Provläs: Hjärtat av Malin Kivelä by Förlaget

R O M A N

HjĂ¤rtat

Malin Kivelä Hjärtat ISBN 978-91-86905-61-3 2019 © Malin Kivelä Omslag: Ulla Donner Tryck: Nord Print, Helsingfors 2019 Typsnitt: Fournier Thorén & Lindskog forlaget.com

Malin KivelĂ¤

HjĂ¤rtat Roman

Det är en strand på vintern. Ett mörker över en fjärd. Där far stormen i träden. Där far de stora fartygen. Och deras ljus. Där går någon över sanden den isiga sanden.

Min hud är tunn, så tunn. Allt kan man se igenom den. Blodkärlen som spruckit, längs vadbenet, under näsan, över näsryggen, som om ett par alltför spända glasögon tryckt över den alltför länge. Turkosa och breda ringlar sig ådrorna upp och ner för mina armar. Kroppens hemliga kanalsystem, på de här punkterna avslöjade. Då jag blundar mot lysrören ser jag mina ögonlock inifrån. Minimala kapillärer bildar nät över locken, fullkomligt regelbundna i sin oregelbundenhet. De forslar blod från hjärtat, varje sekund, varje sekund. Nu händer det, nu, och nu. Jag sitter på plaststolen med mitt vattenglas. Utanför de automatiska skjutdörrarna stannar en ambulans. Den har inte bråttom. Nu står där någon i rödgula kläder och röker. Jag häller mer vatten i glaset. Jag väntar. Lite cigarrettlukt tar sig in, jag sluter ögonen, lutar mig bakåt. Nu rör sig allt omkring mig. Virvlar av ljus, ljud, värmevågor.

I Kamrarna NÅGOT i lungorna SOM INTE SKA VARA DÄR (Ursula Andkjær Olsen: Utgående farkost)

en gången gick jag vid vattnet vid viken, det var vinter. Minus tjugotvå grader, rimfrost i björkarna som hängde över den duniga strandpromenaden. Rimfrost i alla björkar, på varje gren, längst ut ett invecklat spetsmönster. Alla jag mötte var unga, med röda, mjuka kinder och lockiga hår under stickade mössor. De mötte min blick, de såg rakt på mig, de log. Jag var en av dem igen, så tänkte jag. Nästan en av dem, snart igen. Rimfrosten inramade deras ansikten. Jag kanske såg ut som en av dem, ifall man tittade hastigt, ifall man inte tittade så noga. Den gången jag gick vid viken var det vinter. Inget hade någonsin varit vackrare. Jag minns att jag tänkte att inget någonsin hade varit vackrare. Jag gillar att ha sår i munnen. Små, svidande sår, i tandköttet, i kinden ibland. Jag gillar blemmor, blåmärken. Då vet jag att jag är jag, kanske. Jag vet hur såren känns, hur just de såren ska kännas, på mig. Jag har alltid haft 10

dem. Som de svidande sprickorna i mungiporna, av C-vitaminbrist, sa de. Jag hade dem ofta, speciellt som barn. Jag fick vinbär och apelsiner, men det hjälpte inte. Nu har jag dem igen. Och när jag reser mig svajar världen, det svartnar för ett ögonblick. Och jag ser neonvita, snabba larver i utkanten av synfältet. Alltid. Alltid. Det är en tröst, ett slags inringande, av mig. Den gången gick jag vid stranden vid viken, det var vinter. Men det var en annan gång. Det var för länge sedan, på ett sätt, i en annan värld. Nu är inte som då. Nu är det annorlunda. När jag står här nu är fåglarna tydliga som bläckplumpar i rönnarna ovanför parkeringsrutorna. Det blir aldrig mer som då, för det här är här, det här är ett nytt år och alla talar betryggande. Det finns kompetens, det finns statistik, det finns elektricitet, det finns krishjälp. Solljuset vadar in genom det här smutsiga fönstret. Det här går att fixa, det gick att fixa, jag går ut. Jag får blåmärken lätt. Jag nuddar vid något, och de är där. Jag kan upptäcka en enorm, våldsamt färgad blånad någonstans på min kropp och inte ens minnas att jag slagit mig. Den blir mörkt lila, ådrig, speciellt över låren där fett och muskler ligger hårt packade. Sedan grön, sedan gul. Till sist allt mer hudfärgad tills den uppgått i det omgivande som om inget någonsin hänt. Jag hade ofta näsblod som liten. Jag slog till näsan det minsta och blödde och blödde. Folk blev till sig av blod11

