Insikter och dilemman i klimatfrågan - Martin Hedberg (swedish)

GL BAL

UTMANING

Insikter och dilemman i klimatfrågan

• Martin Hedberg

Februari 2009 insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 1

1

09-02-26 13.45.37

2 insik ter och dilemman i klimatfr책gan

GlobRapport _210x297_v7.indd 2

09-02-26 13.45.37

Global Utmaning är en oberoende tankesmedja och mötesplats. Vi sprider kunskap, påverkar policy och skapar dialog kring globaliseringens effekter.

insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 3

3

09-02-26 13.45.38

Insikter och dilemman i klimatfrågan Utgiven av Global Utmaning Text: Martin Hedberg Illustration omslag: Viktor Grut Foto och grafik: Martin Hedberg där inte annat anges Projektledare: Peter Kleen Form: McBride Tryck: SM-Ewert Utgiven med stöd av Öhrlings PricewaterhouseCoopers

4 insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 4

09-02-26 13.45.38

Förord Förändringar av klimat och ekosystem har hamnat högt upp på den politiska agendan under de senaste åren. Vetenskapliga resultat får fäste inom politik, näringsliv och hos allmänheten. Men svaren på vad vi skall göra för att undvika allvarliga förändringar av klimat och ekosystem landar oftast i vad vi kan göra, inte vad vi behöver göra, för att uppnå ett givet mål.

Denna skrift behandlar kunskap, insikter och dilemman kring klimat och ekosystem samt konsekvenser av människans agerande. Utgångspunkten har varit att sammanställa information rörande klimat och ekosystem och kopplingar till våra samhällen och gemensamma framtid. Problemen är enorma och de växer med tiden. Trots detta har vi ännu inte förmått finna tillräckligt kraftfulla lösningar på dem.

Skriften, som författats av Martin Hedberg, ingår i en serie skrifter som Global Utmaning publicerar inför klimatmötet i Köpenhamn i december 2009. Som oberoende tankesmedja vill vi bidra till ökad kunskap och diskussion om vad vi anser vara vår tids mest angelägna fråga.

Carl von Essen Chef

Peter Kleen Projektledare

Om författaren Martin Hedberg är meteorolog med klimat som specialområde. Martin har arbetat inom Försvarsmakten, på Sveriges Television samt som navigatör vid seglingsoch flygexpeditioner. Sedan tio år tillbaka arbetar Martin vid Swedish Weather & Climate Centre med kunskap, strategier och samhällsförändringar relaterade till klimat. Martin har genomfört ett stort antal seminarier och utbildningar för såväl ungdomar som beslutsfattare inom politik, näringsliv och förvaltning. Martin är även rådgivare vid Tällberg Foundation.

Författarens tack Ett stort tack riktas till Global Utmaning som projektlett denna skrift. Vidare vill jag tacka Kim Holmén, Erland Källén och Karl-Henrik Robèrt för konstruktiva och kritiska synpunkter under skrivandet. Sist men inte minst riktas ett stort tack till allmänhetens engagemang. Det inspirerar mig att lära mig själv mer samt att göra vetenskapliga resultat tillgängliga för såväl beslutsfattare som allmänhet.

Martin Hedberg Stockholm 23 februari, 2009

insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 5

5

09-02-26 13.45.38

Innehåll

Övergripande slutsatser

7

Bakgrund

9

Klimatfakta

10

Insikter

26

Dilemman och konsekvenser

36

Åtgärder

41

Reflektioner

46

Slutord

49

6 insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 6

09-02-26 13.45.38

Övergripande slutsatser För att nå framgång räcker det inte med att göra rätt.

Det avgörande kommer att vara att sluta göra fel. När det gäller människans bidrag till förändringar av klimat- och ekosystem så räcker det inte med att enskilda individer eller nationer slutar göra fel. Det är en global fråga. Så länge någon gör fel så berörs alla andra. Visst finns det utrymme i naturen för antropogena (av människan skapade) utsläpp av växthusgaser och påverkan på ekosystem, men inte på den skala som har skett och fortfarande sker. Åtgärderna, som per definition måste vara globala, kräver samarbete och samförstånd av problembilden över nationella, ideologiska och kulturella gränser. Förändringar av klimat och ekosystem innebär gigantiska omställningar. De är större och svårare än något annat problem som mänskligheten ställts inför.

De är svåra att beskriva och avgränsa i tid, system, rum och sammanhang. De orsakas både av människan och av naturliga variationer. Många av dem kan vi inte förutse och än mindre kontrollera. Förändringarna är lömska så till vida att systemen är olinjära och döljer överraskningar, många latent vilande. Det rör sig om stora tidsrymder och krafter samtidigt som åtgärderna ligger i nuet och är integrerade med vår nuvarande förmåga att skapa välfärd och i vissa fall överlevnad. Effektiva åtgärder ligger ofta bortom enskilda nationers förmåga till handling och kräver sålunda genuint samarbete. Många politiker och företagsledare har sagt sig stå för det ledarskap som krävs, men hittills har resultaten lyst med sin frånvaro i naturen —även om det varit stora insatser sett ur ett politiskt eller näringslivsinriktat perspektiv.

Halterna av växthusgaser i atmosfären ökar fortfarande, havens pH-värde sjunker, växt och djurarter dör ut i en allt snabbare takt och ekosystemens resiliens minskar.

Atmosfären har redan så mycket växthusgaser att vi både genererat klimatförändringar och byggt in latenta klimatförändringar. Vi utsätter oss för stor risk att klimatförändringarna skall blir självgenererande, att vi passerar så kallade “tipping points”. För att undvika allvarliga förändringar av klimatsystemet räcker det inte med att minska utsläppen av växthusgaser med tjugo eller trettio procent. Det agerandet betyder att vi fortfarande ökar halten växthusgaser i atmosfären, men i långsammare takt tidigare. Eftersom det redan idag troligen är för mycket växthusgaser i luften, så skulle vi behöva ta bort växthusgaser ur atmosfären (det kan kallas “negativa utsläpp”). Dagens agerande resulterar i alltjämt stigande halter växthusgaser. Inom några tiotals år så kommer det att bli än mer nödvändigt att ta bort växthusgaser ur atmosfären. Samma åtgärd krävs för att undvika att haven blir ännu surare. Stora satsningar görs på att skapa förnybar energi, t ex från vindkraft, solenergi, vågkraft mm. Detta är givetvis bra, men det kan i sig kan inte förhindra den antropogena klimatpåverkan. Det viktiga är inte att göra rätt. Det viktiga är att sluta göra fel. Problemet är inte att vi har för lite förnybar energi. Problemet är att vi har för mycket fossil energi och använder många biobränslen på ett ohållbart sätt. Alla åtgärder måste för att vara effektiva slutligen leda till att människan gräver upp mindre fossilt kol och slutar skövla skog. Om inte brytningen av fossilt kol (vilket förr eller senare leder

insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 7

7

09-02-26 13.45.38

till att kolet förbränns) minskar och på sikt upphör, så kommer inte heller den antropogena påverkan på klimatsystemet att upphöra. Detta oavsett hur mycket förnybar energi och energisnåla vi blir.

Förnybar energi vi tillför och hur energieffektivitet är viktiga för att ha välfärd när människan kraftigt reducerar användande av fossil energi. Vi gör det antingen för att vi insett dess påverkan på klimatsystemet eller för att källorna sinat (peak oil, peak coal och peak gas).

Ett liv med främst lokalt producerade förnödenheter, energieffektivitet och med begränsad tillgång till fossila resurser är inte ett val vi har att göra, det är en ofrånkomlig riktning för mänskligheten.

Vi måste hantera luftföroreningar som å ena sidan kyler av jorden genom att reflektera bort solinstrålning, å andra sidan är ett hälsoproblem. Den kylande egenskapen kan vara bra på kort sikt, men helt ohållbar på långt sikt. Luftföroreningarna (partiklar av sot, svavelföreningar mm) faller ner till marken inom ett par veckor. Växthusgaserna däremot stannar kvar i hundratals till tusentals år. Om vi vill kyla bort den globala uppvärmningen med luftföroreningar så innebär det inte bara att vi tvingas leva med kontinuerliga utsläpp av luftföroreningar: Vi måste då öka mängden luftföroreningar i takt med att halten växthusgaser stiger i atmosfären. Detta eftersom de sätt som vi genererar luftföroreningar på också skapar växthusgaser.

Vi saknar inte möjlighet att vidta åtgärder för att förhindra allvarliga förändringar av klimat och ekosystem.

Men vi saknar däremot fortfarande förmågan att göra det i tillräcklig skala och tillräckligt snabbt.

Under lång tid har forskare påvisat problemen, beskrivit vad som behöver göras och poängterat att ju längre tid vi väntar, desto större och mer svårlösta blir problemen. Men ändå har alltför lite hänt. Åtgärder, inte bara målsättningar, måste ske med kraft och i tid.

Inte nog med att vi måste förhindra allvarliga förändringar, till slut kan klimatsystemet komma att bli självgenererande avseende stora abrupta förändringar.

Det senare har hänt förr och det kommer att hända igen. Förhoppningsvis inte i vår, eller våra barns tid, men det är upp till oss. Situationen, vår bristande förmåga att sluta göra fel samt tiden talar inte för oss. Det är hög tid att se och förstå verkligheten. Vi befinner oss i Anthropocene. Det är en tidsålder där människan utvecklats till att bli en betydande kraft som påverkar klimatet och ekosystemen på planeten Jorden. Vi har inte kontroll på hur vi påverkar systemen. Än mindre vet vi exakt vilka konsekvenserna blir eller hur människan kommer att reagera på det. Vi förstår att det inte räcker med att göra rätt, vi måste sluta göra fel.

8 insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 8

09-02-26 13.45.38

Bakgrund Vi måste i än större utsträckning förstå och acceptera naturens villkor och skapa de förutsättningar som krävs för att leva och agera i överensstämmelse med hur naturen och samhällen fungerar och förändras.

Vi kan inte förhandla med naturen. Det råder inte brist på kunskap eller ambitioner, människan har skapat enorma kunskapsbanker och hundratals deklarationer om hur vi bör förhålla oss till naturen och de förutsättningar som råder på vår planet. Däremot brister det i vår förmåga att leva upp till detta. Det står klart eftersom många situationer förvärras från ett år till ett annat, trots all kunskap. Exempel på detta är t ex att halten koldioxid i atmosfären fortfarande stiger, mängden skogar minskar och att växt- och djurarter dör ut i en snabbare takt än tidigare. En väsentlig fråga är att identifiera och hålla, för mänskligheten viktiga, förutsättningar i naturen inom gränser som tillåter det liv vi idag har på planeten att utvecklas i en takt som möjliggör välfärd och stabila samhällen. Förändrade förutsättningar är inget ovanligt, t ex klimatförändringar.

De inträffar i varierande omfattning kontinuerligt. Det vi nu står inför är förändringar som kan bli större än vad vi har kapacitet att hantera. Dessutom är de till stor del orsakade av oss människor. Ibland använder man begreppet jordens medeltemperatur för att beskriva

ett visst klimat. Det klimat vi haft de senaste tio tusen åren kan beskrivas av medeltemperaturen +14 grader ±1 grad. Dessa variationer har till största delen orsakats av naturliga variationer. Vår civilisation har utvecklats under detta relativt stabila klimat. Under den senaste istiden var jordens medeltemperatur lägre än idag. Som kallast var det för drygt 20.000 år sedan då medeltemperaturen var ca fem grader lägre än idag. Stora ismassor täckte då norra Europa, norra Asien och norra Nordamerika. Havsnivån var mer än hundra meter lägre än idag. Klimatet var mycket annorlunda. Gradvis, och ibland i snabbare språng, förändrades klimatet under ca 10.000 år. Därefter följde det, på global skala, relativt stabila klimat som varat i ytterligare ca 10.000 år fram till idag. Forskning visar att vi inom hundra år kan få klimatförändringar motsvarande två till sex grader varmare– eller mer. Förändringarna går omkring hundra gånger snabbare än då planeten gick ur förra istiden.

Ingen kan med säkerhet säga exakt hur förändringarna kommer att ske eller vilka konsekvenser det får. Det vi vet är att natur och ekosystem kommer att förändras.

Det kommer att påverka och förändra våra samhällen, vår livsmedelsförsörjning, vår infrastruktur och vår syn på vår civilisation, oss själva, som en del av planeten jordens klimatsystem.

insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 9

9

09-02-26 13.45.38

Klimatfakta Klimatet förändras ständigt Så länge som planeten haft en atmosfär, så länge har klimatförändringarna pågått. Och så länge kommer förändringarna att pågå. Klimatet är inte statiskt utan en ständigt pågående dynamisk process. Förhistoriska istider vittnar t ex om att klimatet varierar. Processerna som styr klimatet påverkar varandra i flera led, de är återkopplade och de utgör ett mycket komplext system.

“The Earth System behaves as a single, self-regulating system comprised of physical, chemical, biological and human components.”1 Människan är, som allt annat på denna planet, en del av klimatsystemet. Vad vi gör påverkar vår omgivning.

“Earth System dynamics are characterised by critical thresholds and abrupt changes. Humanactivities could inadvertently trigger such changes with severe consequences for Earth’s environment and inhabitants. The Earth System has operated in different states over the last half million years, with abrupt transitions (a decade or less) sometimes occurring between them. Human activities have the potential to switch the Earth System to alternative modes of operation that may prove irreversible and less hospitable to humans and other life.”1 Det som i grunden uppehåller systemets situation är relationen mellan hur mycket energi som planeten jorden tar emot respektive strålar ut i rymden.

Vetenskap För något år sedan presenterade media budskapet att “det råder konsensus bland forskarna” om klimatförändringarna. Många forskare har ifrågasatt detta. Visserligen har en stor mängd forskare deltagit i sammanställande av IPCC:s rapporter. Men det är fel att, trots goda intentioner, ge sken av att forskarvärlden “var enig”. Den vetenskapliga metodiken går ut på att ifrågasätta omvärlden. Forskare är aldrig “eniga” om allt. Den vetenskapliga metodiken går ut på att beskriva världen genom att motbevisa saker! Draget till sin spets kan man säga att en forskare aldrig kan bevisa något, bara bevisa hur det inte fungerar. Den förklaringsmodell som inte gick att motbevisa gäller som förklaring, tills vidare.

Det är inte kontroversiellt att forskare är överens om en del grundläggande information, t ex att klimatet förändras (det gör det hela tiden), att växthuseffekten finns, att människan påverkar klimat och ekosystem samt att det finns risker förknippade med det.

Styrkan inom vetenskapen är att den aldrig slår sig till ro. Vetenskap bygger på observationer, hypoteser och att genom vederläggning (motbevis) visa vilka hypoteser som är orimliga. Kvar har man till slut en eller flera hypoteser som man inte kan vederlägga. Dessa accepteras som förklaringsmodell tills vidare. Men när någon annan, med nya insikter eller metoder, lyckas vederlägga den eller finner nya hypoteser som man inte lyckas vederlägga, då leds forskningen framåt och vi får en bättre förståelse om hur vår omvärld fungerar.

1) Challenges of a Changing Earth: Global Change Open Science Conference Amsterdam, Nederländerna, 13 juli 2001. IGBP, IHDP, WCRP och DIVERSITAS

10 insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 10

09-02-26 13.45.38

Det råder en genuin säkerhet om att klimat och ekosystem förändras. Det råder däremot en stor osäkerhet om hur dessa förändringar tar sig uttryck.

Växthuseffekten och förändringar av klimatet Nedan beskrivs hur växthuseffekten fungerar och hur förändringar av halten växthusgaser i atmosfären leder till förändringar av klimatet. Det finns givetvis andra saker som också kan förändra klimatet. En uppenbar sådan är förändringar av mängden solenergi som når jorden. En av de viktigaste orsakerna till att klimatet i förhistorisk tid förändrades var att mängden solenergi som absorberades av jordens klimatsystem förändrades, detta t ex beroende på variationer i avståndet till solen eller i jordaxelns lutning. Tilläggas bör att förändringar av solenergi initierade återkopplingar i jordens klimatsystem och att dessa återkopplingar gav större “utslag” än solvariationen i sig. Förklaringen av jordens växthuseffekt och hur förändringar av växthusgaser orsakar förändringar i klimatet förklaras i ett antal steg.

Växthusgaser En växthusgas är en gas som kan absorbera och emittera (stråla ut) strålning. Det kan jämföras med pianotrådar som har olika toner, frekvenser. Det är inte alla gaser som har den här egenskapen. Det är en egenskap som är beroende på vilka atomer som molekylen består av och hur dessa atomer är bundna till varandra. Pianosträngar av olika material, tjocklek och inspänning svänger med olika frekvens (toner). På liknande sätt så har olika växthusgaser olika karaktäristiska frekvenser, eller våglängder av strålning, som de absorberar och emitterar. En och samma växthusgas kan reagera för flera olika frekvenser eller till och med spektrum av strålning. De växthusgaser som finns i atmosfären är: vattenånga (H2O), Koldioxid (CO2), Metan (CH4), dikväveoxid eller lustgas (N2O), ozon (O3) och olika former av freoner. Koncentrationerna är små, luften består till några enstaka procent av vattenångan. Övriga växthusgaser finns i koncentrationer på miljon eller miljarddelar. Trots att koncentrationerna är små spelar de en stor roll för klimatet på jorden.

Absorpton av strålning i olika växthusgaser i atmosfären, samt strålning från solen respektive jorden. Atmosfären har ett “fönster” för synligt ljus vilket gör att en stor del av solljuset tränger igenom atmosfären. Atmosfären är däremot “grumlig”, mindre genomskinlig för värmestrålning. Vi människor kan inte se växthusgaser.

Atmosfärens grumlighet En konsekvens av att atmosfären innehåller växthusgaser är att strålning inte helt obehindrat tränger igenom atmosfären. Till exempel absorberas mycket av solens UV-strålar av ozonskiktet högt uppe i atmosfären. Utan växthusgaser är atmosfären genomskinlig för strålning.

Men med växthusgaser som absorberar och emitterar strålning blir atmosfären “disig” eller grumlig för just de våglängder av strålning som växthusgaserna reagerar för.

insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 11

11

09-02-26 13.45.38

Man kan jämföra det med att titta ner i en sjö där vattnet är lite grumligt. Om det är helt klart vatten så ser man botten på sjön. Ju mer partiklar i vattnet desto grumligare är det och desto mindre djupt kan man se i sjön.

Vi kan dock inte se hur växthusgaserna gör luften grumlig. Detta då våra ögon bara reagerar för synligt ljus och för dessa våglängder finns det inga effektiva växthusgaser i luften. Atmosfären har “ett fönster” för synligt ljus. Eftersom det mesta solljusets strålning är inom dessa våglängder tränger merparten av energin från solen igenom atmosfären och ner till marken.

Kortare (UV-strålning) respektive längre våglängder (IR- eller värmestrålning) absorberas däremot mer effektivt av växthusgaser i atmosfären.

Atmosfärens skiktning Troposfären är det luftlager som sträcker sig från marken upp till mellan 7 och 20 kilometers höjd (lägst i polarområdena, högst i tropikerna). I troposfären förekommer så mycket luftrörelser (vindar) att alla gaser är väl omblandade Men det finns ett undantag och det är vattenånga som varierar stort från en plats till en annan, på olika höjder i atmosfären och med tiden på dygnet. Detta beroende på att vattenångans uppehållstid i atmosfären är mycket kort samt att luftens förmåga att innehålla vattenånga är temperaturberoende. Ju kallare det är desto mindre vattenånga kan finnas i luften innan det kondenserar till vattendroppar. Det gör att mängden vattenånga avtar mycket kraftigt med höjden.

Luften blir tunnare och kallare ju högre upp i troposfären man är. I takt med att lufttrycket sjunker så minskar mängden gasmolekyler per volym luft. På toppen av Mount Everest är det 20 till 60 minusgrader och luften så tunn att den knappt räcker att andas. Även om det förekommer stora lokala variationer rörande vattenångan (t ex i samband med moln eller vertikalvindar) är det generellt så att ju högre upp i troposfären man kommer, desto tunnare och kallare blir luften.

Nettoflöden av energi I stort sett all energi som cirkulerar på jorden kommer från solen. Det finns även bidrag från andra stjärnor, reflekterad solenergi som når oss via månen, värme från radioaktivt sönderfall i jordens inre samt friktionsvärme mellan atomer i rörelser i jordens inre (det senare både som konsekvens av att jorden deformeras av andra planeters gravitation och från tung materia som fortfarande sjunker in mot jordens medelpunkt och lättare materia som stiger mot jordskorpan). Men effekten (energi per tidsenhet) från solen är många storleksordningar större än dessa andra bidrag. I genomsnitt når oss effekten 1366 W/m2 på vårt avstånd från solen.

Men all den effekt som kommer fram till jorden blir inte kvar, utan ca 30 % reflekteras bort. Det kallas för jordens albedo eller reflektionsförmåga. Resterande del, 70 % av solljuset, absorberas i klimatsystemet, dvs. i genomsnitt 960 W/m2 (vinkelrätt mot solstrålarna). Den energin omvandlas sedan mellan olika energiformer på jorden innan den återutstrålar till rymden. Lika mycket effekt strålar ut från jorden som jorden tar emot. Under perioder då det är mindre effekt som strålar ut i rymden än planeten tar emot ackumuleras energi på jorden vilket ger en uppvärmning av delar av klimatsystemet.

Om det är mer effekt som strålar ut förlorar planeten energi och det sker en avkylning av klimatsystemet.

Strålning och temperatur Planeten jorden tar emot solenergi på den yta som är vänd mot solen. Lokalt är variationerna stora beroende på väder och infallsvinkel av solstrålningen, men den totala ytan är lika stor som skuggan av jorden. Planeten jorden strålar ut effekt i rymden från en yta som är betydligt större. Den motsvarar arean av hela jordens yta.

Det finns en enkel relation mellan ytan av ett klot och dess skugga. Ytan av ett klot är fyra gånger så stort som skuggan av samma klot. Det gör att utstrålningen till rymden sker på en fyra gånger så stor yta som inkommande effekt når jorden på. Det gör i sin tur att utgående effekt i genomsnitt kommer att vara en fjärdedel

12 insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 12

09-02-26 13.45.38

av inkommande effekt (för att ge lika mycket total

Strålningsbudgeten till och från jorden i balans, innan den industriella eran. Lika mycket energi strålar ut från jorden som planeten mottar. (Energi som lämnar jorden gör det från en fyra gånger så stor yta) Växthusgaser gör atmosfören “grumlig” för värmestrålning vilket gör att det inte är markytan utan atmosfären som strålar ut värmeenergi i rymden. Utgående strålning motsvarar temperaturen -18 grader. Atmosfärens tjocklek är kraftigt överdriven i bilden.

av inkommande effekt (för att ge lika stort flöde av energi per tidsenhet). Utgående effekt är i genomsnitt 240 W/m2.

Strålning är relaterad till temperatur. Mäter man den temperatur som jorden strålar ut i rymden upptäcker man att vår planet strålar ut en temperatur av i genomsnitt -18 grader. Det är drygt trettio grader lägre än de +14,5 grader som vi har som genomsnittlig temperatur vid marknivå. Orsaken till att man inte detekterar jordens marktemperatur från rymden är att växthusgaserna i luften gjort luften grumlig. Jordens temperatur sett från rymden kommer inte direkt från marken utan från växthusgaserna i luften en bit upp i troposfären.

Det råder balans mellan den effekt som planeten jorden tar emot från solen och de -18 grader (240 W/m2) som atmosfären strålar ut i rymden.

Man kan återigen jämföra det med att titta ner i lite grumligt vatten i en sjö. Man ser inte botten (vilket motsvarar markytan) beroende på att partiklarna som utgör

grumligheten sprider ljuset. På liknande sätt strålar den av växthusgaser grumlade atmosfären ut Jordens energi i rymden. Minus 18 grader motsvarar i genomsnitt ca 5 kilometers höjd i atmosfären. Det är ingen fast nivå eller fix temperatur, de varierar kraftigt t ex med halten vattenånga i luften. Ibland är det nära marknivån som strålar ut effekten (t ex över torra öknar), ibland är det molntoppar på 10-20 kilometers höjd. Men det viktiga är att atmosfärens skiktning och växthusgaser gör att det är varmare vid marken än vad planeten jorden har för temperatur sett från rymden. Detsamma gäller för alla planeter som har atmosfär som innehåller växthusgaser.

Jordens värmebudget ur balans 30% av solens strålning reflekteras bort och bidrar inte till uppvärmningen av jorden (det är delar av det solljuset som syns när man tar ett fotografi av jorden med en vanlig kamera som registrerar synligt ljus). Resterande 70% värmer upp planeten. Den effekten måste på något sätt stråla ut i rymden igen. Värmeenergi nära marken, t ex en soluppvärmd markyta, kan inte stråla ut energi direkt till rymden eftersom växthusgaser närmast marken absorberar och emitterar värmeenergin. Värmeenergin utväxlas fram och tillbaka mellan växthusgaserna i troposfären. När strålningen till slut har nått så högt upp i troposfären (atmosfären) att det inte är något som hindrar den från att stråla ut i rymden så gör den det.

Strålningen har då med sig “signalen”, dvs. temperaturen, från den höjden. Det motsvarar i genomsnitt -18 grader eller 240 W/m2.

Det som inträffar när det av någon anledning blir mer växthusgaser i atmosfären är att atmosfären blir mer grumlig. Det gör att värmestrålningen kommer att färdas ännu lite högre upp i luften innan den förmår stråla ut i rymden. Och högre upp i luften är det kallare. Det medför att det inte längre är -18 grader utan en lägre temperatur som strålar ut i rymden. Men då är det inte heller längre 240 W/m2 utan en lägre effekt som avges. Dvs. mindre energi lämnar planeten jorden per tidsenhet.

insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 13

13

09-02-26 13.45.38

Observera att såväl 5 km höjd som -18 grader respek

Strålningsbudgeten till och från jorden idag. Extra växthusgaser gör atmosfären mer “grumlig” för värmestrålningen. Energin som lämnar jorden gör det från en högre höjd än tidigare. Där är det kallare vilket medför att lägre effekt lämnar jorden. Skillnaden ackumuleras i klimatsystemet. Hav och luft blir varmare och glaciärer smälter.

Detta kommer att fortsätta till dess det åter råder balans mellan inkommande och utgående effekt. Antingen sker detta genom att jorden reflekterar bort mer energi eller att atmosfären blir varmare.

Atmosfärens tjocklek är kraftigt överdriven i bilden.

Observera att såväl 5 km höjd som -18 grader respektive 240 W/m2 är genomsnittliga värden. För diskussionens skull räcker det med att förstå i vilken riktning dessa medelvärden förändras.

Men vi tar fortfarande emot lika mycket energi från solen som tidigare. Energibudgeten är ur balans. Det ackumuleras energi på planeten jorden. Energiöverskottet går främst till tre saker: det värmer haven, det smälter glaciärer och det höjer temperaturen i luften.

Detta är väsentliga delar av klimatförändringarna. Den absoluta majoriteten av effekten går åt till att värma havsvatten.

När återställs balansen i jordens värmebudget?

Att återfå en balans i jordens värmebudget, dvs. mellan inkommande och utstrålande effekt, är en grundförutsättning för ett stabilt klimat. Det är dock inte givet att

klimatet blir stabilt trots att strålningen till och från jorden är i balans. Klimatsystemet förändras i sig t ex genom förändringar av havsströmmar, vädersystem, växtlighet och glaciärer. Dessa kan förändras utan att jordens värmebudget förändras och det kommer att ske om värmebudgeten förändras.

Processerna med ett allt varmare hav, smältande glaciärer och stigande temperaturer i luften, kommer att fortgå till dess det åter är 240 W/m2 som strålar ut i rymden. Det sker när atmosfären har värmts upp så mycket att det åter är i medeltal -18 grader som strålar ut i rymden igen. Då är det även varmare vid marken och vi har fått ett nytt klimat.

Andra processer som kan återställa jordens värmebudget är att mer energi reflekteras, dvs. en förändring av jordens reflektionsförmåga (albedo). Det kan ske t ex genom att det blir mer moln (vilket också är en klimatförändring), mer partiklar i luften (t ex luftföroreningar), genom att vi får mer öknar (som är ljusare än skogsklädd mark) eller genom att vi får mer snötäckta ytor (vilket inte förefaller sannolikt i dagens situation).

Förändring av jordens albedo kan såväl medföra ökad reflektion av solenergi som minskad reflektion. Förändringar av albedot kan alltså både kyla av och medföra att jorden blir ännu varmare.

Det finns ett solitt och grundläggande sätt att undvika klimatförändringar och det är att ta bort växthusgaser ur atmosfären. Men det är inte det människan håller på med. Vi lägger till mer växthusgaser.

Notera att “utsläppsminskningar” betyder att vi fortfarande lägger till växthusgaser till atmosfären, även om det inte är lika mycket som vi lade till i fjol. Växthusgaser beter sig inte som vanliga luftföroreningar som faller ner till marken efter ett par veckor. De växthusgaser som människan tillför förändrar koncentrationerna i atmosfären i mellan tio och ett par tusen år beroende på vilken växthusgas det handlar om.

Växthusgaser och annan påverkan på klimatet Växthusgaserna utgör en stor del av den antropogena (av människan orsakade) klimatpåverkan. Regionalt

14 insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 14

09-02-26 13.45.38

finns dock större klimatpåverkan genom utsläpp av partiklar (luftföroreningar) som sot, svavelföreningar mm.

Läs mer i avsnittet “Luftföroreningar döljer uppvärmningen”.

Förändringar av halten koldioxiden i luften har bidragit till den största delen av förändringen av växthuseffekten. Men även utsläppen av metan, lustgas, freoner och marknära ozon har varit och är betydelsefulla.

Växthusgaserna är långt från den enda orsaken till att klimatet förändras. Nedan visas olika påverkan som både antropogena och naturliga variationer haft och har på klimatet. Vi människor gör saker som både värmer och kyler klimatet. Osäkerheterna är stora, men det är trots det tydligt att vår inverkan är betydligt större än naturliga orsaker som t ex solfläckar. Stoftpartiklar från vulkanutbrott har relativt stor inverkan, men inte så lång varaktighet (de grå “spikarna” i bilden). Diagrammet visar vidare att människans inverkan ökat kraftigt under det senaste århundradet.

Parametrarna kan inte adderas linjärt, men nettoeffekten är en alltjämt stigande energiobalans som påverkar jordens klimat allt mer. Den avkylande effekten från partiklarna skulle försvinna efter några veckor om människan slutade förbränna

Olika klimatpåverkande faktorers förändring över tiden. Uppvärmningen från växthusgaser “balanseras” till viss del av luftföroreningars kylande effekt. Naturliga orsaker till förändring i form av vulkanutbrott och solvariationer finns med som grå respektive orange linje.

Hansen J, et al. (2007) Dangerous human-made interference with climate: A GISS model study. Atmos Chem Phys 7:2287–2312)

fossil och biomassa, men den uppvärmande effekten från växthusgaserna kommer att bestå under hundratals till tusentals år.

Den förändrade strålningsbalansen gör att andra förändringar sker i atmosfären. T ex så kan luften innehålla mer vattenånga ju varmare den är. Även vattenånga är en växthusgas. Ju varmare det blir desto mer vattenånga innehåller luften, vilket i sin tur värmer den ytterligare. Förändringen av halten vattenånga är en positiv återkoppling på förändringen av övriga växthusgaser.

Processen balanseras till viss del av att en fuktigare luft lättare bildar moln, vilket hindrar strålning. Det gör att vattendropparna har en avkylande effekt dagtid och en värmande nattetid. Den avkylande effekten kan dock inte “kompensera bort” hela den uppvärmande effekten av den ökande halten vattenånga. (Människans direkta utsläpp av vattenånga vid marknivå är försumbar i sammanhanget. Däremot spelar utsläppen av vattenånga från flygtrafiken en viss roll då den vattenångan släpps ut där luften i övrigt innehöll bara små mängder vattenånga.) En annan effekt är att förändring av strålningsbalansen gör att snö och glaciärer smälter. Detta förändrar jordens albedo vilket gör att det blir ännu varmare.

Variationer i energiflöden har orsakat klimatförändringar Förhistoriska klimatförändringar har bland annat orsakats av variationer av energi till och från planeten.

Detta har gått relativt långsamt eftersom det som har drivit på förändringarna främst har varit variationer i solinstrålning med perioder på 20.000 till 400.000 år.

Det har varit såväl variationer i avståndet mellan jorden och solen som variationer i jordaxelns lutning. Även variationer av solens intensitet, t ex genom förekomsten av solfläckar, och variationer i jordens magnetfält påverkar klimatet på jorden.

Värt att notera är att de flesta av dessa variationer varit relativt långsamma och att de trots detta genererat stora förändringar av jordens klimat. Jordens klimat har förändrats såväl sakta som abrupt. Vanligast (sett över tiden) torde vara att klimatet förändrats långsamt

insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 15

15

09-02-26 13.45.38

och att utstrålningen av energi från jorden varit i nära balans med instrålningen. Under vissa tillfällen har klimatet förändrats abrupt, vanligen i samband med så kallade tipping points.

Dagens skillnader i flöden av energi från jorden relaterat till inflödet av energi är relativt stora (ca 1 W/m2 eller knappt 0,5 % av energiflödet). Skillnaden i energi är jämförbar med det som uppstår då partiklar från kraftiga vulkanutbrott kyler av jorden genom att reflektera bort solstrålar. En väsentlig skillnad finns dock i att den vulkaniska askan faller ner till marken efter ett till två år, medan växthusgaserna stannar kvar i atmosfären i många år med uppvärmande effekt.

Geologiskt sett har vår tids förstärkta växthuseffekt bara varat i ett ögonblick. Det har varit en kort tid i relation till de processer som så många andra gånger förändrat jordens klimat. Men med beaktande av att förändringen av strålningsbalansen (radiative forcing) är stor så har man goda skäl att förvänta sig förändringar i klimatsystemet – både i närtid och under överskådlig tid. Förändringen av strålningsbalansen är av samma storleksordning som de förändringar som ha skapat förhistoriska klimatförändringar, skillnaden är att den här skapades på mycket kort tid. Återkopplingar, feedback Atmosfärens koncentration av växthusgaser ökar när källorna till växthusgaser överstiger “sänkorna”. Systemet kan betraktas som en cykel där nu även mänskliga processer ingår. Naturen har både positiva och negativa återkopplingar som kan förstärka respektive försvaga processerna. Under perioder med förhistoriska klimatförändringar har de positiva återkopplingarna dominerat.

Under stabila klimatperioder har antingen förändringsprocesserna varit små och/eller de negativa återkopplingarna dominerat.

Om halten koldioxid ökar måttligt medför t ex en ökad fotosyntes att halten koldioxid balanseras tillbaka.

Men om förändringarna blir för stora, för snabba eller om flera delar av systemet påverkas kan situationer uppstå där de negativa återkopplingarna inte kan balansera tillbaka situationen. Ett exempel på detta är skogsskövling med efterföljande jorderosion eller andra processer som förhindrar att samma mängd biomassa återväxer. Återkopplingarna kan verka direkt eller indirekt via klimatsystemet. Exempel på direkt återkoppling är vattenångans temperaturberoende: Ju varmare desto mer vattenånga i luften vilket, eftersom vattenånga är en växthusgas, gör att det blir ännu varmare. Indirekta återkopplingar går genom flera steg. T ex påverkar förändringar av temperatur och nederbörd växtlighet som i sin tur påverkar albedo, partiklar och vattenånga som i sin tur påverkar... Återkopplingarna kan ses som dominoeffekter.

Milankovitch-cyklerna beskriver hur mycket energi från solen som når jorden och hur den fördelas. De tre cyklerna har olika periodicitet och skapar en drivkraft för förändring av jordens klimat. Gul kurva visar solar forcing 1 juli vid 65ºN.(Quinn et al. 1991)

Förhistoriska klimatförändringar kan ha initierats genom många olika processer, t ex variationer av inkommande mängd energi från solen. De så kallade Milankovitch-cyklerna beskrevs under 1920 och 30-talet av den

16 insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 16

09-02-26 13.45.38

serbiske ingenjören och geofysikern Milutin Milankovi´c (1879-1958). Variation av tre olika cykler i jordens omloppsbana kring solen påverkar hur mycket energi som når jorden och hur den fördelas. 1. Jordaxelns precession, jordaxeln “vinglar” och pekar inte alltid mot polstjärnan. 2.

Lutningen på jordaxeln är för närvarande 23,4º, men kan variera mellan 22,1 och 24,5º. Slutligen 3. Excentriciteten på jordens omloppsbana kring solen, dvs hur elliptisk eller rund banan är. Dessa parametrar har periodicitet på 20.000 år till 400.000 år. Även om Milankovitch-cyklerna beskriver hur mängden solenergi som når jorden varierar och förhistoriska klimatförändringar varierat med perioder som i stort stämmer överens med dem så finns det fortfarande diskrepanser.

Variationerna av excentriciteten (med 100.000-års cykler) har mycket mindre inverkan på klimatet än vad precessionen och jordaxelns lutning har. Trots detta så uppvisar förhistoriskt klimat tydliga 100.000-års cykler genom förekomsten av istider.

I alla händelser så räcker inte variationer av solinstrålning som ensam förklaring till tidigare klimatförändringar.

Däremot har variationerna av solinstrålning startat processer i jordens klimatsystem som genom återkopplingar förstärkt förändringarna. Två viktiga återkopplingar är förändring av jordens albedo genom glaciärernas utbredning samt havens förmåga att binda koldioxid. Även utsläpp av metangas från tundra tros ha påverkat klimatet signifikant.

För 22.000 år sedan var det som kallast vid den senaste

istiden. Efterhand förändrades mängden solenergi som nådde jorden. Det fick till följd att jordens medeltemperatur sakta steg (övergången till interglacialt klimat, en höjning av medeltemperaturen med ca fem grader, tog ca tiotusen år). När temperaturen sakta steg så minskade mängden glaciärer på jorden. Den barlagda marken var mörkare än glaciärerna. Det gjorde att en större andel av inkommande solenergi omvandlades till värme. Det fick i sin tur till konsekvens att avsmältningen av glaciärer ökade, osv. (Det omvända förloppet, ökande glaciärer och ökat albedo, inträffar vid övergångar till glacialt klimat.)

Liknande processer skedde med haven. Ökad solinstrålning gjorde att havens temperatur sakta steg för 22.000 år sedan. Ett allt varmare havsvatten medförde att haven netto gav ifrån sig koldioxid (gasers löslighet i vätskor är temperaturberoende och det finns stora mängder koldioxid löst i haven). Tillskottet av koldioxid innebar en ökning av växthuseffekten i atmosfären vilket i sin tur medförde ytterligare stigande temperaturer. Halten koldioxid steg från ca190 ppm (miljontedelar) under istiden till 280 ppm när övergången till interglacialt tillstånd var fullbordad.

Förändringen av koldioxid var fördröjd med ett par hundra år efter förändringen av temperaturen. Det finns tydliga tecken i naturen efter dessa skeenden, dels hur glaciärer breder ut sig och drar sig tillbaka, dels hur halten koldioxid och metan i atmosfären ökar när det blir varmare och minskar när det blivit kallare. Många har argumenterat för att det senare är ett bevis för att halten koldioxid och metan påverkar klimatet (medeltemperaturen).

insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 17

17

09-02-26 13.45.39

Det är det dock inte. Inte heller är det ett bevis för att temperaturen påverkar halten koldioxid och metan. Men det är uppenbart att det finns kopplingar mellan medeltemperatur och halterna koldioxid och metan i atmosfären.

Genom andra experiment kan man konstatera att koldioxid och metan växthusgaser som i sin tur påverkar temperaturen. Samt att temperaturer och biologisk aktivitet i hav och mark påverkar halterna koldioxid och metan i luften. Systemet är positivt återkopplat. Det är en väsentlig och grundläggande egenskap hos delar av jordens klimatsystem. Andra återkopplingar är negativa, dvs bromsar förändringar. Människan har initierat den positivt återkopplade processen mellan växthusgaser och temperatur.

Vi har även bidragit till bromsande effekter tex genom markförändringar och utsläpp av partiklar som kyler.

Abrupta regionala klimatförändringar Abrupt klimatförändring kan definieras på olika sätt. Till exempel som stora förändringar inom loppet av trettio år, som en övergång av gränsvärde eller eller förändring med snabbare respons än det som orsakar förändringen, dvs en accelererande systemförändring. Förändringarna behöver inte vara drivna av externa krafter utan kan vara resultatet av intern omfördelning av massa eller energi. Under den senaste istiden (ca 110.000 till 20.000 år sedan) skedde åtminstone tjugo abrupta klimatförändringar i norra Atlantens närhet. Dessa skiljer sig från övriga globala storskaliga klimatförändringar i det att de förmodligen inte var kopplade till förändringar av jordens globala medeltemperatur. Förändringarna över norra Atlanten var inte synkrona med förändringar på Antarktis/södra halvklotet.

I vissa fall är förändringarna omvända mellan södra och norra Atlanten. Det här innebär att det kan uppstå stora regionala klimatförändringar utan motsvarande förändringar av strålningsbalansen av energi till och från jorden.

Omfördelning av energi inom klimatsystemet räcker. Förändring av havsströmmar och glaciärer har förmodligen spelat en avgörande roll. Förändring av havsnivåer skedde på skalan ett par meter (upp till 15 meter) inom loppet av 250-750 år. Förändringar av halten koldioxid var oftast av storleksordning 25 ppm.2 Eftersom det kan inträffa stora

förändringar av klimatet även utan stora förändringar av vare sig halten koldioxid eller den globala strålningsbalansen så bör man reflektera över vad konsekvenserna kan bli med vetskap om att vi just nu förändrar strålningsbalansen kraftigt. Vilka delsystem av klimatet kommer att påverkas och vilka kan undgå förändring?

Vilka gränsvärdespassager indikerar övergångar till abrupta klimatförändringar och hur ser kopplingarna ut mellan olika system och regioner? Vad är oundvikliga förändringar med hänsyn till vad som redan skett? vad är oundvikligt med hänsyn till förväntad ytterligare påverkan på systemen?

Kolets cirkulation Kol kan, i stora drag, finnas på fyra platser: i jordskorpan, i luften, i haven eller i biomassa. Ett mellanting finns i form av fossil energiråvara som människan utvunnit ur jordskorpan och den biomassa som människan tagit ut från biomassans kretslopp. Det senare kan t ex vara i form av byggmaterial av trä eller i form av biobränslen.

Stora mängder kol cirkulerar årligen i naturen. Värdena med orange text inom parentes avser cirklationen omkring 1750, före den industriella eran. Vit text avser värden omkring 1995. Grafiken är en sammanfattning av IPCC AR4 WG3 7.3.1.2. (Observera att massan av koldioxid är större än för kol. En koldioxidmolekyl, CO2, väger 3,67 gånger mer än en kolatom, C.)

2) IPCC AR4WG1 2007. kapitel 6.4.2

18 insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 18

09-02-26 13.45.39

Det som många kanske inte reflekterar över är de stora flödena av kol som naturen själv cirkulerar mellan atmosfär, hav och biosfär (växter). Mellan hav och atmosfär cirkulerar årligen ca 94 miljarder ton kol och mellan atmosfär och biosfär årligen ca 120 miljarder ton kol.3 Det råder dock ett nettoflöde av kol från atmosfär till hav respektive biomassa av ca 4 miljarder ton kol.

I förhistorisk tid var cirkulationen av kol lägre. Framför allt var flödena mellan atmosfär, hav och biosfär i ungefärlig balans. Det betyder att det inte skedde någon storskalig förändring av reservoarerna även om det förekom årliga mindre variationer.

Men detta förändrades i samband med människans successiva entré i kolcykeln.

Människans årliga utsläpp av kol har gradvis ökat och var år 2006 9,9 miljarder ton.4 Våra utsläpp hamnar givetvis först i atmosfären, men genom naturens cirkulation av kol fördelas människans utsläpp i olika reservoarer. Biosfär och hav absorberar netto ca hälften av detta kol. Det sker genom att naturens egna flöden av kol förändras så att havens och skogens upptag av koldioxid från atmosfären överstiger de naturliga utsläppen av koldioxid från skog och hav.

Av de tre platserna, atmosfären, haven och i biomassan, är den sistnämnda den plats där man kan tänka sig att det extra kolet gör minst skada. På en del platser är skogstillväxten kraftigare nu än för tvåhundra år sedan, på andra platser växer det sämre. Därtill hugger människan ner mer skog än vi låter växa upp (varierar givetvis från en plats till en annan). Entydiga data om den sammanlagda effekten saknas. Hur mycket som cirkulerar genom hav och biomassa är osäkert då mätningarna inte är lika tillförlitliga. De två parametrar som det finns data kring är mängden fossilt kol man har brutit och halten koldioxid i luften.

3) IPCC AR4WG1 2007. kapitel 7.3.1.2 4)Canadell et al. 2007. Contributions to accelerating atmospheric CO2 growth from economic activity, carbon intensity, and efficiency of natural sinks.

PNAS vol 104 18866-18870..

Surare hav Genom att koldioxid netto binds i haven kan man säga att naturen gör oss människor en tjänst genom att undanhålla hälften av våra utsläpp från att bli kvar i luften. Utan den här effekten skulle atmosfärens växthuseffekt vara ännu kraftigare än den är idag.

Men det finns minst tre problem med detta. Dels blir haven allt surare då koldioxid är en svag syra (gammalt namn är ”kolsyra”). Dels är havens förmåga att binda gaser, t ex koldioxid, temperaturberoende vilket medför att allt mindre koldioxid binds i takt med att haven blir varmare och dels är förmågan att lösa koldioxid sämre i surt vatten.

Försurningen av haven utgör ett hot mot marina ekosystem. Förekomsten och omfattningen av havslevande organismer som har hårda skal eller skelett av kalk hotas av ett allt surare hav. Det surare havet (med lägre pHvärde) löser upp kalkföreningar. Det kan även påverka vissa av de plankton som finns längst ned i det marina ekosystemets näringskedja och det skulle få ödestigra konsekvenser om det sattes ur spel eller förändrades kraftigt. Vidare utgör plankton en stor kolsänka. Organismerna med sina skal av kalkföreningar bidrar till att koldioxid från atmosfären binds i skalen som sedan sedimenteras ner till havsbotten. En av många konsekvenser kan bli att halten koldioxid i atmosfären stiger ytterligare.

Havens pH-värde var 8,2 före den industriella revolutionen. Nu har det sjunkit till 8,1. Inom hundra år kan det ha sjunkit med ytterligare 0,4 enheter.

Mer än 95 % av energiobalansen mellan inkommande och utgående strålning från jorden går åt till att värma haven. Haven blir successivt allt varmare - de varma ytorna blir mer omfattande, de kalla allt mindre. Även djupare ner i haven förändras temperaturen, men i långsammare takt. Givetvis förekommer stora variationer över jordens enorma havsytor, men trenden är tydlig: Ett allt varmare hav kommer att få en minskad förmåga att netto binda koldioxid. Vi riskerar därmed att få behålla mer av våra utsläpp av koldioxid i luften med ytterligare förstärkning som följd.

insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 19

19

09-02-26 13.45.39

På sikt riskerar vi en situation där haven netto blir en källa för koldioxid. Något som inträffat många gånger tidigare vid naturliga klimatförändringar, t ex då klimatet förändrades efter den senaste istiden för ca 20.000 år sedan. Då steg halten koldioxid och metan i luften i takt med att det blev allt varmare. Koldioxidhalten gick från ca 190 ppm till ca 280. Denna process innebar en förstärkning av dåtidens växthuseffekt som bidrog till att värma upp planeten gradvis under ca 10.000 år, vilket resulterade i det klimat vi nu har.

Historik Människans förståelse för hur klimatsystemet fungerar, och inte fungerar, ökar i takt med nya vetenskapliga framsteg. Redan 1824 beskrev den franske matematikern Joseph Fourier 5 hur planeten jorden måste ha något som senare kom att kallas för “växthuseffekten”.

Fourier föreslog att klimatet på jorden styrdes av värmebalansen mellan inkommande solstrålning light heat och utgående strålning, dark heat.6 Tillsammans med forskaren Claude Pouillet förstod han att atmosfären kunde fungera som ett absorberande lager för värme.

Del ur Revelles och Suess artikel i Tellus 1957: “Carbon Dioxide Exchange Between Atmosphere and Ocean and the Question of an Increase of Atmospheric CO2 during the Past Decades.”

Atmosfären hade egenskaper som gjorde att det var varmare än vad det skulle vara utan dessa egenskaper.

Den svenske kemisten Svante Arrhenius7 var den förste som beskrev att människan påverkar klimatet genom förbränning av stenkol. Arrhenius trodde dock att de positiva följderna skulle dominera. Vidare trodde han att det skulle ta något eller några tusen år att fördubbla halten koldioxid i luften – något som vi nu är på väg att göra på skalan hundratals år. Arrhenius blev på sin tid kraftigt ifrågasatt.

Oceanograferna Revelle och Suess8 beskrev 1957 hur människan genom förbränning av fossilt kol nu genomför ett storskaligt experiment av ett slag som aldrig skett tidigare. Det var insiktsfullt men ännu var det inte många som anade vilka konsekvenser ”experimentet” skulle få.

Keeling utvecklade 1958 en metod att mäta halten koldioxid i atmosfären och kunde visa att den steg med omkring 0,6 ppm per år. Den så kallade “Keeling-kurvan” var född.

Koldioxid i atmosfären Man kan lätt få intrycket av att alla problem i naturen kan kopplas till koldioxid (CO2) i allmänhet och människans utsläpp av koldioxid i synnerhet. Det finns många andra problem som tillsammans är lika stora eller större, men människans utsläpp av koldioxid innehar en särställning dels för att den utgör den enskilt största källan till klimatförändringar, dels för att vårt samhälle är djupt beroende av system som har som bieffekt att de genererar koldioxid. Det är inte så enkelt som att bara sluta.

5) Joseph Fourier, 1824.”Remarques Générales Sur Les Températures Du Globe Terrestre Et Des Espaces Planétaires.” Annales de Chemie et de Physique 27: 136-67.

6) Bert Bolin 2007. A History of the Science and Politics of Climate Change.

7) Svante Arrhenius, 1896 “On the influence of carbonic acid in the air upon the temperature of the ground.”

8) Roger Revelle and Hans E. Suess, 1957 “Carbon Dioxide Exchange Between Atmosphere and Ocean and the Question of an Increase of Atmospheric CO2 during the Past Decades.” Tellus 1957.

20 insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 20

09-02-26 13.45.39

Förindustriell halt koldioxid i atmosfären var 280 ppm (miljontedelar). När Keeling började mäta halten koldioxid i atmosfären var halten 315 ppm. Nu är den uppe i ca 385 ppm. Ingen gång de senaste 650.000 åren9 har halten varit så här hög. Troligen har den inte varit så här hög någon gång de senaste 20 miljoner åren.10 Trots all kunskap, alla konventioner, alla miljöorganisationer mm fortsätter halten koldioxid att stiga i atmosfären.

Halten koldioxid i luften har stigit de senaste 150 åren eftersom vi sedan inledningen av industrialiseringen har förbränt fossilt kol och netto tagit bort biomassa (skog mm). Mellan åren 1850 och 2006 genererade utsläpp från fossil förbränning och cementproduktion utsläpp av 330 miljarder ton kol (motsvarar ca 1210 miljarder ton koldioxid). Ytterligare 158 miljarder ton kol (580 miljarder ton koldioxid) kom från utsläpp relaterade till människans förändringar av land, främst skogsskövling och förbränning av biomassa.11 Ca hälften av våra utsläpp stannar i atmosfären, den andra halvan binds i hav och biomassa.

Halten koldioxid kommer att fortsätta stiga så länge som dessa processer fortsätter om inte människan snabbt finner metoder att binda lika mycket eller mer växthusgaser än vi släpper ut. Mycket tyder på att naturens egna processer i kolcykeln, dess återkopplingar med haven och ekosystemen, kan utgöra en framtida större källa för koldioxid. Dessa processer kan komma att starta till följd av den situation som vi har idag. Risken blir större med tiden och med än kraftigare växthuseffekt.

Keelingkurvan. 1958 började forskaren Keeling mäta halten koldioxid i atmosfären. De årliga variationerna representerar naturliga variationer, t ex upptag av koldioxid genom fotosyntes respektive utsläpp genom förmultning. Att halten koldioxid förändrats från 315 ppm (miljontedelar) till 385 är orsakad av människans utvinning och därefter förbränning av fossil energi samt biobränslen (avskogning).

9) Petit JR, Jouzel J, Raynaud D, Barkov NI, Barnola JM, Basile I, Bender M, Chappellaz J, Dav isk M, Delaygue G, et al. (1999) Nature 399:429 – 436. samt Siegenthaler U, Stocker TF, Monnin E, Luthi D, Schwander J, St auf fer B, Raynaud D, Barnola J-M, Fische H, Masson-Delmotte V, et al . (2005) Science 310:1313–1317.

10) Pearson PN, Palmer MR (2000) Nature 406:695– 699.

11) J.G Canadell et al. Contributions to accelerating atmospheric CO2 growth from economic activity, carbon intensity, and efficiency of natural sinks. 2007. PNAS vol.

104, no 47. 18866-18870.

insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 21

21

09-02-26 13.45.39

Ekosystemtjänster Jordens växt- och djurarter samt den livsmiljö de lever i utgör komplicerade kretslopp. “Ekosystemtjänster” är de för människan livsnödvändiga nyttigheter som dessa producerar. De flesta är så självklara att vi tar dem för givna.

Ekosystemtjänsterna kan, utifrån vilken funktion de har, delas in i fyra typer: reglerande, bärande, producerande eller informationsfunktioner*: Reglerande funktioner: Skydd mot skadlig kosmisk strålning (t ex UV-strålar). Reglering av atmosfärens kemiska sammansättning (t ex koldioxidupptag). Reglering av havens kemiska sammansättning. Reglering av lokalt och globalt klimat.

Reglering av avrinning och skydd mot översvämningar. Infångning av vatten och påfyllning av grundvatten. Skydd mot jorderosion (och reglering av sediment). Bildandet av jord och bibehållandet av bördiga jordar. Infångande av solenergi och produktion av biomassa. Lagring och återvinning av organiskt material. Lagring och återvinning av näringsämnen. Lagring och återvinning av avfall. Reglering av biologiska kontrollmekanismer (t ex fåglar som äter skadedjur). Bibehållandet av habitat för flytt och uppfödning. Bibehållandet av biologisk (och genetisk) mångfald.

Bärande funktioner, ger utrymme och underlag för: Mänsklig bebyggelse och bosättningar. Jordbruk (odling av grödor och djurhållning) och vattenbruk. Energiomvandling. Rekreation och turism. Naturskydd.

Produktionsfunktioner: Syre. Vatten. Livsmedel. Genetiska resurser. Medicinska resurser. Råvaror till kläder och hushållstextilier. Råvaror till byggnationer och industrin. Biokemikalier (annat än bränsle och mediciner). Bränsle och energi. Foder och gödning.

Informationsfunktioner: Estetiska upplevelser. Andlig och religiös information. Historisk information (arvsvärde). Kultur och artistisk information.

Vetenskaplig och bildande information.

Minskade ekosystemtjänster eller regionala förluster kan i vissa fall kompenseras genom t ex tekniska innovationer. Men oftast innebär detta ökade kostnader eller sämre tjänster. Förlust av ekosystem och ekosystemtjänster utgör tillsammans med en stigande havsnivå troligen de två största hoten mot vår civilisation relaterad till människans förändringar av klimat och ekosystem.

* från de Grot, R. S., 1994, Functions of Nature: Evaluation of Nature in Environmental Planning, Management and Decision Making. Wolters-Noordhoff, Groningen. Samt Albaeco, Stockholm.

22 insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 22

09-02-26 13.45.40

Fotosyntesen, en viktig del av klimatsystemet.

Resiliens Människan har varit enormt framgångsrik i sin strävan att nyttja och förändra delar av planeten jorden för att möta behov och efterfrågan från en alltjämt ökande befolkningsmängd. Vi har under senare halvan av 1900talet lyckats både mångdubbla antalet människor och den ekonomiska produktiviteten samtidigt som vi effektiviserat produktionen av livsmedel. Resultatet blev lägre matpriser och minskad hungersnöd. Men dessa och andra framgångar har en baksida i att kemikalier, läkemedel och avfallsprodukter cirkulerar i naturen. Vi ändrar vattenflöden och ekosystem. Material som tidigare var bundna i jordskorpan sprids i atmosfär, hav och ekosystem. Vi tar i anspråk en allt större del av naturens ekosystemtjänster. Vår strävan att optimera resultatet, att med en liten insats få stor utdelning och i många fall inte se vår påverkan på systemet som helhet, gör att vi ofta förändrar naturliga system bortom vår förståelse och ursprungliga avsikt.

Vi måste förstå vår egen roll i det system som vi ovillkorligen befinner oss i. Ett vanligt synsätt är annars command-and-control där vi sätter oss människor utanför

systemet och ger oss rollen av att styra och kontrollera systemet. Det är inte så världen fungerar och det leder förr eller senare till systemets kollaps. Vi påverkar vår omvärld, men kan inte ha total kontroll (analogt med Arkimedes uttalande:12 “ge mig en fast punkt och jag skall rubba världen”).

Resiliens är ett systems kapacitet att absorbera störningar och fortfarande behålla sin grundläggande funktion och struktur. Att både stå emot stress och att ha förmåga att återuppbygga viktiga funktioner samt utvecklas.

Vi människor är beroende av naturen och de tjänster som naturen förser oss med, t ex ren luft, rening av vatten, reglering av temperatur, fotosyntes, cirkulation av vatten, produktion av livsmedel, biologisk mångfald mm. Men vår livsstil gör samtidigt att de naturliga systemen påverkas och i många fall oåterkalleligen förändras. Hur kan vi skapa förutsättningar för systemen att bli resilienta?

12) Arkimedes 287-212 f.Kr

insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 23

23

09-02-26 13.45.40

Brian Walker och David Salt understryker i sin bok Resilience thinking 13 vikten av att se världen i ett systemperspektiv. Vi är alla sammanlänkade med naturen i socialt-ekologiska system. Dessa system är komplexa och adaptiva (lärande). Människan är en del av systemet, vi står inte utanför det.

Vi behöver också en förståelse för två grundläggande teman inom resiliens: För det första att socio-ekologiska system kan existera i mer än ett stabilt tillstånd. Om ett system förändras tillräckligt mycket kommer det till slut att passera gränsvärden som gör att systemet uppträder på ett nytt sätt. Nya återkopplingar mellan systemets delsystem förändrar systemets funktion och struktur. Det har genomgått ett regimskifte. För det andra att systemen är lärande och förändras över tiden. Vår värld är dynamisk, inte statisk. Vanligen brukar man tala om fyra faser: snabb tillväxt, bevarande, frikopplande och omorganisation. Systemen genomgår vanligen cykler med dessa faser som systemet befinner sig i.

Forskning inom resiliens utvecklas allt mer och det blir allt tydligare att klimatförändringar snarare bör behandlas som globala förändringar. Det handlar inte bara om medeltemperaturer och stigande havsnivåer.

Ekosystemen och våra samhällen är integrerade. Vi påverkar vår omvärld och den påverkar oss. Förändringar kan gå sakta eller gå fort. Kritiska gränsvärden kan genom kaskadeffekter påverka andra system som förändras vilket i sin tur påverkar ytterligare system.

Vi måste, för att förstå vår värld, se oss själva som en del av ett större system som ständigt förändras. Det är komplext sammanlänkat, olinjärt, irreversibelt (går inte att backa) och dess återkopplade undersystem kan, och kommer att, genomgå fasskiften i takt med att olika kritiska gränsvärden passeras.

Det här är inget unikt som skett i samband med att människan blivit en global aktör. Jorden har alltid varit ett komplext, återkopplat system som ständigt utvecklats och förändrats. Men det är viktigt att vi idag förstår vår egen roll i systemet, dels för att vi blivit en av de största krafter som förändrar systemet, dels för att vår kapaci-

tet att tillgodose våra egna behov är beroende av hur systemet förändras.

Mål för vårt samspel med klimatsystemet Förutom risken med återkopplingar och okontrollerbara klimatförändringar relaterade till utsläpp av växthusgaser finns som tidigare nämnts kopplingar mellan kolets kretslopp och ekosystemen. Ett exempel på det är havens surhetsgrad. Ambitionen bör vara att inte överskrida kritiska gränsvärden för de parametrar som riskerar att hota människa och ekosystem. Detta har också formulerats av FN som skriver:14 “ The ultimate objective of this Convention and any related legal instruments that the Conference of the Parties may adopt is to achieve, in accordance with the relevant provisions of the Convention, stabilization of greenhouse gas concentrations in the atmosphere at a level that would prevent dangerous anthropogenic interference with the climate system. Such a level should be achived within a time frame sufficient to allow ecosystems to adapt naturally to climate change, to ensure that food production is not threatened and to enable economic development to proceed in a sustainable manner.”

Problemen är ibland att lista ut vad gränsvärdena är, hur de är beroende av varandra och hur man skall uppnå målsättningarna. Man har ur politisk synvinkel arbetat med att få koldioxidhalten att stabiliseras på 450 ppm eller högre. Nu kommer allt fler forskare med uttalanden som kan översättas med att vi redan har för mycket koldioxid i luften (med 385 ppm) och att vi bör sänka halten koldioxid i luften till under 350 ppm15. För andra delsystem finns gränser på liknande sätt, t ex rörande andra växthusgaser, havens pH-värde, kväve, fosfor, biologisk mångfald, uttunning av ozonskiktet mm.

13) Brian Walker and David Salt 2006. Resilience thinking.

14) United Nations Framework Convention on Climate Change. 1992. Article 2 Objective 15 Hansen J et al. 2008 Target Atmospheric CO: Where Should Humanity Aim? Columbia University.

24 insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 24

09-02-26 13.45.40

Geopolitik Både interna konflikter och mellanstatliga konflikter kan komma att uppstå som konsekvens av klimatförändringar och brist på naturresurser. Men det kan även skapa samarbeten mellan stater och grupper som tidigare var i konflikt med varandra. Även åtgärder för att minska människans påverkan på klimatet kan skapa konflikter. Övergång till förnybara energikällor och minskad användning av fossila resurser kan påverka länders ekonomi i både positiv och negativ riktning.

Helt säkert är att klimatförändringar påverkar internationell politik och länders säkerhetspolitik.

FOI, Totalförsvarets Forskningsinstitut, skriver: 15 “Mycket allvarliga klimatförändringar kommer, framför alla på lång sikt, att kunna medföra stora förändringar i den internationella politiken i en mer instabil riktning. Detta beror dels på territoriella förändringar, dels på grund av att världsekonomin kan drabbas mycket hårt.”

FOI konstaterar vidare att klimatförändringar är en fråga för gemensam och odelbar säkerhet.

“Delbar säkerhet baseras på en syn på säkerhet som ett nollsummespel, en vinst för mig är en förlust för min granne. Så har traditionella säkerhetskalkyler sett ut. En uppfattning av säkerhet som odelbar innebär att “en stats säkerhet inte kan skiljas från andra staters.”

Förändringar av klimat kommer att innebära stora påfrestningar på såväl staters inre stabilitet som på relationer mellan stater. Det är därför av största vikt att snabbt etablera en förståelse både för klimatfrågorna i sig och för att riskerna förknippade med dem handlar om odelbar säkerhet. Konsekvenserna av att förändringar av klimat och ekosystem är en fråga om odelbar

säkerhet bör ges stort utrymme vid kommande klimatförhandlingar.

Vid en presskonferens rörande klimatförändringar sade USA’s tillträdande president Barack Obama att: 16 “The time for delay is over. The time for denial is over...

This is a matter of urgency and national security.”

Det symboliserar ett skifte i synen på vad klimatförändringar innebär för amerikansk nationell och internationell politik.

EU har fram till 2008 haft en ledande roll i internationell klimatpolitik. Framgångarna kan både hyllas och kritiseras. Observatörer vid klimatmötet i Poznan, Polen (1-12 december, 2008), rapporterade att delegaterna då i mångt och mycket gick i väntan på hur USA skall agera efter att Obama tillträtt som president.

Redan ett par veckor efter Obamas installation den 20 januari 2009 syns amerikanskt ledarskap i klimatfrågor. Man har tillsatt vetenskapliga råd i klimat och energirelaterade frågor. Nationellt gör man tydliga kopplingar till produktion av livsmedel, nationens säkerhet och energi. Internationellt för man samtal med många nationer, bland annat Kina samt förbereder sig för förhandlingarna i Köpenhamn i slutet av 2009. USA planerar att genomföra stora satsningar på förnybar energi och ”gröna jobb”. Det finns många tecken som tyder på att USA kommer att ta en ledande roll i klimatpolitiska frågor.

16) P. Haldén, 2007. The Geopolitics of Climate Change: Challenges to the International system. FOI-R–2377–SE. 17) Barack Obama 10 december, 2008

insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 25

25

09-02-26 13.45.40

Insikter Nedan följer insikter som växt fram under de senaste åren. Människan tar successivt till sig av insikterna, men vi är ännu bara i början av förståelsen och bearbetningen av konsekvenserna.

En stor del av vår välfärd skapas genom användandet av fossil energi. “ There is a huge gap between what is understood about global warming-by the scientific community-and what is known about global warming-by those who need to know: the public and the policymakers.“ James Hansen. Tipping Point. Perspective of a climatologist.

Dagens välfärdssystem är till stor del både uppbyggt av fossil energi och fortfarande beroende av fossil energi.

Det stora problemet är att vi inte har skapat alternativa energikällor i samma utsträckning som vi byggt upp välfärden. Det här gör att vi har svårt att tänka oss vad som skulle hända om vi snabbt bröt relationen med olja, kol och naturgas. Vi är villiga att utveckla förnybar energi så länge som det kan ske utan alltför stora negativa konsekvenser för vårt nuvarande sätt att leva.

Stora delar av västvärldens ekonomiska system är intimt sammanlänkade med fossil industri. Att snabbt sluta använda fossila källor skulle rimligen påverka världsekonomin. Man kan ha långa diskussioner om positiva respektive negativa konsekvenser, men det räcker med att konstatera att det troligen skulle uppstå en stor osäkerhet på marknaden. Osäkerheten i sig kommer att skapa oro vilket är negativt. För vissa aktörer inom fos-

sil industri skulle det vara helt förödande. Det kan till och med leda till geopolitiska konflikter.

Samtidigt vet vi att de fossila resurserna är begränsade. Peak Oil kommer att få konsekvenser för alla som är beroende av olja. “ The term Peak Oil refers to the maximum rate of the production of oil in any area under consideration, recognising that it is a finite natural resource, subject to depletion.“ (Colin Campbell) 17 Diskussionerna kring Peak Oil var stora i samband med att oljepriset steg kraftigt under våren och sommaren 2008. Under hösten 2008 föll oljepriset tillbaka. Media ägnade givetvis stort utrymme åt den finansiella krisen samt det amerikanska valet. Men problemen kring Peak Oil försvann inte bara för att priset på olja föll under hösten! Diskussionerna kring oljans tillgänglighet tycks inte intressera medborgarna så mycket om det inte handlar om priset på olja. Peak Oil är mycket mer än priset på olja, det är tillgängligheten till olja – som bland annat tar sig uttryck i prissättningen.

Den ekonomiska inbromsningen har medverkat till att priset på råolja sjunkit, vilket oroar oljeproducerande stater och företag. OPEC skrev i ett pressmeddelande18 inför sitt möte i Wien 24 oktober, 2008:

18) ASPO Association for the study of Peak Oil & Gas

26 insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 26

09-02-26 13.45.40

“ The Conference observed that the financial crisis is already having a noticeable impact on the world economy, dampening the demand for energy, in general, and oil in particular.

Similarly worryingly, the Conference noted that oil prices have witnessed a dramatic collapse – unprecedented in speed and magnitude – these falling to levels which may put at jeopardy many existing oil projects and lead to the cancellation or delay of others, possibly resulting in a medium-term supply shortage.“ Oljeproducenter är beroende av att konsumenter köper deras produkter och gör det till ett pris som åtminstone täcker deras kostnader för produktionen. Om omvärlden slutar köpa fossila produkter eller tjänster hotar detta givetvis dem som har som verksamhet att utvinna olja, kol eller naturgas. Detta skulle få stora konsekvenser för övriga samhället.

Priset på olja kan inte användas som en måttstock på hur stor eller liten klimatpåverkan vi har eller hur stora oljereserver som finns kvar. Ett lågt pris gör dels att det blir mindre lönsamt att utvinna olja, dels att fler, eller andra marknader, har råd att konsumera oljan. Det gör att de får välfärd, men med stor sannolikhet skapar de också behov av olja i framtiden. Ett högt pris gör det lönsamt att utvinna mer svårtillgänglig olja samtidigt som färre har råd att nyttja den. Vidare gör valutavariationer att oljepriset kan öka på en marknad och minska på en annan. Det förekommer även inhemsk konsumtion av olja, kol och naturgas som inte prissätts på världsmarknaden.

Det som räknas är givetvis hur mycket fossilt kol som utvinns ur marken.

Den mängden kommer förr eller senare att förbrännas med konsekvenser för klimat och ekosystem. Frågan man nu bör ställa sig är “Hur mycket fossil energi kan vi utvinna utan att förorsaka obehagliga klimatförändringar?” Ingen kan precisera något entydigt svar. Vi kanske t.o.m. redan har passerat gränsen.

Vi har redan för mycket växthusgaser i luften. Vi kan dessutom inte utesluta att naturen i framtiden kan komma att netto vara en källa för koldioxid och metan när det nu blir varmare. Observationer från de senaste 800.000 åren visar att temperaturhöjningar har följts av stigande halter koldioxid och metan i atmosfären. Dessa har i sin tur ytterligare spätt på temperaturhöjningarna.

På motsvarande sätt har sjunkande temperaturer medfört sjunkande halter växthusgaser. Klimatsystemet har som vi tidigare beskrivit positiva, dvs självgenererande, återkopplingar.

Människan kommer att fortsätta att utvinna fossil energi så länge som det är lönsamt, tillåtet och finns infrastruktur för detta. Om vi inte vill förbjuda brytning av fossilt kol måste vi utveckla metoder och tekniker som binder och permanent förvarar mer växthusgaser än den fossila industrin genererar.

insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 27

27

09-02-26 13.45.41

CCS, Carbon Capture and Sequestration Carbon Capture and Sequestration, CCS, (eller Carbon Capture and Storage som det ibland kallas), har lanserats som lösningen genom att vara kolkraft utan utsläpp av koldioxid. Tanken är att utvinna energi ur kol, avskilja koldioxiden i kraftverket för att sedan lagra den i berggrund eller haven. Tekniken kan bara användas i industriell skala (den är för skrymmande för att användas i t ex bilar). Många kritiserar kolindustrin för att använda CCS-forskning som ursäkt för att fortsätta med gammal fossil kolkraft: Forskning kring CCS upplevs som ansvarstagande och utan det ansvaret kommer inte kolindustrin att överleva i sin nuvarande form. Energibranschen räknar med att tekniken skall finnas i kommersiell drift ca år 2020.

CCS minskar utsläppen av koldioxid, men det minskar inte halten koldioxid i luften. Detta har hittills inte framkommit med den tydlighet som krävs i energibolagens retorik kring frågan.

Om man använde biobränslen vid förbränningen så skulle CCS kunna netto ta bort växthusgaser ur atmosfären. (Strikt räknat så är det fortfarande växternas fotosyntes som tar bort koldioxiden, CCS-tekniken begränsar hur mycket som slipper ut i atmosfären igen.) På sikt kommer det rimligen ställas krav på att även kraftverk eldade med biobränsle skall utrustas med CCS. Koldioxid som restprodukt Vid processen som framställer biobränslen bildas ibland koldioxid som restprodukt. Det är idag vanligt att denna koldioxid släpps ut i luften med hänvisning till att den ändå hade nått atmosfären. (Denna koldioxid skall inte att förväxlas med koldioxiden som bildas vid Koldioxid förbränningen av biobränslet.)

Koldioxiden kan även säljas till t ex växthus. Genom att höja halten koldioxid i växthuset kan man få växterna att växa snabbare. Men det medför även att koldioxid sipprar ut i atmosfären respektive att växterna inne i växthuset inte använder atmosfärens be

fintliga koldioxid i samma utsträckning för sin tillväxt.

Vidare konsumeras växterna utanför växthuset och till syvende och sist hamnar koldioxiden i atmosfären.

Utsläpp av koldioxid, oavsett om de kommer från fossila bränslen, biobränslen eller annan process, bör inte ske till atmosfären. Ofta argumenteras för att biobränslen är “koldioxidneutrala”. Men det gäller bara efter det att samma mängd biomassa verkligen växt upp igen.

Vidare har vi sedan lång tid tillbaka för höga koncentrationer koldioxid i atmosfären -vilket gör att “neutral” befäster en situation som inte är hållbar.

Vore det enkelt och billigt att ta bort växthusgaser direkt ur luften så skulle vi inte fortfarande sitta med stigande koncentrationer växthusgaser i atmosfären. I de fall då vi förfogar över koncentrerad koldioxid eller andra växthusgaser så bör vi inte använda eller sprida det på ett sätt som gör att det hamnar i atmosfären. För när det väl finns i atmosfären är det mycket svårt att återigen få det i koncentrerad form eller få det bundet i geoformationer.

Fungerande CCS är troligen bra, men det är ingen ursäkt för att fortsätta förbränna fossilt kol, vare sig med eller utan CCS. Däremot kan CCS tillämpat på olika former av biobränsle göra nytta för att minska människans påverkan på klimatet.

Människan är en del av klimatsystemet Klimatet förändras ständigt och människan är en del av klimatsystemet. Konsekvenserna av denna insikt kan jämföras med konsekvenserna av insikten om att jorden är rund (Pythagoras 500 f.Kr.) eller att jorden roterar kring solen (Copernicus, Galileo, Kepler 1500-talet).

Det ändrar vår världsuppfattning, vår syn på oss själva och vår förmåga att reflektera över vår omvärld.

Människans agerande gör att vi idag är idag den största orsaken till att klimatet förändras. Nobelpristagaren Paul Crutzen sade år 2000 (och skrev en artikel i Nature 2002):19

19) http://www.opec.org/opecna/Press%20Releases/2008/pr152008.htm

28 insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 28

09-02-26 13.45.44

“We live today in what may appropriately be called the “Anthropocene” – a new geologic epoch in which humankind has emerged as a globally significant – and potentially intelligent – force capable of reshaping the face of the planet.”.

Crutzen var inte den första att göra den reflektionen.

Andrew Revkin använde begreppet Anthrocene 1992 i sin bok Global Warming: Understanding the Forecast, men det begreppet fick inte riktigt fotfäste på samma sätt som Crutzens.

Hur som helst vilar det ett enormt stort ansvar på våra axlar. Antingen ser vi till att göra rätt saker som får önskat resultat i naturen. Eller så ser vi till att vår påverkan är så liten att vad vi gör bara har ringa sannolikhet att påverka klimat och ekosystem från den relativt stabila balans som naturen upprätthållit i ca tiotusen år. Den balansen skulle troligen, utan människans inverkan, fortsätta att vara relativt stabil i många tusen år. Forskare har föreslagit allt från tiotusen till femtiotusen år. Vi kommer förstås aldrig att få veta. Men vi vet att redan idag har människan förändrat klimatet och gjort det mer instabilt. Trögheter i klimatsystemet gör att latenta förändringar som vi också redan skapat kommer att visa sig kommande århundrade.

Som sagts tidigare förändras klimatet ständigt, det är aldrig still. Samma naturliga krafter som påverkat klimatet genom årmiljonerna verkar fortfarande idag.

Den huvudsakliga orsaken till att klimat och ekosystem förändras i vår tid är människan och i synnerhet en del konsekvenser av den industriella eran.

Det fossila kol som utvinns hamnar som kolföreningar i atmosfären, haven och biomassan Vi har troligen redan nått upp till och överskridit de kvantiteter utsläpp av växthusgaser som gör att vi kommer att orsaka allvarlig påverkan på klimat och ekosystem. Trots detta har mänskligheten ingen plan för hur vi globalt skall vända flödet av växthusgaser från atmosfären till att bindas i marken. Vad vi har är institutioner och målsättningar för att minska ut-

släppen inom nationer och sektorer.

Kunskapen om att klimatet förändras har nått såväl mannen på gatan som den högsta politiska ledningen.

Många har förstått allvaret i situationen och med beslutsamhet har vissa nationer gått samman för att tillsammans minska sina utsläpp av växthusgaser. Vi försöker skapa förutsättningar för såväl internationella avtal som möjligheter att kompensera individuella utsläpp genom handel med utsläppsrätter, trädplantering mm. Principen är att skapa både frivilliga och tvingande åtaganden om utsläppsminskningar, det är ju trots allt utsläppen av växthusgaser som gör skillnaden. Åtgärderna rör såväl nationer som individer. Värt att notera är det stora fokus från både myndigheter och media som individuella (personliga) utsläppsminskningar fått. Vi skall både som individer och nationer känna stort ansvar för vårt bidrag till klimatförändringarna.

Genom att skapa lagar, incitament och marknadsplatser och inrätta institutioner räknar vi med att på sikt kunna minska människans utsläpp. Genom att sätta pris på utsläppen kommer marknadskrafterna att se till att de dyraste utsläppen minskar först, dvs. att vi utan allt för mycket regleringar från auktoriteter har ett system som är både självreglerande och effektivt.

Men kommer det att räcka? Under finanskrisen 2008 ropade några EU-länder att de nu hade så ansträngd ekonomi att det inte var realistiskt att förvänta sig att de skulle uppnå det gemensamma EU-målet om att minska utsläppen med 20 % till 2020. Vad händer om det blir ytterligare allvarliga ekonomiska nedgångar eller om det dyker upp nya kriser, t ex i form av naturkatastrofer, livsmedelsbrist, sjukdomsspridning, migration av människor, geopolitisk instabilitet, kollapser av marknadssegment osv?

Om människan lyckas med sina utsläppsmål för t ex växthusgasen koldioxid så kommer det att leda till att mindre fossila resurser (olja, kol och naturgas)

insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 29

29

09-02-26 13.45.44

utvinns för vart år som går. Eller omvänt: Den mängden olja, kol och naturgas som människan utvinner, den kommer även att användas vilket till syvende och sist medför netto utsläpp av koldioxid. (Människans lager av fossilt kol ovan mark är relativt litet.) Varför lägger man då inte ett tak på själva utvinningen av olja, kol och naturgas? Det skulle ju begränsa användningen på ett konkret sätt. Svaret är bland annat att det direkt utmanar såväl privata som nationella, politiska och ekonomiska intressen.

Bert Bolin skrev 1974 att “det finns betydligt mer fossila bränslen på jorden än vad som kommer att kunna användas p.g.a. klimatpåverkan”.20 Frågan är hur långt människan kommer att driva klimatförändringarna innan vi begränsar bruket av fossil energi till följd av

Utsläpp av koldioxid. Vi ligger på eller över det kraftigaste utsläppscenariot. EU:s mål är stabilisering vi 450 ppm (grön streckad

litiska insatser och är långt ifrån det business as usual som fortfarande råder. Man förväntar sig att detta skall uppnås genom både frivilliga och tvingande nationella åtaganden. Förhoppningen är att det skall medföra att halten koldioxid planar ut på 450 ppm vilket i sin tur skall stabilisera uppvärmningen till 2 grader.

Det verktyg som vi har för att minska halten av växthusgaser i atmosfären är återplantering av skog. Det är bra, men inte tillräckligt. Mängden stående biomassa är ungefär lika mycket som mängden kol som finns i atmosfären. Att öka mängden stående biomassa med storleksordningen 50% är inte realistiskt i en värld som samtidigt strävar efter att använda mer jordbruksmark.

Andra verktyg som finns för att minska uppvärmningen av klimatet handlar om att minska utsläppen i andra länder, t ex Clean Development Mechanism (CDM), mekanismen för ren utveckling och Joint Implementation (JI), gemensamt genomförande.

Energimyndigheten skriver på sin hemsida: 21 “De projektbaserade mekanismerna innebär investering i projekt som minskar utsläpp av växthusgaser i någon form. Som exempel kan detta ske antingen direkt genom energieffektivisering eller genom utbyte av el baserad på fossilt bränsle till el baserad på biobränsle. De projektbaserade mekanismerna bidrar utöver minskade utsläpp också till viktig tekniköverföring och kapacitetsuppbyggnad i mottagarländerna.”.

linje), vilket man föräntar sig skall leda till max två graders uppvärmning.

Från Michael R. Raupach Global and regional drivers of accelerating CO2 emissions. PNAS June 12, 2007 vol. 104 no. 24. 10288 –10293.

denna insikt.

Den politiska ambitionen idag i vissa industriländer är att minska utsläppen med 20-30% till 2020, med 5080% till 2050 och att vi i princip skall ha nollutsläpp inom hundra år. Det här kommer att kräva stora po-

Det är bra och begränsar hur mycket mer växthusgaser som tillförs. Men det tar inte netto bort dem som redan finns i atmosfären.

De mest ambitiösa utsläppsminskningar kan inte göra något åt de växthusgaser som redan finns i atmosfären. För att uppnå våra mål om att undvika allvarlig

20 Crutzen, P. J.: 2002, Geology of Mankind, Nature 415, 23 21) Energimyndigheten 2008-10-27. “Projektbaserade mekanismer CDM och JI”

30 insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 30

09-02-26 13.45.45

klimatpåverkan borde vi netto ta bort växthusgaser ur atmosfären. Samtidigt vet vi att det kol från den olja, stenkol och naturgas som människan utvinner ur marken samt de skogar som huggs ner utan att återplanteras, det kommer att höja halten koldioxid i atmosfären och det kommer att göra haven ytterligare surare.

Tipping points.

Klimatsystemet kan bli en större källa till klimatförändringar än människan Klimatsystemet upprätthålls och förändras genom återkopplingar. Människan har påverkat klimatsystemet och ekosystemen sedan åtminstone 8000 år tillbaka i tiden genom utsläpp av växthusgaser, jord- och skogsbruk.22 Dåtidens påverkan var liten, men inte försumbar, och den kan spåras i geologiska avsättningar som t ex växthusgaser i glaciärer och jorderosion.

Vår påverkan har ökat i takt med att vi blivit allt fler och förändrat metoderna för att t ex utvinna energi och bedriva jordbruk. Sedan 1950-talet har människans påverkan på klimat och ekosystem accelererat markant.

Utsläpp av koldioxid står för merparten (men är långt ifrån den enda) av människans påverkan på klimatsystemet. Knappt 80% av människans utsläpp av koldioxid kommer från förbränning av fossilt kol, ca 20% kommer från skövling av skogar. Cementproduktion står för några procent av utsläppen.

De naturliga flödena av t ex växthusgaser är större än människans utsläpp, men de balanseras av att naturen även tar upp ungefär lika mycket växthusgaser som naturen släpper ut. Man kan förenklat säga att naturen både andas in och andas ut. Människan andas bara ut.

Men i och med att klimatsystemet förändras så ökar sannolikheterna för positiva återkopplingar, t ex kraftiga utsläpp av metangas från smältande tundra.

Tipping point brukar beskrivas som det kritiska gränsvärde där en liten störning/variation medför en stor förändring av ett system. Det kan leda till abrupta, snabba, klimatförändringar. Abrupta klimatförändringar inträffar när klimatsystemet passerar ett gränsvärde som startar en övergång till ett nytt tillstånd. Det nya till-

ståndet innefattar processer som förändras kraftigare av delsystemet självt än dess ursprungliga orsak till förändring.

Man har även identifierat tipping elements,23 storskaliga delsystem av jorden som kan passera tipping points.

Exempel på tipping elements är t ex. Arktiska sommarisen, Grönlandsisen, Golfströmmen, Amasonas regnskogar, Afrikanska monsunen, permafrost, ozonskiktet, syrebrist i haven mm. Tipping elements behöver inte vara abrupta. Det kan röra sig om relativt långsamma förändringar, men som inte kan förhindras när de väl har startat. Ett exempel på det är avsmältningen av Grönlandsisen.

Att passera en eller flera tipping points med konsekvenser för dessa delsystem innebär katastrofer av en storleksordning som mänskligheten aldrig tidigare har upplevt. Länge har man förstått att tipping points kan inträffa, men det har förefallit osannolikt att vi skulle ha förmåga att försätta oss i de situationerna. Senare års forskning visar dock att sannolikheten för att en eller flera tipping points skall inträffa ökar i takt med att klimatsystemet förändras. Sannolikheten att vi får uppleva en tipping point är inte försumbar.

Snabbare förändringar än förväntat Utbredningen av isen som ligger över Ishavet och Nordpolen varierar i takt med årstiderna. Vintertid så växerden till, både till yta och tjocklek. Om sommaren smälter delar av isen och dess yta minskar. På sensommaren/ början av hösten i mitten av september så är isens yta som minst.

Sedan 1979 har man mätt isens utbredning med hjälp av satelliter. Satellitmätningar gör att man fått detaljerad överblick. Visserligen råder det variationer från ett år till ett annat, men de senaste årtiondet har man kunnat konstatera en trend i form av en minskad yta is. I IPCC:s 4:e rapport som presenterades i januari

22) www.eoearth.org/article/Anthropocene 23) Timothy M. Lenton et. al. Tipping elements in the Earth’s climate system. PNAS, February 12, 2008. vol 105, no.6, 1786-1793.

insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 31

31

09-02-26 13.45.45

Foto: Caroline Stiernstedt Sahlborn

Grönlandsis.

2007 beskrevs scenarios där Ishavet kunde vara isfritt sommartid år 2100. Men forskarvärlden blev överraskad över den snabba avsmältningen som verkligheten uppvisade: Hösten 2007 var det så lite is över Ishavet som man förväntat sig att det skulle vara år 2040! Isläget år 2008 uppvisade samma situation. Forskarna konstaterar att isarna är mer känsliga än man tidigare föreställt sig och att Nordpolen kan komma att vara isfri långt tidigare än man tidigare beräknat.

Sommaren 2003 var ovanligt varm i Europa. Dygnsmedeltemperaturen var omkring fem grader över det normala under juni, juli och augusti jämfört med observationer mellan 1856 och 2002.24 Omkring 30.000 människor omkom i förtid, de flesta i Frankrike. Det var vattenbrist, missväxt och skogsbränder på många platser. Man fick stänga ner kraftverk då inkommande kylvatten inte var tillräckligt kallt.

Klimatmodeller visar att sommaren 2003 kan betraktas som en försmak på förväntat Europeiskt klimat om ca 70 år. Det vi hittills har betraktat som en varm sommar kommer i framtiden att vara en sval sommar.

De varma somrarna kommer att vara ännu varmare än skillnaden mellan normala somrar nu och i framtiden.

Det riktigt skrämmande är att rekordnoteringen inträffade redan 2003, den borde inte skett förrän om några tiotals år. Frågan forskarna nu ställer sig är om man underskattat det europeiska klimatets känslighet.

Det framtida klimatet kanske inträffar långt tidigare än man beräknat. Man kan inte utesluta att kommande klimatsituationer blir mer extrema än vad forskarvärlden hittills presenterat.

Fripassagerarproblemet Tragedin med det allmänt ägda (The Tragedy of the Commons, Garrett Hardin25) beskriver en teori om varför vi människor ofta får svårlösta problem när vi skall dela på ändliga resurser. Vi har nu liknande problem som rör orsakerna till människans påverkan på klimatet.

Problemet har även kallats “fripassagerarproblemet”.

24) Schär et al. 2004, Nature 427, 332-336 25) Garrett Hardin. “The Tragedy of the Commons”. Science, Vol 162. Dec 13, 1968

32 insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 32

09-02-26 13.45.45

Isutbredning i september månad över Nordpolen från 1979 till 2008. Den istäkta ytan har minskat sedan mätningarna började.

Sommaren 2003 var ovanligt varm i Europa, men också osannolik

Minskningen är nu 12% per decennium.

ur ett statistiskt perspektiv, den borde, enligt gängse klimatmodel-

(National Snow and Ice Data Center, NSIDC.)

ler, inte inträffat förrän om några tiotals år.

Tragedin med det allmänt ägda är en social fälla, ofta med ekonomiska förtecken. Det handlar om den konflikt som kan uppstå mellan individuella intressen (särintressen) och allmänhetens bästa kring begränsade resurser. Fri tillgång till en begränsad resurs medför överexploatering och slutligen en kollaps eller förfall av systemet. Kollapsen eller förfallet drabbar både resursen och användarna som gjort sig beroende av resursen. Avkastningen av resursen tillfaller de individuella intressena, men kostnaden bärs av allmänheten. Allmänheten kan vara sammansatt av en grupp som är större än de som nyttjar resursens avkastning. De individuella intressena maximerar sin vinst/nytta genom att använda så stor del som de finner lämpligt av resursen, men samtidigt ser till att bära en så liten del av kostnaden som möjligt.

Hardin använde metaforen med en beteshage som bara kunde härbärgera ett visst antal nötkreatur. Varje rationell boskapsskötare försöker maximera sin avkastning. Han frågar sig vad nyttan i relation till kostnaden

är för att lägga till ett kreatur. Nyttan är avkastningen från ytterligare ett djur. Kostnaden däremot delas av alla användare av hagen.

Hardin menar att människans oförmåga att se till allmänhetens bästa framför individuella särintressen gör att vi medvetet eller omedvetet överexploaterar gemensamma resurser.

I diskussionerna kring förändringar av miljö, ekosystem och klimat finns tecken på fripassagerarproblem.

Medvetet eller ej gör vi saker som medför egennytta i form av välfärd, ekonomisk tillväxt mm. Vår individuella avsikt är inte att orsaka skada, men vårt agerande genererar direkta eller indirekta utsläpp av växthusgaser, kemikalier, läkemedel och/eller tungmetaller, regnskogsskövling mm. Detta underminerar mänsklighetens bästa i form av stabilt klimat, ren luft, resilienta ekosystem mm.

Men nu måste inte framtidsutsikterna vara så dystra som Hardin antyder. Vad Hardin förbisåg var att människor inte alltid är rationella på det enkla sättet som han beskrev. Bara för att de egoistiska särintressena existerar betyder inte det att människan är dömd att följa dem. Människan kan spontant agera efter vad som är

insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 33

33

09-02-26 13.45.46

bäst ur allmänhetens nytta (även om det inkräktar på individens särintressen). Människan kan också skapa sociala och ekonomiska strukturer och ramverk som gör att nyttjandegraden inte blir överexploatering. Det torde dock stå klart att i dagens samhälle när nyttjandet av så kallade global goods (globala nyttigheter) sker på den globala skalan med globala konsekvenser krävs multilaterala överenskommelser för att begränsa de negativa konsekvenserna. Dessa överenskommelser måste

Att göra rätt är inte tillräckligt, det viktiga är att sluta göra fel.

Martin Hedberg

involvera tillräckligt många aktörer för att ha verkan och för att undvika problem som trots allt inträffar.

Trots decennier av forskning, förhandlingar och överenskommelser fortsätter bland annat växthuseffekten att förstärkas och resiliensen hos ekosystemen att minska. Många förändringar till och med accelererar.

Dagens system och internationella överenskommelser är uppenbarligen inte tillräckliga för att undvika det som betraktas eller kommer att betraktas som oacceptabla förändringar i vår omgivning.

Known unknowns och unknown unknowns Forskarvärlden vet att det finns saker i naturen som vi inte kan beskriva (known unknowns). Exempel på detta är t ex: Hur stor andel av våra utsläpp av koldioxid binds i haven respektive i biomassa? Hur kommer variationer av solfläckar att påverka klimatet i kombination med vad vi människor gör? Hur snabbt kan glaciärerna smälta och vilka kritiska gränsvärden krävs för att det skall ske? Hur mycket metangas kan strömma ut till atmosfären som konsekvens av minskad permafrost och förändrade havsströmmar? Hur bra eller dåliga är de klimatmodeller som ligger till grund för datorberäkningar av framtida klimatscenarion? Hur känsligt är klimat-

systemet för växthusgaser, hur mycket växthusgaser kommer människan att släppa ut i framtiden och hur mycket kommer naturliga klimatvariationer att spel in?

(De tre senare frågorna är utgör väsentliga osäkerheter i just klimatmodellerna).

Men historien säger oss också att det finns skeenden i naturen som vi varken ännu upptäckt eller skulle förstå när/om vi skulle kunna observera dem (unknown unknowns). Vi kan inte utesluta att dessa kan ha stort inflytande på klimat och ekosystem. Av förklarliga skäl kan vi inte ge exempel på unknown unknowns.

Det är bråttom Det är bråttom, det är forskarvärlden överens om. Men ingen kan precisera hur bråttom det är. Ibland gör någon ett försök genom att säga att “vi har tio år på oss”.

Men det faller platt när vi har hört det ett par gånger.

Tio år har gått, världen roterar vidare och människan fortsätter att öka utsläppen. Det får lätt karaktär av att ropa “vargen kommer”. Men är det då fel? Är det inte bråttom?

En del tidigare miljölarm har faktiskt åtgärdats just tack vare att frågorna belystes intensivt. Varningen var inte obefogad, man ropade inte i onödan. Den ledde till åtgärder och vi bör vara tacksamma för att man tog varningen på allvar. Ett exempel är freonernas inverkan på uttunningen av ozonskiktet.

Det är bråttom att lösa klimatproblemen. Men ingen kan precisera en tidpunkt när det skulle vara för sent att agera. Det får inte misstolkas som att det inte spelar någon roll om vi väntar lite längre med att agera.

Klimat och ekosystem förändras kontinuerligt, både till följd av vad vi människor gör och till följd av naturliga förändringar (inkluderande naturliga återkopplingar på saker som vi människor gör). Förändringarna är både gradvisa och abrupta, de inkluderar hela de naturliga systemen och spänner över tidsrymder från sekunder till tusentals år.

Vi vill gärna ha handfasta besked (beslutsunderlag) av typ “vi måste minska utsläppen med x procent innan år y” för att undvika en katastrof. Katastrofen kan t ex

34 insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 34

09-02-26 13.45.47

vara att havsnivån stiger med en meter. Men eftersom klimatsystemet är komplext sammanlänkat (till skillnad från ett enkelt orsak och verkan-samband) existerar inga precisa deadlines.

Man kan inte utesluta att havsnivån kommer att stiga med en till två meter inom hundra år och efterhand mer än så. Frågan är när? Sker det kontinuerligt eller i intervaller? Orsaken till att havsnivån stiger är såväl att landbaserade glaciärer netto smälter som att vattnet utvidgar sig när det blir varmare. Saker som påverkar detta är förändringar av luftens temperatur, planetens albedo (reflektionsförmåga), luftens allmänna cirkulation, havsströmmar, havens pH-värde, havens ekosystem osv. Dessa saker kan alla kopplas till såväl människans utsläpp av växthusgaser som förekomsten av partiklar, skogsskövling mm samt naturliga variationer och återkopplingar.

Det finns, som sagt, inga precisa deadlines. Däremot kan vi med säkerhet konstatera att ju mer vi förändrar de naturliga systemen, desto större blir sannolikheterna att förändringarna skall fortplantas i andra system och att det sker snabbt. Dessutom blir konsekvenserna svårare att förutsäga.

Klimatsystemet har varit relativt stabilt de senaste tiotusen åren. Det har förekommit variationer, t ex lilla istiden och medeltida värmeperioden, som orsakats av naturliga variationer. Man kan även påvisa att människan påverkat klimat och ekosystem åtminstone åttatusen år tillbaka i tiden, t ex genom jord- och skogsbruk.

Men denna påverkan var mycket liten i relation till icke antropogena orsaker. Förändringarna har givetvis påverkat ekosystem och människor. Men de har ändå varit relativt små och har inte hindrat vår civilisation att utvecklas till dagens situation. Men med kommande klimatförändringar kommer vi att möta både problem som vi kan förutse och sådana vi kan inte kan förutse.

En del av problemen kommer vi att kunna hantera. Andra kan vi inte vara säkra på att vi kommer att kunna hantera på sätt som är acceptabla för vår civilisation.

För att minska sannolikheten för både förutsägbara och oförutsägbara förändringar bör vi kraftigt reducera

människans påverkan på klimat och ekosystem, förstå hur systemen förändras och förbereda oss på konsekvenserna. Så snabbt som möjligt.

En del saker har vi flera år på oss att åtgärda. Andra borde ha varit genomförda för flera år sedan för att undvika problem. Det är minst sagt bråttom.

insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 35

35

09-02-26 13.45.47

Dilemman och konsekvenser I bakgrundsbeskrivningen av klimatförändringarna (The Physical Science Basis) skriver FN:s klimatpanel IPCC: 26 “Warming of the climate system is unequivocal, as is now evident from observations of increases in global average air and ocean temperatures, widespread melting of snow and ice, and rising global average sea levell. Anthropogenic warming and sea level rise would continue for centuries due to the time scales associated with climate processes and feedbacks, even if greenhouse gas concentrations were to be stabilised.”

The Millennium Ecosystem Assessment skriver i sin rapport 2005: 28 “A large and growing number of people are at high risk of adverse ecosystem changes. The world is experiencing a worsening trend of human suffering and economic losses from natural disasters The observed rates of species extinction in modern times are 100 to 1,000 times higher than the average rates for comparable groups estimated from the fossil record.

The current rate of biodiversity loss, in aggregate and at a global scale, gives no indication of slowing, although there have been local successes in some groups of species. The momentum of the underlying drivers of biodiversity loss, and the consequences of this loss, will extend many millennia in to the future.”

Trots all kunskap som mänskligheten besitter fortsätter och till och med ökar problemen. Kan vi inte hindra det som sker? Saknar vi förmåga eller vilja? Eller finns det inte tillräckligt mycket kunskap hos tillräckligt många eller inflytelserika individer? Helt säkert är att det behövs mer kunskap både på bredden och på djupet.

Under lång tid har myndigheter, intresseorganisationer, företag och media lagt en stor del av ansvaret för att lösa miljö- och klimatproblem på individen. Det som verkligen behövs är därtill en djupare insikt hos de politiker, företag och institutioner som har makt att påverka de beslut som verkligen gör skillnad. Det måste dessutom finnas en tillräckligt stor och vaken opinion som kan ge politiker och beslutsfattare stöd i avgörande frågor och påverka dem i rätt riktning.

Fossil energi, skogsskövling, konstgödning, produktion av cement mm har, samtidigt som de genererar växthusgaser, gett människan positiva välfärdseffekter som livsmedel, transporter, boende, hälsa, längre livslängd, kulturella, tekniska och ekonomiska värden mm.

Hur skall vi minska utsläppen av växthusgaser samtidigt som vi bevarar välfärd och ser till att allt fler få ta del av den? Vad som händer om vi inte lyckas. Hur hanterar vi det?

Om människan fortsätter att skapa välfärd på samma sätt som tidigare kommer klimatsituationen att förvär-

26) 2007 The Physical Science Basis. Contribution of Working Group I to the Fourth Assessment Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change 27) 2005 Millennium Ecosystem Assessment

36 insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 36

09-02-26 13.45.47

ras. Samtidigt är en stor del av världsekonomin beroende av faktorer med bieffekten att de genererar påverkan på klimat och ekosystem. Det behövs en gigantisk omställning av vår syn på oss själva, våra tekniska system, livsmedelsproduktion, energiproduktion mm. Vägen dit är kantad av ett antal dilemman och konsekvenser: Havens förmåga att absorbera koldioxid Bara hälften av våra utsläpp av koldioxid blir kvar i luften. En stor del binds i haven som gör oss en tjänst i att hålla nere växthuseffekten. Men samtidigt blir haven allt surare (pH-värdet sjunker) till följd av den här processen, vilket hotar att slå ut havens ekosystem. Vi vill inte ha koldioxiden från våra utsläpp i luften, men vi vill inte heller ha dem i havet.

Stora mängder koldioxid cirkulerar mellan atmosfären, haven och de terrestra systemen (främst biomassa och jord). Haven och skogarnas funktion som koldioxidsänka gör att bara hälften av våra utsläpp stannar kvar i luften.

Vi kan dock förvänta oss att klimatförändringar ökar risken för skogsdöd och skogsbränder, vilket kan medföra att de terrestra systemen blir en väsentlig källa för koldioxid till atmosfären.

Havens förmåga som koldioxidsänka håller nu på att minska.28 Allteftersom haven blir varmare minskas deras förmåga att absorbera koldioxid. Det medför att en större andel av våra utsläpp blir kvar i luften.

Men även om haven fortsätter att absorbera koldioxid medför det problem eftersom absorptionen av koldioxid gör att haven blir allt surare, pH-värdet sjunker. Mängder av organismer i haven är utvecklade och anpassade til ett visst pH-värde. Det gäller främst de som tillverkar hårda skal, t ex snäckor, musslor, kräftdjur och inte minst fytoplankton. Dessa plankton utgör både basen i det marina livets näringskedja, de skapar syre till luften samt binder koldioxid från luften genom

fotosyntes.

En minskad mängd fytoplankton skulle allvarligt påverka naturens egen kolcykel och ekosystem samt medföra att haven ännu snabbare övergick till att bli koldioxidkälla istället för sänka.

Dilemmat ligger i att haven å ena sidan minskar våra utsläpps inverkan på växthuseffekten. Å andra sidan medför havens absorption av koldioxid att havens ekosystem förändras, potentiellt med katastrofala konsekvenser.

Luftföroreningar döljer uppvärmningen Vi har så mycket växthusgaser i luften att vi i princip redan har missat våra klimatmål. Uppvärmningen slår dock inte igenom eftersom partiklar i luften, våra luftföroreningar, har en avkylande effekt. Växthusgaserna stannar kvar i hundratals år, partiklarna i några veckor. Om vi minskar förbränning av fossil energi och biomassa så minskar den avkylande effekten - men uppvärmningen består. Om vi vill bibehålla den avkylande effekten måste vi släppa ut föroreningar i flera hundra år - utan att generera mer växthusgaser.

Global dimming har varit ett begrepp inom forskningen under en längre tid. I korthet innebär det att våra luftföroreningar netto har en avkylande effekt då de reflekterar en del av inkommande solinstrålning. Det gör att förorenad luft döljer en del av uppvärmningen som den förstärkta växthuseffekten står för. Luftföroreningar finns i all urbaniserad miljö. Idag finns de i synnerhet i Asien där det rikliga bruket av både biomassa och fossil energi utan effektiv rening av rökgaserna ger så pass kraftiga utsläpp att de till och med syns visuellt på satellitbilder (det så kallade Atmospheric Brown Cloud eller Asian Brown Cloud som det kallades när det först upptäcktes).

Forskare 29 visar att de växthusgaser vi redan har (2005) i luften ger en uppvärmning av atmosfären på 2,4º (1,4º

28) Canadell et al. Contributions to accelerating atmospheric CO2 growth from economic activity, carbon intensity, and efficiency of natural sinks. PNAS vol 104 1886618870 (2007).

insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 37

37

09-02-26 13.45.47

till 4,30) över förindustriell nivå. Det är den uppvärmningen vi skulle ha haft om vi inte hade den kylande effekten som vi får av de partiklar (luftföroreningar) som vi människor tillför atmosfären, främst genom förbränning. Partiklarna gör att vi bara upplever 0,6 grader av denna uppvärmning just nu.

Växthusgaserna stannar kvar i atmosfären från tiotals till i vissa fall tusentals år, medan partiklar (från luftföroreningar) faller ner till marken inom några veckor. Om vi vill vidmakthålla denna avkylande effekt måste vi alltså tillföra partiklar med avkylande effekt till atmosfären i flera hundra år. Och det utan att tillföra mer växthusgaser (hittills har partiklarna oftast genererats samtidigt med växthusgaser).

Den mest aggressiva minskningen av koldioxidutsläpp kan bara begränsa hur mycket varmare det skall

Luftföroreningar skymmer himlen över Kina den 12 juni, 2008. Him-

bli utöver de 2,4 graderna som redan finns inbyggt i atmosfären.

EU:s klimatmål är att begränsa uppvärmningen till 2 grader 30 relativt förindustriell nivå. Mycket tyder på att vi i princip redan är ovanför det målet, men att vi inte ser det ännu på grund av luftföroreningarnas avkylande effekt. Om vi vill uppnå målet måste vi netto ta bort växthusgaser ur luften i takt med att vi får mindre luftföroreningar.

Trögheter i klimatsystemet lurar oss Trögheter i klimatsystemet ger oss handlingsutrymme, tidsfrister. Men om vi inte agerar under denna tidsfrist förvärras situationen eftersom trögheterna även gör att klimatet fortsätter att förändras trots att vi minskat vår påverkan. Vidare förefaller klimatsystemet vara känsligare än vad forskarvärlden antog för bara några år sedan.

Klimatet förändras vanligen långsamt. Tidigare, förhistoriska, klimatförändringar pågick under lång tid under långvarigt inflytande av radiative forcing, dvs. skillnader i mängden energi som jorden strålar ut relativt det vi tar emot från solen. Förändringarna i solinstrålning var mycket små från ett år till ett annat och påföljande klimatförändring var även den långsam. Den situation som rådde gjorde att systemet var nära balans hela tiden. T ex då planeten blev varmare efter senaste istiden för ca 20.000 år sedan. Det tog 10.000 år av förändring som bland annat gjorde att medeltemperaturen steg med ca fem grader.

Idag har vi på mycket kort tid (hundra år) förändrat strålningsbalansen av energi till och från jorden långt utöver det som skedde vid förhistoriska klimatförändringar. Men ändå har inte klimatförändringarna blivit lika omfattande. Detta beror på att klimatsystemet har trögheter som gör att det tar tid innan förändringarna har nått sin fulla effekt.

Trögheterna ger oss tid att agera. Vi vinner tid då

len är relativt klar i den norra delen av bilden, medan luftföroreningarna gör luften i stort sett ogenomskinlig i söder. Blandat med diset finns vita moln insprängda, främst vid kusten samt vid Taihang Shan-bergen. (NASA).

29) V. Ramanathan* and Y. Feng. On avoiding dangerous anthropogenic interference with the climate system: Formidable challenges ahead. PNAS vol. 105 no. 38 1424514250 (2008) 30) Regeringskansliet, Naturvårdsverket

38 insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 38

09-02-26 13.45.47

vi kan agera och förhoppningsvis återskapa den strålningsbalans som rådde innan vi började påverka atmosfären alltför mycket.

Men en nackdel är att klimatet kommer att fortsätta förändras även efter att vi minskat vår påverkan. Vi riskerar att hamna i obehagliga klimatsituationer även om vi skulle minska våra utsläpp till noll just därför att det finns så mycket trögheter i systemet. Om vi vill nyttja detta så bör vi sikta in oss på att under en tid överbalansera våra reducerade klimatpåverkan. Att inte bara minska utsläppen till noll, eller ta bort mer växthusgaser än vi släpper ut, utan att faktiskt ändra strålningsbalansen så att vi får en reell avkylning av planeten t ex så långt att glaciäravsmältningen avstannar I klimatmodeller som ligger till grund för utsläppsmål (t ex max 2 grader varmare genom 450 ppm koldioxid) har man räknat med att snabba återkopplingar som t ex vattenånga, molnighet och havsisar relativt snabbt anpassas till rådande väder och klimat. Men långsamma återkopplingar som t.ex. förändring av landbaserade glaciärer, metanhydrater och vegetationsförändringar förväntades anpassa sig under tiotals eller hundratals

år. Nu visar observationer av verkligheten att de långsamma återkopplingarna förändrades snabbare än man tidigare hade antagit. Det är en av förklaringarna till att modellerna inte alltid fångat en del av de snabba förändringar som sker i dagsläget, t ex avsmältningen av den Arktiska sommarisen.

En annan uppenbar nackdel med trögheterna är att vi inte ser de direkta konsekvenserna av vårt agerande och därför inte vidtar de mått och steg som krävs för att undvika icke önskvärda förändringar. Vi tror helt enkelt att saker inte är så illa eftersom vi inte ser dem (ännu) i vårt dagliga liv. Det finns en stor mängd klimatförändringar som ligger latent, ”inbäddade”, i systemet. Glaciärer kommer att fortsätta smälta hundratals år efter det att vi slutat släppa ut växthusgaser. Jordens medeltemperatur skulle fortsätta att stiga med 0,5-1 grader även om vi slutade tillföra växthusgaser och med samma mängd kylande partiklar i atmosfären som idag.

Vatten eller energi?

Det går åt mer vatten för att generera energi ur förnybara än ur fossila källor. Samtidigt går det åt mer energi för att genera

insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 39

39

09-02-26 13.45.47

dricksvatten ur salt eller förorenat vatten än ur grundvatten eller sötvattensjöar. Både vatten och energi är, eller kommer att bli, regionala bristvaror. Genvägar medför mer utsläpp.

Samtidigt som vi strävar efter att minska vår användning av fossil energi och övergå till förnybara källor upptäcker vi att övergången inte sker helt utan problem. Etanolproduktion baserad på majs i USA rymmer stora etiska problem eftersom den sker på bekostnad av priset på mat. Dessutom genererar majs-etanolen, genom återkopplingar i marknadssystemen, skövling av regnskog och nettoutsläpp av växthusgaser. Detta genom att en del amerikanska jordbrukare som tidigare odlade soja övergår till majsproduktion. Det gör att priset på soja stiger vilket får till följd att brasilianska jordbrukare odlar soja – på betesmark. Det i sin tur får till följd att brasilianska boskapsuppfödare expanderar in i regnskogen för att omvandla skogsmark till bete.

Jakten på miljövänligt bränsle skapar miljömässiga och moraliska konsekvenser som inte är lätta att acceptera.

När USA strävar efter att undvika utländsk olja tvingas man i större utsträckning använda inhemskt vatten.

I vissa fall kan man använda vattnet till flera ändamål, t ex först generera el och därefter bevattning, men i vissa fall förändras vattnets kemiska sammansättning.

I andra fall sker avdunstning vilket gör att man tvingas vänta på att naturen genom nederbörd åter skall göra vattnet tillgängligt.

Det finns exempel på att det går åt tio gånger så mycket energi att utvinna dricksvatten ur havsvatten än ur en sötvattensjö eller från grundvatten.31 Det är värt att tänka på när man reflekterar över konsekvenserna för de 1-2 miljarder människor som idag är direkt eller indirekt beroende av dricksvatten som har sitt ursprung i Himalayas glaciärer. Glaciärer som minskar i volym till följd av klimatförändringar, vilket i framtiden kan leda till att stora floder i Asien torkar ut.

Det krävs dubbelt så mycket vatten för att driva en elektrisk bil en kilometer jämfört med om man använder fossil energi (det går åt vatten vid framställningen av bensin och diesel). Det går åt fyra gånger så mycket vatten för att driva en vätgasbil samma sträcka och om-

kring hundra gånger så mycket vatten för att driva en bil med etanol baserad på majs.32 Vi har skapat oss behov av livsuppehållande karaktär som kräver energi. Vi tvingas inse att vi, för att undvika att använda fossil energi eller som konsekvens av Peak Oil, kommer i konflikt med tillgången på människans absolut viktigaste livsmedel – vatten.

31) Scientific American special issue October 2008. www.SciAmEarth3.com 32) Scientific American special issue October 2008. www.SciAmEarth3.com

40 insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 40

09-02-26 13.45.49

Åtgärder Vi har konstaterat att mänskligheten, och med oss även allt annat liv på planeten, står inför ett stort antal utmaningar. Människan innehar en särställning i denna skara. Vi är de enda varelserna på planeten som kan förstå vad som kan komma att ske, vi är dessutom de enda som kan göra något åt det. Det var också vi som försatte oss i den här situationen.

Vår svenske forskare Bert Bolin, sedan ett år bortgången, gjorde stora insater som en av grundarna till FN:s klimatpanel IPCC. Han var också dess förste ordförande. Bolin bedrev redan på 50-talet forskning kring kolets kretslopp och hans insatser inom klimatforskningen har varit banbrytande. Bert Bolin sade 33 i december 2007 att han visserligen var hoppfull om all den kunskap som nu fanns inom vetenskapen och den mobilisering som skett i samhället, men att det rent vetenskapligt inte fanns något som hindrat oss från att vara vid denna position för tjugo år sedan. Bolin sade att trögheten i samhället och bland beslutsfattare att ta till sig det vetenskapliga kunnandet har medfört dels att vi rör oss långsammare, dels att vi kommer att tvingas till större ansträngningar än vad som hade krävts om vi agerat tidigare.

Framtiden Någon gång i framtiden har vi förhoppningsvis funnit hållbara förhållningssätt till flera av problemen som vi nu ser framför oss. I vissa fall kommer vi att misslyckas.

Om vi missköter situationen blir resultatet bland annat en kraftigt förändrad natur. Därmed urholkar vi

väsentliga delar av förutsättningarna för civilisationen som vi har utvecklat den hittills. Men vi går inte från en statisk situation till en annan statisk situation. Såväl naturen som våra samhällen är under ständig förändring.

Kommande liv på den här planeten, inklusive vi människor som lever idag, kommer för all framtid att beröras av det som vi har gjort under 1900-talet och gör än idag. Våra generationer kommer att bli ihågkomna som de samhällen som startade de största förändringarna på planeten sedan de händelser som fick dinosaurierna att dö ut, flera miljoner år före vår tideräkning.

Förhoppningsvis kan vi lösa delar av grundproblemet, att åter stabilisera strålningsbalansen av energi till och från planeten jorden. En förutsättning för att det skall kunna ske är att vi har mindre växthusgaser i atmosfären än det finns idag och att det finns mer växande biomassa (skogar) än idag. En förutsättning för detta i sin tur är att det då utvinns väsentligt mindre fossilt kol ur marken och att det blir en netto tillväxt av skogarna. Innan vi har nått den här situationen kan vi på sin höjd säga att vi är på väg, men inte att vi kommit fram till hållbara lösningar. Det gäller att nå den situationen innan naturen själv orsakar självgenererande klimatförändringar.

Väntar vi för länge kommer vi att passera en eller flera tipping points i klimat och ekosystem. Vi förlorar då initiativet och förmågan att påverka klimatet i en 33) Personlig konversation med författaren.

insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 41

41

09-02-26 13.45.49

riktning som vi önskar. Förändringar kommer då att ske och våra möjlighet att minska dess omfattning blir kraftigt begränsade.

Klimatet har varit förhållandevis stabilt i nära tiotusen år. Förmodligen så finns det andra stabila klimatsituationer, även om resan dit kan karaktäriseras av runaway climate (accelererande klimatförändringar omöjliga att stoppa). Eller så uppstår oscillerande klimat, något som har varit vanligt förekommande i förhistorisk tid.

Många önskar svar på frågan om vad “för länge” är, vad vi måste göra inom vilka tidsintervall. Men naturen är inte ett mekaniskt urverk, det är inte heller en juridisk motpart som man kan förhandla med. Vidare, vad är acceptabla klimatförändringar i klimat, samhälle och ekosystem? Är det OK att 20 % av växt- och djurarter dör ut, men inte 25 %? Är det OK om det sker år 2100, men inte om det sker 2050?

Oavsett svaren behöver vi tänka och planera för stora förändringar. Att ge upp är inte ett alternativ. Vad krävs då för att lyckas? Ingen vet, men nedan följer ett försök att beskriva vad vi måste göra för att inte misslyckas.

Det är ett minsta krav vi kan ställa på oss själva.

Strategi Ordet kommer från grekiskans stratégos, och är sammansatt av stratos (arme) och ago (ledning/styre). En strategi är en långsiktig plan skapad för att uppnå ett visst mål. Begreppet strategi utvecklades ursprungligen inom det militära väsendet. Syftet var att på en övergripande planeringsnivå skapa förutsättningar för att uppnå sina mål, oftast att “vinna”. Strategi utgör grunden för de övriga planeringsnivåerna: operationer, taktik och stridsteknik.

I takt med att samhället har utvecklats har begreppet även vunnit fäste utanför det geopolitiska rummet.

Begreppet strategi (inklusive de övriga planeringsnivåerna) kan användas inom det civila samhället. Det används ofta inom t ex sport och näringsliv. Man kan se t ex “stridsteknik” som en metafor för “agerande” osv.

En framgångsrik strategi är kontinuerligt anpassningsbar snarare än sammansatt av stela instruktioner. Man

opererar inte ensam utan är beroende av motparter, medspelare och omgivande förutsättningar som t ex vad som sker i naturen vid klimatförändringar.

Organisationer och nationer kan överleva utan genomtänkt strategi vid tider av stabilitet. När omvärlden förändras krävs det oftast strategi för att undvika motgång. “Strategisk följdriktighet” är ett begrepp som kan definieras som: “när en organisations agerande är överensstämmande med ledarskapet och ledarskapet i sin tur är konsekvent med marknaden och övriga omständigheter”.

På nationell nivå har människan börjat utveckla strategier för att möta klimathoten, främst närliggande konsekvenser av klimatförändringar på regional nivå.

Men det är tveksamt om man kan säga att mänskligheten har utvecklat någon hållbar strategi för att möta förändringarna av klimat och ekosystem, samt framför allt: Att utveckla en strategi (inklusive operationer, taktik och agerande) för att förhindra allvarliga förändringar av klimat och ekosystem. Det är ett mål, men vi har inte planerat för hur det skall uppnås med hänsyn tagen till de senaste forskningsresultaten om hur naturen fungerar, utvecklas och förändras.

Förändringar av klimat och ekosystem måste belysas ur många perspektiv. Inte minst perspektivet av att se till att ekosystemen behåller sina grundläggande förmågor att nu och i framtiden förse oss med ekosystemtjänster, t ex kapaciteten att förse oss med livsmedel samt funktionen att fungera som sänka för växthusgaser.

Förhandlare och beslutsfattare i frågor som på något sätt berör klimat och miljö måste basera sina beslut och åtaganden utifrån oberoende, senast uppdaterade och mest tillförlitliga vetenskapliga forskning. Vi måste skapa förmåga att se bortom ekonomiska, politiska, och individuella särintressen.

Färdplan Vad skulle vi behöva göra för att lyckas och slippa misslyckas? Människan måste kvantifiera de gränsvärden i klimat- och ekosystemen som inte bör överskridas

42 insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 42

09-02-26 13.45.49

för att undvika katastrofer eller andra oönskade situationer. Därefter bör vi göra allt vi kan, med en viss säkerhetsmarginal, för att hålla oss innanför dessa gränsvärden. Gränsvärdena kan röra såväl halten av växthusgaser i atmosfären som mängden skyddande ozon, biodiversitet, havens pH-värde mm.

Inte nog med att vi redan har en för hög växthuseffekt i atmosfären, vi spär på den med ytterligare utsläpp. Och inte nog med det: våra utsläpp ökar från ett år till ett annat!

– Införa moratorium för produktion av kolkraftverk som inte har fungerande CCS-teknologi.

Flera parallella mål måste uppfyllas:

– Kostnad för utsläpp av växthusgaser t ex genom handel med utsläppsrätter eller skatt på utsläpp. Gradvis minskat tak och stigande kostnader för utsläpp.

1. Skapa en strålningsbalans som förhindrar allvarliga klimatsituationer. Temporär lösning: Öka reflektionen av solljus. (tekniskt och moraliskt mycket tveksam metod). Långsiktig och hållbar lösning: Processer som “tvättar bort” växthusgaser ur luften bla genom så kallade kolsänkor.

2. Reducera människans utsläpp av växthusgaser. Se över möjligheterna att även begränsa naturliga utsläpp av växthusgaser.

3. Stoppa avskogningen.

4. Bistå utvecklingsländer med resurser att möta förändringar i klimat- och ekosystem.

5. Internationellt system för uppföljning.

Nedan följer en del verktyg som diskuteras i samhället för att undvika allvarlig klimatpåverkan. Förmodligen krävs kombinationer av flera verktyg, metoder och incitament.

– Begränsa brytningen av fossilt kol (i synnerhet kol, men även olja och naturgas).

– Avstå från att avverka tropisk regnskog och skapa nettotillväxt av övriga skogar.

– Fasa ut existerande kolkraftverk kommande årtionden.

– Incitament för att binda växthusgaser från atmosfären till mark och geoformationer. T ex genom att träkol plöjs ned i marken eller förbränna biomassa i med CCSteknologi.

– Skatt och tak på själva brytning av det fossila kolet.

Skatten återförs lika till alla invånare på jorden och kompenserar stigande priser på energi. Individer med liten förbrukning av fossila resurser får därmed nettointäkt.

– Kvoter för individuella utsläpp. Kvoterna sänks långsiktigt på förutsägbart sätt.

– Incitament för energibesparingar och produktion av förnybar energi.

– Incitament för att minska sot och andra luftföroreningar samt marknära ozon, metan och andra växthusgaser.

– Ökad välfärd i utvecklingsländer vilket även kan begränsa befolkningstillväxten.

– Anpassa samhällen för förändringar av klimat och ekosystem.

Man skall dock vara medveten om att förändringar och tvingande omställningar (av politiska skäl eller fysiska resursskäl) ofta skapar osäkerhet och instabilitet i samhällen, finansvärlden och bland de grupper som drab-

insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 43

43

09-02-26 13.45.49

bas. Risker för konflikter, från individuell till geopolitisk nivå, till följd av klimatförändringar samt till följd av åtgärder för att minska klimatpåverkan måste tas med vid utvecklandet av strategier för att hantera de situationer som vi nu står inför.

Alla ambitioner att lösa problem relaterade till klimat och ekosystem måste för att vara framgångsrika vara beredda att ompröva tidigare givna förutsättningar. Planeten jorden står inför de största förändringarna som skett på många miljoner år och vi är medföljande resenärer. Det här är troligen den största prövningen människan någonsin ställts inför. Vi har aldrig haft en viktigare uppgift framför oss. Det kräver ledarskap och samarbete. Givetvis måste våra beslut baseras på en korrekt förståelse för hur naturen fungerar. Vi kan inte förhandla med naturen, det går inte att bryta mot naturlagar. Naturvetenskaplig forskning beskriver hur naturen fungerar. Klimat- och miljöpolitik skall hjälpa oss att förhålla samhället till de förutsättningar som vår omgivning naturen ger. Vi är en del av naturen och vi är beroende av den.

Politik och vetenskap Stora framsteg har skett de senaste två till fem åren rörande våra politiker och ledares kunskap om klimat och ekosystem. Även inom forskarvärlden har kunskapen ökat lavinartat. Tyvärr har inte politiker och ledare hängt med när frontlinjerna flyttas fram i forskarvärlden. De flesta politiker och ledare talar fortfarande utifrån kunskap som är ett par år gammal. Detta eftersom man behöver ett gemensamt ramverk att ta avstamp ifrån. IPCC’s rapporter är referensverk, men de utkommer med flera års mellanrum och eftersom det tar tid att sammanställa så är de ett halvt till ett år “gamla” redan när de kommer ut. Den senaste rapporten, IPCC 4 AR som utkom i början av 2007 är sammanställd av vetenskapliga artiklar som publicerats fram till och med 2006. Dessa artiklar är i sin tur baserade på observationer och forskning i bästa fall under början av 2006, men oftast under året/åren innan dess.

Så trots att forskarna har relevant information,

t ex att klimatet förändras snabbare än man beskrivit i IPCC’s senaste sammanställning, så baseras våra politiska beslut på forskningsresultat från omkring 2005.

Krav har framförts på att skapa möjligheter för politiker, klimatförhandlare och ledare att ta del av den absolut senaste vetenskapliga kunskapen inför klimatförhandlingar.34 Man har jämfört med politiska beslut rörande ekonomi som tar hänsyn till i det närmaste dagsaktuell information. Men den vetenskapliga processen i sig en omfattande process som tar tid. Dessutom måste alla politiker, ledare och förhandlare ha tillgång och acceptens till samma vetenskapliga underlag eftersom frågorna rörande minskningen av den antropogena klimatpåverkan är globala snarare än nationella.

Vi i den industrialiserade delen av världen står för merparten av utsläppen. I synnerhet bär vi den största skulden i form av historiska utsläpp. Man kan se det som att vi redan fyllt atmosfären och haven med mer än tillåten nivå växthusgaser. Det finns inget utrymme kvar för ytterligare utsläpp. Man bör ha en förståelse för att utvecklingsländerna i samband med klimatförhandlingar vill räkna på utsläpp per capita och vill inkludera historiska utsläpp. I-länderna vill hellre räkna på procentuella minskningar utifrån nationell nivå.

Vad är rimligt och vad är rättvist? Naturen tar ingen hänsyn till våra politiska och förhandlingstekniska problem. Medan vi förhandlar om hur vi skall förhandla så förändras klimatet.

Entreprenörskap Sammantaget kommer investerare och marknader att få tydliga signaler att allokera om sitt kapital och andra resurser. Ett successivt stigande pris på fossil energi (både genom politik, OPEC-beslut och till slut även fysisk brist på råvarorna) kommer dels att medföra incitament för energiomställning, dels att dagens fossila resurser räcker längre in i framtiden.

Mycket av det arbete som idag bedrivs under former 34) Tällberg Foundation, Grasping the climate crisis. 2008.

44 insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 44

09-02-26 13.45.49

som “klimatsmart”, rättvis handel, olika miljömärkningar osv. i syfte att minska individers miljöpåverkan kommer i framtiden att i större utsträckning skapas spontant. Detta som anpassning till de förändringar som kommer att ske på marknaderna. Det miljö- och klimatarbete som bedrivs idag fyller redan en viktig funktion för välfärd och strategisk affärsutveckling i framtiden. Tydliga tecken syns t ex inom bilindustrin (hösten-vintern 2008).

Många ser stora möjligheter för tillväxt och välfärd inom nya sektorer som växer fram i kölvattnet av ambitionerna att spara energi, reducera användning av fossilt kol, minska förbrukningen av vatten, utnyttja sol, vind och vågenergi mm. Många av det kommande århundradets framgångsrika företag kommer att vara verksamma inom dessa områden (ofta sammanfattat i begreppet cleantech). De som ser förändringar innan de har skett har möjligheter att utveckla lönsamma företag som därtill hjälper till med de nödvändiga omställningarna.

Det råder ingen brist på förnybar energi på planeten jorden. Varje sekund tar vi emot omkring tio tusen gånger mer energi från solen än vad vi använder under samma sekund. Solenergin omvandlas till värmeenergi, vindar, havsströmmar, biomassa osv. Vi har däremot inte utvecklat tillräckligt med teknologi för att tillgodogöra oss den energin i så stor omfattning att vi kan upphöra med fossil energi med omedelbar verkan.

Ca 80% av människans energiutnyttjande kommer från olja, kol eller naturgas.

Stora satsningar görs nu på att utveckla system och metoder som både medför energieffektiviseringar och som utvinner energi ur förnybara energikällor som sol, vind, våg, geotermi, fotosyntes mm. På många platser, t ex i Silicon Valley forskas det intensivt i frågorna och entreprenörskapet frodas i strävan efter att bygga upp de nya system som kan generera välfärd när vi minskar vårt beroende av fossilt kol.

insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 45

45

09-02-26 13.45.49

Reflektioner Tillit Människors tillit till andra människor, myndigheter, företag, samhällsfunktioner och nationer är av fundamental betydelse för stabiliteten i samhället. Utan tillit urholkas värdegrunder vilket medför ökad risk för ytterligare instabilitet. Tilliten till samhällsfunktioner är beroende av dessas förmåga att hantera och lösa problem samt skapa framgång och välfärd.

I takt med att klimatet fortsätter att förändras och miljö- och ekosystem fortsätter att förstöras blir det allt mer uppenbart för allt fler att människan hittills inte varit kapabel att hantera problemen på ett adekvat sätt.

Det är inte antalet lyckade projekt som kommer att ligga till grund för tilliten i samhället utan antalet misslyckade. Detta leder i sin tur till att ytterligare förvärra situationen genom att människors tillit till samhällets förmåga minskar.

överens om exakt allt, men väl den stora bilden, t ex att klimatet förändras och att det utgör ett stort hot. Man vet vidare att teknik kan hjälpa, men att hela lösningen inte ryms i teknikutveckling.

3. “Men jag har inte gjort något avsiktligt fel” – En form av rättvis-värld-tänkande, men naturen är inte “rättvis”.

4. “Det som inte har hänt förut kan inte hända i framtiden.” “Det kommer alltid en massa larm, men sedan blir det inget av det” -Tankefälla. Klimatet har förändrats förut. Det finns vidare exempel på åtgärder som gjort att miljöpåverkan minskat och vi undvikit miljöproblem.

1. “Varför skall just vi gå före?” – En form av ansvarsbrist.

Att förneka verkligheten är en vanlig, ytterst mänsklig, reaktion. Den skapar lugn och fjärmar individen från obehag. Den löser dock inte de grundläggande problemen. Men den löser faktiskt en del av de individuella problemen i form av “klimatångest” som dykt upp som begrepp.36 Som individ blir man ofta belastad med stort individuellt ansvar för att minska sin klimatpåverkan.

Det handlar om moral som i vissa fall övergått till förföljelse, t ex av individer som äger så kallade “stadsjeepar”. Inget av detta löser klimatproblemen. Det skapar däremot ångest och ilska vilket inte är särskilt kreativa tillstånd.

2. “Experterna är oeniga” eller “man kommer att hitta lösningar” – Förnekande av innebörd. Forskarna är inte

35) Fritt efter dialog med Tomas Böhm, läkare, psykoanalytiker och Marta Cullberg Weston, psykolog, psykoterapeut 36) Dagens Nyheter 2007-04-06 www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=531&a=636064

Att förneka Vi möter ofta stunder i våra liv när sanningen är svår att se eller acceptera. Vi har utvecklat en förmåga att skydda oss mot obehagliga sanningar genom att förneka dem. Det finns olika former av förnekande av klimatfrågor.35

46 insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 46

09-02-26 13.45.49

Människor kommer att fortsätta att förneka, både i tysthet och offentligt, till dess mänskligheten har hittat och vidtagit övertygande och verkningsfulla åtgärder för att minska förändringarna av klimat och ekosystem. Är inte hoten överdrivna?

En del ställer sig ibland tveksamma till alla de resurser som läggs på att forska kring klimatförändringar och på information för att försöka minska människans klimatpåverkan. Det kan finnas olika bevekelsegrunder till varför en del på detta sätt intar “en skeptisk” inställning till det som blivit eller är på väg att bli common sense i klimatfrågorna.

Några orsaker kan vara att tro att det kan vara sant att människan påverkar klimat och ekosystem på ett sådant sätt att det spelar någon avgörande roll.

Man misstror myndigheter och auktoriteter och upplever att IPCC och/eller “miljöalarmister” har fått för stort inflytande över samhället. Man ogillar konsekvenserna av en snabb avveckling av användningen av fossila bränslen för ekonomi och maktförhållanden. Man upplever att debatten blivit för ensidigt inriktad på antropogen koldioxid som orsak till att klimatet förändras.

Precis som det fanns stora ekonomiska intressen i tobaksindustrin som hade intresse av att sprida tvivel kring tobakens eventuellt skadliga konsekvenser, finns det idag ekonomiska intressen, t ex inom fossil industri, som har nytta av att sprida tvivel och fördröja kraftfulla åtgärder. Det innebär dock inte att man kan beskylla alla som ifrågasätter forskningsresultat eller intar en skeptisk hållning till hoten kring klimat och miljöfrågor att gå i fossilindustrins ledband.

Men man kan inte utesluta att en väsentlig del av informationsflödet kring klimatet kommer från lobbyister som arbetar utifrån en politisk, geopolitisk, ekonomisk eller ideologisk agenda snarare än med vetenskaplig grund. Det torde inte vara särskilt överraskande att särintressen, övertygelser och ideologi vävs in i retoriken kring klimatfrågorna och i synnerhet kring vilka

åtgärder som skall vidtas eller prioriteras.

Hur skall man bemöta människor som förnekar innebörden av antropogen påverkan på klimatsystemet? Det råder inte längre någon brist på vare sig relevant eller tydlig information i frågorna. Att gå i polemik med folk som förnekar klimatfrågorna skapar onödig debatt och osämja. I sinom tid kommer de att se och uppleva verkligheten. Skeptiker kan oftast bemötas med dialog och förklaringar. I grund och botten är det sunt att ifrågasätta. Sunt är också att ta till sig underbyggd vetenskaplig kunskap.

Vi bör ta till oss att klimatet förändras och att vi inte kan kontrollera eller exakt beskriva framtiden. Samhället utvecklas och klimatförändringar kommer i större utsträckning att betraktas som säkerhetspolitiska hot mot nationella intressen. Diskussionerna kring klimatfrågor kommer att fortsätta. Men i och med det breda erkännandet av de vetenskapliga beskrivningarna av klimatförändringar så kommer vi att se mer konkret agerande för att minska klimatpåverkan och anpassa oss till oundvikliga förändringar. Frågan är inte om det sker förändringar eller om det kan utgöra hot, utan vad som sker, vilka som agerar och hur.

Det mänskliga urvalet Vår hjärna har genom årtusenden av naturligt urval utvecklats till att förutse risk och undvika skadliga eller dödliga situationer.

Vissa situationer i vår omgivning “triggar” igång oss, medan vi inför andra situationer däremot uppvisar bristande förmåga att såväl upptäcka som reagera mot dem.

Men vi har svårt att reagera kraftfullt och rationellt mot klimatförändringar därför att varken växthusgaser eller klimatförändringar utlöser de mekanismer som brukar få oss upprörda eller engagerade: 37

37) Fritt från Professor Daniel Gilbert, Harvard, 2008.

insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 47

47

09-02-26 13.45.49

1. Moraliska frågor. Men klimatförändringar bryter inte mot några av våra moraliska konventioner. Utsläpp av växthusgaser orsakas inte av något som vi finner upprörande eller motbjudande. Vi oroas av klimatförändringar, men vi blir inte emotionellt upprörda, vi känner inte skam eller avsky.

2. Onda avsikter. Vår hjärna är mycket väl utvecklad för att tolka andra individer och sätta oss själva i relation till dem, bland annat som vän eller fiende. Vi blir mycket mer upprörda när människor skadas eller dör till följd av någons avsiktliga handling än om samma situation uppkommer genom en naturkatastrof. Om växthusgaser släpptes ut av någon individ eller grupp människor i syfte att skada oss, då skulle vi reagera snabbt och kraftfullt. Vi kan inte koppla klimatförändringar till någon individ.

3. Omedelbara hot. Vi ser klimatförändringar som ett hot mot vår framtid, men inte mot vår omedelbara situation. Vi ser inte heller omedelbara resultat av våra åtgärder, t ex av minskade utsläpp av växthusgaser. Vi är fantastiskt bra på att identifiera omedelbara hot som någonting som flyger mot vårt ansikte vilket får oss att ducka. Detta har vi tränat på i hundratusentals år. Men för bara några tusen år sedan utvecklade vi förmågan att reflektera över saker som ännu inte inträffat. Ur evolutionsmässig synvinkel är vi ännu i början av utvecklingen av denna förmåga. Vi planerar för vår framtid, men merparten av vår hjärnkapacitet går åt till att reflektera över nuet.

4. Vår hjärna och våra sinnen är mycket bra på att upptäcka snabba förändringar i ljus, ljud, temperatur, färg osv. Men vi är inte lika bra på att upptäcka långsamma förändringar även om skillnaderna mellan före och efter är större. Vi reagerar på relativ, inte absolut, förändring. Vi tenderar till att acceptera förändringar i vår miljö, bara de sker tillräckligt långsamt. Från en dag till en annan är miljö- och klimatförstöringen inte så stor, men vi hade aldrig accepterat den om det som sker på en mansålder hade skett över en dag.

Vi har reflexer skapade för att svara upp mot hot som är moraliska, personliga, omedelbara eller snabba. Det är därför vi mobiliserar mot terrorism, onda människor som hotar vårt omedelbara liv, eldsvådor mm. Men inte mot klimatförändringar.

Klimatförändringar utgör hot mot såväl individers som samhällens liv och existens. Hoten är inte förutbestämda att inträffa, men mycket tyder på att vi låter det ske. Trots all kunskap som finns i frågorna så agerar vi inte i paritet med vad resultaten från forskarvärlden säger oss att vi bör göra. Det räcker uppenbarligen inte med att intellektuellt förstå att vi har problem, vi måste bland annat också känna det. Men vi har inte nedärvda adekvata reflexmässiga beteendereaktioner på antropogena förändringar av klimat och ekosystem. Vi har ingen erfarenhet av det som håller på att ske.

Eller är det så att vi har tillräckligt med både reflexer och intellekt för att hantera problemen, men att vi fått kännedom om dem för sent? Att forskarvärlden inte varit tillräckligt förutseende eller tillräckligt pådrivande?

Har vårt samhälle inte varit mottagligt för informationen? Eller är våra politiska system för svaga för att leda oss människor i en hållbar och resilient riktning? Har kortsiktiga särintressen haft för stort spelutrymme i relation till vår långsiktiga strävan efter ett bättre liv?

Har vi varit för naiva i vår tro på att inget riktigt illa kan hända oss så länge vi agerar utefter våra moraliska värderingar? Är kanske våra normer och värderingar inte ens relevanta för att skapa ett hållbart samhälle? Har vi ens förmåga att ställa rätt fråga, än mindre svara på den (en form av unknown unknown)? Klart är i alla fall att vi just nu, och i synnerhet fram till nu, gör och har gjort för lite och för sent för att förhindra katastrofer.

Det betyder inte att människan inte agerar för att förebygga katastrofer. Hoten från förändringar av klimat och ekosystem har beskrivits som mänsklighetens största utmaning. Någonsin. Det är inte ett yttre hot, förändringarna är skapade av oss människor. Och ändå, trots att vi vet om dem och dess orsaker, så låter vi det fortsätta. Vi till och med accelererar vår påverkan på klimat och ekosystem.

48 insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 48

09-02-26 13.45.49

Slutord Vi behöver förstå konsekvenserna av att atmosfären redan har för mycket växthusgaser för vårt eget välbefinnande, idag och i framtiden. För att undvika allvarliga variationer i klimatsystemet räcker det inte med att minska utsläppen av växthusgaser. Något som i praktiken innebär att vi fortsätter att öka halten växthusgaser i atmosfären, men i långsammare takt än tidigare. Vi måste netto ta bort växthusgaser ur atmosfären. Vi saknar inte möjlighet att göra det, men vi saknar förmågan att göra det i tillräcklig skala. För att undvika katastrofer måste människan åstadkomma detta innan naturen själv genererar mer växthusgaser än den tar upp. Naturliga återkopplingar som genererar accelererande förändringar av klimatet har skett många gånger tidigare i samband med naturliga klimatförändringar.

Koldioxid utgör lejonparten av människans inverkan på klimatsystemet. Så länge som människan utvinner fossilt kol (olja, kol och naturgas), så länge kommer kolföreningar, t ex koldioxid, att hamna i atmosfären, haven och biomassan. Ett nödvändigt, men inte tillräckligt, villkor för att nå framgång är att det fossila kolet blir kvar i marken och att biomassan (främst skogar) blir kvar på marken. Även utsläpp av andra växthusgaser samt luftföroreningar påverkar klimatet och kan inte negligeras om vi menar allvar med att vilja undvika allvarliga och okontrollerbara klimatförändringar. Att bekämpa utsläppen vid slutanvändaren är ett steg på vägen, men det i sig kommer inte att vara tillräckligt för att undvika accelererande förändringar av klimat och ekosystem.

Vi bör undvika att skuldbelägga enskilda individer för deras klimatpåverkan. Klimatförändringarna är ett globalt problem som främst måste lösas av de aktörer som har makt över de grundläggande processer som leder fram till antropogena växthusgaser och annan påverkan på klimat och ekosystem. Enskilda kan öka medvetenheten och bilda opinion, men enstaka individer kan inte “rädda världen”. Det krävs samarbete där alla ovillkorligen måste delta.

Hur riskfyllt är det att tala om problem som klimatförändringar kan generera? Kan det skapa förtvivlan och en uppgivenhet som i sin tur skapar mer problem än vad själva klimatförändringarna gör? Men att undanhålla relevant information kommer å andra sidan inte att lösa problemen. Problemen växer med tiden, i synnerhet om väsentliga delar av samhället anammar business as usual. För att skapa motivation och deltagande är det av största vikt att så många som möjligt får tillräckliga insikter och kunskaper. Vi måste få en bred acceptens för att klimatförändringar är en fråga för gemensam och odelbar säkerhet. Med en bred förankring av kunskap kan vi fatta beslut i paritet med de mål som ställts upp.

Men kunskap och målsättningar räcker inte. Vi behöver ledarskap, samarbete och förändring av våra samhällen för att undvika förödande och oåterkalleliga förändringar i naturen. Den resan börjar med att vi skapar förmåga till förändring och acceptans för det ledarskap och de åtaganden som krävs för att hantera situationen som vi har försatt oss i.

insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 49

49

09-02-26 13.45.49

50 insik ter och dilemman i klimatfr책gan

GlobRapport _210x297_v7.indd 50

09-02-26 13.45.49

insik ter och dilemman i klimatfr책gan

GlobRapport _210x297_v7.indd 51

51

09-02-26 13.45.49

I denna skrift beskriver Martin Hedberg hur klimatet ständigt har förändrats genom årtusenden av små och stora variationer av solinstrålning och variationer i klimatsystemet självt som ekosystem, havsströmmar, glaciärer mm.

Vår civilisation har utvecklats under en period då klimatvariationerna varit relativt små. Men nu befinner vi oss i Anthropocene, den tidsepok när människan blivit en väsentlig kraft som genom sin inverkan förändrar klimatsystemet.

Diskussionen i media har relativt ensidigt handlat om koldioxid, atmosfärens uppvärmning och den enskilda medborgarens ansvar för att ”rädda klimatet”. Inom vetenskapen är bilden betydligt mer komplex och hoten kommer från såväl vattenbrist som stigande havsnivåer, smältande glaciärer, skogsbränder och geopolitiska hot som konsekvens av förändringar av klimat och ekosystem. Orsakerna till problemen är många och integrerade.

Samhällsmedborgaren behöver en större förståelse för komplexiteten i naturen och hur klimatfrågorna är relaterade till välfärdsfrågor, energi, geopolitik mm. Hedberg förklarar grundläggande klimatvetenskap, resiliens, peak oil, tipping points, strategier mm. Han introducerar ett antal dilemman som vi oundvikligen står inför och han ger exempel på möjliga sätt att hantera situationer som kan komma att uppstå.

Martin Hedberg är meteorolog med klimat som specialområde. Han har arbetat inom Försvarsmakten, på Sveriges Television samt som navigatör vid seglings- och flygexpeditioner. Sedan tio år tillbaka arbetar han vid Swedish Weather & Climate Centre med kunskap, strategier och samhällsförändringar relaterade till klimat.

GL BAL

UTMANING Vi analyserar och sprider kunskap om angelägna globala utmaningar utifrån ett svenskt perspektiv.

Sveavägen 66 • 111 34 Stockholm • Sweden 52 insik ter och dilemman i klimatfrågan

GlobRapport _210x297_v7.indd 52

09-02-26 13.45.49