1
röster från skillnaden – Svenska Teatern från 1930-talet till 2010-talet
2
röster från skillnaden – Svenska Teatern från 1930-talet till 2010-talet hanna åkerfelt
T
ack till alla bidragsgivare som möjliggjort den här boken. Stiftelsen för Svenska Teatern, Svenska litteratursällskapet i Finland, Föreningen Konstsamfundet, Svenska folkskolans vänner, Stiftelsen Tre Smeder, Waldemar von Frenckells stiftelse, William Thurings stiftelse, Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse samt Stiftelsen Finlandssvensk Bokkultur. Tack till arbetsgruppen bestående av Gunborg Gayer (ordförande) och Birgitta Karlsson samt Anders Borgström, Tom Holmström, Olof Olsson och Johan Storgård som har bistått gruppen i dess arbete. Tack till Bengt Ahlfors, Stefan Ahlman, Joakim Groth, Ralf Långbacka och Ingrid Söderblom för deras medverkan. Tack också till Tiina Aho och Andreas Müller-Liebenau, till Kristofer Möller samt till Noona Leppinen för deras respektive bidrag till texterna om Backstage, Artistföreningen och teaterns publikarbete. Tack till personalen vid Svenska Litteratursällskapets arkiv, i synnerhet Mirva Virtanen och Nelly Laitinen.
Boken är utgiven av Förlaget 2017 Text: Hanna Åkerfelt Fotografi: Svenska Teaterns arkiv Pärmbild: Stefan Bremer Grafisk formgivning: Nanne Nylund / Byrålådan Upplaga: 850 exemplar Tryck: Bookwell, Borgå 2017 ISBN: 978-952-333-074-0 www.forlaget.fi www.svenskateatern.fi
Ett stort tack till Adrian Perera för en stor insats på en kort tid. Sist men inte minst ett varmt tack till både nuvarande och tidigare personal och förtroendevalda vid Svenska Teatern. I synnerhet Frida Staffans och Caroline von Knorring för hjälp med arkivmaterialet.
Innehållsförteckning FÖRORD av Johan Storgård & Sten Palmgren . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
13
TILL LÄSAREN . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
15
TILJOR I TILLBLIVELSE . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Flera tiljor med gemensamma rötter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ett teaterhus i sten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . En nationalscen utropas . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Finlandssvenskan klingar i salongen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . James Nikolai ”Nicken” Rönngren, teaterchef . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
16 19 20 26 27 31
VID SIDAN OM SCENEN – SVENSKA TEATERNS ELEVSKOLA . . . . . . . . . . ”En grundlig och allsidig fackutbildning” . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Gerda Wrede, föreståndare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Från diktion till dans . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kristin Olsoni, rektor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Från Elevskola till Teaterhögskola . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Friskt vågat, hälften vunnet – Berättelser från elevskolan av Ingrid Söderblom . . . . . . . .
32 35 36 37 39 42 43
VID SIDAN OM SCENEN – TEATERN I MEDIERNA . . . . . . . . . . . . . . . . Debatter, debatter och åter debatter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Nya vindar i pressen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Runar Schauman, teaterchef . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Språkstormar i ankdammen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Språk på scen av Bengt Ahlfors . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Propaganda eller politiska pjäser? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Carl ”Calle” Öhman, teaterchef . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
46 48 50 52 53 55 61 63
KOM-scenen och Fallet Långbacka . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
66 Katt bland hermeliner av Ralf Långbacka . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 68
FRAMFÖR SCENEN – TEATERN VID SKILLNADEN . . . . . . . . . . . . . . . 78 Teatern i hjärtat av Helsingfors . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 80 Jack Witikka, teaterchef . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 83 Biljetter per post och e-post . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 84 Margareta Weckström, försäljningssekreterare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 88 Promenera bland konstverk . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 91 Teaterrestaurangerna i tid och otid . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 93 Kläderna gör besöket . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 95 Annika Sucksdorff, premiärabonnent . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 97 Programbladen, den finska publiken och Årets teater . . . . . . . . . . . . . . . . . 100 Georg Dolivo, teaterchef . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 103 FRAMFÖR SCENEN – PUBLIKEN . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Publikarbete på Svenska Teatern . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Irina Andersson, skolombud . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Med tåg till teatern . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . En teater tillgänglig för alla . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Catharina Hindrén, ombud . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Föreställningstider, nu och då . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Problem med pausen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stora scenens salong . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . På teaterns scener . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Lars Svedberg, teaterchef . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
106 108 110 113 114 117 120 122 124 127 131