mängden och förstod inte då jag sa att det bara är jag, sådan jag är, det är vardagligt, går över, bara näsblod, inget farligt. Jag började ana att människor inte är rationella, inte ens de vuxna. Jag såg skräcken i deras ögon och det var ändå bara blod. När jag fortsatte med blödandet som tonåring och sedan som vuxen så väckte det än mer uppmärksamhet, men då av ett annat, mer äcklat slag. Man slutade försöka dölja obehaget. Som gravid kunde jag få våldsamma näsblödningar. I metron, i köpcentret, vid trafikljusen. Jag föredrar torra läppar. Läppars tydliga textur. Människor som just vaknat. De som gäspar. Lite svettiga, eller frusna. Sträcker sig efter en tröja. Jag fastnar för en viss blekhet, vissa slag av påsar, skinn under ögonen. Atopiska utslag, flagor kring näsan. De som varit ute för länge i regnet. Inte hunnit samla sig, se ut. En mjukhet kring ögonen, en nyhet, i huden. En vink om din början, den kroppens början, oberoende av dess nuvarande ålder, ett stänk av början kvar. Ju barare, desto närmare. Desto nyare. Desto mer av det sköra kvar. Och kvisslorna, i det tunna. Veck. Tecken, spår. Är det sprickorna jag vill åt? Där man anar hålen. Gliporna, bristningarna. Mellanrummen. Groparna som man inte vet vad de innehåller, springorna mot mörkret. Avgrunderna, där det sker som inte kan beskrivas med ord. Ravinerna där vi inte vet något om varandra. Där vad som helst kan hända. 12

Men nog vill jag väl egentligen, som alla andra, till det släta, bekväma, det som inte oroar? Det finns gränser för det skeva. De är snäva. För många skrapsår på fel ställen. Glömska hos gamla personer. Händer som darrar i ofarliga situationer. De flesta fläckar. En oinbjuden lukt som tränger fram. Den gången då jag gick vid vattnet. Vinterns kallaste dagar. Allt var dämpat, röda filttossor. Vantar, munnar, lätta, svängande snöflingor. Mina varsamma steg. När jag gick där under björkarna, som var som pilträd under snöns tyngder, var där ett träd av glas. Över det öppna vattnet längre ut vällde sjörök, som om havet kokade, fastän det väl snarare var tvärtom. Himlen var ständigt mörkblå. Den sista blå före svart. En kort ljusning vid trettontiden genom det smala sjukhusfönstret. När jag kom ut var klockan kring nitton. I den snötäckta parken stod Sibeliusmonumentet med sina stumma munnar av frost. Dagens sista turistbussar höll på att lämna platsen. De sista fotoblixtarna svävade. Varje dag strävade jag efter att nå kaféet bortom de övergivna båtarna och vinterbadstället. Det var högst en kilometer dit, det förstår jag nu. Den sista kvällen kom jag så nära att jag kände doften av kaffet och de nybakta bullarna, såg det gula ljuset i fönstren, de unga människorna med sina pojkvänner, slamret som låg som en gloria kring stugan. Kroppen håller tills dess svagaste del ger upp. Det kan ske efter hundra år eller innan man är född. Eller nu. När jag gick där. Det blev bara kallare. 13

Mjuka sulor mot dun av is. Högst uppe ett avlägset klirrande. Nedfrysningen måste ha skett snabbt i ett skede då grenarna fortfarande dröp av vatten. Under temperaturfallet konserverades vattendropparna till isglas i varje ända. Hur fort måste det gå? För att inte göra sig själv omöjligt? Det var vindstilla. Hur kom det sig då att isdropparna slog mot varandra? Gav ifrån sig sneda toner. Jag ställde mig där. Spärrade upp ögonen, häpnade. Gapade. Stod mitt på gångbanan, lät folk runda mig. Jag höll bort alla tankar och bara såg och såg. Varje gång jag trott att jag är säker så är jag det inte. Varje gång jag ens tänker på hur frisk jag är, om än tacksamt, förvånat, så blir jag sjuk. Varje gång jag känner mig glad över att jag åtminstone inte har munherpes, så bryter en blåsa ut några timmar senare. Eller är det någon nerv som redan vet, som blixtsnabbt kopplar sin aning till hjärnan och får mig att tänka på just herpes? Jag måste lära mig att skrika nej till tankarna. Men när du slappnar av är du död. Eller någon annan, ännu viktigare. Som när man höll hela flygplan i luften med sin personliga tankekraft. Jag håller dig levande genom att koncentrera mig fullkomligt, oupphörligt. Det är inte en sekunds vila. 14

