Vad heter ångest på spanska? 30 sidor. by Förlaget

MICHAELA VON KÜGELGEN

VAD HETER ÅNGEST PÅ SPANSKA?

Förlaget 3

Utgiven med stöd av FILI / Delegationen för den finlandssvenska litteraturens främjande.

©Michaela von Kügelgen 2017 Omslag: Linn Henrichson Inlaga: Helena Kajander Tryckt hos Nord Print, Helsingfors 2017 Citat på fliken och s. 11: Jan Stenmark Citat på s. 162: Avicii: Wake me up (2013) Förlaget, Helsingfors 2017 www.forlaget.com ISBN 978-952-333-081-8

Till mamma, som valde att prata svenska med mig.

”I am lost, take me home. I am home, take me lost.” (Okänd)

ett ERIKAS HUVUD spände och munnen var torr. Den här gången var det inte på grund av för mycket alkohol dagen innan, hon hade till och med avstått från gratisvinet på planet. Med högra handen masserade hon tinningarna. Var det så här höjdsjuka kändes? Kön till passkontrollen hasade fram. Erika tummade på passet i sin hand, växlade tyngden från ena foten till den andra. Hon knep ihop ögonen och tänkte på de små vinflaskorna hon avböjt. Många hade tyckt att hon var modig som åkte ensam till Sydamerika för två månader, men det hade varit modigare att stanna hemma. De flesta fattade inte att

hon inte längre klarade av att vara i Helsingfors. Att hon inte längre orkade med charaderna. Kön ryckte framåt och en ung kvinnlig passkontrollant vinkade henne till sig. ”Första gången i Ecuador?” Kvinnan tittade snabbt på Erika. Hon nickade, orden fastnade i halsen. Kvinnan bläddrade i passet, stämplade och önskade henne välkommen till Quito och Ecuador. ”Gracias”, harklade Erika fram. Rösten lät tunn och skör. Inte alls som hon. Med blicken i golvet fingrade hon på ringen som Johanna gett henne som examenspresent. Hon släppte greppet om smycket och tittade på handen som såg naken ut trots den nya ringen. Händelserna från de senaste månaderna vällde fram. Att flyga elvatusen kilometer bort hemifrån betydde inte att tankarna lämnade henne i fred. Erika släpade benen till en bänk nära det tomma svarta bandet med rätt siffra. Hon drog ringen av fingret och läste den ingraverade texten. Dream big lillis. Hon fnyste och stoppade ringen i fickan men plockade fram den igen. Utan Johannas stöd hade hon inte klarat sig. Storasystern hade alltid hejat på Erika och lyft fram det pappa inte såg eller uppmärksammade. Ändå var pappa

så gott som immun mot Erikas framgångar, det verkade inte spela någon roll vad hon än gjorde. Det var som om hon betade av en lista som aldrig tog slut. Enligt pappa låg det perfekta livet alltid en prestation bort. Och nu hade hon slagit sönder allt pappa trodde på. Eller nästan allt. Bagagebandet stod fortfarande stilla så hon plockade fram den uråldriga Nokian ur ryggsäcken, slog på telefonen och knappade in pin-koden. Ingen signal. Bara en oskarp skärmbild. Varken Facebook eller Instagram. Skönt. I två månader skulle hon inte behöva hålla uppe någon fasad. I stället för att skicka ett ”du vet inte vad du går miste om”-meddelande till Vera slängde hon mobilen i väskan och grävde fram kortet som Vera hade gett när de sågs över ett glas vin några dagar före resan. Erika tittade på de dansande paren, läste Jan Stenmarks kända citat. En del är för dumma för att ha ångest. Det är smart. Erika suckade och läste igenom Veras ord. Om att allt skulle bli bra, att hon skulle njuta av resan och Ecuador, hångla med några heta latinos och komma brunbränd tillbaka till Helsingfors. Med en ny riktning. Som en ny människa.

