Geografier nummer 1

M A G A S I N E T STOCKHOLM

N A T U R -

NUMMER 1

O C H

E T T

MAJ 2015

K U L T U R G E O G R A F I S K

T E M A N U M M E R

O M

K A R T A N

T I D S K R I F T

REDAKTIONEN

Johanna Adolfsson Johanna är grundare och redaktör för Geografier. Hon har bl.a. skrivit artikeln På gränsen till sammanbrott eller genombrott? Masterstudent vid Stockholms universitet (Ma. Kulturgeografi).

Josh Levy Josh har skrivit texten Looking Past Borders, som är baserad på hans examensarbete om romska EU-migranter i Stockholm. Masterstudent vid Stockholms universitet (Ma. Globalisering, Miljö och Social Förändring).

Anders Sjöstrand Anders har skrivit texten The Price of Patagonia.

Masterstudent vid Stockholms universitet (Ma.Globalisering, Miljö och Social Förändring).

Miron Arljung Miron har skrivit texterna Vita fläckar på kartan och Land i sikte.

Masterstudent vid Stockholms universitet (Geografi).

Christoffer Keskitalo Christoffer har gjort Geografiers grafiska form och layout.

Masterstudent vid Stockholms universitet (Ma. Geomatik, fjärranalys och GIS).

Emma Creathorn Emma är student vid Stockholms universitet (Kandidatprogram i Geografi).

Malin Almgren Malin är student vid Stockholms universitet (Kandidatprogram i Geografi).

Hanna Roos af Hjelmsäter Hanna är student vid Stockholms universitet (Kandidatprogram i Geografi).

Johanna Åstrand Johanna är student vid Stockholms universitet (Kandidatprogram i Geografi).

Matilda Hjalmarsson Masterstudent vid Stockholms universitet (Ma. Globalisering, Miljö och Social Förändring).

SKRIBENTER OCH ILLUSTRATÖRER

Emelie Danielsson Emelie har skrivit artikeln På gränsen till sammanbrott eller genombrott?

Masterstudent vid Stockholms universitet (Ma. Naturvård och Fysisk planering).

Peter Bennesved Doktorand i Idéhistoria vid Umeå universitet. Peter har skrivt artikeln The Road in The Park.

Stella Karavazaki Environmental Campaigner på Changing Markets. Stella har skrivit texten Visible Cities.

Rickard Näsström Rickard har skrivit artikeln Satelliter. Masterstudent vid Stockholms universitet.

Yvonne Smith Yvonne har skrivit artikeln What Should We Do With Bromma Airport?

Masterstudent vid Stockholms universitet (Ma. Naturvård och Fysisk planering).

Eleonor Dacke Eleonor har skrivit artikeln What Should We Do With Bromma Airport?

Masterstudent vid Stockholms universitet (Ma. Naturvård och Fysisk planering).

Jonas Gren Poet och journalist. Författare till diktsamlingarna Lantmäteriet (10TAL Bok 2014) och Överallt ska jag vara i centrum (NON Förlag, 2015). Läs två dikter av Jonas på sidan 34.

Isabel Fahlén Illustratör och student vid Konstfack (Grafisk Design och Illustration). Isabel har illustrerat artiklarna På gränsen till sammanbrott eller genombrott? och The Price of Patagonia.

Se mer av Isabels illustrationer på http://cargocollective.com/isabelfahlen Tova Jertfelt Illustratör och student vid Konstfack (Grafisk Design och Illustration). Tova har illustrerat artikeln Looking Past Borders. Se mer av Tovas illustrationer på http://www.tovajertfelt.com/ Anna Sundvall Illustratör. Annas illustration pryder Geografiers framsida och artikeln The Road in The Park.

Se mer av Annas illustrationer på www.annasundvall.se Leif Engström Leif Engström går andra året på Gerlesborgsskolan i Stockholm. Leif har illustrerat texten Air Pollution in Taipei. Se mer av Leifs illustrationer på leifengstrom.blogspot.com

GEOGRAFIER - MAJ 2015

VÄLKOMMEN!

TILL FÖRSTA NUMRET AV GEOGRAFIER - NU ÄNDRAS ALLT! I Michael Foucaults berömda bok Övervakning och straff talar den franske filosofen om diciplin. Inte som straff utan som vetskap att man kan vara betraktad.

Foucault vände på Platons devis “Kroppen är själens fängelse”, till det motsatta: “Själen är kroppens fängelse”. Så vad händer när en bit mark karteras? Gränser och vägar ritas up, landytor markeras, hus prickas ut. Människor kan hitta dit och hitta där. Är kartan kroppens fängelse? I det här första (!) numret av Geografier funderar vi på om det stämmer, det här med kartan som instrument för makt. Vi har lånat Peter Bennesved, doktorand i idéhistoria vid Umeå universitet och han berättar historien om vad som hände när norrländska Abisko kartlades av staten.

Läs om det på sida 16. Miron Arljung funderar över geografens roll i en karterad värld och berättar om varför vi måste vara medvetna om kartans vita fläckar s. 13). Rickard Näsström lyfter blicken mot satelliterna och sätter händerna på marken: hur klassas marktäcket in och hur kan vi veta att bilderna stämmer? Läs om det på sida 20.

vanvettiga härjningar i Syrien och Irak.

Vilken syn finns på nation och stat och vad spelar det för roll? Anders Sjöstrand fördjupar diskussionen på sida 22, där han berättar om hur livsstilskapitalism och idén om vildmark vävs samman i ett projekt för att bevara sydamerikanska Patagonien från exploatering. Men vad händer när utländskt storkapital köper upp mark i andra länder? Vem hamnar utanför glaskupan?

Varje nummer av Geografier kommer vara associerat till ett tema. Först ut är temat Kartan. Varför är det viktigt?

Jo, därför att en karta är bedräglig i sin utklädnad. Det är en idé förklädd i marktäcke, infrastruktur och kustlinjer.

En idé om legitimitet, territorium, markanvändning, struktur och hierarkier som får fast form. Genom kartan tar vi oss an nationalstaten. På sida 30 frågar sig Josh Levy hur välfärdsstaten och dess invånare hanterar de hemlösa EU-migranterna. På sida 4 går Emelie Danielsson och jag till botten med tankegodset bakom gränsförskjutningar och territorium utifrån två aktuella konflikter: annekteringen av Krim samt IS

Geografier är ett utrymme där unga teoretiker, forskare, akademiker och konstnärer kan mötas, samarbeta, samtala och nå ut med sina idéer!

Du kan också läsa om city branding (s. 28), miljöutmaningar i Taipei (s. 27) och en analys av Bromma flygplats framtid (s. 25), allt under vinjetten Urban Legends.

Vi har också intervjuat konstnären Nisrine Bouhari som berättar om sin syn på rörelse.

Dessutom studerar vi äverntyrarnas historia genom den norska äventyrsrullen Kon-Tiki.

Mycket nöje!

Johanna Adolfsson

Läs på www.geografier.se om du vill veta mer!

Omslag: Anna Sundvall

2

GEOGRAFIER - MAJ 2015

INNEHÅLL På gränsen till sammanbrott eller genombrott?

sida 4

Var går gränsen?

sida 11

Flanören som blev Vandrare

sida 12

SATELLITER, KARTA, MARK OCH MAKT Vita fläckar på kartan

sida 13

The Road in the Park

sida 16

Satelliter

sida 20

The Price of Patagonia

sida 22

URBAN LEGENDS What Should We Do With Bromma Airport?

sida 25

Air Pollution in Taipei

sida 27

Visible Cities

sida 28

Looking Past Borders

sida 30

Jonas Gren - Dikter ur Lantmäteriet

sida 34

Recensioner

sida 35

Land i sikte, Palimpsest, Maphead

Referenser

sida 37

Första numret innehåller två vinjetter där vi jobbat tematiskt inom temat; Satelliter, Karta, Mark och Makt samt Urban Legends.

Ps. Ibland tipsar vi om fördjupning i en annan artikel! Det ser ut såhär (→ s. 11)

På gränsen till sammanbrott eller genombrott?

- Ukraina-krisens och IS-expansionens nya geografier

Text: Emelie Danielsson & Johanna Adolfsson - Illustration: Isabel Fahlén

PÅ GRÄNSEN TILL SAMMANBROTT ELLER GENOMBROTT?

Geografi och kartografi har en historia tätt förknippad med territoriella anspråk, militarism och krig. Den franske geografen Yves Lacoste uttryckte 1976 förhållandet på följande vis: La geographie, ça sert, d’abord, a faire la guerre eller Geography, thy name is war1. Även om detta idag kan ses som ett något drastiskt utspel och det inom den geografiska disciplinen har hänt en del sedan 1970-talet inom nya forskningsfält med andra utgångspunkter såsom humanism, feminism, och politisk ekologi, är det givetvis fortfarande aktuellt att inom geografin studera relationen mellan territoriella anspråk, gränser och hur dessa manifesteras i rummet samt avbildas i kartor. Denna artikel kommer att ta avstamp i två moderna konflikter som kommit att ändra gränser; Ukrainakrisen samt IS expansion i Syrien och Irak. Vilka är idéerna som ritar om kartan?

V

1 Fritt översatt av och refererad i Smith (1992)

ÅRVINTERN 2014 annekterade Ryska Federationen den ukrainska halvön Krim, en del i ledet av uppror, politiskt maktspel och regelrätt krig. Den nya gränsdragningen har stöd av den ryska befolkningen både i Ryssland och på Krim men erkänns inte av omvärlden1. Samtidigt har IS, Islamska Staten, tagit omvärlden på sängen. De har med framgång erövrat både territorier och medialt utrymme samt proklamerat upprättandet av ett kalifat i delar av Irak och Syrien med nya om än diffusa och omtvistade gränsdragningar. De gränsförskjutningar som nu sker i Krimområdet samt i Syrien och Irak, både i det geografiska rummet och på kartan, uppvisar både likheter och olikheter men har bl.a. det gemensamt att de framställs på olika sätt beroende på vem som är avsändare (→ s. 11).

och efterföljande kaos i Ukraina. Händelserna på Majdan, situationen med den unioniserade kyrkan kontra den ortodoxa, samt de pågående striderna i östra Ukraina lämnas utanför i den här texten men finns närvarande som en påminnelse om att samtal om makt, gränser och territorium är ständigt aktuellt.

Annekteringen av Krim I rapporteringen kring Rysslands annektering av Krim förs tre huvudsakliga argument fram för att förklara den gränsbrytande konflikten; strategisk geopolitik, ryska stormaktsambitioner och etnicitet.

Bakomliggande finns en symfoni av olika argument rörande territoriella anspråk, illegitima gränser och föreställning om brödrafolk. Många är reportagen som talar om Putin som en förlängning på tsarväldet och Stalindiktaturen. Själv vill han vara en landsfader som skyddar sitt eget folk, något som dock inte står i konflikt med idén om den närmast enväldiga härskaren. Tvärtom. Hur hänger det ihop? Putin har lovat att

Annekteringen av Krim skedde inte som en isolerad händelse utan i en tid av revolution 1 Frånsett Kuba, Nicaragua, Venezuela, Bolivia, Zimbabwe, Sudan, Syrien, Vitryssland, Armenien och Nordkorea.