PÅ SCENEN – SKÅDESPELET . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Repertoarteater . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Annina Enckell och Anna Simberg, dramaturger . . . . . . . . . . . . . . . . . . Pjäsvalet speglar utvecklingen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Västvärlden dominerar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Få klassiker är klassiker på scenen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Erik Lindström, skådespelare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Körsbärsträdgårdens många skepnader . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Inhemsk dramatik under årens lopp . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ett projekt som inte blev av: Teater Mars på Svenska Teatern av Joakim Groth . . . . . . . Axel Slangus, skådespelare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Daniel Hjort, en ofri man . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Importerad samtidsdramatik . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Märta Laurent, skådespelare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bilder ur ett fallerande äktenskap i Vem är rädd för Virginia Woolf? . . . . . . . . . . . Musikteatern: från operett till musikal . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Leif Wager, skådespelare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Barnteatern gör entré . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Nanny Westerlund, skådespelare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Pippi Långstrump med vänner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . May Pihlgren, skådespelare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Turnéer och gästspel . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Artistföreningen vid Svenska Teatern . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Susanna Ringbom, skådespelare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . BAKOM SCENEN – UTVECKLING, PERSONAL OCH TEKNIK . . . . . . . . . . . Att arbeta på Svenska Teatern . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Det knakar i husfogarna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Maija-Liisa Thomenius, förman för kostymateljén . . . . . . . . . . . . . . . . . . Svenska Teaterns arkiv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . En dag på teatern . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Informationsbehov föder nya arbetsuppgifter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Birgitta Lehtola, receptionist . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Löner och förmåner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kate Skogman, löneräknare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Varde (gas)ljus! . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tom Kumlin, planerande ljusmästare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kanoner dundrar bakom scenen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
134 136 140 144 145 148 153 154 156 160 163 164 166 169 170 172 177 180 185 186 188 189 194 196 200 202 204 208 211 214 218 220 222 224 227 230 234
Farliga situationer framför och bakom ridån . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tiina Aho, produktionsplanerare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . SvT Backstage r.f. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Torolf ”Söderi” Söderqvist . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ombyggnaden 2010–2011 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Pengar och planering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . En byggnad i ständig förändring av Stefan Ahlman . . . . . . . . . . . . . . . . .
237 238 240 241 242 244 246
BAKOM SCENEN – ORGANISATIONER INOM SVENSKA TEATERN . . . . . . . . Nya Teaterhus-Aktiebolaget . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Amos Anderson, tidigare ordförande . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Garantiföreningen för Svenska Teatern . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Karl-August Fagerholm, tidigare ordförande för garantiföreningen . . . . . . . . . . . Teaterns stipendiefonder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Sten Palmgren, ordförande för garantiföreningens styrelse . . . . . . . . . . . . . . . Stiftelsen för Svenska Teatern i Helsingfors . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Roger Lindberg, tidigare ordförande för stiftelsen . . . . . . . . . . . . . . . . . . Olof Olsson, ordförande för stiftelsen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ACE-Production Ab . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Johan Storgård, teaterchef . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Harry Ollila, tidigare ordförande för ACE-Production . . . . . . . . . . . . . . . . Hur hänger det ihop? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Efterord av Joachim Thibblin . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
250 252 254 255 257 258 260 262 264 265 268 270 274 276 278
ORGANISATIONEN GENOM TIDERNA . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Svenska Teaterns ledare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Styrelserna för Nya Teaterhus-Aktiebolaget . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Styrelserna för Garantiföreningen för Svenska Teatern . . . . . . . . . . . . . . . . Förvaltningsråden och styrelserna för Stiftelsen för Svenska Teatern . . . . . . . . . . .
280 282 283 284 287
NAMNREGISTER . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
290
BILDREGISTER . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 297 KÄLLOR I URVAL . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
300
Förord
Förord
D
professionella teaterarbetare har gett sin själ åt teatern. Deras konstnärliga bidrag är lika viktiga som den stora mängd människor som har fyllt teaterns salonger genom tiderna. Sedan teaterhuset öppnades 1866 fram till årsskiftet 2017 har över 41 000 föreställningar getts och besökts av ca 9,5 miljoner åskådare. Svenska Teatern är minst lika viktig i dag som den var när den byggdes. Teatern är i dag den svenskspråkiga nationella och internationella mötesplats den skall vara. Vi vill tacka alla som medverkat till denna bok, alla som arbetat på teatern samt teaterns trogna publik. Denna bok hade inte blivit till utan några centrala personers flit och engagemang. Främst vill vi tacka Hanna Åkerfelt som redaktionellt samlat material, intervjuat och författat stora delar av texterna. Ett stort tack går också till hela historikgruppen med dess ordförande Gunborg Gayer som entusiastiskt lett arbetet. Ett särskilt tack vill vi rikta till Birgitta Karlsson, vars förtjänst det är att teatern har ett så fint arkiv. Vi riktar också ett varmt tack till alla stiftelser, samfund, sällskap och fonder som möjliggjort den här boken.
