump. Men sen blev jag medveten om att ljuset från korridoren är gulaktigt medan det som faller in genom fönstret har ett blått sken. Och då fattade jag att ditt ansikte är till hälften gult och till hälften blått. SIRPA : Jahaj-jaha. JOONA : Nä sorry, glöm det. Jag blev bara förvånad.
Vanligtvis tänker jag inte på belysningen. SIRPA : Jusså. Hej då ein stånd.
10
JOONA LIGGER ORÖRLIG. EN REKLAM PÅ YOUTUBE, 51 SEKUNDER: GERARD BUTLER : I don’t believe in less. I go all the way and you can see it in my stride. If good conduct makes a man, it makes me the man of today. A man will never run. Stay noble, I say. I am a man. More than the grip of a good handshake and a job well done, diligence and dedication is what I live from day to day. And you can see it in my deeds. Be true to yourself, I say. Makes me a man of success. Makes me the man of today. PÅ SÄNGEN LIGGER ETT UPPSLAGET EXEMPLAR AV EN ”MÅLARBOK FÖR VUXNA”, EN SIDA ÄR FULLKLOTTRAD MED SVART KULSPETSPENNA. JOONA RESER SIG FRÅN SÄNGEN, PLOCKAR UPP EN BOK MED TITELN ”RÖTTER OCH VINGAR” FRÅN GOLVET, GÅR UT I VARDAGSRUMMET OCH SLÅR SIG NER I EN FÅTÖLJ. JOONA TITTAR PÅ SIN TELEFON. PAPPAN TITTAR PÅ TV. DEN SENARE ÄR KLÄDD I EN ÄRTSOPPSGRÖN FLANELLSKJORTA, DET GRÅ LÅNGA HÅRET ÄR UPPSATT I HÄSTSVANS. PÅ VÄGGEN HÄNGER EN STOR INRAMAD MARK ROTHKO-POSTER. (~25 SEKUNDER TV-LJUD) PROGRAMLEDAREN : Okej. Vi har en grym kväll framför
oss. Snart får vi se vad Jethro och Jaakko kokat ihop för att få Hans på fall. Nu är det fritt fram att ge instruktioner åt lagen. PAPPAN : Det där är han från Rivalerna! JOONA : Och han den andra är kocken från Lidl-rekla-
men. Undrar om alla som är med i reality-tv är helt sjukt skuldsatta? JETHRO : Okej. Om ja sku börja me att röra ihop den här
plättsmeten. PROMOFLICKA 1 : Hej!
11
PROGRAMLEDAREN : Kolla där, Hans satte tjejerna i
arbete med en gång. JETHRO : Hallå, ni ska absolut int blanda er i dedär! Nä,
nä, nä, nä, nä. Ni ska stå för sexigheten. Låt mannen fixa maten själv. (SKRATT, APPLÅDER) JOONA : Visste du att Samsung redan länge haft en egenskap i sina tv-apparater som spelar in allt som sägs i rummet och skickar det vidare till tillverkaren för Voice Recognition? I användningsvillkoren ingår en varning om att man inte ska prata privatsaker nära teven om man int vill att nån kan höra det. Varje gång du tittar på teve så tittar teven typ tillbaks. JETHRO : Vet du, då tar ja nog de säkra före de osäkra, ja
trycker genast på den där satans knappen. (SKRATT) JETHRO : Du, kan du göra, eh, dendä plättsmeten, ja
minns int alls hur man gör en sån. Herregud. Tänk att man kan glömma en sån grej. Gram å allt … JOONA : Och i dag gör många andra tillverkare faktiskt samma sak. Hela ”internet of things”. Xbox Kinect. Till och med Barbiedockor spionerar på det som sägs runt dem och skickar det sen till Mattel för att analyseras. Det var nån CIA-boss som blev helt fittigt nöjd med att man snart kan spionera på folk genom deras diskmaskiner. PAPPAN : Jag kan ta ner volymen, ett ögonblick. JOONA : Nänä, fortsätt bara. Eller whatever. PAPPAN : Så du får ångest av tanken att nån kanske hör vad du säger framför teven? JOONA : Får int du? PAPPAN : Jag har ingenting att dölja. Vad skulle nån få ut av det jag säger?
12
JOONA : Vi producerar alla värde hela tiden. Och värdeproduktionen sker på mystiska sätt. PROGRAMLEDAREN : Jaha, nu har en halv minut av
matlagningstiden gått och stjärnkocken Jaakko Sorsa har redan kallats till köket. ”PROMOFLICKORNA” SOM FUNGERAR SOM JETHROS ASSISTENTER MATAR VARANDRA MED KÖRSBÄR. PROGRAMLEDAREN : Hördu, Jethro, du var visst
minderårig när du gifte dig – som sjuttonåring med presidentens lov, eller hur? JETHRO : Jepp, de stämmer. PROGRAMLEDAREN : Så det var tydligen ingen klassisk
”vägen till mannens hjärta går genom magen”– grej … JETHRO : Nä, de va mer en såndä ”bulle i ugnen vid
midsommar”– grej. De hade faktiskt inge me mat att göra … (SKRATT) JETHRO : Äh, vadå, man måst bara se sanningen i vitögat,
och de har ja gjort dom senaste sexton, sjutton åren. Å varför int? De e helt okej. Frun och ja har ett hatkärleks-förhållande. Ja älskar henne och hon hatar mej, så vi e hela tiden i balans. (SKRATT) PROGRAMLEDAREN : Just så. HANS HÄLLER UPP GRÄDDE I ETT KÄRL. HANS : Du sköter det här för hand? PROMOFLICKA 1 : Sånt här ska just skötas för hand. HANS : Exakt. Jag gissade lite det … Så vi kör
mormorsstilen då, lite gammaldags så där? PROMOFLICKA 1 : Absolut. HANS : Okej. Gammaldags var ordet.