PÅ GRÄNSEN TILL SAMMANBROTT ELLER GENOMBROTT?

försvara den etniska ryska diasporan varhelst den utsätts för hot eller förtryck. Den stora majoriteten etniska ryssar på Krim är ett exempel på detta, vilket används som en förevändning för att upprätthålla en geopolitisk intressesfär. Kristian Gerner, Rysslandsexpert och historiker vid Lunds universitet, menar att man kan jämföra med hur Hitler intog Sudetområdet med liknande argument.

den ryska minoriteten är enligt Gerner rena tramset; ett skenargument. Annekteringen måste istället förstås genom den allt mer förhärskande uppfattningen att Ukraina inte finns, utan är och ska vara en organisk del av Ryssland. Hela Ukraina faller inom den ryska intresse-sfären, inte bara det ryska folket boende där. Det hela bottnar i föreställning om den ryska kultursfären som något väsentligt annorlunda från den asiatiska och europeiska. Den ryska kultursfären förenas genom det ryska språket och den ortodoxa kyrkan. När Putin dagen före Greklands återbetalning till IMF träffade Greklands premiärminister Tsipras var även det ett sätt att visa att ryska intressen även ligger långt utanför territorialgränsen. Grekland, genom den ortodoxa kyrkan, har kopplingar till den ryska sfären. Emedan IS har som uttalad ambition att underlägga sig fysisk mark som ska ingå i kalifatets territorium, finns för Putin en idé om ett imperium knutet till Moskva där dock all mark inte nödvändigtvis ligger inom

Putins intresse Även om de tyska ideologerna åter är aktuella i Ryssland finns skillnader gentemot den nazityska föreställningen om territorium.

I Putins idévärld finns ett Storryssland, ett imperium där flera etniciteter och religioner samexisterar. Vägen dit går inte nödvändigtvis via erövrande av mark utan snarare genom ett inkorporerande i den ryska intressesfären som ger Putin tillträde till geopolitiskt viktiga territorier. Detta är en nyckel för att förstå konflikten; intressesfären. Retoriken att skydda

Intervjuer Christer Hedin, docent och lektor i religionshistoria vid Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap, Stockholms universitet.

Jan Hjärpe, religionshistoriker och professor emeritus i islamologi vid Centrum för teologi och religionsvetenskap, Lunds universitet.

Krimhalvön

Kristian Gerner, professor emeritus i historia vid Historiska institutionen, Lunds universitet, med särskilt fokus på östeuropeisk historia.

5

6

PÅ GRÄNSEN TILL SAMMANBROTT ELLER GENOMBROTT?

nationsgränserna. Det kan nog vara så att Putin trivs med att ha en lydbuffert runt sina gränser mot Europa.

PÅ GRÄNSEN TILL SAMMANBROTT ELLER GENOMBROTT?

efter etnicitet. Resultatet av detta är att det idag finns föreställningar om etniska ryssar både i Ryssland och kvarvarande i de stater som en gång ingick i Sovjetunionen.

Föreställningen om det ryska Den ortodoxa kyrkan tjänar flera syften i det moderna Ryssland. Det finns en nära nog kitschig nyreligiositet bland Rysslands unga, som går tillbaka till religionsförtrycket under Sovjettiden. Nyreligionsiteten är en del av romantisering av ett försovjetiskt Tsarryssland med dess storkultur och litteratur. Det blir på så vis ett sätt att genom religion återupprätta en förlorad identitet.

Dessutom har Putin noggrant knutit nära band till kyrkans ledare, patriark Kirill, som en del av sin mission att skapa en stark rysk stat där militären, familjen och religionen är fundamentala byggstenar. Trots skillnader gentemot en västerländsk förståelse av nationalstaten, finns likheter. Detta är den ryska paradoxen.

Legitimitet Medan man ifrån europeiskt håll ser hur Ryssland aggressivt kränker erkända gränser är synen annorlunda i Kreml. Krim tillskänktes Ukrainska Sovjetrepubliken 1954 som firande av att kosackerna 1654 frivilligt ställt sig under Moskva. Detta hade inte några omedelbara följder. Sovjetunionen fortsatte att ha en stor flottbas placerad i hamnstaden Sevastopol. När Sovjetunionen föll fortsatte Krim att vara ukrainskt. Kreml antyder, i likhet med gränskonflikterna i Transnistrien, Abzhazien och Sydossetien, att den ukrainska gränsen inte har egentlig legitimitet utan är ett illegitimt resultat av Sovjets sönderfall.

Flottbasen i Sevastopol spelar en huvudroll i annekteringen. Ett Ukraina som närmar sig EU är ett Ukraina som närmar sig NATO och det är ingenting som är förenligt med Putins intressesfär.

- Om Ryssland kan man säga två saker: A. Ryssland har vuxit fram inom ramen för det europeiska statsprojektet från och med Peter den store på 1700-talet. B. Den ryska staten har alltid varit multinationell, förklarar Gerner.

IS – En ny stat tar form?

IS, Islamska staten, eller ISIS, Islamska staten i Syrien och Irak, har på kort tid och med sällan skådad framgång erövrat både territorier och medialt utrymme. IS skiljer sig från många andra terroristorganisationer eftersom de har statsbildning och erövrande av ett nytt territorium som tydligare målsättning. Även benämningen har därav fått politisk sprängkraft där organisationen själv vill se sig som en stat med tillhörande territorier och gränser och därav benämnas som IS, Islamska staten.

Det gick i det försovjetiska samhället att leva som ryss och samtidigt tala sitt eget språk och praktisera sin egen religion, det var därmed en assimilerande storkultur. Ryska var dock det språk den som ville göra karriär var tvungen att behärska. Vitryska och ukrainska betraktades t.ex som lokala dialekter2. Under Sovjet erkänns alla etniska folk, olika språk och religioner fick finnas sida vid sida3. Med detta följde ett särskiljande av etniciteter inom territoriet. Det sovjetiska nationalistiska projektet tvingade invånarna att välja en etnisk identitet vid 16 års ålder. Detta är en paradox, förklarar Gerner. Den marxistiska internationella idén blev istället uppdelad

- För IS är det väsentligt att se sig och att erkännas som stat. När man tar från människor kan det då rubriceras som skatt, och när man agerar med våld kan det rubriceras som (legitima) militära och polisiära åtgärder. För dem som bekämpar IS är det just därför essentiellt att inte erkänna IS som stat och helst undvika själva ordet och

2 Av myndigheter, inte av lingvister och etnonationalister (Gerner 2015) 3 Det är dock fråga om en mycket restriktiv tolerans mot religion. Behandlingen av religion var i allmänhet mcket negativ (Gerner 2015)

7

IS i Syrien och Irak välja en annan beteckning, säger Jan Hjärpe, religionshistoriker och islamolog vid Lunds universitet.

sträcker sig över Nordafrika, Arabiska halvön, upp mot Centralasien, samt även över Turkiet och upp i södra Europa. Flera nyhetsmedier har också rapporterat om IS vision om ett kalifat med gränser långt bortom det som organisationen idag besitter och CNN beskrev organisationens framfart som varande “on Europe’s doorstep” (Cruickshank, 2015-03-20). Enligt Hjärpe innebär ett återupprättande av kalifatet ett anspråk på allt som är eller en gång har tillhört dār al-islām, ”Islams hus”, vilket förutom delar av Nordafrika, Arabiska halvön och Turkiet även inbegriper Spanien, Balkan och Indiska halvön. På sikt menar Hjärpe dock att alla religioners utopi är att vara universell.

Christer Hedin, religionshistoriker vid Stockholms universitet, betonar dessutom andra bakomliggande drivkrafter och menar att religionen används som ett effektivt instrument för att rekrytera fotsoldater till vad som i grunden är ett militärstrategiskt anspråk ifrån IS-toppen.

Därmed markerar också flera av organisationens motståndare genom att använda andra benämningar. Frankrike kallar dem för “Daesh” (en arabisk förkortning för ISIS4) och USA använder ISIL (Islamic State of Iraq and the Levant) vilket ligger nära ISIS i betydelse5. Detta blir ett sätt att semantiskt underkänna de gränser och den stat som IS gör anspråk på att ha upprättat. Även om informationen om IS expansiva ambitioner är osäker, så florerar flera uppgifter gällande IS förmodade framtida territoriella anspråk. En enkel bildsökning på Google uppvisar en rad kartor där den för IS signifikanta svarta täckningen påvisar territoriella anspråk som i varierande grad 4 Daesh är ett nybildat ord som skapats genom att man tagit begynnelsebokstäverna i den bokstavliga arabiska översättningen av “Den islamiska staten i Irak och Levanten/Syrien”, förklarar Hjärpe.

5 SvD, 2014-09-24

8

PÅ GRÄNSEN TILL SAMMANBROTT ELLER GENOMBROTT?

- ISIS skiljer sig ifrån Ukraina då de är ungefär som en MC-klubb. Dom startade som före detta militärer i Saddams armé som inte fick något jobb när Saddam störtades 2003 därför att man var rädd för att de skulle utnyttja sin makt i det nya Irak. De bildade istället ett eget revir precis som en MC-klubb upprättar sin egen maktsfär och hittade på ord som kalifat som skulle vädja till föreställningen om att de hade framtiden för sig, säger Hedin.

- IS’ ”kalif” har gett sig namnet Abu Bakr alBaghdadi, Abu Bakr efter den förste kalifen, och ”han från Baghdad” med associationer till den “stora tiden”, det abbasidiska kalifatet med Baghdad som huvudstad, förklarar Hjärpe.

I Ryssland ses en växande vurm för och flört med både tsar- och Sovjettiden, med det storryska som utgångspunkt menar Gerner. Dock skiljer sig tidslinjen åt. De ryska anspråken har en mycket tydligare och mer närliggande förankring i Sovjetunionen respektive tsarryssland, emedan IS åberopar en historisk epok med det abbasidiska kalifatet ifrån Islams första århundraden.

En betydande skillnad här är alltså att det i Ryssland fortfarande i folkminnet finns en förankring i tidigare “storhetstid” och gränsdragningar, medan det inom IS kan sägas vara mer löst baserat på en föreställning om ”Islams hus”. IS “gränsdragningar” är också både fragmenterade, flytande och baserade på hur långt IS har kommit i form av militära markerövringar.

Både Hedin och Hjärpe understryker också distinktionen mellan IS tolkning av Islam och den folkliga islamska religiositeten och dess andra yttringar såsom exempelvis sufismens tusentals rörelser. Att dessa grupperingar får utstå vandalism och förföljelse av både IS och al-Qā‘ida gör dem avskydda av “vanligt religiöst folk”, menar Hjärpe. Samtidigt har IS vunnit en del sympatier på marken på grund av att de lyckats upprätta vissa basala samhällsfunktioner som har varit obefintliga i Iraks och Syriens “failed states”, något som Hedin dock poängterar har kommit mycket dyrköpt.

