FM 10 by Friends

2010

e n i z a g ma

IT T – FÖR D

H T RYGG S N R A B

tag plats i ditt barns skola

annika och samantha föräldrar och vänner för livet

TEM A

tillsammans

följ med på clownen mannes morfarsdagis

– årets idrottsprofil elever med mycket att säga till om

Stöd Friends arbete mot mobbning på friends.se

ANNONS

innehåll

TEMA: Tillsammans

LEDARE Ju fler kockar desto bättre!

INTERVJU Soulmates

11 11– 40 11 18 22 26 32 37

TEMA: TILLSAMMANS Familjeträffar Föräldrasamarbete Föräldrar och skola Generationsmöte Skolans ansvar Elever och skola

TIPS & RÅD Du är inte ensam!

IDROTTSREPORTAGE Årets Idrottsprofil

FRIENDS SAMARBETE För en tryggare idrott

AKTUELLT Tillsammans mot mobbning

KRÖNIKA Tvåor och treor är också vinnare

ju fler

desto bättre! FRIENDS

Roslagsgatan 34

Text jo barker / Foto Karl-Oskar Bjurenstedt

113 55 Stockholm Tel: 08-545 519 90 Fax: 08-545 519 99 E-post: info@friends.se www.friends.se ANSVARIG UTGIVARE

Katarina Rosenqvist katarina@friends.se Tel: 08-545 919 90

CHEF MARKNAD &

Magnus Jägerskog

KOMMUNIKATION

magnus@friends.se Tel: 08-545 519 90

KOMMUNIKATIONSANSVARIG

Jo Barker jo@friends.se Tel: 08-545 519 94

GRAFISK FORM

Lobby Design www.lobbydesign.se

REPRO

Turbin, Stockholm

TRYCK

VTT Grafiska

OMSLAG SKRIBENTER

Karl-Oskar Bjurenstedt Jo Barker Sara Damber Magdalena Persson Anna Pettersson Karin Styrenius Elisabet Wahl

FOTOGRAFER

Karl-Oskar Bjurenstedt Anders Magnusson

BILDMONTAGE

Nils Olsson

Jag är av den starka övertygelsen att ju fler kockar desto bättre soppa. Ensam är nästan aldrig lika stark som tillsammans. Näst den akrobatiska förmågan att hålla många bollar i luften är samarbetsförmåga en eftertraktad egenskap. Men hur lätt är det egentligen? Samarbete kräver att man inte bara vågar släppa in andra, man måste dessutom släppa tanken på att man själv är bäste kock. Och det gäller inte bara på arbetet utan även i vardagen med familjen med allt från hur man packar en diskmaskin till i vilken ordning kläderna bör sitta på en treåring. Temat för Friends Magazine den här gången är ”Tillsammans”. Vi vill lyfta hur mycket roligare och bättre livet blir om man samarbetar och delar upplevelser med andra. Möt bästisarna Annika Jankell och Samantha Coard i ett samtal om vänskap och föräldraskap eller häng med på Clownen Mannes morfarsdagis, ett fint möte över generationsgränserna. Sen har vi det här med skolan. Hur funkar samarbetet där? Det är mycket fokus på elevernas grupparbeten men samarbetet mellan personal och elever då? Elevdelaktighet är en erkänd framgångsfaktor när det gäller att motverka mobbning och dessutom måste skolor arbeta med det enligt lag. Träffa fyra kompisstödjare och en kurator från Fribergaskolan – skolan som hajat att det är eleverna som är de verkliga experterna. Ett annat samarbete som ibland glöms bort är det mellan föräldrar och skola. Som förälder känner man sig ofta maktlös och som att man inte har något att säga till om när det kommer till skolan. Då är det skolan som brister i samarbetet, menar Agneta Nilsson från Skolverket som talar sig varm om föräldrasamarbete. En skola som insett hur viktigt det är att involvera föräldrarna är Borgskolan där vi får följa med på en kväll med familjematte. Sen har vi det här med mina barn och andras ungar. Skulle du våga (och orka) bjuda hem ett gäng ungar en fredagseftermiddag bara för att det gagnar sammanhållningen i klassen? När jag läser om familjeträffar med barn och föräldrar från Nya Varvets skola blir i alla fall jag omvänd. Dessutom får du träffa Årets Idrottsprofil Maria Rooth som brinner för unga hockeytjejer, samt Barnoch elevombudet Lars Arrhenius som berättar om världens bästa jobb. För övrigt vill jag bara inflika att soppan inte bara blir bättre ju fler kockar, den avnjuts dessutom bäst i sällskap! Jo Barker, redaktör

INTERVJU

s e t a m l sou Text Jo Barker / Foto Karl-Oskar Bjurenstedt / Bildmontage Nils Olsson / Smink & Hår Anna Göransson, Kontrast Sthlm

”Jaha, ska vi ha en k ändis nu också” tänkte Samantha Coard när Annik a Jankell klev in på TV4 Stockholms redaktion för ett gemensamt jobb för 15 år sedan. Vilken dryg modellbrud, tänkte Annika i sin tur. Sen var det k ärlek vid andra ögonkastet.

ANNIK A: Samantha räddade livet på mig. När vi träffades var jag mitt i en livskris eftersom min pappa var sjuk i cancer och om det var någon som fattade så var det hon. Samanthas pappa gick bort ett halvår innan vi lärde känna varandra och min pappa dog ett halvår senare. SAMANTHA: Den här närheten vi fick genom våra pappor och sorgen gjorde att vi snabbt blev som en familj. Det gällde allt från att hämta Annikas barn till ”Jag har inga pengar, kan du betala min hyra?”. ANNIK A: Man förväntar sig ju inte att en tjej på 25 år ska förstå hur vardagen ser ut för en 33-åring med två småbarn. Men det var hon som ställde upp med full koll och mognad.

”Jag tycker att det är lite läskigt att folk kan vakna på morgonen och identifiera sig som någon slags kändis. Jag har aldrig sett någon skillnad på folk.” Hur skulle ni beskriva varandra? ANNIK A: Samantha är den mest kärleksfulla och lojala människa jag mött i hela mitt liv, och den ärligaste. Hon är väninnan som hör till undantagen och säger: ”Den där ska inte du ha på dig!”. Det är tryggt, även om det ibland kan vara obekväma saker. Sen har Samantha ett jävla civilkurage. Står upp för de svaga och ställer sig upp mot chefer där ingen annan skulle våga.

Känner du igen dig? SAMANTHA: Alltså, jag blir generad. ANNIK A: Men det är ju bara koketteri! SAMANTHA: Nej, det är det inte. Jag blir jättesmickrad och känner igen att jag är ärlig och så. Ibland är det inte bra för mig att jag handlar först och tänker sen, men det stämmer att jag är lojal på gränsen till överbeskyddande, så där att jag kan bli svartsjuk. ANNIK A: Just det, det glömde jag! I vänskapsrelationer? I allt. Det har ju kommit in nya människor i Annikas liv som jag kan få se genom skvallertidningar. ”Jaså, var de på den tillställningen och nu var de där…”. Det finns så många människor omkring offentliga personer som flinar upp sig och tror att de ska få åka med på något. Jag har hört folk sitta och skvallra om Annikas privatliv på ett äckligt sätt som jag är känslig för. Det finns en sida med det här ”kändiseriet” som jag inte riktigt är bekväm med.

SAMANTHA:

Kan du känna dig utanför? Nej, absolut inte! Eller det kan ju vara någon gång ibland… Det här vet ju Annika om så hon kan slingra sig och säga typ: ”Alltså, jag var på den där tillställningen och så bara råkade hon också vara där…” ANNIK A: (Gapflabb) Det är jätteroligt. Jag älskar den sidan, det ingår i lojaliteten. SAMANTHA:

Men jag känner mig verkligen totalt älskad av Annika. Jag behöver aldrig förställa mig eller vara på något visst sätt med henne. Hon finns där i allt. Tråden som går mellan Rådmansgatan och till Margaretavägen, den bara lyser jämt. Vi är verkligen soulmates på riktigt för att använda ett slitet begrepp.

SAMANTHA:

Finns det något ni stör er på hos varandra? Du kan ju bli irriterad på min översociala sida. SAMANTHA: Ja! Det spelar ingen roll om vi går på en premiär eller på stranden – var vi än är så pratar Annika med allt och alla. Det är en fantastisk sida men som vän kan det vara väldigt irriterande. Jag vill ju ha henne för mig själv. Till skillnad från många som syns i media tror inte Annika att hon är viktigare än andra. Hon åker tunnelbana och pratar i mobilen utan att tänka på att folk sitter och tänker att det är Annika Jankell. ANNIK A: Jag tycker att det är lite läskigt att folk kan vakna på morgonen och identifiera sig som någon slags kändis. Jag har aldrig sett någon skillnad på folk. Så är det väl i allt - hur man är får man tillbaks. Om man skapar osäkerhet genom att vara lite förmer så får man det tillbaka. ANNIK A:

När är Samantha irriterande? ANNIK A: Alltså jag har ingen tydlig grej men det är väl… SAMANTHA: Är det sursidan? ANNIK A: Ja, det är citronen. Jag blir inte så drabbad men kan känna

NAMN: Annika Jankell ÅLDER: 49 år FAMILJ: Pojk vän och döttrarn a Felice 18 och Happy 16 år BOR: Enskede utanför Stockhol

AKTUELL: Jour nalist, moderato r och programledare i tv och radio . BAKGRU ND: Har bland annat

Melodifestivalen.

lett Listan, Svensktoppen och

LIVSDRÖM: Att fortsätta se på livet som om det står en nyfiken åttaåring innanför mina ögon och tittar ut. Bakom varje gathörn väntar något stor t och lockande! Jag vill aldrig sluta utvecklas.

NAMN: Samantha Coard ÅLDER: 41 år

n Fidel 8, FAMIL J: Make n Martin Hans son och barne Samuel 6 och Sofia 2 år BOR: Norrmalm i Stock holm

tillsammans med Annika. AKTUELL: Stort hemligt projek t på gång

, programledare på TV4 BAKGRUND: Grundare av PR-by rån Zebra

Stock holm, modell mm. mer om utan att vara rädd LIVSDRÖM: Att våga göra det jag dröm att jag och mina barn kan så frisk för att misslyckas och att få vara ihop. fortsätta göra roliga grejer

REPORTAGE KOMMER I AUG

Det bästa med att vara förälder är att man själv inte är nummer ett. Att gå från min oro, mitt liv, mina grejer till att det handlar om någon annan – det är en sådan befrielse

lojalitet med Martin, hennes man. Hon blir tydlig, och gnällig. De stora bruna ögonen blir svarta på något vis och hon blir helt låst. Samtidigt måste jag i ärlighetens namn erkänna att jag kan roas av det eftersom jag inte är gift med henne. Jag ser det nästan som en utmaning att bryta det. SAMANTHA: Och just för att Annika har den där attacken, så fäster det inte. ANNIK A: Nej, det funkar inte på mig. Jag har ingen respekt för din surhet, haha. Ni har ju båda barn. Vad är det bästa med att vara förälder? ANNIK A: Det är en stor fråga som innefattar så mycket men om jag blundar och tänker så är det den här kärleken som innefattar alla känslor. Kärleken som är så stark att hur förbannad och trött man än är så är kärleken större och när de ligger där och sover så inser man hur rik man är som har barn. Man utvecklas ständigt. SAMANTHA: Det bästa med att vara förälder är att man själv inte är nummer ett. Att gå från min oro, mitt liv, mina grejer till att det handlar om någon annan – det är en sådan befrielse. Och då menar jag inte att jag lever mitt liv genom mina barn utan att jag har fått distans till mig själv. Genom den här insikten och de här fantastiska människorna får jag också växa. Tillsammans hittar vi nya sidor hos varandra. Jag är så otroligt tacksam över att få älska tre andra personer så högt. Sen är det ju skitjobbigt också så klart. Vad är det jobbigaste med att vara förälder? Det ständiga dåliga samvetet och att man verkligen kan känna sig misslyckad. ANNIK A: Jag säger detsamma, misslyckad och otillräcklig. Jag tror alla föräldrar känner så ibland. SAMANTHA:

Men det är inte så många som erkänner det. ANNIK A: De kanske tror att det är farligt att prata om känslan av misslyckande. Nu har ju vi suttit och pratat om hur fantastiskt det är med barn men när man tar ner det till vardagen, då jävlar… Fast en bra grej är att man får nya chanser varje dag. När de ligger där och sover så tänker man: Imorgon så! Sen vaknar de i sina små pyjamasar och kramas och sen brakar det loss igen… (skratt) Men man får faktiskt en ny chans varje dag. Ibland går det åt helvete men man försöker ju i alla fall göra sitt bästa. SAMANTHA: Ett problem är de här intervjuerna med kändismammor där allt är så perfekt och fint och de hinner med allt. Jag jobbade själv väldigt mycket och hade en egen firma i fyra år OCH fick en dotter under de åren. Jag var knappt ens mammaledig. Det enda jag tänkte när jag kom hem var: Kan de inte sova nu så att jag får öppna datorn och fortsätta jobba - jättehemskt. Sen la jag ner när jag insåg att jag höll på att gå sönder. Men bilden av mig utåt var en ”Mama-mamma”: jag hade tre barn, pr-byrå, körde stor bil, var fixad och flashig, men under den bilden var det hemskt – kaos, tårar och ångest.