13
PROMOFLICKA 1 VISPAR GRÄDDE, PROMOFLICKA 2 TITTAR PÅ. HANS : Ja, du Jethro, där borta går det undan. JETHRO : Jaha. Så tjejerna är ren igång? PROMOFLICKA 1 : Jodå, vi ”hjälper” till lite. JETHRO : Ja sku ha ett förslag … va sägs om att göra såhär : va han än ber om så gör ni de me rumpan före. Då undrar publiken snart om här int … PROMOFLICKA : … görs grädde för hand. JETHRO : Hehe. HANS : Ojojoj. Ja, då tar jag en hastig sväng till lådan
här borta. PROMOFLICKA 1 : Gör det du! HANS : Ursäkta, lådan ligger förstås därborta, sorry. PROGRAMLEDAREN : Ja, vid det här laget vet alla att
Jethro kan kränga en bil utan motor, men hur är det med mannens matlagning? Ja, det ska vi snart få se. Men först blir det en liten paus. Vi är strax tillbaka! PAPPAN : Ja, du höll på att säga någonting? JOONA : Jag undrade bara att har du tid nu? PAPPAN : Absolut! JOONA : Nu har jag läst ut den. Det fanns kanske en del
grejer jag ville tala med dej om … (5 SEKUNDER TV-LJUD) JOONA : Alltså jag tyckte den var väldigt ”informativ”, på
sitt sätt. Ta nu det där pratet om fattigdom, till exempel. Det fick mej att tänka på den där ”misärboken” som kom ut några år senare … Han kallades ju liksom också för ”Finlands misärförfattare”, lite så där som du fick heta ”Finlands officiella stalinistförfattare”. PAPPAN : Redan Henrik Tikkanen sa att Finland är ett så
14
litet land att här bara finns utrymme för en av varje sort. En tonsättare, en marskalk, en arkitekt, och så vidare. En stalinistförfattare. JOONA : Fast å andra sidan har vi den där ständiga jämförelsen med utlandet. ”Finlands Knausgård”. Det är lite ditåt, men int lika bra som sin utländska förebild. PAPPAN : Haha. Så du minns? Den där manipulerade
versionen av omslaget som fanns på nätet. ”Min klasskamp.” JOONA : Jag har funderat på att med flit skriva en bok med riktigt kassa vitsar och döpa den till Mein Camp. PAPPAN : Hahaha. (~25 SEKUNDER TYSTNAD) PAPPAN : Du sa att du tyckte boken var informativ … JOONA : Jåå, eller jag menar att jag diggade konflikten …
att du å ena sidan engagerade dej i den kommunistiska ungdomsrörelsen, å andra sidan försvarar klassiska värderingar och drömmer om att ha blivit född in i en rik släkt … Ett slags dubbelt utanförskap liksom … Det kunde jag liksom identifiera mej med. PAPPAN : Det var väl trevligt att höra, att du hittade något du kunde identifiera dig med. JOONA : Jag tänkte liksom att … har du en bild av vem du skriver för när du skriver? PAPPAN : Jag har alltid tänkt att jag skriver för intelligentian. JOONA : Finns det överhuvudtaget längre nånting sånt som intelligentian? Du menar att det är dom som köper din bok? PAPPAN : Jag försöker skriva om det som är sant. I bästa
fall kan det ge upphov till något universellt, som berör alla. Det är säkert många andra som också läser mina böcker. Pöbeln …
15
JOONA : ”Pöbeln.” Grejen är ju att det inte längre finns nån skild ”hög” och ”låg” kultur. Själv tycker jag att ”konsten” borde tala på ett sånt sätt att det motsvarar det som folk känner i dag och som alla mänskor kan begripa … Eller jag menar att det finns en tanke om att man ska ”lära sej av” med olika saker, frigöra sej från alla internaliserade kategoriseringar och sluta tänka på språket i termer av ”bra” eller ”dåligt”, liksom, talar nån ”god svenska”, typ. Just nu tycks utbildningens uppgift vara att exkludera fel sorts mänskor från det offentliga utrymmet genom att peka ut dom som mindre värda utifrån deras sätt att uttrycka sej. PAPPAN : Äh, allt det där pratet om att högkulturen
skulle vara på väg att dö ut – det stämmer inte! Om jag tvingades leva bara i samtiden, av den här kulturen som teven svämmar över av i dag, skulle jag förlora livslusten! JOONA : Själv skulle jag vilja att man brände upp alla klassiker och skippade skriftspråket i skolan. Typ röj undan allt gammalt och ge plats åt det nya. PAPPAN : Herregud, du börjar låta som en tvättäkta
nihilist! Är det på modet igen? Nyligen läste jag i Ilta-Sanomat om hur IS-trupperna systematiskt ödelägger alla platser i Irak och Syrien som finns omnämnda i Bibeln eftersom dom anser att hela kulturarvet som föregår islam är avgudadyrkan. Unescos världsarvsobjekt. Är det sånt du stöder? ”Röj undan allt gammalt och ge plats åt det nya” – med bulldozrar och bomber? I fjol jämnades den tretusen år gamla ruinstaden Nimrud med marken, och i Assyriens forna huvudstad Khorsabad förstördes statyer och reliefer … Samma sak i Hatra, i Samarra ... I Syrien finns det också av Unescos världsarvsobjekt. Ta nu Palmyra, till exempel, där dom spränger … JOONA : Statyer kan också dö. PAPPAN : Och så nu den här bomben i Bryssel. JOONA : Jåå, jag vet int vad jag ska säga om det.