Jag ville berätta om ökenlandskap, solnedgångar, bilfärder genom Amerika. Husvagnar med gamla kvinnor som lutar sig tillbaka, slänger upp stövlarna mot en sprakande eld, ser ut över vidderna och minns. Sina älskare? Om gråa långa hår, slanka rörliga figurer. Deras djur. Flykt. Hettan som får luften att vibrera. När jag gick där, den sista kvällen. Det bränner som en eld att få berätta och jag vill inte.

ag föredrar kalla rum där jag kan klä på mig, lager på lager, vira in mig i filtar, halsdukar, yllesockor, sjalar, skruva upp elementen, tända brasor, lyktor, sova under tjocka täcken, dricka varma drycker, gäspa våldsamt och okontrollerat. Lite yr då jag reser mig på fötter, som om upp till en ny, okänd nivå. Jag tycker mest om att ha solbrända, torra fötter mot brännhet asfalt eller gräs. Inte röda, svullna fötter. Inte sjukhusstrumpor. Håret på utväxt, nytvättat, lite vått fortfarande, lite blekt av solen. Några slingor mot ansiktet, för att markera dess omfång, hålla ihop det, lätt. Inte sipprande vinterskor. Inte blåaktiga, nästan lila fötter. Jag vill alltid vara lätt, torr, i löst men inte alltför löst sittande bomullskläder, glida ljudlöst rakt framåt, utan förklaringar, jag vill gå i solens strålar. Den gången sa min mamma att har man fel i hjärtat så känns det inte som smärta. Det är musklerna eller senorna i hjärtats närhet som ger den klara, snabba smärtan. 16

Alltid, alltid. Och cancerknölar gör aldrig ont. Ifall knölen gör ont är det inte cancer. Och inga mjuka knölar som rör på sig är någonsin cancer. Och är det fel på ett hjärta så går det att operera. Här i vårt land. Ingen skillnad hur litet hjärtat är. Och har man haft cancer så får man det på nytt, och det är inte bra. Men vi har det inte. Jag gillar när urinen är rödaktig genast efter att jag ätit rödbeta, när den luktar svavelföreningar då jag ätit sparris. Jag gillar när jag får jästinfektion efter en antibiotikakur. Det logiska kan jag acceptera. Jag vill springa, gå. Röra mig tills det är för sent. Jag gillar så enkla saker som att när jag ätit kryddstark mat så börjar slemmet röra på sig i näsgångarna och jag måste nysa och snyta mig, varje gång. Jag strävar efter wasabichocken. Jag gillar när jag har förbrukat för mycket koffein och sedan kallsvettas.

et var högtryck. Minus tjugotvå till minus tjugofem grader i sexton dagar vid årsskiftet och jag bodde på en madrass intill en spjälsäng av stål i änden av en vit korridor i världens modernaste land. Några dagar tidigare hade jag fött ett barn, mitt tredje, en pojke på 4002 gram. På kvällarna var himlen rosa och orange innan jag fällde ner persiennerna. Jag matade barnet, han somnade. Jag lade mig på madrassen och kisade mot väggklockan, men utan att tänka på vad tidpunkterna som visarna passerade betydde. De betydde inget. Ibland var en undersökning eller provtagning bokad till en viss tid på dagen, men då kom alltid en sköterska efter oss, såg till att vi var klara och hade kommit ihåg allt. Ibland somnade jag före klockan tjugo. Ibland stod tv:n på med frågesportprogram på låg volym. Jag bläddrade i julklappsboken jag fått med mig hemifrån. Jag läste högst en sida i taget. Jag kunde egentligen inte läsa den gången. Bokstäverna hoppade och bytte plats, orden fick nya be18

tydelser, felläsningarna blev emellanåt hisnande. Oftast tittade jag bara på bilderna: tekopparna, klänningarna, resväskorna, lokomotiven, cigarretterna, maskeraderna i trädgårdarna (vuxna och barn). Trädgårdarna i skymningsljus. En ljusare skymning än denna, knappt mörkare än dagsljuset. Men tveklöst: skymning. Eller var det ändå något med själva fotografierna? Fototekniken? Virginia och Vanessa, systrarna, i sina frasande kjolar, liggande på slitna men utsökta schäslonger. Jag tänjde lite. Gjorde inga övningar. Inte en push-up. Det hade varit för mycket. Det var uteslutet. Nu fanns ingen på avdelningen som ville fråga eller informera mig om något. Ingen som ville mäta blodtrycket eller ta ännu ett blodprov från barnets häl. Det var bara jag kvar. Barnen i de andra rummen och nattsköterskan försjunken i bordsdatorn på kansliet var tysta som om de inte fanns. På andra håll i sjukhusbyggnaden utfördes operationer. Någonstans blödde någon, någonstans kunde någon inte sova, någonstans injicerades en sista dos medicin, en krukväxt fick vatten. De andra barnens föräldrar övernattade hemma eller i Ronald McDonald-huset i närheten. Många av dem hade haft sitt barn på avdelningen i månader. En del bodde långt borta, men hade lämnat allt och flyttat hit, för en kort eller lång tid för att vara nära barnet. Men de promenerade, pratade, drack kaffe. Blev vänner med varandra. Åt chips framför tv:n i vilorummet. Fick vänner för livet? Skämtade i telefonerna. 19