Till sist hade Vera skrivit en påminnelse om att hon skulle ta sitt andra kreditkort och gömma det i den stora väskan. För säkerhets skull. Sådan var Vera. Otroligt positiv och peppig samtidigt som hon hade stenkoll på sin omgivning. Vera levde det liv alla trodde att Erika levde. Bagagebandet rullade i gång med en knyck, människorna tryckte sig närmare som om det var en tävling om vem som stod närmast. Erika satt kvar på bänken tills hon såg sin stora ryggsäck rulla fram på bandet. Hon trängde sig fram genom människomuren, fick tag i väskan just innan den skulle rulla i väg på ett nytt varv och baxade den till närmaste tomma bänk. Med vana rörelser öppnade hon den röda skyddspåsens dragkedja. Hon plockade fram sitt extra kreditkort och gömde det i en av stora väskans innerfickor innan hon krängde arton kilogram egendom på ryggen. Sedan tog hon den mindre ryggsäcken på sig på framsidan, vilade händerna på väskan och sneglade ut mot ankomsthallen. De automatiska dörrarna öppnades och stängdes, öppnades och stängdes. Runt omkring henne skuffade och drog folk ut sina överfulla väskor till ankomsthallen. Hon stod stilla.

Det här hade hon gjort förr. Packat den enorma ryggsäcken om och om och om igen. Rest i väg, kommit tillbaka. Men aldrig ensam. Aldrig med ett så här starkt behov av att komma bort. Erika slöt ögonen, andades djupt. När hon öppnade ögonen väntade de automatiska dörrarna fortfarande på henne, hon stod bara ett tiotal steg från ecuadoriansk mark. Hon kollade att hon hade adressen till vandrarhemmet, sitt pass, alla viktiga papper. Allt var under kontroll. Hon hade inte slarvat med något, hon slarvade inte. Med blicken fixerad på de automatiska dörrarna svalde hon och började gå. Hon repeterade spanska hälsningsfraser i huvudet. Mucho gusto, hola me llamo Erika, soy de Finlandia. Ordförrådet sträckte sig inte till jobbiga ämnen. Det var bra. Ankomsthallen var full av människor som väntade på någon men ingen som väntade på henne. En bebis skrek i famnen på en man som gjorde sitt bästa för att gulla med barnet. Hon vände snabbt bort blicken, skyndade förbi människomassorna, men bebisens skrik ekade i huvudet. Hon vände sig om men såg varken mannen eller barnet.

Ute möttes hon av ett nattsvart Quito som lystes upp av miljontals små, små ljus. I mörkret kunde hon bara ana de omringande bergen. Luften kändes annorlunda än hemma, tyngre och fuktigare. Erika stod en stund och bara andades innan hon gick fram till taxichaufförerna som stod på rad, en äldre chaufför tog hand om hennes väska. Själv sjönk hon ner i baksätet, chauffören hoppade in. ”A dónde vamos?” ”Avenida 6 de Diciembre”, läste Erika från pappret hon kramat så hårt att det blivit svettigt och skrynkligt. Hon lutade sig bakåt i sätet, försökte komma på något smart att säga. Så många frågor på läpparna men de spanska orden i hjärnan förvandlades till oförståeligt brus när hon försökte prata. Hon suckade och tittade ut genom fönstret. Taxichauffören antog säkert att hon inte talade ett ord spanska. Han vred upp volymen på radion och en salsalåt fyllde tystnaden. För varje kilometer som bilen rullade fram genom det nya mörkret sjönk pulsen och hjärnan slog om till ett slags viloläge. De följande tio veckorna skulle ingen kräva något av henne. Ingen förväntade sig något.

två ERIKA HADE vaknat på vandrarhemmet med huvudvärk. Den lättade inte av att gatunamnen på det utskrivna pappret inte motsvarade de skyltar hon såg. Pulsen skenade i väg i den lilla uppförsbacken, det var som om kroppen inte klarade av att ta in tillräckligt med syre bland de höga bergen. Hon suckade, hade inte hunnit längre än några hundra meter från vandrarhemmet. Hon vred och vände på den utskrivna kartan i handen, började gå åt ett håll, stannade efter några steg och såg ner på pappret igen. Hemma hade hon kollat flera gånger på Google Maps hur hon skulle hitta fram och till slut skrivit ut både

