Frank Lorentzon

Kom som du är bli som oss!

Vari består den enhet som Jesus och Paulus talar om? Och i vad består den inte? Gud är alltid större än vad vi kan förstå, och Bibelns ord kan nästan alltid förstås och tillämpas på fler än ett sätt. Vi som tror har mött Gud på olika sätt och tar fasta på olika sidor av Gud, skriver stiftsteolog Frank Lorentzon.

En gång när vi diskuterade hur vi skulle formulera inbjudan till konfirmationsundervisning föreslog jag som rubrik ”Kom som du är – bli som oss!” Naturligtvis tog ingen förslaget på allvar. Tvärtom skrattades det åt det som ett lustigt skämt – vilket det väl i sanningens namn också var. Ett bejakande av att få odla och utveckla sin unika individualitet hör till samtidens mer oomstridda värden. Men orden har stannat i mig, och jag har idisslat dem vid åtskilliga tillfällen. Att inte förändras till allt större likhet med den Jesus som är grunden för vår tro, och därigenom faktiskt till allt större likhet med varandra, är inte det tvärtemot vår kallelse? Som Sara Kadefors konstaterade när hon var på prästmöte och reflekterade över prästerna hon mött: ”De såg fullkomligt normala ut. […] I mitt inre

Endast Gud är en. Inget annat får vara en.

blev jag nästan lite upprörd, jag menar, nåt slags påverkan måste det väl ha på en person att den tror på Gud och arbetar med att sprida hans budskap. Eller är jag konservativ nu? Jag tänker att om de kristna är precis som jag kan de ju lika gärna exkludera Gud.” (GöteborgsPosten, 2006-02-18).

Det är på inget sätt en orimlig tanke att det borde märkas att vi är kristna, om nu Gud spelar någon roll i våra liv. En av de saker som brukar läggas in i detta är att vi förväntas uppvisa enhet. Så ber Jesus i sin förbön (i Joh 17) om att de som är hans – alltså de troende – skall vara ett så att världen kan tro att Fadern sänt honom. Paulus talar sig varm för andlig enhet (Ef 4:3f), för att vi skall stå eniga i tankar och åsikter (1 Kor 1:10), och i Fil 2:2-5 ger han oss denna uppmaning: ”Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus.”

Om vi ser till historien är det dock beklämmande ställt med enheten. Att det nästan alltid finns andra bidragande faktorer till splittring utöver teologiska skillnader – såväl politiska, etniska som ekonomiska eller rent personliga motsättningar – förhindrar inte det faktum att kyrkan inte levt upp till vare sig Jesu eller Paulus uppmaning till enhet, ödmjukhet etc. Men trots denna ofta dystra historia så har det särskilt sedan 1900-talets början funnits många kyrkor som arbetat för synlig enhet, t ex via arbetet i Sveriges kristna råd eller via Kyrkornas världsråd.

Men vari består den enhet som Jesus och Paulus talar om? Och i vad består den inte? Paulus talar om andlig enhet, om enhet i tankar, åsikter och sinnelag. Låt oss fundera över dessa förslag, och börja med tankar och åsikter (som möjligen kan te sig lite enklare att ta sig an än det andliga och sinnelaget).

En första viktig poäng är då denna: enhet är inte enighet. Det har sagts om vår Svenska kyrka att vi inte är en åsiktsgemenskap, utan en bordsgemenskap. En del ser detta som ett sorgligt faktum angående vår kyrka, andra ser det tvärtom som en av dess styrkor. Varför? Jo, för att det eviga dåligt låter sig fångas av vårt förnuft och våra ord. Gud är alltid större än vad vi kan förstå, och Bibelns ord kan nästan alltid förstås och tillämpas på fler än ett sätt. Se t ex på Paulus ord i Ef 4:5f: ”En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud”. En är Gud, ja – men vi som tror har mött Gud på olika sätt och tar fasta på olika sidor av den Gud som alltid är större än vi förmår greppa och förstå.

Så formulerar vi också vår tro på olika vis, allt efter den erfarenhet vi har och den tradition vi skolats in i. Bara i vår egen Svenska kyrka ryms en mångfald teologier, där gammalkyrklighet, högkyrklighet, lågkyrklighet samt folkkyrklighet kanske är de mest spridda varianterna – men det finns många fler. Och dopsynen skiljer inte bara mellan samfunden, utan även inom vår egen kyrka – så betonar en del dopet som en personligt tillsagd bekräftelse på något som redan är sant – Guds villkorslösa kärlek till alla människor – medan andra tar fasta på dopet som en statusförändring där vi med Kristus dör för att med honom födas på nytt. In i detta sakernas tillstånd kom

Biskopsbrevet Leva i dopet från 2011 som ett försök att tydliggöra och motivera dopet. Där formuleras en enhetlig dopsyn, bruten genom nio olika motiv, som på en gång är traditionell och formulerad för vår tid, och som förmår ge oss en djupare insikt i, och reflektion över dopet. Inte så att det löser alla frågor – det tror jag inte går.

Vi kommer förmodligen aldrig att bli eniga i vår förståelse av ens de mest centrala dogmerna – t ex hur Jesu närvaro i Nattvardens bröd och vin skall förstås – men, vill jag hävda, behöver det inte heller. Enhet utesluter inte en mångfald av tolkningar eller uttryckssätt. Vi är skapade olika, och yttre konformitet såväl som tankemässig och idémässig likriktning skulle kräva en form av övervåld på oss var och en som jag tror är Gud helt främmande. Enhet är fortfarande eftersträvansvärd, men rör sig på ett annat plan än detta.

I en kort text funderar Ulf Lindgren, Domkyrkokaplan i Stockholm, över varför det judiska samtalet aldrig tar slut, varför det ständigt handlar om att ifrågasätta, och inte om att vinna eller förlora – ja varför två personer som sitter böjda över samma (heliga) text faktiskt skall sträva efter att aldrig ha samma uppfattning. Han skriver: ”alla tendenser till samstämmighet, till ett svar, till en sanning, uppfattas som ett steg mot avgudadyrkan. Endast Gud är en. Inget annat får vara en. Om människan tror att hon förstått, att hon äger sanningen, ja då är risken stor att hon börjar tro att hon också kan förstå Gud, greppa Gud, kontrollera Gud. / När Jesus talar med de skriftlärde gör han det inte […] för att tvinga de skriftlärde att tystna och acceptera. Han gör det för att de skall protestera och tänka själv. För det judiska samtalet får aldrig sluta eller avstanna. Det skall flöda liksom Guds skaparkraft.” (”Det judiska samtalet”, från bloggen Tala väl).

I likhet med Ulf Lindgren anser jag att vi kristna gör klokt i att lära av våra judiska syskon i detta avseende*. Våra dogmer formulerades i gången tid under livaktig diskussion, där åsikter bröts mot varandra. Om vi idag tar dem för absoluta sanningar, något alla bara har att säga ja till, blir de lätt till en avgud, en bild av Gud som är mindre än levande Gud, och står i vägen för levande Gud. Dessutom behövs en ständig förnyelse av hur vi formulerar vår tro för att möta samtidens frågor och existentiella horisont. Inte så att tron är en annan, men dock vårt sätt att formulera den.

Tankar och åsikter uttrycks med ord, men det vi formulerar om Gud kan aldrig bli annat än ofullkomliga bilder av en levande verklighet som övergår varje försökt att fångas i ord. Denna erfarenhet kan varje person, kristen såväl som icke kristen, som skådat något av verkligheten bortom orden instämma i. Så t ex Platon, som i Sjunde brevet ger uttryck för denna insikt med följande ord: ”Av mig finns i alla fall ingen skrift härom och kommer heller aldrig att finnas; ty detta kan ingalunda

* Ett förhållningssätt jag för övrigt lärde känna redan som filosof vid universitetet; bara genom att bryta olika åsikter mot varandra och därigenom tvingas till allt större eftertanke och allt bättre argument kom vi framåt i vår önskan att förstå problemet som var föremål för diskussion. Så oavsett egen faktisk åsikt i frågan intog vi för samtalets fruktbarhet allt som oftast olika positioner.

framställas som andra lärostycken, nej, det springer plötsligt fram i själen efter långvarig sysselsättning med själva saken och genom livsgemenskap därmed” (Citerad från Filosofin genom tiderna, band 1, Bonniers 1983).

