Själarnas ö 30 sidor.

Själ arnas ö

Johanna Holmström

Själarnas ö

Förlaget

Utgiven med stöd av FILI / Delegationen för den svenska litteraturens främjande.

Andra upplagan isbn 978-952-333-075-7 © Johanna Holmström 2017 Omslag: Sara R. Acedo Omslagsbild: Hans Alm / Folio Inlaga: Emma Strömberg Förlaget, Helsingfors Tryckt hos Bookwell, Borgå 2017 forlaget.com

Till dig som någon gång har undrat om du är galen, eller om du håller på att bli det.

Du har förmodligen rätt.

NÅGRA ORD INNAN

Jag hittar Amanda i Åbo landskapsarkiv en varm höstdag år 2015.

Plötsligt finns hon bara där, i liggaren framför mig. Exploderar fram över sidorna med sitt häftiga temperament, sin tendens att ryta, rasa och kommendera. I ett ilsket, handskrivet brev kräver hon att få sina kläder tillbaka. De har tagits ifrån henne då hon landade där, på Själö hospital i Nagu skärgård, år 1891. Hon är tjugosex år gammal. En vagabond i en tid då det är förbjudet att irra omkring på landsvägarna utan mål och mening. Hon super och horar. Hon är vild. Farlig.

Efter att hon kommer till Själö blir hon en av många. Hennes sjukdomsförlopp antecknas av vårderskorna och jag hittar henne som ett namn med olika slags beskrivningar gällande humör eller kroppsliga utsöndringar. Allting är mycket väl bokfört.

Menstruationen har markerats med rött. Med åren blir anteckningarna allt mer sparsamma. Kanske hon lugnade sig. Kanske läkarna bara tappade intresset för henne. Det var ju trots allt en anstalt för obotligt sinnessjuka.

Berättelsen om kvinnorna på Själö börjar inte med Amanda.

Den börjar inte ens år 1889, då hospitalet på den avlägsna ön blev en plats uteslutande för kvinnor. Egentligen börjar den på 1750-talet i en anrättning i Frankrike, där en doktor vid namn Pierre Pomme står vid ett badkar och antecknar.

I badkaret sitter en kvinna. Hennes namn är okänt. Det enda jag vet om henne är att hon är en hysterika. Det här är innan 7

Jean-Martin Charcot började med sin hysteriteater på mentalsjukhuset La Salpêtrière i Paris, där han under 1800-talets senare hälft exponerade sina berömda, kvinnliga patienter Blanche och Augustine inför fulla podium. Det är innan Sigmund Freuds psykoanalys och innan Alfred Binets intelligenstest. Den moderna psykiatrin och diagnostiseringens disciplin är i sitt embryonala stadium, och Pierre Pomme har upptäckt att patienter kan lugnas med hjälp av varma eller kalla bad.

Kvinnan i hans anrättning har suttit redan länge; nio månader för att vara mer exakt, mellan tio och tolv timmar varje dag, och nu börjar äntligen något hända. I sina anteckningar om patienten kan han konstatera att hon sakta men säkert håller på att lösas upp inifrån. Membranliknande bitar av hennes matsmältningsorgan passerar ut med urinen varje dag, som stycken av fuktigt pergament. Vattnet omsluter henne som en livmoder, men i motsats till vattnet i livmodern, som är varmt, ska dessa kallbad slutligen föra henne till döden.

Mot slutet av den tionde månaden, efter att den högra urin­ ledaren har kommit ut hel med urinen, efter att delar av matsmältningsorganen har stötts ur henne, lossnar de inre vävnaderna och passerar genom ändtarmen. Matstrupen, luftstrupen och tungan flagar av och hon stöter ut bitar av dem genom kräkningar och upphostningar. Sedan, alldeles mot slutet, kan huden dras från kroppen blott genom den lättaste beröring. Kvinnan kan skalas. Som en kokt tomat. Pierre Pomme har således löst frågan som ingen egentligen har ställt. Hur länge ska en kvinna blötas för att hon ska upplösas inifrån? I sina sista anteckningar om henne konstaterar han att baden botade patienten från hysteri, men att hon tyvärr dog under behandlingen.

Den moderna läkarvetenskapen vilar på en konstruktion av ben och döda kroppar, av outsägligt mänskligt lidande, och frågan vi kan ställa oss är ifall dessa offer till sin natur har varit goda, då 8

de har gjort det möjligt att bättre förstå sjukdomar och kunna bota dem. Samma attityd kom också att prägla förhållandet till de andliga sjukdomarna. Sinnets sjukdomar. De som en gång hyllades som profeter eller siare förvandlades med den moderna tidens insegel till hysterikor eller schizofreniker och låstes in.

