Geografier nummer 4 by Geografier

geografier

Nr.4 LANDSKAP

Bildredaktör & grafisk profil Anna Sundvall Grafisk form Neime Chenon Cederblom Omslagsfoto Anna Sundvall Tryckeri Adverts printing house Medverkandelista Sandra Ylikangas Joakim Hansson Sofia Runarsdotter Karin Hagen Jenny Nordmark Sandra Leandersson Oleksandr Holovachov Nicole Reid Alaa Abu Asad Henrik Strömsten Johanna Adolfsson Gracie Verda Selva Miron Arljung Lars Åhrberg Anders Sjöstrand Luregn Lenggenhager Emelie Danielsson Sarah Tuck Malin Bernalt Anna Sundvall Brian R. Davis Cody Koester Robert Salmijärvi ISSN 2002-102X Distributör Nätverkstan. Box 311 20, 400 32 Göteborg. Ansvarig utgivare Johanna Adolfsson

INNEHÅLL

Redaktion Johanna Adolfsson, Joshua Levy, Anders Sjöstrand, Emma Creathorn, Miron Arljung

Ice fishing

Sara Parkman

Drone Vision

Nationalälven

Landscape of killing

Portraits of a peopleless world

The Other

Landscapes beyond visible

Pengar växer inte på träd

50 Gruvan

Frontier landscape

The impossible dream

Body of violence

Sovjets upplösning

Military landscapes

Recomended read

Wild flowers

ILLUSTRATION: ANNA SUNDVALL

INLEDNING

The world is watching because you are watching, säger människorättsorganisationen Satellite Sentinel Projects slogan. Med hjälp av flygfoton spårar de ödeläggelse och markbaserade övergrepp. Amnestys program Decoder är av liknande art. Bli en Amnesty Decoder! uppmanar deras hemsida. Den som skaffar inlogg får tillgång till areala bilder och kan direkt klicka sig igenom stora sjok med mark i jakt på förstörda byar. Det är inte alls ovanligt att flygfoton eller satellitbilder används på det här sättet i konfliktzoner. Dominans kommer i många former och att äga betraktandet är en av dem. Att agera i världen - kanske till och med dominera den - på detta kroppslösa vis har egentligen ingenting alls med teknik att göra. Det har alltid förekommit genom myter, kartor och berättelser. Omärkligt formas jorden under våra fötter efter projicerade drömmar. Viljan att dominera naturen döljs i sagor. I det här numret av Geografier har vi utforskat relationen mellan myt och verklighet när det kommer till naturen.

ATT ÄGA jord genererar en särskild tillgång till inflytande på historiens gång. Ändå tycks snabb urbanisering bidra till en känsla av platsens betydelselöshet. Det är bedrägligt. Jord är en så vanligt förekommande symbol för liv att kontroll över den aldrig kan sakna betydelse. På sidan 18 ger Emelie Danielsson och Luregn Lenggenhager oss berättelsen om demoniserade tjuvjägare i Namibias jaktparker. Efter en jordreform i den postkoloniala miljön gör vita markägare pengar på storviltsjakt i skyddade reservat. Den afrikanska naturen är mytomspunnen genom kolonisatörernas exotifierande berättelser och ekot från deras röster är långt ifrån tyst. Också i Palestina har jordreformer gjutit spelplan för en av de mest komplexa konflikterna i vår samtid. Som vita gäss ligger Västbankens bosättningar längst upp på kullarna. De vita byarna dominerar landskapet både genom visuell kontroll och genom vägar som skär upp och skärmar av ett palestinskt liv i dalgångarna. Läs mer på sidan 54 eller försjunk i Alaa Abu Asads bildessä på sidan 70, en kontemplation över Palestinas träd, kullar, hav och bosättare. På sidan 76 berättar Henrik Strömsten om det som kallats världens mest iro-

niska naturreservat, nämligen de platser militären paxat för träning i fält. Den brutala hanteringen kombinerat med frånvaron av jordbruk kan skapa rika biotoper. Men ett landskap är inte en stum backdrop - det rör sig, växer, flyter och torkar ut.

PARKER OCH andra grönområden utformas efter tidens ideal men det gör också storskaliga landskap. På sidan 32 har Nicole Reid och Oleksandr Holovachov illustrerat begreppet ekosystemtjänster med hjälp av osynligt ljus. Det är ett sätt att sätta ekonomiskt värde på landskapets resurser. För vari består naturens värde? Det är lockande att föreställa sig ett landskap utan människor, en fri vildmark. Men vildmark är ett mänskligt påfund. Som Anders Sjöstrand skriver i essän Portraits of a Peopleless world är den människofria naturen en destruktiv fantasi som tar fokus från den verkliga frågan, nämligen den om jordens kollapsande ekosystem. Gracie Verda Selva tar oss med till Atlantskogen, Amazonas lillasyrra som sträcker sig utmed Paraguays, Argentinas och Brasiliens västra kust, där intressen kolliderar och människor sätts på flykt. Också hos Sandra Ylikangas sidan 50 och Jenny Nordmark på sidan 14 står konflikterande resursintressen i centrum: bruk eller missbruk av vatten, mineral och mark. Poeten Cody Koester inleder numret. Och det kommer mer! För en riktigt geografisk analys av Georgiens jordbruk, slå upp sidan 64 och läs Lars Åhrbergs och Robert Salmijärvis reportage om det sovjetiska arvet eller sidan 22 där Miron Arljung berättar om Costa Ricas kaffelandskap; den ekonomiska globaliseringen har ju inte kunnat frångå det faktum att en produkt måste komma någonstans ifrån. Vi visar Sofia Runarsdotters och Joakim Hanssons projekt the Other från bosniska Mostar, fotografier från både Sandra Leandersson och Malin Bernalt samt Karin Hagens suggestiva illustration. Det här numret blir vårt fjärde! Vi har växt och är dubbelt så tjocka. Anna Sundvall har varit bildredaktör och tagit fram den grafiska profilen. Neime Chenon Cederblom har skapat den grafiska formen. Tillsammans har de utformat tidningen du håller i handen. Välkomna till ett nummer om dominans, jord och sagor. JOHANNA ADOLFSSON

II. Yet there we were, or rather, here we are. And you, the wiser, recognize these instances when silence seems the only way to keep— But I, needing to conceive another way, gather some supplies and walk outside into the barren white, through small thickets

I. Snow. Half-light. Memory cast out to that cabin back in Lapland where we spent those final days with her, before she’d be put away. Long, mid-winter night. Dead silence since she’d fallen sound asleep, after songs and fits of incoherencies that you were kind in your refusing to repeat to me, refraining a translation into my own language. Not this time, you whispered, even when I asked to know (as if to understand) all those unfamiliar sounds she’d made. The way you’d always otherwise reverse the words to help me feel my way around that foreign land— that simple comfort learning terms and small expressions of one’s world. Huopa, you taught me, the special felt she fused by hand for blankets years ago when you were young, but even you in mother tongue have trouble now interpreting the way she slips into those old articulations of the phrase, fissured memory made manifest in dialect that has not endured into the place where once she taught you how to speak.

of loaded pines, the sun so low it slants these meager hours that it tries to rise this time of year. And as I walk along, my booted feet (half-frozen by the restless drifts that fill the footprints of my path) warm up as I approach the clearing that I know is near a stream where I’ll set down. I flick the lighter— flits a spark, a flame, a fire fed with paper scraps and tinder that I’ve saved, and brace a snow-filled pail above the blaze, hear the clicking crystal ice flakes as they melt into their place, take fluid form and then wisp up in slips of steam. And I unwind the spin cast reel, hook the line, loop and knot a luring jig, then screw the blue old-fashioned drill into the frozen-over stream that runs below— Cast into the hole and wait for the pull. CODY KOESTER

TEXT:JOHANNA ADOLFSSON FOTO:SAGA BERLIN konstformer. Det finns många stereotyper kring musikskapandet. Egentligen handlar det om hårt arbete. Det finns magi också och jättemycket som är underbart, men man får inte glömma bort hantverket. Om musik i allmänhet drabbas av det romantiska skimret är den norrländska musiken extra otursförföljd. Det koloniala arvet exotifierar. Storstaden exotifierar landsbyggden. Hör gransus mellan trumslagen. -Tänk en samisk musiker. Musiken blir alltid romantiserad men så kanske jojken handlar om vägen till skolan. Men fäbodarna då? Det var ju där allt började för mig. Längre in i detta nummer finns texter utladga brevid varandra, som tillsammans tecknar upp släktträdet mellan natur, makt och mark. Berättelser som florerar om en plats är alltid med och knådar landskapet till att passa myten. Motsägelsefulla ideal förenas i landskapet. Militären gör gemensam sak med passionerade naturvänner, adel med socialdemokrater, kapital med motionärer, djurvänner med kolonisatörer. Många män blir det. Men fäbolandskapet var ett matriarkat. Till fäbodarna åkte kvinnor över sommarsäsongen för att föra djuren på bete. Män fick efter beslut från kungen inte vara ensamma med djur av rädsla för tidelag. Från 1600-talet blev Sverige därmed en plats där herdekulturen förknippades med kvinnor. Den starka kvinnan som sköter sig själv och skrämmer bort vilddjuren skapar rymd och agens åt de yppiga, mjuka kullorna som historien flåsat fram. Sara Parkman och Samantha Ohlanders letade mellan vallmusikens rader och såg kvinnohistoria. De såg hur de stora spelmännen lyssnat på sin mormors sånger. -Är folkmusiken manligt kodad, frågar jag. -Ja och nej. Inte i vår generation. Men historiskt har fioltraditionen varit folkmusikens flaggskepp och det är en manlig tradition. Sångerna har funnits i hemmen hos kvinnorna. Ps. Läs Sara Parkman essä Fäbodens kvinnor - den svenska folkmusikens ursprung på Sveriges Radios hemsida.

Längtan till en egen plats lockade Sara Parkman att börja undersöka fäbodkulturen och den musik som sprungit därur. Hon fann ett matriarkat. Det blev en rörig intervju. Jag ringer Sara Parkman från Centralstationen i Stockholm. Sara promenerar. Bredvid mig står nattåget till Narvik och pustar. På andra sidan gnisslar lokalbanan till Uppsala igång. Platsen är så uselt valt. Jag blir full i skratt. Sara säger att vi kan göra intervjun nästa vecka. Jag insisterar. Vi säger att vi provar och ser hur det går. Min vän från London har hoppat ombord Arctic Circle Train som sträckan upp till Norge kallas. Han är eld och lågor. Girigt provar han de exotiska orden; “ren”, “polarcirkel”. Norrskenet dansar i hans ögon. Vi ska till Gävle. Jag ska bara få till den här intervjun. När Sara Parkman och Samantha Ohlanders spelade Fäboland med Riksteatern under höst och vinter rörde de publiken till tårar med sin upproriska folkmusik. Thelma och Louise i allmogestil, skriver teatern på sin hemsida. Lyrisk kritikerkår, nyinsatta speldatum! Jag älskar plattan Sara Parkmans skog som kom i oktober 2016 och vill gärna veta allt Sara vet om stad och land, om fäbodar och folkmusik. Hon säger att längtan till en egen plats fick henne att börja intressera sig för fäbodarna och dess musik. Hon har varit intresserad länge av feministiska och queera rum. Platser man måste skapa. Men, säger hon tydligt, det finns ingen motsättning mellan rummen i hemma i Härnösand och de som skapats under åren i Stockholm. -Det är viktigt att få identifiera olika platser som hem. Det är svårt att bo utanför en stad. Det finns en urban norm. Musiker från utanför Stockholm slipper sällan frågan om sin hemstad. Jag faller dit. Frågar om det finns ett norrländskt sound. Typ “vidder”. -Många säger så men jag har aldrig tyckt att min musik låter så. Det handlar också om vad vi kodar till musik. Vi är generellt sett sämre på att samtala teoretiskt och intellektuellt om musik än om andra 10

TEXT:SARAH TUCK FOTO:ANNA SUNDVALL will explore how realpolitik produces affects, not least on ideas of the proximate and the ‘Other’, on what is permitted to be seen and by whom, that are co-extensive with the logics of colonial governance and imperial continuity. Similarly the affiliation of galleries in Gothenburg, Nicosia and Lahore will bear directly on the ethics of seeing without being seen as audiences in each gallery will via drone software be able to see the gallery spaces of each city.

The 2 year post-doctoral research project (20162018) supported by a collaborative initiative between Valand Academy, Gothenburg University and the Hasselblad Foundation, explores the affective meanings of drone technologies on understandings of photography and human rights. The project, conceived as curated research, commences with a series of roundtables, bringing together writers, artists, activists and theorists from a range of disciplines to consider the link between the politics of visibility and verticality, and the affective meanings of drone vision in the operations of warfare, surveillance and protest. The audio and transcripts of these day-long conversations will be made available online and shared with curators based in Nicosia, Cyprus and Lahore, Pakistan in preparation for a simultaneous exhibition in 2018 that will be hosted in Gothenburg, Nicosia and Lahore.

AS A result the project attempts to counter the tacit presupposition that prohibition on citizen drone use protects privacy rights, in order to explore how this framing is mobilised as a pro-security argument that gives licence to a ‘false trade-off between privacy and security’ (Solove, 2011). Part of this project is therefore to think critically about citizen drone use, as an experiential mode of engagement that can produce new forms of collectivity and knowledge that touches on questions of land use, ownership and the politics of verticality and visibility. In contrast to the unequal distribution of vulnerability and exposure to drone technologies of warfare, citizen use arguably provides for and activates a decolonial potential of a networked view from above – one that could catalyse a new dynamic of social change and produce a new internationalism that affirms ontological and ethical connection.

THE RESEARCH seeks to test the meanings of drone vision across a number of disciplines and individual lived experience and to explore the art gallery as a place of agonistic conversation and local connection. In bringing together three gallery spaces tasked with an exhibition on drone vision that is responsive to the differential geo-politics of each city and region, the simultaneous ‘group exhibition’ 12

JENNY NORDMARK: NATIONALÃ&#x201E;LVEN 14

-Lule älv bidrog till uppbyggnaden av gruvindustrin i Norrbotten och industrialiseringen av Sverige Tack vare flertal aktiva rörelser blev Kalix älv tillsammans med Torne älv, Pite älv och Vindelälven skyddade 1986 enligt dåvarande naturresurslagen. 1992 stärktes skyddet när de klassades som nationalälvar och därmed blev fredade från utbyggnad. Cirka 85 % av Sveriges vattendrag är utbyggda med vattenkraft och idag är strömmande vatten en av världens mest hotade biotoper. Lule älv är den största och viktigaste utbyggda älven i Sverige. Den bidrog till uppbyggnaden av gruvindustrin i Norrbotten och industrialiseringen av Sverige som en del av välfärden. Älvens femton samverkande vattenkraftverk byggdes ut mellan 1950-talet och 1970-talet och ägs alla av statliga Vattenfall.