Och här närmar vi oss vari enheten förmodligen kan uppstå; i livsgemenskap med Gud, med Guds ord och med varandra. Att följa i Jesu spår kallades ursprungligen ”att vara på den vägen”, vilket markerar handling, resa och utveckling snarare än lära (vilket däremot ordet ”kristen” gör i mångas öron). Jesus talar om att ta på sig hans ok och följa honom (Matt 11:29f). Oket var ett redskap för att förenkla bärandet av bördor, och den otränade oxen sattes alltid i par med den erfarne, tills den själv hade fattat galoppen och kunde börja dra.

Som kristna inbjuds vi till att vandra i par med Jesus, att med honom som förebild, inspiration och ledstjärna så småningom bli allt mer lika honom. Aldrig färdiga på denna sida evigheten. Men nog finns det väl i Bibeln en tydlig förväntan om utveckling? Ett ”redan nu och ännu inte”, som med det himmelrike som kom med Jesus? Och precis som ett äkta par som lever ihop under många år i en mening blir allt mer lika – men med bevarad särart – så blir den kristne som dagligen umgås med Gud och är lyhörd för Gud förändrad av detta. Aldrig klar på denna sida evigheten. Men på väg, precis som alla andra som vandrar med samma Gud.

Modern ekumenik tar också fasta på det vi gör, och inte bara på lära – även om det så klart finns en fast grund vi aldrig kan förneka som kristna. Se t ex första punkten i Tio tumregler för god ekumenik, utgiven av Sveriges kristna råd: ”Bygg på gemensam tro. Ekumeniken utgår från vår gemensamma tro på Herren Jesus Kristus som Gud och Frälsare. Tillsammans ärar vi en enda Gud, Fader, Son och helig Ande.” Men utifrån denna grund talas det sedan om synlig enhet, om attityder och praktiska förhållningssätt; om att visa varandra respekt, visa tillit och öppenhet och en vilja att förstå mm. Och i arbetsdokumentet Charta Oecumenica från 2001 uppmanas kyrkorna att anta ett antal punkter, där de första två (med utgångspunkt i Ef 4:3-6) är dessa: ”Vi förbinder oss • att följa Efesierbrevets apostoliska uppmaning och ihärdigt anstränga oss att nå en gemensam förståelse av Kristi frälsningsbudskap i evangeliet, • att i den heliga Andens kraft verka för Jesu

Kristi kyrkas synliga enhet i en enda tro, som tar sig uttryck i att vi ömsesidigt erkänner varandras dop och lever i eukaristisk gemenskap och även i gemensamt vittnesbörd och gemensam tjänst.” (Sid 14 i den svenska översätt-

Och helheten av alla dessa bilder är större än summan av delarna.

ningen utgiven av Sveriges kristna råd, och under tecknad bl a av Sveriges dåvarande ärkebiskop KG Hammar.)

Det handlar om hur tron kommer till uttryck, om erkännande av varandras dop och om nattvardsgemenskap, samt om att erkänna varandras ämbeten.

Sedan kan – och kommer – mycket att skilja oss åt, för så är det med det mänskliga. Men enheten kommer att vara synlig.

Jag vill avsluta med en bild av enhet, och mångfalden i enheten, som jag burit med mig under många år nu. Det var i mitten av 80-talet som en god vän som är fysiker tog med mig till labbet för att visa mig ett holografiskt fotografi, något som då var helt nytt. Det var en ganska stor utrustning med laserstrålar som svepte över föremålet som skulle fotograferas, vilket denna gång var en byst av Demokritos. Resultatet blev en fotografisk tvådimensionell glasplåt ur vilken huvudet såg ut att sticka fram i en tredimensionell avbildning. Vinklade vi plåten neråt såg vi hjässan ovanifrån, vinklade vi den uppåt kunde vi kika in i näsan, och vi kunde se Demokritos såväl från vänster som höger eller rakt framifrån. Jag var så klart imponerad, men då log min vän och sa ett ”vänta bara” – varpå han släppte glasplåten i marken. Den gick i

åtskilliga bitar, och han uppmanade mig nu att ta upp en av bitarna. Jag gjorde så, och till min förvåning kunde jag se hela bysten i den enskilda skärvan – men bara ur en enda, fast synvinkel.

Min vän berättade att varje skärva på motsvarande sätt hade sin bild av bysten, alla olika, och att det var dessa bilder ihop som skapade den tredimensionella holografiska bilden. Jag tänker mig att den Gud som är bortom mänsklig uttrycksförmåga på liknande vis bäst (men aldrig fullständigt) fångas av en mångfald av beskrivningar eller teologier, som var och en beskriver Gud ur någon synvinkel. De handlar alla om samma Gud, men har sina unika perspektiv på Gud. Och helheten av alla dessa bilder är större än summan av delarna. Så är mångfalden en tillgång för den rikare helheten – men ger samtidigt uttryck för enhet då de alla avbildar den gudomliga verkligheten.

Kom som du är. Den inbjudan gäller varje människa – men i vandringen med Gud och varandra blir vi med tiden allt mer lika, om än med bevarad särart. Vi kommer inte att tycka lika, uttrycka oss på samma vis, bete oss likadant osv. Men kanske att vi med tiden allt mer genomsyras av samma gudomliga kärlek. Och därför i handling uttrycker en likhet och enhet som inte går att förneka.

Frank Lorentzon

Stiftsteolog, Göteborgs stift

Bibelskoj med barn i Degerfors

– ”Barnens bästa bibel” ska brukas. Vi tar oss an den; tummar på, tittar i, bläddrar, läser. Det finns hur mycket som helst vi kan göra. Malin-Victoria Stridh, församlingspedagog i Degerfors-Nysund, står mitt i ett barnkaos, årets första fysiska, och berömmer de unga ledarna som ansvarar för lägerdagarna.

Det är osäkert in i det sista, restriktionerna ändras och på andra sidan länsgränsen har aktiviteter för barn pausats igen. Men inte i Degerfors. Här är det okej med sommarkollo.

Malin-Victoria Stridh och hennes 18 unga ledare, ”Skullarna” som de kallas, en förkortning av Svenska Kyrkans Unga längs Letälven, får som planerat genomföra ”Sommarskoj med Barnens bästa bibel”. – Det är härligt att vara tillsammans, att mötas på riktigt igen, det var så länge sedan. Det digitala har funkat men inget kan ersätta det här, tycker Malin-Victoria.

Hela området – kyrkan, församlingshemmet och trädgården utanför – har gjorts i ordning för att möta ett 40-tal barn i åldrarna sex till tolv år. Stationer med sång, musik, dans, tävlingar, pyssel, skulptur, mat och fika väntar – allt kopplat till den nya barnbibeln. – Efter ett pandemiår känns det både efterlängtat och exklusivt.

Lammen, en av dagens barngrupper, samlas i tältet hos de unga ledarna Rebecca Wennersten och Wilda Stridh. I gräset ligger biblar, på hög, uppslagna, utslagna, lite huller om buller, som på sidan 31 (i Barnens bästa bibel). Fast vid den här stationen handlar det inte om skapelseberättelsen utan om uttåget ur Egypten.

”Gemenskapsgrejerna är svåra att genomföra digitalt, särskilt med de yngre barnen. Det här är ett annat sätt att umgås”.

Gruppen läser tillsammans, tittar på bilderna och pratar om Moses och Miriam. När Röda havet delar sig går hela uppslaget att vika ut. – Wow, Molly Wase och Eliz Klasson stannar i detaljerna, hittar strandade fiskar och en krabba, såna som finns på västkusten där man badar.

De blir kvar i nuet när de andra börjat fira friheten för Moses folk. – Ska vi göra som Miriam och göra en dans, frågar Wilda.

Det vill alla, en gemensam lagdans.

I gruppen bredvid, lite längre bort på gräsmattan, håller Duvorna på att bygga ett Babels torn på tid. Fyra minuter och en hög med klossar får de. – Tänk på att det ska bli så högt som möjligt, och behöver vara stabilt i botten.

Barnen hjälps åt under koncentrerad tystnad. – Inget babbel i Babel, det stod så i boken, minns Ludwig Westerlund.

I kyrkan är det desto livligare. Där övar tre av grupperna på ”en irländsk hej-då sång”. Psalmen 730 finns med i barnbibeln men är ny för de flesta. – Må din väg gå dig tillmötes, må, vad betyder må?