16
PAPPAN : Just nu skulle det verkligen sitta bra med en stilla vecka. JOONA : Jag tycker ändå ”nutiden” är helt ok. Liksom, BB-Niko till exempel, han är ju helt genialisk. Och
Temptation Island. Deras sätt att tala intresserar mej. PAPPAN : Jag läste precis en bok av en finsk kultur-
personlighet, vad heter han nu igen, den där skalliga killen … Björkman nånting … Just det, Hannu-Pekka, skådisen, smart kille, fast han är religiös. Nåja, han talar i alla fall om att människan i dag lider av andlig amnesi! I kulturen dominerar det pubertala. Alla dom här BB-människorna, rena avskummet, såna där ”homo fluctuaris”, riktiga flummare som medvetet vill göra sig av med alla bildade värderingar. Dom flyr allt ansvar, alla känslor som går på djupet! Och nu vill dom dra oss alla andra med sig! Dom är helt ointresserade! Ett gäng latmaskar som konsumerar skräpunderhållning. Människor slukar bara snabb information, alltså skvaller, från morgon till kväll, i tidningar och på nätet! Hela nationen sitter bänkad framför teven och följer med när dom gnabbas sinsemellan där i sitt lilla fängelse! JOONA : Jag tycker det är jätteintressant. PAPPAN : Man kan fråga sig om det är masskulturens fel att människor blir varandras kopior. Enfaldiga och uttråkade. Och så börjar man förakta känslighet och betrakta elakhet som ett tecken på intelligens. Tusen år av civilisation spolas ner i avloppet. JOONA : Ja, förr var det godhet, sanning och skönhet
som gällde. I dag är det färdigmat, dekadens och avundsskatter. PAPPAN : Just så ser masskulturen ut : människor förvandlas till en enda massa. Alla tror sig vara unika fast alla är helt likadana. JOONA : Jag stötte på ett Chuck Palahniuk-citat någonstans, typ : ”Nothing of me is original. I am the combined
17
effort of everyone I’ve ever known.” Plus att vi alla förstås är produkter av maktstrukturerna … PAPPAN : Polanik. Det uttalas po-la-nik. JOONA : Jag har alltid sagt pa-lah-niuk. PAPPAN : Akta dig! Folk har avrättats för att dom uttalat
ord på fel sätt. JOONA : Ingen kan ju ändå prata ordentligt längre. PAPPAN : Såna där ord, de kallas för ”shibboleth”. Dom
avslöjar om du hör till oss eller till dom. Under inbördeskriget skilde dom vita ryssarna från finnar genom att be fångarna uttala siffran ett, ”yksi”. Om fången uttalade det ”juksi” blev han arkebuserad på fläcken. JOONA : Okej. Helt samma. PAPPAN : Det är inte ”helt samma”! (~15 SEKUNDER TYSTNAD) PAPPAN : Du vet att du kan stanna här så länge du
behöver. Jag skulle gärna hjälpa dig med ekonomin också, men du vet, med den här pensionen så … Men gästrummet där borta står ändå tomt. Och så här sommartid behöver man ju inte ha bilen i garaget heller, så du kan gott låta dina saker stå kvar där så länge du … JOONA : Okej. PAPPAN : Hur funkar det här egentligen? Nu är det självaste fan att allt ska göras så invecklat nuförtiden, varje grej ska ha en egen sån här, och när man väl får den att, ja … Är den här lilla rutan nu en pekskärm eller inte, funkar den med den här nu, eller inte? Joona, kan du inte hjälpa lite här? JOONA : Mm … (~5 SEKUNDER TYSTNAD) JOONA : Tänk att du har en så där fin teve och du har int
orka lära dej att …
18
PAPPA : Skratta inte åt din gamle far. Kom ihåg att det var jag som lärde dig att använda sked. JOONA : Lol. ”Jag ger dig mer än du ger mig och på så sätt får jag dig i mitt våld.” PROGRAMLEDAREN : Ja, i kärlek och matlagning är allt
tillåtet, det är uppenbart nu när mästaren har utmanats av Jethro, vår försäljare från Åbo. Som hjälpkockar har han två förtjusande damer. Hur går det här då? PROMOFLICKA 2 SLICKAR I SIG VISPGRÄDDE FRÅN DEN ANDRA PROMOFLICKANS FINGER. JOONA : Jag hatar också dom här universalfjärrkontrollerna. JETHRO : De går helt okej. Vi har gott om tid på oss så då
kan man chilla och göra lite affärer under tiden. PROGRAMLEDAREN : Göra affärer? JETHRO : Ja, när anbuden trillar in e de bara att slå till.