Likheter och olikheter För att analysera bakomliggande drivkrafter till dessa gränsförskjutningar måste man först beakta varifrån analysen sker. Det går inte att förstå dessa konflikter utifrån en schablonmässig västerländsk uppfattning om nationalstaten som koncept. Istället växer komplexa samband fram mellan begrepp som nation, stat, territorium, religion, vapenmakt och legitimitet, varav vissa förenar dessa konflikter medan andra särskiljer dem ifrån varandra. Idéen om ett storryskt imperium eller ett kalifat är båda visioner om maktcentrum som åberopas både utifrån historisk hävd där man alluderar tillbaka till en (svunnen) storhetstid, samt med militära medel. I det ryska samhället finns det ett tryckande behov av både upprättelse och revanschism efter landets tidigare fallerade statsbyggen och kollapsade storryska drömmar. Liknande argument återfinns i IS-retoriken.

- IS vill upprätta det gamla islam, vilket jag brukar kalla retro-islamism för det finns väldigt många islamister som vill förnya islamska samhällen men IS vill “förgamla” samhället för det tycker IS är förnyelse, säger Hedin.

I båda fallen används religionen som förevändning för enhet inom territoriet och även som ett legitimerande av territoriellt övertagande. Bristen på demokrati och utbredd korruption är också gemensamma nämnare för både Ukraina och Ryssland samt Irak och Syrien. Detta destabiliserar samhällen och ger på olika vis utrymme för konflikter och maktövertaganden vilket i sin tur kan leda till gränsförskjutningar.

- Kampen mot korruptionen är en av de största drivkrafterna bakom all islamism, säger Hedin.

9

PÅ GRÄNSEN TILL SAMMANBROTT ELLER GENOMBROTT?

I Mellanöstern är också korruption kopplat till klanstrukturer och har därmed etniska förtecken, emedan det inte är lika tydligt i Ryssland även om makten är rysskoncentrerad.

Både Ryssland, Ukraina och IS om man så vill är också multietniska statsbildningar, men förhållandet mellan etnicitet och stat är som synes komplext.

kan sägas användas som legitimering av nutida maktdemonstrationer, territoriella övertaganden och gränsförskjutningar.

Trots omvärldens fruktan för IS expansion menar Hjärpe dock att deras målsättning om ett rike omfattande hela den muslimska världen är chanslös, men att möjligen en lokal statsbildning kan komma att existera för en tid. Vad som ligger i Krims framtid är svårare att sia om då Putins agerande kommer att stå i relation till andra globala storspelares. Tror man på det etniska argumentet ligger Estland och Lettland i farozonen. De ligger dock inte riktigt lika nära Ryssland som Ukraina anses göra menar Gerner, som också poängterar att det i själva verket handlar om geopolitik.

Det ryska agerandet kommer framöver att i ökad omfattning utgöras av en tvåfrontslogik med den gamla (om än dalande) motparten i väst på ena sidan, och den alltmer mäktiga grannen, Kina, i öst på den andra.

- Kalifatidén skiljer sig helt från de typer av nationalismer som grundar sig på föreställningar om etnicitet och etnisk samhörighet. Med umma (”nation”) menar IS religionstillhörigheten. IS/kalifatet förutsätts vara multietniskt och det framgår också av dess rekrytering, förklarar Hjärpe.

Samtidigt får IS grogrund till följd av vad som i stor utsträckning kan kallas för etniska klankonflikter som destabiliserat regionen inom de statsbildningar där IS erövrat mark.

Hedin refererar till den historiska kontexten; Det Osmanska riket som försvann 1920 hade förvaltat enorma mängder folkgrupper som inte hade någon nationell gemenskap. Syrien och Irak fanns till exempel inte, men vissa folkgrupper lyckades tillskansa sig mer makt såsom Alawiterna (till vilka Assad-familjen hör) som tog makten inom administrationen och armén vilket fick andra folkgrupper att hata dem. Gemensamt för dessa folkgrupper är dock att de är religiöst identifierade, och religiös identitet är därför grundläggande för att förstå splittringar, menar Hedin. Samtidigt är detta paradoxalt då IS använder religionen för att i viss mån förena vissa segment, men också för att skapa ett vi och ett dem både mot omvärlden men också inom Islam med “rättrogna” kontra de andra.

I just dessa exempel tycks den gode Lacoste alltså ha rätt. Gränsernas föränderliga geografi är klart förbundna med krig och konflikter, och vart dessa kan komma att befästas blir till syvende och sist resultatet av en geopolitisk dragkamp mellan parterna där det ultimata priset antingen kan bli sammanbrott eller genombrott.

Och framtiden?

De båda konflikterna är baserade på alltför många platsspecifika aspekter för att göra schablonmässiga antaganden om den framtida utvecklingen. Parallellerna är dock många, där framförallt en idé om en stormakt (må det vara ett imperium eller kalifat) med historiska anspråk och religion

För referenser, se sidan 37

10

GEOGRAFIER - MAJ 2015

PÅ GRÄNSEN TILL SAMMANBROTT ELLER GENOMBROTT?

INFOBOX

Gränser i teorin, i rummet och på kartan Studier av territorier och gränser har varit föremål för både historia, statsvetenskap och geografi.

Tidigare har dock fokus legat på en mer deskriptiv kunskapsinsamling och instrumentellt fokus vad gäller kartering, många gånger för att tillgodose militära och politiska behov. Geografi är på intet sätt ensam att som vetenskaplig disciplin ha utvecklats i takt med staters behov av grundmaterial för politik och territorial kontroll. Hur historieskrivning har använts som politiskt instrument torde vara allmänt känt. Vidare utvecklades exempelvis internationell politik, en undergren inom statsvetenskapen, från början som ett policyförberedande instrument i efterkrigstidens Storbritannien. Där stod det med all önskvärd tydlighet klart att politiska beslut behövde grundas på en mer systematisk informationsinsamling och analys för att undvika storskaliga konflikter, eller i vart fall gå in i dem med bättre underlag. Men liksom den gamla devisen statuerar, blir inte information kunskap förrän den omsätts, sätts i en kontext och tolkas.

Med attackerna den 11 september 2001 fick gränsstudier ett uppsving inom ett antal discipliner (BrunetJailly 2011; Wilson & Donnan 2012) och med detta kom även en debatt om huruvida det är möjligt att utveckla teoribildning inom gränsstudiet där det både funnits förespråkare för en teoretiserande approach (se exempelvis Brunet-Jailly 2005 och Rumford 2006) samt de som hävdat att detta kanske vare sig är möjligt eller önskvärt (se Paasi 2011 eller Newman 2012). Liksom tidigare naturgeografin och regionalgeografin, har även gränsstudier kritiserats utifrån sin brist på eller svaga koppling till teoribildning. Dock drivs territoriella anspråk, militarism och krig av bakomliggande och många gånger platsspecifika faktorer såsom naturgeografiska förutsättningar och föreställningar gällande nationer, stater, kultur, historia, religion och ekonomi. Oavsett hur man ställer sig till denna diskurs, manifesteras gränser fortlöpande i rummet och på kartor.

Var går gränsen?

Det finns inget nationsöversgripande kartografiskt organ som bestämmer i händelse av konflikt och även om det fanns, så är några av de mäktigaste karttillverkarna inte statliga - de är företag och stiftelser, som Google, Apple och National Geographic. De sistnämndas beslut blev omskrivet då en representat för det prestigefulla organet i ett uttalande sa att National Geographic “avbildar världen så som den är” efter att kritik framförts mot deras val att visa Ukraina som ryskt.

Går det att tvätta kartan från politik utan att färgerna kommer med?

maps.google.ru

Flanören som blev Vandrare Jag gick på Supermarket Art Fair. Det var en söndag i april för snart en månad sedan. Mitt i utställningens täta myller av skärmväggar mötte jag Abir Boukhari, grundare och kurator för galleriet AllArtNow i Damaskus. Jag frågade om ett konstverk som låg utrullat på golvet.

Det var så jag fick jag kontakt med Nisrine Boukhari, Abirs syster, en konstnär som ägnar sitt konstnärskap åt att söka konflikternas historia i människan. När kriget i Syrien gjorde livet till en väntan mitt bland ingentinget sökte Boukhari sig till en utbildning i Österrikes huvudstad Wien.

Hon arbetar idag på sin doktorsexamen och som yrkesverksam konstnär. Förra året var hon gästföreläsare på Kungliga Konstakademin i Stockholm. Med art based reseach och psykogeografi1 som metod utforskar hon städer i konfikt och hon skriver städernas historia. Damaskus var länge en lugn plats mitt i en brinnande omgivning.

- Kriget i Syrien handlar inte om nuet, säger Boukhari.

Microsofts kartverktyg Bing har valt en annan väg och visar Krim som ukrainskt. Google har valt ytterligare en väg, pragmatiskt skulle man kunna säga. De visar en linjerad gräns som tecken på konflikterat territorium om man inte befinner sig i Ryssland eller Ukraina för då visas halvön som tillhörande respektive stat. Rysslands största sökmotor Yandex visar Krim som ryskt oavsett varifrån sökningen kommer. Geografi, kartor och teknik har alltid varit sammanflätade med krig och territoriella konflikter, nutiden är inget undantag.

maps.google.se

maps.google.com.ua

Minnet av en stad finns inom oss, det skapar mönster för hur vi rör oss. Boukhari berättar om hur en svensk journalist besökte henne i Wien. De gick en promenad, som de gått en promenad för några år sedan, men då i Syrien.

- Journalisten sa till mig: “Det är som att promenera i Gamla Stan i Damaskus.

1 Psychogeography definerades 1955 av Guy Debord i boken Introduction to a Critique of Urban Geography som “studiet av de precisa lagar och specifika effekter, medvetetet organiserade eller inte, som den geografiska miljön har på individers känslor och beteende.

11

Gränderna ser likadana ut”. Det är precis så. Man följer omedvetet i sina egna spår.

Hon pratar om tillhörighet, om att vara en vandrare medan hemmet plågas.

Och hon pratar om ackumulering av geografiska känslor. Att skapa på nytt. Hon har alltid rest mycket. Hon såg på sig själv som en flanör, i Walter Benjamins mening.

Kriget, traumat, tog det ifrån henne.

Hennes syster i Damaskus öppnade galleriet som bostad för flyktingar undan kriget. Istället blev hon en vandrare.

Vandraren är märkt av sitt trauma. Men det är något ljust också. Det skapar nya rörelser, nya vägar för andra att följa.

Boukhari kommer till Stockholm mot slutet av sommaren. Hon arbetar på ett konstverk där två städers minnen glider in i varandra. I videoverket A letter between two cities skriver Damaskus ett brev till ett snöpiskat Wien. Boukhari har varit i Winniepeg, i Shanghai, i Warszawa. I höst är det Stockholms tur, men först en liten stad utanför St Petersburg. I videoverket skapas en psykogeografisk karta där en stad kan göras tillgänglig genom andras erfarenheter. Det handlar för Boukhari om att hantera lokala platser och erfarenheter utifrån andras upplevelser, låta orden vandra, och idéerna. Jag frågar om hon kan bli en flanör igen, trots kriget.