karta och instruktioner. Landskapet såg helt annorlunda ut än på de suddiga bilderna i karttjänsten. Gråa, tunga moln hängde över staden samtidigt som solen brände i ansiktet. Hon spände fingrarna runt kartan och försökte ignorera blickarna från lokalborna. Det var svårt att dölja att hon inte var ecuadorian. Hon gjorde sitt bästa för att sjunka ihop några centimeter men hårfärgen kunde hon inte rå för, hon var lika blond som tidigare. Hon stirrade ner i kartan och stönade. Det var alltid Tom som hade orienterat fram i nya städer. En av de få situationer hon inte behövde ha full kontroll över, eftersom det alltid ledde till kaos. Något hon ogillade mer än att inte ha kontroll. Magen vände sig av tanken på Tom. Strax före nyår hade allt känts självklart. Som den enda möjligheten. Hon intalade sig själv att det var rätt beslut fastän det hade kommit som en överraskning för alla. Också för henne själv. Pappa hade varit totalt oförstående. I hans ögon såg det ut som att Erikas liv var komplett. Det enda som saknades var barnen som Erika och Tom skulle skaffa efter att hon kommit in i arbetslivet. I pappas generation skaffade man fortfarande barn. Ordvalet gjorde Erika

illamående. Nu fanns ingen man, inga barn. Bara ett påskrivet arbetskontrakt på Gyllenhaal & Widström i Helsingfors. Erika hade hoppats att det skulle räcka för pappa – examen och jobb. Men som vanligt väntade han sig mer av henne. Erika lyfte blicken från kartan, grävde fram solglasögonen och försökte se ut som om hon bara ville njuta av utsikten. Inte som att hon tappat bort sig och desperat behövde hjälp. Hon lutade sig mot ett träd. De lummiga bergsväggarna var packade med hus efter hus efter hus. Förutom några enstaka turister pratade alla spanska, orden flöt ihop till en oförståelig massa. Hon pressade ihop kartan till en skruttig boll. Några veckor med spansk grammatik var exakt den semester hon var i behov av. Det sa Vera också. Att en paus skulle göra gott. Lite avstånd. Erika skrattade och bannade sig själv för att hon var så naiv. Som om ett flyg till andra sidan jorden skulle lätta på trycket i bröstkorgen. Det hade redan gått ett dygn och inget kändes bättre. Skulle det någonsin göra det? Erika suckade och tog sikte på ett av kaféerna som låg på gatan. Ett signalhorn tjöt till och hon hoppade bakåt, bilen susade förbi henne och förarens svordomar

svallade ut genom det neddragna fönstret. Hon slöt ögonen, andades djupt några gånger, fokuserade. Innan hon korsade vägen såg hon sig noga omkring. Arga signalhorn tjöt längre bort, här var kusten klar. Hon gick fram till en kvinna som städade på kaféet. ”Disculpame, hur …?” Orden kom inte över läpparna så Erika pekade på den hopskrynklade kartan. Kvinnan började förklara. Erika förstod knappt vart femte ord, kvinnans yviga handrörelser hjälpte inte. Erika tittade ner på sina Converse och kände hur kvinnan synade henne. Hon fingrade på skjortan och ville bara sjunka genom marken. I stället harklade hon sig och lyfte blicken. ”Una vez más?” ”Diego!” ropade kvinnan in mot kaféet. En ungefär tio år gammal kille kom fram till dem. ”Diego kan visa vägen för dig.” Erika stammade fram ett tack och skyndade efter den unga pojken som hoppade ner från den lilla trappsatsen och började gå mot ett annat håll än vad hon själv hade valt. ”Ciao! Muchas gracias!” När de kom fram till skolan ställde sig Diego vid dörren och tittade på henne, ögonen borrade sig in i

hennes ljusa hud. Efter att hon tackat honom stod han fortfarande kvar. Hon grävde fram plånboken och drog ut en krispig dollarsedel. När Diego fått pengen sprang han i väg. Hon tittade efter honom och insåg att hon inte alls hade sett sig omkring under promenaden. Hon suckade och sköt upp dörren till skolan.

Efter att Erika kämpat sig igenom nivåprovet hade hon fått sitt lektionsschema och irrat omkring en stund på gatorna i Quito innan hon hittade tillbaka till vandrarhemmet. Hon hade kollat på flera dokumentärer inför resan men ingenting var som hon hade föreställt sig. Huvudet var tömt på energi av de nya intrycken. Hon slog sig ner i en av sofforna på vandrarhemmets nedre våning och slog upp kalendern. Utöver de inskrivna spanskalektionerna fanns inget annat hon behövde komma ihåg. Efter kursavslutningen om fyra veckor var kalendern tom. Hon bläddrade tillbaka till hösten, varje dag hade flera anmärkningar. Examensarbetet, tenter och ämnesföreningsmöten. Familjemiddagar. Hon hade fyllt dagarna med program från morgon till kväll. Hon klarade inte av ångesten som tog över om hon hade för mycket tid att tänka. När hon var upptagen hann hon inte fundera på om hon och Tom var lyckliga eller på att