Gränsen mellan friskt och sjukt upprättades och kontakten med extasens, förvirringens eller förkunnelsens språk bröts. Den förnuftiga människan kunde inte längre tyda eller tolka detta språk, och i stället blev det ett sjukdomens språk – ett tystnadens språk.

Så beskriver den franske filosofen Michel Foucault den moderna psykiatrins intrång i det mänskliga varandet. Samtidigt gick något väsentligt förlorat. Foucault säger att vi måste lära oss att lyssna. Vi måste genomföra en tystnadens arkeologi där vi hittar alla dessa glömda röster och lyfter dem upp till ytan igen. Först då kan vi tränga in i galenskapens väsen och finna det som gömmer sig där.

Under det trassliga, bruna gräset bakom kyrkan på Själö, nästan helt dold, finns det en gråblek, väldigt sliten gravsten. Den ligger platt på marken och texten är praktiskt taget oläslig. Gravplatsen har förvandlats till en bit av ängen. Jag snubblar över den under mitt tredje och sista besök på ön. För att kunna tyda skriften måste jag låta fingertopparna glida över den skrovliga ytan och mitt hjärta sjunker långt ner i bröstet när jag läser namnet.

9

PROLOG

Åbo, 1991 Det blir sista gången Sigrid simmar ut. Mitten av september, fortfarande varmt i luften och vattnet. Hon har gått barfota hela vägen ner till Dårarnas Simstrand. Från Pastorsgården, där hon bor. Över den fuktiga, kalla gräsmattan. Förbi kyrkan som skymtar bakom träden till vänster. Fyren rätt framför och Tvätteriet till höger. Uppe på Dårhusbacken; hospitalet.

Stigen som leder ända ner till vattnet prickas av små, svarta sniglar som hon undviker att trampa på. Efter vedlidret och ängarna börjar det sticka under fötterna av barr från skogen som kryper över Ängesnäsberget där medicinburkarna fulla av handskrivna lappar hittades för några år sedan, och hon vänder blicken dit, men det är länge sedan hon varit stark nog att klättra ända upp. När hon kommer till stranden låter hon handduken falla på den slätklappade, bruna sanden. Kylan mot fötterna är bedövande då hon vadar ut i vattnet och sänker sig i.

Medan hon simmar bort från ön, som har varit hennes hem i mera än sextio år, kan hon förnimma hur känslan av att vara tung och levande, på väg genom världen, ersätts av känslan av att bli buren. Hon är lätt nu, väger bara fyrtionio kilogram, men hon är fortfarande seg och uthållig. En sund själ i en frisk kropp.

Så beskrev doktor Mikander henne en gång för länge sedan. Armarna delar vattnet och drar henne och benen följer rörelsen då de skjuter henne framåt.

11

Den morgonen är allting så förunderligt stilla. Inte en vindfläkt skakar tallarnas grenar. Inga vågor krusar vikens yta. Det finns nästan som en förväntan i luften, men det är inget hon desto mera fäster sig vid. I stället vänder hon sig på rygg och brer ut lemmarna. Öronen låses av vattnet och hon kan höra sina egna andetag, inget mer. Himlen ovanför är ljusblå och det är inte alls svårt att känna sig som en annan, en som fanns innan hon börjat förnimma åldern i kroppen. I vattnet är hon viktlös, nästan som om hon svävade. Lätta och luftiga drar de igenom henne, de lager av tid som hon har samlat på sig under alla dessa år, och hon har redan länge varit fångad i en process där allt det hon kan minnas verkar samsas om utrymme med det vakna och levande nuet.

Hon vänder sig över på mage igen. Tar hårdare tag ut mot vikens mynning, fjärmar sig från land med kraftiga armar och ben, blicken fäst vid horisonten långt där ute. Långsamt glider skäret fram i sundet bakom remmaren och hon kastar en snabb blick ditåt, motvilligt, mot platsen där en kropp en gång låg och skvalpade i strandvattnet. Det var i mars de hittade henne, och medan de närmade sig henne i båten hade de tänkt att hon kanske levde, tills de insåg att det bara var vattnet och vågorna som fick hennes armar och ben att röra sig. Tankarna på kroppen ger fortfarande Sigrid obehag, men det är något hon har lärt sig leva med. Varje plats på den här ön är förknippad med ett minne. Det kommer hon aldrig att kunna simma ifrån. En stor del av minnena är lyckliga. Hon har alltid tänkt på Frans blick när hon ser havet glittra. Den här septembermorgonen är inget undantag, och ju mera hon fjärmar sig från land, desto mer känns det som om hon driver längre bort från allt det som en gång var, från sitt eget liv, dottern hon fått och sett växa upp på ön och ifrån den, alla de som lämnat och alla de som aldrig kunde lämna.

Händerna hon hållit. Hår hon strukit. Ja, hon kommer ihåg dem alla. Varenda en.