Av de 2100 vattenkraftverk och 10 000 dammar i Sverige produceras 90 % av elen av de 200 största verken. 80 % av Sveriges vattenkraft finns norr om Dalälven. Elförbrukning per invånare i Sverige ligger på cirka 14000 KWh/år. Lule älv producerar cirka 14 TWh/år varav hälften går till södra Sverige och delar av Finland. Lule älv bidrog till att Facebooks serverhall etablerade sig i Luleå. De använder 1 TWh från älven, lika mycket som hela Västerås kommun. MERPARTEN AV de utbyggda älvarna byggdes under 1918 års vattenlag. I syfte att förenkla vattenkraftsutbyggnaden ändrades lagstiftningen både 1939 och 1945. För att öka elförbrukningen började kraftföretagen på 1960-talet att propagera för elvärme och införa tarifftyper som var fördelaktiga för eluppvärmning. Även idag finns en överproduktion av el i Europa som bidrar till låga priser. Sverige har som mål att hälften av all energiförbrukning ska vara förnybar och skydda vattendrag, biologisk mångfald och hotade arter år 2020. Nu ses miljölagstiftningen över i en vattenkraftsdialog mellan olika parter för att säkerställa miljöförbättrande åtgärder, men med beaktande av vattenkraftens betydelse för elsystemet och minsta möjliga inverkan på elproduktionen. I praktiken innebär det för Lule älv att elproduktionen riskerar gå före miljön. Samtidigt har Facebook och andra nyetableringar satt Norrbotten i en position av lokalt beroende av elenergi från älven. Etableringar som ger arbete men kan bidra till att miljöåtgärder åsidosätts. Nationalälven ingår i trilogin Skogen Älven Malmen, ett verk i tre delar som belyser Norrlands resurser historiskt och som i hög grad även idag präglar området.

LULE ÄLV rinner genom naturområdet Laponia, som utsågs till världsarv av Unesco 1996. Området har sedan förhistorisk tid varit befolkat av samer men drabbades hårt när dammarna anlades och 324 kvadratkilometer markområden hamnade under vatten - en yta större än Stockholms tätort. Vid Stora Sjöfallet finns Suorvadammen. Innan dammen anlades var det ett av världens största sjöfall och den huvudsakliga anledningen till att området 1909 blev skyddat som nationalpark. Tio år senare bröt riksdagen ut området ur nationalparken för att exploatera det stora sjösystemet eftersom de nationalekonomiska vinsterna bedömdes bli stora. Vattenkraftsdammar är ett vandringshinder för fiskar och det reglerade vattnet stör ekosystemet. Genom nolltappning bildas torrfåror. Lilla Luleälven har en av de längsta torrfårorna i Europa; en 17 km lång sträcka vid Letsi där älvvattnet leds i en underjordisk tunnel till turbinerna och älvbotten blottas. 16

LANDSCAPES OF KILLING TEXT:EMILE DANIELSSON & LUREGN LENGGENHAGER

ULRICH SEIDL FILM PRODUKTION FROM THE DOCUMENTARY SAFARI (2016) C

n January 2016, a farmer close to Okahandja in central Namibia fired shots at three people he suspected of illegal hunting on his farm. He killed one of them. The farmer was arrested and accused of murder and the circumstances are still to be examined. The public reaction was strong. In news comments, Facebook feeds and other online forums people showed their solidarity with the farmer and called for drastic measures

against the alleged poachers, and poachers in general. One of the groups that officially showed its solidarity with the farmer´s goes by the telling acronym WAR International (standing for Wildlife at Risk International). In many of their and other similar groups’ social media accounts one could find comments supporting the farmers action, and calling others to follow the same lead with exhortations such as “no jail, simply kill them, blood for blood”. But similar encourage18

ments are also to be found in the reader comments of newspapers, such as the well renowned The Namibian: “That’s the way to go, shoot to kill any poacher in your private farm. Do the same in Etosha too please.”1

imposed apartheid, most of the land was owned by white commercial farmers; a group heavily supported by the white minority government. However, after 1990 as the independent Namibian government took over, subsidies for economically weak private farms in semi-arid regions were no longer first priority. Hence the owners often turned their farmlands into tourism, conservation or hunting areas. This not only allowed them to make profits, but even

TO UNDERSTAND this dehumanizing bereavement of poachers of their rights as citizens, one needs to look closer at Namibia’s particular landscape of land use. After colonialism and decades of South African 19

-Hunters can then come, pay for and kill the animals of their choice in ready-made African landscapes to protect the landscape from outside invaders, be it alien species or poachers. They can do so by direct physical interventions into the landscape by fencing it off, eradicating and killing invasive species, or hunting down trespassers and suspected poachers. However, they can also resort to more discursive means to protect this system by presenting themselves as the saviours and stewards of the little ‘unspoiled’ nature that is left, meanwhile also deciding on what wildlife is desirable and what is not. As one Namibian hunting farm owner proclaimed in the Austrian filmmaker Ulrich Seidl’s latest documentary Safari:

more so gave the farmers the possibility to re-invent themselves as stewards of the land. By doing this, they no longer had to vindicate the accusations of being an oppressive land-owning elite, but could instead subsume the role as the custodians of the little ‘pristine nature’ there was left, and the saviours of some of the world’s most charismatic animals.2 WITHIN THIS narrative, the shooting of the alleged poachers outside of Okahandja must be seen as an attempt to protect the so called natural landscape. The private game farmers are thus increasingly put into the role as victims of the ‘just fight’ for the protection of wildlife. Within this logic, the poacher is positioned as the enemy of nature; an evil that must be eradicated from the landscape created and guarded by the ‘stewards’. In the case of a privately-owned hunting farm, this system means that the farm owner buys wildlife and places it into a landscape that fulfils the dreams of an unspoiled wilderness as it is desired by a global trophy hunting elite. Hunters can then come, pay for and kill the animals of their choice in ready-made African landscapes. The farm owner can present himself as protecting the nature and landscape meanwhile creating jobs. Because the land remains privately owned, people living in its periphery have no access to it. Hence, to get some income from these landscapes, people living around the farms can either become poorly paid workers or hunting guides on the farms, or alternatively turn to poaching. Within this system, the hunting farm owners need

“In reality, nature has vanished. A bit of it remains here. But really it’s gone.Anyone who doesn’t understand that, or says we should protect animals blindly…That gets us nowhere.” (Namibian hunting lodge owner, 2016) 3 By this, the hunting farm owners get to define what is illegitimate vermin, such as alien plants, animals and poachers, and what are ‘natural’ and legitimate elements, such as charismatic game and international hunting tourists. The vindictive comments against poachers indicate that the farmers have found support for their narrative in the public opinion, both nationally and internationally. Rhetoric such as “the waging of war on poaching” has led scholars of political ecology to develop new concepts such as green militarization to describe the nexus of neoliberal hunting markets, nature conservation, and a highly-militarized agenda against poaching.4 However, the support of 20

the killing of people, that is ‘justice’ made outside of the legal system, can better be legitimized in a state of exception. This concept, developed by the Italian philosopher Giorgio Agamben (2005), refers to how consolidated power in times of perceived crisis is used to diminish constitutional rights of certain individuals or groups.5 This underlying line of reasoning helps the figureheads of the hunting industry create a system that allows them to make maximum profit based on the oppression of both people and animals.

departure for such an enquiry though is that the marriage of nature conservation to the trophy hunting industry produces a landscape of killing in which both some animals and some humans become “fair game”. 1.Etosha National Park is one of Namibia’s largest national parks, situated in northwestern Namibia and famous for its rich wildlife. 2.Further reading on Landscape and private game farms: Wels, H. (2015), Securing Wilderness Landscapes in South Africa: Nick Steele - Private Wildlife Conservancies and Saving Rhinos. Brill: Leiden. 3.Quote from a Namibian hunting lodge owner in Ulrich Seidl’s documentary Safari (2016). Germany: Ulrich Seidl Film Production GmbH. 4.Some key work on nature and militarization: N. Peluso and M. Watts (eds.) (2001), Violent environments. Cornell University Press; Lunstrum, E. (2014), Green Militarization: Anti-Poaching Efforts and the Spatial Contours of Kruger National Park. Annals of the Association of American Geographers, 104(4): 816-83; Duffy, R. (2010), Nature Crime: How We’re Getting Conservation Wrong. New Haven and London: Yale University Press; Duffy, R (2016), War, by conservation. Geoforum, 69(2): 238-248. 5.Agamben, G. (2005). State of Exception.Translation by Kevin Attell. University of Chicago Press, Chicago. See also on the concepts of State of Exception and Green Violence: Büscher, B. and M. Ramutsindela (2015), Green Violence, Rhino Poaching and the War to Save Southern Africa’s Peace Parks. African Affairs, 115(458): 1–22.

THUS, TWO competing landscapes of killing emerge; a landscape of the global trophy hunter that kills ‘legitimately’, and a landscape of the poacher that kills illegitimately. But more so, these landscapes reveal two kinds of inequalities. First, the class inequality in which a global hunting elite and hunting farm owners are positioned as morally superior to local communities and individuals, especially those who turn to poaching. Second, the inequality between species, in which humans have often been positioned as superior to other species. Within the trophy hunting logic, this inequality entails that certain charismatic wildlife of monetary value are superior to wildlife of lesser or no economic value. However, what recent public debates on hunting also reveal is a blurring of the divisions between humans and animals, as certain wildlife (charismatic game) attain a higher value than certain people (poachers). What this situation tells us on human to human and human to natural relations calls for further investigation. What appears as a valid point of 21

TEXT:ANDERS SJÖSTRAND ILLUSTRATION:KARIN HAGEN

Filis Dinaway provides an extensive analysis on the ways that images have contributed to popular understandings of environmental issues, and also the limitations of such images. He believes that environmental images are not strictly historical artifacts, but rather active agents that affect public perception of environment struggles. Indeed, it is easy to conjure up some of the most iconic and emotive images that are umbilical to the public’s perception of contemporary environmental problems. Take the polar bear stranded on an iceberg. It is without a doubt a memorable icon, and one that was effective is drawing attention to the problem of climate change. But is it an accurate or effective representation of the myriad problems that climate change engenders? And does is contribute to a more holistic understanding of these problems? Probably not. But one must take into account the intentions behind the photographs, which was likely to garner attention to the problem, rather than to explain it.

n a recent article for The Guardian, Martin Hughes-Games writes a scathing criticism of Planet Earth II, BBC’s blockbuster nature program hosted by David Attenborough. His critique essentially argues that the utopian, human-free world that the series depicts is a destructive fantasy, and detracts attention from the continued devastation of Earth’s ecosystems. Attenborough countered by arguing that television is one of the only remaining mediums through which people can remain in touch with nature, and that Planet Earth brings people closer to nature that would otherwise go unseen. Hughes-Games and Attenborough undoubtedly share similar concerns over the state of our planet’s environment. So where and for what reasons does this conflict arise? Why is the topic of environmental imagery so controversial? In a recently published book titled Seeing Green: The Use and Abuse of American Environmental Images,

-Many scholars argue that protected areas are virtual in that they artificially separate humans from nature, and in doing so ignore their mutual constitution

IT IS easy to see how the discussion of virtualism relates to the row between Hughes-Games and Attenborough. Hughes-Games is arguing that Planet Earth is depicting virtualized landscapes, which do not give due diligence to both their existential threats or to the people that occupy those landscapes. But I do not think that was Attenborough’s intention, in that he is known to be an environmental activist outspoken on ecological decay. So does a television series depicting the grandeur of nature need to incorporate a human element? Does this misrepresent nature’s social complexity? Maybe it does, but it also excites people about the world’s ecological diversity. It is fair to say that the only way we are going to convince people to conserve nature is to persuade people to care about it, and Planet Earth has undeniably piqued people’s interest in nature. There is conceivably no clear cut answer to how we can effectively and fairly represent the world’s complexity through imagery, if not for the simple limitations of photography. Perhaps it is the onus of the viewer to never forget the social complexity of our world, and to remember that every environmental problem is also a social one. I would invite all of our readers to be cognizant of how and why you perceive environmental images in certain ways. What motifs are central? What do you think the photographer or editor’s intention is in publishing the image? What are they neglecting? Otherwise, we might run the risk of living under the illusion that polar bears are the only victims of climate change.

WHEN CONSIDERING conservation and ecotourism, the discussion of how imagery is perceived and the implications of that perception are important to explore. Instagram, which boasts over 500 million users who share almost 80 million pictures a day, is emblematic of our enthusiasm for images. Many of these images represent utopian, human-free landscapes (often taken in protected areas), stoking tourism and contributing to expectations that those landscapes will mimic what is seen on social media. In recent decades, various papers have conceptualized protected areas using ideas such as ‘pristine nature’, the ‘spectacle of nature’, or ‘virtualism’. Carrier and Miller (1998) define virtualism as ‘what eventuates when economists create models that predict human behavior while extracting that behavior from the complex social meanings that give rise to it’ and ‘seek to make the world conform to their virtual vision’. Many scholars argue that protected areas are virtual in that they artificially separate humans from nature, and in doing so ignore their mutual constitution. Furthermore, the forced dissociation of nature and humans eventually leads people to believe that humans within nature are unnatural, which can be especially harmful when considering indigenous people’s struggles to maintain their rights to land around the world. Images that solely depict human-free landscapes then, are arguably perpetuating virtualism, and further divorcing the human from the natural.

The Other TEXT:JOAKIM HANSSON, SOFIA RUNARSDOTTER

self image rests upon and is a basis for thinking of the townspeople as divided into “us” and “them”. Being youths and young adults, the participants in the project represent those who hold the future of Mostar in their hands. Their view of their hometown, as well as their view of each other, are crucial for the town’s future. They can choose not to keep the conflict alive. Through this project we wanted the young to see and recognize themselves in “the other”: to explore and discuss views of “the other” in order to create a foundation for understanding, acceptance and respect. Through visual and written stories the participants explored themselves and their surroundings. By focusing on the experiences of their daily lives and of their hopes and dreams for the future, the project strived to create a unity, an exchange of ideas and a mutual understanding, both amongst the participants and amongst their primary audience: The people living in Mostar.

