Ebba Larberg Eriksson och Mira Nilsson

Svenska Kyrkans Unga i Göteborgs stift har en ungdomsredaktion. I Korsväg berättar Ebba och Mira om samtal de haft med andra ungdomar om hur det är att vara ung och kristen. Foto: Alex Giacomini /ikon

Världen för unga kristna idag – fördomsfull eller tillåtande

Familj, gemenskap och bemötande har betydelse för ungdomars tro och trygghet som kristna. Utanför kyrkan möter de både fördomar och nyfikenhet. Ebba och Mira har talat med andra ungdomar i Göteborgstrakten och hur det är att vara kristen och visa det.

Hur uppfattar kristna ungdomar bemötandet de får på grund av sin tro? På vilket sätt påverkar det dem? Finns det en önskan om att faktumet att de är kristna ska tas emot på ett annorlunda sätt, eller känner de sig accepterade av omvärlden? Unga kristna runtom i Göteborg delar med sig av sina upplevelser och tankar. Berättelserna visar på hur omgivningars olika agerande påverkar individerna på olika sätt.

Som unga kristna har vi reflekterat mycket över vårt eget agerande kring religionen och tron. Är vi verkligen alltid bekväma med att säga att vi går till kyrkan och tar vi på oss vår Svenska kyrkan-tröja i vilket läge som helst? Ibland kanske vi, medvetet eller omedvetet, döljer den delen av oss själva. Det finns i vissa situationer en rädsla att bli ifrågasatt eller dömd, även om det inte alltid är verkligheten. För att bredda vårt perspektiv och höra andras funderingar kring ämnet sökte vi upp personer från olika delar av stan med olika kopplingar till kyrkan.

”Hela min släkt och hela min familj är kristen så det är väldigt naturligt, vi har alltid gått i söndagsskola och så när vi var små med familjen” så beskriver Tilly, 17 från Öckerö sin väg in i kyrkan. Hon berättar om att hon hemma på ön aldrig blivit bemött på något speciellt sätt eftersom det är många kristna som bor där och att det på så sätt är helt naturligt.

Mira Nilsson

Även om inte många av hennes vänner är troende kristna har de ändå alltid en koppling till kyrkan.

Det var när Tilly började gymnasiet inne i stan som hon började uppleva ifrågasättande. ”De har ju någon bild av kyrkan som filmer visar, att det är helt crazy människor” säger hon. Att folk blev E chockade och nästan kunde skratta åt henne när hon berättade att hon var kristen tyckte hon var lite jobbigt i början, men hon har kommit fram till att hon faktiskt inte går i kyrkan för någon annans skull än sin egen.

b ba Lar berg Eriksson

Från Carl Johans församling i Majorna pratade vi med Melissa, 15, och Ester, 17, som båda kom in i kyrkan genom konfirmation. Melissa har mycket religion i sin omgivning, hennes pappas sida är katolsk och hon har flera muslimska vänner. Även om många runt omkring henne inte delar hennes tro har hon vänner i kyrkan som hon kan dela tankar med. Hon känner sig ibland ifrågasatt, speciellt av nära vänner som hon anser har fördomar om kristna som inte stämmer. Melissa berättar att hon ofta måste förklara vad kristendomen innebär för henne, och att hon gärna gör det ifall det är av genuint intresse, men vill inte känna att någon dömer henne för något hon säger.

Melissa talar också om gemenskapen i kyrkan som en av de största anledningarna till varför hon stannat kvar. Detta menar även Ester, som nu har gjort sitt tredje år som ung ledare i församlingen. ”Jag får ofta frågan om jag är en ’riktig’ kristen”. Ester berättar att människor i hennes omgivning tänker att hon gillar att vara i kyrkan men egentligen inte är troende. Enligt henne är det också många unga som verkar tro att alla kristna tar Bibeln bokstavstroget och är väldigt konservativa. Ester har däremot accepterat att hon kommer att bli ifrågasatt och kan bortse från det eftersom hon känner som Tilly, att hon tror bara för sin egen skull. Något Ester märkt är att de som är religiösa ofta har en annan sorts acceptans medan ateister ofta vill få henne att bevisa Guds existens.

Efter att ha utfört de tidigare intervjuerna digitalt hade vi möjligheten att ta oss till Fässbergskyrkan i Mölndal. Där kom vi in mitt i ett ”häng” och fick prata med fyra ungdomar i församlingen: Jakob, Patricia, Marcel och Tilda som alla är mellan 15 och 18 år. Vi märkte då tydligt hur fyra ganska olika personer med olika bakgrund och uppfattningar om kyrkan, ändå tillsammans kan få en stark gemenskap när de samlas i detta sammanhang.