12

Hon vänder sig om, andfådd, och trampar vatten. Strupen krymper och släpper knappt igenom luft. Mjölksyran gör armarna och benen tyngre. Stranden ser så liten ut, så långt borta. Har den verkligen alltid sett ut så där? Så avlägsen och enslig? Hon låter blicken svepa ut mot horisonten som för att hitta en förklaring till den stickande och krypande känsla som har satt sig i kroppen, men där finns bara det lugna, det jämna, det obrutna blå, hela vägen fram till Stockholms skärgård, långt, långt borta.

Hon drar ett sista djupt andetag, ska vända tillbaka nu. Längre än så ska hon inte simma.

13

KRISTINA

1 Åbo, 1891 En nat t tidigt i oktober glider en liten eka över Aura ås svarta vatten. I båten sitter Kristina och ror med blicken fäst vid viken som hon nyss har lämnat bakom sig. Stäven klyver den stilla vattenytan, kluckar och klunkar med ett ensligt ljud.

Det har varit en varm dag. På eftermiddagen hade Kristina till och med vågat knäppa upp den stickade koftan som hon i ottan dragit över klänningen. Hon hade hängt koftan över gärdsgården vid ladugården, och där hade den också blivit, kvarglömd. Sedan hade kvällen kommit med sin spöklika påminnelse om annalkande vinter, hänsynslös i sitt täta, utplånande mörker, och den kyliga luften får Kristina i sitt alltför tunna klänningstyg att huttra och snörvla. Händerna värker. Tröttheten som aldrig lämnar kroppen får tankarna att flyta lika trögt som det svarta vattnet och hon svettas på överläppen. Det är som att ro med djävulen i båten.

Hon har ett långt dagsverke på Löfströms gård bakom sig, och sedan via Backstugs-Anna för att hämta barnen. Årorna skaver i handflatorna. Det sticker och bränner i armarna. Hon strävar motströms, upp längs ån, och hon svär när svetten kallnar på huden. På det här sättet kommer hon aldrig att komma hem. Inte den här kvällen. Runt henne är det becksvart. Bara stugorna på stranden lyser som jämnt utspridda punkter där de bränner sina natteldar i spisen. Inga båtar möter hennes. Det är blott Kristina som är ute denna ogudaktiga timme.

17

Bara en finge vila!

Det knirkar och slamrar i tullarna när hon ror.

Bara en finge släppa allt och slippa!

Men väl där hemma ska barnen ha kvällsmål, minstingen ska ammas. Hon känner hur stinna brösten är, fulla med mjölk, hur de stramar och värker och det oroar henne, som det har gjort redan en tid, att hon inte längre orkar lika väl som förr. Det är inte bara rodden med ekan uppför ån varje kväll som har blivit tyngre. Det är den svåra känslan i kroppen; den som får ögonen att tåras titt som tätt när hon minst anar det där hon vandrar med mjölkspannarna mellan ladugården och mangårdsbyggnaden uppe på Löfströms. Den som får henne att knipa ihop läpparna riktigt hårt för att de inte ska darra då hon stryker över en av lillpojkens koltar och ser ner på handryggen där ådrorna har stigit upp mot ytan mycket tidigare än de borde. Tjugofyra är hon och två barn har hon, men hon känner sig redan som gamla Kerttu uppe på åsen, böjda Kerttu som famlar med handen framför sig där hon halvblind letar sig ner mot byn med käppen i näven, dubbelvikt som om hon alltid strävade mot en osynlig vind.

Men, tänker Kristina, nog känner jag av den vinden jag också.

Hur den gör alla rörelser tröga och letar sig genom kläderna in på bara skinnet tills den får en att skaka.

Kylan är fuktig och rå. Den äter sig igenom strumporna och griper med hårda händer tag om vristerna tills själva ben­ piporna värker.

Om hon bara vore hemma i stugvärmen, alldeles ensam i det mjuka skenet från oljelyktan! Om hon bara fick snöra upp de stela kängorna, räta på de värkande tårna och med en grymtning, till hälften smärta och till hälften lättnad, palla upp fötterna och luta sig tillbaka med en ångande kaffesump i muggen! Känna den dova tröttheten trycka ner henne mot ryggstödet och kroppen sjunka in i mild, lindrande vila.

18

Om bara detta slit och släp och trälande för en eller annan herre ville upphöra …

Hon ser sig omkring och drar några sista, kraftiga årtag på pin kiv och blir sedan stilla. Bara släpper taget. Låter vattnet ta tag i fanskapet och föra det vart det vill medan hon sitter där och flämtar.