ANNIK A: Man tror att man är ensam om att känna att man inte riktigt har koll på läget och då är det lika bra att ha en polerad fasad eftersom alla andra har det. Det är ingen idé att blotta sitt stora misslyckande, känslan av att vara otillräcklig, så därför brassar man på istället och sätter på sig extra höga klackar. SAMANTHA: Fast hur många gånger har man inte hört mammor som skriker på sina barn och tänkt: Åh vad skönt, det finns andra som låter som jag. Jag är inte ensam. Eller det blev visst pizza två dagar i rad eller godismutor och så blir man helt lycklig när man inser att andra gör så också. En grej som jag har tänkt på är att många i vår föräldrageneration säger: ”Jag hade två barn och det var inga problem!” Men vi har helt andra liv; vi har kompisar som vi umgås med och våra barn tar mycket större plats. Vi går till parken och följer med på fritidsaktiviteter. Vi ÄR med våra barn. Sen kan jag tycka att det har gått till överdrift

”Hur många gånger har man inte hört mammor som skriker på sina barn och tänkt: Åh vad skönt, det finns andra som låter som jag. Jag är inte ensam.” med det här himla bakandet och perfektionismen. Ta det här med barnkalas. När man själv var barn var det lite släkt, saft, bullar och någon ballong i bästa fall. Idag är det tre kalas per unge: dagiskalas, kompiskalas och släktkalas. Vad säger vi till våra barn egentligen? Och paketen – de blir nästan kvävda av alla paket. Vi håller på att curla ihjäl våra barn på ett sätt, säkert som kompensation för den här stressen och för att vi ska kunna snacka i våra mobiltelefoner samtidigt som vi försöker lyssna på våra barn. Häromdagen satt jag med Flisan och Happy och käkade frukost i trädgården i säkert tvåtre timmar. Plötsligt säger Flisan: ”Mamma, det här är den mysigaste dagen jag kan minnas!”. Och jag höll med. Då insåg jag att det är det här som är grejen, att bara få sitta med sin morsa och snacka utan att telefonen ringer eller att jag plockar med något annat. Vad lätt det är att snacka och inte leva som man lär. Man pratar om stressen samtidigt som man är mitt uppe i den. SAMANTHA: Jag kan bli så irriterad när folk pratar om sina renoveringsprojekt för när sjutton hinner de med det? När jag är på landet brukar det se ut så här: ”Nu är det frukost”, diskar, packar, mackor, badar, ”Nu är det lunch”, hänger upp badkläder, diskar, ”Nu är det middag”… När hinner folk med att renovera, fixa i trädgården och ha sex? Sen har de lite vänner över på grillning och vin och de är inte ett dugg bakis dagen efter när de är ute och springer klockan sex. ANNIK A:

Så vad är era tips till andra föräldrar? ANNIKA: Sänk kraven, garva lite oftare, följ ditt hjärta, inte tidningen Mama.

Varför tror ni att kända föräldrar ofta visar upp en perfekt fasad i media? SAMANTHA: De kanske också har sugits in i det här att det ska vara så perfekt, de är inte mer än människor.

SAMANTHA: Det är verkligen sänk kraven. Det behöver inte vara så perfekt, det blir bra ändå. En sak jag försöker leva efter är att man kan få allting men inte samtidigt. Just nu är det så här och det är inte så illa.

TILLSAMMANS: Familjeträffar

gemenskap lek och nya vänner Text Anna Pettersson / Foto Anders Magnusson

Det krävs en by för att uppfostra ett barn, lyder ett afrikanskt ordspråk. Det här har man tagit fasta vid på Nya Varvets skola. Med hjälp av organiserade familjeträffar vill man stärka barngrupperna och hitta nya sätt att skapa bra stämning, men också bygga relationer mellan föräldrar.

eller frukt i matsäcken på förskoleutflykten? Hur dags ska tioåringen vara hemma på kvällen? Är det okej att låta 17-åringen smaka på vin hemma? Barns alla åldrar medför olika frågeställningar och problem. Inte sällan delar många föräldrar samma bryderier. Vilken förälder har inte känt sig ensam och villrådig, eller mötts av argumentet ”Men alla andra får ju”? På Nya Varvets skola i västra Göteborg har man beslutat sig för att göra något åt saken. En solig fredag i slutet av april får vi följa med på en av klass 3–4 G:s familjeträffar. Redan på skolgården är stämningen förväntansfull och uppsluppen. Hela klassen är idag uppdelad i grupper om cirka fem barn som ska följa med hem till en klasskompis. Vi får följa med hem till Nils Lyth, 10 år. Efter lite förvirring med bortsprungna

Ska det vara kexchokl ad

och återfunna deltagare beger sig Michelle, Paulina, Kevin, Maja, Edvin och Adam hem till Nils, tillsammans med hans mamma Maria. Hon berättar att det här är andra gången familjen är värdar för en träff. – Vid första tanken på att få hem fem barn kan det kännas lite överväldigande, säger hon, men det är alltid väldigt roligt när de väl kommer. Man får ta det för vad det är, det behöver inte vara så uppstyrt och planerat. är att de ska vara enkla och genomförbara för alla familjer. Barnen hämtas klockan tre på fredag eftermiddag, man äter middag tillsammans och klockan sex kommer allas föräldrar och syskon. Då fikar man tillsammans en timma, varken mer eller mindre. – Konceptet är så enkelt, man involverar alla, alla kan vara delaktiga, och alla utgår från sina förutsättningar, säger Maria.

Tanken med träffarna

hem till familjen Lyth hinner barnen både speja på vilda harar och plocka blommor i rabatter samt tröttna på promenaden och istället rösta för bussåkning. Maria peppar dem att orka även sista biten. – Hoppas de har en studsmatta, säger ett av barnen, och mycket riktigt, när vi svänger in på gården vid familjens radhus står där en stor studsmatta. Alla barn försvinner iväg och börjar hoppa tillsammans. – Det känns bra att få lära känna andra barn, även de som inte Nils leker med så ofta. Det betyder också att vi får lära känna andra föräldrar.

Under promenaden

Både Maria och hennes man Joakim håller med om att ju äldre barnen blir, desto färre naturliga mötesplatser finns det för föräldrar att träffas. Familjeträffarna har blivit ett sätt att kompensera det. Tanken med träffarna är att klassens lärare hjälper till att skapa grup-

per med barn som inte vanligtvis umgås. Genom att följa med varandra hem hittar barnen nya roller och andra sätt att umgås. – Även om barnen i sig är toleranta och öppna mot varandra kan de här träffarna vara ett bra sätt att få en ökad förståelse för andra. De lär känna varandra på ett annat sätt, säger Maria. Den här klassen har en bra sammanhållning, och idén med familjeträffar fungerar väldigt bra. Andra klasser kanske behöver mer stöd för att hitta sammanhållningen. Man kan inte förutsätta att alla kommer överens. Joakim håller med. – När jag gick i skolan fanns inget förebyggande arbete, och inget som var långsiktigt. Det förekom kränkningar och mobbning hela tiden och man blev en del av det mot sin vilja, det påverkade hela klassen. Det är en väldig skillnad nu. Nu inser man att problematiken inte ligger hos den som blir utsatt. Man pratar mer om mobbning som fenomen. Måns klättrar upp i Joakims famn och vill visa den fina kattkostymen han fått på sig. – Familjeträffar är ett sätt att jobba för en bra stämning, fortsätter Joakim. Det är inte den enda lösningen, men det är en del av lösningen. Det är enkelt, det kostar inget, det krävs inga insatser. När tanken kom upp kände vi att det vore dumt att inte prova. Gisela Rosenkvist var den som drog igång familjeträffarna när barnen gick i ettan. Hon blev inspirerad av en förälder som tidigare haft ett liknande upplägg som runnit ut i sanden när hennes barn lämnade skolan efter sexan. Gisela berättar att konceptet är okomplicerat. – Ju enklare desto lättare att få alla att engagera sig. Familjens yngste son

Tanken är att man varje skolår träffas två gånger per termin, samt vid ytterligare en gemensam träff i slutet av vårterminen.

involverar alla, alla kan vara förutsättningar.”

” Konceptet är så enkelt, man , och alla utgår från sina

delaktiga

jag har redan gjort mitt, jag är

”Som förälder kan man aldrig säga ” dig, man får aldrig sluta bry sig.” ”. Som förälder blir man aldrig fär

färdig

– Jag gör upp ett schema som jag presenterar på första föräldramötet i början av höstterminen och så får fyra familjer anmäla sitt intresse av att vara värdar vid varje tillfälle. Under de fyra år vi hållit på har vi bara behövt ställa in en enda träff på grund av att ingen kunde ställa upp som värd. att träffarna bidrar till en bättre stämning i klassen. – Jag märker en otrolig fördel med att barnen träffas så här. Alla kan prata med alla och alla kan leka med alla. Ett tecken på det är att efter att vi började med familjeträffarna har min dotter börjat ta hem pojkar som kommer och leker. Det hände aldrig innan, de var mycket mer uppdelade tjejer och killar var för sig. Ute på studsmattan pågår fortfarande leken. Michelle tar en paus medan Paulina och Edwin gör volter i bakgrunden. Det bästa med familjeträffarna tycker Michelle är att man får ha kul och leka tillsammans. På de familjeträffar hon varit med har klasskompisarna spelat spel, tittat på film och ätit middag tillsammans. Klockan sex, när föräldrar och syskon kommer, blir det fika. Michelle berättar att man bara ska stanna en timma, men som Edwin konstaterar mellan två hopp på studsmattan:

Gisela håller med om

– Ibland har föräldrarna så roligt att de stannar till klockan nio! Några av barnen har börjat spela fotboll på gräsmattan. Aprilvädret visar sig dock från sin lynniga sida och när solen går i moln blir det kallt. – Kan vi inte få se ditt rum?, ropar Maja, och hela gruppen springer in i huset, där Maria och Joakim förbereder maten. Tanken med träffarna är inte att familjerna ska tävla i att visa upp sina perfekta hem och det gäller därför att hålla arrangemangen på en lagom nivå. – Jag tror att många kan känna lite motstånd när det är fredag eftermiddag. Helst vill man slappa efter att ha jobbat hela veckan. Då är det viktigt att komma ihåg att träffarna ju ska vara prestigelösa. Maria älskar att baka så jag får nästan hålla tillbaka henne för att det inte ska bli för avancerat, skrattar Joakim. – Tanken är att man ska laga samma mat man ändå tänkt ge sina barn, bara att man lagar lite mer, fyller Maria i. Nils visar kompisarna runt i huset. De fastnar till slut framför ett dataspel. Nils berättar att han inte varit pirrig i förväg och inte har planerat något speciellt för familjeträffen. Det är bara roligt att få hem klasskompisarna. Edwin håller med, det roligaste är att man får lära känna varandra bättre. – Det är ju det det går ut på!, säger han.

Giselas

bästa framgångstips:

Familjeträffarna ska vara något lättsamt och positivt, för alla inblandade. Sätt enkelheten framför allt!

