På Spaniens tak - en vandring utan slut

På

n i e a p S v ns D

E

paniens tak S å P En vandring u

×

tan slut Ø

STEFAN LUNDBERG

1

2

Stefan Lundberg

i n e n a s p tak S å P ! ×

EN VANDRING UTAN SLUT

Ø

Helsingfors

3

Eleanor Rigby, ©Lennon–McCartney (1966) © StefanLundberg (text och foto) 2017

Förlaget

www.forlaget.com Omslag och inlaga Anders Carpelan isbn 978-952-333-093-1 Tryckeri Nord Print, 2017

4

Innehåll Av ren och skär nyfikenhet · 7 3.8. Ø Under bar himmel · 19 4.8. Ø Paradiset – ett eget rum · 22 6.8. Ø Klippblock i en kyrka · 31 8.8. Ø Bilbaos räddare · 42 10.8. Ø Skrämmande kvinnor · 46 11.8. Ø Moderna pilgrimer · 56 12.8. Ø I Francos skugga · 59 13.8. Ø Konstig av att gå · 64 15.8. Ø Att gå ensam · 72 17.8. Ø I rättan stund · 88 18.8. Ø Utan pengar · 91 19.8. Ø Maratonetapp · 93 20.8. Ø Med babyn på magen · 97 21.8. Ø Alla tiders mirakel · 99 22.8. Ø Personalinfo i spansk skog · 105 24.8. Ø Försynen spelar in · 114 25.8. Ø Hatets korta stubintråd · 117 26.8. Ø Matjakt · 124 27.8. Ø Miljonte steget · 126 28.8. Ø Fula i mun · 130 30.8. Ø Eleanor Rigby · 136 31.8. Ø Munkliv för en natt · 142 1.9. Ø Slutspurten börjar · 147 2.9. ❂ Framme? · 150 2.8. Ø

5

6

b Gijon 22.8

Miraz 31.8

Ribadeo 26.8 San Esteban de Pravia 24.8 Abadin 29.8

Santiago de Compostela 3.9

❂

Salceda 2.9

2.8.–3.9.2016

VA N D R I N G E N

17.8

Buelna

Ribadesella 19.8

Getaria 5.8 Ø

Santillana Gernika 8.8 del Mar 15.8 Irún 2.8 Castro Urdiales 12.8

Santander 13.8 Bilbao 10.8

·

S PA

NIENS T AK

!

·

PÅ

Av ren och skär nyfikenhet 2.8. Ø

– Gå. Gå om du känner att du måste. Jag har aldrig ställt mig i vägen när du valt att åka, gå eller flyga i väg.

– Jag smakar på min hustru Pirjos ord medan jag läppjar på kaffet i pappmuggen. Finnairs morgonflyg till Biarritz är halvfullt så jag halvligger ensam på min rad.

Först nu inser jag att det är allvar. Ännu i går var det något abstrakt som låg i framtiden. Nu är det bara ryggsäcken, jag och vägen. Om några timmar ska jag klä på mig vandringsskorna och kepsen, som jag noga valde ut i hattaffären i Antibes för en och en halv månad sedan.

Jag bläddrar förstrött i min tyska guidebok, Jakobsweg ... så fattar jag rastlöst den engelskpråkiga motsvarigheten, jämför dem en stund, men ilningen i maggropen stör läsandet. Jag sluter ögonen och minns en annan resa. Det var sommaren 1982, jag var 27, min dotter var bara ett år. Jag hade uppgraderats till businessklass på israeliska El-Als jumbojet från Paris till Tel Aviv. Bredvid mig satt en fryntlig brittisk affärsman i stålbranschen.

– Jag behövs alltid i länder där det förs krig. Får det vara en whisky?

Det ilade då också i magen. Nästa dag skulle jag följa 7

PÅ S PA N I E N S TA K

med en israelisk militärkonvoj till Beirut genom ett ockuperat Libanon och jag undrade vad jag hade där att skaffa.

Jag undrar fortfarande. Artiklarna blev så dåliga så jag har aldrig brytt mig om att söka upp dem i arkiven. De lärde mig i alla fall att alltid göra hemläxan. Läs, intervjua, ta reda på – innan du åker. Efter det har jag aldrig åkt på en reportageresa eller ens gått över gatan för en intervju utan att vara påläst.

Om jag hade gjort grejen i dag skulle jag ha hängt med den brittiska affärsmannen och gjort reportaget på ”En handlande i krig” i stället.

Det är trettiofyra år sedan. Jag har flugit mot tiotals och åter tiotals okända destinationer i Asien, i Afrika, i Sydamerika, i östra Europa. Samma ilning i magen, samma oro. Hur ser där ut? Vem möter jag? Klarar jag av skrivandet? Framför allt: klarar jag av skrivandet?

Ibland undrar jag om osäkerheten syns på mig. Vad är fyrtio års erfarenhet värd när allt alltid känns som för första gången?

Ingen beordrade mig att åka till Beirut 1982. Eller till blodbadet i Vilnius 1991. Det har varit mina val och motiven har varit luddiga.

Oftast ren och skär nyfikenhet.