-Nej! Men hon skrattar och säger att hon är vandrare. Hon insåg det. av Johanna Adolfsson

12

SA T M ELL A IT E RK R & ,K M AR A TA KT ,

VITA FLÄCKAR PÅ KARTAN

Vita fläckar på kartan Text: Miron Arljung - Foto: Christoffer Keskitalo

Det s.k. Blank Spot Project uppnådde nyligen sitt mål och samlade ihop mer än en miljon kronor från frivilliga, med syfte att ”skriva de reportage som inte blir skrivna.

Belysa de konflikter som glömts bort och ge människor en röst1”. Journalisten Martin Schibbye, en av grundarna, satt i Etiopiskt fängelse i över ett år för att han och kollegan Johan Persson försökte att rapportera från just en sådan vit fläck; oljeutvinning i Ogadenregionen med det svenskgrundade bolaget Lundin Petroleum AB som en av aktörerna. Namnet på organisationen sätter fingret på flera intressanta faktum vad gäller journalistik, men även för geografi: det finns områden på jorden som kan betraktas som vita fläckar.

något överflödig? Det är inte första gången olika röster har hörts som i globaliseringens namn förkunnat geografins ”död”. Att tala om “globaliseringen” är tyvärr en problematisk förenkling och generalisering eftersom det rör sig om flera olika processer, (ekonomiska, politiska, kulturella) och inte en. Dessa processer har snarare ökat det komplexa samspelet mellan olika platser snarare än att sudda ut rummets betydelse. Det bör samtidigt betonas att globala processer inte påverkar alla platser lika; skillnaden mellan de platser som kontrollerar globaliseringens infrastruktur (mobilnät, internet, multilaterala handelsavtal etc.) och de som saknar tillgång eller inflytande till dessa har i stället ökat de relativa avstånden (Murray, 2006).

D

I detta sammanhang påmminer Blank Spot Project oss i stället om att okunskap om och ojämlikhet mellan platser förblir ett problem. Från ett kartografiskt perspektiv sätter de även fingret på två viktiga aspekter:

ET FINNS EN lång historia och förvirring över vad som är geografens roll. När jag stiftar nya bekantskaper och berättar att jag studerar geografi är ett av de vanligare missförstånden att jag är kartritare.

Det är visserligen inte helt fel; geografens roll som kartritare sträcker sig långt tillbaka och för de som inte läst geografi annat än på grundskolenivå kan Mercator-kartan på klassrumsväggen och prov på huvudstäder och floder vara bland de enda intrycken ämnet lyckats göra. Med tanke på att geografens arbete ofta inte låtit sig klassificeras lika enkelt som andra yrkeskårers och därför inte heller synts i folks vardag är det kanske inte så svårt att förstå varför kartan är vad människor förknippar med geografi (Holt-Jensen, 1999).

1) Satelitfoton och kartor är inte synonymer.

Ett satellitfoto visar alla detaljer den kan utifrån de begränsningar som finns vad gäller upplösning och skala. Försöker sig en karta på detsamma har den tjänat ut sitt syfte: den blir ”brusig” och oanvändbar, eftersom kartan är och har alltid varit en förenkling, en modell vars syfte just är att lyfta fram någon eller några fenomen som av kartritaren bedöms viktigare än andra (Granath & Elg, 2006).

Den kan även visa mentala konstruktioner och upplevelser av platser; folks förståelse av och relation till sin omgivning kan då i kartform visualiseras och ge ny kunskap som inte går att mäta med en totalstation eller geodesi.

Som kartritare var geografens roll under kolonialismens era given; att jorden runt resa och ”upptäcka” nya platser på uppdrag av kungahus och andra makthavare. Allteftersom tiden gått har dock världen blivit karterad och de så kallade vita fläckarna på kartan tillsynes försvunnit. I en modern värld med möjlighet att plocka fram satellitfoton i vilken smart telefon som helst eller följa händelseutvecklingen i realtid via Twitterflöden och Instagram kan folk då fråga sig om inte geografens roll är 1

2) Vad vi väljer att visa. Precis som i nyhetsvärlden får inte alla platser samma uppmärksamhet och behandling. Det finns visserligen inga vita fläckar på Google Earth, men det tar inte lång tid för en ny användare att märka att jämlikheten vad gäller upplösningen från olika platser visar att vissa sådana prioriterats med högre detaljmängd än andra (jämför ett foto från Manhattan och sedan

Blank Spot Project (2015)

14

VITA FLÄCKAR PÅ KARTAN

ett litet ruralt område i exempelvis Haiti!).

bara en fråga om vilka fysiska områden som fått mer eller mindre uppmärksamhet utan kanske framför allt en fråga om kunskapsluckor, något som alla vetenskaper och inte bara geografin har som uppgift att försöka täppa till.

Men handlar det bara om kunskapsluckor?

Kan det inte vara mer konstruktivt att se de vita fläckarna mer som strålkastare som lyser ned på kartan och poängterar att här finns potential att föra fram fler röster och tankar; nya sätt att upptäcka gamla rum? För de som lever i västvärldens vita fläckar är trots allt förhållandet annorlunda; de har givetvis kunskap om sina egna livsmiljöer. Många av oss som studerar geografi ser fram emot att åka till ”u-länder” eller ”tredje världen”, men hur många av de som studerar i dessa länder kommer att ha möjlighet åka hit och studera oss?

Det verkar som att vår västerländska värld åter är den självklara mallen och övriga jorden det ”okända”, ”exotiska andra” som ska utforskas.

Vad som karteras är alltså långt ifrån en objektiv process, utan resultatet av medvetna val, där vissa grupper har intressen av att inskaffa viss information från vissa områden, men också förmedla specifika information. Denna aspekt av kartritande illustrerar även behovet att få fler grupper av människor involverade i kartering, exempelvis kvinnor, ursprungsfolk eller andra grupper som traditionellt och fortfarande ofta nekats tillträde till vetenskapens och maktens korridorer (Pavlovskaya, 2009).

AAlla är vi olika. Eftersom vi uppskattar och tolkar rummet olika kommer aldrig en över samma plats bli identisk om två olika personer får framställa den. Detta gäller särskilt mentala kartor, d.v.s. kartor som illustrerar vår kunskap och förståelse snarare än specifika landskapselement.

Med andra ord kommer vi aldrig att nå fram till en tidpunkt då vi kan luta oss tillbaka och säga att ”nu alla kartor är färdiga” - det finns alltid delar av verkligheten som ”vi” (vilket då ofta är vita, övre- eller medelinkomsttagande män) försummat eller förbisett. Det är således inte

Kan det vara så att vi när vi tittar noga och länge in i den vita fläcken, plötsligt börjar se konturerna av något, som tillslut är vårt eget frågande ansikte som stirrar tillbaka?

The Road in the Park

Text: Peter Bennesved - Illustration: Anna Sundvall

15

© Lantmäteriet

THE ROAD IN THE PARK

THE ROAD IN THE PARK

År 1886 kom generalstabens fältmätarkår till det område vi idag kallar för Abisko. Det skulle innebära en viktig brytpunkt i Norrbottens historia. Under tusentals år hade området bebotts och brukats av samer, men nu, i kolonialtidens guldålder, kom den svenska staten dit för att kartera. Resultatet av fältmätarkårens första besök i Abisko har haft större efterverkningar för Sveriges historia än vad man kan tro. Fältmätarkårens första färdiga produkt, kartbladet 3. Sjangeli, var den prototyp som skulle ligga till grund för Generalstabskartan, Sveriges första heltäckande kartografiska system

S

YFTET MED 3. SJANGELI och kartsystemets sammanställande var inte att bara avbilda landskap. Motiven var nationalistiska och koloniala. Med korrekta kartor kunde de svenska politikerna stadga lagar, fördela jord och planera krig från Stockholm. De var redskap som genom visualisering möjliggjorde handling. Kartan medger således, vad den amerikanske antropologen James C. Scott kallar för God’s View över ett landskap och den kartografiska satsningen i Norrbotten under sent 1800-­tal kan förklaras på detta sätt.

Den nya Napoleonska krigsföringen krävde större förberedelser än förut med redan färdiga kartor och framförallt hade förlusten av Finland 1809 manat Svenska politiker att se norrut för att återvinna förlorad prestige. Den svenska nationen gick plötsligt från väst-­östlig orientering till nord­-sydlig. I och med detta fanns det också nya gränser att försvara både mot Norge och mot det nu ryskkontrollerade Finland. Dessutom började ny teknik, t.ex. järnvägar och större fraktskepp, medge storskaliga industriella gruvsatsningar på tidigare otillgängliga platser i Norrland.

Migrationen var också ett gissel i en tid då nationell styrka kunde mätas i mantal. Om politikerna kunde locka migranter norrut till de tillsynes obrukade markerna i Norrland istället för västerut över atlanten fanns både ekonomiskt och militärt välstånd inom räckhåll för den Svenska nationen. Infångade av dessa intern­koloniala drömmar blev Abiskoområdet en viktig symbolisk plats att kontrollera för den svenska staten och det var så 3. Sjangeli kom till: Att kartlägga var ett försök att ideologiskt inkorporera ett autonomt och vilt landskap i den svenska nationen och på så sätt tygla dess dolda rikedomar, både i form av nationell självhävdelse och i form av materiell resurs.

Kartor har ett historiskt kronologiskt djup som går att avläsa för den som tittar noggrant.

De avslöjar vilka som har varit där och i vilket syfte och vad de har lämnat efter sig. Dessa händelser avslöjas både genom kartans symbolik och namn, men också genom stil och snitt och dess blotta existens. I den första versionen av 3. Sjangeli fanns inte mycket mer än de samiska ortnamnen och platsens geografiska drag på bilden. Men igenom 1900­-talet har kartan uppdateras ständigt, till en början med nya detaljer, men sedan också i form av nya kartblad, gjorda med nya tekniker. Vid varje ny version har nya objekt tillkommit på kartorna. Objekt som speglar hur synen på Abisko regionens nytta har förändrats över tid.

De första detaljerna som läggs till på Generalstabskartan under tidigt 1900­-tal är Malmbanan, invigd 1902, och Abisko nationalpark, inrättad 1910. De två objekten är ideologiskt nära den första kartans bevekelsegrunder i form av nationell hävdelse, men berättar samtidigt om hur början av 1900­-talet var teknikens och vetenskapens tid. Det handlade om rationellt och modernt tämjande av natur och resurs genom räls och forskning. Malmbanan var ett storskaligt teknologiskt skrytprojekt som bevisade människans triumf över naturen, den skar genom naturen på ett sätt som då upplevdes som vackert, och i lasten hade tågen malm som gav enorma 17

intäkter till svenska staten. Likaså blev nationalparken, föreslagen av glaciärforskaren Fredrick Svenonius, en symbol för nationell inneboende rikedom, en unik lustgård för dåtidens geologer och biologer att upptäcka, men också för den nya typen av medelklassturister. Malmbanan och parken de är fortfarande idag grunden för närvaron av många av de turister och vetenskapsmän som finns i trakten. Något som både Abisko Turiststation och Abisko Naturvetenskapliga Station vittnar om.