Det är ett klurigt ord. Ingen vet men får lära sig att tänka ”hoppas”. Linnea Nygren utlovar också ett ”fint intro föra att komma i stämning”. Barnen tar sig an psalmen rad för rad, med musik och rörelser, och till sist i kombination med teckenspråk. – Nu kör vi konsertversionen med teckenspråksapplåd. 50 händer virvlar i luften. Och sången sitter.

Malin-Victoria Stridh, församlingspedagog i Degerfors/Nysund, bjuder in till ” Sommarskoj med Barnens bästa bibel” tillsammans med Skullarna, Svenska Kyrkans Unga längs Letälven.

Lite senare under eftermiddagen återkommer den. I berättelsen om Emmaus. Lammen läser och sjunger spontant vid bordet. De minns varje rad. Lergubbar formas och självporträtt föds. – Den här bibeln kan användas på så många olika sätt. Jag tycker om att varva teori och praktik. Och koppla fysiska saker till text och bild, barnen kommer ihåg bättre då, säger Malin-Victoria.

Under tre dagar besöker grupperna tretton olika bibelstationer. Berättelserna, bönerna och sångerna är alla kopplade till olika kreativa aktiviteter. – Det gör inget om man inte får hela sammanhanget klart för sig, ett frö av intresse är viktigare. Så tänker jag.

Dessutom, samtalen börjar ofta i detaljerna. Malin-Victoria tycker att bildspråket talar direkt till barnen. De känner igen sig och blir nyfikna, vill vidare i berättelserna, ställer frågor och blir intresserade. – Får det se ut så här, pyjamas på vise männen? Och Jesus i t-shirt?

Malin-Victoria möter ofta funderingar av sorten: ”Får man göra så i kyrkan?”. Det kan gälla allt från var man får gå och stå, till vilka ord man får använda. – Att känna respekt och vilja ta allt på allvar är en sak, men känslan av att man kan göra fel är inte bra.

Den försöker hon utrota. – Den Gud vi tror på vill att man använder det här rummet.

Det heliga finns i det vardagliga. Inom oss. Runt oss. – Vi kan sjunga och dansa här, det finns

no limit vad vi kan hitta på, men vi är kyrka och måste stå för att vi utgår från bibeln och lyssnar på det Jesus sagt. Vi kan inte sälja ut oss själva.

Att ha tillgång till en nyskriven barnbibel där språk och bilder utgår från barns vardag är inspirerande för en kyrkans pedagog. – Ja, helt otroligt.

Det är Skullarna, de unga ledarna som stannat kvar i kyrkan efter konfirmationen, som planerat och håller i aktiviteterna under alla dagarna. Malin-Victoria är deras ledare och står för ramarna, men utan de 18 ungdomarna skulle det inte gå att ta emot så många barn. Dessutom behövs deras perspektiv, tycker hon. – De är så viktiga förebilder, äldre men inte vuxna. De finns i kyrkan och bygger bra relationer med barnen.

Att de ansvarar för aktiviteterna på lägret gör också att de får mer krav på sig och växer i rollen som ledare. – De har en trygghet i mig och i organisationen. De flesta i det här gänget har jag träffat i ett och ett halvt år. Alla får vara med efter konfa, och vi har verkligen stor spridning. Det är bra, men det krävs en plan A, B och ibland även C.

Funkar för alla åldrar. För att göra ett bra upplägg måste de unga ledarna själva bekanta sig med den nya barnbibeln. Och även om den i huvudsak är tänkt för yngre barn så funkar den alldeles utmärkt för alla åldrar, tycker Malin-Victoria. – Vi vuxna kan också känna igen oss. Den är inte bara skriven för barn, utan för människor.

Lena Ekelöf är ny pedagog i Degerfors/ Nysunds församling och gör sin första dag på jobbet. Hon har tidigare arbetat som fritidspedagog i skolan och tror att Barnens bästa bibel kommer att hitta sin plats också i klassrummen. – Det är ett enkelt språk och bilderna är fantastiska, man kan leta detaljer hur länge som helst, det är spännande och modernt, olika sorters människor, former och färger.

Men det finns också kritik mot både bilderna och urvalet av berättelser. För få kvinnor och för otäcka scener, är några av invändningarna. Lena och Malin-Victoria har följt diskussionerna, särskilt när det handlar om bilderna. – Jo, jag reagerar på en del, blodet till exempel ser lite läskigt ut, men jag tror inte att barnen avskräcks eller blir rädda, säger Lena.

Tvärtom kan det leda till samtal och vara en bekräftelse på en utsatt livssituation. Att det hemska inte blir så hemligt. Men visst, det är väl bra att diskutera var gränserna går, resonerar pedagogerna.

Man behöver inte ha de tvärsäkra svaren. Saker kan växa fram.

Att arbetet med Barnen bästa bibel nu fortsätter är viktigt, tycker Malin-Victoria.

Om några månader är det dags för återträff. Alla som deltagit i Sommarskoj i Degerfors bjuds in till en hel lördag med Bibelskoj. Sen planeras det för Söndagsskoj i samband med gudstjänster. – Tror att det blir samma grundkoncept men det går alltid att skruva på allt. Bäst under de här dagarna har varit de integrerade åldrarna och det kreativa klimatet. Variationen och att alla testar. Det är härligt, tycker jag.

Text: Helena Söderqvist Foto: Gustaf Lindberg

Bibelns berättarhjältar finns i församlingarna

I Karlstads stift har 6 av 10 lågstadieskolor tackat ja till en klassuppsättning av ”Barnens bästa bibel”. – Huvudtanken är att så många barn som möjligt ska få ta del av den nya barnbibeln. Vi inriktar oss på tre arenor; kyrka, hem och skola, berättar Kristina Stolare, stiftspedagog med ansvar för barn och unga.

Berättelserna behövs för barnen, de är omistliga. Hon är bestämd. – Inte bara för att några av oss är kristna utan för att vi är människor i en kultur som är helt präglade av de här berättelserna, säger Kristina Stolare. Och för att de här berättelserna hjälper oss att förstå oss själva, varandra och det stora som är livet.

Kristina Stolare sitter med i den arbetsgrupp som under det senaste året ägnat sig åt att sprida Barnens bästa bibel i Karlstads stift. – Det magiska händer i församlingarna. Det vi kan göra är att stötta och inspirera. Det är i församlingarna som mötet mellan människa och bibel kommer till stånd ordentligt. Där finns bibelberättarhjältarna.

Hon tycker att den nya barnbibeln är en unik möjlighet.

Kristina Stolare, stiftspedagog i Karlstads stift, arbetar för att barnbibeln ska bli spridd och använd.

– Det är så länge sedan något likande släpptes i Sverige, den är skriven nu och med referenser till barns samtid. Så nära grundtexterna, förenat med bilder barn känner igen sig i. Det är det riktigt unika.

Vad är skillnaden jämfört med andra biblar du använt? – Mer levande. Barn känner igen sig både i orden och i bilderna. Det handlar om dom. Andra biblar är mer arketypiska och med stiliserade figurer. Här jobbar text och bild tillsammans. I ganska många andra barnbiblar kan jag se att texten berättar en sak och bilderna berättar samma sak. Här är det växel–verkan. Ibland är det bilderna, ibland texten som talar färdigt. Det är en jätteinspirerande bibel att jobba med.

Vad är viktigast nu? – Att vi hjälps åt att sprida den så att den når sin målgrupp. Och att den blir läst och använd förstås.

Kristina Stolare ser skolan som en viktig ingång för att nå brett. Alla lågstadieskolor i stiftet kan om de vill få en klassuppsättning av bibeln i gåva. Grovt räknat har 6 av 10 tagit emot hittills, och möjligheten för försam-

lingarna att gå ut med erbjudandet finns kvar också i höst.

De skolor som tackat ja, jobbar de själva eller vill de ha kyrkans hjälp? – Varsågoda här är bibeln, använd den som blir bäst hos er. Så har vi sagt. Men sen finns det församlingar som också erbjudit samarbete, och andra som fört in Barnens bästa bibel i sin redan etablerade samverkan.

Följer det någon lärarhandledning? – Ett lärarstöd är på gång. Vi vill bidra med mod och inspiration att våga ta sig an bibelberättelserna med frimodighet, och med ingångar som är vettiga att ta fram i ett klassrum med de här åldrarna.

Fyra berättelser är klara: skapelsen, Kain och Abel, äktenskapsbryterskan och julen.

Hur når ni hemmen? – Genom att få in bibeln på bibliotek och skapa kännedom om den i allmänhet. Vi har också uppmuntrat församlingar att dela ut den vid sin årliga bibelutdelning till barn i församlingen.