Så också nu. Att jag klarar av att vandra 840 kilometer på en månad tvivlar jag inte på en minut ... eller kanske en sekund. Äsch, är jag ärlig så är jag inte alls säker på att mitt högra ben kommer att klara äventyret. Jag bär på sviter av en fotbollsskada på grund av någon nervbana som har tagit stryk. Ibland blir benet mystiskt kraftlöst, ibland snavar jag på de mest obetydliga hinder och ibland får jag sanslösa kramper.

Men hälsokontrollen och konditionstestet för en vecka sedan gav som resultat att kondisen motsvarar en 8

Av ren och skär nyfikenhet · 2.8

fyrtioårings. Att de flesta fyrtioåringar jag känner har en häpnadsväckande dålig kondis och att det inte är mycket att jämföra sig med har jag försökt förtränga.

Mest undrar jag i alla fall över om jag klarar av mig själv i en hel månad.

Vi landar strax efter klockan 10. Utanför flygterminalen siktar jag en kvinna som var med på planet från Helsingfors. Också hon bär ryggsäck så jag gissar att hon är ute i samma ärende som jag. Det visar sig att hon är från Jakobstad och heter Marianne Finholm.

Världen är inte större än att det snabbt framgår att jag en gång haft förmånen att träffa hennes farbror, krigshjälten Allan Finholm, en av de tappra fjärrpatrullmännen som Åke Lindman porträtterade i sin halvdokumentära film Framom främsta linjen.

Vi gör sällskap i bussen till Irun och stiger av på fel hållplats. Bussen är duktigt försenad, resan tar dubbelt så lång tid som tidtabellen föreskriver och vi får en rejäl promenad innan vi når fram till centrum av Irun.

Marianne, som suttit hela natten på terminalen i Helsingfors har bokat rum och övernattar i Irun. Jag har bestämt mig för att genast dra vidare.

Vi äter varsin bocadillo på en bar innan vi skiljs åt efter att ha utbytt mobilnummer. Marianne har gått Camino Francés en gång tidigare och det känns tryggt att ha en landsman att rådfråga om jag råkar ut för problem.

Senast jag besökte den baskiska staden Irun var jag en 18-årig interrailare. Tågbiljetten som öppnade världen för 1970-talets unga hade funnits i ett par år. För 215 mark, som kanske motsvarar lika många euro i dag, kunde man åka Europa kors och tvärs i en månad om man var 16–24 år gammal.

Irun minns jag bara för att man här måste vänta medan 9

PÅ S PA N I E N S TA K

tågpersonalen bytte underredet på vagnarna på grund av att den spanska spårbredden var en annan än den övriga europeiska. Staden såg grå och tråkig ut genom vagnsfönstret.

Den gör inget intryck nu heller. Ändå har orten ett stort historiskt förflutet. Den pyttelilla sandbanken i gränsflodens mynning, Île de la Conférence, har spelat en avgörande och märklig roll i Europas historia. Det var på denna, drygt tvåtusen kvadratmeter stora bank, Spanien och Frankrike år 1659 äntligen satte punkt för det trettioåriga kriget – som hade tagit slut redan elva år tidigare. Det gjorde man genom att underteckna fredsavtalet om Pyrenéerna.

Alltsedan dess har de två länderna turats om att administrera den lilla ön sex månader i taget. Med andra ord har den bollats mellan Frankrike och Spanien mer än sjuhundra gånger under åren som gått.

Dessförinnan hade sandbanken fungerat som en utväxlingsplats för krigsfångar och vad konstigare är: som det ställe där de spanska och franska kungarna för första gången träffade sina gemåler från grannlandet. Så gick det till när Frankrikes Louis XIII och Spaniens Filip IV gifte sig med varandras systrar 1615.

I dag kan man betrakta ön från flodstranden, men tillträde dit har ingen.

Det friska vattnet kluckar i behållaren på ryggen. Eftermiddagssolen bränner het när jag vandrar ut ur den spanska gränsstaden.

Följ pilarna Min pilgrimsvandring får en klassisk start på SaintJacquesbron över floden Bidassoa. Här har tusentals pilgrimer börjat sin vandring mot Santiago de Com10

Av ren och skär nyfikenhet · 2.8

postela. Men innan jag har hittat ut ur staden har klockan redan hunnit bli 15.

Strax utanför centrum ser jag en av de gula pilarna, som jag den närmaste månaden slaviskt kommer att följa. Den visar in på en smal väg mellan några låga byggnader och ser ut att fortsätta över ett vidsträckt ingenmansland. Jag känner mig tveksam. Det är onekligen lite löjligt, nästan som en lek att följa gula pilar. Men snart ser jag nästa och därpå följande. De är ritade på trafikmärkenas stolpar, direkt på gatan eller på en mur. En del har bleknat av sol och regn. Jag kommer att lära mig se dem på de mest märkliga ställen.

Nu vågar jag äntligen utan att skämmas ta fram de fåniga vandringsstavarna, som jag med stor tveksamhet inhandlat före resan. Förbluffad hittar jag snabbt rytmen och tar mig med studsande steg över fälten.

Någon nytta har man av alla långa skidfärder.

Vägen förvandlas till en stig och slutligen till en uttorkad bäckfåra när fälten övergår i en bergssluttning. Jag blir osäker och tittar frågande på en jämnårig skäggig man, utan packning, som hunnit upp mig. Han visar att jag ska följa honom. Stigen, eller bäckfåran, blir allt brantare och oframkomligare och osäkerheten väller över mig igen. Den första vandringstimmen stämmer inte alls överens med det jag föreställt mig under de långa vintermånader när jag studerat kartor och guideböcker.