Patricia berättar att hon är uppväxt i en troende familj. De har däremot aldrig gått

Behandla andra som du själv vill bli behandlad

så mycket i kyrkan så det var först när hon konfirmerade sig som hon kände att hon blev mer involverad i kristendomen, och har därför också valt att stanna kvar som ung ledare. Hon är, förutom sin familj, omgiven av många icke-troende men ser inte negativt på bemötandet hon får på grund av sin tro. Trots att det kan komma frågor, bland annat om hon tror på Bibeln bokstavstroget, och att det finns en del fördomar känner hon att det är av genuint intresse och hon berättar att hennes vänner tycker att det är spännande att höra. Patricia har dock inte alltid varit lika säker i sin tro, som barn började hon tvivla på grund av det som lärdes ut och pratades om i skolan. Ett tvivel som försvann i och med konfirmationstiden och bättre bemötande.

Alla fyra ungdomarna i Fässberg känner överlag att de blir bemötta på ett bra sätt, genom sakliga frågor och genuint intresse. Jakob och Marcel berättar att de inte känner sig dömda på grund av sin tro och har inte funderat så mycket på vad andra tycker. Till skillnad från detta uttrycker tjejerna att de enstaka gånger har fått stå till svars för tiden de spenderar i kyrkan. ”Vissa som inte är troende ställer frågan: Så du tror bokstavligen på allt som står i Bibeln.” säger Tilda och fortsätter: ”Men man behöver ju inte vara djupt troende och man gör ofta egna tolkningar av det”. 20-åriga Mirella kommer ifrån en katolsk familj, hon jobbar mycket och går till kyrkan på gudstjänster då och då. Mirella säger att kyrkan och tron ger henne trygghet och får henne att känna en närhet med Gud. Hon är bekväm med att prata om sin tro och tycker inte att det är något att skämmas över. Däremot känner sig Mirella ofta missförstådd och som att det finns en roll att leva upp till som katolik, mycket fördomar och ifrågasättande av hennes val. Därav hade hon önskat ett mer respektfullt bemötande. Hon säger dock att hon aldrig tvivlat på sin tro på grund av andra och att hon har ett självförtroende i religionen som gör att hon kan vara öppen med den.

Så, efter att ha pratat med ungdomar från olika delar av Göteborg ställer vi oss frågan igen: Hur uppfattar unga kristna bemötandet de får på grund av sin tro, känner de sig accepterade? Genom de olika samtalen har vi förstått att många idag känner sig säkra i sin tro och inte tycker att det är jobbigt att prata om. Men vi har känt att de flesta hade önskat en omgivning med annorlunda agerande. Tvivel har funnits och kanske fortfarande finns när personer i olika sammanhang ifrågasätter eller dömer. Alla ungdomar som vi pratat med är absolut villiga att berätta om sin religion och svara på frågor när genuint intresse finns, de dömer inte de som tror annorlunda eller inte alls och använder inte sin religion i ett negativt syfte.

På grund av en egen säkerhet i tron som många byggt upp själva skäms de inte för sin religion idag men vi tycker ändå att bemötandet borde förändras. Att tro på någonting som får en att må bra och spendera tid på en plats som gör att man känner sig trygg ska man aldrig behöva bli ifrågasatt för. ”Behandla andra som du själv vill bli behandlad”, så lyder den gyllene regeln. De som behandlar andra med respekt förtjänar samma tillbaka.

Text: Ebba Larberg Eriksson och Mira Nilsson Foto: privat

3.

1. Bergsjöns Kyrka (Svenska kyrkan) 2. Dansk Sømandskirke i Göteborg (Den Danske Kirke) 3. Nasirmoskén (Ahmadiyya Muslimska Samfundet) 4. S:T Jakobs församling (Equmeniakyrkan)

Vi gläntar på dörren till Heliga rum

När människor samlas för bön, andakt och gudstjänst sker det ofta i för ändamålet särskilda lokaler, i det som vi kan kalla heliga rum. Många av dessa heliga rum finns i stora byggnader väl synliga i omgivningen, men långt ifrån alla gör det. Heliga rum finns också i mindre lokaler i mer anonyma fastigheter utan utsmyckning eller religiösa symboler.