The Other was a project carried out in Mostar, Bosnia Hercegovina between May 2015 and September 2016. Workshops, seminars, presentations and discussions were arranged in order to lead up to a collection of images created by the participants, showing how they see their lives in their hometown of Mostar, a town that not long ago was ravaged by war. While some of the participants had lived through this war as children, those born after the disintegration of Yugoslavia in the 1990s has no personal experience of the war itself. However, the inheritance of the war was passed on through the memories of their parents and others who had lived through it. The conflict ended two decades ago, yet still affects the people of Mostar today. It is unavoidably a part of the collective and individual stories that the town’s

FOTO:VLATKA LUČIC

. 27

FOTO:VLATKA LUČIC

FOTO:ANITA KRTALIĆ

FOTO:ANIS KARADŽA

29 28

FOTO:ANITA KRTALIĆ

THE PARTICIPANTS IN THE PROJECT “THE OTHER” WERE: Marin Milićević, Adnan Gološ, Anis Karadža, Anita Krtalić, Dino Primorac, Vlatka Lučic, Sanja Majić, Amina Roksa and Vladana Perlić. The project “The Other” was financially supported by the Swedish Institute. It was realised in cooperation between the Youth Council of the city of Mostar and the main workshop leaders and organizers:photographer Sofia Runarsdotter and artist and curator Joakim Hansson. Author and poet Tanja Stupar-Trifunović and artist Jusuf Hadžifejzović were guest workshop leaders.

FOTO:ANIS KARADŽA

FOTO:ANITA KRTALIĆ 30

LANDSCAPES BEYOND VISIBLE - ILLUSTRATING ECOSYSTEM SERVICES TEXT: NICOLE REID FOTO:OLEKSANDR HOLOVACHOV There is a variety of unique and breathtaking landscapes throughout the world, but there is one concept that links all landscapes together, the concept of ecosystem services. Ecosystem services are the benefits people obtain from ecosystems. Although there are multiple definitions of ecosystem services, we follow the Millennium Ecosystem Assessment (MA 2005) that classifies ecosystem services into four categories. First category includes provisioning services, which are products obtained from ecosystems, such as freshwater and food. Regulating services, the second category, are benefits obtained by regulation of ecosystems processes; these include air quality, climate regulation and pollination, among others. Cultural services are nonmaterial benefits from ecosystem acquired through spiritual enrichment, recreation and aesthetic experiences; examples include cultural diversity, educational values, and inspiration. Finally, supporting services are necessary for the production of the other ecosystem services and their impacts are indirect or occur over a long period of time; they are soil formation, photosynthesis, and nutrient cycling.

Wieprz river in central Poland. Full-spectrum modified Sony A100 camera, SAM 35mm F/1.8 lens and Hoya R72 filter. Infrared aerial imaging is one of the most widely known approaches of invisible light photography. It is used to assess the conditions of the ground vegetation â&#x20AC;&#x201C; forest mapping, tree-type and age analysis, etc (Arnold et al., 1971). Water features of the landscape are depicted with higher clarity and contrast in infrared photographs, as in this picture of an alluvial plain in central Poland. The river provides water, which is an essential natural resource to this agricultural landscape. The ecosystem services that the river provides are provisioning service (fresh water for agriculture use) and supporting service (general water cycle).

Invisible light photography techniques use special equipment to record the part of the electromagnetic spectrum that people can not normally see.The spectrum includes X-ray, reflected ultraviolet, infrared and thermal imaging. In many cases, these techniques are used to illustrate a particular concept or phenomenon. At the same time, they can also provide a visually striking, unusual image. In this article, we use pictures taken in infrared or ultraviolet spectrum to illustrate the concept of ecosystem services. Each picture presented below shows a landscape view in a way that can not be perceived by human vision. We, humans, are unfortunately limited in our perception of natural beauty to a narrow part of the spectrum of light, and are forced to use special equipment to peek beyond the visible. Images taken for research purposes can become works of art (Wilder 2009) as well as photographs taken for artistic purpose can become valuable visual tools to illustrate scientific concepts. Pictures in this article depict landscapes photographed in the invisible part of the spectrum. At the same time, they are used here to illustrate ecosystem services, that provide us with valuable and irreplaceable resources and benefits.

Oak forest of the StorĂ¤ngsudd Nature Reserve, Sweden. Full-spectrum modified Sony NEX-6 camera, Olympus G.Zuiko Auto-W 20mm f/3.5 lens and Baader U2 filter. Photographs taken in the ultraviolet provide higher contrast and resolution in some landscape scenes. Moss covered roots of this majestic oak tree are an illustration of a service providing unit, the smallest distinct physical unit that generates a particular ecosystem service (Anderson et al. 2015). Roots of this tree provide the essential supporting services of soil formation and preventing soil erosion.

Fir forest in the FĂ¤rna Ecopark, Sweden. Full-spectrum modified Sony NEX-3 camera, Steinheil Cassar 50mm f/2.8 lens and Baader U2 filter. Some species of lichens, especially the epiphytic ones, reflect part of the UV spectrum, that can be recorded by a special camera. The colors in this picture are not real, but are used to highlight lichen cover among densely intertwined branches of fir trees. An epiphytic lichen provides supporting services (nutrient cycling) and regulating services (air purification) in a forest ecosystem and can also be used as bioindicators.

FOTO:SANDRA LEANDERSSON

PENGAR VÄXER INTE PÅ TRÄD TEXT & FOTO: MIRON ARLJUNG

Global handel är inte ett nytt fenomen men orsakerna har historiskt sett olika ut. Det kan röra sig om allt från från liberala principer om komparativa fördelar till att vissa eftertraktade grödor inte går att odla lokalt på grund av klimat eller jordmån. Oavsett om det i grunden handlar om biologiska, politiska eller ekonomiska orsaker bakom importen får produktion och konsumtion effekter för både människor och platser inblandade i handeln. Donald Trump använde sig exempelvis flitigt av denna vetskap i sin valstrategi genom att tala om industrijobb som flyttats till låglöneländer. Att arbetstillfällen och produktionsmetoder ändras som resultat av global handel är inte något nytt fenomen: när kyltekniken kom fick det stora konsekvenser för jordbruket i Storbritannien då importen av lammkött från Nya Zeeland blev betydligt billigare än att föda upp kreatur på hemmaplan. Denna typ av förändring påverkar i sin tur landskapet: grödor som använts för att fodra djuren

För att tillgodose Sveriges kaffekonsumtion behövs en yta stor som Öland. Villkoren för den globala kaffeindustrin präglar landskapet i odlingsländerna. Flera konsumenter efterlyser rättvist ekologiskt kaffe. Fairtrade/Rättvisemärkt är en av världens största organisationer för certifiering. Miron Arljung åkte till Costa Rica och för att ta reda på hur Rättvisemärkningen påverkar liv och landskap. Börjar du din dag med att dricka kaffe? I så fall är du i gott sällskap! Sverige är ett av de mest kaffedrickande länderna på jorden, med i snitt 1000 koppar per person och år. Kaffet importeras från Latinamerika, Afrika och Asien och bönor från de olika kontinenterna mixas samman till unika blandningar. Kaffe är långt ifrån den enda jordbruksprodukt som vi importerar - faktum är att Sverige importerar i princip hälften av dess livsmedel (Sveriges Radio 2015-03). Ekologisk kaffeodling.

byts ut, arbetstillfällen kan försvinna från landsbygden och öka urbaniseringen, konsumtionsmönster byts och så vidare. Nej, vad som snarare har ändrats under senare decennier är att de ekonomiska globala processerna ökat i omfattning och intensitet samt att effekterna är svårare att se eftersom de blivit utspridda i tid och rum. För en konsument i Sverige är det svårt att direkt se effekterna av Sydamerikansk regnskog som givit plats för köttproduktion.

till Costa Rica som volontärarbetare 2013, till byn Santa Elena belägen i de centrala delarna av landet. Nu är jag tillbaka för att fråga de småskaliga jordbrukarna i regionen hur Rättvisemärkt certifiering påverkar deras markanvändning. KONFLIKTEN

Costa Rica är unikt på flera sätt: det är ett av de länder i Centralamerika med längst period av demokratisk styrning, lång tradition av att satsa på sjukvård och utbildning, samt ett av de länder i världen med högst andel skyddad natur i förhållande till landareal. Både Costa Ricas självbild och turismstrategi bygger på just naturvård och närheten till upplevelser i dess många nationalparker och reservat. Samtidigt har bönderna behov av utrymme för sina odlingar och marken de äger, eller arrenderar, är deras främsta källa till inkomst. Häri ligger den potentiella intressekonflikten – ett jordbrukslandskap med intensiv markanvändning är svårt att kombinera med orörd regnskog. Både bönderna i Costa Rica och deras kunder, kaffekonsumenterna, vill, eller säger sig vilja, ha båda. I konflikten blir landskapet en arena där många såväl ekonomiska som ideologiska processer får fast form. Men vems behov, intressen och förståelse dikterar landskapets utformning?

KAFFE- OCH REGNSKOGSBÄLTET Den ekonomiska globaliseringen har dock inte kunnat frångå det faktum att en produkt fortfarande måste komma någonstans ifrån. För att tillgodose Sveriges kaffebehov behövs en landyta motsvarande Öland (Naturskyddsföreningen, 2015). Effekter på miljö och landskap är potentiellt stora eftersom kaffe endast kan odlas på platser där både regnmängd och höjd över havet är lämpliga. Det här begränsar de kaffeproducerande länderna till ett bälte strax norr och söder om ekvatorn, det vill säga nära till världens regnskogsbälte. I och med koloniseringen av Central- och Sydamerika kom kaffe tidigt att vid sidan av exempelvis socker bli en av de klassiska koloniala grödorna som odlades i stor skala med hjälp av slavarbetskraft, för att senare konsumeras i Nordamerika och Europa. Ett av de många länder som producerar kaffe är Costa Rica, ett land som trots att det inte alls når samma exportmängder som storproducenten Brasilien, har ett antal tusen småjordbrukare som under många decennier försörjt sig på kaffe. Jag kom första gången

Monokultur.

GLOBALA HANDELSKEDJOR ELLER TIMGLASMODELLEN? Ett sätt att försöka förstå detta är att analysera kaffets globala värdekedjor, det vill säga de handelsförbindelser, som sammanlänkar en produkt från dess ursprung.

En central del av kaffets värdekedjor är de många certifieringar som syftar till att på olika sätt öka kaffeindustrins hållbarhet i alla dess dimensioner - även om vissa märken fokuserar mer på vissa än andra. En grundläggande diskussion när det gäller certifieringar är om de ska ses som medel eller som mål (Goodman, 2004). Å ena sidan finns det ett antal standarder som bönder eller kooperativ måste uppnå för att få stämpla sina produkter Rättvisemärkta, med medföljande inspektioner som bekostas av bonden själv. Detta är en ekonomisk kostnad och dessutom baserat på ett regelverk som kommer uppifrån och ned utan förhandlingsmöjlighet. Var en certifieringsorganisation lägger sin ”kvalitetsribba” är för övrigt en stor diskussion i sig, då lägre krav gör det möjligt att inkludera mer och kanske fattigare bönder med sämre förutsättningar, medan en högre ribba berättigar det högre pris som en certifierad produkt säljs för och därför är en viktig del av deras raison d’être (Sick, 2008). Sammantaget talar detta för certifiering som mål. Å andra sidan är kapacitetsutveckling och effektivitet något som alla certifieringar arbetar med, vilket talar mer för certifiering som metod. Vissa forskare, exempelvis Raynolds et al (2004), menar att just kapacitetsutveckling är en av de viktigare positiva dragningskrafterna för bönderna till att bli certifierade. Ur ett landskaps- och maktperspektiv är denna måldiskussion viktig eftersom värdekedjan förmedlar idéer lika mycket som material. Värdekedja i denna bemärkelse kan ge en missvisande bild baserad på linjära länkar i stil med 1) bonde, 2) köppunkt, 3)

process, transport och export, 4) import och rostning, 5) distribution och 6) pris (Rueda & Lambin, 2013). Även om denna följd är korrekt är det stor skillnad i antal inblandande aktörer vid de olika länkarna: ett stort antal bönder i botten, ett mindre antal inköpare som kooperativ och certifieringsorgansationer i mitten, och sedan ett stort antal distributörer och konsumenter i toppen. Utifrån detta perspektiv kan värdekedjan snarare betraktas som ett värdetimglas. Ur ett maktperspektiv är detta relevant eftersom certifieringsorganisationerna är de som har kontakt med båda ändar och därmed har möjlighet att påverka åt båda håll. De försöker aktivt påverka konsumenterna att köpa sina produkter genom att associera sig själva med ideal om ekonomisk, miljömässig och social hållbarhet samtidigt som de påverkar bönderna genom att förmedla denna ”konsumentefterfrågan” nedåt (Goodman, 2004). OCH DET EKOLOGISKA? Majoriteten av de Rättvisemärkta produkter som finns i Stockholms mataffärer är Kravmärkta. Då organisationen Rättvisemärkt hävdar att miljö är en av deras huvudprinciper (FLO, 2016), väntade jag mig att hitta flera ekologiska kaffebönder i Santa Elena. Verkligheten visade sig vara en helt annan. Det spelade inte någon roll vilken bonde jag frågade, ingen var eller funderade på att bli, ekologisk. Anledningarna till detta var flera, men en av de viktigare var att skörden skulle halveras utan gödningsmedel (för snabbare tillväxt) och bekämpningsmedel (mot de många parasiterna). Det fanns ett ”skräckexempel” i byn som

många refererade till, där en bonde slutat med kemikalier fått hela skörden förstörts av ”kafferost”, en svampparasit som sätter sig på bladen av kaffeplantan. Just kvantitet är en nyckelfråga för bönderna då den på många sätt kan ses som en kompensation mot de ständigt växlande och ibland låga priserna de får för sina produkter (Adams & Ghaly, 2007). Enligt bönderna fick de ingen högre betalning för ekologiskt kaffe av kooperativen, vilket gjorde ett kemikaliefritt jordbruk i praktiken till ett icke-alternativ rent ekonomiskt med tanke på den halverade produktionen. Med en sådan intensiv markanvändningsmodell, med fokus på kvantitet och ofta monokulturer, blir det föga lockande med exempelvis skogsjordbruk, det vill säga att varva kommersiella grödor med träd. Det finns ett antal potentiella fördelar med sådana system, exempelvis som erosionsskydd, timmerförsäljning

ekologisk odling något som de varken betalade extra för eller uppmuntrade bönderna till. Eftersom ekologiskt kaffe måste processas separat och det inte fanns tillräckligt med ekologiska bönder för att berättiga en sådan process, kunde de inte betala mer för ekologiskt; vad som skapas här är alltså en negativ spiral. Det här är ett exempel på hur kooperativen indirekt påverkar markanvändningen. Det är till kooperativen bönderna oftast vänder sig för att köpa agrokemikalier och annan utrustning. Detta gör att deras utbud begränsar böndernas möjligheten till val av märke och verktyg, vilket är ytterligare ett sätt att indirekt påverka produktionsmetoderna. Ett tredje sätt kooperativen påverkar bönderna på är genom så kallade ”ingenjörer”. Dessa är en form av rådgivare som besöker bönderna och ger information och tips om jordbruksmetoder och val av grödor. Alla markägande bönder kan