Mannen manar på mig och om en stund når vi Santuario de Guadalupe, den första kyrkan på min väg.

Svetten rinner i floder fast jag gått bara några kilometer. Jag är ordentligt andfådd och karskheten börjar rinna av mig i takt med svettningen. På krogen vid kyrkan blir det att köpa en stor flaska vatten. Nu har jag två liter med mig i vattentanken inklämd mellan ryggsäcken och selen som vilar mot min rygg. En plastslang 11

PÅ S PA N I E N S TA K

hänger bekvämt över vänster axel och jag kan med ett enkelt grepp föra den till munnen, lätt bita ihop munstycket och suga i mig en klunk.

Jag kommer ännu många gånger att tacka min son Max, som lånat mig utrustningen, just för den här prylen.

Tänk om man varje gång måste ta av sig ryggsäcken för att få i sig en klunk vatten! Nu sippar jag i mig vattnet i små mängder och relativt ofta.

Vägen blir bättre men brantare upp mot Jaizkibel, högsta toppen (545 m) på vägen mot San Sebastian.

Höjden låter blygsam, men hjärta och lungor jobbar som skogsmaskiner.

Den närmaste timmen är det bara kor, hästar, får och jag. Var tionde minut pustar jag ut, lutar mig mot gångstavarna, tar en klunk och tittar ut över den böljande sluttningen som förlorar sig i Atlanten.

Det är som i alperna där man ser en by långt nere, men själva backen ser ut att försvinna i tomma intet.

Långt där nere ritar en lustjakt en vit båge över den blå Biscayabukten. Hästar och får betar lojt på bergssluttningen och låter sig inte störas av den ensamma vandraren. Det vilar en himmelsk frid överallt.

Utsikten, vinden och dofterna är berusande. Men den lilla oron i maggropen, känslan av att vara helt utlämnad åt sig själv för en månad, pirrar ännu lite ängsligt. Samtidigt ger frihetskänslan en liten välbehövlig adrenalinkick. Jag kan lägga mig ner här i gräset och sova om jag så vill. Men så lutheran är jag att jag gissar att jag knappast kommer att tillåta mig det en enda gång under hela vandringen.

En gnäggning avslöjar en stor häst som manar på sin flock. Den sätter i väg i rasande galopp och försvinner i fjärran.

– Varifrån kommer du, hör jag en röst bakom mig.

12

Av ren och skär nyfikenhet · 2.8

Den tillhör en gladlynt gänglig herre med flaxande rörelser. Efter en viss språkförbistring får jag veta att han samlar på nationaliteter.

– German, german, säger han och sveper med händerna.

Redan om några dagar kommer jag att inse att mannen har rätt. De flesta som vandrar här är tyskar. Att hitta en finne tycks vara en lottovinst. Jag är den första han någonsin träffat.

Tänk att kunna göra någon så glad, bara med att vara finne! Nästa gång ska jag prova om baskerna förstår finska också, deras språk låter minst lika obegripligt.

Farliga djur En stund senare för stigen mig in i en dunkel lövskog och jag befinner mig plötsligt öga mot öga med en stor tjur, med enorma horn och ondskefulla ögon. Jag är inte sämre karl än att jag bums vänder på klacken och låtsas att jag är på väg åt samma håll jag just kommit ifrån. I samma veva kommer en joggare emot mig och jag överväger om jag inte borde varna honom för tjuren där inne i buskagen.

– Menar du kon som står där inne, säger han och ser förvånat på mig.

– Kon? – Ja, dom är inte det minsta farliga, säger han och springer skrattande vidare.

Jag är fortfarande tveksam när jag går tillbaka. Man kan aldrig lita på dem. Korna alltså. När jag var liten grabb, sju–åtta år gammal, hade jag i uppdrag att hämta kvällsmjölken från Grannas, den största av gårdarna, på Nötö i Åbolands skärgård. Jag rodde över sundet från grannholmen Bånholm där vårt sommartorp fortfa13

PÅ S PA N I E N S TA K

rande finns. Så smög jag mig som en indian längs skogsstigarna mot byn, vaksamt spejande efter korna. Jag visste att de skulle komma skenande emot mig om de fick syn på mig – av nyfikenhet, men det förstod jag inte. Jag var livrädd för dem och det hände ett par gånger att jag sprang så att kannan välte. De gångerna lydde jag definitivt rådet att inte gråta över spilld mjölk. Jag bara rusade vidare och korna hade inte en chans.

Nu står kon och bara bligar på mig, rör inte ens på svansen. Jag sväljer och går förbi den.

Solen har redan sjunkit lägre och ligger nu över havet. Timmarna förflyter snabbt och jag inser att jag inte kommer att hinna till San Sebastian före mörkret.

Etappen är på bara 26 km, men den kuperade terrängen är svårforcerad. Och värre ska det bli. Nere vid kyrkan kunde man välja olika rutter.

Jag har valt ”Camino alpinista” i tron att det är den vackraste leden och att ”alpinista” är en lindrig överdrift. Det visar ju sig inte vara det ...

