Peter Franke

Krönika | Peter Franke

Det räcker gott och väl för mig

Hur ska det gå för Svenska kyrkan när tron mattas av och antalet medlemmar stadigt sjunker? Vilken roll ska kyrkan spela i det svenska samhället om 50 år? Jag vet ärligt talat inte, men här följer en personlig betraktelse om hur det ser ut i min familj från 100 år tillbaka till nu.

Min mormor Lina kom tillbaka från USA i slutet av 1910-talet. Tillbaka till föräldrarnas lilla jordbruk vid Hällsjön, nordost om Sunne. Gården kunde inte försörja alla tio barnen och det var ont om jobb i Fryksdalen. Två av barnen avled i späd ålder, av de åtta som nådde vuxen ålder emigrerade sex till Nordamerika. Min mormor när hon bara var 16 år.

Jag har läst några brev som hennes far skrev till en yngre syster på andra sidan Atlanten på 1930-talet. Det var brev fyllda av en stark Gudstro. Även om skörden och fisket var dåligt lade de sina öden i Guds händer. ”Har vi bara förtröstan till vår Herre så blir det bra” löd budskapet.

Min mormor ärvde den starka tron och min mamma, 95 år, har den också kvar. Söndagsgudstjänsten på SR är obligatorisk och hon ber regelbundet, även om hon klagar på att ”Vår Herre inte lyssnar på mig”.

Min fru Gunilla är uppväxt i ett frireligiöst hem. Hennes föräldrar Erik och Maiken var starkt engagerade i Missionsförbundet i Östra Ämtervik. När Maiken dog redan vid 69 års ålder var Erik övertygad om att de skulle mötas igen. Gunilla frågade vad himlen är för något och Erik svarade: ”Jag vet inte, men jag vet att om man vill ha blommiga tapeter i farstun så får man det”.

Ja, så kan också tron uttryckas.

För egen del är jag både döpt och konfirmerad. Tron på Gud och ett liv efter detta är dock svag, men däremot tror jag starkt på Jesu varma kärleksbudskap om alla människors lika värde. Dessutom är jag övertygad om att kyrkan behövs och gör goda gärningar, nu och i framtiden.

Är till exempel väldigt glad över samarbetet som jag som chefredaktör på Värmlands Folkblad hade med Karlstads stift och biskop Esbjörn Hagberg genom den årliga återkommande temaveckan ”Livet värt att leva”. När antalet medlemmar och gudstjänstbesökare minskar får kyrkan byta position och

flytta ut i samhället. Precis som Karlstads stift gör med sina temaveckor.

Konkurrensen om uppmärksamhet är helt annorlunda i dag än för 100 eller 50 år sedan. Då hade kyrkan en central roll i de flestas liv. Så är det inte längre. I vårt sekulära och alltmer individualistiska samhälle står kyrkan i praktiken inte längre mitt i byn. Jo, kanske i fysisk mening, men inte i människors medvetande.

Budordet om att inte ha några andra gudar vid sidan av Gud följs inte av särskilt många. Mammon, idoldyrkan, jakten på individuell framgång och självspegling i sociala medier kräver sin tid.

Men när krisen kommer och livet vänder på ett ögonblick finns ändå kyrkan där som en given mötesplats. Om ett flygplan med nio ombord störtar i Örebro öppnar kyrkan upp. När en polis skjuts till döds i Biskopsgården i Göteborg går det att finna tröst och gemenskap i kyrkan. Det gäller oavsett om du tror på Gud eller inte, och oavsett om du är medlem eller inte.

Så klart det finns anledning att vara bekymrad över att antalet medlemmar i Svenska kyrkan stadigt sjunker. Inte minst för dem som ansvarar för kyrkans ekonomi, med tanke på att medlemsavgiften står för två tredjedelar av budgeten på drygt 20 miljarder kronor om året.

På 30 år har antalet medlemmar dalat från 7,6 miljoner till 5,7 miljoner i dag. 1971 döptes 80 procent av alla nyfödda barn i Svenska kyrkan, i dag bara 27 procent. Samma trend för konfirmationer. Från 78 procent för 50 år sedan till 20 procent i dag.

Siffrorna känns igen i min egen familj. Våra tre söner födda på 1980-talet är alla döpta och konfirmerade. Inget av våra fem barnbarn är döpta och därför inte heller medlemmar. Det är högst osäkert om de kommer att bli det i framtiden.