Giselas syfte med att starta upp familjeträffarna var i första hand att stärka sammanhållningen i klassen. Men konceptet har fört med sig mer än väntat. – En väldigt positiv bieffekt som jag inte hade räknat med är kontakten som uppstått oss vuxna emellan. Att träffas så här har minskat avståndet, det känns mycket lättare att prata med varandra och att ta hjälp av varandra för att lösa de gemensamma problem som uppstår. Det är bara att ringa om något hänt, det tror jag man ibland kan dra sig för att göra. Den kontakt vi har byggt upp nu innebär ju också en grund att bygga ifrån. När barnen är 15–16 år och ska iväg på disco känner jag inte att jag kommer ha några problem att ringa upp och diskutera gemensamma förhållningssätt. När middagen serveras sitter alla ner tillsammans. Diskussionerna handlar om allt från vilken färg det är på bussarna i Örebro till huruvida grönsaker verkligen är nyttigt. – Om salladen inte är uppäten när vi går från bordet blir det ingen efterrätt, skojar Joakim. Vid sex dyker så föräldrar och syskon upp. Kladdkakan som Nils storasyster Maj har bakat plockas fram tillsammans med fruktsalladen som Nils och Adam hjälpt till att göra. En del föräldrar träffas för första gången medan andra känner varandra sen tidigare. – De här träffarna hänger mycket på oss föräldrar, säger Maria. Om jag visar att jag tycker det här är en bra idé, att jag tycker om de andra föräldrarna, så märker barnen det. Gisela instämmer. – Det klart att alla föräldrar vill påverka barnens situation i klassen till det bättre. Alla vill delta, men det behövs eldsjälar som håller igång arbetet. När vi efter en mysig eftermiddag fylld av skratt och lek lämnar barnen från klass 3–4 G, deras föräldrar och syskon åt att festa loss på kladdkakan och fruktsalladen, känner vi att det är just sådana eldsjälar vi har träffat idag. Kvällssolen skiner över Göteborg och Gisela skickar med några ord på vägen. – Det handlar om att göra något tillsammans, ta hjälp av varandra, bry sig om. Som förälder kan man aldrig säga ”jag har redan gjort mitt, jag är färdig”. Som förälder blir man aldrig färdig, man får aldrig sluta bry sig. Jag har redan planer på hur vi ska planera träffarna när barnen kommer till högstadiet. Vad sägs om ”after school”, istället för ”after work”?

är du intresserad av att starta upp familjeträffar på ditt barns skola? Så här kan upplägget se ut: • Vid första klassmötet i början terminen bestäms datum för de tillfällen träffarna ska ske. Då har alla föräldrar möjlighet att anmäla intresse för att hålla i träffarna.

• Två tillfällen per termin samt en gemensam träff på vårterminen, då alla barn och deras familjer närvarar, brukar vara lagom.

• Vid en familjeträff följer barnen med ”värdfamiljen” hem klockan tre och klockan sex kommer barnens familjer dit för en gemensam fika. Klockan sju är tanken att alla går hem till sitt.

• Ta hjälp av klassens lärare för att dela in barnen i grupper. Tanken är att de barn som inte alltid umgås i skolan får en chans att lära känna varandra genom familjeträffarna. Grupper om cirka fem elever är en lagom storlek.

• Även om träffarna kräver engagemang från alla föräldrar är det viktigt att en eller två personer agerar spindlar i nätet och har hand om organiseringen.

Ungdomserbjudande

Egna pengar, Drömmar och stora planer – en resa börjar långt innan flyget lyfter. Att spara på e-sparkonto med bra ränta i internetbanken ung gör att man kan hålla koll på pengarna och förverkliga sina planer.

egen koll! Med vårt ungdomserbjudande är det enkelt att hålla koll på pengarna. Skaffa ett konto med Bankkort Visa Ung och telefonoch internetbanken. Då ingår ett ID-kort, värde 400 kronor. Gäller alla mellan 13 och 20 år. Bankkort Visa Ung Med Bankkort Visa Ung kan man betala i butiker både i Sverige och utomlands. Man kan även ta ut kontanter i uttagsautomater. 12 avgiftsfria kontantuttag går det att göra per år. Därefter kostar varje kontantuttag 5 kronor. Det går också välja egen bild på sitt Bankkort Visa Ung. Pris: 100 kr per bild. Gå in på swedbank.se/kortpakort. Världsnaturkortet Maestro Som alternativ kan man välja Världsnaturkortet Maestro. Gratis första året, därefter 110 kr/år. 25 kr av årsavgiften och 50 öre per köp går till Världsnaturfonden WWF.

Telefonbanken självbetjäning Dygnet runt går det bl a att kolla uttag, insättningar, saldo och göra överföringar via telefonbanken självbetjäning. Man kan också ansluta sig till tjänsten Snabbsaldo via mobiltelefon. Då får man saldot direkt utan att behöva trycka personnummer eller kod. Internetbanken ung Med Internetbanken ung är det enkelt att hålla koll på sin ekonomi. Man får en översikt över sina pengar och kan till exempel öppna e-sparkonto med bra ränta. Ladda kontantkort mobil Ladda kontantkortet till mobilen via telefonoch internetbanken. Enklare kan det inte bli. Gäller operatörerna Halebop, Parlino, Tango, Telenor, Tele2Comviq, Telia och 3.

swedbank.se/ung

TILLSAMMANS: Föräldrasamarbete

arm i arm vid barnets sida Text Jo Barker

Föräldrar är viktiga för sina barn. Inte minst i skolan. Forskning visar att föräldrars engagemang, deras förväntningar på barnens skolarbete och att det finns ett ömsesidigt förtroende mellan skola och föräldrar är viktiga faktorer för barnets lärande. Och det är skolans ansvar att bjuda in föräldrarna.

lyder titeln en publikation om föräldrasamarbete utgiven av Myndigheten för Skolutveckling. Agneta Nilsson, redaktör, berättar att titeln uppkom under en workshop då skolpersonal med egna barn fick tänka tillbaka på hur det kändes när de själva lämnade sina barn till skolan första gången. – Är läraren glad och pigg, kommer hon eller han att se mitt barn, blir det här verkligen bra? Agneta menar att det är viktigt att personalen har med sig dessa tankar i kontakten med föräldrarna. Det är ett stort steg att lämna bort sina barn. – Huvudansvaret för att skapa ett bra föräldrasamarbete ligger alltid på skolan. Och det handlar till stor del om hur man förhåller sig. Ett bra förhållningssätt är att se föräldern som ansvarstagande och intresserad av sitt barn. Om läraren har de förväntningarna har den helt andra förutsättningar än om läraren tänker att föräldrar är besvärliga.

”Vi l ämnar till skol an det k äraste vi har…”

tänka på att de känner barnet väl. Lyssna till vad de har att säga. Om läraren bara kommer med sin syn på barnet kan det lätt uppstå en klyfta och det blir två parallella monologer, istället för dialog. – Man talar ibland om att kroka arm med föräldern men jag tänker istället att skola och föräldrar ska kroka arm på varsin sida om barnet, med barnets lärande i fokus, där båda stödjer utifrån sina perspektiv. Sen måste man även ta hänsyn till elevernas perspektiv – det är en känslig balansgång. Man måste respektera barnets integritet och inte prata bakom ryggen eller över huvudet på det. Agneta tycker att det är synd att inte lärare kan ta hjälp av varandra i högre utsträckning. – Ofta kan man höra lärare säga: ”Du får alltid så himla bra föräldrar, Britt” istället för: ”Du verkar alltid komma så bra överens med dina föräldrar. Hur gör du?”. Det är rektorns ansvar att skapa ett kollegialt samtal lärare emellan där personalen stödjer varandra och delar med sig av sina erfarenheter.

”Man talar ibland om att kroka arm med föräldern men jag tänker istället att skola och föräldrar ska kroka arm på varsin sida om barnet”

Hur får man som lärare tillit och förtroende från föräldrar? – Det finns många olika sätt, för föräldrar är så olika. Men att alltid placera barnet i centrum är en viktig nyckel; att signalera genuin omsorg. Och att lyssna. När man träffar föräldrar är det viktigt att

Vad har man för ansvar som förälder i samarbetet med skolan? – Dels måste man ta hand om det basala för att barnet ska klara av

Foto AMANDA GINSBURG

NAMN: Agneta Nilsson ÅLDER: 61 år FAMILJ: Man som är barnläkare, tre barn och tre bonusbarn BOR: Gamla stan GÖR: Undervisningsråd på utvecklingsavdelningen, enheten för kvalitets-

utveckling på Skolverket. VISION FÖR SKOLAN: Att skolan hela tiden tänker på att kombinera kunskap och relation – de ska gå hand i hand. För en del barn kan relationen till läraren vara helt avgörande.

tipsa

personalen på ditt barns skola

lärares tips! att gå i skolan såsom mat, sömn och ro. Men man kan också stödja barnets lärande genom vara samarbetsvillig och ha goda förväntningar på skolan och sitt barn och signalera att skola och utbildning är viktigt. Ibland finns ett stort förakt mot skolan från föräldrars håll men det är viktigt att tänka på vad man förmedlar till sina barn. Positiva attityder smittar av sig. Men även negativa. – Man kan också försöka att se bortom det egna barnet. Föräldrar har en tendens att bara se till sitt barns behov men man måste förstå att läraren har hela klassen att tänka på. De flesta lärare är trygga när det kommer till individanpassad information såsom utvecklingssamtal. Däremot brister det ofta i kontakten vid föräldramöten som kan bli mer information än dialog. Och föräldrarna slutar komma. – Jag tror att man måste vara öppen för nya lösningar och sätt att mötas. Föräldramötena måste bli innehållsrika, stimulerande och med mycket dialog. Man kanske inte ska ha mötet i klassrummet utan träffas någon annanstans. För en del föräldrar är skolan en laddad plats, de får nästan rysningar när de går in i en skola. Hon förklarar att många lärare klagar på bristande engagemang från föräldrarnas sida men då lägger man ansvaret för engagemanget hos föräldrarna istället för att fundera över vad skolan kan göra för att förnya sina föräldramöten och locka fler att komma. Vad kan man göra som förälder om man upplever att föräldramötena inte fungerar? – Man kan man alltid fråga om det är något man kan hjälpa till med. Det finns exempel där föräldrar går in och håller i halva föräldramötet vilket är bra eftersom fokus hamnar på frågor som de tycker är intressanta. Men då är det är viktigt att drivande föräldrar får med sig alla så att det inte enbart blir en liten klick aktiva där andra föräldrar hamnar utanför. Även när det gäller mobbning är föräldrasamarbete viktigt och Agneta anser att man bör involvera föräldrarna tidigt så att det skapas förtroende. – En vanlig reaktion blir annars ”Ni har ju vetat det här länge om mitt barn. Varför har ni inte sagt något?”. I samtal om mobbning är det dessutom extra viktigt att lyssna på vad föräldern har att säga istället för att hamna i försvarsposition som kan leda till ett ställningskrig. Kan föräldrasamarbete vara positivt i förebyggande syfte? – Ja, eftersom man lär känna varandra, skapar förtroende och en bra sammanhållning i klassen. Man kan jobba med grupper där barn och föräldrar ses och gör saker ihop, det är svårare att mobba när man känner varandra.

• Våga testa! Att göra lite är bättre än att inte göra något alls.

• Ha syftet med mötet klart för er. Fall inte i fällan att börja informera en massa för att ”alla ändå är samlade”.

• Gör inledningen kort, gärna max fem minuter. Resten av tiden ägnas åt föräldrarnas diskussioner och åsikter, gärna med förberedda diskussionsfrågor.

• Akta er för att hamna i försvarsställning. Ni är där för att lyssna och behöver inte ha alla svar.

• Hitta en bättre lokal än klassrummet. Gärna med möjlighet till kafésittning i mindre grupper.

• Fråga föräldrarna vad de tycker om den här typen av möten.

förslag på diskussionsfrågor till föräldramötet • Har du erfarenhet av att lärare eller pedagoger har vänt sig till dig kring problem och hur tycker du om det sätt det gjordes på?

• Har du prövat att kontakta lärare eller pedagoger om saker som du skulle ha gjort annorlunda och som rör ditt barn?

• Hur blev du bemött och vad har du lärt dig om hur man kontaktar skolan, så att du kunde få fram vad du ville säga?