När nedklättringen mot den lilla staden Pasai Donibane börjar är jag helt slut i rygg och ben. Stigen som nu går brant neråt är nästan oframkomlig. Ryggsäcken fastnar allt emellanåt mellan de trånga klipputsprången. På vänstra sidan stupar det brant ner utan några skyddsstaket. På de farligaste ställena finns en kabel fäst i bergsväggen som man kan hålla i med höger hand. Den gör skäl för namnet livlina.

Utan stavarna skulle jag vara illa ute nu.

Jag ser inga andra vandrare längre.

Ibland darrar benen nästan okontrollerat och misströstan är nära. Långt nedanom mig ser jag en lastbåt gå in i det trånga sundet till hamnen i Pasai. Det känns som om jag kunde ramla rakt ner på fartygets däck där det tuffar fram ett par hundra meter under mig.

14

Av ren och skär nyfikenhet · 2.8

Ingen ser mig Jag segar mig ner meter för meter. Solen står redan lågt och jag känner skräcken välla över mig. Om det blir så mörkt att jag måste gräva fram pannlampan är det kört.

Till slut kommer jag ner på skälvande ben och ser antagligen ut som en dyblöt disktrasa – med stor näsa.

Hundratals turister vandrar upp och ner på den lilla promenaden som leder ner till byn. De sveper en öl eller ett glas tinto i baren och beundrar utsikten över fjorden som skär djupt in i kustlandskapet.

Jag ställer mig också vid bardisken med min tunga ryggsäck, men ger upp efter en stund, rusningen är för stor.

Jag fortsätter ner till byn och sätter mig på den enda lediga stolen på en av uteserveringarna vid torget. Det går en kvart men ingen har ännu noterat mig. Servitörerna rusar förbi utan att se mig och jag börjar känna mig som en luffare, där jag sitter med min ryggsäck.

Till slut ger jag upp för andra gången och går in på en liten bar. Den är så liten, resonerar jag, så där kan de i alla fall inte undgå att se mig.

Flickan vid disken serverar mig mycket riktigt bums en stor öl och en påse med salta nötter som jag pekar på.

Krafterna återvänder sakta och jag börjar överväga min situation. Guideboken visar att jag måste ta mig med båt över fjorden till andra sidan staden för att kunna fortsätta mot San Sebastian där jag har reserverat ett rum på ett pensionat för första natten. Vandringen ser ut att ta närmare tre timmar genom kuperad terräng och nu är det redan mörkt där ute.

Jag har två realistiska alternativ. Att finna ett rum i Pasai Donibane eller ta en taxi till San Sebastian. Jag hade inte precis tänkt börja pilgrimsvandringen med att åka taxi.

15

PÅ S PA N I E N S TA K

Men nu är det bara att svälja stoltheten. Jag ber flickan i baren beställa mig en, men hon verkar helt oförstående. ”Taxi”, ”taksi”, ”taxa”, försöker jag med olika uttal ifall hon inte förstått mig. Kökspersonalen kallas in, men alla skakar på huvudet.

Jag börjar förtvivla och undra om jag drömmer. Förstår de verkligen inte vad ”taxi” betyder? Man kan väl inte ens uttala det på så många olika sätt?

En äldre kvinnlig gäst inser min situation och kommer till undsättning. Alla talar baskiska – utom jag, men efter många om och men fattar ställets barska ”patrona” mobiltelefonen och inleder ett långt samtal.

Det slutar med att hon tar mig i armen och leder mig ut på gatan, som om hon hade att göra med imbecill. Hon pekar på en liten motorbåt som tuffar över fjorden och jag begriper att jag ska kliva ombord på den.

– ”Taxi”, ”taxi”, säger hon och pekar på motsatta stranden.

Jag tittar mig omkring och plötsligt inser jag orsaken till att taxibeställandet var så svårt. Biltrafiken är starkt begränsad på den här sidan av fjorden. Taxibilarna har tydligen ingenting här att skaffa. Puh! Taxin väntar mycket riktigt på stranden när jag kommer över med motorbåten efter den korta färden, som kostat mig sjuttio cent. På sju minuter för taxin mig till pensionatet jag har bokat rum på i San Sebastian.

I morgon bitti tar jag mig tillbaka hit och fortsätter där jag slutat i kväll, tänker jag innan jag faller i en drömlös sömn i sängen i rummet som den vänliga värdinnan och hennes dotter anvisat mig.

16

Av ren och skär nyfikenhet · 2.8

Världens första turistfälla Just nu känns det som ett mirakel om jag om en månad ska kliva in under valven i katedralen i Santiago de Compostela.

Lyckas jag är det i alla fall ett mindre mirakel än det som förde huvudpersonen i den här historien till samma katedral, nämligen aposteln Jakob. Hans resa var så anmärkningsvärt märklig att han som tack för den nu är hela Spaniens skyddshelgon, ”Santiago”.

Först nu, när jag skriver hans namn inser jag att ”Santiago” ju står för ”Sankt Jakob”. Är jag dum eller någonting?

Allt börjar i alla fall med att Jakob, liksom de andra apostlarna, efter Jesus död på korset, sprids som fåglarna för vinden och predikar Guds ord över världen.

Men när Jakob återvänder från sin missionsresa går det inte bättre än att Herodes Agrippa låter avrätta honom.

Och det är då som miraklet inträffar.

Hans kropp med det avhuggna huvudet läggs i en båt utan åror och roder. Den flyter i väg över Medelhavet, genom Gibraltars sund och upp längs Atlantkusten tills den törnar i land vid staden Iria Flavia. Där tas kroppen om hand och begravs på ett ställe som heter Compostela.

