Miwa, 22, fick cancerbeskedet två veckor före förlossningen
”Ingen trodde att knölen var farlig” Kvällen den 28 juni 2008 gjorde sig Miwa och sambon Magnus i ordning för att gå på Hamnfesten i Örnsköldsvik. Precis som de brukar göra varje år. Den här gången var Miwa höggravid. Deras första barn skulle komma om en och en halv månad. Miwa kände sig pigg och stark precis som hon hade gjort under hela graviditeten. Kvällssolen sken på dem när de kom ner till vattnet. Men mitt i minglandet med vänner och bekanta stelnade Miwa till. Hon kände en stor knöl på halsens vänstra sida. När hon visade den för Magnus föreslog han att hon kanske hade ätit något konstigt. Men eftersom Miwa var gravid åkte de in till sjukhuset ändå, för säkerhets skull. De stannade över natten, men provsvaren visade ingenting konstigt. Läkarna trodde att knölen berodde på att Miwa precis hade varit förkyld och skickade hem dem. – Men vi kände på oss att det var något som var fel och frågade rätt ut om det kunde vara cancer. Svaret vi fick då var att det inte kunde vara så, eftersom jag var så ung, säger Miwa. Några dagar efter det första sjukhusbesöket tyckte Miwa och 4
Härligt hemma
Magnus att knölen kändes större. Dessutom hade nya, mindre knölar dykt upp på andra sidan halsen. Miwa krävde att de skulle få ta ett cellprov på knölen. Till slut blev det som hon ville och tre dagar efter provtagningen ringde läkaren.
Oron växte Det var den 21 juli 2008. Två veckor före beräknad förlossningsdag. Miwa satt i bilen på väg hem till sina föräldrar. – Jag frågade läkaren om jag skulle komma upp till sjukhuset, men det tyckte han inte var nödvändigt. Han skulle ringa tillbaka senare i stället. Då blev jag lugn och tänkte att det inte kunde vara något fel. Men när Miwa kom fram till sina föräldrar ringde läkaren och berättade att hon hade Hodgkins lymfom, cancer i lymfsystemet. – Han fick det att låta som att det inte var någon stor grej. Jag skulle höra av mig efter förlossningen och opereras då. Miwa gick in på internet och läste på om sjukdomen. Där stod det visserligen att 80 procent klarade sig, men också om strålbehandling och cellgifter. I takt med att orden sjönk in växte hennes oro. Miwa ville börja med behandlingen så fort som möjligt, men då måste hon föda tidigare. Hon kontaktade gynekolog och barnmorska. – Men de ville inte hjälpa till, eftersom de menade att sjukdomen inte påverkade barnet. Det tyckte jag var jättekonstigt. Jag mådde ju psykiskt dåligt av all stress och oro. Det är klart att det påverkar. Till slut blev det ändå som Miwa ville. Hon fick hjälp på Sunds-
t
Miwa var 20 år när hon fick sin dotter Emmie. Men hon fick aldrig njuta av den första tiden som nybliven mamma. Två dagar efter förlossningen låg hon på operationsbordet och började kampen mot cancern. – Jag hade aldrig klarat det här utan Emmie, säger Miwa Karlsson, 22, som i dag är frisk och föräldraledig med sin andra dotter Hilma.