-Då organisationen Rättvisemärkt hävdar att miljö är en av deras huvudprinciper, väntade jag mig att hitta flera ekologiska kaffebönder i Santa Elena

eller som källa till organiskt material i form av fallna löv. Ökad fukt i trädens skugga kan också skapa en fördelaktig miljö för svampsjukdomar och alltför mycket skugga kan hämma kaffets tillväxttakt. Problemet är bara att i ett intensivt kemikaliejordbruk konkurrerar de träd och icke-kommersiella växter med kaffet både om plats och näring (Dankers, 2007). Jag träffade representanter för tre olika kaffekooperativ, med medlemsbas på från 800 till 8000 medlemmar, på plats i Costa Rica. Samtliga intygade att även om de arbetade med miljö på olika sätt var inte

bestämma själva om de vill följa dessa tips eller inte; de bönder som arrenderar mark av kooperativen har mer specifika avtal kring vad de får odla och hur. Jag frågade också om certifiering påverkade vilken typ av råd “ingenjörerna” gav men fick i alla tre fall ett nekande svar. AGROEKOLOGI Jag började tillslut ge upp hoppet om att hitta en ekologisk bonde, men just när det var dags för mig att åka hem ledde ett tips mig äntligen till Pablo Granados och hans kaffemärke Madre Tierra. Vid besöket 42

på farmen blev det snabbt tydligt att hans ekologiska markanvändningsmodell betydde mycket mer än bara avsaknaden av kemikalier. Även om många av de konventionella bönderna planterade mer grödor än kaffe som ett sätt att komplettera inkomstkällorna, var integration och principen om näringscykler centrala i den här bondens markanvändningsfilosifi. I praktiken innebär det att Pablo försöker skapa egna kretslopp av näring: odling av grödor vid sidan av kaffet som kan användas för att utfodra kreatur, som i sin tur ger gödsel, integration av naturliga svampsorter och habitat som kan användas för att attackera den skadliga kafferosten, och så vidare. Den här filosofin går under ett antal olika namn, agroekologi är ett av de vanligare (Babin, 2004). Detta system utgör med andra en stark kontrast gentemot de landskap som återfinns vid de konventionella kaffeplantagen, där naturen, oavsett om det rörde sig om sammanhängande skogspartier eller integrerat skogsjordbruk, var någonting som kom i vägen för böndernas försörjning. I sådana landskap kan incitament som exempelvis Paying for Ecosystem Services (PES), att markägaren får en ekonomisk ersättning för att avstå från att hugga ned skog på marken, riskera att förstärka en binär syn på landskap i ”produktiv” och ”icke-produktiv”. Denna typ av upplevelse av landskapet går att se hos många nybyggarkulturer, där argument som används för att berättiga övertagande av mark från ursprungsbefolkningen var att de inte nyttjade den på rätt sätt; se exempelvis Oskar Nilsson i Wilhelm Mobergs berömda romanserie ”Utvandrarna”. Ur denna binära syn kan en rad markanvändningsprinciper följa, exempelvis ”hållbar intensifiering”, där skog skyddas genom att markanvändningen intensifieras på redan brukad mark, med risk för ökad kemikalieanvändning och utsläpp. Ett annat alternativ är ”naturvänligt jordbruk”, som mer handlar om att minimera skadan på naturen genom minskad intensivt jordbruk. Med denna syn på landskapet vidmakthålls idén om motsättning mellan jordbruk och natur, vilket återspeglades i böndernas ovilja att byta till ”ekologiskt” i betydelsen ”inga kemikalier”. Jorden är efter mångårig intensiv markanvändning, där yttre näring tillsats i stället för att bygga upp ett naturligt näringssystem, näringsfattig; monokulturer gör det enklare för parasiter att spridas och litet skyddar jorden från erosion (Adams & Ghaly, 2007). Att i ett sådant läge, där ingen buffert finns, upphöra med kemikalierna, är i princip en garanti för minskad produktion, i alla fall i ett kortare tidsperspektiv. Det går givetvis att påbörja en transition till ett annat markanvändningssystem, men

detta tar tid; minst tre år behövs enligt information från jordbruksdepartementet. Om bönderna under denna tid inte får hjälp såväl ekonomiskt som praktiskt finns det få som är beredda att ta den risken. Om vi istället definierar ekologiskt som ett integrerat system där hela landskapet ses som en symbios mellan jordbruksproduktion och natur, ändras också bondens roll från enbart kapitalförvaltare till ”planetskötare”. Ekobonden betonade mycket att han genom flera grödor och inget kemikalieberoende har en mer motståndskraftig och varierad ekonomi. Eftersom ett av målen med en integrerad markanvändningsmodell är att den ska vara lönsam utan kemikalietillsatser, blir ekonomiska övertalningsmetoder som är tänkta som kompensation (PES, eller att få mer betalt för ekologisk produktion) mindre relevanta. Alla dessa beslut och effekterna de får för lokala landskap är ofta dolda för oss som konsumenter. Det innebär att vi inte kan vara särskilt säkra vad vi faktiskt stödjer för typ av landskap genom ett köp av en specifik produkt. Bönderna i sin tur har sällan någon kunskap om vem som konsumerar deras kaffe; jag ställde denna fråga till samtliga och de bästa svaren var några troliga länder men ingen kunde säga något säkert. I mitten har vi certifieringsorganisationerna, vid sidan av ett antal företag som exempelvis Starbucks som har sina egna märken, samt ett antal mellanhänder av olika slag. Som Goodman (2004) skriver försöker dessa organisationer både förändra och skapa ett alternativ till marknaden samtidigt som de är en del av den, vilket gör att det blir svårt att veta vilka eller vad de representerar. När vi då står i matbutiken och ska bestämma vilket kaffe som bäst passar våra egna ideal kan vi hålla en produkt i händerna där bönor kommer från flera olika världsdelar, odlat under ett antal olika sociala och miljömässiga förhållanden, och ibland med flera olika certifieringar samtidigt. Lägg till detta det faktum att ett antal företag och produktkedjor har egna märken som vi i princip bara har deras egna ord på är korrekta. Få personer har tid, lust och möjlighet att göra efterforskningar kring alla dessa märken och som jag själv fått se exempel på kan förhållandena för bönderna inom samma certifiering vara mycket olika. Det finns då en risk att vi lägger vår tillit enbart till ett märke och hoppas att det fungerar, vilket i princip är motsatsen till vad certifieringar i början var tänkta att göra: skapa medvetna konsumenter som använder sin konsumentmakt för att skapa positiv förändring. Jag vill här varken föreslå att vi bör lägga ned alla certifieringar eller hävda att all märkning är meningslös, utan i stället påminna om att om vi ska tro på konsumentmakt är transparens och information grundläggande villkor för att förändring ska åstadkommas. Annars finns stor risk att kaffet lämnar en bitter eftersmak som ingen mängd socker kan maskera. 43

purposes. They have lived here for many generations with the lightest environmental touch, self-regulating resource use to ensure sustainability. These communities have been hugely impacted by the implementation of protected areas (PAs). The creation of PAs, and the level of human interaction permitted within them, are often based on ecological and financial factors without consideration of social and political aspects (Adams and Hutton, 2007). The impacts of PA creation on traditional populations include displacement, increased economic vulnerability, food insecurity, loss of rights to land use, social disarticulation and the loss of traditional, cultural and spiritual practices associated with the land (Adams and Hutton, 2007).

“Here in this region, in truth, it is only restrictions. Everything is prohibited since the park was created. The environmental police were created and the government put them onto the communities, without giving any support to the communities. For these people everything was prohibited. Planting was prohibited, fishing was prohibited…” (Chico Mandira, Quilombo do Mandira, author’s translation). Walking through the Atlantic Forest feels like encountering life itself. There is constant movement, though I never see an animal other than birds and insects. Fallen seeds have an imperative to sprout in the nurturing humidity and I try not to squash the green shoots that cover the path. This forest, resilient and exuberant, is part of the just 8% of Atlantic forest that remains intact in Brazil today. I am in northern Paraná, the economically poorest region of a relatively rich state, conducting fieldwork for my PhD on public policy for socially equitable conservation.

DEVELOPMENT AND CONSERVATION IN THE ATLANTIC FOREST TEXT:GRACIE VERDA SELVA ILLUSTRATION:ANNA SUNDVALL, KARIN HAGEN

I SEE evidence of all of these impacts as I visit forest communities. Socially equitable conservation must respect these people and their relationship to the land. Forest communities should be an integral part of the conservation system. Instead, they are sidelined from decision making processes, putting them in conflict with conservation activities. The land-use restrictions associated with PA implementation mean that communities’ subsistence practices have become illegal. Traditional livelihoods run the risk of large fines and even prison. Communal farming practices have been lost, and with them the cultural activities associated with the harvest. Communities still plant and fish, and also gather resources from the forest. These activities are obligatory, for they must eat, however it is all hidden, because fear of the environmental police is a constant. These dignified and hard-working people are perceived as criminals. People can apply for environmental licenses to plant an area, but the bureaucratic process is convoluted and permissions arrive out of sync with harvesting cycles. There is little state involvement here to address survival and development needs. Traditional communities, small in numbers and often lacking political organization, are ‘invisible’ and their rights seemingly invalid (Ferreira et al., 2011). These impacts on traditional communities can be understood as the local costs of conservation. Whilst most of the benefits of tropical conservation are ac-

THIS FOREST harbors levels of biodiversity that rival the better known Amazon rainforest to the north, including over 200 endemic bird species, 8000 endemic plant species and 60% of Brazil’s threatened animal species. The area originally covered by the forest is now home to 72% of the Brazilian population, some 145 million people, including the metropoles of São Paulo and Rio de Janeiro (SOS Mata Atlantic, 2017). The Atlantic forest that remains is a region of great socio-cultural diversity, home to indigenous populations and traditional communities of many types, with unique cultural heritage. It is imperative that the remaining forest is protected, but this is often done to the detriment of those who live here. Indigenous and traditional communities have inhabited these forests for hundreds of years, using low impact agricultural systems, extracting resources from the forest, rivers and ocean, as well as passing on their intimate knowledge of the ecosystems. Communities rely on the forest not just for the basics of food and shelter but also for cultural, social, and spiritual

ILLUSTRATION:KARIN HAGEN

crued globally (think of ecosystem services, climate regulation and existence values), most costs are borne by local actors (Balmford and Whitten, 2003). Policy mechanisms are being developed to address this unequal distribution of conservation costs, focusing on local government. My research investigates an ecological fiscal transfer (EFT) known as the Ecological ICMS (ICMS-E). EFT’s are the distribution of funds between levels of government based on ecological criteria. The ICMS-E compensates local governments for the presence of PA in their municipality. This compensation is based on the perception that PAs can limit local development activities leading to the reduced ability of local government to generate revenues and thus provide services to the community. Development, in the traditional sense, is severely restricted in Guaraqueçaba, one of my case study municipalities. This municipality covers over 2000 square kilometers and is entirely inside the largest remaining piece of Atlantic Forest. Ninety-eight percent of its area is protected under state and federal law. Whilst local infrastructure and services have improved in the last decades, mostly due to federal social policies, things are a far from ideal. Access to the town is via boat or over 60 kilometres of potholed, dirt road. Illiteracy rates are amongst the highest in the state, whilst the Indice of Human Development is amongst the lowest. Most of the population live rurally, and earn a monthly average of 200 Brazilian reais (US$62) per capita. Those who live in the town earn an average of 400 Brazilian reais (IBGE, 2016). A study of efficiency Brazilian municipalities in providing health, education and sanitation and of creating revenue locally ranks Guaraqueçaba as “inefficient”, the lowest category and in the bottom 20% of the country (Folha, 2016). Local government face difficulties in providing the basic services for which they are responsible. Small communities are found throughout the forest and on the numerous islands around the estuary. Providing basics such as health, education and waste management is logistically and financially challenging. The revenue from the ICMS-E accounts for 20% of all municipal income, making it extremely important to the day-to-day functioning of the municipality and is available to the local government for whatever expenditure is required. The mayor informs me that the ICMS-E helps pay the salaries of public servants. To me the ICMS-E seems like a band-aid approach, enabling the municipality to limp along, but not actually contributing to a cure for their problems. What is needed here is economic development. However, in this place, entrenched in poverty, there is little insti-

tutional and technical capacity to engineer the sort of economic development that would be viable here. Strategies must be found for development based on the rich socio-cultural and biological diversity unique to the region. Policy responses that aim to financially compensate local government for harboring PAs should work in tandem with social policies and institutional collaborations to improve local capacity and cultivate development alternatives. Tourism, established in a way that benefits locals and stays within environmental limits, is one obvious option. However the global debate on green, circular and bio economies is becoming more sophisticated and could provide more nuanced solutions (CGEE, 2012; Eschenhagen, 2012; Sachs, 2010). THE ICMS-E helps alleviate some of the costs of conservation felt by local government, however it does not include mechanisms to take that compensation directly to the ‘invisible’ sections of the community. Local governments receive compensation for forested area which indigenous and traditional communities have been stewards of for hundreds of years, yet which they are now unable to legally utilize for their survival. Mechanisms such as the ICMS-E need to explicitly work to address their development needs, with revenue contributing to the creation of alternative development pathways for communities. This is not just relevant to Brazil. With over 20% of the world’s population living in the 25 biodiversity hotspots, the majority of whom live in poverty, understanding mechanisms that enable communities to prosper within PAs, without compromising conservation outcomes, are critical (Williams, 2011). Mechanisms such as the ICMS-E must be rethought if they are to address development needs. This ecological fiscal transfer provides some much-needed funding for day to day costs. However, without the necessary investment in local institutions and capacity building, it seems to have made little difference. This funding could be linked to investments in tourism, sustainable productive systems, regulating and valorizing the regions produce, or whichever strategy is identified as most appropriate locally. State and local authorities must embrace the principles of environmental justice, directing development opportunities towards rural communities and enabling them the dignified life they deserve. As Professor Ilton, leader of the community of Batuva told me, “We don’t want money; we want means to create an income. We want to live in our own corner, by our own sweat. We don’t want help, we want support.”