Alla tips är hämtade ur publikationen ”Vi lämnar till skolan det käraste vi har…”, Myndigheten för Skolutveckling.

för lärande miljöer www.lekolar.se

d e M vännerna

på

-mot mobbningen Vi på Lekolar tycker att det Friends gör är mycket viktigt. Därför är det fjärde året som vi väljer att stödja och samarbeta med organisationen.

Tumlaren En rolig övning för att utveckla samarbetsförmågan 21

TILLSAMMANS: Föräldrar och skola

för barnens skull Text Karin Styrenius / Foto Karl-Oskar Bjurenstedt

Majkvällen är vacker och skolgården tom. Då droppar de in, en efter en och några i grupp: föräldrar som vill lära sig hur man stöttar sitt barns lärande. Välkommen till Borgskolans lektion i familjematte!

När projektet familjematte startade på Borgskolan i Hallunda var idén att finna former för samverkan mellan föräldrar och skola inom matematik så att man gemensamt kunde hjälpa barnen med plus och minus utan att bråk blev tråk, liksom. Nu är det tredje och sista gången gruppen ses för terminen och föräldrarnas ögon lyser av entusiasm. De har lärt sig massa nytt och är stolta över bekräftelsen de får genom att delta – men så mycket interaktion har det inte blivit. – Mötena har till stor del blivit utbildningspass där vi lärare står och undervisar framme vid tavlan och föräldrarna sitter och lyssnar, vilket inte var tanken. Vi insåg emellertid att det är vi som ska anpassa oss till föräldrarna och inte tvärtom, säger matematikläraren Iréne Rönnberg i pausen.

Ibl and blir det inte som man tänkt sig.

där de sitter omgivna av härliga teckningar, kvarglömda kepsar och andra spår efter barnen. Projektet familjematte drog Iréne igång tillsammans med specialläraren Lennart Rönnberg och SO-läraren Margalit Rosenfeld. Hon konstaterade att behovet av information är stort och en förutsättning för att komma vidare till en nivå där man delar med sig av sina erfarenheter är att föräldrarna får en gemensam bild av hur det fungerar i skolan. – En del föräldrar tror att eleverna måste lära sig att dividera med ”liggande stolen” och andra är skeptiska till att vi använder miniräknare i undervisningen. Men innan det blir fruktbart att samtala om olika räknemetoder behöver föräldrarna få mer kunskaper om kursplanens mål och vad de innebär, tycker Iréne. Majoriteten av eleverna i området har utlandsfödda föräldrar och me-

För äldrarna bjuds på frukt

toderna för att undervisa dessa flerspråkiga elever behöver utvecklas så att man bättre tar tillvara elevernas modersmål och egna referensramar. – Föräldrarna var en given resurs när vi utvecklade projektet. Både för att öka skolans egen förståelse för elevernas förutsättningar och för att föräldrarna skulle bli mer delaktiga i barnens skolgång, säger Iréne. För att så många anhöriga som möjligt ska kunna delta i föräldramatten ordnar Borgskolan både barnpassning och tolkar. Denna service ökar samtidigt förtroendet för skolan och kommunen i och med att föräldrarna kan se att personalen värdesätter att de är där.

”Era barn har ett naturligt sätt att se på matematik som går förlorat när vi vuxna teoretiserar.” Att fokus hamnade på matematik var ingen slump. Matematik är ett nationellt prioriterat område för Skolverket som i år satsar 144 miljoner kronor på olika lokala projekt som ska höja kunskapsnivån. Matematik är dessutom ett ämne som föräldrar generellt känner sig osäkra på: räknesätten förändras så ofta att man inte tror sig kunna hjälpa sitt barn med läxorna även om man är bra på matematik. Särskilt tufft kan det vara för familjer med utländsk bakgrund. Iréne förklarar: – Språket styr vår uppfattning av räkning, mätning och geometriska figurer mer än vi tror. Det finns ett särskilt begrepp för denna vetenskap: etnomatematik. Om vi i undervisningen hela tiden utgår från det

svenska sättet att lära oss exempelvis multiplikationstabellen försvårar vi för barn som är vana att räkna på ett annat vis. Och barnens föräldrar känner sig maktlösa. Aha-upplevelserna under kvällen är många. Föräldrarna sitter koncentrerade och lyssnar ömsom på Iréne, ömsom på sin tolk. De läser lapparna som Iréne håller upp, som visar hur man skriver tal på olika språk: polska, svenska, turkiska, grekiska, spanska, arabiska och syrianska. Iréne använder whiteboard, smartboard och gammal hederlig oh-apparat för att förklara. Trekant kallas triangel i geometrin, men hur logiskt är det om man inte vet att tri står för tre och angel för vinkel? – Vet ni vad förskolebarn kall ar en cirkel för? frågar Iréne. Svaret mumlas. Mycket riktigt: nollkant. – Era barn har ett naturligt sätt att se på matematik som går förlorat när vi vuxna teoretiserar, säger Iréne. Vid ett nollkantigt bord sitter familjen Rahman Fardous från Bangladesh. De har med sig sin ettåriga dotter som roar sig med att kasta kritor. Parets nioåring befinner sig på fritids ett stenkast bort. – Vi uppskattar verkligen att skolan erbjöd barnpassning, säger mamma Aleya medan hon försöker få dottern att leka en tystare lek. Pappa Chowdury Muhitur tycker att kontakten med skolan är bra. En gång i veckan har deras äldre dotter med sig ett brev hem som beskriver vad de gjort i skolan och vad som händer under den kommande veckan. Kanske önskar han ändå att tillfällena då föräldrarna möts skulle vara fler, det skulle vara bra med samtal om mobbning och sådant tycker han. När det blir dags för övning är lillasyster ute på skolgården med sin mamma – saxarna som delas ut är lite väl spännande för en ettår-

ing. Med dem klipper föräldrarna ett papper så att det på ett finurligt sätt förvandlas till ett instrument att öva multiplikationstabellen med. Matematik kan vara kul! Ännu roligare måste barnen i år 5 haft när de skapade diagrammen som sitter fasttejpade på klassrummets ena vägg. Olika frågor har besvarats med hjälp av omröstning och svaren redovisas med färgglada staplar. ”Vem borde vinna Fotbolls-VM 2010?” lyder en av frågorna. Sverige har kortast stapel och Brasilien längst.

fakta om Borgskolans familjematte Borgskolan inledde familjematte hösten 2009. Träffarna vänder sig till föräldrar med barn i år 1–3 och sker under tre tillfällen per termin. För att underlätta för familjerna erbjuds barnpassning och tolk. Syftet med familjematten är att göra föräldrarna delaktiga i skolan och barnens lärande, ta tillvara deras erfarenheter av matematik och diskutera hur skolan och föräldrarna tillsammans kan engagera och hjälpa barnen. – Vi kommer att utveckla den här typen av familjesamverkan ännu mer på Borgskolan, även i andra ämnen än matematik. Det är en konkret insats som ger oerhört mycket tillbaka. Föräldrarna har blivit mer engagerade i skolan genom att de bjuds in i barnens vardag och det har i sin tur fört med sig ett ökat förtroende. Det genuina intresse som föräldrarna visat tror jag beror på att de vet att det är genom att lyckas i skolan som man bäddar för en god framtid, säger Per Jansson, rektor på Borgskolan.

så tycker föräldrarna om

familjematten 1. Varför är du på familjematte ikväll? 2. Vad tycker du om träffarna? 3. Hur kan skolan bättre ta tillvara föräldrarnas engagemang?

Narda Cuadros från Peru, mamma till två flickor på 8 och 2 år 1. Det är intressant att lära sig det svenska matematiksystemet som skiljer sig lite från hur vi lär oss matematik i Peru. 2. Det har varit mycket lärorikt, vi har fått tips om hur vi på ett enkelt sätt kan förklara olika matematikproblem. Min dotter älskar matte och har inga problem i skolan. Att skolan kunnat ordna med barnpassning och tolk är jättebra, det har varit en förutsättning för vårt deltagande. 3. Kanske skulle man kunna ordna en fest tillsammans så att vi föräldrar lär känna varandra bättre?

Nesreen Al-Ajilee från Irak, moster till Zubaida Al-Ajilee, 11 år som också var med under mötet 1. Min syster och jag tar hand om barnen gemensamt så den här gången var det min tur att gå hit. Zubaida har bara bott i Sverige en månad så hon går än så länge inte i vanlig skola utan i förberedande klass. 2. Mycket bra, jag hoppas att projektet fortsätter på höstterminen. Jag uppskattar tipsen om flerspråkiga hemsidor där eleverna kan få hjälp med matematiken. 3. Jag vet inte, jag har inte så mycket att jämföra med eftersom jag knappt gått i skola själv på grund av regimen i Irak.

Tuan Ngujen från Vietnam, pappa till en son på 10 år 1. För att kunna hjälpa min son bättre. 2. Trevligt, inte minst att träffa de andra föräldrarna. Eftersom jag jobbar på restaurang har jag tyvärr ont om tid på kvällarna, det är första gången jag är här. 3. Vi har bra kontakt redan, min son får ett brev från skolan med sig varje vecka så att man vet vad som händer. Att få information på mejl skulle vara bra.

TILLSAMMANS: Generationsmöte

Text Magdalena Persson / Foto Karl-Oskar Bjurenstedt

Manne och Alvar gillar Skansen. Här kan man springa fritt, dansa polskor och ”gissa bajset”. Vilket är just vad de gör. Och plaskar i vattenpölar och pratar med ekorrar.

Alvar sätter tummen och pekfingret intill pannan och sätter fart upp mot apberget. – Nej inte kossa – apa, hojtar Manne och krafsar samtidigt med fingrarna på sidan av kroppen. Det är inte första gången de är på Skansen tillsammans, Manne af Klintberg, mera känd som Clownen Manne, och hans barnbarn Alvar. Flera gånger i veckan är Alvar på ”morfarsdagis”. Ibland hemma hos Alvar i Grödinge på familjen af Klintbergs gamla släktgård, ibland hos morfar i Liljeholmen eller som idag – på Skansen. Fast Alvar kallar honom inte morfar, utan Manne, kort och gott. Hans ordförråd är ännu inte så stort men han gör sig förstådd ändå – med händerna. – Barn som lär sig kommunicera med teckenspråk får en lugnare språkutveckling, förklarar Manne och berättar om Juli, hans äldsta dotter som föddes döv. Hemma hos familjen af Klintberg pratar man lika bra med händer som ord. Vid ”apberget” solar sig lemurerna lojt i flock, Alvar försöker klättra lite närmre och tappar en sko. Manne fångar upp den och brister ut i en variant av askungesagan: – Ah! Var är han som saknar denna sko? Han försvann från barnen precis klockan tolv! Alvar skrattar förtjust och Manne slår sig ned med honom i famnen. – Passar den på dig? Och vips är skon på plats igen. – Muu!

Färgglad och orädd rusar han fram. Med armen upp i luften blir han plötsligt Stålmannen och morfar hänger genast på. Lite avundsjuk blir man – tänk att få vara barn och ha en morfar som är clown! Visst är det en fördel att ha sysslat med att roa barn i hela sitt liv, medger Manne. Men för Alvar är han just Manne och inte en clown. Alvar gör tvärhalt framför en vattenpöl, han lägger sig på marken och plaskar med händerna. Manne hejar på: ”Oj vad det skvätter!”. Båda ser uppriktigt förtjusta ut. – Det är skitkul att vara morfar! Och mer lustfyllt än att vara pappa. Vi behöver bara göra roliga saker och jag är inte upptagen av att ”göra karriär”.

Solen skiner och Alvars jacka åker av.