De heliga rummen finns i våra omgivningar, i våra städer och på vår landsbygd. Många av de heliga rummen har vi sett från utsidan. Men hur många av dessa har vi sett från insidan, eller rent av varit inne i själva?

Göteborgs religiösa historia är spännande. Staden grundades av reformerta holländare och befolkades tidigt av tyska, nederländska, svenska och skotska protestanter. Stadens internationella prägel gjorde att den religiösa enheten utmanades och Göteborg var en av de första städer där judar under 1700-talet fick tillåtelse att bosätta sig. Under 1800-talet ledde frikyrkorörelsen i form av metodism och baptism till konfrontationer med konservativ lutherdom och statskyrklighet. På 1970-talet byggdes i Göteborg den första moskén på svensk mark.

Idag finns det hundratals och kanske ännu fler heliga rum i Göteborg. De är knutna till olika religiösa traditioner; kristna, muslimska, judiska, sikhiska och buddhistiska med flera. I trettiotre bilder presenteras ett urval av dessa religiösa lokaler i utställningen Heliga rum på Göteborgs stadsbibliotek och i en bok med samma namn. – Utställningen och boken Heliga rum vill vara en inspiration till att besöka varandras rum, säger Mikael Ringlander. Att mötas och tala med varandra, för att stänga in sig är inte ett alternativ. Vi vill inspirera och stimulera till dialog mellan människor, att tala om det som är heligt och viktigt i livet. – Som ärkebiskop Desmond Tutu utrycker det: ”Jag behöver dig för att vara jag och du behöver mig för att vara du”.

Text: Torgny Lindén Foto: Mikael Ringlander

10. 6.

9.

11.

12. 13.

14.

15.

5. Wat Pha Göteborg (Sveriges Buddhistiska gemenskap)16. 6. S:T Paulus Av Korset (Romersk-katolska kyrkan) 7. S:T Gabriela Syrisk-Ortodoxa Kyrka 8. Ärkeängeln Mikaels och S:T Guirguis Kyrka (Koptiska ortodoxa kyrkan i Sverige) 9. Smyrnakyrkan (Pingströrelsen i Sverige) 10. Al Anwar Islamiska förening (Islamiska Shiasamfunden i Sverige) 11. Lutherska Missionskyrkan (Evangeliska Fosterlandsstiftelsen) 12. Frälsningsarmén Centrumkåren Haga Mölndal 13. Islamiskt Centrum (Sveriges Muslimska Förbund) 14. Göteborgin Suomalainen Helluntaiseurakunta (Finska Pingstförsamlingen) 15. Judiska församlingen i Göteborg (Judiska centralrådet)

Foto: Magnus Aronsson

Ett tecken på kyrkans kontinuitet

Enhet i kyrkan handlar inte om något vi ska göra. I stället handlar det om vad vi är. En Guds gåva som är kyrkans kallelse att leva i. – Enheten är redan skapad i Kristus, säger biskop Susanne. Bilden av kyrkan som Kristi kropp tycker hon om. En sårmärkt kropp.

En av biskoparnas många uppgifter är att ”vårda och värna kyrkans enhet”, enligt kyrkoordningens åttonde kapitel. Och Susanne Rappmann har uppgiften som ett av sina fokusområden i uppdraget att vara biskop för Göteborgs stift. – Det är inget jag valt, det är något som hör till uppgiften att vara biskop, säger hon.

Vad lägger du själv i begreppet att vara ett enhetens tecken? – Att vara ett tecken på kyrkans kontinuitet i tid och rum, och ett tecken på den världsvida kyrkan.

Hur tar det sig uttryck konkret? – Jag tänker på ett tillfälle när jag just vigts till biskop i Uppsala domkyrka, där var den världsvida kyrkan på plats, den ekumeniska kyrkan var där, de andra biskoparna men också församlingsbor och medlemmar. När jag tittar på fotot som togs utanför domkyrkan ser jag allt detta, men det som inte syns på bilden är att bakom fotografen står folk från Värö, Fässberg och Mölndal. Jag tänker att det är en bild av mångfalden, en bild av min uppgift att hålla samman stiftet, Svenska kyrkan och den vida gemenskapen. – Enheten är redan skapad i Kristus, det handlar inte så mycket om att göra som att vara, påpekar hon.

Göteborgs stift har historiskt sett haft svårt med enheten, tvisterna har varit många, åsikterna i lärofrågor har spretat och vållat strid. I dag är det betydligt lugnare.