-Local governments receive compensation for a forested area wich indigenous and traditional communitities have been stewards of for hundreds of years, yet are now unable to legally utilize for their survival

This cannot be an impossible dream, so let’s find ways to make it happen.

et har varit ett helt berg. Men man har grävt ur det och ju mer man gräver nedåt desto mer vill det rasa ovanifrån. Deformationer bildas i marken och de kommer närmare staden. Människor måste flytta och hela bostadskvarter rivas. Det är inget nytt, sedan slutet av 1800-talet har människor och djur flyttat på sig till följd av industrin. Gruvetableringar och infrastrukturer har inneburit stora förändringar för både urminnes kulturmarker och Norrbottens inlandsbefolkning. En gång var Gironvárri samebyarnas höst-och vårbetesland, där renhjoren betade svamp och växter. På våren användes berget som kalvningsland. Landskapet förändras medan staden och dess invånare anpassar sig för att överleva. Men vare sig man anpassar sig efter sjunkande järnmalmspriser eller förstörda renbetesmarker är man medveten om att det är gruvan som sätter villkoren. Stadens historia har blivit industrins. Projektet Gruvan (2016) handlar om industrins påverkan på människor, djur och natur. Bilderna är tagna i Kiruna och föreställer nuvarande och gamla gruvområden. Projektet är baserat på intervjuer med gruvarbetare, renskötare och andra invånare i Kiruna med omnejd.

TEXT:JOHANNA ADOLFSSON ILLUSTRATION:ANNA SUNDVALL

and struggle for power embedded in the soil. On the West Bank, intricate legal interpretations dating back to the mid-19th century has created a situation where the Palestinian farmer needs to keep their plot actively cultivated in order to keep if from being seized by Israel. Jewish settler organizations are a strong political voice. The Israeli methodology of occupation is a web of legal acrobatics, storytelling and oppression all coming together in the transformation of the Palestinian landscape. Facilitating the transformative process has throughout history been the classification and mapping of land use. The organization hosting me has been dedicated to halt and reverse the Israeli occupation through active use of land on the West Bank.

Ahmad is a free spirit, I understand from the woman working at the counter. Anybody seen Ahmad? she asks her colleagues strolling by not seeming to expect an answer. Wait in the library, she says. I wait. No Ahmad. Come back tomorrow, the woman from the counter pops her head in to tell me after an hour or so. My time was not wasted. The library of the organization is a gold mine. I get the feeling that simply picking up a book and shaking it would make enough letters fall out like dust from the cover to form my text for me. Maybe just sitting there would make the dense fact-filled air slip through my ears like smoke. This knowledge has not been gathered on interest, something way more transcendent has fueled the ambition.

THE SAME afternoon, Ahmad calles me. We agree on meeting early the following morning, might as well meet early, there is no telling how long we could get stuck in the check-points. There never is. We are going west across the mountains, heading towards route 449 to Jericho, and not south to Jerusalem. This means we don’t have to pass the infamous Qalandiya check-point but instead the usually unmanned

Only days after Donald Trump’s parodic inauguration ceremony the Israeli government declared that 2,500 new housing units were to be built on the West Bank. This has far wider reaching effects than simply taking up the ground beneath the houses. In fact, it is reshaping the entire landscape. The Israeli/Palestinian landscape is a complex nexus of war, projected dreams 54

Jordan Valley, give me a minute to tell you about the past. Following a logic based on colonial misreadings of the ancient Ottoman legal system, uncultivated land is considered as belonging to the state (i.e. Israel). During the Ottoman empire, the system of land ownership was organized on village level. A law passed in 1858, known as the Land Code, formalized ownership by demanding registration of land. The empire was under financial pressure and a need to facilitate foreign land purchase as well as tax revenue emerged, with classification of land as a consequence. When the British later took control of the region (note 2), they further formalized the classification by stating that all land needed a registered title-deed. Up until then, no papers had been necessary. The Israeli claim to land access in the West Bank is partly built on an interpretation of land ownership with large tracts of land in fact never privately owned by Palestinian civilians, but owned by the state in a form called mîrî. Following the laws regulating mîrî , any land not used for three years reverts to state ownership. The state are then free to lease out the land to any organization - for example a settler organization (note

one in Beit El. To our misfortune a Palestinian kid had the day before attacked an Israeli military officer. Check-points pops up like mushrooms after rain on occasions like these. It is tense. The usually empty structure is guarded by seven or eight soldiers, and I notice when I peer out the window of the car that a rifle is mounted on a stand at perfect face height on the drivers side. We are not officially passing national borders, but we are passing the border between land classified as A to land classified as C. It’s a bit tricky to get the picture but that is also the point. Confusion and blurred lines are great when resistance is not wanted. The parting of the West Bank into area A, B and C is a result from the Oslo peace process of the mid-90s. It was a form of trade-off between the Israeli government and Yasir Arafat, a land for peacedeal: stop the uprising (intifada) and get your land back. Well, parts of it, and in due time (note 1). Almost all of the valuable agricultural land is marked as C, meaning full Israeli control. It is on this land that the struggle for the country’s boundaries are fought. BEFORE SPEEDING down the 449 to Jericho and the 55

3) (Weizman, 2007; Kamel, 2014, Shalev, 2012). However, the “state” as initially conceived was rather a form of communal “everyone”, and not a sovereign agent. How ownership is decided and when a land claim is valid varies between cultures. A colonial tradition all across the globe (including the Swedish state and the Samis in Sapmi) is to deny traditional communal use of land for say, pasture, and lay claim to it by using its resources in a more tangible way such asfarming or mining. The tradition is usually based on a racist assumption upon which an indigenous people’s ability for a complex land use system is underestimated. When talking about the Middle East, the concept of orientalism (Said, 1979) is usually applicable. The region, Palestine in this case, is perceived as primitive, simple, romantic and backwards, existing in oblivion on the Holy Land. The West is made out to be the opposite: forward thinking, logical and responsible. This all meant that when the British government took “responsibility” over post-Ottoman Palestine, they interpreted the legal land system using their Western logics - justifying land seizures by the state. Whenever dealing with registers, maps and the like, it is worth remembering that it is all about knowledge of what exists - a form of surveillance. In the case of the Ottoman register, signing up to land also meant being part of the register for tax and military service. Most would avoid that if they could. Similarly, who would wants to sign their name to a dry plot that by tradition is used by the community as a whole to let the animal eat grass on? The classification has made it possible for the Israeli government to claim the dry, uncultivated hilltops as belonging to the state. In the last 50 years, this has become an important legal tool in the Israeli occupation, making the landscape a dynamic front where land use has come to determine national borders. WE MAKE a left turn before Jericho, and continue up alongside the Jordanian/Palestinian border. This is the

Jordan valley. Deep fertile soils on the banks of the now dried up river. Endless plantations of date palms flank the road. The palm tree is easy to grow in the region because the water can be a bit salty and still be used for irrigation. It is not as good for the humans living here though. We stop the car at a Palestinian farm. The village is constantly struggling to keep their plantation of vegetables growing. It’s tough, the Israelis control the access to water. The vegetables go bad in the cars too, when Palestinian farmers are forced to wait in line for arbitrary and unpredictable check-points. More and more people are forced to change from eatable vegetables to date palms. How many dates can you eat a day? the spokesperson Amal asks me rhetorically. Not many. The destruction of the local farms has created great food insecurity. The Palestinians are depending on buying imported goods from Israel. If they give up farming the land will be vacant according to the law, and seized by Israel. Many are none the less forced to stop farming and take a job at an Israeli date farm to make ends meet. HOLD THE wheel, Ahmad says as we fly through the wavy hills of now northern Jordan valley. He lost his sunglasses somewhere on the floor. I’m a decent driver, we make it up the mountains again. The hilltops are dry and stony but green. Poppies like it here. We stop for a beer in a minimarket but are passed by a military convoy just as we get into the car. Ahmad tenses up. But those are Palestinians, I say. We drive a minute or two and make our way out on the heath by foot. White blocks pop up here and there on distant hills. Settlements everywhere, I say. Some of them are, Ahmad replies. Some are Palestinian villages. How come? They have the same characteristic architecture as that of the settlements: white houses, red roofs. I’ve read about this. Turns out it is a copycat thing. Political, a way of protection by looking the same, like architectural mimicry, according to some. Just a nice style that reminds one of a

The administrative zoning followed an intense debate. From the Israeli side, the fear was that the administrative zoning of the West Bank would further fortify the Palestinian idea of a nation state within the state of Israel. On the Palestinian side, great hopes flourished that this was the time to unite the country. However, the general verdict twenty years later is great disappointment. The agreement is said to be a more efficient tool for division than any fence. The level of Israeli control constitutes the distinction of the different zones. Area A means full Palestinian control, civil and military. Area B means Palestinian civil con-

trol and Israeli military. Area C means full Israeli control, civil and military. In addition to this there are areas H1 (Palestinian authority control) and H2 (Israeli control) in Hebron and area E1 just east of Jerusalem.

The Ottoman empire stretched over large parts of southern Europe, Northern Africa and the Middle East from the late 13th century to 1923. The area today known as Israel/Palestine was at the time of the Ottoman rule incorporated within the area known as Great Syria. After the fall of the Ottoman empire in World War I and the subsequent fractionation followed

rich suburbia, according to others. Does it matter? It matters some, I’d say. Israeli intellectual and architect Eyal Weizman (2007:4-8) claims that the pattern of the Israeli occupation is unchartable by any conventional mapping technique and that the strategy has always followed the logic of creating an irresolvable geography by creating a situation too complex and illogical to make any territorial solution on the form of partition possible. Aerial mapping, conducted every two years, has been undertaken since the 1970s and is a most important tool in deciding which land is possible to build settlements on and not. The Palestinian landscape is vibrating with dynamics of power and never is the power as explicit as with the Israeli settlements on the West Bank hilltops. Several scholars have written on the positioning of the settlements; as reminders of power as well as physical barriers connected by roads, restricted or off-limit to the Palestinian population (Weizman, 2007; Handel, 2014). The idea of power in landscape and architecture and the functions of it is based on a Foucauldian idea of visual dominance and invisible control. Being seen on the hilltops, with the characteristic style, has been a way of making the settler communities omnipresent.

are forced to seek day-wage jobs on the nearby settlements. If they can’t use the land, it is lost. When night falls Ahmad drops me off at my house in Ramallah. He doesn’t want to stay. He says he needs to keep out of the city for a while. I wrote my opinion on the PA (author´s note) on Facebook and they weren’t happy about it, he tells me. Contradictions everywhere. THE ISRAELI/PALESTINIAN landscape is plastic, like clay, being kneaded and moulded and reshaped by the roads and walls cutting through it to reach the various settlements, and at the same time static. The historic use, the ancient times, the layers under ground excavated by archeologists has the political power to determine the future. The settlements need roads and the roads are off limits. This causes the landscape to be parceled up for the Palestinians. A road is not simply a line, it is a barrier. It is slow for the Palestinians, waiting in hour long lines at checkpoints, and fast for Israeli settlers who have modern access to highways, water and technology. In geographical terminology: the time-space with its multiple speeds and ages is not coexisting but rather fighting for hegemony; the past over the present, the modern over the backwards, the fast Israeli highways over at the expense of the slow Palestinian parcels; and the consequential understanding of power and territory. When the Israeli government now announces that they are building more settlement housing in Ariel, in the heart of the West Bank, it is not only the square meters being occupied by houses that makes up the occupation. No, a road is a line that cuts up the landscape and make parcels. It is the scattering of land that makes up the occupation and causes more Palestinians to lose their livelihood and land. The fight to keep the border from not moving closer comes down to the individual. All in all, the occupation uses a methodology of scattering and blurring to keep confusion high. The power in the Palestinian landscape thus is both invisible and in plain sight, up on the hilltops.

THE HEATH is a peaceful place. We can’t even see the wall from here. But the West Bank is small. Less than half an hour from here is the 8 meter high concrete wall meandering through the landscape. The western part of the West Bank shares a border with Israel, the so called “green line”. The green line is a temporary armistice agreement from 1949 that has been fortified with the building of the wall. The farmers in the western region face similar issues as those in the Jordan valley. Some have land on the wrong side of the wall. Their life is an endless Kafkaesque struggle for permits to pass the gate. If they fail to keep it going they

All settlements on the West Bank and eastern Jerusalem are illegal according to the international community. Today there are 149 settlements on the West Bank, legal according to Israel. In addition to the settlements there are about 100 outposts, illegal according to Israel, since they were built without approval from the Israeli state. The building of outposts started in 1995 when pressure from the international community caused Israel to cease the establishment of settlements. Roughly speaking, settlers can be categorized in two categories: economic settlers and ideological settlers (Settler Watch, 2016).

a set of agreements between the major Western European powers, where Palestine was eventually declared to be under the mandate of the British Empire. Starting 1923 and ending at midnight 14 May 1948, at the birth of the State of Israel, the territory was known as Mandatory Palestine. During the years following the capitulation of the Ottomans in 1918, Britain gave shifting and conflicting promises on the future for the governance of Palestine. One of these was the Balfour Declaration of 1917, in which the British government makes promises of creating a Jewish nation in Palestine. 57

Remains from a Friday demonstration, A Stack of Burned Tyres, Kafr Qaddum, 2014.

Body of violence TEXT & FOTO: MALIN BERNALT

Body of Violence is focused on humans voices about war. It contains extracts from conversations and photographs from different areas in the West Bank, such as; Kafr Qaddum, Ramallah and Dheishea Refugee Camp in Bethlehem. By photographing objects from PalestiniansÂ´ daily lives such as a hooded sweater, remains from a stack of burned tyres, or a pair of sandals; it shows how military violence is affecting civilian people and their lives. The objects are photographed with a black cloth in the background; by doing this Body of Violence offers new ways of portraying people living under conflict.

“Every time they used to give us a two hours break after a long curfew, I never“Every went time out ofthey the used house.to The thing giveonly us a two I hours wanted to do wasa tolong sit at my veranbreak after curfew, I nevda. I usedout to of have balcony er went the ahouse. Thewith onlyglass. thing I’d open the chair I wanted to curtains do was and to sitput at the my veranand sit… useda to sit there da. Ijust used to Ihave balcony withdoing glass. nothing, at theand people on chair the I’d openlooking the curtains put the street andsit… all Ithat I never went and just usedtime to sit there doing out of thelooking house. at Every I’d just nothing, the time people on sit the there people rushstreetlooking and allout thatand timesee I never went out ing herehouse. and there of the Every buying time I’dtheir just things.” sit there Anonymous #2, Ramallah, looking outPortrait and seeing people2014. rushing here and there buying their things.” Anonymous Portrait #2, Ramallah, 2014. 60

62 63

“It’s like never being able to come home.” Anonymous Portrait #6, Kafr Qaddum, 2014.

SOVJETS UPPLÖSNING DET GEORGISKA JORDBRUKETS KRIS

TEXT:ROBERT SALMIJÄRVI & LARS ÅHRBERG ILLUSTRATION:ANNA SUNDVALL

1900-talets början och många republiker i Sovjet var beroende av import från landet (Bondyrev et al., 2015). Idag präglas landsbygden av avbefolkning, även om hälften av georgierna fortfarande bor kvar i de rurala delarna av landet (Bondyrev et al., 2015). Grannarna Armenien och Azerbaijan ökade sin jordbruksproduktion efter Sovjets fall. Georgien såg en motsatt utveckling med en produktion motsvarande mindre än 50 procent av nivån under Sovjettiden (Welton et al., 2013). Men varför? Med samma goda naturliga förutsättningarna för jordbruk som innan upplösningen och fortsatt mer än dubbla nederbördsmängder i förhållande till sina grannländer (Millns, 2013) är landet intressant att studera. – Den mark som låg längre bort övergav vi, den vid huset blev livsavgörande.