Att vara här och nu tillsammans med Alvar, är viktigt. När Mannes egna barn var små var han ofta upptagen av jobb. Vändpunkten kom när han signalerade för fler barn och hustrun Karin ställde ett ultimatum: ”Om du vill ha fler barn kan du inte vara borta så mycket”. Familjen bestod då av Mannes dotter Juli och gemensamma dottern Maria. Manne lyssnade och styrde om sitt liv. En vecka ute på turné och tre hemma. Och två barn till.

om man är liten och Skansens är lång. Väl uppe vid de röda små stugorna fastnar Alvar framför några byggjobbare med motorsåg. Han brummar och härmar och vill inte alls gå. Men så hörs musik från Sollidens scen och det blir fart på Alvar igen. En stund senare, vid Bollnästorget, väjer morfar för en stor hög på marken och utbrister ”gissa bajset?”. Hund tror Alvar. Häst tror Manne. – Att vara tillsammans med Alvar är en ”nära-livet-upplevelse”, konstaterar han. Plötsligt sätter sig Alvar ner på huk och ser för första gången aningen missnöjd ut. Manne trollar fram ett fickur ur bröstfickan och låter Alvar ”blåsa” upp locket. Det går galant. Lunchdags! Alvar får rida på axlarna och vagnen styrs mot närmsta parkbänk. Genast får de sällskap. ”Här kommer en gås som vill ha en smörgås”, rimmar Manne. Alvar tittar nyfiket på gässen. Han är van vid djur, i granngården hemma i Grödinge finns kossor, islandshästar, hundar och kattor som de brukar hälsa på. – Krämig laxpasta med broccoli, kan det vara något? Alvar mumsar i sig.

Rulltrappor är spännande

Skansens ekorrar är oblyga . Alvar också, som nästan ramlar av parkbänken men landar i morfars trygga famn. En kram, sen är han uppe igen, nu på bordet för att kunna se bättre. – Hej på dig ekorre! hälsar Manne. Hon tycker din vagn är fin Alvar. Nej, ta inte mina bananer! Låt bli mina bananer! Alvar kikar storögt på ekorrarna som försöker norpa en ur korgen under vagnen. Mätt och belåten intar Alvar dansbanans scen intill Bollnästorget. Han spatserar fram och tillbaka medan morfar snurrar runt i en polska över dansgolvet. – Vill du dansa Alvar? Alvar gör några glada knäböj men vill ogärna lämna scenen. Kanske inte så konstigt med tanke på att både mamma Maria och pappa Daniel är skådespelare i teatergruppen Teater Slàva. Hela familjen af Klintberg står på scenen och Mannes hustru Karin syr alla scenkläder. Att familjen är delaktig tillhör clowntraditionen.

Manne pekar på Alvar. Lätt framåtböjd med armarna uppsträckta bakåt rusar hans barnbarn fram och tillbaka över scenen. Rörelseschemat är en clowns och Manne följer efter. Att barnen får känna sig smartare än clownen är jätteviktigt för självkänslan, menar han. Som motvikt till alla vuxna som hela tiden säger ”gör inte sååå!”. Alvar gillar clowner, än så länge. Men små barn har ofta svårt att skilja på fantasi och verklighet. Tyvärr är det inte ovanligt med påstridiga föräldrar som puttar fram sina gråtande barn med ett ”CLOWNEN ÄR INTE FARLIG!”. Jo, det är han visst, händer det att clownen svarar då. Alvar gäspar stort och gör tecknet för nappflaska. Morfar dyker ner i vagnen efter vällingen. Snart ligger Alvar nöjd och nedbäddad under en filt med apor. Manne stoltserar med att vara bra på att söva barn, hans knep är enkelt visar det sig – bara att vara så tråkig som möjligt.

”Men värst var det när skolan tvingade mig att skriva med höger hand – fast jag var vänsterhänt. Då blev jag sängvätare och fick ännu mer stryk.” Bl å Porten är en lunchfavorit. Alvar sover gott medan Manne njuter av örtagårdsströmming. Egentligen heter han Hans Hugo Ferdinand af Klintberg, men ända sedan hans mormor en gång utbrast: ”Jag tror lilla ”Hansemannen” är en riktig spelevink” har han kallats Manne. Uppväxt på Östermalm och Grödinge i en syskonskara om fem var en framtid som clown ingen självklarhet. Idag ser han på livet som en väv av trådar som till slut blir vad det blir. Hans eget liv förändrades drastiskt när han tre år gammal och yngst av fyra syskon fick en lillebror. Plötsligt var hans plats i solen som bortblåst. – Jag var fruktansvärt avundsjuk på min lillebror. Vi klumpades ihop

NAMN: Manne af Klintberg ÅLDER: 65 år FAMILJ: Hustrun Karin som är teckenspråkstolk. Barnen Juli, Maria,

Olle och Anders. En skara skådespelerskor, clowner, cirkuslärare och musiker. Samt barnbarnen Alvar, Algot och Hjalmar. BOR: I ett gammalt hus på Liljeholmen. AKTUELL: Med ”morfarsdagis” åt yngsta barnbarnet Alvar 1,5 år.

Som clownen Manne är han ständigt på turné. DRÖMMAR: Att alla barn ska få leka. För allt vad vi gör för barnen

har vi igen om 20 år. I övrigt är jag nöjd om jag får laga lite mat och bada i min nya vedugnsbastu. INSPIRATION: Barnbarnen, en svåger som är en skicklig historiebe-

rättare och Chaplins sätt att vända på allt. Oftast använder jag vardagsprylar – istället för hög hatt, sidenscarf och vita kaniner trollar jag med skurhink, skurtrasa och toarullar! 28

som ”småpojkarna” och jag gjorde allt för att sticka ut, vilket ofta slutade med stryk. Men värst var det när skolan tvingade mig att skriva med höger hand – fast jag var vänsterhänt. Då blev jag sängvätare och fick ännu mer stryk. Längre fram läste han juridik på Stockholms universitet för att tillfredställa pappa innan han till slut, efter att ha ramlat så illa att han spräckte skallbenet, kom på att han faktiskt kunde bli exakt vad han själv ville. Till och med clown. När sedan Juli föddes döv blev det viktigt att uppmärksamma teckenspråket. Alla hans föreställningar är visuella. Positivmaskinen ger inte bara ifrån sig vackra toner när man vevar på den – utan också såpbubblor. Idag, efter 38 år som clown både i teve och på teaterscener i Sverige och utomlands, finns inga planer på att pensionera sig och bli morfar på heltid. – Nej, livet som clown blir bara roligare och roligare och jag har världens bästa publik! när vi promenerar utmed Djurgårdskajen. Manne tittar ömt på honom och säger att han längtar efter den

Alvar sover fortfarande

dag då alla vuxna inser att barn måste bemötas med kärlek och respekt redan från början. Om inte föräldrarna klarar det måste vi andra hjälpa till. Så slår Alvar upp sina blå och tittar nyvaket in i morfars lika blå. – Dagens vagnar är vansinniga. Skriv det! Manne skakar på huvudet. Han syftar inte på Alvars gamla Brio utan på de moderna ”framåtvända” där barnet inte får någon ögonkontakt. Snart är de i full färd med att leka ”jag äter upp dig”. Alvar nästan kiknar av skratt. Att få vara med om sitt barnbarns utveckling är underbart, men det finns en till fördel med att vara morfar. Man är mindre ängslig än som pappa. Man möts som kompisar och har kul. Plötsligt tittar Alvar upp i himlen mellan Karlavägens husfasader och gör tecknet för hund. – Ser du en hund? Alvar ler hemlighetsfullt. – Han vet något som vi inte vet, konstaterar morfar innan hans stora svarta basker och Alvars lilla röda mössa försvinner över Karlaplan mot 4:ans buss.

TILLSAMMANS: Skolans ansvar

det kostar att inte bry sig Text Jo Barker / Foto Karl-Oskar Bjurenstedt

Barn- och elevombudet står ALLTID på barns och elevers sida. Hit kan man vända sig om ens barn är kränkt på sin skola och upplever att skolan inte gör något åt det – trots att man har bett om hjälp.

Hos Barn- och elevombudet (BEO) går telefonerna varma. En hel del barn hör av sig men framför allt är det oroliga föräldrar som ringer för att hjälpa sina barn. Samtalen handlar oftast om barn som har utsatts för fysiskt våld under lång tid, verbala kränkningar som barnet får höra dagligen, ensamhet, utfrysning och nätmobbning. BEO kan inte ta bort såren i hjärtat men åtminstone ge barnet upprättelse genom det skadestånd som krävs av skolan om den inte har gjort tillräckligt för att hjälpa barnet. När jag träffade Barn- och elevombudet Lars Arrhenius för tre år sedan bestod hans arbetsgrupp av en tapper skara på fyra personer. Idag är de närmare 15 och Lars berättar att 23 nya tjänster ska tillsättas inom kort. – Att det satsas resurser på BEO visar att man tar den här frågan på allvar. För vår del innebär det att vi har möjlighet att hålla nere anmälningstiden på de fall vi får in. Målet är att det aldrig ska ta längre tid än fem månader att utreda. När barn är inblandade vill man slippa dra ut på det. Först har de varit utsatta, kanske under flera år, och sen får de vara med om en process där de går och väntar. Det är jobbigt både för eleven som gjort anmälan och för skolan som har en anmälan på sig.

förstår att det är de som har det yttersta ansvaret. Det är väldigt lätt att lägga över ansvaret på skolor, rektorer och lärare och säga att ni får klara av det här. Men om skolorna ska klara av det måste de också få stöd i form av resurser och kompetensutveckling.

Varför är det viktigt att kunna begära skadestånd? – Det är ett verktyg att rikta mot de som äger skolorna, skolhuvudmännen, alltså kommuner och fristående skolor. Jag tror och hoppas att skadestånden är en signal till dem om att det kostar för mycket att inte bry sig. De ska känna att det är bättre att lägga ner pengar på ett förebyggande arbete där eleverna mår bra än att det ska kosta böter och att ha elever som mår dåligt.

Barn- och elevombudet (BEO) arbetar tillsammans med Diskrimineringsombudsmannen (DO) för att motverka kränkningar, diskriminering och trakasserier av barn och elever. En mycket viktig uppgift är att ta tillvara barns och elevers rättigheter. Därför utreder BEO anmälningar om kränkande behandling, såsom mobbning, och kan företräda enskilda barn och elever i domstol. BEO informerar också om lagstiftningen och ger råd om hur skolorna kan arbeta förebyggande.

Har skolorna blivit bättre på att reagera, utreda och vidta åtgärder? – Det är svårt att svara på. Jag tycker mig se en större medvetenhet kring frågorna men sen finns inte alltid den kompetens som borde finnas ute på skolorna. Man vet att det finns problem men inte hur man ska få bukt med dem. Jag kan uppleva att skolhuvudmännen inte alltid

Vad krävs för att få skolorna att verkligen agera? – Grunden är att man har en medveten inställning där man vågar titta kritiskt på kommunens skolor istället för att blunda för problemen. Och så måste det till en attitydförändring där man verkligen lyssnar på de elever som är utsatta och tar dem på allvar. Många barn som vänder sig till oss upplever fortfarande att de inte blir trodda av de vuxna. Sen tror jag på att skapa en systematik kring skolans planer mot diskriminering och kränkande behandling och på att göra eleverna delaktiga i det arbetet. Det gör man inte idag i tillräckligt stor utsträckning. Vi ser också att man inte kartlägger och tar reda på hur situationen ser ut i

kort om BEO

Namn: Lars Arrhenius Ålder: 46 år Familj: Gift med Ulrika, tvillingar som är 11 år och en femåring. Bor: Nacka Gör: Barn- och elevombud vid Skolinspektionen, är dessutom

ordförande i ECPAT Sverige. bakgrund: Uppvuxen i Rwanda. Juristutbildad, med 16 års erfa-

renhet från advokatbyrå. Han har också arbetat som adjungerad (tillfällig) domare i hovrätten. Suttit i Unicefs styrelse och anordnat kurser för advokater och åklagare. VISION FÖR SKOLAN: Nolltolerans mot kränkningar.

”

Många barn som vänder sig till oss upplever fortfarande att de inte blir trodda av de vuxna

”

den miljö man befinner sig. Och om man inte gör en kartläggning så kvittar det egentligen vilka åtgärder man vidtar.