Ett år med Barnens bästa bibel, vad tänker du? – Kan känna en glädje och stolthet att vi lyckats få snurr trots pandemin. Bibeln är så bra och vi vet att den nått fram till många. Det är en fin start inför att jobba vidare i höst. Finns ingen gräns hur mycket det går att göra.

Text: Helena Söderqvist Illustrration: Marcus-Gunnar Pettersson

Fakta om Barnens bästa bibel

• Barnen bästa bibel släpptes i november 2020. • Sören Dalevi, biskop i Karlstads stift, som doktorerat på barnbiblar, har skrivit texterna. • De 300 bilderna är gjorda av illustratören

Marcus-Gunnar Pettersson, medlem av

Svenska barnboksakademin. • Barnens bästa bibel är en helt ny barnbibel och det första svenska originalet på 25 år. • Den innehåller mer än 40 bibelberättelser och ett urval psalmer och böner. • Bibeln, som ges ut av Speja förlag, har tryckts i två upplagor. Den första på 20 000 sålde slut på två månader. Ytterligare 20 000 exemplar har tryckts. • Karlstads stift har delat ut klassuppsättningar av bibeln i drygt hälften av lågstadieskolorna i Värmland och Dalsland.

Läs mer om Barnens bästa bibel: På www.barnensbastabibel.se finns inspiration, fördjupning och pedagogiskt material.

Många av de som gör ”Ung resurs-året” går vidare till studier och arbete inom Svenska kyrkan.

Det är så viktigt att bli tillfrågad

Ung resurs är en möjlighet för ungdomar i åldern 18-25 år att under 10 månader få utforska vad det innebär att arbeta inom Svenska kyrkan. För församlingen är det en möjlighet att få en ung människas perspektiv i sin verksamhet. Sammantag blir detta en viktig rekryterande miljö för kyrkan.

Islutet av augusti drar ännu ett läsår av praktikåret ungresurs.nu igång. Med rekordmånga ansökningar från både församlingar och ungdomar blir det starten för det sista året med det ekonomiska stöd om 1 miljon kronor per år i tre år som beviljades av Kyrkomötet 2018. Hur har pengarna förvaltats under dessa året? Har Kyrkomötets uppdrag fullföljts? Och vad händer när Kyrkomötets beviljade anslag tar slut?

Cecilia Cedergren arbetar som handläggare för ungresurs.nu och halva hennes tjänst som stiftskonsulent vid Göteborgs stiftskansli går ut på att administrera, marknadsföra, planera och utvärdera praktikåret på olika sätt. Hon berättar mer om programmet, vad de tre åren med kyrkomötesmedel har inneburit och vad hon hoppas på inför framtiden.

ungresurs.nu är ett samarbete mellan Göteborgs stift, Helsjön folkhögskola och Svenska Kyrkans Unga i Göteborgs stift. Det har drivits från Göteborgs stift sedan år 2010 då nationell nivå lade ner det nationella programmet Volontäråret. Till en början gjordes detta under namnet under namnet Volontäråret Göteborg som år 2012 bytte namn till ungresurs.nu. – Syftet är att under tio månader ge unga människor mellan 18 och 25 år möjlighet att ställa sig till förfogande för kyrkans liv och verksamhet och undersöka vad det innebär att arbeta inom Svenska kyrkan, berättar Cecilia. – Praktikplatsen eller församlingen får i sin tur möjlighet att få in en ung människas perspektiv i sin verksamhet och erbjuda de unga i församlingen en förebild, fortsätter hon. Utöver arbetet i församling innehåller praktikåret 18 kursdagar fördelade på fyra tillfällen då praktikanterna får en introduktion till Svenska kyrkans organisation, tro och lära. Dessutom ingår bibelfördjupning cirka en gång i månaden.

Resurser från kyrkomötet möjliggjorde en större satsning i och med att kyrkomötet 2018

Det är så viktigt att bli tillfrågad; ”ska inte du söka till ungresurs?”

beslutade att anslå tre miljoner över tre år till ungresurs.nu med fortsatt placering i Göteborg. – Det uppdrag vi fick var att förstärka och förnya praktikåret, vara på fler mötesplatser samt samarbeta med fler stift, berättar Cecilia. – Och för att kunna fullfölja det läsår vi nu påbörjar har vi blivit garanterade stöd för hela verksamhetsåret 2021-2022, vilket känns skönt, menar hon.

Detta välkomnade tillskott har inneburit en rejäl skjuts för praktikåret. Under de tre år som gått har styrgruppen för programmet arbetat med att fördela resurserna. – Dels beslutade vi att en del av pengarna skulle gå till att bekosta en del av min tjänst för att kunna fokusera på arbetet. Dessutom har vi arbetat på bred front med marknadsföring och kommunikation, säger Cecilia. Bland annat har man tagit fram nytt informationsmaterial och en ny webb samt att vi har synts på fler arenor, både interna och externa.

Satsningen har gett ett ökat söktryck från församlingar och ungdomar. Totalt påbörjar 50-55 ungdomar sin praktik inom ramen för ungresurs.nu i augusti-september. – Vi fick in ansökningar om 59 praktikplatser från församlingar och andra typer av enheter i 10 stift, vilket ju är otroligt kul, säger Cecilia. Det innebär en ökning med 55 procent. Och det är också olika typer av praktikplatser som erbjuds. Nytt för i år är bland annat att Vadstena Pilgrimscentrum kommer att ta emot en praktikant, berättar Cecilia. – Men vi måste ju också kunna möta upp söktrycket från församlingar som vill ta emot en praktikant och därför var det roligt att vi också fick in rekordmånga ansökningar från ungdomar inför detta läsår. Totalt fick vi in 69 ansökningar, en ökning med 17 procent från året innan. Men då ska man också komma ihåg att vi inför förra läsåret hade ökat antalet ansökningar med 44 procent från året innan. Så det finns absolut ett ökat söktryck! säger Cecilia stolt. – Det är också intressant att se att vi just i år har ganska få sökande från Göteborgs stift vilket är ovanligt. Istället ser vi många sökande från de norra delarna av landet, vilket tyder på att det verkligen sprider sig, fortsätter hon.

De allra flesta som söker kommer ifrån kyrkliga sammanhang. Utvärderingar har visat att många av de som söker till ungresurs.nu gör det för att de fått frågan från någon i församlingen. – Det är så viktigt att bli tillfrågad; ”ska inte du söka till ungresurs?”, det ger verkligen resultat, menar Cecilia. – Svenska Kyrkans Unga är också en tydlig spridningsplats. Eller så känner man någon som gör eller har gjort praktikåret. Några sökande har också sett annonser i sociala medier. En del söker också för att deras föräldrar har läst en annons i Kyrkans Tidning, berättar hon.

Nytt för i år är även att Älvsby folkhögskola kommer att stå värd för de kursveckor som praktikanterna går. – De som gör praktik i församlingar norr om Örebro kommer att gå kursen på Älvsbyn, cirka 20-22 deltagare. Övriga (cirka 28 deltagare) går som tidigare samma kurs på Helsjön folkhögskola, förklarar Cecilia.

I år är det rekordmånga ansökningar till ”Ung resurs”, från både församlingar och ungdomar. Många unga vill göra praktikjobb i kyrkan och många församlingar vill ge plats för dem.

Just nu slipas det på en motion till kyrkomötet som syftar till att se över möjligheter att fortsätta ge ekonomiskt stöd till praktikåret samt att utreda möjligheterna att tydligare knyta programmet till nationell nivå men med fortsatt regional placering i Göteborgs stift. Cecilia hoppas på att motionen ska gå igenom och att det ska innebära att hon och styrgruppen kan fortsätta att utveckla det fina arbete som påbörjats. – Ett fortsatt ekonomiskt stöd hade ju varit fantastiskt! Det är så glädjande att söktrycket ökar från både församlingar och ungdomar, men det är ju oerhört viktigt för oss att också bibehålla kvalitet. Vi måste kvalitetssäkra, både för ungdomen, för församlingen och för kurserna. Och då behöver vi mer resurser, så är det ju, menar Cecilia.

ungresurs.nu är en av viktig bas för rekrytering till tjänst inom Svenska kyrkan. – Vi vet att många ungdomar som gjort praktik inom våra ramar går vidare till studier inom teologi, pedagogik, musik och socialt arbete. Men vi ser också att allt fler väljer att studera för att bli exempelvis kommunikatörer, förskolelärare eller trädgårdsmästare, just med siktet inställt på att sedan kunna välja ett yrkesliv inom Svenska kyrkan, berättar Cecilia. Dessutom kommer de med allra största sannolikhet finnas kvar som kyrkotillhöriga och ta sig an uppgifter som förtroendevalda och ideella. – Det är en möjlighet till en rekryterande bas som vi bara inte får gå miste om, avslutar Cecilia.