Så e de … PROGRAMLEDAREN : Ja, hur ser framtiden för bostads-
branschen riktigt ut? Släng nu fram en gissning … Det väntar alla på … JETHRO : Ja, dom kanske väntar, men int får de någo svar.
Just nu e de så att världen förändras så snabbt att ingen vet var vi finns om ett halvår. I dag behövs de int längre någo filosofer, utan folk som talar om för oss va som måst göras. Ja, om man säger de fult, så måst de bli ett slut på skitsnacket. PROGRAMLEDAREN : Jaha. JETHRO : Samhället förändras. Världen förändras. PROGRAMLEDAREN : Och vad har du själv för planer? JETHRO : Tja, ja fortsätter väl me dehär, de e int så mycke
annat ja kan göra. Ja har så stora skulder så ja kör väl me de samma gamla … De har funkat så här långt och hoppas att de funkar i framtiden också.
19
PROGRAMLEDAREN : Nå vad har du för drömmar?
Vad har du liksom för målsättningar? JETHRO : Nå, de sku va fint att få fira sin sextifemårsdag.
Till exempel. Och se ungarna växa upp, och ja, följa med när dom får egna barn och så. Sen e de kanske bara att börja tacka för sig, liksom … Ja tror på reinkarnation, så de e ingen stor grej för mej … PROGRAMLEDAREN : Verkligen? JETHRO : Absolut! Jag kommer tillbaka som en likadan
knäppgök! (SKRATT) JETHRO : Man kan int lära en gammal hund sitta. PROGRAMLEDAREN : Ja, jag ser i alla fall fram emot att
träffa farfar Jethro. JETHRO : Det gör nog hela tjocka släkten. PROGRAMLEDAREN : Så på släktfesterna sitter du sen
där i hörnet och ropar visdomar? JETHRO : Just de. JOONA : Just det ... Jag funderade ännu på vad det var
i din bok som var svårast att förstå. Kanske det var den där lite speciella ”respekten” som berättaren hyser för sina föräldrar. Jag menar dom framställs hela tiden som skit, och berättaren anklagar dom för allt han tycker gått snett i hans liv, men ändå överger han dom aldrig helt och hållet. Fast dom är döda så manas dom liksom fram hela tiden. PAPPAN : Nu pratar du på ett så abstrakt plan, du måste ge nåt exempel … JOONA : Okej. Ta nu det där stycket där det framgår att
huvudpersonen hade ångest över att bo med sin morsa. Han vill revoltera och grunda ett rockband, men det blir aldrig av för han fick inte lov av mamma … Jag tycker bara att det är en så konstig uppfattning av revolt. Lite som att man borde få en omelett, eller upplever att man
20
har rätt till en, men samtidigt vågar man inte knäcka äggen, eller någo i den stilen. PAPPAN : Hmm. Min pappa var en oerhört snäll människa. Han blev aldrig arg eller svor, fast han skulle ha blivit hur orättvist behandlad som helst. Vilket han säkert också blev ganska ofta. Men (HOSTAR) hela hans liv byggde på att han aldrig irriterade nån, utan fogade sig i nästan vilken skit som helst. JOONA : Vad är det för ett liv? PAPPAN : Nåja, han var faktiskt slav. JOONA : Och det är någo beundransvärt eller? PAPPAN : Nej! Absolut inte! Nej nej, det enda jag försöker
säga är att jag själv blev uppfostrad i den andan. Att det är bäst att hålla käft. Och försöka hitta sin plats. Det goda livet förutsätter ett visst mått av hyckleri. Den mänskliga värdigheten föds ur förmågan att handla stick i stäv med sina egna drifter. Det gäller att lära sig att spela civiliserad och behärskad … Dessutom visar forskningen att människor som kan låtsas ha känslor och låtsas hitta mening klarar sig bäst i livet. Ju högre socioekonomisk nivå, desto skickligare är människan på att bete sig artigt på det här sättet. JOONA : Jåå, men jag har också uppfostrats i den andan … Men för mej känns det åtminstone jätteviktigt att bryta mej ur det. Och jag känner att det är just det som hänt, eller håller på att hända. PAPPAN : Verkligen? Nåja, bra om det har skett en
utveckling under årens lopp … (~10 SEKUNDER TYSTNAD) JOONA : Det jag kanske försöker säga är att jag inte
köper det där om att ”varje generation tvingas tampas med samma frågeställningar på sitt eget sätt”. Ta nu nån fucking Arttu Wiskari, en tjugoåring som sjunger om att hur han minns vägen han körde till sommarstugan – som om han redan var pensionerad och tänkte tillbaka på
21
den viktigaste vändpunkten i sitt liv, den där gången när han insåg att han är en miniatyrkopia av sin farsa och att pappan en dag kommer att kliva ner från sin tron och ge kronan vidare. Och att man inser att man är mogen när man ger upp revolten och tacksamt tar emot den, för ”den som inte är socialist som ung, saknar hjärta, och den som inte blir kapitalist som gammal, saknar hjärna” … PAPPAN : Nåja, det tröstar mig i alla fall att se att åtminstone nån har blivit kvitt dom där traumana. Det gäller tydligen både min generation, och dig … JOONA : Med den skillnaden att min generation får