Historien utövar en sådan dragningskraft på samtiden att miljoner och åter miljoner människor under de kommande århundradena söker sig till Compostela.

Världens första riktiga turistfälla.

Det kan spanjorerna tacka en fransman för. Den som tecknade ner historien kring 1140 var den franske prästen Aymeric Picaud.

Men, naturligtvis dyker det nu upp en svensk som ställer hela den vackra historien på huvudet. Populär17

historikern professor Dick Harrison ger en mycket mer prosaisk förklaring till Jakobs vilda äventyr.

Enligt Harrison är orsaken till att så många av Främre Orientens helgon vilar i västeuropeiska städer helt enkelt att sjömännen plockade med sig relikerna från det man trodde var de ursprungliga begravningsplatserna. För att ge den nya västliga kultplatsen trovärdighet hittade man på en god historia om att helgonet skulle ha missionerat i landet, lidit martyrdöden och sedan begravts där.

Om jag någonsin kommer fram till Compostela lovar jag i alla fall tro mera på Aymeric Picaud än på Dick Harrison.

18

·

S PA

NIENS T AK ·

PÅ

Under bar himmel 3.8. Ø

Efter att ha tvingats avbryta den första dagens vandring i Pasai Donibane går jag nästa dag på utvilade ben den bit jag missade. Ryggsäcken har jag lämnat kvar på bus�stationen i San Sebastian. Den tänker jag inte bära fram och tillbaka.

Så här borde man få vandra hela tiden, med bara plånbok, mobiltelefon och en vattenflaska. Helst bara med vattenflaska och plånbok, utan mobil.

Vid återkomsten till San Sebastian senare på eftermiddagen får jag uppleva en vy som är bara vandraren förunnad. Högt uppifrån Ulia Mendiabergen öppnar sig med ens hela staden under mig. Det är som att se Rio de Janeiro från Kristus-statyn. Berömda Playa de la Concha, musselplagen, är den sista bukten långt i väster.

När jag tagit mig ner från bergen är dagen långt framskriden och solen är mördande het trots brisen från havet. Alla verkar ha tagit sig ner till de berömda plagerna. På Concha finns knappt en ledig kvadratmeter.

Färggranna handdukar och parasoll täcker största delen av den gula sanden.

På promenaden ovanför trängs tusentals semesterfirare och den söta kokosdoften från sololjorna för19

PÅ S PA N I E N S TA K

passar mig till 1970-talet när Coppertones bruna flaskor, utan skyddskoefficienter, hörde till en solbränd ung mans standardutrustning.

Jag lämnar den sjudande staden bakom mig och försvinner in under trädkronorna som ger en behaglig svalka. Vägen bär uppåt, uppåt och skuggorna blir längre och längre. Någon aning om var jag ska bo har jag inte. Det ger en känsla av frihet. Att inte veta vad som väntar om en timme, två eller tre.

Den fina franska kepsen har jag tappat. Den var dyblöt av svett och jag hängde den på tork utanpå ryggsäcken, men så slarvigt så den fallit av. Synd på kepsen, men den var alldeles för tjock och inte tänkt för dessa förhållanden.

Tre tyska grabbar som gått hela vägen från Irun, över fyrtio kilometer, är nästan desperata, alla härbärgen är fullbokade. Jag litar i alla fall på min goda tur och knallar vidare. ”Completo” står det på de få pensionatsdörrar jag möter och nu börjar jag tro att det kan bli en övernattning i bergsskogen. Till den lilla staden Orio hinner jag inte före natten.

Med kvällen kommer svalkan. Att inte veta var jag ska lägga mitt huvud i natt inger mig en nästan berusande känsla av ansvarslöshet.

Jag kommer på mig med att minnas sångtexter jag inte ens visste att jag kunde. Citaten från femtiotalisten, beatniken Jack Kerouacs On the Road, som jag läste som Bibeln, för mer än fyrtio år sedan, dyker upp kristallklara. Som klassikern: ”Ingenting bakom mig, allting framför mig ...” eller ”Jag var förvånad över hur lätt det var att lämna allt, och hur bra det kändes. Världen var plötsligt full av möjligheter.”

Kanske han inte skrev just så, men det låter romantiskt och det passar in på mig just nu, som om det var 20

Under bar himmel · 3.8

enkom skrivet för mig faktiskt. Kerouacs konstaterande när han hade gått halvvägs genom Amerika att han nu passerat ”östgränsen till sin ungdom och västgränsen till sin framtid”, passar tyvärr inte längre in på mig. Östgränsen ligger förfärligt långt bakom.

Jag chansar på campingplatsen Igeldo Lekua som ligger en dryg kilometer från min rutt. Kanske finns där ännu en ledig liten bungalow.

– Här är fullt, prova nästa camping ett par kilometer längre fram, säger damen i receptionen bryskt.

När jag svarar med att jag inte orkar gå en meter till, ser hon äntligen att jag bär ryggsäck och ber om ursäkt, hon trodde jag var en bilburen tysk.

– Förlåt, jag såg inte att du är pilgrim. Det finns en plats åt dig.