Men sönerna är kvar som medlemmar och när jag frågar varför svarar alla tre att kyrkan är en viktig del i vårt kulturarv och gör så mycket gott för utsatta människor. Jag håller med. Att vårda kyrkorna är nödvändigt för att de inte ska förfalla. Att stötta fattiga, jobba för försoning, hjälpa flyktingar och människor i kris är centrala uppgifter för kyrkan. Att stå upp för alla människors lika värde och arbeta mot förtryck och diskriminering är viktigare än någonsin i en värld som hårdnar och dras isär allt mer. Att väcka hopp om och jobba för en ljus framtid för planeten är också en viktig uppgift. Det räcker gott och väl för att motivera min medlemsavgift till Sveriges största förening.

Peter Franke

Frilansande journalist

Andakt, reflektion och högtid i yttersta kustbandet

Hållö, utanför Smögen, har en dramatisk historia, en vacker fauna och ett kapell vars altartavla är en obruten horisont. Här finns ideellt engagerade kapellvärdar som tar emot besökare samtidigt som de kan njuta av atmosfären och lugnet på ön.

Den lilla gruppen samlas utanför Smögens kyrka för en kort promenad genom de smala gränderna ner till bryggan. Där ligger Hållöfärjan, som i årtionden skeppat över badsugna och naturälskare till ön med sin fyrplats, fyrvaktarbostäder, vandrarhem, kapell, Marmorbassäng och inte minst Bohusläns äldsta fyr!

Det är behagligt väder. En lätt bris med värmande solsken nu på morgonen, på eftermiddagen väntar regn. En karg natur möter oss på vår vandring över de rundslipade berghällarna som formats av inlandsisen. I skrevorna tittar talrika bestånd av käringtand, styvmorsviol och fackelblomster upp. Förvånande nog har ön, som bara är en knapp km stor 360 olika kärlväxter. Någon skog finns inte. Åt ena hållet en öppen horisontlinje, åt andra håller skymtar Smögen.

Vi promenerar mellan husen i fyrvaktarbyn, på väg upp mot fyren och kapellet. Den mest kände fyrvaktaren i området här ute är Evert Taubes far, Carl Gunnar Taube, som var fyrmästare på Klövskär inte långt ifrån Hållö. Han förälskade sig i sin hushållerska Julia Sofia som var syster till fyrmästaren på Hållö, Edvin Jacobsson. Edvin och Carl-Gunnar var fyrvaktare på Klövskär. Julia, syster till Edvin, kom dit och träffade sin blivande man. Edvin blev senare fyrmästare på Hållö. Carl-Gunnar arbetade inte på Hållö.

De två gifte sig 1884 i Kungshamns kyrka och 1890 föddes Evert Taube. Evert bodde dock aldrig på Hållö, men han och hans tolv syskon kom ofta på besök till morbror Edvin.

Om detta kan våra värdar berätta. Gudrun Jonsson, Jan-Eric Larsson, Leif Johansson, Yvonne Hedberg och Eivor Andersson har alla lagt ned otaliga arbetstimmar på ön. – Jag är alltid glad när jag åker hit, berättar Gudrun. Jag är kapellvärd och det betyder att jag håller kapellet öppet på mina tilldelade tider. Det är så roligt att träffa trevliga människor från hela värden, som kommer hit. Jag tar emot och hälsar välkommen, också på engelska.

Gudrun har varit kyrkvärd i Kungshamns kyrka i 22 år, hon sitter också med i församlingsrådet. – Det ger mig så mycket tillbaka att vara ideell, att få arbeta med sådant som engagerar. Atmosfären och lugnet här ute gör mig trygg!

Hållö Kapell har sedan starten 2009 utformats för att kunna ge andakt, reflektion och högtid i yttersta kustbandet. Klipporna, havet och himlen är den levande altartavlan. Det är Hållö Kapellförening som driver verksamheten och föreningen består av Svenska kyrkan, Equmeniakyrkan (tidigare Missionsförsamlingen) och Utpost Hållö. Vi slår oss ner i kapellet, altartavlan är stora fönster som vetter ut mot västerhavet. Jan-Eric Larsson, pastor i Equmeniakyrkan ger oss några tankar och Daniel Petrén, från Sensus, som anslutit till gruppen, slår sig ner bakom tangenterna och vi sjunger om vår härliga jord. Så utan att det var planerat blir det en andakt. – Här ute på Hållö blir vi så lätt uppfyllda av den fantastiska naturen, av skapelsen, säger Jan-Eric. Men låt oss inte glömma Guds avbild, människan som sitter bredvid dig!

