Remitteringar i Norge Jonas Rusten Wang, från norska fredsforskningsinstitutet PRIO i Oslo, lyfte fram ännu en möjlig förklaring till varför så få sagt att de skickade hem pengar i den svenska undersökningen. De inofficiella kanalerna för remitteringarna anklagas ofta för att förmedla pengar till terroristorganisationer eller svarta pengar. Man vill inte bli förknippad med sådana aktiviteter. Men i många fall är de inofficiella kanalerna de enda som når ut till alla delar av hemländerna, och de är med bred marginal de billigaste. Sant är dock att dessa överföringssystem, av vilka Hawala är det mest kända, opererar utan insyn och kontroll. Det bygger på att kunderna känner stor tillit till operatörerna. I Storbritannien har de inofficiella systemen fått en mer officiell ställning bland annat genom att de finns med i ett prisjämförelsesystem. Det finns också möjlighet för dess kunder att klaga hos den brittiska Konsumentverket. I Sverige är kontakterna mellan myndigheter och de oregistrerade pengaförmedlarna närmast obefintliga. I Sverige finns mellan 20 och 30 oregistrerade pengaförmedlare enligt Wang. Flera av dem är i Sverige är specialiserade på remitteringar till ett visst land eller en viss region. Wang efterlyste en överskådlig information, t ex en hemsida efter brittisk modell, som kan informera om kostnaderna för överföring via olika banker och andra organ. Idag är skillnaderna stora. De informella kanalerna har avgifter på mellan 2-5 procent av den remitterade summan, medan de stora officiella pengaförmedlarnas avgifter uppgår till 15 – 20 procent. Att det är svårt att fastställa storleken av de privata remitteringarna framgår av siffror som Wang visade. Fem olika uppskattningar av överföringar från Norge varierade mellan 600 miljoner och 15 miljarder norska kronor per år.
Åke Svidén