Text: Kristine Ålöv Foto: Tomas Pettersson

Församlingsröster om ungresurs.nu

PER ERIKSSON, församlingsherde, Tynnereds församling

Vad har praktikanten för arbetsuppgifter i er församling? Tynnereds församling och Västra Frölunda pastorat har tagit emot ung resurs de tre senaste åren. Vi har en stor spännvidd i arbetet och ger därför praktikanten möjlighet att få prova på olika områden och saker. Under hösten brukar vi se till att besöka många olika verksamheter och sedan fördjupa och vara mer engagerad i tre till fyra verksamheter under resten av året. Oftast handlar det om att finnas med i ordinarie verksamhet men det kan variera från år till år vilken tyngdpunkt det blir: barn, ungdom/ skola, diakoni eller sång/musik/ gudstjänst.

Vad upplever du att en ung resurs tillför i just ert församlingsarbete? De bidrar med nyfikenhet och energi. Nya ögon utifrån som hjälper oss att se det vi själva är blinda för. Också positivt för våra egna barn och ungdomar att få möta någon ”utanför” Tynnered. Ska ni ha en ung resurs under kommande läsår och vad har du för förväntningar och förhoppningar inför just denna praktikants tid hos er? Ja, vi kommer ta emot en person ifrån från Hudiksvall. Jag hoppas att det skall vara en tid för att få vara mycket mitt i ett församlingsliv. Att hen skall känna sig delaktig i ett arbetslag och ha med sig det stora att ”tillsammans” är vi med och skapar en miljö som inbjuder till förändring och hopp, till Guds närvaro.

Vad tror du att praktikåret ungresurs.nu innebär för rekrytering av personal och ideella till Svenska kyrkan? Det är mycket viktigt både som signal till hela organisationen att om vi inte satsar på de unga och erbjuder vägar i olika former för unga att ta plats så sviker vi inte bara dem men kyrkans kallelse. Det är också bra att den finns och kan ge församlingar/pastorat råg i ryggen att budgetera och satsa på unga människor. Jag hoppas att fler också vågar tänka det långsiktigt. Det utmanar också oss att träna medarbetare att bli goda handledare – detta kommer bli än viktigare i framtiden inte bara för unga, för ideella, för allt ledarskap. Jag tror att Gud ständigt sänder människor till oss på många olika sätt, ung resurs är ett av Guds sätt att göra det just nu.

KENT KARLSON, präst, Olaus Petri församling, Örebro

Vad har praktikanten för arbetsuppgifter i er församling? Vi har haft praktikant hos oss 6 år i rad nu. Församlingen har också sedan tidigare haft någon form av volontär sedan mitten av 1970-talet med ett par års uppehåll innan ungresurs.nu. De har bland annat jobbat med konfirmander, ungdomsgrupp, dagledigträffar, öppen förskola, barnkör, vaktmästeri, städ, nätvandring, gudstjänstmedverkan och massa annat. Vad upplever du att en ung resurs tillför i just ert församlingsarbete? En ung resurs är just en resurs som kompletterar ordinarie personal (inte ersätter). Det kommer nya frågor och idéer om verksamheten som hjälper till att utveckla den. Arbetslaget påminns om att vi ständigt är i förändring där medarbetare kommer och går.

Ska ni ha en ung resurs under kommande läsår och vad har du för förväntningar och förhoppningar inför just denna praktikants tid hos er? Ja, det kommer vi att ha. Vi förväntar oss att få vandra ett läsår tillsammans där vi både kan få och ge erfarenheter där både den som är ung resurs och vi kan få växa tillsammans.

Vad tror du att praktikåret ungresurs.nu innebär för rekrytering av personal och ideella till Svenska kyrkan? Jag tror att det ger en möjlighet att se vad det är att arbeta i församling och inspireras för en fortsättning. Tre av de sex senaste har påbörjat teologiutbildning och någon har funderingar på att bli diakon så visst gör det något att få dela ett läsår i en församling. Några har tyckt om att göra detta år och konstaterat att man inte vill jobba i kyrkan men fortsatt vara aktiv på något sätt. KARL-OSKAR LÖFGREN, församlingspedagog, Vallda

Vad har praktikanten för arbetsuppgifter i er församling? De arbetar främst med barn- och konfirmandgrupperna, men också med tekniska och musikaliska uppgifter.

Vad upplever du att en ung resurs tillför i just ert församlingsarbete? De bidrar med mycket nytänkande. De är också en brygga mellan konfirmander och ungdomar och kommer med nya idéer, det har vi märkt inte minst under coronatider.

Ska ni ha en ung resurs under kommande läsår och vad har du för förväntningar och förhoppningar inför just denna praktikants tid hos er? Ja det kommer vi. Jag hoppas att hen ska berika församlingslivet med sin personlighet och kompetens men att personen också ska få utvecklas och stärkas i sin tro.

Vad tror du att praktikåret ungresurs.nu innebär för rekrytering av personal och ideella till Svenska kyrkan? Jag tror att det betyder jättemycket. Det är ett sätt för unga människor att testa på att arbeta i Svenska kyrkan. Dessutom ser ungdomar och konfirmander att det finns möjlighet till att arbeta i Svenska kyrkan så att ung resursen förhoppningsvis bidrar till inspiration!

Jag ber till Gud, men jag ber också till mig själv

När Lars Bäckström var landshövding hade han fyra böcker på sitt skrivbord: en Torah – judarnas bok, Bibeln, Koranen och Sveriges grundlagar. För Lars är bön viktig, religionsfrihet bra och tolerans bygger ett bättre land.

Kyrkan kan ha rum för många. Idag ser många religion som en grund för samhällskonflikter. Det går istället att se det som förenar. Jag blev varken komminister eller rysskommunist. Jag gick med i VPK. För mig fanns mycket av kyrkans budskap om medmänsklighet i arbetet för ett bättre samhälle, säger Lars Bäckström.

Hans tankar går numera att finna i krönikor i olika tidningar. Citatet ovan är från Strömstads Tidning. Tidigare lärare, riksdagsledamot, landshövding. Nu pensionär i Uddevalla, men med fortsatt samhällsengagemang och ledamot i styrelsen och stiftelser.

Krönikan fortsätter: ”Idag ser många religion som en grund för samhällskonflikter. Det går istället att se det som förenar. Judendom, kristendom och islam kommer alla ur Abrahams tält. Alla tre erkänner tio Guds bud. Kristna och muslimer ser Marias födsel av Jesus som ett verk av Gud. Islam ser Jesus som en profet. Men varken judar eller muslimer ser Kristus som Guds son …

När jag var landshövding hade jag fyra böcker på mitt skrivbord: en Torah, judarnas bok, Bibeln, Koranen och Sveriges grundlagar. I vår grundlag stadgas religionsfrihet. Det är bra. Tolerans mellan trosriktningar bygger ett bättre land.

I flera år var jag prisutdelare på en fotbollsmatch i Göteborg, mellan präster, imamer och rabbiner. Rabbinerna brukade spela med prästerna. Matcherna spelades på Heden. Jag brukade kalla det för positiv Hedendom.”

Krönikan lockar naturligtvis Korsväg till en intervju med Lars Bäckström om kyrkan som enhet och kyrkans röst i det offentliga rummet. Väl medveten om att det kommer bli en vindlande berättelse mellan anekdoter och upplevda händelser.