Jag kan knappt tro mina öron. För 19,50 får jag min plats. Den visar sig bestå av en lerig gräsmatta i utkanten av husvagns- och tältraderna. Men eftersom jag inte bär på något tält är det bara att lägga sig på den så kallade gräsmattan. Till all lycka har jag med mig en supertunn värmefolie som motverkar hypotermi. Den lägger jag under sovsäcken och huvudet på ryggsäcken.

Några andra pilgrimer går samma knöliga och tältlösa öde till mötes. Bland annat Marianne Finholm, som jag mötte redan vid ankomsten på flygplatsen.

Det här är inte precis vad jag hade räknat med, men det känns tryggare att sova på en ingärdad camping än vid vägrenen. Alla ängar och åkrar verkade vara avspärrade med elstängsel för djuren, så i praktiken hade det varit svårt att bara lägga sig ner någonstans. Det här får duga, tänker jag och sänder en förhoppning till högre makter om att det inte må regna i natt.

21

·

S PA

NIENS T AK ·

PÅ

Paradiset – ett eget rum 4.8. Ø

Det blir en orolig natt, men till all lycka inget regn. När jag slår upp ögonen vajar trädkronorna högt ovanför mig.

En tio minuters het dusch får stelheten ur kroppen.

Allt är väl, utom att vattentanken läckt när jag vänt ryggsäcken upp och ner i mörkret, så nu är alla reservkläder våta. Men det är jag fortfarande lyckligt ovetande om.

Efter ett par timmars vandring når jag Orio. Den sista biten ner från berget går längs en antik stenbelagd väg och de fortfarande ömma benmusklerna skriker av smärta. Romarna, eller vilka det var som byggde vägen, tänkte åtminstone inte på vandringsmannens ergonomi.

En kall öl och en fisksallad i den lilla byn och så vidare mot surfarnas paradis Zarautz. Också här är alla vandrarhemmen och hotellen bokade till sista plats. Nu börjar jag nästan förtvivla. En natt till utomhus!

Jag försöker hålla angsten på avstånd. Tröttheten känns i hela kroppen. Som när man håller på att bli febersjuk.

Bara tredje dagen och jag skulle ha god lust att ge den i hela vandringen. Undrar just vad jag skulle göra om jag inte hade läsarnas och kollegernas ögon på mig? Nu bara har man inte mage att ge upp hur jävligt det än känns.

22

Paradiset – ett eget rum · 4.8

Jag får rådet att ta mig vidare till den lilla fiske/ semesterbyn Getaria några kilometer längre fram. Där ska det ännu finnas plats. Batteriet i telefonen är slut och solpanelen som laddar reservbatteriet fungerar dåligt i det mulna vädret. Så slocknar båda. Ingen chans att ringa och försöka reservera. Bara att knalla i väg och börja knacka dörr.

Det första jag ser i Getaria är en blå anspråkslös hotellskylt. Överraskande nog får jag napp redan på första försöket. Ett eget blygsamt rum med badrum.

Det känns som att träda in i paradiset. Okej, sjuttiofem euro. Det är väl inte riktigt som en pilgrim ska leva, men efter en natt utomhus ... Jag hinner knappt stänga dörren bakom mig när jag hör regnet skvala ner över kullerstenarna på gatan utanför.

Jag kastar ryggsäcken i ett hörn och mig själv raklång på sängen och bara stirrar rakt upp i taket. Det är första gången under vandringen jag lyckas låta bli att tänka över huvud taget. Hjärnan är helt puts blanco.

Egentligen har jag bara lust att ligga kvar och titta på sprickornas fantasifulla rutter i det gulnade taket. Men den medfödda rastlösheten tvingar upp mig. Jag förbannar mig själv för att inte bara kunna leva i stunden.

Nu tror jag att det är viktigt att jag får någonting i mig.

Antagligen skulle jag klara mig bra med vattnet jag har i tanken.

Kartan jag fick i receptionen visar att fiskehamnen med alla krogarna ligger på bara några hundra meters avstånd. Precis som kvinnan i hotellets mottagning lovat mig. Jag småspringer genom de trånga gränderna medan regnet blöter ner mig. Lukten av fisk, hamn och diesel vägleder mig osvikligt.

Hamnen är just så vacker som man bara kan föreställa sig att den ska vara i en stad man aldrig hört talas om.

23

PÅ S PA N I E N S TA K

Den grillade torsken är gudomlig och det beror inte bara på att jag levt på en hotdog och en liten fisksallad de senaste 36 timmarna. Servitören ställer fram en flaska rosé som måltidsdryck. Jag vill ha vatten också, men den flaskan får jag lov att betala för. Ännu har jag inte lärt mig att vinflaskan ingår i menyn, lika självklart som bröd, vatten och gaffel där hemma.

När jag lämnar två tredjedelar odrucket ser jag servitören ta flaskan och fylla på från en halvtom. Nästa gäst får igen en full flaska.

Regnet har upphört, men skymningen har fallit över fiskehamnen med de stora bastanta trålarna som ligger sida vid sida. Det ger samma trygghetskänsla som de enkla boningshusen i de små grönländska städer jag besökt. Det är estetik utan avsikt. Designen är robust, den ska tåla Atlantens härjningar. Skönheten är en biprodukt.

Jag sitter länge och bara stirrar ut över hamnen och de få människor som skyndar förbi.

Efter att ha smakat livets små avigsidor de senaste dagarna känns det som att en vändning står inför dörren. Nu skäms jag för alla kätterska tankar om att slänga gångstavarna och hoppa på bussen.