Båten snurrar ett halvt varv, kränger och gungar, vattnet kluckar mot sidorna. Hon lyssnar på sina egna, huttrande andetag och känner andedräkten slå mot ansiktet i en värme som sedan fryser. Hon är kall och svettig, allt på en gång. Tänderna klapprar mot varandra och hon skakar några gånger på huvudet, och där inne, alldeles mitt mellan öronen sitter den igen, den där känslan, den besynnerliga, illavarslande och förlamande känslan, som på sistone har börjat ta över allting. Känslan av dy som långsamt jäsande och bubblande fyller insidan av skallen. Hon vet det nog, att det är tröttheten som har byggt sig ett bo där inne, rest sig ett läger och håller sig kvar, dag och natt för att plåga henne.

Den ger inte upp. Den väntar på henne. Väntar på att hon ska betala sin skuld, antingen i bädden eller i graven.

Det blir väl i graven då, brukar hon tänka, dra snoret bak i halsen och skicka iväg en loska, och sedan fortsätta med vad det än är hon hållit på med: mjölkningen, brödbaket, smörkärnandet, tvättandet … Men nu, där i ekan, alldeles ensam med natten runtom sig, känner hon sig alls inte så spotsk, och hon blir sittande medan båten obevekligt sugs allt längre ner längs ån. Hon kommer att föras ut till havs om hon inte ror och hon gör sig beredd på att försöka än en gång, då hennes blick faller på byltena som ligger på båtbottnen.

Naturligtvis, tänker hon. Att jag inte kommit på det tidigare.

Det gäller att göra sig av med barlasten, som hennes farbror Karl skulle säga. Då blir båten lättare. Hon kommer att ro hem med stäven dansande.

Hem till lugnet och tystnaden i stugan. Hem till värmen, den sköna, sköna värmen!

19

Tanken känns med ens så självklar. Hon behöver inte vrida och vända på den som hon ofta gör med så mycket annat, intill bitter och resultatlös förtvivlan. Den här tanken är enkel att omfatta och lätt att genomföra.

Snabbt drar hon in årorna och reser sig. Griper beslutsamt tag i korgen som står på durken och lyfter upp den. Utan att tveka desto mera sänker hon den i vattnet och skjuter iväg den. Hon betraktar den där den glider bort med strömmen.

Därefter vänder hon sig mot byltet vid mittbänken, nu en aning mera tveksam. Det är tyngre, nästan för tungt. Kristina får med möda upp det i famnen, men flickan vaknar inte. Rör bara på sig och suckar en gång. Filten hon är insvept i glider ner, en liten aning, så att Kristina kan se det sovande barnets ansikte.

Den släta kindens mjuka rundning och ögonfransarna som vilar mot huden. En mörk hårslinga har letat sig fram under filten och Kristina kramar om byltet i sin famn. Sedan släpper hon det i vattnet med ett plask. Flickan ger ifrån sig ett sömnigt ljud men sjunker snabbt, under ytan och bort. Vågorna som uppstår när kroppen slår i vattnet sätter båten i lätt, lätt gungning och svallet kluckar mot sidan. Sedan är det tyst. Kristina står på alla fyra på bänken en stund och ser barnet försvinna i det täta mörkret.

Det går fort. Händerna har fläckats av åns dyiga vatten och hon torkar av dem mot kjolen och reser sig.

Båten glider lätt uppför strömmen och hon ror med kraftiga årtag genom den stilla, kalla natten, bort, bortåt, hemåt, hem, där stugan kommer att vara tom och fridfull. Ingen som gnäller av hunger eller törst. Bara en varm, mjuk tystnad att falla in i.

Hon somnar snabbt den kvällen och sjunker ner i sömnens tjocka, mörka vatten, domnar bort och slinker in under ett täcke av drömmar där hon ser dem.

Deras ansikten under vattenytan, håret som dansar kring huvudet i en stilla böljande rytm. De glider ifrån henne. Deras ansikten liknar 20

fostren nedsänkta i glasburkar fyllda med formaldehyd. De som stod uppradade i tältet med kuriosa som hon såg en gång på höstmarknaden när hon ännu höll sin mor i handen. Ögonen är slutna och läpparna hårt sammanpressade.

Barnen sov när hon hämtade dem och hon bar dem ner till ekan som väntade vid stranden. Hon lade dem försiktigt på durken för att de skulle få den vila hon själv aldrig brukade få.

Hon hade varit så mån om att inte väcka dem. Hennes armar var starka. De hade burit barnen ända sedan de föddes och hon hade aldrig tänkt sig att det skulle vara så enkelt att släppa taget.

När hon vaknar följande morgon rusar hon ner till ekan, sliter och drar i den, knuffar den i vattnet, snubblar på stenarna som skär upp fotsulorna. Hon är barfota, i blotta linnet, och benen darrar när hon kliver in i båten.

Sängarna. De tomma sängarna! Barnen! Borta!

Det som kvällen innan tedde sig som en dröm blir morgonens yrvakna verklighet när hon griper tag i årorna och ror som om fan själv var henne i kölvattnet. Håret är oredigt och strupen stöter mödosamt luften in och ut genom hennes vidöppna mun.