et är en speciell känsla att få författa de första raderna i denna bok. Med den hyllar vi 150-åringen Svenska Teatern – såväl byggnadens ägare som föreningen som driver verksamheten samt alla dem som på något sätt haft med teatern att göra. Teatern som konstform är förstås mycket äldre, härstammande från en tid då berättaren samlade sin publik för att berätta, lära och återskapa erfaren eller uppdiktad historia. Men teaterns primära syfte är fortfarande detsamma. På teatern är det alltid berättelsen som står i fokus. Publiken kommer till teatern just för att tillsammans få ta del av dramat som uppförs, bli berörd, ibland road, kanske upprymd eller manad till eftertanke. Teatern som konstform, samhället och världen har förändrats under åren sedan huset byggdes, men konstformen teater lever vidare och kan erbjuda en upplevelse och känsla som varken film eller digitala medier kan förmedla. Teatern är beroende av ett gemensamt språk och en gemensam kultur. Svenska Teatern är den svenskspråkiga nationalscenen i Finland och scenspråket är svenska. Den har en viktig roll för att bära upp det svenska språket i Finland, för att lära unga människor att känna sig trygga i sitt eget språk och vara stolta över det. Svenska Teatern har som samlingsplats genom tiderna lockat till sig allehanda personligheter och möten. Otaliga
V
i hoppas boken ger inspirerande läsning och nya insikter om teaterns historia och utveckling. Kanske ger den läsaren en fördjupad förståelse av teaterkonsten och människorna framför, på och bakom scenen på vår teater. Johan Storgård & Sten Palmgren
13
Till läsaren
Till läsaren
S
Svenska Teatern? Beroende på ens synvinkel kan teaterns historia ta avstamp år 1827, 1852, 1860, 1866, 1867 eller till och med så sent som 1916. I det här fallet ligger fokus på tiden mellan de senaste stora ombyggnaderna av huset, i praktiken från 1930-talet till 2010-talet. Teaterbyggnadens historia innan 1930-talet har behandlats i två separata böcker. Också verksamheten från 1800-talet till och med mitten av 1940-talet har skildrats i ett tidigare verk. De här böckerna finns alla nämnda i källförteckningen. Det är viktigt att vara medveten om några saker innan man börjar läsa. Svenska Teatern är inte en organisation, den är tre: Nya Teaterhus-Aktiebolaget, Garantiföreningen för Svenska Teatern och Stiftelsen för Svenska Teatern. ”Teatern” avser alltså alla de här tre delarna gemensamt. Närmare information om upphovspersoner och medverkande i teaterns föreställningar för perioden 1860 till 2002 finns samlade i de två repertoarböckerna som nämns i källförteckningen. De finska teatrar som nämns har fått behålla sina namn på originalspråket, också i de fall när de har svenskspråkiga namn. Jag önskar dig många trevliga lässtunder.
om med all historia finns det många versioner, perspektiv och mycket material och dokumentation att beakta. Tidvis är uppgifterna motstridiga eller otydliga. Dessutom är händelserna färgade och filtrerade genom personerna som återger historien. Min personliga relation till Svenska Teatern började hösten 2008 när jag anställdes som en av teaterns två dramaturger. Under fyra år hade jag förmånen att lära känna huset och dess historia. Upprinnelsen till den här boken var intervjuerna jag gjorde för tv-dokumentären ”Drama vid Skillnaden” (2012). I de mötena insåg jag hur lite jag visste, både om den finlandssvenska teaterns närhistoria och om den svenska teaterscenens rötter och utveckling i Finland. Det här ledde till en idé som utmynnat i den bok du som bäst håller i handen. Upplägget är tematiskt snarare än kronologiskt och rör sig fritt genom teaterns historia. Tanken är att ge en bred inblick i vad som har skett och sker på teatern: framför, bredvid, runt omkring samt på och bakom scenen. Boken bjuder på ett urval av ögonblick ur Svenska Teaterns historia som kan tänkas intressera alla från den mest inbitna teaterbesökaren till den som aldrig besökt teatern. Så hur väljer man var man börjar och slutar historien om
Hanna Åkerfelt
15
tiljor i tillblivelse
Tiljor i tillblivelse
TILJA, best. -an, plur. -or. Golvplank, särskilt scengolv. I vidare bemärkelse teatern och scenkonsten. Används ofta i samband med Thalia, komedins musa i den grekiska mytologin: ”Thalias tiljor” (scener), ”Thalias tempel” (teater) och ”Thalias tjänare” (skådespelare).