Lars bor i Uddevalla, inte långt från Folkets Park, där han förälskade sig i sin hustru Ann-Christine i ungdomen. Han vill att vi ses på Maria Lundbäcks plats på torget. Ett nyinrett rum med växter och information och en förgylld fotoram. Ett naturligt val för den engagerade samhällsmedborgaren Lars Bäckström. Maria Lundbäck var fotograf och rösträttskvinna, verksam vid sekelskiftet i Uddevalla under nästan ett halvt sekel och engagerad i kampen för kvinnors rösträtt. – Det går inte att underskatta religionens betydelse för moralbildningen i samhället, konstaterar Lars, när vi tagit skydd undan regnet inne i koret i Uddevalla kyrka. Religionerna är en kodifiering av moralbildningen i ett samhälle, men det går åt båda riktningarna. Göteborgs stift 2021 är något helt annat än Göteborgs stift 1921 eller 1821. – Man kan säga med ett slitet bildspråk att kyrkan är som en flod. Det är alltid samma flod

guldram

Lars Bäckström, tidigare landshövding i Västra Götaland, låter sig gärna fotograferas vid Maria Lundbäcks plats på torget i Uddevalla. Maria Lundbäck var fotograf och rösträttskvinna, verksam vid sekelskiftet i Uddevalla under nästan ett halvt sekel och engagerad i kampen för kvinnors rösträtt.

men det är ständigt nytt vatten. Så när jag var 14 år och konfirmerades så var kyrkan något helt annat än nu, när jag är 68 år.

Just konfirmationstiden blev en betydelsefull tid för den unge Lars. En farbror i familjen var döende i cancer. Farbrodern som var mycket aktiv i kyrkan hade inga egna barn. – Det bestämdes att han skulle få vara tillsammans med släktens nästa del och det blev jag som skulle bo hos honom och konfirmera mig i Rättvik. – Jag fick en bok av Rättviks församling, minns Lars och jag fick ett pensum att besöka Uddevalla kyrka. Eftersom vi är snälla och väluppfostrade gossar i vår familj så gick jag hit till kyrkan och mer eller mindre stenografiskt skrev ner alla predikningar, ord för ord, så gott jag hann med! – Jag bestämde mig för att min farbror Sigge aldrig skulle behöva skämmas för mig, så jag deltog mycket aktivt i konfirmationsundervisningen. Jag läste läxor, psalmverser, trosbekännelsen, ja, jag läste allt, jag skulle inte missa en fråga. Med flit kan man åstadkomma det mesta! – Jag var en lysande elev i konfirmationskretsen där i Rättvik. Släkten var med och lyssnade och jag fick trosartiklarna och klarade dem galant. Efteråt delades biblarna ut. Alla fick vita eller röda, men jag fick en svart.

När prästen Glen Åkerlund såg den svarta Bibeln sa han till Lars: Du ska bli präst, Bäckström och när du blir det, ska du inte stanna hos svartrockarna i Bohuslän utan kom till den glada kyrkan i Västerås stift. Du ser själv, du har fått en svart bibel men kristendom är ingen sorgsen tro utan en glädjens tro.

Men han blev inte präst, Lars Bäckström. Och fliten han visade prov på under konfirma-

Jag har alltid tyckt att kyrkan har en viktig roll att spela i samhället

tionstiden fortsatte följa honom. Pluggade, tog fil.kand-examen, blev lärare på Ramnerödsskolan i Uddevalla, valdes in i riskdagen för Vänsterpartiet 1988–2006, blev så småningom gruppledare samt talesman i ekonomisk-politiska frågor. 2008-2017 var han landshövding i Västra Götalands län och 2007 fick han Konungens medalj i 8:e storleken i Serafimerordens band.

Men även om han inte blev präst har kyrkan funnits med. I det privata livet och det offentliga. Vid riksdagens öppnande med efterföljande gudstjänst i Storkyrkan och med bön om att riksdagsledamöterna ska fatta kloka beslut. Och som landshövding med samarbete med biskopar i Göteborgs, Karlstads och Skara stift. – Jag har alltid tyckt att kyrkan har en viktig roll att spela i samhället och att kyrkan är en enhet. – Det finns ett uttryck av en teolog på 1500-talet som stod i konflikt med påven, om hur man bör debattera. För honom gällde det teologiska frågor, men det kan också gälla politik. Citatet står faktiskt ovanför en ingång till ett av riksdagens hus. ”In necessariis unitas, i dubiis libertas, i omnibus caritas” – var eniga när det är nödvändigt, ge frihet när det är tvivelaktigt och visa alltid kärlek, omsorg. – Detta är väldigt svårt att leva efter, både inom politiken och inom kyrkan. För när man är besjälad och väldigt starkt vill nå ett mål, så tror man kanske att det bara finns en väg mot målet och att den som avviker från vägen, hindrar oss att uppnå målet. Då blir min vän min värste fiende, för han skadar det gemensamma.

Lars berättar om arbetet med statsbudgeten. När alla hade olika krav och önskemål, som aldrig kunde uppnås. Och om arbetet för att ändå nå framåt, att enas. Att se det bästa hos den andre. – Kyrkan ska vara, tycker jag, aktiv i politiska sammanhang, men akta sig för att komma i närheten av partipolitiken. Men jag vill att kyrkan ska vara tydlig med att visa att när man väljer något – så väljer man troligen bort något annat. – I partipolitiken var man ofta tvungen att göra försämringar för vissa för att uppnå sitt mål. Jag var med och sanerade Sveriges ekonomi och budgetunderskott, fick ned räntorna och arbetslösheten. Men då försämrade jag för enskilda människor, pensionerna, studiebidragen.

Lars minns en gång när han stod och väntade i kön på Torps köpcentrum och kände att en vagn körde på honom, det gjorde ont i hälsenorna. – Där fick du för att du försämrade högkostnadsskyddet för läkemedel, sa damen med kundvagnen!

Vågar inte kyrkan se detta i vitögat? Att det ofta krävs försämringar för att uppnå ett mål? – Långt ifrån alltid. Kyrkan skulle tjäna på att erkänna problemen, menar Lars. Kyrkan väljer till exempel att minska på SKUT, kyrkan i utlandet och stänger församlingshem i Sydafrika för att kunna behålla löner och rusta upp kyrkobyggnader i Sverige. – Om jag var kyrkopolitiker skulle jag få ta ställning till detta, men det vill jag inte. Men jag kan ändå från bänken kritisera när man inte tar ställning till den fulla bredden av verksamheten

Med ditt perspektiv efter alla år, vad händer om man inte erkänner sina problem? – Man blir meningslös!

Men kraften att se problemen, varifrån ska

Lars Bäc kström

den komma, underifrån eller uppifrån? – Kraften kommer från individens vilja att göra gott för andra och se helheten. Men jag är inte bekväm med partipolitiska partier som arbetar i samhället och sen uppträder i kyrkoval. Det är rätt att vi har olika nomineringsgrupper, det är en frihet. Men jag tycker de borde baseras mer på inomkyrkliga frågor och inte partipolitiska.

Vad har du för förväntningar på kyrkan samhället? – Kyrkans huvudroll är inte att vara samhällsaktör, utan huvuduppgiften är att ge en individuell ro till medmänniskan, från tro till ro. Från den ron en upplevelse av att jag kan få förlåtelse för det jag har gjort fel. Från den förlåtelsen en styrka. Att gå vidare i mitt liv och modet att möta nya utmaningar. – Så kyrkans kärnuppgift är tro, ro, förlåtelse, glädje, styrka och mod och det andra, miljöförstöring, integration, våld mot kvinnor, brottslighet, socialt ansvar mm får man väl blanda sig i om man så lyster. Men då gärna utifrån kärleksbudskapet och omsorgen om andra. – Jag ber ofta aftonbön. Jag ber till Gud, men jag ber också till mig själv. Hjälp mig! En uppmaning till mig själv, att bli bättre. Hjälp mig att läsa på läxorna, stärk mig i mitt mål, i min målsättning att behandla andra som jag vill att de ska behandla mig. Detta blir en slags kommunikation med Gud.

Att vara landshövding var det roligaste uppdraget man kan ha, menar Lars Bäckström. Då var han tvungen att alltid kompromissa, att väga sina ord, aldrig såra någon. – Det var en otrolig glädje, att få uträtta så mycket. Vi kunde mobilisera vid flyktingkrisen, vi kunde rädda en havsvik, jobb på Volvo, en industri. Jag hade så gärna fortsatt, men tiden för en landshövding är begränsad till nio år.

Till sist, låt oss sluta i krönikan där vi började:

I Uddevalla finns Sundbergs plats. Där finns en skulptur till minne av ärkebiskop AntonNiklas Sundberg från Uddevalla. Den är i trä, formad som en biskopsmitra, som ett litet hus med rum för eftertanke.

Antons-Niklas visade i ord och handling att kyrkan kan ha rum för många. När han var biskop i Karlstad och staden brann, skrev en tidning ”landshövdingen grät och bad, men biskopen svor och släckte.

Han tillskrivs också orden: ”Näst sedlighet är små snapsglas det värsta jag vet”.

