ZOO! #3 Kärlek plz
Text: © Kaj Korkea-aho och Ted Forsström 2019 Illustrationer: © Pentti Otsamo 2019 Omslagsillustrationer: © Pentti Otsamo 2019 Omslag: Nina Grönlund, Pentti Otsamo Inlaga: Päivi Puustinen, Anja Rissanen Emoji: Sten Snickars, Ulrika Öhman Tryckt hos Otavas Tryckeri AB, Keuru 2019 ISBN 978-952-333-222-5 Förlaget, Helsingfors www.forlaget.com
Onsdag, 11.10, kl. 20:39 Till: <Elliott> elliott@zoo.xyz Från: <Atlas> atlas@zoo.xyz Ämne: Två månader!
Hej Elliott. Det är snart två månader sen du åkte till Nya Kaledonien. Som du vet har mitt liv varit en enda stor fest sen dess. Jag får spela alla co-op-spel själv. Jag får high-fiva luften. Det är kanske det bästa av allt. Luften och jag har blivit jättebra kompisar. Kanske till och med för bra? Ibland känns det som att jag inte skulle klara mig utan luften, ens för en minut. Om man struntar i alla känslor och sånt så är mitt nya ensamma liv helt otroligt nice. Kanske har de här två månaderna på olika sidor av planeten bara fört oss närmare varann och gjort vår vänskap bättre?
TOPP-3 ”Saker man gör tillsammans, som blir lättare på stora avstånd” 1. Kurragömma. 2. Jämföra bilder av månen från olika vinklar. 3. Skrika i panik utan att oroa den andra.
7
Åtminstone har Miniturken och jag kommit varandra nära. Speciellt den här veckan, då jag blev ofrivilligt indragen i hans förberedelser inför i övermorgon, som alltså är FREDAGEN DEN TRETTONDE. Dharampreet är bortrest på en turnering i kampsport och det verkar ha gett Miniturken ett återfall till sin gamla ängslighet. Jag undrar ändå om det nånsin varit så här komplicerat. Det började redan på måndagen då han hade en bunt utprintade kartor och var alldeles likblek. ”Det finns ingen fullständigt riskfri väg”, sa han med darrande röst. ”Jag måste endera över bron eller så över stora vägen. Titta! Vad skulle du göra?” Han har alltså bestämt sig för att skippa bussen och promenera till skolan på fredag, för att inte riskera att hamna i en bussolycka. På kartorna hade han ritat olika rutter för att hitta den väg där risken för en dödsolycka var minst. <Bifogad fil: noescape.jpg>
8
”Jag tror den här är bäst”, sa han. ”Jag behöver inte gå över en enda väg, jag slipper gå nära bensinstationen och elcentralen och kan göra en omväg runt de där murkna träden vid travbanan som säkert ramlar när som helst.” Jag tänkte inte efter, utan sa: ”Har de inte ett stall med hästar där bakom travbanan?” Miniturken frös till is. Han tittade på mig med darrande underläpp och rev plötsligt kartan ur min hand och skrynklade ihop den. ”Hästarna!” skrek han. ”Hur tänkte jag inte på hästarna! De kan skena vilt och trampa ner mig!” Det krävdes flera raster av planering innan vi hittade en annan väg som Miniturken kände sig lugn med, fast den blev flera kilometer längre. Vi räknade ut att han kommer att tvingas starta klockan sju på morgonen för att hinna till skolan i tid. Jag lovade också låna honom min cykelhjälm. Lugnet varade ändå inte länge. I dag satt vi i korridoren då Bäckman gick förbi, och då frågade Miniturken honom om han inte kunde hålla fredagens mattelektion i matsalen. ”I matsalen”, sa Bäckman och lät som om Miniturken velat flytta hela skolan till månen. ”Hur skulle det gå till!” 9
”Det vet jag inte!” sa Miniturken. ”Men man måste inte gå i trappor för att komma till matsalen.” ”Ha!” utbrast Bäckman. Sen gick han i väg. Han trodde väl att Miniturken klagade över att det är tungt att gå uppför trapporna till tredje våningen. Att det i själva verket handlar om en total FredagenDenTrettondekris vet nog bara jag, som nu har lovat Miniturken att på fredag hålla i hans arm när vi går upp till mattelektionen, som en sorts personlig snubbelvakt. Just den här veckan har jag ändå ganska gärna hjälpt Miniturken i hans panik. Det har liksom gjort att jag sluppit tänka på min egen. Suck. Egentligen hade jag ju tänkt börja det här mejlet med en helt annan topplista:
Saker som Atlas vet och förstår (komplett förteckning)