de snart skulle köpa en gemensam lägenhet. Allt skulle lösa sig och livet var på väg åt rätt håll. Hon trodde så hårt på det att hon till slut lyckades lura till och med sig själv. Nu visste hon inte längre vad hon skulle tro eller vart hon var på väg. Erika sneglade på de andra gästerna på vandrarhemmet. Alla var mitt uppe i intressanta diskussioner, omgivna av vänner. Ingen verkade vara intresserad av att börja djupanalysera Erikas och Toms misslyckade förhållande och varför hon egentligen åkt till Ecuador. Hon var osäker på om hon ens själv var redo för det. De nästan tjugofem åren hon levt hade det varit lättare att ignorera all skit och trycka ner den. Det man inte pratade om fanns inte. I ett hörn av matsalen pågick en lektion i engelska. Det var en rödhårig tjej som undervisade en blyg ecuadorianska. Den rödhåriga pratade långsam och tydlig engelska, gestikulerade med armarna och nickade uppmuntrande. ”Very good Ana! Very good!” Hennes varma skratt spred sig ända ut till det lilla rummet utanför matsalen. Något i skrattet påminde om Vera och en hemlängtan stack till i bröstet. Erika gick fram till en av datorerna på nedre våningen och stirrade

in i skärmen utan att skriva något på tangenterna, armarna hängde vid sidorna. Vad fanns det att berätta? Att hon tappat bort sig hade inget nyhetsvärde. Att hon fortfarande tänkte på Tom ville hon inte medge ens för sig själv, än mindre för någon annan. Hon sjönk djupare ner i stolen. ”Excuse me, är datorn ledig?” Erika tittade upp och möttes av en kille med rufsigt hår. Vandrarhemmet var fullt av dem. Snygga på ett ovårdat vis, helt för unga och helt fel på alla sätt. Eller precis rätt efter några gin och tonics på ett svettigt dansgolv när klockan närmade sig halv fyra. Killen tittade på henne, på den mörka skärmen och så på henne igen, fullständigt ovetande om suget i kroppen som vägrade lämna henne i fred. Han harklade sig och Erika skyndade sig att stiga upp. Han satte sig vid datorn och började genast knäppa på tangenterna. Själv kunde hon inte ta blicken från hans nacke och axlar. Hon var svältfödd på beröring fastän hon i januari sovit flera nätter någon annanstans än på Johannas soffa. Ibland kunde hon vakna och tro att allt var som förr, men Tom låg inte längre bredvid henne. Hon hade fått som hon ville men ändå kändes inget rätt.

Inne i matsalen var alla upptagna med sitt. Erika slängde en blick mot på den rödhåriga lärartjejen innan hon gick upp till sovsalen. Ur den stora ryggsäcken hon ställt invid sängen plockade hon fram ett gammalt häfte med spansk grammatik. Dagboken föll ut samtidigt. Hon vägde den i handen, strök fingrarna över den ojämna ytan men öppnade den inte. Hon hade inte öppnat den sedan hon flyttade bort från Tom, varken för att läsa eller skriva. Det var som om orden hade tagit slut. Nu ökade pulsen några slag bara av tanken att läsa. Dagboken innehöll för mycket som hon inte tänkt på sedan hon skrivit ner det. Hon tryckte den slitna skrivboken ner i väskan och började i stället rabbla upp oregelbundna spanska verb tyst för sig själv. Efter en stund släppte hon häftet och såg sig omkring i rummet. ”Det här är drömmen. Det här är det jag ville”, mumlade hon och plockade upp häftet igen.