Den tydligaste brytpunkten från den gamla nationalistiska och koloniala synen på Norrbotten sker senare under 1960-­och 1970-­talen och går tydligast att avläsa i de detaljer som Fjällkartan 30I från 1986 lämnar efter sig. Under 1960-­talet började Kirunas kommunpolitiker på allvar diskutera huruvida en vägdragning skulle vara möjlig att genomföra förbi Torneträsk, ut till norska kusten. Detta var bilismens guldålder, då var det andra ideal som styrde. Bilvägen skulle på ett liknande sätt som rälsen möjliggöra profit, men det var inte en fråga om att tämja naturen nu, utan en fråga om industriellt resursuttag. Den anlitade kulturgeografen Sven Godlund konstaterade i sin utredning att vägens lönsamhet baserades på hur många urbana centrum den knöt samman med kända naturresurser som till exempel Dolomit. Vänster-­och centerpolitiker i Kiruna motiverade vägbygget från sitt håll med att den möjliggjorde rekreation och frihet för arbetarna i Kiruna. De åsyftade en slags arbetaremancipation. Arbetarna i den mörka gruvan i Kiruna skulle med bilen till hjälp kunna vandra i naturen, fiska i Norges kustland och åka skidor i bergen. Det blev då också populärt med utförsåkning och så under 1960­-talet kommer också Nouljas skidlift till och Riksgränsen och Björklidens skidanläggningar blir mycket populära.

I dagens fjällkarta över Abisko, blad BD6, syns Malmbanan, Europaväg 10, Abisko Turiststation, Abisko Naturvetenskapliga Station, telestolpar, vandringsleder, skoterleder, fiskevatten, 18

THE ROAD IN THE PARK

GEOGRAFIER - MAJ 2015

glaciärer, och till och med liften upp på berget Nuolja som ligger i direkt jämte byn. Idag har Abisko också blivit en historisk plats vilket avslöjas genom utmärkningen av fornminnen på kartan. Alla dessa objekt, må vara infrastruktur, hus eller naturplatser, men även kartan i sig självt, avslöjar för den som vill se vad det är som lockat människor hit och på så vis motiverat allt från namngivning till storskaliga byggnationsprojekt.

Likaledes har både besökare och politiska aktörer varit beroende av att fältmätarkåren en gång kom till Abisko. För att vägleda, presentera eller genomföra varje idé och varje projekt har turister, politiker och vetenskapsmän använt kartor till hjälp, och gör fortfararande. I en proposition från 1909 presenterade Fredrick Svenonius Abisko nationalpark visualiserad på ett utdrag av Generalstabskartan. Under 1960­-talet använde kulturgeografen Sven Godlund lantmäteriets kartor för att presentera en vägdragning i samma område, och däremellan återfinns svenska kartsystem i mängder av turistpublikationer, infrastrukturförslag och vetenskapliga kartläggningar. Dagens BD6 och nya satellitbilder är således mer än bara historiska dokument.

De är också redskap för makt, en grundläggande förutsättning för fortsatt påverkan av människor på avstånd. Kommunernas detaljplaner, visualiserade på kartor, är idag rättesnöret för vad som får göras i en kommun och följer även de samma logik.

Vi gör gott i att komma ihåg det. Fältmätarkårens uppdrag 1886 ledde inte bara till att vi idag har tillgång till vacker natur och spännande skidåkning i Abisko. Det ledde också till ett långsamt maktövertagande av land som en gång inte var någons. Det är ett maktövertagande som fortfarande pågår där vissa har betalat mer än andra.

Satelliter - Kan vi se bortom bilden?

Text: Rickard Näsström & Johanna Adolfsson År 2000 surrar en ensam satellit över Sverige.

Med metodiskt flit skannar den av ytan och överför successivt in de uppfångade bilderna till databasen CORINE Land Cover, ett program initierat av EU i mitten på 1980-talet.

Bilderna ska senare hamna i databasen Svenska Marktäckedata, idag organiserat av Naturvårdsverket, då Lantmäteriet. Med hjälp av ett femtiotal klasser kategoriseras marken; skog, myr, fjäll. Klassningen baseras på ljus; organiskt material reflekterar solljuset på olika sätt vilket ger skiftningar i kartbilden.

Denna indelning är vad uppgifter om Sveriges marker är baserad på. Vart sjätte år uppdateras bilderna1 och skapar en bildserie där det är möjligt att följa förändringar i marktäcket.

Samma sak sker över hela Jorden. Det nordamerikanska satellitprogrammet Landsat startades på 1970-talet och har idag skjutit upp sju olika satelliter som samlat in miljontals bilder över jorden, till nytta för forskning inom geologi, jordbruk och skogsbruk. Men hur kan vi veta att det bilden säger stämmer?

Ett problem med klassificering av satellitdata

idag är en kluvenhet i huruvida det är marktäcke eller markanvändning som ska definera markvärden. Ett annat problem är att all data sparas i pixlar, och att reflektansen som registreras av satelliterna påverkas av atmosfäriska störningar. Innan vi tar för givet att satellitbilder representerar verkligheten bör vi därför fråga oss själva; Gör de verkligen det?

Fjärranalys anses ofta vara en absolut representation men det är viktigt att hålla i minnet att fjärranalys, precis som ritade kartor, också är en representation av någonting. Upplösning är inte bara en fråga för Google Earth (→ s. 14) utan en grundfaktor i uttolkandet av satellitbilder; du kan inte klassificera det du inte kan se. Den minimala avbildningsbara enheten (pixeln) är 30x30 m i en Landsatsatellit. Pixeln ges ett värde baserat på reflektans. Med en finare skala2 kan problemet avhjälpas, men på bekostnad av storleken eftersom bilden annars skulle vara för datatung. Det handlar alltså om en avvägning mellan detalj och ytstorlek. Scener med hög upplösning kan

1 Det finns olika namn på olika satellitprogram.

Med i bygget av CORINE var satelliter från nordamerikanska Landsat och franska SPOT, som tar bilder med olika detaljnivå.

19

2

20

T.ex SPOT eller planet.com-data

SATELLITER

vara både svåra att hitta och dyra, därför finns ett behov av att korrekt använda och klassificera det 40 år gamla arkiv med bilder som det nordamerikanska programmet Landsat samlat ihop.

genomförts. Skog är alltså för det första definerat som marktäcke och för det andra som allt som har trädkronor högre än 5 meter och en rumslig utbredning på mer än 25% av pixeln. Det betyder att parker, trädgårdar och monoplanteringar kan betrakas som skog. År 2014 genomfördes ytterligare en studie i Maryland, baserad på den tidigare studiens resultat. Den nya forskningen fann att endast 38% av den rapporterade avskogningen i Indonesien mellan år 2000-2002 inträffade i urskog.

Ett ovärderligt system mot global avskogning? År 2013 publicerade ett forskarteam på University of Maryland3 (USA) ett imponerande dataset där de genom att analysera runt 700 000 Landsatbilder kunde spåra den globala avskogningen från 2001 till dags datum. Setet är tillgänglig gratis för alla med en dator och en Internetanslutning och är den bas vilken bl.a. Global Forest Watch4 baserar sina kartor på. Detta skulle kunna visa sig vara ett ovärderligt verktyg i den globala kampen för att komma åt avskogning, t.ex genom FN.s REDD+system, NGOs eller globala företag för att övervaka underleverantörer.

Liknande resultat har erhållits av masterstudenten Näsström6 (in press) där matriser beräknats för att kontrollera hur väl fjärranalysklassificeringarna överensstämmde med markdata för Hansens dataset på Sri Lanka. Trots att klassificeringarna totalt överensstämmde till 80%, vilket även gällde för producentens noggrannhetsmatris7 (producer’s accuracy) för skog, så överenstämde användarens matris8 (user’s accuracy) enbart till 55%.

Detta innebär att även om datasetet lyckades att korrekt identifiera 80% av de områden som klassificerats som skog, är det bara 55% sannolikhet att en pixel som klassas som skog faktiskt kommer att vara skog, alltså en överskattning! Det här visar hur viktigt det är att vara noggrann med metadata samt att arbeta transparent och korrekt redogöra för hur data har hanterats och manipulerats.

Men hur bilderna ska tolkas är inte av naturen givet. Utan en bra metod för att bedömma hur korrekta klassifikationerna är, är det viktigt att vara medveten om vilka grundläggande antaganden som görs. I Marylandstudien börjar det redan med vilken definition av skog som använts; i det här fallet marktäcke snarare än markanvändning. Ur ett tekniskt perspektiv bör en annan fråga ställas, nämligen vilken metod som använts för att avgränsa vilka områden som täcks av skog?

I Marylandstuden har en typ av 3D-metod5 använts för att bedöma trädkronornas höjd, där de högre än 5 meter bedöms som skog. Hur den här avgränsningen ser ut är avgörande för vilket resultatet ska bli. Marylandstudien är den hittills mest omfattande studien av klassificering av fjärranalysbilder som 3 Hansen, M, C. Potapov, P, V. Moore, R. Hancher, M. Turubanova, S, A. Tyukavina, A. Thau, D. Stehman, V. Goetz, S, J. Loveland, T, R. Kommareddy, A. Egorov, A. Chini, L. Justice, C, O. Townshend, J, R, G. (2013) High-Resolution Global Maps of 21st Forest Cover Change.

Science 342 (15 November): 850–53.

4 GFW är en öppna onlineprogramvara som som tillhandahålls genom World Resources Instutute, en ickestatlig global forskningsorganisation.

5 Digital Evaluation Method (DEM)

6 Masterstundent vid Institutionen för Naturgeografi (Stockholms Universitet) 7 Producer’s accuracy beräknas för varje klass genom att dividera antalet korrekt klassificerade pixlar med totalt antal verifierade pixlar i den klassen.

8 User’s accuracy beräknas genom att dividera antalet korrekt klassificerade pixlar i varje klass med antalet pixlar total klassificerade i den klassen.

21

1

GEOGRAFIER - MAJ 2015

The Price of Patagonia

P

Text: Anders Sjöstrand - Illustration: Isabel Fahlén

ATAGONIA, the expansive landmass at the southern end of South America, shared by both Argentina and Chile, has long been revered for its spectacular scenery. Many authors and travel writers, most notably Herman Melville, liken it to the ‘end of the world’, using ‘Patagonian’ to denote some sort of unknown wilderness, void of civilization and home to untold utopian natural landscapes. Seldom has any place garnered such mystical repute.

and vast corporate networks to Patagonia’s hinterland, and are seeking to apply their vision of conservation to their land purchases.