1. Att det är fem dagar sen han senast skrev till dig. 2. Fnööh. 3. Öööh.
10
Ledsen för uppehållet. Jag har nog tänkt skriva. Jag behövde bara lite tid för återhämtning och WTF. Tror jag. Jag vet inte. De senaste veckornas händelser har fått mig att tvivla på att jag vet och begriper nånting överhuvudtaget. Ta bara det här med Sarah-Li till exempel. Hon är precis som en dröm. Jag har förstått det nu. Totalt random och svårbegriplig och sen igen sån att man aldrig vill vakna. En riktig drömtjej. Och för bara nio dagar sen var drömmen verklighet och vi satt och kramades i soffan och var SÅ HÄR nära att kyssa varandra:
<Bifogad fil: fml.jpg>
Men sen började ju mardrömmen. Plötsligt smygläste hon våra mejl, kastade stolar omkring sig, hällde päronläsk på min tröja, kallade mig hemska saker och blockerade mig så jag varken kan kontakta henne eller se vad hon håller på med. Varför gjorde hon detta, hör jag dig fråga? 11
<Bifogad fil: omg.jpg>
Jag bestämde mig för att låta henne vara i fred. Säkert skulle hon höra av sig och förklara allt. Jag skulle hålla mig cool. Det funkade bra i ungefär tre minuter. Sen märkte jag att hon slutat följa Zoo, och då bräckade jag i fullständig panik (att bräcka är alltså en blandning av att hicka och att bräka som ett får, det var inte ett trevligt ljud). Sen var jag helt enkelt tvungen att kontakta henne på det enda sätt som återstod. Jag skrev ett mejl. <Bifogad fil: lyckatill.jpg>
Du vet när man gör nånting som man vet att är dumt, men ändå inte kan låta bli att göra? Att skriva det där mejlet var som att klia ett myggbett. Eller som att äta en hel megapåse chips. För tillfället kändes det bra. Jag skrev roliga saker och föreslog att vi skulle träffas i Källarkontoret. Det var ett mejl som skulle få henne att tänka: ”Atlas ja, han är ju en ganska rolig typ ändå. Jag ger honom en chans till!” Men när Sarah-Li sedan INTE SVARADE på mejlet så var det som att allt blev hundra gånger värre. Det har varit hemska dagar. Jag har suttit i Källarkontoret varje rast och väntat på att hon ska dyka upp. Jag har snurrat på stolen tills jag blivit yr. Jag har refreshat mejlen två miljoner gånger. Varje gång telefonen vibrerar har jag sprätt till och utstött hamsterlika ljud. Men det kommer aldrig något svar, det är aldrig hon. <Bifogad fil: ouch.jpg>
13
Men så i dag kom hon plötsligt in i matsalen tillsammans med Tessie. Jag ryckte till så det skvätte vatten ur mitt glas. Miniturken satt mittemot mig och pratade på som vanligt, men plötsligt kunde jag inte höra hans röst längre, alla ljud var konstiga, som undervattensljud. Sarah-Li hade sin långa randiga skjorta och håret i en knut. Jag kunde inte låta bli att stirra. På nio dagar hade jag knappt sett en skymt av henne. En av tusen tankar i det ögonblicket: Jag har väl ganska många gånger tänkt att ingen tjej kan vara snyggare än Tessie. Att hon liksom är snygg i ljusets hastighet. Men när hon och Sarah-Li kom in i matsalen tillsammans såg jag knappt att Tessie var där. Allt var liksom suddigt ett tag, utom Sarah-Lis ansikte, och när hon plötsligt skrattade åt nåt som Tessie sa, var det som om nån tänt en lampa som lyste upp hela rummet. De gick mot andra änden av salen utan att ens titta åt vårt håll. ”Varför ser du ut så där?” sa Miniturken. Jag pekade. Miniturken snodde runt och flämtade. ”Ettan och åttan – jag menar Tessie och Sarah-Li?” Han började fumla med håret. ”Har jag mat i ansiktet? Vad gör dom här?”