På de två hyllorna som nu tillhörde mig hade jag radat mina ägodelar. Det nödvändigaste bestod egentligen inte av så mycket. Trosor, t-skjortor, collegebyxor, ylletröjor (en tunn, en tjock). Telefon, plånbok, tandborste, tandkräm, tandtråd, handduk, vattenflaska, salva, pincett, choklad, bindor, bok. Varje morgon var det väckning klockan 7.00. Lysrören tändes i alla korridorer och personalen började sin rörelse mot kaffekokarna. Någon mindes att knacka på vår dörr, öppnade den på glänt och sa god morgon, vilket betydde att jag borde stiga upp, städa undan min madrass och sätta igång med morgonrutinerna så fort som möjligt. Klockan 8.00 inleddes morgonronden, den sträckte sig långt in i eftermiddagen. Men först mot kvällen kunde jag tänka på att röra mig längre sträckor och då var benen vattniga. Jag drog på mig tröjorna, vinterbyxorna, vinterskorna, yllemössan, jackan och vantarna och lät plånbok och telefon glida ner i fickorna. Barnet fick sova vidare övervakad av apparaten, den som utan uppehåll mätte pulshastigheten, andningsfrekvensen och syremättnaden i hans blod och som gav ifrån sig en stark alarmsignal ifall ett gränsvärde under- eller överskreds. Ibland också annars, till exempel om en av elektroderna som kopplade apparaten till kroppen råkade sitta löst. Jag meddelade en sköterska att nu går jag då ut ett slag igen. Sköterskan såg förvånat på mig, undrade kanske vem jag var eller varför jag var så meddelsam. Var jag helt tillräknelig? Fick också chansen att vila sig i några 20

sekunder. Stirra ut i luften, stå. Fann sig dock fort och rabblade: Det är bra att du går ut, rör på dig, tänker på annat med ett sådant eftertryck att det kändes som om det fanns en undertext som jag var för trött för att förstå. Jag gick fort mot dörren, ut från avdelningen, till den vidare aulan utanför, släppte taget om dörren, den sögs fast bakom mig, jag småsprang nerför trapporna under målningen av en fest i en magisk skog, förbi rummet där kvinnor satt i rad vid bröstpumpar, fortsatte längs långa korridorer, genom utgången, ut. Jag gick alltid åt samma håll. Jag hittade aldrig på något nytt de där dagarna. Men det hände att jag plötsligt gick längs andra gator än de vanliga på min väg mot kaféet. Gamla gator som snirklade sig ineffektivt, oplogade, serena, uppkallade efter bortglömda stormän. Skirt snödamm yrde. Sjukhusområdet sträckte sig långt omkring själva kärnbyggnaden, en pulserande organism med tentakler, ett tunnelmycel under jorden. För sjuka människor, läkare, städare, friska ledsagare, mat, döda kroppar, medicinsk apparatur att forslas i. Stadens slutgiltiga blodomlopp. Genom sjukhusets ådror flödade nytt blod in och förbrukat ut, men knappast symmetriskt som i människokroppen, via hjärtat. Här i lundar, nära allt det jag kände till, stod okända sjukhusbyggnader, gamla kolosser med flagande fasader men med moderna skyltar vid ingångarna, enhetsnamn så avancerade att jag knappt förstod vad de betydde. Det var inget ljus i fönstren och ingen syntes till i de civila höghusen längs 21