Susanne Rappmann har själv varit med i den utvecklingen. Då hon i januari 1992 prästvigdes i Göteborgs domkyrka av då nyvalde biskop Lars Eckerdal, var det första gången kvinnor vigdes till präster i stiftets katedral av stiftets biskop, den tidigare biskopen vägrade viga kvinnor.

Men i dag är det annorlunda. Motståndarna

Biskop Susanne viger Victor Tedeman till präst i Svenska kyrkan och Göteborgs stift. När biskopen viger präster och diakoner är det ett synligt tecken på kyrkans kontinuitet. Foto: Torgny Lindén

bildade eget 2003 i Missionsprovinsen, och även om de ansåg sig vara en del av Svenska kyrkan, så sa överklagandenämnd och biskopsmöte nej: man kan inte viga egna biskopar och präster och ändå tillhöra Svenska kyrkan. Den organisatoriska enheten har en gräns. – Kyrkan har ju varit tydlig och fattat beslut, det får man förhålla sig till, säger hon.

Möter du motstånd och ifrågasättande? – Det är klart att det finns enskilda personer som menar att kvinnor inte ska bli präster eller biskopar. Men det är ganska perifert och jag möter det inte särskilt ofta. Det dominerar inte mitt biskopsliv.

Skillnaden mellan enhet och enighet, hur ser du på det? En tidigare biskop brukade säga att kyrkan inte är en åsiktsgemenskap utan en bordsgemenskap. – Det är ett väl funnet uttryck som ligger i linje med att enhet inte primärt är något vi har till uppgift att skapa. Vi tror att kyrkan hålls samman genom att vara Kristus kropp. Kristus skapar enheten, men det förutsätter inte enighet i varje fråga. Så har det varit i kyrkans historia. Sedan måste man skilja på stora och små frågor, precis som i en familj.

Sin teologiska grund har enheten dels i Jesu bön att lärjungarna ”må bli ett”, och kanske det

svåraste, att vi ska älska varandra ”så som jag har älskar er”. Dels i bilden av kyrkan som en kropp med många lemmar, där vi kan vara olika men ändå tillhöra samma kropp. Vad tänker du om den bilden? – Jag upplever att Kristi kropp som en bild av kyrkan är en bra bild. Ska en kropp fungera behövs olika delar med olika funktioner. Vi behöver även andra bilder, exempelvis kyrkan som Guds folk. Kyrkan är organisk, ständigt i rörelse.

Kyrkan som Kristi kropp har Susanne haft anledning att fundera djupare på. Hennes doktorsavhandling, hon disputerade 2005, har titeln Kristi kropp som kritisk metafor: teologisk reflektion kring funktionshinder.

Vad var dina slutsatser i avhandlingen? – Vi måste bejaka att människors kroppar ser olika ut, att vi behöver skapa gemenskaper där alla kroppar får plats, också kroppar med funktionsvariation. Det finns en fara i att organisera sig utifrån en modell utan skavanker. Har vi den välbyggda 30-åriga kroppen, som kan uppfattas som odödlig, som ideal, eller rymmer kroppen också sår och sårbarhet? Även om kyrkan har brister är hon fortfarande Kristi kropp. Kyrkan måste bilda gemenskaper där fler människor känner sig hemma och kan trivas. – Kristi kropp som en biblisk bild av kyrkan är något som kyrkan alltid burit med sig och en grund för självförståelsen; en kropp med många lemmar. Och precis som Kristi kropp är det en sårmärkt kropp.

Vi måste Hur har pandemin påverkat också möta kyrkan ur denna synvinkel? – Alla samhällsgemenskade vanor som per har utmanats av pandemin, särskilt kyrkan som är har brutits, så mycket av en kroppslig gemenskap med närhet till som de barn varandra. Att då tvingas hålla distans är en stor utmaning. som inte Vad tror du att det får för konsekvenser? blivit döpta. – Ja, säger hon och funderar en stund. Det är väl med pandemin som med alla kriser, att de förstärker de tendenser som finns i ett samhälle. Det utmanar oss som kyrka med ett sviktande medlemsunderlag. Men tendenserna är också lite motstridiga. Det finns ett ökat andligt intresse, frågan är då om vi förmår möta detta intresse på ett bra sätt. Vi måste också möta de vanor som har brutits, som de barn som inte blivit döpta. Hur har den kyrkliga seden förändrats? Det är en utmaning att återerövra den; en utmaning vi har framför oss som kyrka. Kan man säga att enheten är konkretiserad i kommunionen, när ”vi alla får del av ett och samma bröd”? – Det är nog ett både och … Ta detta att vi inte har kommunion tillsammans med katolska kyrkan, det är en utmaning för kyrkans enhet att vi inte förmår överbrygga det. I samband med reformationsjubileet 2016 och påvebesöket i Lund, ordnades en rad gemensamma samtalsgrupper med katolska församlingar kring ett dokument Från konflikt till gemenskap. Hur gick det sedan? – Jag har inte den överblicken att jag vet vad