Barnen … borta! Deras hopskrynklade lakan, täcket som slängts åt sidan, precis som de lämnade dem på morgonen, men de själva, försvunna … Hur kunde de vara borta?

Några karlar från byn möter henne med sin fiskebåt. De ropar på henne men hon tittar inte åt deras håll, river bara vidare med årorna vid ytan, doppar dem knappt i sina försök att ta sig framåt så fort som möjligt, vilket bara resulterar i motsatsen, och långsamt, så förtvivlat långsamt, knycker ekan framåt.

När hon äntligen kommer till platsen där hon släppte barnen i ån kastar hon årorna ifrån sig och hoppar utan att tveka överbord. Vattnets iskalla näve pressar luften ur henne då hon sjunker. Hon kämpar sig upp mot ytan. Ser sig omkring, letar med blicken. Drar djupt efter andan. Dyker igen.

21

Deras nattsärkar böljar emot henne som vita segel och hon letar sig fram mot dem. Hon sträcker sig fram och tar lillpojkens hand.

Någon drar upp henne till ytan. Hon kippar efter andan, spottar, fräser. Hon har fått vatten i vrångstrupen och hostar.

Den kraftiga handen som huggit tag i hennes nattsärk lyfter upp henne i båten med ett stadigt grepp under hennes armar. Hon drar några grunda andetag. Kämpar emot. Hon måste tillbaka!

Ner! Dit! Det är karlarna från byn, Juho och Heikki, som har halat upp henne. De vände om när de såg henne vispa förbi och nu ligger hon på deras båtbotten och sprattlar. Hon tar sig upp på fötter och griper tag i relingen, redo att häva sig över igen, men Heikki håller i hennes armar. »Vad håller du på med? Är du tokig, jänta?« Hon skakar, tänderna skallrar, håret smetar mot kinderna.

Hon ser in i Heikkis ljusblå ögon och huttrar ljudligt av kylan, men också av paniken som bockar och stegrar sig i kroppen.

Blicken far över hans breda ansikte, letar efter något att ta fasta på; orosrynkan, den bistra munnens vinkling. Hans kinder är täckta av ljusgrå skäggstubb och håret som sticker fram underifrån mössan är lockigt och gråsprängt. Det är något så tryggt och bekant med honom att hon får det ur sig, det som hon har velat skrika ända sedan hon vaknade den morgonen och fann att sängen var tom. »Barna! Barna är där nere! Släpp mig! Snälla! Vi måste hitta dem! Barna är där ute! Det var strömmen! Strömmen som tog dem!« Sedan faller hon ner på båtbotten och blir liggande. Tröttheten slår ner henne och låter henne domna bort en stund. Hennes kropp ligger iskall, våt och slapp på båtbotten där de två karlarna vanligtvis har blek, döende fisk, hembränt, och nät fulla med blåstång.

22

2 V id fönstret med rummet bakom ryggen står länsman Konrad Krohnberg och blickar ut över tunet på Hilma och Erik Anderssons hemman. Håret är slätt bakåtkammat, och som de flesta dagar då han kommer å ämbetets vägnar är han klädd i mörkblå rock och väst med silverrova i klockfickan. Kragen är stärkt och lysande vit. Byxorna välpressade och skorna blanka.

Han ser ut som om inget damm någonsin kunde sätta sig på de breda axlarna. Som om ingen smuts någonsin skulle kunna fastna under naglarna. Som om han aldrig svettades eller plågades av några som helst andra kroppsliga tarvligheter. Händerna är knäppta bakom ryggen, fingrarna löst hopflätade, kroppen vilar väl och väger tungt i sin trygga myndighetsmansväntan.

I sängen bakom honom ligger allmogekvinnan Kristina Andersson nerbäddad och sover. För tre dagar sedan hämtades hon tillbaka till byn i fiskebåten av karlarna som plockade upp henne, iskall och våt, och febern hade blossat upp så illa redan under kvällen att doktor Fransman måste tillkallas med detsamma. Till och från har hon vaknat, men varit så pass frånvarande och omedveten om tid och rum att det har befunnits vara bäst att låta henne vila.

Utanför sängkammardörren har Kustaa Järvinen, drängpojken, satts att hålla vakt. Än så länge är det ingen som vet vad som egentligen har hänt. Barnen är borta, det har blivit uppenbart, men från och med igår kväll har saker och ting tagit en mera drastisk vändning, och denna morgon finnes Kristina i sängen 23

vid något bättre hälsa. Febern har sjunkit under natten och fram på småtimmarna har hon vaknat till en stund och ropat på sina barn, och så fort som Kustaa Järvinen fick bud om att det var dags att hämta länsman hade han ränt iväg med benen på ryggen som om detta inte kunde göras tillräckligt fort, för nog har det ju varit med en gnagande känsla av olust som han har vaktat henne, en barnamörderska, en som kunde göra vad som helst. Så han har inte sovit, slumrat bara, på en stol som han ställt med ryggen mot dörren för att regla den, och även då blott med ena ögat stängt.