Georgien hade under Sovjets styre ett av de mest effektiva jordbruken i hela unionen. Idag är produktionen knappt hälften. Vad var det som hände? En månad på resande fot genom Kakheti i östra Georgien gav Robert Salmijärvi och Lars Åhrberg insikt i landets rurala produktionsfall. De hittar förklaringar i moderna politiska insatser och rädslan för det förﬂutna men också i markanvändning och en jordreform som stöpt om landskapet. Georgien har årtusenden av stolthet i sin jordbrukskultur, inte minst i de vinodlingar som här växte fram för 7000 år sedan som de första i världen. Mer än 80 procent av befolkningen arbetade inom jordbruket under 64

en låg 200 kilometer från deras hemort. Han anser att landreformen var nödvändig för att förhindra massvält, men att kaoset kring reformen var total. –De nya markerna var knappt tillräckliga att livnära sig på. Den mark som låg längre bort övergav vi, den vid huset blev livsavgörande, säger Irakli. Alla familjer fick mark att odla på, men skillnaden på storlek, tillgänglighet och jordmån skilde stort. Många georgier blev nu tvungna att sköta ett självförsörjande jordbruk för att kunna klara livhanken (Tsikhelashvili et al., 2012). Iraklis föräldrar var inte heller utbildade jordbrukare, hans far var ingenjör. –Om vi mot förmodan hade gödningsmedel visste vi ändå inte hur vi skulle använda det, berättar Irakli.

I stora delar av Kakheti, såväl som i hela Georgien, syns spåren av övergivna kolchoser, de storskaliga kollektiva jordbruk som bedrevs under Sovjetunionen. Unionens upplösning gjorde att marknaden för georgiska jordbruksvaror praktiskt taget försvann över en natt. För att motverka katastrof genomförde dåvarande regering en stor landreform, där de stora kolchoserna styckades upp i småbruk i ett försök att öka matsäkerheten i ett samhälle på väg in i djup kris (Welton et al., 2013). Vi träffar Irakli Kochlamazashvili, på International School of Economics at Tbilisi State University i Tbilisi, där han undervisar i och forskar på det rurala Georgiens utveckling. Irakli kan minnas hur hans familj 1995 blev tilldelad två hektar mark på tre olika platser i landet, varav 65

Den rurala befolkningen saknar inte sällan utbildning i jordbruk till följd av avbefolkning och omplacering (The European Union’s Neighbourhood Programme, 2012). Det håller dock på att förändras i dagens Georgien. Norr om Tbilisi träffar vi studenter från Ilia State University, där några förklarar att de utbildar sig inom jordbruk för att hjälpa sina föräldrar. En yngre befolkning som utbildar sig inom jordbruket ger hopp om framtiden.

idag rostat och släpper in regn, men problemet är likväl att vägarna är för dåliga för större transporter. –Om vi får ett överskott krävs långtradare och vägarna bär dem inte hit ut, säger Vazhiko. En produktiv säsong kan snarare bli ett problem än en tillgång många gånger, då grödor ruttnar i de gamla magasinen. Det som produceras på fälten i Kakheti är främst för självförsörjning och lokal försäljning, något som är fallet för stora delar av Georgiens jordbruk idag (Tsikhelashvili et al., 2012). –Vissa år är riktigt torra, då saknar vi bevattningen Med nyfiken blick ser vi gamla fästen längst vägen och Vazhiko förklarar att det är gamla stöd för bevattningssystem. En relik från tiden då infrastruktur, som bevattningssystem och maskiner från jordbruket, exporterades ut från Georgien efter Sovjets fall. Georgien är beläget precis på gränsen mellan Asien och Europa, med Stora Kaukasus som landets nordliga gräns till Ryssland och Turkiet samt Svarta Havet i väst. Georgiens geografiska läge, med närheten till vatten och goda transportmöjligheter till Turkiet och vidare till Europa, möjliggjorde en illegal försäljning av maskiner och bevattningssystem under tidigt 1990-tal (Welton et al., 2013). Hela bevattningssystem, energioch elanläggningar, såväl som traktorer och maskiner skeppades västerut för en billig peng när Sovjetunionen föll samman (Welton et al., 2013). Just bevattningssystem var bland det första som försvann, då de stora nederbördsmängder som präglar Georgien fick vara säkerhet nog för ett samhälle i ekonomiskt trångmål. –Men vissa år är riktigt torra, då saknar vi bevattningen, säger Vazhiko. Västra Georgien har ofta problem med för stora nederbördsmängder, medan Kakheti och de andra östra regionerna snarare har brist på vatten, på grund av den bergsrygg som agerar klimatdelare och lägger de östra delarna av landet i regnskugga.

EN TILLFÄLLIG LÖSNING SOM BLEV STEPP Den landplätt som Iraklis familj blev tilldelad 200 kilometer bort ligger i Kakheti. Här syns byar etablerade under 1980-talet, då tidigare bergsbefolkning tvångsförflyttades ner till de sovjetiska kolchoserna. Även här var bristande kunskap om jordbruksskötsel en av anledningarna till att produktionen avtog. -De kunde övergöda en del av marken medan de helt missade att göda en annan, säger Vazhiko Kochiashvil på Vashlovanis nationalpark, Kakheti. Vi möter Vazhiko på en guidad tur i parken. Han har arbetat som guide här i åtta år, men kommer från en familj med flera generationer jordbrukare. I Kakheti odlas främst vete (utöver det vin som odlas i samtliga regioner i Georgien) och Vazhiko säger, med glimten i ögat: -Kakheti kunde nästan försörja hela Sovjet med vete under våra glansdagar! Idag är verkligheten en annan. När vi åker över vidderna med vete och solrosor kan Vazhiko peka på spår av gammal skogsskövling från Sovjettiden, som bidragit till det bitvis ökenliknande stäpplandskap som här breder ut sig. Satsningen var kortsiktigt lyckad då nya marker kunde användas för veteodlingar. Konsekvensen blev dock att de naturliga skydd som träden varit mot vind och erosion, såväl som fuktsamlare i marken, försvann, vilket bidragit till att produktionen i regionen avtagit. När Sovjet föll uppkom också en energikris, då den gas de tidigare fått gratis nu slutade pumpas ut i rören (Tsikhelashvili et al., 2012). Lokalbefolkningen i området blev helt enkelt tvungna att hugga ner de fåtal träd som fanns kvar i området för att använda som brännved. –Jag tror faktiskt det är försent att återskapa landskapet, säger Vazhiko, som inte har något större hopp om att de fåtal träd på fälten ska kunna sprida sig och återskapa de naturligt produktionshöjande funktioner, som erosions- och vindskydd. Vi åker bil på skumpiga grusvägar mot Vashlovanis nationalpark och Vazhiko pekar ut över landskapet. –Där är ett gammalt magasin från Sovjettiden, säger han, pekar mot ett rostigt skjul. Men det används inte längre,det går inte att förvara grödor i längre perioder nu. Under 1980-talet kan han minnas hur vete här förvarades innan export. Men det var på tiden då vägarna underhölls ute på landsbygden. Magasinen har

Stora Kaukasus

Svarta Havet

Sydossetien

GEORGIEN

Telavi Tbilisi

ARVET De maskiner och den infrastruktur kopplat till jordbruket som blev kvar efter Sovjets fall har försämrats, då tidigare regeringar inte haft möjlighet att stödja och underhålla rural infrastruktur i tider av inbördeskrig och korruption (Tsikhelashvill et al, 2014). Idag syns dock satsningar från såväl regering som utländska organisationer i form av nyanlagda bevattningssystem och utdikningar för att stärka upp jordbruket. En del mer lyckade än andra. Världsbanken bistod under 2000-talet Georgien, Armenien och Azerbaijan med resurser för att utveckla nationella bevattningssystem (USAID 2014). Resultatet blev i de sistnämnda länderna lyckat, då ett nytt bevattningssystem fick större täckning och underhölls av den lokala befolkningen. I Georgien blev resultatet däremot mindre bra. Istället för att utbilda och låta lokalbefolkningen sköta 66

Kakheti

underhållet av systemen antog regeringen ett centraliserat styre. Konsekvensen blev ett bevattningssystem som saknade service av både bönder och regering, som under tiden prioriterade ett inbördeskrig med Abchazien. –Det finns en rädsla för storskaliga samarbeten och kooperativ, folk kopplar det till Sovjettider, säger Vazhiko. Trots att samarbeten är nödvändiga för större inköp, utbildning, fördelning av bekämpningsmedel och gödning, är kooperativ idag sällsynt i Georgien - även i jämförelse med andra forna Sovjetrepubliker. Regeringen har inte velat presentera kooperativ som en definierad politisk åtgärd med lämpliga insatser och samarbeten är därför sällsynta. De få som finns saknar ofta registrering. De kooperativ som däremot är registrerade har många gånger stöd från utländska organisationer. MercyCorps är en av dessa. Vi träffar Giga Surukhanishvili som arbetar på MercyCorps i Tbilisi, för att prata om framtiden för Georgiens jordbruk. Han menar att framtiden ser ljusare ut med nya regeringen. De har uppdaterat sin plan för kooperativ utveckling. Med tanke på “den lilla hushållsproduktionen och splittrade markförhållanden, kan samarbeten öka konkurrenskraften för georgiska bönder, vilket ökar deras inkomster och integrerar dem i leveranskedjan” (Millns, J., 2013).

fanns men inte användes på grund av böndernas brist på tilltro till myndigheterna. Det finns en diskrepans mellan myndigheters optimism och böndernas mer tveksamma inställning. Bönder vill ibland inte kalla sig kooperativ, då ordet för tankarna till Sovjet. Men det finns tecken på att trenden vänder. Utmed landsvägarna, även i det mer avlägsna Georgien, syns idag uthyrningsföretag för jordbruksmaskiner, etablerade av landets tidigare premiärminister. För mindre jordbrukare med höga lån och räntesatser, kan detta vara en välkommen hjälp åren framöver. KARTLÄGGNING Ett av de främsta problemen i landet är idag att ingen riktigt vet hur mycket, eller vilken typ av service, som behövs. Statistikunderlaget är bristande och för att kunna lyfta produktionen framåt med krafttag krävs fakta: om vem som äger vad, vad som odlas, fakta på exakt hur många kooperativ som finns och hur de fungerar, såväl som fakta om var bevattningssystem och infrastruktur saknas. Landreformen efter Sovjets fall skapade förvirring. Även om befolkningen fick sin mark karterad skedde ingen registrering, och många vi möter i Georgien menar att de fått mark där någon annan redan bodde, eller att de ännu inte fått klarhet i vilken mark de äger. Omkring 80 procent av jordbruksmarkerna i Georgien beräknar regeringen vara oregistrerade (Government Of Georgia, 2013). Irakli Ugulava, medgrundare av GIS-företaget Geoland, arbetar med att kartera Georgien. Han berättar att den haltande statistiken över landets jordbruk gör det svårt att skapa trovärdiga kartor åt myndigheter. Ett av hans senaste uppdrag var att kartera graden av jämställdhet i en rural del av Kakheti, utan att ha statistik på hur många invånare regionen hade. Karteringar görs oavsett statistikens fullständighet, vilket gör att felmarginalen ofta är stor. Många av dem vi stött på i landet anser att bristen på registrering av jordbruksmark är ett av det av de största hindren mot en positiv utveckling av det rurala Georgien. Inte minst Gogita Gvedashvili på EI-LAT, en organisation som försöker locka utländska investeringar till Georgien, lyfter svårigheten i att få någon att investera när de inte kan försäkra köparen om att landet faktiskt är i deras ägo. –Många hoppar av med rädsla för konflikter med lokalbefolkningen eller myndigheter, det blir problem med registreringsbevisen, säger han. I dag finns ett krav - och tillika motstånd - hos bönder som Vazhiko och hans familj, att registrera sin mark. Registrering innebär möjlighet till hjälp, men också att regeringen får rätt att kontrollera och beskatta marken (Felloni, 2007). Detta gör att många bönder ser en fördel i att behålla de diffusa ägar-

DECENTRALISERAD SERVICE - EN VÄG FRAMÅT Vazhiko anser att utvecklingen går åt rätt håll, både i Kakheti och övriga Georgien. Myndigheterna har förbättrat den hjälp och service som ges till bönderna och regeringens budget för jordbruksutveckling har ökat de senaste åren. Men problem finns. Efter Sovjets fall etablerades subventioner och skattelättnader på markarrende och gödningsmedel hos grannarna Armenien och Azerbaijan. Dessa satsningar lyste med sin frånvaro Georgien. En UNDP-rapport från 2013 visar att räntan på lån för bönder kan vara närmare 40 procent i Georgien medan grannländerna har halva räntan. Service, som att få hjälp med plöjning av jorden, kostar enligt UNDP två till sju gånger så mycket i Georgien som i dess grannländer (Welton et al., 2013). Det centraliserade styret i Georgien är fortsatt starkt, även om situationen förändras. Varje kommun i Georgien har idag ett centralkontor, dit bönder kan komma och sköta sina ärenden, lämna önskemål, klagomål och krav, som sedan delges det nationella kontoret i Tbilisi. Alla ska få sin röst hörd, hjälpen ska komma redan ett par dagar efter det delgivits huvudkontoret i Tbilisi. Enligt Vazhiko är hjälpen visserligen bättre idag än för tio år sedan - veterinärerna kommer - men ibland månader efter rop på hjälp. När en virussjukdom härjade bland korna i Kakheti under slutet av 2000-talet, kom det aldrig några veterinärer från myndigheter. Somliga menar att hjälpen

förhållandena. Registreringen upplevs också som krånglig (Business & Finance Consulting, 2014). Bönderna i de mer avlägsna jordbruksområdena har inte heller något större hopp om att regeringens service skulle fungera nu när det inte gjort det tidigare. Detta gör i sin tur det svårt för myndigheter att ge lämpligt underhåll eller etablera nya bevattningssystem, då de oftast inte vet vad som behövs eller var, till följd av bristande statistik, registrering och kartering. –Större produktionsmängd och högre avkastning Den största spelaren som blev kvar av Sovjetunionen, Ryssland, är fortsatt den största importören av vin, nötter och frukt från Georgien. Detta har gjort relationen med grannen i norr till en livsnödighet - en relation som Georgien försöker ta sig ur, men till stor del är beroende av (Welton et al., 2013). Konsekvensen av en strypt handel syntes i det handelsembargo som Ryssland lade på georgiskt vin kring