sidogatorna. Himlen var jämnt grå. Ingen rörelse i landskapet, vinterskorna gjorde sina traktorspår i orörda snövallar. När jag kom ut på strandvägen var där lampor, bilar, hundar, igenbommade glasskiosker. Cyklar med breda vinterdäck och ibland sparkstöttingar. Vad hade jag gjort ifall jag nått fram till kaféet? Gått in där bland människorna? Tagit mig in bland deras vanliga kroppar, in där, som om inget? Köat utan att förgås av tiden, som gick och gick? Kön sträckte sig långt ut i drivorna de där kvällarna, man fick trängas mot främlingar. Kanske uppstod det öar av värme mellan kropparna? Hade jag satt mig på en av bänkarna med fårskinn, som om utan något särskilt på hjärtat, bara värmt mig därinne en stund? Sett ut över öarna i skymningsdiset. Vinterbadarna som skyndade sig över bryggan, sedan tysta simmade ut. När jag gick där längs stranden, när jag gick där var allt vackert som i en dröm, men hinnan över avgrunden var tunn som snö. Som det att jag står här nu och i spegeln har rosiga kinder. Att jag borstar mitt hår, att det är långt och glänser. Allt framträdde i ett fördelaktigt ljus. Varje gren var tydlig som spets. Gatlyktornas sken, där vi skred. Jag och de okända. Det gick inte att röra sig fort. Det var snön och halkan under den och känslan mellan mina ben, som om något höll på att komma ur mig för varje steg. Jag har alltid kunnat gå hur långt som helst, så har det känts. Det har funnits som en pendel i mig, som håller 22

på. När jag gick där, då, var det bara viljestyrkan som bar mig, eller resterna av den. Minnet av rörelsen. Och också det förändrat, inte ens det att lita på. Benen kändes lösa i fogarna, som om de inte var en del av min kropp på samma sätt som vanligt. Jag var konstigt förkyld, som på våren, i början, då. Lederna värkte. En infekterad vätska som tryckte inifrån. Löpsedlarnas svarta tecken skrek i gathörnen: Riksdagsman sköt sig. Rekordkyla betyder inte att klimatkrisen är stoppad. Kändiskock drabbad av hjärtinfarkt på sin mammas begravning. Kärlekssånger spelades, på bussen, i affären, i hissarna anföll de mig utan filter. Baby, please don’t leave me. I can’t live without you. Jag gick in i ett galleri som hade kvällsöppet. I anslutning till det fanns en shop med tegelväggar och minimalistisk elektro. Jag letade fram filmerna med de vackraste titlarna och köpte dem alla: A bout de souffle, Jules et Jim, My Blueberry Nights. Jag hade fått en massa föräldrapengar på kontot plötsligt, men gjorde inte av med något på sjukhuset. Pengarna brände. Jag fick filmerna inpackade i en trendigt formgiven papperspåse. Vid biblioteket och på kullen utanför gick allt till som vanligt. Barn åkte kälke, vuxna stod vid träd. Jag ville inte träffa någon jag kände. Jag hade inte orkat förklara min situation, inte orkat utstöta orden. Men inte heller klarat av att låta bli att berätta, precis allt. Jag hade förstås gjort mitt yttersta för att inte bli sedd, ifall jag råkat 23

på någon bekant. Men om det inte gått hade vi kanske stått där hela natten, låtit snön falla över oss. Jag hade aldrig tystnat. De hade aldrig vågat gå sin väg. Jag träffade ingen. Kanske var jag på ett sätt osynlig. Kanske uppgick jag i landskapet, konturerna disiga. Jag fanns kanske på ett sätt inte den gången. Jag fanns mer än någonsin. I smärtan, i ändtarmen, de värkande musklerna, hinnorna, i den märkliga svårigheten att gå, i tankarna som jag skrek nej åt, där jag gick. Det var sent. Jag mindes plötsligt att jag inte hade ätit. Jag gick in på ett av kaféerna längs gatan uppåt sjukhuset, där jag brukade sitta och jobba med en kopp dyrt kaffe framför mig, och rågröt efter boxningen, med färska hallon och två rostade kokosflarn överst. Underst i vitrinen fanns några gårdagssmörgåsar för halva priset. Jag köpte en av dem. Brödet var torrt och strävt mot strupen. Osten svullen. Gurkan varm och slemmig. Höll inte ihop. Jag återvände utmattad till doften av mediciner, spädbarnshjässor, blodigt avslag, vinterskor, desinfektionsmedel, skräck, kaffe. Det hade gått fyrtiotvå minuter. Jag hängde av mig ytterkläderna så fort jag kunde, över krokar, klädhängare, hatthylla. Vantarna föll på golvet. Och jag återvände till sjukrummet, plötsligt inte fort nog, och där var barn som var blå och barn som var alldeles för tidigt födda och såg ut som ödlor och där var anbud om sjukhuspräster och du sov allt mer nu.

Som om himlen hela tiden var röd eller svart. På kvällarna noterade jag den på andra sidan fönstret innan jag åter fällde ner persiennerna och inneslöt oss i det vita. Jag hittade en penna på bottnen av kassen.