I köket utanför sängkammaren har Hilma Andersson gått omkring sedan bittida morgon. Som en liggsjuk höna har hon varit, oförmögen att slå sig till ro eller att ta sig an något vettigt.

Och hur skulle hon kunna det? Med dottern febersjuk i rummet intill, hemma för första gången på mer än ett år, och barnen …

Tanken snärjer sig om strupen var gång den kommer för henne.

En stund har hon slagit sig ner på den grönmålade bänken vid matbordet och låtit blicken irra över den vita duken, ut genom fönstret där hönsen, med Linna i spetsen, vankat omkring och pickat i sig frön, men så fort hon satt sig ner knackade tankarna på och klampade objudna in i huvudet, och det var samma tankar, om och om igen, samma rysansvärda, obeskrivliga, fruktansvärda som slingrat sig där, att barnen var borta.

Borta!

Det jagade henne på fötter och villrådig stod hon kvar en stund, men ännu hade hon inte låtit sig själv sprattlande och fäktande försvinna in i den mörka, kvävande säck som förtvivlan utgör. Än befann hon sig någonstans mitt emellan tvivel och hopp, vacklande och tveksam, och hon hade försökt intala sig själv att det bara var ett missförstånd, ett enkelt missförstånd, och att barnen skulle hittas snart, att de hade rymt eller tappat bort sig, men samtidigt visste hon, pojken var alldeles för liten, han kunde ju knappt gå, och Helmi … Helmi skulle aldrig rymma, så räddhågsen som hon var. Alltid i Kristinas kjolar, ville aldrig släppa 24

tyget eller låta sin mor försvinna ur sikte. Skallgången hade inte gett några resultat och till skogen skulle de aldrig ha kunnat ta sig. Den var alltför långt borta. Då fanns det bara draggandet kvar, men dit, dit ville Hilmas tankar inte gå. Och ändå, den gnagande misstanken. Den skavde i bakhuvet och hon hade försökt hålla sig upptagen för att inte behöva tänka, och så hade hon funnit sig själv vandrande från surdegen som skulle bakas ut till disken som hade blötlagts, till sängarna som den här gången fått stå obäddade, gu’nåde, till mjölken som borde skummas. Till slut hade hon bara gett upp och tillåtit sig själv vanka omkring i sitt nästan alltför välstädade kök, småplocket redan för länge sedan åtgärdat, tills hon hade sett länsman komma stegande över tunet, och då hade hon rusat till farstun och ställt sig med händerna mot dörrposten och klamrat sig fast för allt hon varit värd.

Grå i håret var hon, liten, torr och värdelös. En fjolårsfluga i ett nät mot den mörkklädda spindeln som kom rännande på stigen mellan ladugården och hönshuset. Där hade Hilma sedan stått med ryggen pressad mot ytterdörren och försökt förhindra länsman Krohnbergs betydligt stadigare kropp från att komma förbi i dörröppningen. »Hon har precis vaknat! Visa lite mänsklighet och låt henne vara!« hade hon sagt med sänkt röst och en intensitet som fick myndighetsmannen att tveka en stund, innan han varligt men likväl bestämt förde handen till hatten, nickade mot henne och föste henne åt sidan. För om det är något som ska ha sin gång så är det lagen, och så stegade Konrad Krohnberg beslutsamt till kammaren där Kristina Andersson låg nerbäddad, tacksamt omedveten om hans närvaro, försänkt i en förhållandevis lugn morgonslummer, och stillheten i rummet verkade som den korta andpausen vid tolvslaget innan vinden vänder, och ingen egentligen vet från vilket håll eftermiddagens väder kommer att börja vina.

Länsman Krohnberg drar ett djupt andetag där han står och släpper sedan ut luften med en suck. Det är inte första gången 25

han har stått inför något liknande, en mänsklig tragedi av just precis det här slaget, rå och öppen som ett färskt sår framför sig och han skulle hellre, som vem som helst annan, slippa. För två år sedan kvävde Södermalms Selma sin nyfödde son för att han kräktes blod. Alldeles tydligt döende hade pilten varit, och den unga modern, som hade varit tvungen att lämna hospitalet även om hon varit övertygad om att barnet inte var friskt, hade ensam i den kalla vinternatten vid den ödsliga tågstationen inte längre stått ut med att lyssna på hans tilltagande rosslande och bevittna hans uppenbara lidande. Med fingrarna röda av kyla drog hon åt snöret i spetskragen på hans kolt tills han inte längre rörde sig.