Jag inser att jag är både en vandrare och en betraktare, just nu den senare.

Baskerna är fortfarande ett mysterium för mig. Det var de också för påven Calixtus II på 1100-talet, som i sin ”pilgrimsguide” Codex Calixtinus, beskriver baskerna som ”råa skogsvildar med hårda ansikten och ett språk som fyller hjärtat med skräck”.

Språket är onekligen förvirrande, framför allt melodin, eller avsaknaden av den. Jag trodde tidigare i dag att jag bevittnade ett gräl mellan två kvinnor som stod och skrek åt varandra med rynkade pannor på öppen gata, 24

Paradiset – ett eget rum · 4.8

men plötsligt omfamnar de varandra och skrattar hysteriskt.

Kanske det är naturen som präglat baskerna. Vågorna som oupphörligen slår mot klipporna och kastar vattenkaskader mot himlen och som sedan förvandlas till ett fint flimrande dis. På kvällen, en molnig dag som i dag, får diset ett trolskt blåaktigt skimmer. Växlingarna i väderleken är snabba. Från stekande hetta till kalla dimmor.

Klimatet är som människorna, eldigt och melankoliskt på samma gång.

5.8. Jag vaknar tidigt på mitt hotellrum, det är fredag morgon och regnet strilar fortfarande ner. Den ena pilgrimen efter den andra går förbi mitt fönster medan jag skriver på min rapport till HBL. Nu borde jag gå ikapp dem och helst förbi för att ha chans att få sovplats på något vandrarhem i natt.

Men jag fortsätter väl att lita på min goda tur. ”Min målsättning är att teckna ner på pappret allt det jag ser på bästa och enklaste sätt.”

– Ernest Hemingway

Skrivandet, eller tanken på att skriva, upptar en stor del av min tid. Också nu när jag vandrar. Eller kanske framför allt nu när jag vandrar.

Redan ett dygn innan jag ska leverera min rapport går jag och grunnar på rubriken och om jag har något intressant att berätta. Hur ska den första meningen börja?

Förr talade författare och journalister om ångesten inför det tomma oskrivna arket. Hur viktigt det var att börja med rätt bokstav. Nu är det en bildskärm som 25

PÅ S PA N I E N S TA K

gäller. Men innan man kommit igång är den exakt lika tom som pappersarket.

Jag har skrivit sammanlagt över tiotusen artiklar i HBL, Dagens Nyheter, Dagbladet, Västra Nyland, Åbo Underrättelser, Borgåbladet, Jakobstads Tidning och tusentals radiomanuskript. Ändå är det varje gång som att ta vårens första dopp.

Somliga säger att skriva är som att cykla, har man lärt sig det en gång så kan man det. Så är det inte alls. I inget annat yrke blir man väl lika snabbt ringrostig. Det sker i ett nafs. Begåvade kolleger som valt att sätta sig vid desken och redigera andras texter har på nolltid blivit skrivhandikappade. För att bli bättre måste man skriva, skriva, skriva ... och läsa.

Jag kan tänka mig att en kirurg känner på samma sätt.

Jag vet ju att rubriken ska locka. Och ingen halsovande redaktionssekreterare eller sidombrytare ska ostraffat skriva om den. De två första meningarna ska linda läsaren runt mitt lillfinger, men de får inte veta för mycket.

Orden ska så här långt bara locka läsaren med ett vagt löfte om belöningen som kommer längre ner i texten.

Det låter så enkelt och självklart.

Under 25 år som Dagens Nyheters Finlandskorrespondent hade jag förmånen att jobba med de stora stjärnorna, Afrikakorrespondenten Sven Öste, Harald Hamrin i Moskva, Hans-Ingvar Johnsson i London och Mats Lundegård, tidningens krigskorrespondent. För att nämna några. DN hade på den tiden över femton korrespondenter, Sveriges största korrespondentnät.

De var både belästa och beresta. Man kände att en aura av visdom omgav dem.

Att hitta sin egen artikel på utrikessidan bredvid dessa giganter kändes som att köra med en Volkswagen i ett Formel 1-lopp.

26

Paradiset – ett eget rum · 4.8

Varför var de så stora?

Mats Lundegård träffade jag första gången i Beirut 1982. Han satt till synes oberörd och läppjade på en gin tonic tillsammans med garvade amerikanska och brittiska krigsreportrar på Hotel Commodores splitterbeströdda terrass. Hotellet hade strax innan utsatts för ett raketangrepp, i bakgrunden hörde man automatvapnens smatter. Själv var jag skiträdd hela tiden. De andra såg coola och blaserade ut.

Efteråt hade Mats inga problem med att medge att skraj, det var han också.

När han fick Stora Journalistpriset för sina insatser under inbördeskriget i Jugoslavien hette det i prismotiveringen: ” ... för hans berättarkonst och bredd som allmänreporter. Han har förmågan att se och skildra det mänskliga och nära i stora politiska skeenden, senast i artiklarna från det forna Jugoslavien.” Det finns en stark känslighet under Mats tuffa yta, som han inte skäms för, tvärtom.

DN:s stjärnor kunde skriva så att det berörde läsarna.

De kände med dem de skrev om. Läsarna i sin tur kände igen sig själva, även om det handlade om människor i avlägsna länder och kulturer.