Ekumenik och samarbete över samfundsgränserna är ett tecken på enhet inom den kristna kyrkofamiljen. Biskop Susanne medverkar bland annat i rollen som biskop som en representant för Svenska kyrkan i ekumeniska sammanhang och gemensamma manifestationer. Foto: Torgny Lindén

man då gjorde här, säger hon, men påpekar att hon har regelbunden kontakt med den katolske diakonen i Göteborg.

Ekumeniken är ju också ett tecken på att kyrkor söker enhet. Hur ser det ut i Göteborg? – I samband med att Göteborg firar 400 år bildade kyrkorna här ”Hjärta Göteborg”, och där sker det mycket spännande. Nu siktar man på pingsthelgen 2023, allt har ju blivit framskjutet på grund av pandemin, då det ska bli ett brett ekumeniskt evenemang.

Kan man tala om enhet när det gäller andra religioner, i första hand judendom och islam? – Nej … Det är helt nödvändigt med religiösa ledares kontakter i ett mångreligiöst samhälle, i synnerhet när som nu religionsfriheten ifrågasätts. Ingen försvarar den om inte vi gör det, och det måste vi göra tillsammans. – Kontakterna är också ett sätt att skaffa sig kunskap, man kan fördjupa sin egen tro i mötet med den andre. Vill vi ha ett samhälle som fungerar behöver vi också delta i detta samtal, det finns en förväntan från samhällets sida att vi hjälper till. – Men kalla det inte enhet. Det handlar mer om dialog, om flerpartssamtal.

Text: Lasse Bengtsson

Vad betyder enhet för dig?

Sven-Olof Blomqvist

Torslanda

Joel Mattsson

Göteborg

Ola Bojestig

Varberg

– För mig innebär enhet att man är överens, att man tror samma sak. Jag tänker en grupp, ett sammanhang, där man är i en enhet. Först tänkte jag på en måttenhet, men det är väl inte riktigt samma sak. – Enhet är ett väl sammansvetsat lag som gör framsteg och tar motgångar tillsammans.

Elin Sternberg

Göteborg

– För mig innebär enhet visionen om en hel kyrka utan vi och dom, innanför eller utanför. Den odelade kyrkan för att världen ska tro.

– Familj, vilken enhet jag tillhör. Vi kommer alltid att vara en ovillkorlig enhet. Det finns en trygghet i det.

Krönika | Sofia Camnerin

För att världen ska tro

När vi talar om och beskriver ”enhet” i kyrkliga sammanhang så använder vi ofta två traditionella bilder. Trädet och floden. Båda förutsätter enhet som just enhet, antingen som en ström eller som en stam. Trädbilden brukar illustrera hur alla olika kyrkor och samfund en gång kom från en stam och därefter har förgrenat sig i de olika kyrkliga sammanhang som finns idag. Flodbilden illustrerar hur vi från början var olika strömmar och riktningar som därefter runnit ut i en gemensam flod.

Jag tror dock vi behöver andra bilder om vi ska djupna i vår förståelse av vad enhet betyder och varför det behövs, hur det levs, och var. Bilder av trädet och floden kan låsa oss i ett tänkande som förutsätter enhet som någon form av entydighet eller gemensam samstämmighet. Bilderna kan också knyta oss till en linjär syn på tid. Ett slags före och efter, då, nu och sedan. Då en gång var vi eniga, alternativt, sen, någon gång, ska vi bli eniga.

Enhet behöver gå djupare och ska inte fokusera på organisation, gemensam tanke, gemensam praktik eller ens gemensam tro. Enhet börjar i relation och överlåtelse och handlar om vara och liv, förhållningssätt och anda. En annan bild jag vill pröva är därför ”enhetens vägar”. Med detta uttryck betonas rörligheten och de olika platserna. Enhet behöver tas emot och levas i alla olika sammanhang. Förhoppningsvis kan enhet som ”enhetens vägar” förlösa oss att se enhet som ett här och nu, ett pågående och något som i varje stund och i alla sammanhang behövs.