Somewhat paradoxically, the Tompkins have justified their conservation initiatives by citing the ills of capitalism and the increasing threat that it presents to biodiversity globally, but the means from which they, and the other contributors, were able to make such sizable financial contributions were themselves from capitalist expansion. Generally, Western media has portrayed the actions of CP as benevolent, an act of heroic environmentalism to rescue a fragile ecosystem under duress from ignorant land peasants. Perhaps the ignorance accused reflects ignorance of the accuser.

In the past two decades, Kris and Doug Tompkins have used their considerable wealth to purchase massive plots of land throughout Chilean Patagonia, and in doing so have become some of the most eminent expatriate land owners in Chile. These land acquisitions, however, are not by any means conventional.

The stated goal on Conservacion Patagonica’s (CP) website, one of several land-trusts funded by the Tompkins, is to earmark the land for conservation, hoping to develop ‘durable and inspiring public access infrastructure and spark a local economy based on conservation’. Most recently, CP has bought almost 650,000 acres of land around the Chacabuco Valley, which is set to open as Patagonia National Park (PNP) this year.

Needless to say, their presence is strongly felt throughout the region.

CP’s land acquisitions are by no means uncontroversial. They have been met with widespread criticism and fervent resistance by both local people and the Chilean government. Buying land for conservation should take into account a complex matrix of social, economic, and political conditions that precede conservation initiatives, and ignoring them can lead to ineffective conservation models as well as the marginalization of local people. CP’s justifications for conservation are largely based on apolitical narratives typical to conservation- saving biodiversity, preserving ‘pristine’ wilderness, and focusing on keynote species among them.

These narratives lent justification to vacating the land of its traditional use, pastoralism, which had been practiced for time untold by a regional cultural icon, the gaucho. The removal of these people was vindicated by CP’s intention to introduce ecotourism to the region, which would allegedly provide the necessary employment opportunities to compensate for the eviction. This remains to

Although having long been involved in environmentalism, Kris and Doug rose to prominence through Corporate America.

Doug founded both The North Face and Espirit apparel companies, while Kris was the longtime CEO of the highly successful Patagonia Inc. These two, along with Yvon Chouinard, founder of Patagonia Inc., have brought their substantial financial resources 23

THE PRICE OF PATAGONIA

be proven an effective solution. According to local newspapers, the gauchos have been outspoken in their reluctance to be integrated in CP’s integration plans. When justifying conservation with exceedingly apolitical orientations, the existence of ‘pristine’ nature is seen to have an inherent existential right to exist. Thus, the people that occupy conservation lands are seen as threats to nature’s right to exist, and, through this process, can be more easily disregarded to meet the conservationists’ ambitions, which are often steeped in Western ideology.

Instances such as these are not unfamiliar to conservation. Indeed, they are all too common. This case shares certain similarities with the growing worldwide trend of land grabbing; the relative powerlessness of local people, neocolonial relationships between the foreign purchaser and the land users exclusive control of natural resources- but they also demonstrate that land grabbing is not only facilitated by neoliberalism, but also contributes to the continuation of neoliberalism through conservation.

The consumers of products from Patagonia Inc. are marketed by the exoticism of Patagonia, and this, in turn, likely shapes their expectations of what Patagonia should be. These processes deserve more research attention, in that they seem to be divorcing the social context of Patagonia from the consumer/conservationists, which can lead to perpetuations of local people’s marginalization in CP’s conservation projects.

The interaction between business and conservation is clearly complex. It is not my intention here to imply that private conservation is a per se harmful practice.

Indeed, many would argue that Patagonia’s biodiversity is of cardinal importance to conservation, and that if CP was not active in the region, extractive industry and hydroelectric companies would likely dominate the landscape. The archetypal Patagonia as a tabula rasa, however, is merely an illusion, and one that carries with it certain ideologies of conservation that can be of serious detriment to local people.

Furthermore, the intensifying entanglement between business and conservation, especially within an increasingly neoliberal context, warrants our attention as academics. In 1979, the American author and environmentalist Edward Abbey said “I am weary of the old and tiresome and banal question ‘Why save the wilderness?’ The important and difficult question is “How? How save the wilderness?” Maybe this answer is not as simple as merely vacating land and inviting wealthy consumers to explore it. But as neoliberalism proliferates and nation-states weaken, perhaps accountable and responsible private conservation initiatives can provide the necessary resources to introduce a progressive, equitable conservation ethic.

The board of directors of CP is fraught with successful capitalist barons with environmental inclinations. This obscures the distinction between business and conservation.

Neoliberal globalization has not only allowed CP to purchase land throughout Patagonia, but also to push neoliberal processes into new spaces. The consumers of Patagonia Inc. are themselves active participants in the actions of CP. If you visit the Patagonia Inc. website, it is flush with images Patagonian landscapes void of people, with rousing captions encouraging the intrepid adventurer (consumer) to explore the awaiting wilderness.

They also actively market themselves as an ecologically determined company, intent on saving the fragile ecosystems of Patagonia through conservation via CP. In a sense then, the company is a conduit between global consumers and CP, reflecting CP’s apolitical conservation ethic. It reinforces false imaginaries of ‘pristine’ wilderness.

24

DS LE G EN UR BA

N

GEOGRAFIER - MAJ 2015

A total of 5 scenarios were presented: two national transport scenarios, two local building development scenarios and BAU - Business as Usual. However, due to the difference in factor scales, the transport and building scenarios had to be separated into national and local scale respectively. Once fully defined, these scenarios were compared within their scale using 10 specifically formulated sustainability indicators and then recombined into complete scenarios. The only exception to this separated approach is the Business as Usual (BAU) scenario, which has no change in national transportation, as the airport remains and little new housing is developed. The other scenarios will be compared to the BAU.

The HSR scenario offers different incentives. Some powerful positive changes emerged from the comparison to BAU (and the Skavsta scenario for that matter). Directing current domestic Bromma travellers from air travel to train travel would effectively lower Sweden’s national Carbon Dioxide equivalent (CO2e) emissions by approximately 0,5% using 2013’s numbers along with a reduction in localised noise and air pollution. Capacity wise a new rail network can easily transport the number of people currently commuting through Bromma, but the peak hour capacity of Stockholm Central Station would need further assessments and likely some adjustments. Estimated travel times would change compared to BAU, dependíng on the location of departure; 24% of Bromma’s current travellers would experience a 30-50 minute decrease in travel time, 51% would experience under a 35 minute increase and 25% would be facing increases in travel times of up to 225 minutes. The highest increases in travel time are from locations along the Southeastern coast (most drastic increase from Visby) and the Northern inland regions.

This because they would be badly connected to the hypothesised HSR network.

The two transport scenarios are the Skavsta scenario, which moves all traffic from Bromma Airport to Skavsta airport slightly south of Stockholm, and the High Speed Rail (HSR) scenario, which envisions a new HSR train network connecting Stockholm to the North via a line to Umeå and to the South via two lines, one to Gothenburg and one to Malmö.

The Skavsta scenario is a good alternative to Bromma as Skavsta Airport has the needed capacity to receive the additional flights both over the entire year and, most importantly, over peak commuting hours which is something Arlanda Airport would struggle with. The most significant negative change relative to BAU would be a 20 minute increase in travel time due to Skavsta being further away from the centre of Stockholm.

The two building scenarios are the dense alternative of Brommastan, which envisions the creation of 16 700 apartments and 9000 work places, and the sparser alternative of Bromma grönstad, which would offer a mix of apartments (6 720) and row houses (500) as well as 7200 workplaces. Both scenarios would include state of the art energy efficiency and waste reduction technologies, whilst also incorporating aspects to increase social sustainability such as public spaces and local public transportation options. It was difficult to compare these scenarios to the BAU because many of the chosen indicators (such as equal access to housing) were simply not applicable to an airport.

However, when compared to each other the dense alternative performs better in relieving Stockholm’s housing deficit, reducing CO2e and social factors such as access to public

What Should We Do With Bromma Airport?

Text: Yvonne Smith & Eleonor Dacke

T

he future development of Bromma airport has been subject of growing conflicts prevailing for the past few years.

The often politically charged debates on the subject have generally addressed whether or not to close Bromma airport.

The prospects of relieving the housing shortage, by replacing the airport with residences, is set against the risks that couple with making Stockholm less accessible. The simply erroneous “facts” which have been presented to support political discussions, creates an objective for impartial clarification of the different alternatives.

on hundreds of inhabitants nearby, and the limitations it imposes on development, both in the nearby area and towards the center of Stockholm when high-rise buildings are being considered.

Therefore 16 masters students, taking the course Environmental Management in Planning1, were this March given the task of writing a report on the future of Bromma. The project focused on objectively comparing and assessing the varying options open for the future of the land currently occupied by Bromma Airport, and how to redirect the commuters that would be displaced in the event of Bromma being closed. This was thought necessary due to the often politically charged debates that seem to have prevailed on the subject for the past few years, and the simply erroneous “facts” which have been presented to support political discussions.

The most important factors to consider were initially the national importance of Bromma as a domestic commuter airport - connecting Stockholm to the rest of the country - and secondly the local importance of the land used - which could be developed for residential construction and thus decreasing what is now a real housing crisis in the Stockholm region. Also worth noting is the disruptive influence Bromma Airport currently has 1

For the duration of 4 weeks

25

WHAT SHOULD WE DO WITH BROMMA AIRPORT?

spaces and public transport. This along with higher efficiency of public transportation and alternative travel modes such as walking and bicycling, was mostly due to the inherent decrease in distances travelled when living in a dense environment. Bromma grönstad does however provide more and larger green spaces which has been linked to increased mental and physical health, as well as providing habitats and migration paths for flora and fauna.

Central to this report is the idea that no sustainability indicator is more important than any other, and indeed, non-comparable. It is therefore impossible to state which scenario is best as all scenarios represent trade-offs.

The final conclusion must be drawn from subjective priorities. However the scenario that comparatively had the largest number of high performance indicators was the High Speed Rail and the Dense city (Brommastan) alternative. They underperformed in the comparison to the other scenarios only in available green spaces and travel time to Stockholm.

While not explicitly investigated in the report a compromise of sorts could prove to be the most effective solution. If the HSR scenario was adopted environmental benefits would be national. In order to counterbalance the extreme increases in travel times, key locations such as Visby, Kalmar and Östersund would be connected to Stockholm via air travel to Skavsta, thus effectively reducing overall mean travel times whilst keeping CO2e emissions to a minimum. The alternative scenarios are presented to give a holistic picture of the possible outcomes of different actions and furthermore an assessment of the performances of different options.

26

GÄSTSPEL FRÅN MOSCOW STATE UNIVERSITY

the problem of air pollution more dangerous for the population than in cities located in the plain. The main nature self-cleaning power is the wind power of summer typhoons which takes out the polluted air masses. Because of this the air quality during summer is much better than during the winter months.

the population exceeded that of Taipei City, it was “upgraded” to the administrative unit “City”.