Flera scengolv med gemensamma rötter – en teaterverksamhet föds
S
Hittills hade landet inte haft några permanenta professionella teatrar. De allra första skådespelen framfördes av glada amatörer som studerade vid Åbo Akademi på 1600-talet, medan den senare hälften av 1700- och 1800-talen ofta kallas för de turnerande teatersällskapens tid, eftersom professionella skådespelartrupper från Sverige, Ryssland och Tyskland då reste runt i Finland och gav föreställningar på olika orter. Trots det började man snart sukta efter en inhemsk teater.
venska Teatern hör till de äldsta och anrikaste tiljorna i Finland. I teaterns virke finns spår av krig och fred, svenska och finska, kungligt och folkligt. Här är den förstås inte ensam – de största teatrarna i Svenskfinland har bildligt sett byggt sina scengolv av samma trä. Etablerandet av en svenskspråkig teatertradition i Finland sträcker sig tillbaka till slutet av 1700-talet, då Gustav III införde svenska som officiellt språk vid de kungliga teatrarna i landet. I praktiken innebar det en satsning för att få svenskan att klinga både från skådespelarnas strupar och från dramatikerns penna.
19
röster från skillnaden
– svenska teatern
från 1930- till 2010-talet
Ett teaterhus i sten
I
saden aldrig färdigställas. Teatern brann nämligen ner tre år senare, troligtvis på grund av brister i husets rökledningar. Innan teatern brann upp var den uthyrd till den svenska skådespelaren och teaterdirektören Pierre Joseph Deland. Deland och hans sällskap stod för teaterns program under ett spelår, men valde att inte förnya avtalet. När teaterns direktion inte lyckades hitta en ersättande skådespelartrupp gick man in för att engagera en egen ensemble och en regissör som kunde leda verksamheten. Det var ett riskabelt företag både ekonomiskt och konstnärligt, men husbolagets ledning hade inte många alternativ.
den 28 november 1860, knappt två månader efter det planerade datum som bolagsstämman slagit fast i maj 1858. Reaktionerna var ambivalenta. Zacharias Topelius, en av eldsjälarna bakom teaterhuset, skrev att huset påminde om en sköldpadda som vilade på ett öppet plan, men stadens befolkning var inte odelat positiv. Bland annat restaurangens veranda ansågs vara ful och salongen bristfällig. Det sades att det fanns platser i salongen där man inte såg, platser där man inte hörde och platser där man varken såg eller hörde. Vid invigningen var fasaden ännu orappad. De facto skulle arkitekten Georg Theodor Chiewitz vision för fa-
Samma år konstituerade sig Nya Teaterhus-Aktiebolaget. Planerna för den nya byggnaden hade funnits sedan 1853, men Krimkriget och det ekonomiska läget hade bromsat bygget. Det skulle dröja fram till 1858 innan arbetet satte igång vid Esplanadparken. När den nya stenhusteatern invigdes flyttades Engels träteater bort och döptes om till Arkadiateatern. Den skulle i sin tur komma att bli sätet för Helsingfors första finska teater när Suomalainen Teatteri under ledning av Kaarlo Bergbom flyttade in år 1872. Engels träteater präglade valet av namn på den nya teatern. Dörrarna på «Nya Teatern» (den var trots allt ny i förhållande till Engels teater) slogs upp med pompa och ståt
början av 1800-talet uppfördes de första teaterhusen i landet. År 1817 byggdes en teater i Åbo, men den brann ner tio år senare. Ungefär samtidigt fick Helsingfors sin första teaterbyggnad, ritad av Carl Ludvig Engel. Jämförelsevis kan man konstatera att den finska teatern började ta form under andra halvan av 1800-talet. De allra första teatrarna byggdes av trä, men snart dök också teaterhus av sten upp. En av dessa var Nya Theatern, senare Nya Teatern, i Helsingfors. Nya Teatern, en föregångare till Svenska Teatern, föddes i sviterna av storfursten Alexander den andres besök till huvudstaden år 1856. Då storfursten såg Engels träteater lär han ha utbrustit ”C’est une bicoque”, ungefär ”Det är en kåk”.
20
21
Chiewitz teater 8 maj 1863 morgonen efter den förödande branden.
Skådespelarlogerna efter inbördeskriget. I Nya Teaterhus-Aktiebolagets protokoll antecknades att rödgardister och ryska soldater 31 januari 1918 klockan tio på kvällen ”bemäktigade sig teaterhuset, som förblev i deras våld till den 12 april på kvällen då de utdrevos av skyddskåren och tysk militär.”
Tiljor i tillblivelse
Benois teater i början av 1930-talet.