tre EFTER EN VECKA kände Erika att hon vandrat upp och ner längs alla kullar i Quito. Hon hade låtit handen glida över otaliga kyrkbänkar och beundrat ståtliga kolonialbyggnader. Hon hade ätit mer ris, majs och friterad mat än hon brukade äta på ett normalt år. Om kvällarna somnade hon i det trånga rummet som hon delade med nio personer hon inte kände. Hon hade bara snackat kort med de flera år yngre kurskompisarna, men inte pratat med någon på riktigt. Rastlösheten kröp fram i kroppen om kvällarna när hon låg i sängen och på eftermiddagarna när skoldagen var slut. Hon kunde inte längre minnas vad hon hade förväntat sig av resan,

men åtminstone var hon säker på att det inte var det här. I tv-rutan på vandrarhemmet snurrade någon sorts frågestund med Ecuadors president. Erika damp ner i soffan och tittade på presidenten som gestikulerade med tydliga handrörelser. Han förklarade något som hon inte riktigt hängde med i men livepubliken i tv-studion skrattade. Presidentens frågestund var mer som en stand up-show än ett officiellt politiskt program. Erika rynkade pannan, stängde av tv:n och började bläddra i det nyaste numret av Imagen hon hade med sig från Finland. Normalt läste hon tidskriften från pärm till pärm, nu fastnade hon inte för en enda av artiklarna så hon rullade ihop tidningen. Alla andra i rummet var djupt koncentrerade på sina smarttelefoner. Hon steg upp ur soffan, satte sig igen efter några sekunder och öppnade tidningen, läste några rader men uppfattade ingenting. Händerna var otåliga och vana vid att bläddra igenom diverse flöden när hon inte hade något annat att göra. Inför resan hade hon föreställt sig att hon skulle ha fullt upp med spanskan och nya vänner. Att hon inte ens skulle sakna sociala medier. Hon stirrade på Zlatan som prydde tidningens omslag och skakade på huvudet.

Erika gick upp efter skolböckerna och satte sig i matsalen. Där var det lugnare än vanligt, hon bredde ut dagens läxa vid ett av de långa borden. Efter att hon kämpat igenom spanskans alla verbformer sköt hon ifrån sig böckerna. Med tummen klickade hon kulspetspennan om och om igen tills hon fick en arg blick från en tjej vid bordet intill. Hon släppte pennan på bordet, den snirkliga GW-loggan blänkte vit på den gröna bottnen. Hemma väntade en bra lön på en ansedd firma. En chans att koncentrera sig på att bygga upp kometkarriären och strunta i resten. Men det var något som skavde. Erika stirrade på kursboken och högen med uppgiftspapper och suckade. Den dyra kursen kändes fel. Allt kändes fel. Tio veckor av ensamhet hade låtit mycket bättre efter en flaska vin än vad det gjorde nu. Hon plockade ihop sina grejer och skulle just resa sig när hon såg den rödhåriga tjejen komma in. Erika log snabbt mot henne, tjejen bytte kurs och kom fram till hennes bord. ”Hola, dig har jag sett flera gånger men aldrig fått chansen att säga hej till. Jag heter Ingrid”, sa hon och sträckte fram sin hand.

Det var ett varmt handslag som matchade leendet och fräknarna i ansiktet. Erika log tillbaka och presenterade sig. ”Du är engelsklärare här?” sa Erika och rättade till pappren som redan var staplade i en rak hög. ”Japp”, sa Ingrid och pekade mot den tomma bänken. Erika nickade och Ingrid satte sig. ”Jag har varit här sedan förra hösten.” ”Oj wow, då måste du kunna jättebra spanska”, sa Erika och pekade mot högen på bordet. ”Yo estoy estudiando. No hablo mucho.” Ingrid ignorerade hennes ord och log med hela ansiktet. ”Äh, du pratar jättebra!” ”Tack”, mumlade Erika och några av de spändaste musklerna i kroppen slappnade av. Det var något med Ingrid som gjorde att hon gillade henne direkt. En avspändhet och glädje som var sällsynt. Orden bubblade ur henne och energin gick nästan att ta på. Men de flesta amerikaner var väl utåtriktade, tänkte Erika. ”Vad säger du om lite mat? Jag vet ett bra ställe här runt hörnet och jag börjar bli otroligt hungrig. Har du lust att hänga med?”

Erika nickade och var redan halvvägs upp för trappan med böckerna och pappren. Efter alla gubbar på gatan som erbjudit allt från dejter till giftermål var Ingrid den första som kommit med ett förslag hon inte behövde tacka nej till.