Lars Bäckström tror att kritiken mot sedlighet kan ha syftat på sedlighetsföreningar som ansåg sig mer moraliskt högtstående än andra människor.

Lars Bäckström citerar också Predikaren 9:7-9: ”Så ät då ditt bröd med glädje, och drick ditt vin med glatt hjärta, ty Gud har redan i förväg givit sitt bifall till vad du gör”. Bäckström menar att den kyrka han vill se är en kyrka för glädje. – Ja, vi ska kanske tänka som Sundberg, att varje människa rymmer sin särart, avslutar Lars. Och låt oss hjälpas åt, så att tro, samarbete, medmänsklighet, solidaritet, gemenskap kring kommunionen, blir en del av det som förenar i Bohusläns församlingar.

Text: Agneta Riddar Foto: Torgny Lindén

Krönika | Ingrid Kåwe

Vikten av din röst

Snart är det dags att gå till val! Den 6-19 september kan alla röstberättigade, alltså alla medlemmar i Svenska kyrkan som är 16 år eller mer rösta på de nomineringsgrupper och förtroendevalda man vill ska representera sig i kyrkliga frågor. Varför ska man då rösta? Varför är det viktigt för mig och förhoppningsvis för dig och alla andra ungefär 5 miljoner röstberättigade medlemmar?

För 20 år sedan började jag jobba med kyrkoval. Då, år 2001, skulle kyrkan hålla ett eget val för första gången någonsin. Sedan dess har jag på olika sätt arbetat vid samtliga kyrkoval, de tre senaste har jag varit ansvarig för valet i Karlstads stift. Det absolut roligaste arbete jag vet!

Vad är det som gör det så roligt kan man ju fundera på? Att administrera ett val är en stor apparat med många moment. Man ska ha kontakt med valnämnder och nomineringsgrupper, ta hand om alla kandidatförklarinar, valsedelsbeställningar, utbildningar, och den slutliga sammanräkningen som stiften ansvarar för. Samt en mängd frågor kring allt som har med val att göra. När, hur och varför?

Det som gör arbetet så väldigt roligt är det engagemang jag får ta del av, viljan att finnas med som förtroendevald i Svenska kyrkan och intresset för vår framtid. Enligt mig är det en uppgift, vald med ett förtroende, som är en viktig att förvalta. Det förtroendet ger en möjlighet att bidra med erfarenheter och kunskaper för att skapa en kyrka för oss nu och för många kommande generationer.

Så, varför är det då viktigt att rösta? Jag tänker att det är viktigt för att du på det viset lägger din röst på någon som har viljan och intresset att fundera över och bestämma hur kyrkan ska vara kyrka på det sättet du vill. För många av oss är det självklart vilken verksamhet som engagerar oss och vad som står i kyrkoordningen att vi ska göra. Den grundläggande uppgiften. Men det är inte lika självklart för alla och då kan det vara svårare att känna vikten av sin röst. Om vi ställer frågan så vet vi att de allra flesta svarar att kyrkan gör gott för andra, är en viktig del i vårt samhälle, ett ställe att vända sig till i glädje och sorg, ett historiskt kulturarv i byggnader, miljöer och kultur. Så med dom svaren borde också

Det som gör arbetet så väldigt roligt är det engagemang jag får ta del av, säger Ingrid Kåwe om kyrkovalet.

det kännas viktigt att lägga sin röst och påverka.

Men det finns fler saker som för många gör det ganska klurigt att gå och rösta. Hur ska den som inte är en del av den innersta strukturen i kyrkan faktiskt förstå vår organisation? När jag började jobba med detta för 20 år sedan var det i Sensus och jag fick ansvaret för att hålla kontakten med församlingarna i vissa delar av Karlstads stift. Jag hade ingen aning om vad ett stift var, än mindre om alla titlar som fanns eller på vilka nivåer förtroendevalda tog beslut. Idag vet jag mer, och det får mig också att bry mig mer. Men för den som inte vet är det inte lika nära att bry sig. Att få fler att känna ansvar och vilja att påverka är en utmaning vi alla delar!

Vi har alla olika vägar in i vårt engagemang. Antingen som förtroendevald, anställd, delaktig i verksamheter, intresse för kyrkobyggnader, kulturen, musiken eller kyrkan som en del av samhället idag. Jag tror att vi alla behöver hitta vårt eget engagemang samtidigt som vi också värnar om den demokrati som är en central del av Svenska kyrkan. Som för mig är lika viktig att bevara oavsett hur valproceduren kommer gå till i framtiden eller hur kyrkans organisation kommer se ut.

Så ge din röst där du tycker den gör mest nytta! Rösta i kyrkovalet den 6-19 september!

Ingrid Kåwe

Kyrkovalshandläggare i Karlstads stift

Svenska kyrkan flyttar tillfälligt in på köpcentret

Centrumchefen på köpcentret Torp norr om Uddevalla är imponerad av Svenska kyrkans sätt att ta hand om människor i kris och svåra situationer. Därför erbjuds kyrkan lokaler på Torp inför Kyrkovalet i september. Herrestads församling bjuder in till förtidsröstning samtidigt som man visar upp sin verksamhet för besökarna.

De bubblar av entusiasm och förväntan, gruppen som Korsväg möter på Torp Köpcentrum utanför Uddevalla. Vi sitter med avstånd på ett café mitt i det stora, ombyggda Torp. En aldrig sinande ström av människor finns runt omkring oss, många med ett ärende, andra bara på upptäcktsfärd. Fyra församlingar har gått samman för att berätta om kyrkans verksamhet, kyrkovalet och att göra det möjligt med förtidsröstning.

Han har många års erfarenhet av kommunala val och tidigare succéer med förtidsröstning på Torp, valgeneralen i sammanhanget Bertil Sköldh. Så när kyrkovalet närmade sig var det naturligt att vilja få med Torp i planeringen. – Jag tänkte att det skulle bli bättre om vi var flera församlingar som gick ihop och samarbetade, berättar Bertil. Så nu kommer Herrestad, Uddevalla, Ljungskile och Bokenäs ansvara för de båda lokalerna vi fått tillgång till här på Torp 6-19 september. – Kyrkan har ju en väldigt fin verksamhet som vi gärna vill visa upp. Vi vill berätta om allt vi gör och hur vi tänker. Vi vill också förklara för människor varför det är viktigt att rösta. Att deras röst gör skillnad.

Centrumchef på Torp, Johan Torge, tycker det är en självklarhet att erbjuda lokaler för kyrkan och för förtidsröstningen. – Jag vill att Torp ska vara en aktiv spelare i samhället. Vi är en viktig del av samhället, därför erbjöd vi till exempel drive-in vaccinering.

Torp med uppemot hundra butiker och 900 anställda är en publik plats för alla åldersgrupper. Johan tror inte att butikerna kommer sälja

Johan Torge, centrumchef på Torp, visar kyrkoherde Ingvar Humlén lokalen i köpcentret där Svenska kyrkan ska presentera sig under perioden som förtidsröstningen pågår. Själva röstningen sker i en lokal invid.

Nu finns fyra ungdomar som är under 20 år som står på listan.

mer för att kyrkan nu öppnar upp för förtidsröstningen. – Nej, det här handlar om helt andra saker. Kyrkan har imponerat på mig med sin krishantering via Posom-grupper jag varit med i. Präster är så kompetenta i att hjälpa och ta hand om människor i kris och svåra situationer. Så jag vill gärna att kyrkan kan berätta mer om sin verksamhet och vad de gör, så därför erbjuder vi dem två lokaler.

Två butiksytor görs nu om till tillfälliga lokaler för Svenska kyrkan. Den ena blir röstlokal, där ideella medarbetare kommer hjälpa till. Den andra blir som en liten mässhall för Svenska kyrkan. Här kan de fyra olika församlingarna presentera sina verksamheter, med stationer för dop, konfirmation, begravning och bröllop. Det finns också ett sidorum för olika aktiviteter, som till exempel samtalskvällar med inbjudna gäster. I ett hörn ska det tom finnas ett provrum, så blivande konfirmander får prova kåpor.