Jan-Eric ansvarar för planeringen av gudstjänster, vigslar och dop. Kl 15 varje söndag under sommaren är det andakt och de är ett antal personer som delar på detta. – Hur många som kommer är väldigt väderberoende, vid regn och rusk söker sig folk inte hit. Men kapellet och ön är verkligen en lugn, kontemplativ plats. Under pandemin har jag faktiskt haft retreat via nätet. Då var jag ensam här, tros att det var full storm! Detta ger mig mycket tillbaka! En gång var Hållö bebott året om. Från det att fyren stod färdig 1842 fram till 1969 då den automatiserades fanns fyrpersonal dygnet runt. Här bodde fyrmästare, fyrvaktare, fyrbiträden och deras familjer. Så utan att det var planerat blir Barnen på ön fick gå i skola för en ambulerande lärarinna det en andakt. anställd av Kungliga Lotsstyrelsen som undervisade dem i elementär matematik, språklära och Luthers katekes. I fyren finns nu ett museum som berättar om livet på ön och hur fyren kunde fås att lysa, eller ge ljud ifrån sig. – Det är många, många människor som lagt ner ett stort arbete på att göra Hållö till den fina plats den är, menar Leif Johansson, som är kapellvärd, kassör i föreningen och vice ordförande i kyrkorådet. – Jag är samordnare och hjälper mest till med det administrativa. Det är så fint med all uppskattning vi får, det känns bra. Själv är jag uppväxt med att vara ideell, har varit det hela livet. Vare sig det gällt idrotten, företagande eller politiken. – Egentligen är det märkligt, att en del människor inte alls är ideella. Medans andra vill uträtta något och engagerar sig helhjärtat. Leif har tagit med en present till oss, en tjock, inbunden bok med vackra bilder. Västerhavsblänk heter den. En skildring av livet på Hållö och Sotenäset under fyra sekel, skriven av det tidigare kommunalrådet Bertil Abrahamsson och med efterskrift av dåvarande landshövding Lars Bäckström. En bok som ges i present till alla brudpar på Hållö. – Bertil skulle varit med idag, förklarar Leif, men eftersom han är nittio år fyllda, kanske vi istället kan hälsa på honom på väg hem? Och det gör vi. Mitt i samhället bor han. Mr Hållö himself. Det har han blivit kallad efter sitt hängivna arbete med denna pärla i kustbandet. Mycket utfördes under hans tid

Jan-Eric Larsson, pastor i Equmeniakyrkan, delar några tankar framför altartavlan med sin obrutna horisont.

som kommunalråd, som sådan satte han rekord. Längst i landet, 27 år. Men efter att han avgått fortsatte arbetet. – Det var roligt när vi (Smögens kommun) år 1970 kunde köpa Hållö och ett antal andra öar av Hvitfeldska stiftelsen, med fyren, förvaltarbostaden och alla de andra huset för 25 000:- Köpeskillingen innefattade marken, dock inte byggnaderna.

Tillbaka till Bertil Abrahamssons vardagsrum och en fråga. När du tänker tillbaka på hela din livsgärning, är då bevarandet av Hållö, skapandet av kapellet och stärkandet av besöksmålet något av det största? – Ja, absolut, svarar Bertil, men också skapandet av Nordens Ark på Åby säteri, som jag var delaktig i. Också det tillhörde Hvitfeldtska stipendiesällskapet som 1975 såldes till Hushållningssällskapet.

En reportageresa till en ö kan ge många infallsvinklar. Många som hör ordet Hållö tänker nog på Evert Taubes vackra och sorgliga Ballad om Briggen Blue Bird. Bakgrunden kan vara att Everts bror Gerhard Fredrik omkom i en båtolycka under fiske i farvattnen utanför Hållö, den 7 december 1906, tillsammans med en fyrvaktare och ett fyrbiträde. Det blåste hastigt upp till storm och deras båt bröts sönder. Varken kroppar eller båt hittades efter olyckan.

Balladen om briggen Blue Bird of Hull handlar om Karl Stranne från Smögen, som stod surrad till rors och sedan försvann med

Margareta Hvitfeldt var en kvinna som än idag, mer än 350 år efter sin bortgång fascinerar och sägs vara en av Bohusläns mest sägenomspunna kvinnor. Hon var på sin tid en av de allra rikaste i Bohuslän. Margareta var änka till den danske adelsmannen Tomas Dyre, och tillhörde den bohuslänska högadeln när hon 1661 köpte Åby säteri och därmed blev en av de största jordägarna i Bohuslän. Det var inte bara dessa gårdar Margareta förvaltade, hon hade gårdar på större delen av Tjörn och ner till strögods på Hisingen och norra Halland. Det sägs att hon förvaltade sina gårdar ”med klokhet, sparsamhet och minutiös noggrannhet”. Margareta var bosatt på sin gård på Tjörn, Sundsby säteri.