14
”Ingen aning”, sa jag. ”Tydligen hänger dom tillsammans nuförtiden.” Det var obegripligt! De är ju totalt olika! Har ingenting gemensamt! Jag kunde inte fatta det! Tills jag insåg att de faktiskt har en sak gemensamt. Mig. Jag har varit intresserad av båda två, skrivit om båda två till dig, och efter att Sarah-Li smygläst våra mejl så har de blivit vänner och håller sig undan mig. De stannade borta vid snacksautomaten och började sätta upp en affisch på väggen. Deras miner var koncentrerade. Tessie bet av tejpremsor som snurrade ihop sig och fastnade överallt. Plötsligt mötte jag Tessies blick. Hon lyste upp och vinkade glatt med en tejpremsa på tummen. Jag kunde inte röra mig. ”Hon vinkar åt dig!” väste Miniturken. ”Gör nåt!” Hjärtat slog vilt. När jag väl fick i gång kroppen och lyfte handen till svar hade Tessie redan vänt sig bort.
15
Affischen satt fast på väggen, och hon och Sarah-Li gick ut ur matsalen utan att se sig omkring. Jag kunde svära på att hela rummet samtidigt blev lite dunklare. ”Varför gjorde du inget?” Miniturken var alldeles upp i varv. ”Världens snyggaste tjej vinkar till dig och du ser ut som en strokepatient! Kom nu! Vi måste ju se vad de satte upp på väggen!” Miniturken tog sin bricka och sprang. Jag satt kvar och försökte begripa att Tessie varit så glad och hälsat på mig som om allt var som vanligt. Som om hon inte hatar mig. Som om Sarah-Li inte har berättat för henne vad jag skrivit i mina mejl. Sen tog jag brickan och följde efter Miniturken. Det hade bildats en klunga av nyfikna runt affischen vid snacksautomaten. ”Revolutionen …”, läste Miniturken. ”Vad betyder det där andra?” Jag försökte skicka dig en bild på affischen, men det gick som vanligt inte. Hur du klarar dig utan en vettig uppkoppling där borta i Nya Kaledonien är fortfarande ett mysterium. Blir man inte liksom … galen? 16
Och hur håller samhället ihop om man inte kan se på kattvideor? Affischen såg i alla fall typ ut så här: <Bifogad fil: revolution.jpg>
”Det är från franska revolutionen”, sa Jessica som stod bredvid. Miniturken såg panikslagen ut. ”Ska de halshugga nån här i matsalen?” 17
”Frihet, jämlikhet, syskonskap”, sa Miranda. ”Jag tror att fratrie betyder syskonskap.” Klungan blev större. Folk var nyfikna och viskade och tog bilder på affischen. Den där känslan jag haft hela veckan, att jag inte vet nånting längre, har nog aldrig varit starkare än just då. Jag begrep inget av affischen eller av vad Tessie och Sarah-Li höll på med. Efter nio dagar håller den där känslan på att göra mig galen. Kan nån please gå tillbaka och installera en gammal och pålitlig version av verkligheten! Jag känner inte igen min egen screen längre. <Bifogad fil: idiot_os.jpg>
18
Men som svar på din omtänksamma och vackra fråga …
Den 11.10, kl. 08:15 skrev Elliott <elliott@zoo.xyz>:
Hallååååå? Fem dagar sen sist? Har du råkat känna din egen andedräkt och hamnat i koma?
… så lever jag! Och jag känner mig faktiskt lite bättre nu, efter att ha skrivit lite om vad som är på gång. Lovar berätta mera i morgon, nu måste jag försöka lugna ner Miniturken som skickar oroliga meddelanden. Han undrar bland annat om man kan kvävas av frukostflingor. Resten av veckan fram tills fredag kan bli lång. Hej och hå och så vidare, Atlas ”Luftens kompis” Frisk
19