uppleva lågkonjunkturen för andra gången. Liksom också inkomstöverföringen från dom fattiga till dom bilkörande företagsledarna. PAPPAN : Jo. Men du, hur ser din situation ut just nu? JOONA : Du menar kvarskatten? PAPPAN : Ja. JOONA : Jag försöker fortfarande reda ut det … Tydligen kan man int ha betalningsarrangemang på två räkningar samtidigt, så dom gick till utmätning båda två, vilket sen ledde till hela den här jävla härvan ... PAPPAN : Nåja. Kanske finns det en lärdom att hämta
där nånstans. Det som inte tar död på en gör en starkare. JOONA : Det som inte tar död på en ger en ångest. PAPPAN : Vad är det som ger dig ångest? JOONA : Om jag missar en telefonräkning nu och
blir av med abonnemanget så får jag int ett nytt. Och nästan alla hyresvärdar kollar att man int har några betalningsstörningar … PAPPAN : Har du tänkt göra något åt saken? JOONA : Jag gör hela tiden. Jag har faktiskt ett projekt på gång som, om det går bra, gör att jag kommer att kunna betala bort skulden och fixa mina kreditupplysningar i skick.
22
PAPPAN : Vad är det för ett projekt? JOONA : Hmm, jag skriver liksom på en ”bok” … PAPPAN : Jaså? Du skriver också! Ser man på! JOONA : Ja, jag tänkte att man kanske får lite cash för det
eller nåt … PAPPAN : Törs man fråga vad du skriver om? JOONA : Hmm, en bok om makt och skam, sku man
kunna säga … Och kärlek. Liksom. PAPPAN : Det var stora ämnen! JOONA : Japp. Fast sättet jag behandlar dem på är kanske
ändå mera ”mikropolitik”. PAPPAN : Själv märker jag att jag är lite ringrostig. Jag
jobbar inte alls lika snabbt som förr. Delvis på grund av reuman. Och utrymmesbristen. Nu ryms det inte en enda bok till i mitt arbetsrum! Hah. JOONA : Själv läser och skriver jag bara på mobilen nuförtiden … Eller ibland pysslar jag med någo smått på laptoppen. Det är helt praktiskt, man kan göra grejer på spårvagnen eller kaféer och typ sånt … PAPPAN : Jag fattar inte hur du ser nånting på en så där liten skärm! JOONA : Får alltså ”Rötter och vingar” en uppföljare? PAPPAN : Jaa-a. Inte inom en överskådlig framtid åtmins-
tone. Jag erbjöd förlaget del två, den är nästan färdig, femhundra sidor som bara väntar på redigering. Men för några veckor sen fick jag plötsligt veta att förläggaren av nån anledning inte vill förlänga kontraktet. Jag lär inte passa in i deras nuvarande profil. Dom tyckte att det skrivits så mycket om minoritetskommunister på senare tid. Och så lär också autofiktionen vara ”out” helt plötsligt. Otroligt frustrerande marknadslogik. Där har man sidu bytt ledning och nån liten flicka har plockats in som litterär chef och nu ska dom uppfinna hjulet igen. Bort med
23
dom gamla och in med nya i stället. Håhåjaja, säger jag bara. JOONA : Jåå, tiderna förändras. PAPPAN : Men berätta mer! Du har alltså varit i kontakt med en förläggare? JOONA : Jåå. Eller dom kontaktade mej. Ja, den borde väl komma ut i augusti, tror jag. Lagom till ”bokhösten”. PAPPAN : Redan nu i augusti? JOONA : Jåå. PAPPAN : Så den är nästan klar då? JOONA : Ska vi säga att det är work in progress. PAPPAN : Nå, när får man läsa? JOONA : Hm, int riktigt än. Sen när den är färdig. Jag har
liksom int skrivit något än. PAPPA : Hur kan du ha en förläggare och ett utgivnings-
datum om du inte har skrivit nånting alls? JOONA : Den är liksom konceptuell. Jag lade fram en idé
som dom tände på. Nu borde jag bara göra jobbet. PAPPA : Det var som tusan. Själv fick jag truga mitt eget färdiga manus till olika förläggare i åratal innan någon nappade, och sen filade jag och en förlagsredaktör på texten i ytterligare nästan ett år. Och du har fått löfte om att boken ska ges ut om ett halvår och har inte ens börjat skriva än? JOONA : Jåå, alltså, dom tog kontakt, efter att jag varit gäst i min kompis litteraturprogram på radion. Jag pratade om Kenneth Goldsmith och David Shields, typ ”ready made”-litteratur, du vet. Appropriering och sånt … PAPPAN : Hur visste dom på radion att du kan något om
litteratur? Jag som trodde du har jobbat i reklambranschen i alla dessa år? JOONA : Int vet jag egentligen nånting, men jag är hyfsat
24
bra på namedropping. Och egentligen var det just det vi talade om. Liksom att vad är skrivande och läsande i dag när våra hjärnor är inställda på att snabbt och konstant ta emot små doser data … Hur ”litteraturens idé” sku kunna se ut i dag, eller hur pappersboken fortfarande sku kunna vara relevant liksom … PAPPA : Nåja, roligt att höra att det går bra för dig! JOONA : Jåå. (~5 SEKUNDER TYSTNAD) PAPPAN GÖR EN ”NERVÖS” RÖRELSE MED HANDEN. JOONA : Jag har funderat på varför det känns så svårt