Every year the industrial territories as well as the parking lot areas are decreasing and the green areas increasing, but the number of days with unhealthy air quality is still more than 50 %. However, the increase in polluted air is not as fast as feared. To a large extrent, the efforts to keep the levels down is due to governmental campaigning. In a sitation of economic crisis, or political instability, the environmental trend is likely to turn again.

Taipei City is one of the more forgotten Asian Tigers and levels of pollution is yet not quite as bad as in Beijing or Tokyo. It is possible that this forgotten Tiger can turn the trend.

Taipei has experienced a rapid growth in both population and, following, motor vehicles.

As a response the city has a three fold plan of action; more bicycles (i.e. stop motorization), infrastructure development and an increase of green areas in the city. However, there is one aggravating factor: Taipei City is completely surrounded by New Taipei City, a special municipality and one of the most populous areas in Taiwan. Before 2010 it was refered to as Taipei County but when

Visible Cities

Can city branding help move Europe to a greener future?

Text: Stella Karavazaki

“Cities, like dreams, are made of desires and fears, even if the thread of their discourse is secret, their rules are absurd, their perspectives deceitful, and everything conceals something else.”

- Italo Calvino, author of Invisible Cities

Air Pollution in Taipei

W

Text: Juliet Luka - Illustration: Leif Engström ITH progressive economic development, the megacities of South East Asia also got the ecology problems of

developed cities and Taipei, the capital of Taiwan, wasn’t an exception. Taipei is situated in the Taipei basin and surrounded by high hills and mountains. Such a location makes 27

I

N TODAY’S GLOBALIZED WORLD, cities reflect our collective identity while competition between nations for the financial and political predominance is constantly rising. Cities are the starting point for all human activities and therefore valuable networks that have created their own images and brands. Cities are the ambassadors of their countries and their ultimate goal is to be visible outside their borders. Visibility is a term that contains most of the contemporary cities’ expectations; Modern cities, irrespective of their geographical position, aim to attract financial investments, become popular tourist destinations, centers of culture and all in all preserve or improve their current status quo.

28

Among those quests, one can notice cities’ growing desire to promote and establish themselves as green capitals, or as supporters of green urbanism and of the disciplines of sustainable development. This constitutes a noticeable shift over the last decade, when focusing on the European continent. The ideology and the values of sustainability are gaining ground and are more sincerely supported by major actors such as the European Union.

The EU has clearly defined its Europe 2020 strategy that paves a path towards a smarter, inclusive and sustainable economy intending to meet specific objectives also for climate

VISIBLE CITIES

and energy issues. But we are witnessing challenging times where the reconsideration of the current financial policies and the obstacles posed by the European economic crisis, impose financial restrictions to the European cities’ expectations.

in the urban environment. I wanted to investigate the role of different stakeholders in the branding policies in a European level.

I questioned whether European cities really do work towards a more sustainable urban environment and if so, could place branding be a tool to achieve a greener development?

Nonetheless cities around Europe have been following closely and have been actively participating in sustainability-related activities1. In fact, it is the European city Frankfurt, that has been crowned as the world’s most sustainable city for 20151.

Building a strong image is one of the biggest contemporary pursuits that cities strive for. When it comes to the establishment of the city’s image, identity is a leading attribute2 whereas place branding is the tool to meet the economic, political and cultural expectations3.

All places form their own unique and exclusive identities4 and city or place branding is an essential part of the agenda for their promotion3.

The conclusions drawn from my study have shown that the multi-disciplinary and complex nature of a city’s stakeholders is apparent as well as their strong influence when designing urban planning or place branding policies. The stakeholders in a city can be local groups, youth groups, industry and business associations, environmental groups, government departments and many more. There is also an obvious consciousness about the importance of sustainability at the European level and a close cooperation between branding and environmental experts for certain projects. I also verified that place branding is today a way to promote sustainable initiatives but its activities are currently orientated towards other themes.

While interning for a European organization in Brussels I met with different experts; from urban planners to city marketing directors. At that moment, I started wondering how big of a priority it is for European cities and for these people - that were coming down to Brussels to discuss and negotiate EU fundings - to be called “green” and “sustainable”; if those terms could lead to a better visibility of a city and consequently turn it into a more attractive travel destination.

However, place branding has the potential to shape a leading tool for the occurrence of more sustainable cities in Europe, provided that sustainability and green development will turn into cities’ main priorities. It will be interesting to see to what extent the European and local initiatives around Europe will prioritize a greener, healthier environment during the next decades especially since the climate change challenges our generation will have to face will only continue to grow.

I decided to search deeper and try to discover the level of commitment of middle-sized European cities towards sustainable urban development. I interviewed urban planners and branding managers in the middle size cities Zoetermeer (The Netherlands) and Uppsala (Sweden) and I discussed with them their opinion about place branding’s capacity to promote sustainable-orientated initiatives 1 Keiner and Arley, 2007 2 CNBC 3 Riza, Naciye, Mukaddes, 2012 4 Kemp, 2012

29

Looking Past Borders Why hiding behind an outdated nationalism won’t solve the ‘Roma problem’

Text: Josh Levy - Illustration: Tova Jertfelt

LOOKING PAST BORDERS

“Globalisation has made us more vulnerable. It creates a world without borders, and makes us painfully aware of the limitations of our present instruments, and of politics, to meet its challenges.”

- Anna Lindh

M

APS HELP US to represent our world in ways that we can easily understand. Borders divide land between nations, and these nations come to represent unified peoples with their own languages, cultures and institutions. Indeed, the nation state has since the 17th century been exalted as the ultimate source of power and protector of rights. However, in recent decades the forces of globalisation have begun to somewhat fracture the dominant role of the nation state.

The restructuring of the global economy has decentred the nation as the dominant scale for political-economic coordination and laid the path for the creation of ‘global cities’ with large communities of international migrants and transnational corporations. In this context, citizenship is also increasingly hard to represent merely in national terms, especially in a city such as Stockholm.

National borders are still important political structures, but a range of contemporary geographers have shown the extent to which their role in a modern globalising world is changing1 .

well demonstrated by the ways in which people react to the increasing presence of homeless EU-migrants begging on the streets of Stockholm. Sweden has over the last century built a strong welfare state that had seen homelessness almost removed from the streets. Many Swedes are rightly proud of the Swedish welfare state and its ‘tak-överhuvud-garanti’ which ensures that no resident of a city in Sweden should ever be forced to sleep outside. In this context, whilst Swedes might well feel sympathy when seeing homeless Swedes, the idea has for a long time existed that the state would provide for them if they were willing to receive the help; one might be drawn to offer some money through sympathy, but the moral responsibility ultimately lies with the state.

The same guarantees do not apply for the homeless EU-migrants we are increasingly seeing on the streets of cities such as Stockholm. Indeed, the state is spending large sums of money on evicting them from under the roofs which they themselves build, offering them in return a few of nights in a shelter (in what some see as a tokenistic concession to EU Human Rights law) sometimes followed by a free bus back to their country of origin. If they wish to stay in Stockholm, and most do since they see it as their best chance to provide enough money for families back home, they are back out on the streets to look for materials to create a new shelter somewhere, only for the process to repeat again.

While the power of national borders may be changing, they still play an important role in the way we see the world. We are told that our borders serve to protect us from the ever-present threat of the external ‘other’, be they benefit tourists, terrorists or anything in-between. But they also protect us from something else; the need to confront the difficult questions of inequalities beyond the national scale. This idea can be

The current state of affairs in Romania, where the majority of homeless EU- migrants in Stockholm are from, if anything provides

1 For a good introduction to some of these ideas, see Purcell (2003), Sassen (2001) and Biermann, & Pattberg (2012). Full details in the reference list.

31

LOOKING PAST BORDERS

even less assurances. In recent years, employment for Roma citizens (who make up the large majority of those begging on the streets here) has dramatically fallen and exclusion of Roma citizens in sectors such as education and healthcare is still widespread. Unfortunately, movements to redress such structural exclusions seem unlikely in the current context in Romania, where a prevalent anti-Roma sentiment means that progressive policies, should they arise, prove democratically unpopular. In this context, the assertion made by a number of Swedish politicians that this is a problem for the Romanian government to solve, seems to be first and foremost an assertion of the traditional responsibility of nation states, rather than a realisable solution at this point.

unconstrained by simple moral formulas.

So how do we react? We close off, we feel helpless, or we find a reason to feel angry.

Essentially, we do anything we can to believe in a context that alleviates the burden from our shoulders.

One aspect of the process of globalisation is that we have seen our borders within Europe become more permeable, and as a result we are beginning to see the culmination of centuries of exclusion and oppression brought to bear on our doorsteps. There are no easy answers, but the unofficial solution supported by the City of Stockholm seems to be to evict relentlessly until these people leave and others stop coming. Many EUmigrants have been evicted from secluded settlements around Stockholm upwards of 10 times, often losing all of their belongings in the process and occasionally with no more than half an hour’s notice2 . Whilst municipalities in Sweden are by no means the first to carry out such evictions, they are doing so with more pace and severity than many other governments in Europe. This is acceptable even in a city such as Stockholm, which prides itself on being a model of urban social justice and inclusion, since implicitly and perhaps unthinkingly, this policy might be supported by the majority of Stockholm’s residents. Being confronted with extreme poverty is uncomfortable - if the problem would leave our doorstep, it could also leave our minds.

So what happens when we meet an EUmigrant begging in Stockholm? We clearly have no assurances that either the state here, or in their country of origin, will take the moral burden from us. The question of international justice is complex and messy, but it is simplified by our tendency to define the reach of distributional justice within national borders. We might be proud of the welfare state that provides a good quality of life for the majority of Swedes, but what fundamental moral principles define who should reap the benefits of these resources?

This is by no means a simple question to answer, but it is a very simple question to ignore, so as long as we are not confronted with the realities of global inequalities on our doorsteps. This is what is happening now. When deciding whether to give to an EU-migrant in the street, we have no simple formula to fall back on. We are accustomed to making charitable donations through formal channels, with some degree of transparency as to where the money will go, but in the case of a beggar on the street we have no way to know whether this person is, from our own perspective, deserving. We are confronted simply with a pleading face; it is raw, it is unclear, it is moral decision making

One solution is offered by the political right; we reassert the power of our national borders and provide first and foremost for those with Swedish citizenship. The alternative is not easy but for those who reject this first option, it is something we must explore. Perhaps we start a conversation that crosses borders and doesn’t define justice within them. Perhaps we take upon ourselves some of the burden 2 This information comes from my own ongoing master’s thesis research. I have been interviewing a number of the Roma people who have undergone evictions, along with key informants working closely with the situation and municipality officials.

32

LOOKING PAST BORDERS

of redressing centuries of exclusion of Roma people regardless of their national citizenship If those in power succeed in pushing the problem out of sight and out of mind, we might again be able console ourselves for a while longer with the thought that extreme inequalities exist beyond our borders and beyond our reach. However, if the role of national borders that are so clearly defined on maps are indeed changing as the hegemony of the national state continues to slide, at some point we may have to confront the difficult question of justice unconstrained and unsimplified by their limits. At the very least, perhaps rather than allowing the problem to slip out of mind for a while longer, we should begin having that conversation now.