En nyckelvers i den ekumeniska rörelsen är såklart Jesu förbön om att vi ska bli ett Joh 17:21. Vi läser raderna och inser att vi är kallade att bli ett. Den kristna trons kärna handlar om gemenskap, enhet, med Gud, med andra människor, med hela skapelsen. Enhet som gemenskap är både medel och mål. Frågan är dock hur ofta vi mediterar över den andra delen av versen: ”också de skall vara i oss”. Alltså enhet som ett varande.

Ytterligare en fråga är hur ofta vi besinnar syftet med detta varande, att världen ska tro: ”Då skall världen tro att du har sänt mig”. Det är alltså inte för kyrkornas egen skull vi ska leva och gestalta enhet, utan för att världen ska tro. Och enhet handlar alltså inte om varken stam eller flod utan om ett varande, ett förhållningssätt, relation. Det är svaret på allt, skulle jag vilja påstå, möjligen

naivt och med alldeles för höga anspråk.

Om vi besinnar vad enhet är, så är det svaret på allt. Det kommer åt grundproblematik. Det är motsatsen till polarisering, girighet, egoism, dödsrädsla, hat, rasism, sexism, våld, exploatering av naturen osv. Det är att vilja leva i samklang, försoning, se hela den här världen som älskad av Gud. Det är att förtrösta på Gud, låta Gud vara Gud och lita på löften som ”varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre”. (Rom 8:38f)

Enhet är att vilja arbeta för rättvisa och hållbarhet, kärlek och gemenskap. Det är att uthålligt tro att det är Gud själv som är gemenskap, som vi skall vara i. Det är att tro att Gud fortsatt sänder sin Ande för att allt ska kunna leva och det är att lita på att det Gud sänder är kärlek. Kärlek är alltså innehållet i enheten.

I Bibelsällskapets provöversättning av första Johannesbrevet lyder raderna ur kapitel fyra som följer:

Mina älskade, låt oss älska varandra, för kärleken är av Gud och var och en som älskar är född av Gud och känner Gud … Mina älskade, om Gud har älskat oss så, är också vi skyldiga att älska varandra. Ingen har någonsin skådat Gud. Om vi älskar varandra förblir Gud i oss och hans kärlek har nått sin fullkomning i oss … (v, 7, 11) Istället för att vi ska känna kramp för att vi ska arbeta för enhet på någon slags organisatorisk nivå (jo, jag tycker att den organiserade ekumeniken är viktig, men inte viktigast), och känna krav att vi borde svara på och kommentera samtidens alla händelser och utspel, så ska vi söka och leva enhet i de sammanhang vi finns, här och nu. Inte sen, inte då, utan nu. Var finns misstron som behöver helas, utanförskapet, vem längtar efter sammanhang och gemenskap? Vad behöver försonas, läkas, också i oss själva? Hur kan vi ta emot och peka på Guds gränslösa kärlek, som inte uddlös utan passionerat medlidande och engagerad.

Vi tror på en Gud som i Jesus delar all smärta, alla förluster, alla sjukdomar och all övergivenhet och som med sin kärlek besegrar döden. Vi tror på en Gud som inte överger utan fortsätter att skapa liv, fjärilar och humlor, djurungar och människor. Så där vi är, får vi vara i Guds kärlek och leva den, själva förtrösta på den och ständigt överlåta oss till den.

Så tror jag att världen kan tro, få tro igen. Här och nu, på olika vägar, söka leva och ta emot den enhet som är given, som alltid finns precis här intill. Vi behöver bara öppna oss för den, överlåta oss till den.

Sofia Camnerin

Generalsekreterare Sveriges Kristna Råd

Påve Franciskus är en varm anhängare av ekumenik och kyrklig enhet, inte minst sedan besöket i Sverige 2016. Här gör han under stort pressuppbåd entré på Stadion i Malmö tillsammans med biskop Anders Arborelius inför en mässa med uppåt 15 000 deltagare.