Något år senare lät Kreetta Hjalmarsson grisarna äta upp sin nyfödda flicka, det tredje barnet med en tredje karl, för att hon inte kunde mätta ännu en mun vid sidan av sin egen ålderstigna mor.

Konrad Krohnberg hade varit på plats både när Selma och Kreetta arresterades och sett till att rättvisa skipades och nu är båda kvinnorna är borta. Selma kunde inte uthärda det hon hade gjort utan förlorade förståndet och Kreetta skickades till Kakola tukthus.

Kristina Andersson andas. Täcket höjs och sänks. De svarta, täta ögonfransarna fladdrar till. Munnen rör sig. Det mörka håret är en aning rufsigt. Otvättat, kanske. Men förutom det ger hon inte något speciellt ovårdat intryck. Hon ser ut som en alldeles vanlig, ung bondkvinna, snäppet vackrare än många, och sedan öppnar hon ögonen och Konrad Kronbergs väntan är därmed slut. Den letargi som har dväljts i hans kropp försvinner med en enda knäpp då kvinnan framför honom skärper blicken och låter den glida över de skinande vita lakanstygen för att sedan höja den till honom där han står, inramad av ljuset, nästan overkligt mörk och stor mot dagen utanför fönstret. Han ger henne ett formellt småleende, mera pliktskyldighet än artighet, och nickar mot henne, och hon ser på honom med stora, häpna ögon och drar instinktivt täcket tätare om kroppen. Hon verkar inte ha någon som helst aning om varför han är där, och Konrad Krohn26

berg övermannas med ens av en tung känsla, nästan dyster, som pressar hans redan nersjunkna anletsdrag ytterligare mot golvtiljorna och marken undertill. »God förmiddag, Kristina. Nog klarar ni väl av svenskan?« frågar han.

Hon svarar inte, kramar bara hårt om lakanskanten och håller den mot sig som ett skyddande hölje mellan honom och sig själv, nickar stumt och hastigt, kan inte få ur sig ett ord. »Hur mår ni?« frågar han, och hon skakar på huvudet.

Blicken är stel och oförstående. Sedan tänds där något, en gnista, en rynka löper snabbt mellan ögonbrynen och innan hon vänder blicken neråt kan han se det i hennes ögon. Hon minns.

Vattnet, det iskalla som omslöt huvudet och hotade att fylla lungorna. Tyget som tyst gled under ytan. Den där natten som hon inte ännu har förmått sig att omvandla till verklighet. »Barna!« ropar hon och slänger täcket åt sidan, redan på väg att hoppa ur sängen, men han lägger handen på hennes axel.

Trycker ner henne mot kuddarna. »Ni ska ta det lugnt nu. Vila lite. Barnen kan vi inte längre hjälpa. De har gått till Gud.« Hans ord hejdar, handen hindrar, och hon lutar sig långsamt mot kuddarna igen. »Nej«, viskar hon.

Länsman Krohnberg ser på henne med en skarp och kalkylerande blick i de pepparkornssvarta ögonen. De uttrycker inget medlidande. Sådant kan han inte kosta på sig. Det som har inträffat är synd. Faktum är att det är väldigt synd, det skulle han vara den förste att erkänna, men om han ska kunna tjäna rättsstaten enligt sitt samvete och sin bästa förmåga så måste han spara sina känslor för familjelivet. Det skulle inte bli mycket kvar av honom för Astrid och de fyra barnen att dela på om han tillät sig själv att sympatisera med varje brottsling som kom i hans väg, inte ens om brottslingen råkade vara en som 27

han kände sedan tidigare. En av de egna. »Liket av en åttaårig flicka hittades på norra åstranden nära Malmströms brygga. Ni får nog lov att ta er en titt på henne.« Kristina sitter stilla en stund och tittar tyst framför sig. Det finns inga ord. De behövs inte. Hon möter inte hans blick och han gör sig redan beredd på att resa sig och gå när hon vänder ansiktet mot honom och ser honom i ögonen. »Bara en? Bara flickan?« frågar hon, och rösten är så ljus, så barnsligt hoppfull mitt i allt det hopplösa, att han inte kan säga henne det han tänker.

Att det bara är en tidsfråga innan pojken kommer att hittas.

Att ingen kan överleva, inte ett barn, i det kalla oktobervattnet, eller att, även om pojken kanske aldrig hittas, så lever han omöjligen. Så han säger inget. Nickar bara och lämnar sedan diskret sängkammaren för att ge henne tid att stiga upp och klä sig.

Kristina känner igen flickan så fort hon stiger in i ladan och hon stannar för ett ögonblick i dörröppningen, obeslutsamt svajande, kroppen så orimligt tung av olusten som fyller alla lemmar ända ut i fingerspetsarna. Det är som när hon var liten och sträckte upp armarna.