med autofiktionen. Beror det på att jag känner dej? När man läser inbillar man sej så lätt att nånting i texten hänvisar till någo annat utanför den. Eller ja, jag menar liksom att din bok är ju ändå på sätt och vis en ”nyckelroman”. Det känns bara som att saker och ting inte får vara vad dom är, inom själva fiktionen. Allt i berättelsen borde på någo sätt läsas som ett slags kodspråk för nånting ”äkta”. Det grumlar åtminstone min egen läsupplevelse. Jag kan liksom int bedöma om det är litteratur jag läser eller nån sorts bikt eller försvarstal som är skrivet med tanke på en kommande rättegång … Å andra sidan hänvisar man ändå till boken som fiktion … Eller sku det finnas ett sätt att skriva så att läsaren sku tro att allt det här är så sant som det bara kan bli, inget har redigerats, inget har förbättrats eller förstorats eller mörkats. Typ att sku man kunna skriva som en maskin, eller att på någo sätt vara i tjänst hos den där maskinen. Att författaren sku vara en sorts ”skrivmaskin” som bara avkodar verkligheten och stannar tiden. Det finns ett uttryck : ”never trust the teller, trust the tale”. Ja, vad jag undrar är liksom om det finns en möjlighet att texten sku kunna vara klokare än sin författare? PAPPAN : Talar du nu om min bok eller om din egen? JOONA : Öh … jag vet inte riktigt. Kanske om båda två. Vad jag menar är att den där psykologiska realismen int är det mest intressanta för mej. Jag funderar själv ofta om
25
texten sku kunna vara typ ”plattare” och int så förklarande? Jag sku vilja lära mej att skriva mera på ytan. PAPPAN : Jag kan inte rå för att jag är djupsinnig! JOONA : Men vad är det då som du sku vilja berätta om? Din ”själ”? PAPPAN : Jag har grubblat en hel del på varför jag skriver. Säkert handlar det också om att man vill få sista ordet och chansen att ”hämnas på sina fiender”, men mest är det ändå fråga om att jag äntligen kan hitta min egen röst. Göra min röst hörd. Vilket minsann inte varit lätt alla gånger. Mitt liv har också varit en kamp! Ja, man skulle kunna säga att det har varit fullt av lidanden och prövningar. En kamp mot omständigheterna. Jag föddes till en fattig familj, slungades mitt in i misären, det efterkrigstida armodet. För mig har det varit viktigt att försöka ta mig ur allt det där. På egen hand. Ens lite grann. Visa att jag klarar av det. Och det är mot den bakgrunden jag nu kan bedöma mitt liv så här långt, och vilket värde jag tillmäter allting. Först nu, när jag är pensionerad, har jag tid för det här! Att reflektera, skriva. Och först nu, när jag börjat skriva om mina erfarenheter så som jag minns dem, har jag upplevt att jag verkligen är herre över mitt eget liv. Att allt lidande kanske ändå haft en positiv inverkan, att det lett fram till någonting : till det här. Äntligen kan jag urskilja den sorts kontinuitet och ordning som jag alltid saknat i mitt liv, ända från första början. JOONA : Jag har tänkt att behovet att förklara kanske delvis är kopplat till ett missnöje med nånting som man ändå int längre kan förändra? Som ett slags tandreglering för tänder som ändå snart kommer att trilla ut … PAPPAN : ”My world is a small island of pain floating
on an ocean of indifference.” Så sa Freud. Är det fel att man vill skildra den upplevelsen? Den där egna lilla ön. Skrivandet ger ju i alla fall upphov till en sorts karta som förenar alla dom där punkterna som annars skulle förbli helt frikopplade från varandra. JOONA : Jåå. Men när jag har känslan av att jag ren äger
26
den där kartan. Och att den är lite som typ Telefonkatalogen eller Gula Sidorna som jag får hemskickade varje år utan att jag bett om dom. Bortsett från allt som rent specifikt handlade om stalinismen så kändes det som att jag redan hade läst berättelsen flera gånger. Alltså den där storyn om en man, som jag förväntas identifiera mej med, som för en inre kamp mot ”omständigheterna”. Omständigheter som oftast är den småborgerliga kulturens normer för hur man borde uppföra sej, och som tycks drabba den här unga mannen extra hårt eftersom han vägrar vara präktig. Men det är int en ung man som lider mest av omständigheterna, utan nån annan – en kvinna, åldring, icke-vit, icke-cisperson, lider betydligt mer. Och därför orkar jag int bry mej om mannens lidande. PAPPAN : Så mitt lidande är mindre värt eftersom jag inte är en svart kvinna? JOONA : Nå din upplevelse är din, men är den värdefull som litterärt motiv? Jag är liksom int riktigt säker på den saken. Och nu talar jag förstås igen bara om mej själv. Om min egen ”meningskris”. Men jag använder dej som speglingsyta. Därför att det är lättare att förklara vad som är problematiskt med din bok än med mitt eget projekt, fast dom på sätt och vis är två olika sidor av samma sak. Men kanske just för att min målsättning i viss mån är att ”bryta ner” självet, så tycker jag int att ditt skrivande, som försöker skapa ett, är speciellt intressant. PAPPAN : Det där påståendet kan jag absolut inte acceptera, att man med vett och vilja borde gå in för att ”bryta ner” sig själv för att få lov att skriva. Försökte Väinö Linna bryta ner sig själv? Gjorde Haavikko det? Eller Claes Andersson? JOONA : För mej representerar Andersson just en sorts urvattnad vintagehumanism, ett repetitivt kvittrande, som en fågel som värnar om sitt revir … Eller en vinylplatta som hakat upp sej och spelat samma spår dom senaste fyrtio åren … Det funkar bara inte som ett alternativ till nånting längre. Det är bara så basic.