Att lära och ta emot av den andre

När påve Franciskus besökte Sverige 2016 inför det stundande reformationsjubileet var ekumenik och enhet på mångas läppar. Inte minst under den gemensamma gudstjänsten i Lunds domkyrka. Sedan har det inte hörts så mycket. Men nu har det börjat röra på sig. Under 2022 hålls en konferens om ”receptiv ekumenik” i Sigtuna. Och man hoppas på en ”ekumenisk vår” som ger ny växtkraft åt ekumeniken.

Egentligen skulle denna konferens hållits i juni i fjol, men pandemin satte stopp. Nu är den framflyttad till 27–30 juni 2022. Arrangörer är Sveriges kristna råd, Enskilda högskolan i Stockholm, Sigtunastiftelsen och Centre for Catholic Studies vid Durham University i England. En digital förkonferens hölls i juni i år, en ”uppvärmning” inför nästa år.

Inför påvebesöket i månadsskiftet oktober-november 2016 och det följande jubileet togs ett särskilt dokument kallat Från konflikt till gemenskap fram med 245 punkter, punkter som skulle peka ut en möjlig väg mot ”kyrkans fulla och synliga enhet”.

I förordet sägs: ”Kyrkans sanna enhet kan bara vara en enhet i evangeliets sanning om Jesus Kristus. Det faktum att kampen för denna sanning på femtonhundratalet ledde till att enheten gick förlorad i den västliga kristenheten tillhör kyrkohistoriens mörka sidor. 2017 måste vi öppet bekänna att vi inför Kristus befinns skyldiga till att ha brutit ner kyrkans enhet. Detta minnesår ställer oss inför två utmaningar: att rena och hela våra minnen, och att återställa den kristna enheten i enlighet med evangeliets sanning om Jesus Kristus (Ef 4:4–6).”

Punkterna handlar sedan om saker som rättfärdiggörelse och nattvardsförståelse, om Kristi verkliga närvaro i sakramentet, ämbetet, om dopet som grund för enhet och mycket annat som vållat strid under århundranden.

I punkt 221 heter det: ”Eftersom katoliker och lutheraner hör samman som lemmar i Kristi kropp gäller Pauli ord i Första Korinthierbrevet dem: ”Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en del hedrad, så gläder sig också alla de andra.” (1 Kor 12:26). Det som påverkar en lem i kroppen påverkar också alla de andra. På grund av detta vill de lutherska kristna inte minnas de händelser som ledde till att deras kyrkor formades på annat sätt än tillsammans med sina katolska syskon. Genom att tillsammans minnas reformationens begynnelse, tar de sitt dop på allvar.”

Till slut vaskade man fram fem imperativ (uppmaningar): 1. Katoliker och lutheraner bör alltid börja i enhetens perspektiv och inte i splittringens, för att stärka det gemensamma även om det är lättare att se och erfara skillnaderna. 2. Lutheraner och katoliker bör ständigt låta sig själva förändras genom mötet med den andre och genom det ömsesidiga trosvittnesbördet. 3. Katoliker och lutheraner bör på nytt förpliktiga sig till att söka synlig enhet, till att tillsammans utveckla närmare vad detta betyder i form av konkreta steg, och till att oupphörligt sträva mot detta mål. 4. Lutheraner och katoliker bör gemensamt återupptäcka kraften i evangeliet om Jesus

Kristus för vår tid. 5. Katoliker och lutheraner bör vittna tillsammans om Guds barmhärtighet genom att förkunna och att tjäna världen.

På ett antal platser runt om i landet samtalades det om dokumentet i grupper med både lutheraner och katoliker med fokus på det som förenar, inte det som skiljer.

Så till konferensen om receptiv ekumenik. Först – vad menas med uttrycket? – Vi diskuterade att översätta det med ”mottagande ekumenik” men beslöt att behålla det engelska uttrycket, säger Olle Kristenson,

Olle Kristensson, Sveriges kristna råd.

projektledare på SKR för konferensen. – Frågan vi ska ställa oss är inte ”vad kan vi lära andra”, utan ”vad kan vi lära av andra”.

Fokus är alltså att lära och ta emot av den andre, påpekar han.

Receptiv ekumenik kallas också ”en ny våg i den ekumeniska rörelsen”, och med sitt starka fokus på lärande och självkritik har den receptiva ekumeniken tinat upp frusna dialoger och öppnat upp nya frågeställningar. Den vill få kyrkor och kristna att reflektera över vad som går att lära av andra kyrkotraditioner än den egna för att på så sätt fördjupa självförståelsen av den egna traditionen.