Margareta och Tomas Dyre fick tre barn. Det första barnet levde endast i tre veckor, deras andra barn dog redan vid åtta års ålder. Fem år senare dog maken Tomas och Margareta som då var 43 år blev änka, ensam med sonen Ivar som vid faderns bortgång var 7 år. Ivar avled endast 18 år i ”hetsig feber” då han var på utbildnings- och studieresa i universitetsstaden Montpellier i södra Frankrike. I ett brev från Ivars lärare hade Ivars sista önskan framförts till modern – att moder Margareta ”ville avsätta en del av sitt gods eller en summa penningar, varav räntan årligen skulle givas till fattiga skolbarn och studerande ungdom efter hennes död”

Januari 1664 hölls Ivars begravningsakt i Uddevalla kyrka och den 22 januari undertecknade Margareta sitt testamente, som i stora drag gick ut på att det samlade godset skulle doneras till en stipendiestiftelse. Det var då den största jorddonation som skett i Sverige efter Gustav II Adolfs donation till Uppsala universitet. Avkastningen skulle delas ut som understöd till ungdomar från Bohuslän som ville studera vid gymnasiet, senare universitetet i Göteborg.

fartyget under stormen. Riktigt så var det inte i verkligheten, men farorna som lurade blev till en bra grund för en ballad för en skicklig visdiktare.

Vi gör en paus i de dramatiska berättelserna. En klättring upp i fyrtornet är mödan väl värd. Utsikten är vidunderlig. Det gamla radiopejlingshuset söder om fyren har idag byggts om till vandrarhemmet Utpost Hållö, komplett med konferensanläggning, festlokal och café.

Vi bjuds på en utsökt hemgjord räksmörgås och kaka till kaffet. – Även de som jobbar här gör det ideellt, berättar Leif. I utbyte mot en veckas vistelse på ön får du hjälpa till i vandrarhemmet utan lön. Ett populärt sommaräventyr för många!

En annan dramatisk berättelse från Hållö hände en natt i november 1943. Ett Gripenplan hade lyft från Aberdeen i Skottland på väg till Stockholm. Fyra man fanns i besättningen och elva passagerare, varav fyra barn. I mörkret in över Bohuskusten blev de beskjutna av ett tyskt jaktplan på 6 300 meters höjd. Tyskarna kände till flygningarna och hade varnat Sverige för att fortsätta med dem.

Flygkaptenen tog snabbt ner planet till 3 000 meter, men det tyska stridsplanet följde efter. Planet kraschade in i berget på Hållö 22 november 1943 och endast två av femton personer kunde krypa ut ur ett hål i flygplansvraket och överleva.

Än i dag kan man ute på ön finna små bitar av bränd metall ifrån det störtade flygplanet. En teori var att kaptenen, som kände till Hållö, tänkte försöka landa i den vackra marmorbassängen.

Marmorbassängens vatten är kristallklart och skimrar i turkos. Den våghalsige kan dyka rakt ner från de branta klipporna, men det finns också en badstege. På ön finns också jättegrytor som bildades av inlandsisen, som är mäktiga att se på.

Flora och fauna på Hållö är något av det som Yvonne Hedberg, ideell cirkelledare för Sensus, berättar om. Hon guidar om blommor och träd, berättar om växter och om vad de kan användas till. – Jag är en länk mellan kapellföreningen och kulturföreningen på land. Jag guidar också härute på Hållö och håller i vandringarna, berättar hon. Det är bra att kunna använda kapellet att berätta i, ibland kan grupperna bli stora. Man behöver inte anmäla sig. Vi räknar med att besökarna hjälper oss att vara rädda om naturen. Man får till exempel inte plocka blommor här ute.

Också Eivor Andersson är kapellvärd. Hon är även kyrkvärd och sekreterare i Smögens församlingshems vänner. Hon, precis som hennes kamrater, framhåller platsens betydelse, tystnaden, upplevelsen. – Kapellet gör något med människor som kommer hit. En gång frågade någon, får jag sjunga – och det var otroligt vackert och starkt. En annan besökare sa: Här kan jag nog bli religiös. – Jag tror att utsikten ut genom fönstren, bortom horisonten, ger en känsla av själva evigheten. Det är stort.

Text: Agneta Riddar Foto: Shaif Sulaihi

I Kapellföreningen finns det ett stort engagemang för Hållö och kapellet. Med ideella krafter hålls kapellet öppet och det ordnas gudstjänster, hålls förrättningar och ges guidade vandringar.