BEO:s tips till föräldrar • Lyssna. Ta alltid det barnet berättar på största allvar och reagera även på mindre signaler. • A gera snabbt. Ta omedelbart kontakt med någon på skolan, förslagsvis klassföreståndaren eller rektorn. Som förälder tycker man förstås att det är jobbigt att ens barn är utsatt och då kan man ha en förhoppning om att det ska lösa sig utav sig självt, men det ska man inte tro att det gör. • Var envis. Ge skolan en chans att förändra situationen men ligg på. Man har rätt att kräva att ens barn ska vistas i en trygg miljö. Visst kan skolan ibland uppleva att föräldrar är jobbiga men jag tycker att man ska vara lite jobbig i de här situationerna. Man ska aldrig behöva acceptera att ens barn eller man själv känner sig orolig när barnet går till skolan. • A nmäl. Om man märker att problemen inte tas på allvar av skolan och det inte blir bättre för barnet ska man absolut anmäla situationen till BEO. Den rätten har man. Anmälan kan ske via telefon eller på BEO:s webbsida www.skolinspektionen.se/BEO/

Är det fortfarande vanligt med ett standardiserat, generellt, arbete mot mobbning eller utgår man från den egna skolan? – Den största bristen som BEO och Skolinspektionen ser handlar just om kartläggningen av den specifika skolans problem. Det gäller att hitta modeller som fungerar för skolan och där man får eleverna med sig eftersom det är de som har bäst koll på hur det ser ut. Brukar föräldrar vara delaktiga i skolans trygghetsarbete? – Nej, inte i tillräckligt stor omfattning. Jag tycker att man skulle försöka få med sig dem i högre grad. Det kanske inte är så lätt men jag tycker att man ska göra ett försök från skolans sida. Det är dessutom ett sätt att skapa förtroende från föräldrarna eftersom barnens trygghet givetvis är en viktig fråga för dem. När känner du dig som mest maktlös på jobbet? – De svåra fallen är när någon har blivit utsatt för allvarliga saker och skolan har vidtagit åtgärder men det ändå inte blir någon förändring. Alltså en elev som har levt länge med problemen utan att det blir bättre, de situationerna känns ju jobbiga. Det är klart att skadestånd är en kompensation för att man har blivit utsatt men man vill också att det ska leda till att skolorna sätter in mer resurser i de här frågorna och att det ska leda till en förändring. Tycker du att ditt jobb gör skillnad? Är det värt det? – Jag tycker absolut fortfarande att jag har världens bästa jobb! Det känns väldigt roligt och viktigt att arbeta med de här frågorna precis som för er på Friends gissar jag. Jag upplever ett stort engagemang när jag träffar Friends medarbetare. Och det är väl för att man känner att man faktiskt kan förändra för enskilda elever ute på skolorna. Men det krävs en mycket större prioritering från de som äger skolorna. De måste inse att det här är viktigt. Det pratas mycket idag om att man ska ha bra betyg i skolan men om man ska få det måste man börja med att skapa en trygg miljö. Jag tror verkligen att det är möjligt men då krävs det en attitydförändring där man inser problematiken, avsätter resurser och systematiserar arbetet.

Böcker

– en spännande upptäcktsresa! Böcker kan bli mitt barns kompis. Men hur hittar man en bra bok som passar för mitt barn?

så sätt kan vi ge information om de senaste, bästa och mest omtalade böckerna för barn och ungdomar.

Svaret är enkelt; Genom att vara med i Barnens Bokklubb. Astrid Lindgren var från början med och startade bokklubben och i hennes anda arbetar vi vidare. Vi läser alla nya kvalitetsböcker för barn och ungdomar som ges ut av de svenska bokförlagen. Av de ca 1200 böckerna, väljer vi sen ut de bästa. På

Så testa oss och låt ditt barn gå med i bokklubben. Gå in på vår hemsida och välj 2 bra böcker till ditt barn för 9:50 st. Som present får du den omtalade Våga vara vuxen av Helena Harrysson (värd 155 kr).

www.barnensbokklubb.se/friends

Barnens Bokklubb har aktivt valt att ta ställning mot mobbning. Därför är vi sedan 1 juni 2010 medsponsor till Friends. 35

JUNIOR – en unik tidning från Vi Föräldrar för dig med barn 6–12 år!

ShutterStock

Missa inte:

Finns att köpa i butik från 26 augusti!

TILLSAMMANS: Elever och skola

endast en person l se iv tr a p a k s te in ju n a k

Text Karin Styrenius / Foto Karl-Oskar Bjurenstedt

Att be eleverna om hjälp är ett klokt tips för att skapa trygghet och trivsel i skolan. När Fribergaskolan lovordades i Skolinspektionens kvalitetsgranskning hade personalen arbetat i många år för att ta till vara elevernas kunskap och tankar. Här berättar fyra kompisstödjare tillsammans med skolans kurator om sitt inflytande.

Är det de lagstiftande politikerna som bär ansvaret eller är det kommunen? Kanske skolpersonalen – eller eleverna? På Fribergaskolan i Danderyd har man funderat en del över frågan och Tamali Majumder, Erik Mällberg, Loke Stenström och Sofia Hugosson är överens: Det är allas ansvar. Som kompisstödjare är dessa fyra elever extra engagerade i trivselfrågor. Förra året fick Tamali och Sofia, som då gick i sjuan, tillsammans med skolans övriga elever hjälpa personalen att ta fram en likabehandlingsplan. Enligt lag är alla skolor skyldiga att varje år upprätta planer för att förebygga och förhindra diskriminering och annan kränkande behandling, men Skolinspektionens granskning 2009 visade att nio av tio skolor inte uppfyllde lagens krav. Av de 50 skolor som kontrollerades var Fribergaskolan den enda som inte fick anmärkning. Kanske är det elevernas förtjänst att planen är mer än papper i en pärm? Vi blev nyfikna och samlade fyra av skolans kompisstödjare tillsammans med kuratorn Stina Lindberg för att prata om elevinflytande.

Vems uppgift är det att skapa en bra skolmiljö?

Varför är det allas ansvar att skapa trivsel på skolan? Sofia: Endast en person kan ju inte skapa trivsel. Erik: Det är ett samarbete. Sofia: Fast som kompisstödjare har man kanske lite mer ansvar, vi ser en del som inte lärarna ser. Det är viktigt att vi vågar säga ifrån. Loke: Ja, fast det är inte vårt ansvar att stoppa saker bara för att vi ser det. Vi kontaktar en lärare som tar över och pratar med eleverna och kanske ringer föräldrarna. Tamali: Det är viktigt att man sköter saker diskret. När ni vuxna tar över så brukar bråken liksom lösa sig utan att det blir så mycket väsen. Stina: Ibland är jag rädd att ni kompisstödjare tar på er för mycket ansvar för att alla på skolan ska må bra, jag vill betona att det är skolpersonalen som har ansvaret. Däremot är det jättebra att ni finns, för som vuxen på skolan upptäcker man inte allt som händer. Sofia: Nej, för när ni kommer i korridoren stannar bråket upp. Eller så börjar de som bråkar, alltså även den som utsätts för trakasseriet, att låtsas att det är på skoj. Sådant märker inte ni.

Finns det några företeelser som aldrig skulle upptäckas utan elevernas medverkan? Sofia: Ja – dåliga lärare. Alltså när elever känner sig felbehandlade. Det är nästan ännu viktigare för oss kompisstödjare att ta upp sådana frågor eftersom det enbart är eleverna som ser detta problem. Stina: Samtidigt är det svårt för elever att våga nämna sådant. Det handlar om makt – att man är rädd att en konflikt med en lärare ska leda till sämre betyg. Loke: Men oftast är problemen relaterade till annat än lärare. Det vanligaste problemet på Fribergaskolan är att elever känner sig utanför för att de inte är som alla andra. Det här kan vara svårt för lärare att se eftersom det kanske inte handlar om elever som är jätteudda utan om dem som har lite annorlunda klädstil och samtidigt är tysta. Tamali: Vi har pratat jättemycket om det här med normer. Det är bra att prata men kanske ännu bättre med samarbetsövningar, exempelvis att man får jobba ihop med någon som man är olik så att man lär känna varandra. Stina: Ni elever är jättebra på att hitta lösningar! Det var ni som uppmärksammade oss på att vi behöver diskutera normer och värderingar oftare än en gång om året när Friends kommer och visar teater. På så vis skapade vi ”Månadens AMOR-fråga”, som är frågor som ställs till personal, elever och även föräldrar genom vår webb. Det har handlat om grupptryck, språkbruk och respekt, ofta praktiskt inriktade frågor som sedan bearbetas på olika sätt. Hur gör ni elever när ni vill påverka, vilka rutiner finns det på Fribergaskolan för elevinflytande? Erik: Man går och pratar med en vuxen direkt. Man kan egentligen prata med vilken lärare som helst, men oftast blir det den man känner bäst. Eller Stina. Stina: Ja, min dörr står öppen jämt om jag inte sitter i samtal. Det bästa är att ta tag i saker innan de växer till stora problem.

” a g ra f tt a n a e r tt a b r a a ”Att lyssn – elevernas råd till dig som är förälder

• F örhör inte ditt barn efter skolan, det räcker med att ställa en enda fråga men var noga med att lyssna på svaret. • Var lyhörd för ditt barns reaktioner. Om ditt barn säger att det inte vill gå till skolan så kanske du inte ska hämta termometern utan ta reda på hur barnet trivs. •V ar varsam om du kontaktar skolan – ditt barn kanske inte vill ha så mycket uppmärksamhet.

Här är vi som snackar elevinflytande: Tamali Majumder, 8 A, funderar över vad hon ska jobba med som vuxen. Loke Stenstrom, 7 C, kanske vill jobba med välgörenhet. Sof ia Hugosson, 8 A, har fullt upp med att fundera över gymnasieval. Erik Mallberg, 7 D, vill bli inredare.

Kuratorn Stina Lindbergs tips för ett lyckat likabehandlingsarbete med elevdelaktighet 1. HITTA FORMEN. Det finns bra handledningar på Skolverkets och Barn- och elevombudets sajter. 2. FÖRANKRA. Involvera inte enbart lärare och elever, utan även föräldrar. 3. JOBBA AKTIVT. Diskutera värdegrundsfrågor regelbundet och på olika sätt.

Stina Lindberg, skolans kurator som uppmuntrar eleverna att göra sina röster hörda.

Vi har mentorsmöten en gång i veckan. Det fungerar inte likadant i alla mentorsgrupper men i vår grupp går vi alla i olika sjuor och sitter och pratar i smågrupper med en lärare i rummet. Vi kompisstödjare tar upp vissa frågor. Stina: Det finns 36 kompisstödjare på skolan, två stycken i varje klass. De utbildas av Friends och har möten var tredje vecka med mig, en vuxen kamratstödjare och en representant för AMOR som är skolans vuxna trygghetsteam. Men vi får inte heller glömma elevrådet och mötena som elevrepresentanterna har med lärarna i arbetslagen en gång i månaden. Loke: Äh, i arbetslagsmötena känns det inte som om vi kan påverka någonting. Sofia: Nej, till exempel om vi har åsikter om vart vi ska åka på utflykt – då tror jag att lärarna redan har bestämt vart vi ska åka. Man får gärna tycka till, men man ska tycka till om rätt saker, som detaljer om utflykten, men inte själva konceptet. Stina: Elevinflytandet kan nog se lite olika ut i olika grupper, men jag tror att det finns en gemensam lägstanivå som jag hoppas är ganska hög på Fribergaskolan. Arbetet med likabehandlingsplanen har betytt mycket för skolan, berättar Stina. När man 2009 började att involvera eleverna på ett tydligare sätt fick processen positiva effekter som man inte räknat med. Medvetandenivån kring diskrimineringsfrågor ökade bland både personal och elever, man förstärkte de förebyggande insatserna och man utvecklade en systematik. Första steget i den årliga processen är en trivselenkät som elevLoke:

erna besvarar under våren. På höstterminen diskuteras svaren gruppvis och man föreslår åtgärder som sedan formuleras i det slutgiltiga dokumentet. Även föräldrarna involveras i processen. De får information genom hemsida och möten och ges möjlighet att komma med synpunkter, vilket också många föräldrar gör – ibland med ingående förslag på förändringar. Finns det gränser för vilka frågor eleverna ska få påverka? Ja, ibland blir det mycket tjafs i mentorsgruppen då man sitter och larvar sig eller pratar om annat. Tamali: Inte hos oss, för läraren ser till så att det blir en bra diskussion. Erik: Hos oss också. Vi sitter i hemkunskapssalen och där är så mysigt med duk på bordet och det luktar bullar. Loke: Ibland har alla olika åsikter och då går det kanske inte att låta alla bestämma. Som när det gäller hur det ser ut i klassrummet, det är helt klart något som det är bättre att lärarna bestämmer om. Loke:

”Det finns 36 kompisstödjare på skolan, två stycken i varje klass. De utbildas av Friends och har möten var tredje vecka.” Fribergaskolan fick beröm av Skolinspektionen och rankas högt i kunskapsmätningar. Varför lyckas ni så bra? Sofia : Det hänger ihop, trivs man så får man lyckade skolresultat. Stina: Förutsättningarna är goda här. Lärarna är engagerade, skolledningen prioriterar trivselfrågor och eleverna är oerhört studiemotiverade, vilket säkert beror mycket på att föräldrarna är engagerade. Till det yttre är det ingen flashig miljö, Fribergaskolan byggdes på sextiotalet, den ligger vid Norrtäljevägen och saknar lättillgängliga uppehållsrum. Vi tycker att innehållet i skolan är det som är viktigt, därför satsar vi mycket på psykisk miljö – och på undervisning förstås.

tips & råd

d Vänskap, k ärlek, hat, likgiltighet, svartsjuka, mobbning … Starka ord som väcker k änslor. Men hur handskas vi med sådana k änslor? Ett sätt är att läsa en bok som handlar om det svåra. Genom att läsa om sådant som man själv går igenom skapar man identifikation och igenk änning. Det kan k ännas skönt att veta att man inte är ensam. Nu när Barnens Bokklubb och Friends är nyblivna vänner så passar vi på att tipsa om några böcker som handlar om både bra och dåliga relationer och k änslor. Hälsningar från oss på Barnens Bokklubb

Lill-Zlatan och morbror raring

Hemliga kompisar

Ika & Ibsen Onda ögat

av Pija Lindenbaum

av Helena Bross. Bild Christel Rönns

av Mikael Engström

Lill-Zlatan och hennes morbror Tommy är bästa vänner och när mamma och pappa åker till Mallis får Lill-Zlatan stanna hemma med sin morbror. De gör alltid roliga saker tillsammans. Men när Tommys kompis Steve kommer, blir Lill-Zlatan sur (för att inte säga svartsjuk). Brända bullar bakar han också! Men det ordnar sig till slut på ett lite oväntat sätt i denna underhållande och angelägna bilderbok om att vara liten och ha en vän som man är rädd om. Från 3 år.

Klass 1b är en ganska vanlig klass. De knuffas och tränger sig i matkön och slåss lite ibland. Men fröken får en bra idé. Alla barn får ta en lapp och där står det vem som ska bli deras hemliga kompis. Man får inte berätta för någon, bara vara extra snäll och hjälpsam mot den personen. När veckan gått ska barnen se om de har listat ut vem det är. Från 6 år.

Första delen i en trilogi. Boken handlar om vänskap, mobbning, mod och knäppa uppfinningar. Hur länge kan man till exempel överleva på skolgården i rosa skor om man är kille och förstagluttare? Vem är Hängde Hassan? Och hur lång är egentligen evigheten? Från 7 år.

En hemlig vän

Bron till Terabitia

Ofrivilliga syskon

av Katarina Genar

av Katherine Paterson

av Bitte Havstad

Henriettas föräldrar har nyss skilt sig och nu bor hon i en ny lägenhet i stan. Hon känner ingen i den nya klassen. Hemma är det också ensamt. Henrietta saknar sin pappa, och mamma bara jobbar och jobbar. Men en dag när Henrietta har tappat sina nycklar träffar hon Wallgren, gubben som bor högst upp i huset. Han är lite konstig, men snäll. Och några dagar senare får hon också ett mystiskt brev från en hemlig vän. Från 9 år.

Jess vill springa snabbast i skolan och tränar varje dag. Men på tävlingen som ska förändra hela hans liv blir han omsprungen av klassens nya tjej, Leslie. Tillsammans skapar Jess och Leslie fantasilandet Terabitia – ett hemligt kungarike i skogen. Men så en dag händer det som inte får hända och tragedin är ett faktum. En av de sorgligaste böckerna om vänskap som någonsin skrivits! Från 10 år.

12-åriga Carola är mobbad och har inga vänner i skolan. Varannan vecka bor hon hos mamma, och där finns också nya plastbrorsan Emil. Emil säger inte mycket, han saknar sin döda mamma och skolkar från skolan. Hemma hos pappa delar Carola rum med sin 14-åriga plastsyster Ester, som verkar tycka att Carola är skitjobbig. Ester är smal och tjurig och önskar nog mest att hon vore osynlig. Men sakta, sakta börjar läget förändras. Kanske är det inte så värdelöst att få nya syskon, trots allt? Från 11 år.

Tusen gånger starkare

Det är så logiskt alla fattar utom du

Fem gånger mer kärlek

av Christina Herrström

av Lisa Bjärbo

av Martin Forster

Signe går i nian. Hon är duktig i skolan, men vill inte visa det. En dag börjar Saga i Signes klass. Hon förstår direkt att det är killarna som styr i klassen. Tjejerna får ta hand om städningen efter bildundervisningen och får stå ut med att pojkarna kränker dem. Saga får de andra flickorna att reagera. De slutar att ställa upp för lärarna. De slutar att räcka upp handen och börjar kommentera pojkarnas utseende precis som killarna brukar kommentera dem. Hur det slutar för Signe och Saga? Läs boken! Från 13 år.

Johan och Ester äger vartannat kapitel i boken. Han: tillbakadragen, ensam, tråkig. Hon: färgsprakande, sprallig och omtyckt. De har jämt varit bästisar och kunnat lita på varandra ända fram till nu, när de börjar samhällsprogrammet på gymnasiet. Då får Ester för första gången chansen att hångla med den där snygga hårdrockskillen. Samtidigt skiljer sig Johans föräldrar. Men det är inte bara de vuxna som ser kärleken försvinna. Johan själv tvingas erkänna att han varit kär i Ester i flera år. Det är en chock för alla och skapar ryktesspridning och risk för svek. Från 13 år.

Att ge sina barn fem gånger så mycket positiv uppmärksamhet ger stor utdelning. Det säger författaren Martin Forster, psykolog med KBT-inriktning, som arbetar med föräldrastöd. Boken innehåller beskrivningar hur man steg för steg kan få en bättre relation till sitt barn. Varje kapitel tar upp grundläggande teman i föräldraskapet som sömn, vredesutbrott, trots, stress med mera. En konkret guide med väl förankrad forskning i ryggen och ett pedagogiskt upplägg med både exempel och övningar. För vuxna.

IDROTTSREPORTAGE

Text Elisabet Wahl

Foto Karl-Oskar Bjurenstedt

Som ishockeyspelare har hon vunnit både OS-silver och OS-brons. När hon nu slutar som spelare vill hon istället få fler tjejer att upptäcka tjusningen med att spela hockey. Möt Maria Rooth – Årets Idrottsförebild.

var det ovanligt trångt på Skansen. Björnungar, lemurer och alla andra vanliga besökare fick trängas med 5000 barn och skolanställda från hela landet. Det var Friends som hade anordnat en heldag för att uppmärksamma alla kompisstödjares kamp mot mobbning. Dessutom delade Friends tillsammans med Telia för första gången ut priset Årets Idrottsförebild. Premiärpristagaren blev en av svensk hockeys allra största stjärnor: Maria Rooth.

Den 6 maj

prisutdelningen sitter vi på ett fik i centrala Sundbyberg och Maria berättar om hur stolt hon kände sig när hon stod på scenen och tog emot sitt pris. – Det var jättekul! Det är en stor ära att få pris för något man gjort vid sidan av, inte bara som spelare. Och det var riktigt kul att stå där inför 5000 skrikande barn, säger hon, fortfarande blöt i håret från det nyss avslutade passet på gymmet. För det är ju kanske inte så konstigt att det är som hockeyspelare hon uppmärksammats mest tidigare. Hon har precis lagt skridskorna på hyllan, men kan se tillbaka på en karriär med många höjdpunkter; hon har spelat i fyra OS, vunnit fyra SM-guld och nästan alltid funnits med i toppen av poängligorna.

Några dagar efter

hon prisas av Friends. Anledningen är istället den hockeyskola hon tillsammans med hockeyklubben Frölunda Indians anordnar för femte gången nu i sommar – en skola enbart öppen för tjejer. För det här att vara tjej och spela hockey är inte en helt enkel historia. Ishockey är en av de sporter i Sverige där skillnaden är störst mellan hur många tjejer och hur många killar som spelar. De flesta tjejer som börjar med hockey spelar därför ihop med killarna. – Det är viktigt för de här tjejerna att för en gångs skull få vara en i mängden. För många är det helt okej att spela med killarna, men ibland är det jobbigt att alltid vara ensam tjej, förklarar Maria som själv nästan alltid var enda tjejen i laget hemma i Ängelholm där hennes egen karriär började en gång i tiden.

Men det är inte därför

föddes efter OS i Turin 2006 då Damkronorna hade sin största framgång hittills. De bärgade en silvermedalj efter att ha besegrat USA på straffar i en närmast bragdartad semifinal. Över en natt blev tjejer och hockey en mycket mer naturlig kombination. – Damhockeyn var på väg uppåt och jag ville ta till vara på det. Jag har alltid haft en dröm om att kunna göra något sådant här, förklarar hon. Idén till skol an

Föräldrar spelar en viktig roll inte bara för tjejer som vill spela hockey, utan för alla barn som vill syssla med något som bryter mot det man traditionellt förväntar sig att de ska hålla på med.

Det verkar också som om skolan hade ett tomrum att fylla: första året kom blygsamma 18 elever, men nästa sommar var antalet uppe i 73 deltagare. Nu i sommar samlas 90 tjejer i ishallen på ön Tjörn utanför Göteborg. Deltagarna kommer inte bara från Sverige, utan också från de nordiska grannländerna. Sammanlagt har sju-åtta länder varit representerade. – En tjej kom hela vägen från England för att vara med här hos oss, berättar hon stolt. om drivkraften bakom hockeyskolan märks det att det här med ledarskap och utveckling är något Maria verkligen tycker är viktigt. – Nummer ett är att jag brinner för de här tjejerna och deras möjlighet att utvecklas som spelare. Jag vill ge dem motivation att fortsätta spela. Samtidigt lär jag mig också mycket via tjejerna. Hon berättar att hennes hockeyskola inte skiljer sig från andra, förutom det faktum att det bara är tjejer där. För precis som på andra ställen är det hård träning, många aktiviteter och hur mycket hockey som helst som gäller.

När hon ska förkl ara mer

Är det något speciellt minne som sticker ut? – En grej jag kommer ihåg var när vi skulle gå och bada med den yngre gruppen en sommar. Vi hade kört hårt och en tjej i 10-års åldern hade enorm träningsvärk. Hon hade så ont att hon inte orkade gå den där kilometern till stranden, så en av ledarna bar henne på ryggen. När vi tittade på henne efter en stund hade hon somnat där på ryggen. Så vi håller verkligen igång deltagarna.

är egentligen bara en av många saker som visar att situationen för tjejer som spelar hockey trots allt har blivit lättare de senaste åren. Men många vittnar ändå om motstånd på olika sätt: allt från föräldrar som undrat om hockey verkligen är något för en tjej att hålla på med till klubbar som systematiskt ger de sämsta träningstiderna till tjejerna. Hur många tjejer som slutat med hockeyn i förtid eller som kanske velat börja men aldrig gjort det på grund av andras fördomar går naturligtvis bara att gissa. Maria tror att föräldrar spelar en viktig roll inte bara för tjejer som vill spela hockey, utan för alla barn som vill syssla med något som bryter mot det man traditionellt förväntar sig att just de ska hålla på med. – Jag tycker att man som förälder ska vara stöttande, har tjejen eller killen valt något så ska de få hålla på med det. Den inställningen måste vara nummer ett, menar hon.

Marias hockeyskol a

Nu i juni börjar ett nytt kapitel i Marias hockeyliv. Då återvänder hon till University of Minnesota-Duluth i USA där hon själv gick i skolan i fyra år. Där vann hon också tre amerikanska collegemästerskap och fick sin tröja nr 27 hissad till taket. Den här gången tar hon plats i båset som assisterande tränare – ett uppdrag som sträcker sig över två år. En början på en väg som kanske också kan leda till en position som coach för Damkronorna måhända? – Vi får se hur det går under de här två åren. Jag får se om det är min grej att vara tränare. Är det det, då är landslaget självklart något man strävar efter, avslutar Maria.