27
PAPPAN : Vintagehumanism? ”Truly, I live in dark times!” Något annat? Hade du fler synpunkter på boken? JOONA : Hmm. Jag tyckte också den var ganska lång. PAPPA : Jaha. Så var det med den saken … Jag skulle i
och för sig gärna ha pratat mer om det här eftersom jag haft en känsla av att det är något i boken som stör dig, men du har ju inte sagt det rakt ut direkt … (~25 SEKUNDER TV-LJUD) JOONA : Jag lät helt medvetet bli att läsa den när den
kom ut. Det var ju en massa kvällstidningar som ringde och bad om kommentarer och annat superangstigt skit. Dessutom hade jag en känsla av att boken handlade om saker som jag inte nödvändigtvis ville veta av. PAPPAN : Och gjorde den? JOONA : Ska jag vara helt ärlig? PAPPAN : Naturligtvis. JOONA : Okej då. Jag läser det här stycket som finns alldeles i början av boken … Efter er skilsmässa …
”Jag hade inte längre någon framtid, och trots alla mina ansträngningar ville det förflutnas skärvor inte lägga sig i någon som helst formation som ens tillnärmelsevis skulle ha liknat en begriplig eller ens tillfredsställande helhet. Jag njöt inte av någonting längre. Jag ville ingenting. Dag för dag tycktes livets så kallade glädjeämnen blekna, förtvina och glida mig ur händerna. Alltid då och då kom jag på mig själv med att tänka : ’Om jag bara vore blind eller krympling, då skulle folk åtminstone ha vett att tycka synd om mig.’ Vart man än vänder blicken nuförtiden – om man så är på promenad, knäpper på televisionen, bläddrar i tidningen eller åker bil eller kollektivtrafik – överallt dessa ansikten; välmående, ståtliga, vackra, hårda, högmodiga, stolta, eleganta ansikten, med vassa drag. Men när jag såg mig själv i spegeln möttes jag av en trött, grånad, rynkig och dallrande köttklump som perforerats med fem hål av varierande storlek, och med en
28
uppsyn som till min förskräckelse fick mig att tänka på min egen mor. Blicken var känslofylld, skygg, nedlåtande, behagsjuk. Som en kvinnas blick! Jag tänkte ofta att döden knappast skulle innebära en vändning till det sämre; jag levde trots allt redan då som om jag var död.” Och så vidare … Och sen den där drömmen som aldrig blev av om att köpa ett hus. Den kafkamässiga, byråkratiska tortyrapparaten som heter Tillstånds- och tillsynsverket. Alla svikna löften. Men samtidigt ändå en sorts orubblig tro på en ”duktighet” som hindrar en från att frigöra sej från det borgerliga levnadssättet. Det måste vara världens typ mest medelklassiga bok. Men jag tycker inte den når upp till hajpen om att vara ”Finlands Knausgård” … PAPPAN : Det var inte jag som sa det, utan Helsingin
Sanomats kritiker. Fast det kan ju hända att vi har något gemensamt, vem vet? JOONA : Sen har vi det här stycket där jag nämns för första gången …
”Graviditeten tog en evighet, och efter förlossningen verkade inte situationen utveckla sig i någon ljusare riktning precis. Hela första året var jag mest chockad och besviken : var detta allt, det nya livet? Varför sägs det alltid om spädbarn att de ser så gamla och visa ut? Det gjorde definitivt inte det här. Kunde det överhuvudtaget göra något annat än att skrika och skita? Jag älskade förstås mitt barn och det gjorde ont i mig när jag var tvungen att vara borta hemifrån, jag kände en molande värk i kroppen – det var som fantomsmärtan i en extremitet som saknas – men därhemma visste jag överhuvudtaget inte hur jag skulle vara tillsammans med bebisen. Jag var livrädd att vara nära den, vågade inte ta upp honom i famnen eftersom jag var rädd att jag skulle tappa honom i golvet och anklagas för att ha gjort det med flit. Hela tiden var jag rädd att ungen antingen skulle bli sjuk, skada sig, kvävas i sin säng, bli överkörd av en buss eller att dess utveckling skulle bli lidande i största allmänhet …”
29
Okeej ... Här syns ett problem som genomsyrar hela verket, sku jag säga. Du tror helt för mycket på det du skriver och litar på att läsaren också tror på det av någon orsak. Jag köper int det. PAPPAN : Hur då menar du? JOONA : Jag vet int riktigt. Vad är fiktionens motsats?