If you are interested in working to improve the situation of homeless EU-migrants in Stockholm, ‘Föreningen HEM – hemlösa EU-migranter’ is an organisation doing great work through a wide range of projects in Stockholm. Visit foreningenhem.se for more details of how to get involved.

Whilst the article Visible Cities demonstrates some of the ways in which city branding and marketing can be a force for positive change and a healthier and greener environment, it is worth considering the other side or the coin. In my article ‘Looking Past Borders’ in this edition, I outlined some of the ways that government policies in Stockholm are shaped towards removing homeless EU-migrants from the streets of Stockholm, but not necessarily towards providing solutions for these vulnerable people. City branding is clearly a powerful tool in the modern world, and whilst cities might want to market themselves as leaders in sustainability, they also have a strong drive to be seen as attractive centres for global business. The modern neoliberal city is defined in part by a number of aesthetic aspirations and the presence of homeless beggars on the street is the antithesis to the image that marketers strive for. The extent to which the branding and marketing of cities interacts with concrete policies on the ground is hard to quantify, but problems such as visible homelessness are perhaps inevitably going to be treated differently when a city has a strong sense of its own global brand. It might be worth taking a look at how your own city is marketed and then deciding for yourself whether the policies that seek to achieve this vision are in line with your own vision for the city that you want to live in.

försöker förstå varför jag står i en rävsax jag är ju inte räv

när jag hade bränt alla kartor och gjort vinden till kompass stod kronhjortarna i ekbacken som vägskyltar

Jonas Gren ur diktsamlingen Lantmäteriet

2

RECENSIONER

Land i sikte!

Geografiers Miron Arljung har tittat på den Oscarsnominerade norska äventyrsrullen Kon-Tiki och följer geografins historia genom Thor Heyerdahls fotspår.

Våren 1947 kom den norske antropologen Heyerdahl att tillsammans med fem män bygga en flotte och segla västerut från Peru till Franska Polynesien.

Expeditionen hade sin bakgrund i Heyerdahls forskning i Polynesien, där han kommit att upptäcka likheter mellan peruansk och polynesisk skulpturkonst och mytologi. Särskilt legenden om solguden Viracocha, som sägs ha tagit sitt folk från öst över havet till väst, ledde Heyerdahl till att lägga fram en hypotes: via stora flottar kunde peruaner ha korsat Stilla havet och vara de egentliga förfäderna till folken i Polynesien. Resan äventyrarna gjorde tillsammans över Stilla havet kom att bli ca 700 mil lång och ta drygt 100 dagar. Flotten de färdades på fick namnet Kon-Tiki, ett äldre namn för solguden Viracocha.

Genom att använda material och metoder som de peruanska indianfolken hade tillgång till ville Heyerdahl visa att en sådan resa hade varit tekniskt möjligt.

Heyerdahls expedition fungerar som en utmärkt påminnelse om att man inte behöver söka sig långt tillbaka i historien för att bli påmind om vad geografi en gång främst handlade om: vita män på jakt efter solnedgången. Vi får exempelvis följa Thors jakt på en besättning och hans besök på ”The Explorer’s Club” i New York, fylld med gamla upptäcktsresande med berättelser om kallbrand och äventyr med infödingar.

Av relevans för den vetenskapligt intresserade är Heyerdahls försök att söka finansiärer; vi får bland annat se hur Heyerdahl desperat går från vetenskaplig tidskrift till tidskrift, däribland National Geographic, men utan resultat1. Även om Heyerdahls insisterande att inte använda några moderna hjälpmedel (som en dieselmotor att använda i nödfall) troligen var en bidragande orsak till redaktörernas nekande, går det ändå att fundera på maktrelationen mellan forskare och förläggare. Rädslan som fanns bland den gamla”eliten” att få sin auktoritet ifrågasatt av nykomlingar stannade inte på Explorers Club; Wegeners plattektonik, postkolonialism och feminism är andra exempel på idéer som starkt kritiserats när de först lanserades. Det är till slut ingen tidning eller forskningsinstitution som kom att bekosta resan, utan presidenten av Peru.

Heyerdahls expedition markerar på många sätt slutet på en era; många kolonier påbörjade sin kamp för självständighet, flyget blev kommersiellt och den rika världen trädde in i Rymdåldern. Men myten om upptäcksresandet lever kvar på bioduken. Ryktet säger för övrigt att Disney skissar på manus till en ny Indiana Jones-film.

Filmen är förresten rätt bra! Den rekommenderas för alla som gillar genren!

1

Precis som vi på Geografier, med samma resultat

35

RECENSIONER

PALIMPSEST Katja Malmborg kan dessutom rekommendera följande godbitar Palimpsest by Catherynne M. Valente is a book that stretches out like a content tiger in the shadow of a mango tree a humid day during the monsoon. It is a book that should be read with strawberries and chocolate. It is a book that is perfect during warm, lazy days in July when the sun is shining and the heat distorts the brain so that the contours of reality lose their edges. Valente writes about a city where everything is more than it seems.

Through dreams, seekers from our world are transported there, making a map of the city start growing on their skin like lichen. It is magical, seductive, and the seekers so easily get lost in the windings of the map on their bodies. It is a wonderful, brutal, both cynical and naively playful tale filled wit blood, desire, sorrow and longing.

MAPHEAD In “Maphead”, Ken Jennings has written a tribute to all geography buffs.

In a both informative and funny way, he covers everything from topophilia (love of place) to geocaching. And there is so much humor, sincerity and love in his descriptions, that it brought tears to my eyes more than once. What weirdo, you might ask, gets so touched by a nonfiction text about maps that she starts crying? Why, a geographer of course.

36

GEOGRAFIER - MAJ 2015

Referenser På gränsen till sammanbrott eller genombrott?

Brunet-Jailly, E. (2005). Theorizing Borders: An Interdisciplinary Perspective. Geopolitics,

10(4), 633–649. doi:10.1080/14650040500318449 Brunet-Jailly, E. (2011). Special Section: Borders, Borderlands and Theory: An Introduction.

Geopolitics, 16(1), 1–6. doi:10.1080/14650045.2010.493765 Cruickshank, P. (March 20, 2015). CNN News: ISIS’ explosive expansion. Retrieved April

12, 2015, from http://edition.cnn.com/2015/03/20/world/isis-expansion/ Newman, D. (2012). Contemporary Research Agendas in Border Studies: An Overview. In

D. Wastl-Walter (Ed.), The Ashgate Research Companion to Border Studies

(pp. 33–48). Surrey: Ashgate Publishing Ltd. Paasi, A. (2011). A Border Theory; An Unattainable Dream or a Realistic Aim for Border

Scholars. In The Ashgate Research Companion to Border Studies (pp. 11–31).

Surrey: Ashgate Publishing Ltd. Rumford, C. (2006). Theorizing Borders. European Journal of Social Theory, 9(2), 155–169.

doi:10.1177/1368431006063330 Smith, N. (1992). History and Philosophy of Geography. Progress in Human Geography,

16(2), 257–271. doi:10.1191/030913297671896162 SvD (2014). IS, Isis, Isil, Daesh - Vad är rätt? Svenska Dagbladet, publicerad 2014-09-24. http://

www.svd.se/nyheter/utrikes/3950262.svd Datum för åtkomst 2015-04-12.

Wilson, T. M., & Donnan, H. (Eds.). (2012). A Companion to Border Studies.

West Sussex: Wiley-Blackwell.

NÄSTA NUMMER: resa I NÄSTA NUMMER JOBBAR VI KRING TEMAT RESA. HÄR RYMS MIGRATION, GRÄNSER, TURISM, POSTKOLONIALISM, SEMESTER, SPRIDNINGSKORRIDORER, HÄLSA, IDÉER OCH LÖPELDAR. NUMRET SLÄPPS HÖSTEN 2015.

VILL DU SKRIVA ELLER ILLUSTRERA FÖR GEOGRAFIER? DETALJER OM DATUM OCH DEADLINES FÖR TEXT OCH ILLUSTRATION HITTAR DU PÅ WWW.GEOGRAFIER.SE.

Kartor från http://www.freeworldmaps.net/outline/maps/contour-world-map.gif Vita fläckar på kartan Blank Spot Project (2015): https://www.blankspotproject.se. Besökt 02.03.15.

Cope, M., (2010): A History of Qualitative Research in Geography i D. DeLyser et al., (red). The

SAGE handbook of qualitative geography. London: SAGE Publications Ltd, s. 25–46.

Granath, L. & Elg, M. (2006): Konsten att framställa kartor: en handledning i kartdesign,

1:a uppl. Lund: Studentlitteratur.

Holt-Jensen, A. (1999): Geography: History & Concepts. 3rd edition. Sage Publishing.

Murray, W. E. (2006): Geographies of Globalization. Routledge, London.

Pavlovskaya, M., (2009): Feminism, Maps and GIS i R. Kitchin & N. Thrift, (red). International

Encyclopedia of Human Geography. s. 37–43.

Visible Cities CNBC, The World’s Most Sustainable City Is... , 08.02.2015, http://www.cnbc.com/

id/102403324 Keiner, M and Arley, K. “Transnational City Networks for Sustainability.” European Planning Studies 15, no. 10 (November 2007): 1369–1395.

Kemp, E. “Place Branding: Creating Self-brand Connections and Brand Advocacy.” Journal

of Product & Brand Management 21, no. 7 (2012): 508–515.

Riza, M., Naciye D., and Mukaddes, F. “City Branding and Identity.” Procedia - Social and

Behavioral Sciences 35 (2012): 293–300.

Looking Past Borders Biermann, F. & Pattberg, P. H. (Eds.) (2012). Global environmental governance reconsidered.

Cambridge: MIT Press Purcell, M. (2003). Citizenship and the right to the global city: reimagining the capitalist world

order. International journal of urban and regional research, 27(3), 564-590.

Sassen, S. (2001). The global city: new york, london, tokyo. Princeton University Press.

37

Vi vill särskilt tacka följande personer för support: Karin Klerby Blomqvist, Johnnie Hård, Emy Widén, Ludvig Königsson, Claes Adolfsson, Patti Sjöstrand, Emelie Danielsson, Ann-Kersti Adolfsson, Fredrik Ibsen, Annika Dahlberg, Anders Fridfeldt och övriga på Institutionen för Naturgeografi och Institutionen för Kulturgeografi.

T I F

N A

T

U

S

R

K

R

T

U

R G E O G

R

WWW.GEOGRAFIER.SE POSTADRESS: JOHANNA ADOLFSSON VÅRHOLMSBACKARNA 110 127 44 VÅRBERG TELEFONNUMMER: 0762-343887 2015 STOCKHOLM TRYCKERI: STOCKHOLM PRINTCENTER

L

A

U

F

K

K I S

O C H

T I D

-

NR.1 - TEMA KARTAN