Konferensen i Sigtuna blir den femte på temat men första i Sverige. Till de svenska entusiasterna hör Karin Johannesson, biskop i Uppsala, och Sara Gehlin, forskare och lektor på Teologiska högskolan. Sina rötter har den receptiva ekumeniken främst på katolska universitetet i Durham, där Paul D Murray är en av de ledande teologerna. Murray menar att det är dags att gå från ekumenisk vinter till ekumenisk vår, och han ser att receptiv ekumenik kan vara en metod med potential för att bistå i världens kriser och konflikter. Potentialen ligger i arbetet med att forma attityder som bygger på ett självkritiskt och reflexivt lärande. Receptiv ekumenik innebär att lära av den andre på ett sätt som vidgar vyerna kring hennes konfession och tradition.

Inom katolska kyrkan har det funnits en frustration över att det gått trögt med ekumeniken, drömmen om en vår i ekumeniken är något även påve Franciskus bär på.

I juni i år möttes ärkebiskop Antje Jackelén, då representant för Lutherska världsförbundet, och påve Franciskus i Rom, man samtalade om bland annat ekumeniken mellan lutheraner och katoliker. Påven förklarade då att ”ekumenik är inte att utöva kyrklig diplomati utan en resa av nåd”. Och målet är ”en försonad enhet mitt i skillnaderna”. Jackelén noterade att Franciskus talade om mötet i Lund med stor värme, enligt Kyrkans tidning.

Tankarna om en receptiv ekumenik finns spridd över hela den kristna världen, och Australien är den plats där denna också slagit rot bland kyrkornas församlingsliv. Hur är det med förankring i lokalt församlingsliv i Sverige? – Det finns, försäkrar Olle Kristenson.

Hur stor spridningen är finns det inga uppgifter om, men det finns ett studiematerial från Sveriges kristna råd kallat Berörd, som kan tankas ned från SKR och användas i lokala ekumeniska samtal.

Och Kristenson hoppas att många från landets församlingar kommer till konferensen nästa år. Mer information finns på SKR:s hemsida www.skr.org.

Text & foto: Lasse Bengtsson

Vad betyder enhet för dig?

Inger Lindeskog

Lilla Edet

Anna Tunström

Mangskog

Per Wiman

Åmål

– Jag tänker först på längtan att vara i varandra, både människor emellan och Gud-människa. Enhet har också med värderingar och strävan efter samma mål att göra. Sedan snart fem år lever jag i ett ekumeniskt äktenskap. Tidigare var vi i 20 år präst- och diakonpar i Svenska kyrkan, nu är han katolik. Vi har fortfarande samma mål för ögonen: den stora måltiden i himmelen. Här på jorden får vi inte längre ta emot nattvarden av varandra, men vi är ändå ett i tro och längtan. Det verkligt viktiga, som för en kristen är att följa Kristus, går inte att kompromissa bort. När vi möts kring honom i respekt för varandra, ja då finns enheten där även om enhetligheten uteblir. Fullkomningen har vi ännu framför oss. – Jag hamnar 30 år bakåt i tiden, till Trefaldighetskyrkan i Arvika, min hemkyrka, den församling där jag har mina rötter. Det är både personliga minnen och historia bakåt, för mig var det som en familj. Och så är det fortfarande, jag går helst till en kyrka där jag känner någon, den personliga kopplingen är viktig för att känna mig hemma. Och musiken förstås, jag känner igen mig i den. Men enhet handlar också om värderingar. Jag litar på att i kyrkan står människor för vissa värderingar, som kärlek och förlåtelse. Att känna kärlek till varandra och att kunna förlåta är något vi skrivit under på som kristna. Det är en gemensam inställning, en plattform som vi delar. Utan den skulle vi inte höra ihop. – Enhet för mig betyder att vi drar åt samma håll fast vi är olika och har olika uppgifter. Som texten i söndags: ”Ögat kan inte säga till örat att jag inte behöver dig. För att kroppen ska fungera behövs alla delarna.” Vi i Svenska kyrkan har en gemensam mittpunkt vi dras till, tron är i centrum, men gränserna är öppna. Alla är välkomna. Det finns inga krav utan jag bestämmer själv hur djupt i tron jag vill gå. Men för att vi ska hålla ihop behövs en öppenhet, en nyfikenhet och respekt för det vi gör. Att mötas fysiskt är viktigt för sammanhållningen och känslan av enhet, det har jag tänkt på under pandemin. Att ses och korridorprata behövs, det blir som ett förlåtande kitt.