Ärlighet? Uppriktighet? Jag får bara känslan av att du anstränger dej jättemycket för att visa hur uppriktig du är. PAPPAN : Tvärtom! Jag redogör ju väldigt explicit för
vilken ryslig fähund jag varit i hela mitt liv. JOONA : Mmm. Men jag tycker int den där berättaren framstår som nån ”ryslig fähund”, utan som en patetisk fähund. Men den där inre rösten är ändå hela tiden typ ”hel” och ”vis” och har lärt sej en massa av sina misstag. Det tycker jag är ointressant. En ”stark” lögn skulle funka bättre för mej än en ”svag sanning”. Ja, jag sku kanske hellre ha velat ha den ”rysliga” i stället för den patetiska … PAPPAN : Vad menar du med en svag sanning? JOONA : Jag menar alltså att, ja, jag vet int om man kan
säga så här, men jag kommer att tänka på att din bok står i ungefär samma relation till Knausgård som Juha Vuorinens ”Dilledagboken” står i relation till Charles Bukowski. Det är något där som gör att jag inte blir övertygad. PAPPAN : Det skulle vara lättare om du konkretiserade.
Nu målar du med ganska breda penseldrag ... JOONA : Hmm … nå typ det här stycket : ”Vi betraktade
länge varandra. Var det här ”det”? Vi ville båda tro att så var fallet. På våren, så fort jag hade blivit färdig med min pro gradu, friade jag. Hon svarade ja. Världen smakade järn och den kyliga solen sken från en vit himmel. Till sommaren ställde vi till med ett rejält bröllop, med ett enormt tält som spändes upp på åkern, blommor på varje bord, spelmän, whisky bakom ladan, ett knivslagsmål.” Kom igen, ett riktigt knivslagsmål? Okej, det kanske
30
hände på riktigt men jag tycker int det funkar i den där texten; det låter bara töntigt – och just därför tror jag int alls det ägde rum. PAPPAN : Men det gjorde det! Och det väckte ett himla rabalder … JOONA : Alltså jag får känslan att du försöker bekräfta
dina erfarenheter eller ditt liv genom skrivandet. Typ som att texten sku ersätta nån förlorad here and now-känsla, nån förlorad oskuldsfullhet och att du liksom ser saker genom ett mytologiskt symbolsystem, ser världen i någon smutsig backspegel som jag som läsare uppenbarligen borde känna igen och typ värdesätta på något sätt. Precis som om jag också borde vilja vara en Finsk Man, ordna ett Bröllop eller uppleva ett Knivslagsmål för att fatta att wow, fan vilken cool typ du är som har upplevt allt det här som gör att ditt liv låter som en saga. PAPPAN : Jag har strävat efter att så öppet och ärligt som
möjligt skriva om händelser så som jag minns dem … Det är klart att minnet är selektivt, men … Jag kommer att tänka på en bokrecension jag läste, det måste vara över tio år sen. Men jag minns den fortfarande, eftersom jag tyckte att attityden som kom till uttryck var så huvudlös. Det var general Gustaf Hägglunds ”Lejonet och duvan”, och i recensionen citeras Hägglund som säger ungefär så här : ”Jag har levt ett fantastiskt liv, det har varit spännande som en deckare, och ljuvt som en dikt, och de bästa bitarna har jag valt att ta med i den här boken. Det aktiva erinrandet gjorde skrivprocessen till en njutning, för det gör att man glömmer alla misstag och förgyller framgångarna. Jag ville inte förstöra den glädjen genom att söka den objektiva sanningen.” Mitt eget sätt att tänka är det diametralt motsatta : Jag minns bara det eländiga, sorgliga, halvfärdiga och misslyckade … För mig är varje minne som ett sår som jag försöker hela med skrivandets hjälp. JOONA : Ett sår som du slickat och pillat på tills det infekterats och aldrig kommer att helas och som du nu visar upp mot betalning.