På restaurangen sjönk Erika ner i en av plaststolarna och sträckte sig efter en klibbig meny som låg på bordet. De flesta rätterna bestod av kött och ris i någon form och inget kostade mer än fyra dollar. Efter en rekommendation av Ingrid beställde Erika något som hette churrasco. Fem minuter senare hade hon en tallrik med en lövbiff, ris, pommes, ett stekt ägg och avokado framför sig. Hon hade första tuggan i munnen innan Ingrid ens hunnit plocka upp sina bestick. Avokadon var sammetslen och biffen gigantisk. Hela portionen för fyra dollar. Fyra! För samma summa fick man knappt en smörgås i Helsingfors. ”Så gott”, sa hon och nickade till Ingrid som gjorde tummen upp. ”Hur har du hittat hit?” ”Till restaurangen eller Ecuador?” Ingrid blinkade och skrattade, Erika skrattade också. Det kändes konstigt, som om kroppen glömt hur man skrattar. Inte ett artigt och ihåligt skratt som man kan

få fram fastän ens liv precis tagit en vändning man inte tänkt sig, utan ett riktigt skratt. Ända från magen. ”Jag har alltid älskat spanska och så råkade det bara bli Ecuador.” Ingrid harklade sig och fortsatte. ”Jag har varit på volontärarbete i Kenya och efter det kändes Norge så tråkigt och så …” Ingrid såg ut som om hon hade tänkt säga något mer men Erika avbröt henne. ”Va, Norge? Är du från Norge? Du pratar så bra engelska att jag trodde att du är från USA. Jag är från Finland, men pratar svenska.” Hon pratade så fort att orden ramlade över varandra. ”Vad kul!” Ingrid släppte sina bestick, ögonen glittrade. ”Jag har inte träffat alltför många nordbor här. De är väl alla och reser Asien runt. Vad gör du själv här?” Erika lutade sig bakåt i stolen och pillade på sin servett. Det var en fråga som hon inte hade något svar på. Stekoset stack till i näsan när hon försökte komma på något smart att säga. I ett hörn var tv:n påslagen, men ingen intresserade sig för vad som skedde i rutan fastän det var fotboll. Kanske en gammal match. Salsatonerna ur radion kämpade med att överrösta trafikbullret utanför. Hon tittade på Ingrid som fortsatte lassa in mat i munnen och av någon anledning kände hon sig genast

lite lugnare. Erika hade aldrig sett någon äta med lika stor aptit utan att det såg groteskt ut. Samtidigt som maten slank ner i Ingrid nickade hon uppmuntrande mot Erika. ”Jag vet inte riktigt”, sa Erika till slut och harklade sig. ”Jag ville till ett ställe där jag kunde öva min spanska och så fick det gärna vara så långt borta från Finland som möjligt.” ”Åh du kommer att älska Ecuador! Hur länge ska du stanna?” Ingrid lutade sig fram över bordet, tittade på Erika och hon tycktes verkligen lyssna. Erika dröjde med orden, kunde inte minnas när hon senast känt sig lika sedd. ”Några veckor till i Quito och sedan ska jag resa runt i ungefär sex veckor.” ”Det låter härligt, vet du redan vart du ska? Det finns så mycket att se här!” ”Jag har en plan, men allra mest vill jag vara ensam.” Erika undvek Ingrids blick och drack en klunk av den söta saften. Vem kom till Ecuador för att vara ensam? Dessutom var det en lögn som hon upprepade för sig själv dag efter dag. Att ensamtid och lite distans skulle göra gott. Ge insikter. Göra henne till en bättre

människa. Ge svar på alla frågor hon knappt vågade ställa. ”Det är många som reser ensamma här, så om du tröttnar på dig själv hittar du garanterat sällskap.” Djupt inom sig kände Erika en svag aning av den iver och nyfikenhet hon känt inför resan. Ecuador hade funnits i tankarna i flera år och hon hade verkligen sett fram emot att upptäcka landet. Hon släppte besticken på tallriken och såg Ingrid i ögonen. Något blixtrade till. ”Nä vet du. Nu har jag varit en vecka här för mig själv och det har inte alls varit som jag hade hoppats på.” Där. Nu hade hon sagt det högt. Resan var ett stort jävla misstag. Hela hennes liv var ett enda stort jävla misstag. Hon gjorde sitt allt för att skjuta undan tankarna på Tom, på det liv som inte längre var hennes. ”Vad hade du hoppats på?” sa Ingrid och synade henne noga. ”Att få vara ensam med mina tankar.” ”Är det inte just det du varit?” Erika nickade men slog sedan handen mot bordet. Hon var trött på att känna sig så här. ”Alltså jag fattar ingenting, jag vet ju inte ens vad jag vill ha. Eller om jag vill något och får det så är det ändå inte rätt.”