Far! Bär mig! För jag kan inte längre gå!

Kätten, båsen, dörröppningen bakom henne och den smala gången som leder fram till kärran där längst inne verkar sträcka sig framåt i en tunnel som mörknar mot mitten och hon skulle göra vad som helst för att inte behöva gå in i den.

En god stund står hon och bligar och blinkar in mot ladan, ända tills Konrad Krohnberg rör på sig bakom hennes rygg.

Han är otålig och rörelsen fortplantar sig i hennes egen kropp som sätts i gång, nästan som av sig själv. Kalvarna skrapar och buffar oroligt i kätten och korna råmar i sina bås. Det luktar som det alltid gör, av dynga, halm, damm, fuktigt trä och murbruk, men den här morgonen gör lukten henne illa­mående där 28

hon långsamt går fram mot flickan.

Karlarna från byn har lagt Helmi på en flakkärra och hon är fortfarande klädd i sin vita nattsärk med en grå yllefilt lindad runt sig.

Det är inte samma filt som hon hade när hon försvann under ytan, tänker Kristina trött. Den var ljusare.

Nattsärken är smutsig. Tyget är grönfläckigt av något som liknar gräs eller vattenväxter, kanske alger som har samlats på grenar av träd som fallit i ån, eller på bryggpålar, och Kristina tycker det är synd att flickan måste ligga där i solkiga kläder. Hon står en stund och betraktar barnet. De blå läpparna är halvöppna.

Håret är tovigt. Sedan sträcker Kristina fram handen, sakta, sakta, och nuddar lätt vid Helmis kind. Huden är gråblek, kall sedan länge. Det är en kyla som inte liknar något annat hon har känt förut. Det är en kyla som inte ger någon som helst förnimmelse av värme och hon vet att den från och med nu enbart kommer att tillta. Inget liv leker längre i den kroppen och hon torkar sig under näsan med handryggen och drar ärmen över ögonen, med ens ogenerad över tårarna som kommer krypande.

Hon smeker kinderna, håret, vill ta i famn, vill plocka upp och hålla om, vagga, som hon brukade, även om allt det varma och mjuka, allt det kramgoa, är borta.

Voj lilla flickan … lilla, lilla flickan …

Helmi var alltid ett vackert barn, men om hon liknade far sin vet Kristina inte. Honom hann hon aldrig se annat än på avstånd, några gånger i skogen. Han hade mörkt skägg och han arbetade vid sågen. Han var inte från trakten. Han hann upp henne en sen höstdag när hon hade plockat trattkantareller. Med ett enda slag fällde han henne till marken, och sedan gav han sig på henne. Det gick så fort. Hon hann knappt skrika.

Efteråt försvann han springande längs skogsvägen och lämnade henne liggande på stigen med sina tilltrasslade kläder och svamparna utspillda och nertrampade på marken runtomkring.

29

Hon plockade upp dem igen innan hon darrande tog sig hemåt.

Helmis hår är mörkt, precis som Kristinas. Ögonen liknar mormors. Ljusbruna och allvarsamma. Det vet hon utan att se dem. Hon stryker håret, långsamt och eftertänksamt, gråter inte, ögonen har torkat och de svider, men inga tårar, inte längre.

Länsman Krohnberg harklar sig lätt bakom henne, men då Kristina inte visar några tecken på att höra honom vänder han på klacken och går ut ur fähuset. Han måste helt enkelt andas och han står en god stund och stirrar ut mot skogen, blicken så stel med ens, och han själv också, arg.

Tio minuter senare går Kristina Andersson förbi Konrad Krohnberg, långsamt och försiktigt, med barnet i sin famn och han står en stund fullständigt handfallen, oförmögen att röra sig, då hon vaggande och nynnade bär flickan uppför stigen mot boningshuset. Det är som om han ser men inte riktigt begriper, tills hon lutar sig framåt och kysser flickans kind, och då får han äntligen fart på benen. Han småspringer fram till henne och griper tag i hennes arm, och hon vänder ansiktet mot honom men blicken i de glasartade ögonen ser rakt igenom honom. Han letar efter orden men behöver inte säga något. Hon sträcker sig fram och lämpar över flickan i hans famn. Huvudet faller lealöst åt sidan och han får krama hårt om den livlösa lilla för att inte tappa henne. »Hon borde inte vara där inne. Alldeles ensam. Med kritterna«, säger Kristina, och rösten är inte mera än ett lågt mummel.

Han återbördar kroppen till fähuset och när han kommer tillbaka har Kristina sjunkit ihop på stigen. Konrad Krohnberg svär till och lyfter upp henne. Hon är brännhet och han bär henne tillbaka till sängen. Hon ska få vila. Tids nog kommer han att hämta henne till häktet men tills dess har hon det bättre i sin mors hus.

30