EU och många investeringsprojekt i Georgiens jordbruk är delfinansierade av unionen (The European Union’s Neighbourhood Programme, 2012). Landet riktar idag blicken mot den västeuropeiska marknaden, samtidigt som Ryssland är den största importören av georgiska varor, vilket gör båda relationerna sköra. Georgien blir många gånger en bricka i detta politiska spel. Det är därför med hopp som Gogita på EI-LAT ser en ökning av utländska investeringar i såväl Kakheti som i hela Georgien idag. -Vi måste få in kapitalstarka företag, som bidrar med större produktionsmängd och högre avkastning. Det är så vi närmar oss EU, säger han. De större bruken välkomnas generellt, medan de mindre ofta hamnar i dispyter med småskaliga eller självförsörjande jordbruk menar Gogita. EI-LAT arbetar för ekonomisk liberalisering av jordbruks- och markägandelagar i landet

-Georgiens geografiska läge, möjliggjorde en illegal försäljning av maskiner och bevattningssystem under tidigt 1990-tal 2006. Den ryska regeringen menade på att de funnit farliga halter av ett ännu oklart ämne i georgiska viner och förbjöd därför vinet. Relationerna blev inte bättre av oroligheterna i Sydossetien, i norra Georgien på gränsen mot Ryssland, ett par år senare. –De åren var ren katastrof. Vi höll på att gå i konkurs, säger en guide på en vingård vi besöker i utkanten av Telavi, centralort i regionen Kakheti. Det är bara en av flera storskaliga vingårdar i regionen. När handelsembargot trädde i kraft hade gårdarna här plötsligt produktionsnivåer på fyra, fem gånger så mycket som de kunde sälja. Just den vingård vi besöker överlevde det ryska embargot och nu blomstrar försäljningen igen. Men idag finns också nya marknader att närma sig. Georgien är idag allt mer måna om att stärka sina relationer med såväl EU som USA. Det finns ett ekonomiskt associeringavtal med

och har lämnat flertalet lagförslag till regeringen. Med anledning av det georgiska jordbrukets produktionsgrad under Sovjet, var Georgien det land som hade absolut mest att förlora på dess upplösning. Idag kan en väg vara att fokusera på jordbruksvaror i mindre kvantiteter men av högre kvalité, som landet har goda naturliga förutsättningar för. Detta kräver dock en lösning på problematiken kring avsaknad av statistik, som får konsekvenser i följd av bristande registrering och kartering av Georgiens jordbruk. Skalven av en delvis misstrodd regering syns i många invånares bristande vilja att bidra till myndigheters statistik. Än idag är många arealer under dispyt och många georgiska jordbrukare har mer tillit till en familjeuppgörelse för 100 år sedan, än statliga dokument. Och vem kan hävda att de har fel, de familjer som levt här under såväl Sovjets uppkomst och fall som den nya georgiska statens födelse?

Texten i sin ursprungliga form publicerades i Geografiska notiser 2016/4

TEXT & FOTO:ALAA ABU ASAD

professors in their observational tours was fostered by the Palestinian Museum as part of the preparation for its opening ceremony. The museum wished to provide its guests with a printed brochure consisting of photographs and basic information on the tilled plants (peculiar to Palestine) while guests meander through its gardens. And so it was. Despite the abundant collection of facts and information I came to know about the Palestinian flora throughout these arranged tours, I found myself more transfixed by the mountainous landscape and multilayered yet appealing topography of the West Bank, particularly the west northern area of Ramallah/Birzeit and the surrounding villages. Passing through the trajectories of this place, which is replete with its own history and fraught with its own tense silence, made it impossible to not let my eyes cruise along the invisible memories and incidents of the land. An omniactive visual experience that photography and images could never entirely guarantee.

ild Plants of Palestine follows journeys of observational tours solicited by the Palestinian Museum and conducted by Birzeit University to collect images and information on the Palestinian flora. The title is adapted from a collection of 128 images (circa 1900 to 1920) of wild flowers in Palestine found in the Matson Collection in the Library of Congress. Despite the tendency to trace the wild plants, the text in general aims at questioning the territorial extension of what is meant by the term â&#x20AC;&#x153;Palestinianâ&#x20AC;?, standing on the insignificant topographical features of the (postcolonial) landscape state in the West Bank. Furthermore, it addresses photography acts and practice as a tool of distributing information and vice versa. The joint enterprise of accompanying the BZU

[Potential image ll] oak tree in the Palestinian landscape taken during the obeservational tours with bzu scholars, 2016. I was extremely anxious about the whit vehicle to be of a settler`s. See the full photoessay and more of Abu Asad`s work at http://aboasadalaa.wixsite. com/portfolio

Military landscapes TEXT:HENRIK STRÖMSTEN FOTO:ANNA SUNDVALL

conduct of war, and most wars have been fought in order to gain resources (Clossman & Mauch, 2004). The relationship between landscapes and military activity has long been the subject of analysis and debate (Pearson 2012; Woodward 2005,). In the words of Pearson (ibid, p. 115), it is “no longer possible to treat landscape and war as separate realms. Instead, the challenge is to explore how war and landscapes reciprocally reproduce each other across time and space.” This quote indicates the potential of interdisciplinary research of military landscapes around the world. Most notably geographers have studied the consequences of military activity on the physical landscape in matters of national and global security.

They have been called the world’s most ironic nature reserves, but the fact is that military training environments are regarded as rich landscapes in terms of biodiversity. The line between war and resource exploitation, the environment and the domination of nature is often blurred. But where is the human story of the social life? Henrik Strömsten tells the story of military landscapes. The relationship between war and the environment is as old as warfare itself. The understanding and appreciation of the environment in armed conflict extends as far back as when man first began to make war. Throughout history military activities have had huge impacts on the urban and natural landscape. Landscapes and urban cityscapes have been transformed as a consequence of military bases, installations, campaigns and wars. Environmental driving factors such as climate and resource availability have influenced the national military strategies, planning and the 72

A DISCIPLINE OF WAR

As an academic discipline, geography has always been closely linked with the practice of war, the deployment of armed forces, and the maintenance of military capabilities (Rech et al. 2015). Rachel Wood is a geogra73

nature is often blurred. State-driven projects, often with military undertones, promoted a military-industrial complex that affected landscapes and environment, and people who used them. Some examples here are the relationship of chemical warfare and research on pesticides and pest control, and the ‘green revolution’ originated in Cold War geopolitics. Edmund Russell noted that environmental history until recently had failed to address the relationship between militaries and environment in places we do not expect to find it, namely in peacetime away from the battlefields (Russel, 2001). They have been called the world’s most ironic nature reserves, but the fact is that military training environments are regarded as rich landscapes in terms of biodiversity. The reasons for the rich biota in these lands are primarily because the military have kept modern development, such as intensive agriculture or forestry, at bay, but also that some ground-intensive activities, like heavy vehicle driving and occasional fires due to military firing exercises, disturbs the ground vegetation, keeping fields open, and giving refuge for rare species and habitats. Extensive military use in a landscape does not necessarily impact the environment negatively. Jeffrey Davis states that military activities not only destroy nature, but also actively produce it. Quoted in Dudley, Davis writes that “militarized landscapes extend far beyond combat zones” (Quoted in Dudley 2012, p. 6). When discussing the recent praise from environmentalists, tourists and writers on the natural pristine beauty of military landscapes, Davis offers a provoking thought that “the labelling of any environment as natural necessarily involves the erasure of the social history of the landscape” (ibid). The nature of the military requisitions and a failure to acknowledge pre-military existence of a civilian social history and memories make many military sites controversial and central to understand the meaning of a military landscape, according to Dudley. The historical narratives of former civilian landscapes are inevitably connected to their environmental histories. Melchert and Eskeröd (2013) have examined the pre-military landscape and narratives of Revingehed training site in southern Sweden and label it as a ‘silent’ cultural heritage site. They document what is left of the previous farming community, abandoned houses and oral histories. The contrast between the often neglected human histories of military sites and the environmental narrative portrayed in public requires consideration of Davis notion. Studies of military landscape requires examination on how the military produce military space and natural environments, how they change social practices and influence how people perceive ‘naturalness’ of the subsequent landscape (Dudley, 2012).

pher whose original field work has distinguished the implications and scale of military activities. She offers three broad ways of understanding and analysing military landscapes. First, military landscapes can be understood as assemblages of military materials, artefacts and structures with a visible presence – how a landscape looks and feels – which also invites a reading of the landscape in terms of power, and how it is executed across space, i.e. the politics around the military presence. Second, landscapes can be read as military readings of landscapes, i.e. looking at how terrain and environment serve military purposes. A reading of military representations of landscape can tell us about how the armed forces conceptualise space. Third, military landscapes can be looked upon in terms of the textual and visual responses they evokes through various artists, photographers and others with contemporary social concerns. In general, military landscapes are landscapes which reflect – in their composition and expression – the imprint of military activities, militarism and militarisation (Woodward, 2014). Historians of war normally include a geographical analysis of a battlefield and accounts of the destructive power of war on nature but, according to environmental historian Marianna Dudley, “an appreciation of nature’s agency is largely missing on traditional studies on warfare and the military” (Dudley 2012, p. 3). Usually military historians are more concerned with environments in the sense that it may affect the outcome of a battle or the characters of field commanders and kings; the environment is represented as something purely acted upon. WAR AND NATURE IN PEACETIME Environmental history as a subject dates back to the 1970s. It is concerned with the relationship between man and nature. These relations can take any forms, such as human alterations of nature, perceptions of nature and the politics and governance of the environment. Environmental historians have explored numerous aspects of this affiliation, emphasised the role of nature in many past events from diseases, industrialization, impact of agriculture and environmental protest movements. But by large they have been reluctant to consider the significance of war, with a few exceptions. Most works concerning environmental histories of war and military landscapes concern the post-1945 period. The connections between nuclear test sites, decommissioned military bases and the frenetically high-technological military industry in the East and West becomes evidently clear, as outlined by John McNeill and Corinna Unger (ed.) in Environmental Histories of the Cold War (2010). The line between war and state-sponsored campaigns to exploit resources, the environment and to dominate 74

should train in certain areas, I believe it is important to critically assess this development, the legitimisation of military presence and the environmentalist narrative adopted by the military. In my thesis I look into how the Swedish military frame their own training environments, and how ‘environmentalist’ discourses is adopted to justify past and present activities. Historical ecology is an interdisciplinary framework for landscape studies, which has informed my approach to military landscapes. Landscape research within the context of humanities and social sciences approach the concept of landscape from the perspective of how people use, perceive and define landscapes. Its interdisciplinary approach helps us to reconstruct a landscape, tracing its societal and cultural practices and ideas and the ‘meaning’ of a landscape. We also have to consider landscape and place in a wider perspective and geographical context to understand its history, land-use and cultural meaning. By using a historical ecological framework, as a means to understand the place history of a landscape, I acknowledge the military activities constituting a military landscape as an active landscaping effect in shaping and transforming nature with cultural attributes, identities and narratives. The projection of military power in a landscape is reliant on the legitimisation of space – how it is framed and represented – through which this can happen. Any environmental impact inside or surrounding a military landscape must also consider the wider politics of military activities (Strömsten, 2016) The Swedish military landscapes studied in my thesis have both a centennial and decadal presence of military activities. Some Natura 2000 sites, such as Marma and Revinge training fields, have had a military presence since the 19th century, and the various military structures and buildings promote a kind of military biography, an identity tied to landscapes, reinforcing military presence. The presentation of military sites as ecological refuges for rare species and habitats is evident in the study of the management plans for the studied landscapes. The way military space is framed, understood, legitimised and produced from the perspectives of the military at policy level is, as I will argue, centred on two core motivations. First, it is that military presence in landscape is the product of a militarisation processes, considering a geopolitical context and defense policies. The military presence has long-term effects in form of an alteration of physical nature and development of a high biodiversity. Second, the long-term positive effects, enhances an environmentalist discourse within the military when it comes to legitimise past and present military space, and to justify a continued military presence in a landscape (Strömsten, 2016).

ECOLOGICAL MILITARIZATION

Recent studies on military landscapes have established an awareness of military-environmentalism as an active discourse, in the reinforcing of military presence and land-use. David Havlick has looked at the trend in the United States of converting former military areas and weapon manufacturing plants to wildlife refuges, so called Military-to-Wildlife conversion. He uses the frame of ‘ecological militarization’ in how military activities are compatible with nature conservation (ibid). Marianna Dudley has examined British military sites and critically assessed the environmentalist discourses displayed in military power over landscapes (ibid). By keeping other ecological agents at bay, such as civic society, agriculture, industry and urbanisation, the military is preserving an enduring landscape quality and maintaining the remaining ‘wilderness.’ Research on military landscapes remains understudied in the academia. One reason, according to Dudley, is inaccessibility and that military records concerning their activity is hard to obtain sometimes (ibid). To fill the gap, in a Swedish context, I decided to research military training environments in Sweden. But there was also a larger concern, with issues of land, geopolitics and security, which motivated me to embark on this project. Questions I asked in the beginning were: what are the consequences when military landscapes are regarded as nature reserves, in terms of appropriation and legitimisation of military lands, and what about issues of public access to these landscapes of beauty? These questions stimulated my interest to investigate the subject. There is something conflictual with the new couching of military landscapes as nature reserves in normal instances; the idea of a nature reserve supposedly would be for the enjoyment of the public, not only to restore or conserve a habitat? The question of why and what happens when an already restricted military area is reinvented as a nature reserve became part of my motivation for my research as I gradually delved into the subject. SWEDISH MILITARY EXPANDING

The military legitimise its presence and need for training with security reasons, and currently the Swedish military’s capabilities is expanding due to shifts in defence policies, which means that the military will need more days and hours to perform training on their lands (Prop. 2014/15:109). This affects, of course, public access and environments close to military areas. Furthermore, some military lands are also rich nature reserves; hence the military is using environmentalist arguments to support their claims to maintain military capabilities (Strömsten, 2016). Without taking sides whether or not the military 76

-The line between war and statesponsored campaigns to exploit resources, the environment and to dominate nature is often blurred

and are also generally excluded from public discussions on valued and appreciated natural environments in Sweden. Most people remain unreflective of the natural values inside military lands, and are very surprised when I inform them of the fact that many Swedish military landscapes are also nature preserves. This overview gives an indication of the multiple ways to approach and analyse military landscapes. Most notably, most of these works examine the interpretations and practices of the present as products of past activities. However, looking at contemporary practices and processes, and the military influence in social and cultural life, a number of research directions is possible to analyse contemporary issues and the future. When the military is expanding and requires more training capabilities this no impact doubt the surrounding environment, both socially and culturally. There are many sites in Sweden becoming re-militarised, affecting the military-civilian relationship. Here it is important to assess the development, the historical narratives, biographies and the making of space, when issues of access and recreation arise and civilians have to step aside. Studies of military landscapes proceed to a variety of topics, and I believe that it inspires us to reassess how we frame places of nature, and in the end also how we conceive military landscapes.

WHAT THE FUTURE MIGHT BRING Many levels of conservation laws, military land use and landscape history impacts how military landscapes are understood, used and distinguished. These factors interact with each other and offer a wide range of future research on military landscape. I propose that a future research on military landscape could incorporate the social and civilian dimension of a military training area, as I had to neglect these factors in this thesis. In my thesis I only briefly examined the old cultural traits inside the Kungsängen training area outside Stockholm. But the fact that the military came to a rich cultural landscape, and demolished the old local identities and buildings, proposes a study of how the legacy has been renegotiated and maintained. Through my research I encountered countless social histories and memories of the pre-military life in Kungsängen, social narratives I sadly could not include in my thesis as I felt that it expanded beyond my limitations in both time and space. My research was inspired by Woodward and Dudley, whose calls for more studies on military landscapes influenced my approach. Military landscapes, I believe, remain understudied within academia, 77

TEXT:BRIAN R. DAVIS FOTO:ANNA SUNDVALL

ways, canals, railroads, high-tension electricity lines, and pipelines. Easements are one landscape type that help make clear the difference between the city and the urban, as defined by William Cronon and Henri Lefebvre. While the two terms are often conflated, city is the traditional population center itself, whereas urban connotes the larger territory pertaining to a city, usually in terms of agricultural or industrial production and extraction.

Although the scale of application of the pipes and pumps used to make the Tidewater Pipeline were impressive and unprecedented, they were not the key to assembling the original pipeline apparatus. Rather, it was the development of a logistical landscape type — the easement – which was the key innovation and source of political and economic intrigue and opportunity in this history: The first work was to get a right of way. The company went at the work with secrecy and dispatch [sic]… The Standard [Oil Company], intent on stopping them, and indeed on putting an end to all future ventures of this sort, set out at once to get what was called a “dead line” across the state. This was an exclusive right for pipe-line purposes from the northern to the southern boundary of Pennsylvania. As there was no free pipeline bill in those days, this “dead line”, if it had been complete, would have been an effectual barrier to the Tidewater [pipeline]… The Tidewater, after a little delay, found a gap not far from where it wanted to cross, and soon had pushed itself through to Williamsport. With the actual laying of the pipe there was no interference which proved serious…

https://landscapearchipelago.wordpress.com/

AS A landscape type, easements have remained largely understudied, despite their importance to the logistics of contemporary urbanism. Their nature as a landscape type is largely a result of the need for maintenance, surveillance, and protection from erosion or tree roots and the associated specifications mandated by thirty-inch diameter pipes, maintenance trucks, and what is visible to a worker from a helicopter three-hundred feet overhead. When sprawled across the vast American continents, this landscape takes the shape of uneasy alliances between disparate ecotones and geopolitical blocks. For instance, forests in the Salta region of Argentina become directly allied with salt flats in the Atacama Desert realigning political allegiances in the southern cone of South America and creating potential ecological vectors. It is within easements that materials, technology, and labor come together on a local and continental scale.

EASEMENTS ARE a right held by one property owner to make use of the land of another for a limited purpose, such as the right of passage. They are directly tied to land-use intentions and are typically associated with linear infrastructures such as high-

This text was originally published in Bhatia, N. and Casper, M. (2013). The petropolis of tomorrow. 1st ed. New York: Actar D/

. 79

Institutionen för naturgeografi natgeo.su.se

Fältkurs i Andalusien. Foto: Erik Hansson.

Världen behöver fler geografer... Sällan har det funnits en tid när så mycket händer både globalt och lokalt och i snabb takt. Klimatförändringar, energiomställning, migrationsströmmar, urbanisering och globalisering. Geografer har bred kunskap och färdigheter med fokus på analys av samband mellan samhälle människa, miljö och jordens förändringsprocesser.

Arbetsmarknaden finns över hela världen inom till exempel ekonomi, affärsliv, internationell handel, turism, miljövård och samhällsplanering. Som geograf kan du arbeta med omvärldsfrågor om klimatförändringar, vattenfrågor, markanvändning och hälsofrågor.

..läs geografi hos oss! Sök senast 18 april på antagning.se

Vill du läsa masterprogram? Fördjupa och bredda dina kunskaper på ett av våra tre masterprogram i kulturgeografi, samhällsplanering och globalisering, miljö och social förändring. Du har möjlighet att studera på vilket sätt människors boende, konsumtion, migration och resande påverkar ekonomi, miljö och planering regionalt och urbant. Sök senast 18 april. www. humangeo.su.se

Kulturgeografiska institutionen

Vill du också synas i Geografier? Hör av dig till redaktionen@geografier.se

REFERENSER

Agroecological Transformation: Impacts on Land-Use Change in Costa Rica. Agroecology and Sustainable Food Systems, vol. 39, no. 1, p. 99– 129 Dankers, C. (2003): Environmental and Social Standards, Certification and Labelling for Cash Crops. Rome. FLO (Fairtrade Labelling Organizations International) (2016b): Aims of Fairtrade Standards. http://www.fairtrade.net/standards/aims-of-fairtrade-stan dards.html. Accessed 16.03.14. Goodman, M. K. (2004): Reading fair trade: political ecological imaginary and the moral economy of fair trade foods. Political Geography, vol. 23, no. 7, p. 891–915. Naturskyddsföreningen (2015): Vem betalar priset för ditt kaffe ? Raynolds, L. T., Murray, D., & Taylor, P. L. (2004): Fair Trade coffee: Building producer capacity via global net works. Journal of International Development, vol. 18, no. 8, p. 1109–1121. Rueda, X., & Lambin, E. F. (2013): Linking Globalization to Local Land Uses: How Eco-Consumers and Gourmands are Changing the Colombian Coffee Landscapes. World Development, vol. 41, p. 286–301. Sick, D. (2008): Coffee, Farming Families, and Fair Trade in Costa Rica: New Markets, Same Old Problems? Latin American Research Review, vol. 43, no, 3. p. 193–208. Sveriges Radio 2015-03: Så klarar sig Sverige i kris. https:// sverigesradio.se/sida/artikel.aspx? programid=83&ar tikel=6396696

SOVJETS UPPLÖSNING – DET GEORGISKA JORDBRUKETS KRIS Bondyrev, I.V., Davitashvili, Z.V. & Singh, V.P., 2015: The Geography of Georgia – Problems and Perspective Cham: Springer. Business & Finance Consulting (BFC), 2014: Georgian Agri culture Finance Bulletin. BFC, vol. 21.10 Felloni, F., 2007: Agricultural Decelopment Project Com pletion Evaluation (ADP). Document of the International Fund for Agricultural Developement (IFAD). 450-GE. Government Of Georgia – Reform in Action – Nine-Month Report July 2013 Government Of Georgia, 2013: NineMonth Report July 2013 – Reform in Action. http://turkey. mfa.gov.ge/files/turkey/Government_of_Georgia.pdf [Häm tad 2016-05-30] Ioffe, G. & Nefedova, T., 2001: Russian Agriculture and Food Processing: Vertical Cooperation and Spatial Dynamics. EUROPE-ASIA STUDIES, Vol. 53, No. 3, s. 389–418. Uni versity of Glasgow, Skottland. Millns, J., 2013: Agriculture and Rural Cooperation Examples from Armenia, Georgia and Moldova. FAO Regional Office for Europe and Central Asia Policy Studies on Rural Transition. No. 2013-2. http://www.fao.org/3/aar424e.pdf [Hämtad 2016-05-25] The European Union’s Neighbourhood Programme, 2012: Assessment of the Agriculture and Rural Development Sectors in the Eastern Partnership countries – Georgia. FAO Project No. GCP/RER/041/EC. EU Project No. ENPI 2012/298-262. Tsikhelashvili, K. (red.), Shergelashvili, T. & Tokmazishvili, M., 2012: Agriculture transformation in Georgia – 20 years of independence. Modernization Georgian Style: Major Im plications. The European Initiative – Liberal Academy Tbilisi. The East-West Management Institute. U.S. Agency for International Development. USAID, 2014: USAID Land Tenure Georgia Profile. USAID – From The American People. Welton G. (red.), Astaryan A.A. & Jijelava, D., 2013: Comperative Analysis Of Agriculture In The South Cau casus. United Nations Developement Programme (UNDP). Georgien, Tbilisi. s. 5–105.

THE IMPOSSIBLE DREAM OF THE INVISIBLE PEOPLE Adams, W. M., & Hutton, J. 2007. People, parks and poverty: political ecology and biodiversity conservation. Conserva tion and society, 5(2), 147. Balmford, A., & Whitten, T. 2003. Who should pay for tropical conservation, and how could the costs be met?. Oryx, 37(02), 238-250. CGEE (Centro de Gestão e Estudos Estratégicos). 2012. Economia verde para o desenvolvimento sustentável. – Brasília, DF. Eschenhagen, M. L. (2012). Approaches to Enrique Leff’s Environmental Thought. Environmental Ethics. 34(4).Ferreira, M. R., Negrelle, R. R. B., & Zanat ta, R. A. F. 2011. Terra inválida, gente invisível. Litoral Do Paraná - Reflexões e Interacões, 13.Folha de Sao Paulo. (2016) Ranking de eficiência dos municìpios. Available online, http://www1.folha.uol.com.br/remf/#/municip io/4863/guaraquecaba IGBE (Instituto Brasileiro de Geografia e Estatística). 2016. Cidades - Guaraqueçaba. Available online,

PENGAR VÄXER INTE PÅ TRÄD Adams, M., & Ghaly, A E. (2007): Maximizing sustainability of the Costa Rican coffee industry. Journal of Cleaner Pro duction, vol. 15, no. 17, p. 1716–1729. Babin, N. (2014): The Coffee Crisis, Fair Trade, and 82

ILLUSTRATING ECOSYSTEM SERVICES Andersson, E., McPhearson, T., Kremer, P., Gomez-Baggethun, E., Haase, D., Tuvendal M. and Wurster D. (2015). Scale and context dependence of ecosystem service providing units. Ecosystem Services, 12, 157-164. Arnold, C.R., Rolls, P.J. and Stewart, J.C.J. (1971). Applied Photography. The Focal Press. Millennium Ecosystem Assessment (2005). Ecosystem and Human Well-being Synthesis. Island Press. Raudsepp-Hearne, C., Peterson, G.D., Bennet, E.M. (2010) Ecosystem service bundles for analyzing tradeoffs in di verse landscapes. Proceedings of National Academy of the United States of America. 107:11 p 5242-5247 Silberglied, R.E. (1979). Communication in the Ultraviolet. Annual Review of Ecology and Systematics, 10, pp. 373398. Available at http://www.jstor.org/stable/2096797 Wilder, K. (2009). Photography and Science. Reaktion Books. Working Group for Orthophotography Planning. (2011). Using Color Infrared (CIR) Imagery. A Guide for Under standing, Interpreting and Benefiting from CIR Imagery. [pdf] Available at http://www.nconemap.com/Portals/7/ documents/Using_Color_Infrared_Imagery_20110810.pdf

http://cidades.ibge.gov.br/v3/cidades/municipio/4109500 Sachs, I. 2010. Barricadas de ontem, campos de futuro. Estudos Avançados 24(68):25-38. SOS Mata Atlantic. 2017. A Mata Atlantica. Available online, https://www.sosma.org.br/nossa-causa/a-mata-atlantica/ Williams, J. N. 2011. Human population and the hotspots revisited: a 2010 assessment. In Biodiversity Hotspots (pp. 61-81). Springer Berlin Heidelberg. MILITARY LANDSCAPES 2014/15:109, P. (2014). Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016 – 2020. Stockholm: Försvarsdepartementet. Balée, W. (2006). The Research Program in Historical Ecol ogy. Annual Review of Anthropology, Vol 35, 75-98. Clossman, & Mauch. (2004). War and the Environment: Contexts and Consequences of Military Destruction in the Modern Age. Conference at the GHI, May 7-8, 2014. Washington D.C: German Historical Institute. Melchert D & Eskeröd C.. (2013). Tysta Platser – Övergivna Kulturarv. Kulturen: Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige . Dudley, M. (2012). An Environmental History of the UK Defence Estate: 1945 to the present. Bloomsbury. McNeill, J., & Unger, C. (2010). Environmental Histories of the Cold War. German Historical Institute. Pearson, C. (2012). Researching Militarized Landscapes: A Literature Review on War and the Militarization of the Environment. Landscape Research, Vol. 37, Issue 1, 115133. Rech, M., Bos, D., Jenkins, N.-J., Williams, A., & Woodward, R. (2015). Geography, military geography, and critical mili tary studies. Critical Military Studies, Vol 1, Issue 1, 47-60. Russel, E. (2001). War and Nature: Fighting Humans and Insects with Chemicals from World War I to Silent Spring. Cambridge University Press. Strömsten, H. (2016). Military and Nature: An Environmen tal History of Swedish Military Landscapes. Uppsala: Uppsala universitet. Swetnam, T., Allen, C., & Betancourt, J. (1999). Applied Historical Ecology: Using the Past to Manage for the Fu ture. Ecological Applications, Vol 9, Issue 4, 1189-1206. Woodward, R. (2005). From Military Geography to militarism’s geographies: disciplinary engagements with the geographies of militarism and military activity. Progress in Human Geography, Vol 29, Issue 6, 718-740. Woodward, R. (2014). Military landscapes: Agendas and approaches for future research. Progress in Human Geog raphy, Vol 38, Issue 1, 40-61.

FRONTIER LANDSCAPES Handel, A. (2014) Gated/gating communities: the settlements complex in the West Bank.Transactions of the Institute of British Geographers, New Series (39):504–51. Kamel, L (2014) Whose land? Land Tenure in Late Nineteenth- and Early Twentieth- Century Palestine. Brit ish Journal of Middle Eastern Studies. 41(2):230-242 Said, E. (1979) (2000). Orientalism. [Ny utg.] Stockholm: Ordfront Settler Watch (2016) Bosättningar. http://www. settlerwatch.com/publikationer/bosattningar/ [visited 2016-02-20] Shalev, N. (2012) Under the Guise of Legality: Israel’s Declarations of State Land in the West Bank. B’tselem. February 2012 Weizman, E. (2007) Hollow Land: Israel’s Architecture of Occupation. London: Verso. PORTRAITS OF A PEOPLELESS WORLD Carrier JG, Miller D. 1998. Virtualism: A New Political Economy. Oxford, UK: Berg DRONE VISION:WARFARE, SURVEILLANCE AND PROTEST Solov, Daniel. J (2011) Nothing to hide: the false tradeoff between privace and secuarity, chapter one Yale University Press, GWU Law school Public Law Research Paperno.571 83

130 SEK