NAMN: Maria Rooth ÅLDER: 30 år BOR: Stockholm, men flyttar

snart till USA. BÄSTA HOCKEYMINNE: OS

2006, det var så oväntat att vi skulle ta silver, det var nog bara vi själva som trodde att vi kunde. FÖREBILD SOM YNGRE: Wayne

Gretzky. KLUBBAR I URVAL: Rögle BK,

University of Minnesota-Duluth, Mälarhöjden/Bredäng, och AIK. MERITER: Har spelat fyra OSturneringar och tagit ett silver (2006) och ett brons (2002). Har två brons på åtta VM, ett EM-guld och fyra SM-guld. Debuterade 1996 i Damkronorna och är med 105 mål på 264 landskamper tidernas främsta målskytt i landslaget. FRAMTIDSDRÖM: Att bli en riktigt bra tränare och fortsätta driva min hockeyskola för tjejer, kanske ha fler än bara en vecka på sommaren. Drömmen är att ha ett jobb jag trivs med, samt bo i ett hus i Ängelholm (så jag kommer nära familjen).

FRIENDS SAMARBETE

för en tryggare Text Jo Barker / Foto Karl-Oskar Bjurenstedt

Friends arbetar inte bara mot kränkningar i skolan utan också för en positiv gemenskap inom idrottsrörelsen. I år har vi dessutom instiftat stipendiet Årets Idrottsförebild, i samarbete med en av våra huvudsponsorer Telia. Syftet är att lyfta fram en person som engagerar sig för att skapa trygghet och jämlikhet inom ungdomsidrotten. 2010 års stipendiat är elithockeyspelaren Maria Rooth. Katarina Rosenqvist, verksamhetschef på Friends, och Johan Röisland-Aanensen, ansvarig för Sponsring & Event på Telia, berättar mer om stipendiet. Varför har ni valt att dela ut ett stipendium för Årets Idrottsförebild? K atarina: Det finns många tillfällen då personer inom idrottsrörelsen premieras för sina prestationer, men vi vill lyfta en person för sitt engagemang och sin vilja att göra skillnad för barn och unga. Någon som är ett gott exempel och som kan vara till inspiration för andra. Johan: Telia är generellt en stor sponsor av idrotten och måna om att lyfta fram förebilder. I det här fallet handlar det om en framgångsrik person som ger någonting tillbaka till unga tjejer. Maria har insett vikten av god kamratskap i en värld av prestation och tävling. Berätta mer om varför valet föll på just Maria Rooth? Maria är aktiv inom en mansdominerad sport där unga hockeytjejer är hänvisade att spela med killar. Genom sin hockeyskola som hon anordnar varje sommar skapar hon möjlighet för tjejer att spela med andra tjejer. Här kan de känna gemenskap och stärka varandra. Det är en chans för tjejer inom ishockeyn att synas. K atarina: Ja, hon är verkligen en förebild inom damhockeyn. Hon vågar vara sig själv och visar att alla har rätt att ägna sig åt det man vill även om man inte passar in i normen. Här har Maria brutit ny mark. Johan:

Vad är en idrottsförebild för er? Johan: Människor som följer sitt hjärta, som gör det de älskar och brinner för – det är beundransvärt! K atarina: Någon som är en genuint schysst kompis, som ser alla och finns där. Kombinationen av att tro på sig själv men samtidigt kunna bjuda in andra. En person som bygger upp och peppar andra att nå sina mål.

AKTUELLT

s n a m m tillsa mot mobbning!

Text JO BARKER

/ Foto ISTOCK PHOTOS

Genom gedigen erfarenhet från arbete på skolor över hela Sverige har Friends identifierat en rad framgångsfaktorer i kampen mot mobbning såsom kartläggning, elevdelaktighet och ett långsiktigt engagemang. Nu skapar Friends ännu bättre förutsättningar för skolorna att uppnå en trygg och jämlik plats för alla.

Taskiga kommentarer, knuffar i korridoren, blickar, suckar och utanförskap. Skulle du tåla att ha det så på jobbet? Givetvis inte. Men så här ser vardagen ut för många barn. Även om inte just ditt barn är utsatt så berörs alla i en miljö där mobbning förekommer. Det trista språkbruket, de slentrianmässiga kränkningarna och den taskiga stämningen som när som helst kan rinna över och drabba vem som helst. Eftersom alla berörs måste alla arbeta aktivt för att göra något åt det. Mobbning är med andra ord allas ansvar. Det här har Friends tagit fasta på i det nya utbildningskoncept: Friendsprogrammet. Sedan cirka två år tillbaka har Friends bedrivit ett internt utvecklingsarbete med syfte att skapa bättre förutsättningar för skolorna att uppnå en långsiktig förändring. – Vi upplever att det är svårt att följa upp Friends arbete och att många skolor tappar fart efter ett tag. Dessutom lägger ofta skolorna ett stort ansvar på en liten grupp som förväntas dra i allt, istället för att trygghetsarbete är självklart för alla i personalgruppen. Vi har även upplevt ett bristande engagemang från skolledare där vi egentligen inte har ställt några direkta krav gentemot skolorna. Friends kan förmedla kunskap och ge råd men för att verkligen lyckas måste man inse att det är skolan själv som måste göra jobbet, säger Katarina Rosenqvist, verksamhetschef för Friends.

FriendsProgrammet har vuxit fram ur all den kunskap och erfarenhet som Friends byggt upp under åren genom arbetet på skolor över hela landet. Precis som tidigare är grundtanken att man måste arbeta medvetet och kontinuerligt i vardagen för att kunna förebygga mobbning, men nu arbetar Friends ännu mer långsiktigt med skolorna. – Vi ställer tydligare krav på ledningen, hjälper till med kartläggningen, stöttar skolorna i att själva fördjupa arbetet och följer upp för att kunna avgöra vilka nya insatser som krävs. Vi lägger dessutom starkt fokus på att göra alla mer delaktiga i arbetet eftersom det är tillsammans man kan skapa störst förändring. Alla som finns runt barnet måste involveras – personal och föräldrar likväl som andra elever, förklarar Katarina Rosenqvist. En viktig del av Friendsprogrammet som redan dragit igång är Friends kartläggningstjänst. Kartläggning är grunden för allt framgångsrikt trygghetsarbete och en förutsättning för att man ska kunna veta vad den specifika skolan behöver arbeta med. – Friends kartläggningstjänst är resultatet av ett skriande behov hos skolorna. Vår erfarenhet är att personalen saknar ordentliga redskap för hur de ska gå tillväga för att kartlägga skolans problem på ett framgångsrikt sätt. Vår ambition och utmaning har varit att inte ”bara” ta fram trivselenkäter utan att skapa enkäter med utgångspunkt i rå-

ILLU KOMMER

dande lagstiftning. De tar både upp förekomsten av kränkningar som har koppling till diskrimineringsgrunderna och andra kränkningar som mobbning, säger Katarina Rosenqvist. är rektor på Åkerskolan i Åkers Styckebruk, en av de skolor som har genomfört enkäten. – Behovet av sådana här enkäter är verkligen jättestort. Många gånger använder sig skolor av kommunala enkäter som blir relativt allmänna och ytliga, men här finns ingående och genomträngande frågor som alla skolor borde använda sig av. För mig som skolledare är det här ett mycket bra verktyg och en möjlighet att jobba vidare med utveckling av personalgruppen.

Henrik Ljungqvist

som går i nionde klass i Svanbergaskolan i Norrtälje, är kompisstödjare och har både testat enkäten och ingått i den fokusgrupp som diskuterade enkäterna. – Frågorna var enkla att förstå och kändes bra att besvara. De väckte också en hel del tankar hos oss elever om hur det är i skolan. Både för oss kompisstödjare men framför allt för de vuxna på skolan så ger kartläggningsenkäten information om vad man behöver jobba vidare med, säger Mimmi Andersson.

Mimmi Andersson

Friendsprogrammet drar igång på allvar under hösten 2010. Till att börja med riktar det sig till år 6–9 för att med tiden omfatta alla årskurser.

konceptets olika delar • Årlig kartläggning av kränkningar • Skolanalys • Personalutbildning • Mentorsutbildning • Föräldrautbildning • Teaterföreställning • Kompisstödjarutbildning + manual • Arbetsmaterial för temalektioner • Nätverksträffar • Kontinuerlig rådgivning 49

KRÖNIK A

Jag brukar säga att en röst gör skillnad – och visst är det så – en person kan förändra en annan människas liv. I mitt fall var det Lars, killen i min klass som var den första som inte ställde upp på mobbningen mot mig och sa ifrån. Men om det hade stannat där hade jag visserligen fortfarande varit evigt tacksam för att han såg och brydde sig, men jag hade knappast haft styrkan att resa mig upp och starta Friends. Nej, det var för att det fanns några fler modiga på skolan som tog det andra och tredje steget som till slut resulterade i att mobbningen upphörde. Så nu vill jag även slå ett slag för tvåan och trean och alla andra som hänger på. För att skapa verklig förändring krävs det att fler hoppar på tåget, och sen några till. Jag skulle säga att tvåan och trean är minst lika modiga som ettan eftersom de erkänner att den där galna normbrytaren faktiskt har rätt. Det krävs stort mod för att erkänna att man haft fel och förändra sig. Som den 62-åriga läraren i matematik som trots att han kört samma race i över 30 år låter sig övertalas av sin 25-åriga kollega att byta ut exemplet ”Thomas och Lena ska köpa hus” till ”Stefan och Habib ska skaffa sig ett konto på Spotify”. Eller föräldern som tar mod till sig och stöttar läraren som precis sagt ifrån till några elever i korridoren genom att instämma: ”Jag tycker inte heller att det är ok att kalla någon hora!”. Jag tänker på ett klipp som jag såg på

Foto: ALEXANDRA ELLIS

tvåor och treor är också vinnare

YouTube där en ensam kille på offentlig plats börjar dansa en helt vansinnigt fånig dans. Strax hänger en person på och dansar lika fånigt, och så en tredje och inom loppet av tre minuter är det en hel folksamling som dansar och har vansinnigt roligt. Folk gillar folksamlingar. Och folk gillar att hänga på. Det gör en inte automatiskt till en rädd medlöpare eller jobbig härmapa utan lika gärna till någon som är modig nog att bli del av en positiv gemenskap. När det gäller mobbning är det alldeles avgörande att kämpa tillsammans för att det ska bli verklig förändring. Det räcker inte med ett

par eldsjälar som får dra hela lasset utan för att skapa en trygg och jämlik skola krävs att alla hänger på – personal, barn och föräldrar! En röst gör skillnad men många skapar verklig förändring! Sara Damber, Friends grundare och Styrelseordförande

www.smakis.se

Vi har två kompisar som heter Friends och KRAV – båda gör skillnad! Vi på Smakis tycker att alla människor ska få vara precis som de är. Därför stödjer vi Friends i deras viktiga kamp mot mobbning.

Ekologiskt behöver inte kosta skjortan. Smakis och Sundis ekologiska drycker tillverkas i Sverige av frukter och bär som är odlade utan konstgödsling eller kemiska bekämpningsmedel. Sundis är en sund och god 100% juice där apelsinerna handplockas från ekologiska odlingar. Smakis KRAV-märkta fruktdrycker är alternativet för dig som vill ha mer frukt och mindre socker jämfört med det som finns på marknaden. Bra va!

SMAKIS FRUKTDRYCKER: Tillverkas i Sverige Mycket frukt Lite socker Inga konserveringsmedel Inga färgämnen Bra miljö Socialt ansvar

Säljprofilen AB

vi stödjer Friends i kampen mot mobbning

Alla barnen lekte utom Johan för han blev doppad i toan.

Varje dag utsätts tusentals barn för mobbning. Friends hjälper skolor och idrottsföreningar att själva göra något åt problemen. Vill du vara med och hjälpa till? Sms:a FRIENDS till 72 900 så skänker du 50 kr till Friends arbete. Du kan också gå in på www.friends.se och bli månadsgivare, eller Vänskapare som vi kallar det.

Friends Huvudsponsorer:

Friends Sponsorer: