Ojämlik = skuldsatt Unequal = Indebted Michael Kumhof, Romain Ranciere Finance & Development, sep 2011 Översättning av Jonas Wannefors Global Utmaning, November 2011
Ekonomer har länge oroat sig för den växande klyftan mellan länder som lånar mycket internationellt (emitterar obligationer) och de som beviljar lånen (investerar i obligationerna). De kallar det för obalanser i den globala bytesbalansen. Det har funnits en oro, speciellt sen början av den globala ekonomiska krisen 2007, att globala marknader skulle destabiliseras om länder som lider av stora underskott skulle råka ut för spekulativa attacker på sina valutor. Detta har dock inte hänt hittills. Det är till och med så att den största låntagaren av alla, USA, betraktas som en fristad av obligationsinvesterare. Det finns dock även en inhemsk dimension av den växande samlingen internationella obligationer. Nationella statsskulder ökar. Dessa riskerar att nå ohållbara nivåer och kan leda till inhemska finansiella kriser. Anledningen till att USA har byggt upp sådana ihärdiga och stora underskott i sin bytesbalans - som inkluderar alla internationella icke-investeringstransaktioner, inklusive import och export, utdelningar och ränteutbetalningar – är upphov till en stor debatt. Förklaringar inkluderar en låg inhemskt sparkvot, höga utländska sparkvoter, hög efterfrågan på högavkastande amerikanska tillgångar från mindre och, i alla fall finansiellt sett, outvecklade länder, överskott av internationella valutareserver i tillväxtekonomier i både merkantilistiska och förebyggande syften, demografi och produktivitetsskillnader mellan länder samt dollarns roll som reservvaluta. Men fenomenet med ihärdiga bytesbalansunderskott är inte förbehållet USA, utan har även observerats i ett antal andra västerländska länder, speciellt i den engelsktalande världen. I nuvarande forskning utvidgar vi därför arbetet som framfördes i ”leveraging inequality” (F&D, December 2010), som enbart avhandlade USA, till att även inkludera en öppen-ekonomi dimension. Vi ser då (Diagram 1) att det som kopplar samman olika erfarenheter av bytesbalansunderskott är en markant ökning i inkomstskillnader över de senaste decennierna, mätt som andelen av total inkomst som tillfaller de rikaste 5 procenten av ett lands inkomstdistribution. Då fattiga och medelklass lånat från rika och utländska långivare för att finansiera sin konsumtion har ovannämnda ökning i inkomstskillnader bidragit till en försämring av de rikaste ländernas balans mellan aggregerat sparande och investeringar. Detta, tillsammans med de andra faktorer som nämnts ovan, föder bytesbalansunderskott.
1
Samtidigt som inkomstandelar hos de rikaste 5 procenten ökade mellan 1980 och slutet på milleniet så försämrades bytesbalanserna. I Storbritannien, till exempel, så sammanföll en 8.7 procentenheters ökning av inkomstandel hos de rika med en försämring av bytesbalans-BNP kvoten med 2,7 procent.
Modellera fakta En ekonomisk modell kan tydliggöra dessa länkar mellan inkomstskillnader och bytesbalansunderskott. I vår modell, som antar internationell handel och är baserad på Kumhof och Rancieres (2010) tidigare modell där ekonomin var sluten, delas hushåll in i en topp 5-procentsinkomstgrupp (toppgrupp) och en botten 95procentsinkomstgrupp (bottengrupp) i ett mellanstort land som utgör 5 procent av världens BNP. Andelar av total inkomst bestäms i en förhandlingsprocess mellan de två grupperna. Modellen vilar på antagandet att toppgruppen erfar en stor, ihärdig och fördelaktig förhandlingskraftchock som ökar dess andel av global inkomst över en inledande tioårsperiod – med en korresponderande minskning av bottengruppens andel. (Vår forskning behandlar enbart de makroekonomiska konsekvenserna av större observerade skillnader; litteraturen, som vi beskrev i vår tidigare artikel, har identifierat ett antal anledningar till detta fenomen.) Toppgruppen åtnjuter inte enbart tillfredsställelse från konsumtion – det finns gränser för vad en person som ”har allt” kan konsumera – men även från att ackumulera rikedom, inklusive finansiellt välstånd, vilket betyder att låna ut pengar och ackumulera räntor. Dessa lån tas upp av fattigare samhällsskikt. Detta tillåter bottengruppen att konsumera ekonomins produktion trots att de får en betydligt lägre del av inkomsten. Kreditutbud från toppgruppen och efterfrågan på krediter från bottengruppen ökar alltså samtidigt. Sannolikheten för konkurs hos bottengruppen antas öka i samband med skuldnivån, som ökar över tid, vilket leder till högre riskpremier.
2
Som ett resultat av chocken visar modellen en minskning av reallönen med 9 procent (i förhållande till den trendmässiga reala lönetillväxten), en inledande ökning av inhemska låneräntor med 80 räntepunkter, och en 120 procentenheters ökning av bottengruppens skuld-till-inkomst kvot (Diagram 2). Skuldökningen inträffar under de årtionden då inkomst, som till följd av chocken, ligger under trenden. I en öppen ekonomi ligger uppgiften att finansiera bottengruppens efterfrågan på krediter likafördelad mellan toppgruppen och utländska långivare. Detta gör att toppgruppen kan avdela mer av sin högre inkomst till anläggningsinvesteringar och konsumtion än vad som skulle vara möjligt i en sluten ekonomi. Men externt sett är resultatet en försämring av bytesbalansen, som når sin topp vid mer än 1 procent av BNP.
I verkligheten är ökningar i inkomstskillnader ofta följda av politisk intervention för att öka levnadsstandarden i bottengruppen, som då ofta upplevt en period av stagnerande reallöner. Detta görs generellt inte genom att direkt konfrontera orsakerna till ökande ojämlikheter, som t.ex. genom förminskningar i bottengruppens förhandlingskraft eller skiftningar i skattebördan från toppgruppen till bottengruppen, utan snarare genom att kapa kostnaderna för krediter för både individer och finansiella institutioner (Rajan, 2010). Dessa politiska interventioner inkluderar inhemsk och internationell finansiell avreglering, och skapar ett tryck nedåt i bytesbalansen. Som simulationerna i Diagram 2 (solid linje) visar, leder minskande divergens mellan större inkomstskillnader och större inkomstskillnader, plus finansiell avreglering, till lägre utlåningskostnader. Detta flyttar
3
toppgruppens resurser till finansiella snarare än reala tillgångar. Inledningsvis bemäktigar detta bottengruppen att bibehålla en hög konsumtionsnivå. Men på lång sikt betyder detta att toppgruppen underinvesterar i reala tillgångar. Detta i sin tur leder till att bottengruppens reala löner minskar över tid. Parallellt ökar bytesbalansunderskottet och skuld-till-inkomst kvoten. Inga rättvisande överskott Mot samma teoretiska bakgrund har vi även tittat på varför bytesbalansen ökat i andra länder som erfarit ökande inkomstskillnader, t.ex. Kina. Vi upptäcker då, till synes paradoxalt, att ökningar i inhemska inkomstskillnader kan vara anledningen till dessa länders stora överskott, utöver en respons på högre låntagande i underskottsländer. Dessa väldigt olika reaktioner på inkomstskillnader inträffar därför att finansiella marknader i överskottsländer är mindre utvecklade och på så vis inte tillåter låg- och medelinkomsttagare att ta lån som en respons på lägre andelar av nationell inkomst. Tillväxtmodellen måste då vara export-orienterad. Inhemska välbeställda i sin tur investerar sin inkomst i utländska snarare än inhemska tillgångar, eftersom inhemska finansiella system inte tillgodoser en fungerande in- och utlåningsmarknad. En kortsynt respons på dessa globala obalanser vore då att försöka reducera dessa ”finansiella brister” i överskottsländer. Men om in- och utlåning liberaliseras utan att man adresserar de underliggande inkomstskillnaderna, skulle resultatet helt sonika bli en ökning i inhemsk skuldsättning inom överskottsländerna (mellan de rika och resten av befolkningen), snarare än i resten av världen. Med andra ord, det skulle bli en globaliserad snarare än regional ökning i inhemsk skuldsättning hos fattiga och medelinkomsttagare. Trots att detta skulle minska finansiella obalanser över gränserna skulle det förvärra inhemska skuld-mot-inkomst kvoter och på så vis öka ett lands sårbarhet för kriser. På lång sikt finns det alltså inget sätt att undvika att behöva ta sig an frågan om tilltagande inkomstskillnader. Finansiell avreglering i överskottsekonomier köper tid, men på bekostnad av ett mycket större skuldproblem. Det kan dock vara politiskt svårt att genomföra de åtgärder som krävs för att minska inkomstskillnaderna. Exempel på detta är pressen nedåt på löner som kommer från internationell konkurrens, och faran med att driva kapital på flykt om minskningar i arbetsbeskattning drivs av ökningar i kapitalbeskattning. På beskattningsfronten skulle lösningar kunna vara av mer progressiva skatter som inte förändrar den genomsnittliga skattesatsen. Alternativt skulle lägre inkomstskatter kunna finansieras genom ökningar i skatter som inte påverkar ekonomiska incitament, inklusive lämpligt designade skatter på vinster från investeringar i land, naturresurser och den finansiella sektorn. När det gäller frågan att stärka förhandlingskraften hos arbetskraften direkt måste svårigheterna att göra det vägas mot de potentiella katastroferna som fortsatta ekonomiska samt finansiella kriser leder till. Dvs om trenderna när det gäller skuldsättning hos låg- och medelinkomsttagarhushåll – både inhemskt och internationellt fortsätter. Michael Kumhof är ställföreträdande enhetschef, och Romain Ranciere är ekonom, båda vid IMFs Forskningsavdelning. Artikeln är baserad på författarnas forskning med Claire Lebarz, doktorand vid Paris School of Economics, samt Alexander Richter och Nathaniel Throckmorton, doktorander vid Indiana University.
4