Ensemblen bestod sammanlagt av sjutton skådespelare, av vilka endast en var från Finland. De övriga kom från Sverige, och flera av dem hade tidigare ingått i Delands trupp. Efter branden fanns det inga spår av Nya Theatern, förutom de yttre murarna och en hög med skulder. Trots det började husbolaget snabbt planera renoveringen och utlyste en tävling för att hitta en arkitekt för den nya teatern. Uppdraget föll på Nikolaj Benois, rysk hovarkitekt i Sankt Petersburg. Benois position underlättade antagligen processen med godkännandet av ritningarna. Den ryska hovarkitekten gjorde inga större förändringar, förutom i restaurangdelen och målarverkstaden, och den 2 oktober 1866 var det än en gång dags för en högtidlig invigning. Denna gång riktades kritiken mot de praktiska arrangemangen kring scenen – till exempel publikens garderob och lagerutrymmena för rekvisita och kläder. I övrigt ansågs salongen vara mycket vacker och smakfull. Än en gång hyrdes teatern ut åt ett teatersällskap från Sverige, denna gång lett av Wilhelm Åhman och Mauritz Pousette. Truppen valde att säga upp kontraktet redan efter ett år, men Åhman stannade kvar som konstnärlig ledare och regissör fram till 1869. Det var en ekonomiskt svår tid
svenskar som talade finlandssvenska på scenen, vilket vid den tiden var långt ifrån ett självklart val. Svenska inhemska teatern turnerade runtom i landet, bland annat i städer där majoriteten av befolkningen var finskspråkig. Teatern bytte hemort från Ingå till Åbo år 1901, men fortsatte att turnera. Arton år senare hade teatern blivit bofast i området under namnet Åbo Svenska Teater. När teatern avslutade sin turnéverksamhet i Vasa gjorde stadens befolkning sak av en långlivad dröm och grundade Wasa Teater. Ursprungligen var teaterns avsikt att så långt som möjligt anlita inhemska skådespelare, men i praktiken varierade balansen mellan finländska och sverigesvenska skådespelare kraftigt. Wasa Teater uppförde sina föreställningar i övre våningen på dåvarande hotell Ernst, där man inrett en teatersalong i väntan på att teaterhuset skulle byggas. Den provisoriska lösningen fortgick fram till 1954 då hotellet brann. Först efter det byggdes det länge omtalade teaterhuset. Benois teater stod oförändrad fram till mitten av 1930-talet med undantag för mindre förbättringar och reparationer i byggnaden, till exempel installationen av elektricitet kring sekelskiftet. Redan under början av 1900-talet hade man fått tillsägelser om brandsäkerheten. Det skulle krävas en större ombyggnad för att uppfylla de nya kraven och skapa tidsenliga och ändamålsenliga utrymmen både för personal och för publik. Inbördeskrig och ekonomiska svårigheter gjorde att planerna sköts på framtiden. När Amos Anderson genom en donation löste den ekonomiska delen av ekvationen satte planeringen i gång på allvar. Arkitekten Eliel Saarinen hade redan tidigare vidtalats och återupptog nu arbetet med ritningarna med assistans av Hilding Ekelund. I slutskedet var det dock Saarinens son Eero Saarinen som tillsammans med Jarl Eklund, stod för planeringen och ritningarna.
lande direktör för teatern fram till slutet av 1870-talet. Vid sin sida hade han regissörer som var anställda för kortare och längre perioder. Under den här tiden kunde teatern under ett spelår ha mellan fyrtio och femtio pjäser på repertoaren. Pjäserna spelade i genomsnitt två eller tre gånger var. Med tiden minskade antalet uppsättningar och de pjäser som fanns på repertoaren uppfördes i stället flera gånger. Det hände också att utomstående teatrar gästspelade och att teaterns ensemble själv gästade andra orter i Finland. År 1887 bytte teater namn från ”Nya Teatern” till ”Svenska Teatern”, kanske för att tydligare profilera sig mot de nygrundade teatrarna: den ryska Alexandersteatern och den finska Suomalainen Teatteri. Efter Kiseleffs tid som verkställande direktör anställdes utomstående regissörer eller intendenter för att sköta teaterdriften under resten av århundradet. Det rörde sig alltså inte längre om medlemmar från garantiföreningens styrelse. Det kunde vara fråga om en särskild intendent och en särskild regissör, eller så skötte en och samma person båda uppgifterna. Den första inhemska intendenten var August Arppe, som verkade vid teatern mellan 1894 och 1899. Arppe, som senare skulle bli verkställande direktör för Svenska Teatern, har inte endast kopplingar hit, utan spelade indirekt en roll även i grundandet av Wasa Teater och Åbo Svenska Teater. Under Arppes tid på Svenska Teatern kom finlandssvenskarna in på scenen. Arppe själv började sin teaterkarriär som skådespelare. Han var den första finländaren som fick spela större roller på teatern, i första hand i inhemska pjäser. Spelåret 1898–1899 var August Arppe ledare för både Svenska inhemska teatern och Svenska Teatern, vilket innebar ett visst mått av samarbete och utbyte de två emellan, i första hand av skådespelare. Till skillnad från Svenska Teaterns huvudsakligen sverigesvenska ensemble var skådespelarna vid Svenska inhemska teatern finlands-
för husbolaget, så man hyrde ut teatern åt alla intresserade. Bland det första årtiondets hyresgäster fanns Garantiföreningen för Svenska Teatern, som är aktiv än i denna dag. När dammet lagt sig i början av 1880-talet var garantiföreningen den enda hyresgästen som valt att stanna kvar. Nikolai Kiseleff, som var medlem av garantiföreningens styrelse, fungerade med några års uppehåll som verkstäl-
24
25
röster från skillnaden
– svenska teatern
från 1930- till 2010-talet
En nationalscen utropas
N
ationalteateridén uppstod i samband med nationalismen som spreds i Europa under 1800-talet, och var ett av många uttryck för tanken om den nationella identiteten och särarten. Många nationalteatrar uppstod på platser som inte ännu var självständiga stater, medan andra utvecklades ur det som ursprungligen hade grundats som hovteatrar. Det här är fallet med Det Kongelige Teater i Köpenhamn och Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm, som båda grundades på 1700-talet. Svenska Teatern, å sin sida, utropade sig själv till nationalscen 1915. Nationalteater eller -scen var inte en titel som delades ut av en statlig instans i och med att Finland vid den här tiden inte var en självständig nation. I Finland hade idén om en inhemsk teater legat i luften sedan mitten av 1800-talet, då den i första hand fördes fram av Zacharias Topelius. Topelius lyfte upp den inhemska teateridén i pressen och indirekt via scenen, eftersom hans pjäser var skrivna på svenska. Många av tidens dramer tog fasta på händelser i Finlands historia med avsikt att hylla fosterlandet. Andra kända nationalromantiska dramatiker vid sidan av Topelius var Fredrik Cygnaeus och Johan Ludvig Runeberg. Kulmen nåddes med Josef Julius Wecksells skådespel Daniel Hjort som ofta beskrivs som en finlandssvensk Hamlet, och som hade urpremiär på Svenska Teatern 1862. I diskussionerna om Svenska Teaterns roll som kulturinstitution talades det ofta om ”den inhemska teateridén”, snarare än ”nationalteater” eller ”nationalscen”. Beslutet om att göra teatern till en finlandssvensk nationalscen fattades internt på garantiföreningens möte efter omröstning i december 1915. Svenska Teaterns beslut hade sin föregångare på finskt håll i och med att Suomalainen Teatteri utsåg sig själv till nationalteater och bytte namn till
Finlandssvenskan klingar i salongen Maria Sid-Achrén och Riko Eklundh i Topelius! (1998). Flera pjäser om historiska finlandssvenskar har satts upp på teatern, bland annat Tove! (2017) om Tove Jansson, Aurora Karamzin - De bäst anpassade (2011), Mannerheim - Mannen och myten (2007) och Den dansande prästen (2006) om Uno Cygnaeus.
Svante Dahlströms skrift Den inhemska teateridén (1915) var ett av inläggen i den då aktuella diskussionen om den inhemska teatern. ’Nationalscen’ gjordes till en formell del av garantiföreningens namn i slutet av 1940-talet, men togs bort igen 2009 i samband med en stadgeändring..
Suomen Kansallisteatteri 1902. I samma veva flyttade den finska teatern från Arkadiateatern till ett nybyggt teaterhus vid Järnvägstorget. Suomalainen Teatteris flytt spelade också en annan indirekt roll i språkutvecklingen på Svenska Teatern, från rikssvenska till finlandssvenska. När det finska teatersällskapet lämnade Arkadiateatern övertogs byggnaden av Folkteatern, som senare kom att bli en del av Svenska Teatern.
26
röster från skillnaden
– svenska teatern
från 1930- till 2010-talet
Tiljor i tillblivelse
D
Invigningen efter teaterns ombyggnad 1935-36 bevistades av presidentfrun Ellen Svinhufvud, representanter för regering och riksdag, inbjudna inhemska och nordiska gäster och press.
28
Nationalteateridén gick ut på att etablera och sprida kunskap om den nationella historien, vilket gjorde att det blev viktigt att uppföra pjäser på landets egna språk, av inhemska författare. Dessutom fick innehållet gärna behandla landets historia. Det här satte tydliga spår i Svenska Teaterns repertoar under de första femton åren efter sammanslagningen. Svenska Teatern uppförde många inhemska pjäser, såväl finska som svenska, och på repertoaren samsades repriser av tidigare uppförda verk med ett anmärkningsvärt antal urpremiärer. Utbudet av existerande finlandssvenska skådespel var förstås inte stort, vilket i viss mån förklarar det stora antalet urpremiärer och klassiker. Föreställningar som Aleksis Kivis
et finns vissa kännetecken för de nationalteatrar som uppstod under 1800-talet och tidiga 1900-talet. I många fall var språket den viktigaste aspekten. Teater skulle spelas på det som ansågs vara folkets språk, inte på den regerande maktens. Suomalainen Teatteri spelade på finska, inte svenska eller ryska. Det Norske Theater i Bergen, som grundades 1850, spelade på norska i stället för på den då förhärskande danskan och svenskan. I fall där folkets språk inte uppfattades som nationalspråk kunde nationalteatern ha en normerande funktion. Vad gäller Svenska Teatern tog det här sig uttryck i det finlandssvenska scenspråket. Knappt tio år innan Svenska Teatern gjorde anspråk på titeln ”nationalscen” hördes finlandssvenskan inte på scenen, utan på en mycket mindre teater vid namn Folkteatern. Folkteatern grundades 1898 i Helsingfors med målet att skapa en inhemsk, svenskspråkig teater med finlandssvenska skådespelare. Gruppen spelade mest folkliga komedier och hoppades nå en publik som vanligtvis inte besökte de stora huvudstadsscenerna. Man framförde också fler inhemska och nordiska pjäser än Svenska Teatern. I takt med att Folkteaterns erfarenhet växte tog teatern upp klassiker och europeiska skådespel på sin repertoar. Folkteatern hade, på grund av ekonomiska svårigheter, vid ett tidigare tillfälle föreslagit en sammanslagning med Svenska Teatern, men då hade garantiföreningen tackat nej. År 1906 blev Folkteatern tvungen att närma sig Svenska Teatern igen, eftersom brandmyndigheten beslöt att Arkadiateatern måste rivas. Från 1907 levde Svenska Teatern och Folkteatern under samma tak. Folkteatern hade en tydligt lägre status, med sämre utrymmen och föreställningstider. Trots det valdes tre av dess representanter in i garantiföreningens delegation samma år. Intressant nog lockade Folkteaterns föreställningar ibland mera publik än Svenska Teatern. Från spelåret 1913–1914 blev Folkteatern en del av Svenska Teatern under namnet Svenska Teaterns inhemska avdelning. Svenska Teaterns tidigare – och i huvudsak sverigesvenska – ensemble kallades följaktligen den högsvenska avdelningen. När garantiföreningens höstmöte i december 1915 beslöt att slå ihop de två avdelningarna till en nationalscen innebar det början på en ny period i teaterns historia. Igen fanns det bara ett Svenska Teatern, som nu var Finlands svenska nationalscen.
Teatern firade tjugoårsjubileet av Finlands självständighet med en festföreställning bestående av tal, musik och inhemsk dramatik.
29
röster från skillnaden
– svenska teatern
från 1930- till 2010-talet
Wendt häftet Den nya regimen vid Svenska Teatern - en kritisk studie. Syftet var att utvärdera teaterns verksamhet. Teatern hade inte slagit fast ett specifikt program i december 1915, och inga fasta riktlinjer hade heller utkristalliserats senare. Det här blev ett stort problem enligt von Wendt, i kombination med en repertoarpolitik ”vars främsta kännetecken synes vara att den flaxar än hit, än dit” och med ett misshushållande med den egna ensemblen. Allmänheten hade väntat sig högtstående teater, både gällande repertoarval och skådespelarkonst, men förhoppningarna hade inte infriats. von Wendt avslutade sin skrift med att efterlysa förändring:
Sockenskomakarna eller Hjalmar Procopés Inspektorn på Siltala var mer eller mindre stående inslag på repertoaren, och togs ofta upp i samband med högtidliga tillställningar. Parallellt med de inhemska verken spelades också en rad europeiska pjäser, i huvudsak från de nordiska länderna samt Tyskland, Storbritannien och Frankrike. Repertoaren var med andra ord ingalunda uteslutande vigd åt inhemsk dramatik, eller ens åt berättelser som var specifikt finländska eller finlandssvenska. Internationella klassiker återfinns också på repertoaren under de här första åren. Det här för att bestrida idén att den västerländska teaterns stora klassiker inte kunde framföras på finlandssvenska – vilket hade varit ett av argumenten mot inrättandet av en finlandssvensk teater. Efter att i nästan hundra år ha hört stora klassiker ur dramatikens kanon på sverigesvenska kunde Svenska Teaterns publik jämföra skillnaderna i uttalet och effekten på ett estetiskt plan när de nu hörde pjäserna spelas på finlandssvenska. År 1916 tillträdde August Arppe som verkställande direktör efter att tidigare ha varit intendent vid teatern. Arppe efterträdde garantiföreningens styrelsemedlem Carl von Knorring, som hade innehaft posten sedan början av 1900-talet. Vid Arppes sida anställdes den danska skådespelaren Adam Poulsen som konstnärlig ledare. Både Arppe och Poulsen fortsatte på sina poster fram till 1919. Under det första inhemska spelåret 1916–1917 var dessutom den svenska skådespelaren Adolf Berlin anställd som regissör. De förändringar som teatern skulle genomgå gick vare sig snabbt eller smärtfritt. Dessutom fick man känna av de politiska spänningarna utanför husets väggar. Bland annat hade teatern stängt i en dryg vecka under storstrejken i november 1917. Drygt sex år efter en omvälvande omröstning om sammanslagningen av teaterns avdelningar utgav Ernst von
”förhållandena – missförhållandena – vid vår svenska huvudstadsscen äro av den art och [hava] nått den omfattning, att frågan om gestaltandet av teaterverksamheten och teaterledningen för den kommande tiden borde komma under offentlig diskussion.” E r n s t von Wendt (1923)
Några större förändringar i ledningen skedde däremot inte efter att James Nikolai ”Nicken” Rönngren valdes till verkställande direktör och chef för Svenska Teatern 1919.
Från hösten 1913 till våren 1916 var Svenska Teatern uppdelad i en inhemsk och en högsvensk avdelning.
30
JAMES NIKOLAI ”NICKEN” RÖNNGREN (1 8 8 0–1 956) V I D T E AT E R N 1 9 0 8–1 954
”Nicken äter teater, sover teater, andas teater”.
B
land teatercheferna är Nicken Rönngren den som har suttit längst på chefsposten – hela 35 år. Mer än någon annan formade han Svenska Teatern till Finlands svenska nationalscen. Rönngren drev i styrelsen tanken att göra teatern till nationalscen innan beslutet fattades 1915. Rönngren var 39 år när han blev vald till teaterchef och verkställande direktör för Svenska Teatern 1919. Under 1930-talet regisserade han några enstaka föreställningar, men utöver det gick hans tid åt till det administrativa arbetet. Han brukade ändå komma till generalrepetitionerna för att överse produktionen före premiär. Då var det inte ovanligt att han mer eller mindre regisserade om föreställningen om han inte var nöjd med vad han såg. Om han ansåg den vara ett hopplöst fall kunde han utse någon i ensemblen att vara ”sjuk” för att ha en orsak att skjuta fram premiären till ett senare datum. Trots det var han överlag emot att ställa in föreställningar och ansåg det bättre att en annan skådespelare hoppade in och läste högt ur rollhäftet om någon blivit sjuk. Rönngren höll hårt på formaliteter och ansågs mer eller mindre vara diktator. Han berömde sällan skådespelarna eftersom han trodde att det skulle stiga dem åt huvudet. Paradoxalt nog har han också beskrivits som karismatisk, känslig och socialt begåvad. Han var en respekterad person, kanske för att han utåt alltid försvarade teatern och dess personal, och ansågs handla med teaterns bästa för ögonen. Gällande teaterns internationella nätverk var Rönngren mycket aktiv och höll sig à jour med det senaste inom tea-
tervärlden. Under somrarna åkte han på teaterresor genom Europa för att hitta pjäser att ta upp på repertoaren. Han kom i kontakt med många utländska regissörer som han bjöd till Helsingfors. Rönngren var också en drivande kraft i teaterns samarbete med de nordiska grannländerna och deras nationalteatrar. I och med de många utbytena mellan länderna och turnéerna i Sverige, både under teaterns ombyggnad och under vinterkriget, etablerade han en tradition av nordiskt utbyte som kom att prägla teatern långt efter hans död. Rönngrens bror lär ha sagt om honom: ”Nicken inte bara lever för teater, han äter teater, sover teater, andas teater.” Rönngren var medlem av garantiföreningens styrelse både före och under sin chefstid. Han satt också med i Stiftelsen för Svenska Teatern från det att den grundades 1928. Rönngren blev intresserad av teater som ung, men valde ändå inledningsvis att arbeta på kontor. Senare tog han scenlektioner i Stockholm och fortsatte sina studier i Berlin och Dresden 1908, samt i London och Paris 1910. Rönngren blev aldrig skådespelare, men höll recitationskvällar på olika håll i Finland. År 1908 började han undervisa i muntlig framställning vid den nygrundade Svenska Teaterns Elevskola. Två år senare blev han skolans föreståndare. Ända från början var han inriktad på att utveckla en dialektfri finlandssvenska som skulle fungera som inhemskt scenspråk. Både språket och uttalet på scenen låg honom varmt om hjärtat under hela teaterkarriären.