De allra flesta journalister kan skriva om stora politiska skeenden eller det mänskliga, men det är väldigt få som lyckas med bägge i samma artikel.

Om en Sven Öste på DN:s årliga sommarmöte råkade säga: ”Hörrudu, du hade en bra grej från Karelen här i vintras”, då var det som att få Publicistpriset, minst.

Den mest underskattade genren inom journalistiken har länge varit resereportaget. Bara i undantagsfall kan man läsa ett välskrivet. Jag undrar om det har en historisk förklaring. På 70- och 80-talet var det få journalister förunnat att göra intressanta exotiska resor och 27

PÅ S PA N I E N S TA K

sedan skriva om dem. I stället tog tidningarna in artiklar som ofta skrevs av glada amatörer – inte sällan fruar som följde med äkta män på deras affärsresor. Texterna lät som klippta ur en resebroschyr: ”Prag är i dag en bullrande metropol som bjuder på folkliga barer, lyxkrogar, tysta medeltida kvarter, moderna affärsstråk, jazz och klassiskt, antikhandlar och senaste klädmode.”

En lång uppräkning av motpoler med tanken: ”Något för alla och envar.” Men resultatet känns som ”inget för någon”.

Man kan enkelt byta ut ”Prag” mot ”Paris”, ”Stockholm”, ”Lissabon” eller ”Rom”.

Vilket bevisar att texten är värdelös. Tyvärr börjar varannan resetext fortfarande i dag lika slentrianmässigt och dumt. Skribenten har sällan en klar idé om varför hen skriver om just den och den platsen. Att man varit där räcker inte.

Nu har jag minsann ställt ribban högt – för mig själv.

Farväl till en vän Ett öppet landskap med dalar och berg är bättre för tankens flykt än en havshorisont. Bergen ger perspektiv och djup. Tycker jag.

Innan jag lämnar idylliska lilla Getaria packar jag ner en burk San Miguel-öl av en alldeles speciell anledning.

Jag går på hög höjd en kilometer från kustlinjen och ser hela tiden havet skymta bakom de grafiskt skarpt ritade kullarna och fälten. Jag passerar Zumaia med sina dramatiska stränder och hundratals surfare och går längs små vackra vägar mot staden Deba.

28

Paradiset – ett eget rum · 4.8

För en månad sedan gick gamla goda vännen och kollegan Marius Turula oväntat bort. I dag på eftermiddagen ordnas en minnesstund i Helsingfors, som jag inte kan delta i.

Men jag är med ändå. I det öppna landskapet kan jag ägna eftermiddagen åt att tänka på den speciella personen – i ordets bästa bemärkelse – Marius var.

Han visste exakt vilket lag i den engelska ligan som gjorde mest mål efter inkast, hur tennisbollen skulle träffa racketen för bästa underskruven. Det fick hans vänner lära sig på våra gemensamma fredagsluncher. Det känns tomt att aldrig mera få ta del av den kunskapen.

Långt där framme vilar ett vackert kapell på en kulle med havet som fond. Det här är rätt ställe, rätt ögonblick. Jag tar fram min medhavda ölburk.

– Skål Marius, frid över Ditt minne.

I Deba ringer jag Göran Wallén, HBL:s förra sportchef, Marius och min gamla gemensamma kollega. Jag koncentrerar mig mera på samtalet och Görans beskrivning av minnesstunden än på vägen. Småningom inser jag att jag har gått ett par kilometer åt fel håll.

Samtalet hem får mig att tänka på kollegerna, speciellt dem som gått bort, men också dem som slutat på HBL. Mina väggrannar, Nette Björkqvist och min kompis sedan mer än fyrtio år, Staffi Bruun, lämnade båda tidningen för över ett halvår sedan. Bägge superbegåvade och flitiga. De var frusterade över den usla redaktionella ledningen och kände sig främmande i den atmosfär man hade skapat på Mannerheimnvägen 18. Ibland har jag dåligt samvete för att jag inte har engagerat mig lika emotionellt i tidningens policy och vägval. Jag är ganska bekväm och pragmatisk i frågor som jag ändå inte kan påverka. Jag älskar mitt jobb och jag avskyr det man gjort med min tidning, men jag knallar på.

29

PÅ S PA N I E N S TA K

I kväll är jag dödstrött. Nästan trettio kilometer på mestadels små stigar som allt emellanåt gått genom kuperad terräng. Tacksamt tar jag emot min sovplats på vandrarhemmet i Mutriku. Marianne, som jag sms:at med, har kommit fram tidigare och reserverat en bädd åt mig.

Jag får den övre britsen i en säng som påminner om den jag hade i Dragsvik 1974. Män och kvinnor har separerats i olika rum som skiljs åt av ett draperi. Trafiken mellan rummen verkar pågå hela natten. Jag sover bredvid draperiet och rycker till varje gång någon passerar.

Helst skulle jag ligga på rygg och skona mina värkande axlar, men jag vågar inte. Så trött som jag är nu är risken överhängande att jag börjar snarka om jag ligger på rygg.

Eftersom jag antagligen kommer att träffa på samma vandrare flera gånger under den kommande månaden vill jag inte riskera att få öknamnet ”The snoring Finn”.

Jag lägger mig på sida och lyckas somna innan värken tar överhanden. Ännu har jag inte vant mig vid att sova kollektivt.

30