Det här blir ett annorlunda sätt att kommunicera, att sprida evangelium. På en plats som flera tusen människor besöker varje dag! – Vi vill ju få alla att rösta, berättar Niclas Geidvik, kommunikationsansvarig för projektet. Men för att rösta vill man ju veta mer om kyrkans verksamheter, tror vi. Vi i kyrkan behöver bli bättre på att berätta om allt vi gör! – I Herrestad har vi arbetat mycket med hur vi kommunicerar, berättar Ingvar Humlén, kyrkoherde. Hur vi möter människor, som vi normalt inte möter, men som ändå bor i området. Vi gjorde till exempel en julkrubba i naturlig storlek som var interaktiv, vi har gjort ett påsklandskap med fem stationer, vi bygger en boulebana, utescen, utegym, grillplatser och öppnar upp församlingshemmet. – Även om man inte går i kyrkan varje söndag, eller kanske inte alls, så ska man ändå kunna finnas med i något sammanhang.

Satsningen i Herrestad på ungdomar och konfirmation har burit frukt, 70 procent av ungdomarna konfirmeras. Emanuel Karlsson, som är församlingsassistent gläder sig mycket åt projektet på Torp, bland annat för att så många ungdomar brukar vara där. – Jag tycker det är så häftigt att se att flera av ungdomarna som varit i konfirmationsgrupperna tidigare, nu står på listor för kyrkovalet, berättar Emanuel. – Nu finns fyra ungdomar som är under 20 år som står på listan. Och deras kompisar får se att de finns med på listorna. Det tycker jag är stort! Att få se hur de växer!

Mässlokalen kommer att fyllas med aktiviteter, utställningar, film, foto och självklart möten med både ideella och anställda. Det kommer att bli ett antal dialogkvällar där Ingvar Humlén ska samtala med bland annat biskop Susanne Rappman och andra. – Vi vill visa att Gud ständigt finns överallt, menar Ingvar. Han finns på boulebanan och på Torp och jag är övertygad om att många människor bär på en tro. En tro som de kanske inte tycker passar ihop med kyrkan. – Därför är det så roligt med vår gemensamma satsning på Torp! Att kliva in i vår mässmonter ska vara enkelt, där ska inte finnas höga trösklar!

Text: Agneta Riddar Foto: Torgny Lindén

Alla kan rösta i Nordstan

I kyrkovalet 2017 var det 8 900 medlemmar i Svenska kyrkan som röstade i köpcentret Nordstan i Göteborg. Där hade göteborgsförsamlingarna ett gemensamt röstmottagningsställe som höll öppet i två veckor före valdagen. –Och det var inte bara göteborgare som lade sina röster i Nordstan, berättar Yngve Ernst som var ordförande valnämnden i Domkyrkopastoratet 2017. Vi skickade vidare röster till alla stift i Sverige.

Varje dag genomströmmas köpcentret, som be-

står av flera kvarter, av många tusentals människor och ungefär 6 000 personer har sin arbetsplats i Nordstan. För att rösta behövde man inte ha med sitt röstkort. Den som kunde legitimera sig fick ett röstkort utskrivet på plats. Därför var det många som spontanröstade när de hade vägarna förbi och såg Svenska kyrkans monter. Nordstan ligger nämligen mitt i centrala Göteborg, nära till två av Göteborgs största knutpunkter för kollektivtrafik; Brunnsparken och Centralstationen.

Under de två veckor som förtidsröstningen pågick ringlade sig kön till rösningen mestadels lång. Och montern var bemannad med folk från församlingarna i Göteborg som kunde svara på frågor och berätta om kyrkornas verksamheter. Kyrkovalet i Nordstan uppmärksammades också i media, med flera reportage. Vinkeln var i många fall att Göteborg var ensamma om att ha förtidsröstningen i annan lokal än kyrkans egna. I utvärderingen går det att läsa att många besökare trodde att de var medlemmar i Svenska kyrkan och beklagade att de inte fick rösta, samt att flera ansökte om medlemskap på plats i montern.

De positiva erfarenheterna från förra kyrkova-

let gjorde att göteborgsförsamlingarna såg det som självklart att finnas med i Nordstan även kyrkovalsåret 2021. Nu med en ännu större monter för att på ett pandemisäkert sätt erbjuda förbipasserande att rösta. – Nordstan är en naturlig mötesplats för göteborgare och tillresta. Genom att finnas här möter vi våra medlemmar, berättar Tomas Rosenlundh, ordförande i valnämnden i Carl Johans pastorat 2021. Vi vill komma dit där folk är. Genom att rösta i kyrkovalet utnyttjar man sin demokratiska rättighet att vara med och påverka Svenska kyrkan under kommande fyra år.

Tomas berättar att den nya montern i år är större och mer centralt placerad i köpcentret och att flödet därmed blir bättre. Dessutom kommer öppettiderna att vara mer generösa och samma som köpcentret som håller öppet kl 10.00 till 20.00. Det går att rösta även på valdagen den 19 september.

Kyrkovalet är ett tillfälle att möta Svenska

kyrkans medlemmar. Även i år kommer personal från göteborgsförsamlingarna finnas på plats för att svar på frågor och synliggöra Svenska kyrkan. Att vara närvarande i Nordstan är ett sätt att sänka trösklarna till Svenska kyrkan och att visa att alla röster är viktig i kyrkovalet. Till skillnad från de allmänna valen är de som fyller 16 år senast på valdagen röstberättigade.

Halmstads pastorat meddelar i skrivande stund

att även de kommer att erbjuda förtidsröstning i ett köpcenter, nämligen i ICA Maxi Flygstaden. Även här är alla välkomna att rösta under förtidsröstningstiden oberoende av vilken församling personen bor i.

Text & foto: Torgny Lindén

Vänstift – våra vänner runt om i världen

Genom vänstift får kyrkorna kulturella och teologiska utbyten, en chans att bryta ner gränser och få vänner för livet. Men vad är egentligen vänstift och vilka utmaningar finns längs vägen?

Vi möter digitalt Ing-Marie Svenning, en pensionerad sjuksköterska som i flera omgångar har arbetat inom den sociala hälsosektorn på olika platser i Afrika och som utsänd medarbetare av Svenska kyrkan. Nu är hon tillbaka i Sverige och ordförande i ACT-rådet, men hon har tagit med sig hem minnen och vänner från andra länder. Och resorna ut i världen är aldrig långt borta.

Ing-Marie berättar att alla stift i Svenska kyrkan har någon form av vänstiftsrelation med en luthersk kyrka i ett annat land. Kontakten mellan vänstiften kan se väldigt olika ut, men gemensamt är att det i grunden är formaliserat med ett dokument som förtydligar vad kontakten ska bestå av och att det utifrån det tar praktisk form, ofta genom resor till varandra och olika slags utbyten mellan kulturerna. – Vänstift är en del av den kristna kyrkans sätt att ha kontakt med andra i den världsvida kyrkan, förklarar Ing-Marie.

Vänstiften medför internationella utbyten som Svenska kyrkan deltar i och skapar en gemenskap med kyrkor runt om i världen. Ing-Marie formulerar banden över länderna som vänskap: – De är ju våra vänner! Man vill leva nära varandra, man kan inte isolera sig från varan-

dra. När en vän lider, lider alla.

Hon berättar också att internationella kontakter fyller många funktioner inom tron och kyrkan: – Att bryta ner gränser, och fördomar. Man kommer varandra nära och vi ser att vi är lika. Även om vi bor i olika kulturer och sammanhang, så har vi samma behov.

Kontakter över kulturer samt mellan kyrkor och länder är dock inte bara enkelt. Framförallt inte eftersom önskemålet är ett jämlikt utbyte, men förutsättningarna på många sätt ser väldigt olika ut. – Det handlar ju mycket om pengar, eftersom det är så ojämlikt i världen. Vi är en otroligt rik kyrka, med våra kyrkoavgifter och vår tusenåriga företeelse av att vara kyrka och ha fått mark och jord. De nya kyrkorna ute i världen har bara sina egna kollekter att lita till. Så där är en sådan stor ojämlikhet, och hur man kommer tillrätta med den vet jag inte riktigt. Det man inte vill är att vi ska ge av våra gåvor lite från ovan, eller att skapa ett beroende av att vi är de ekonomiska garanterna för deras existens.

Svårigheterna kan också vara fler än ekonomiska. Under vårt samtal reflekterar Ing-Marie över såväl skillnader i teknologi som språkförbistringar som gör det svårare att fira gudstjänster tillsammans, och en historia att förhålla sig till med ojämna maktfördelningar och kolonialisering. Samtidigt finns det mycket att få ut från möten över världen, inte minst för Svenska kyrkan och Sverige. – Vi i Västvärlden har ett övertag, och det är viktigt för oss att lyfta upp andra. Så att det kan bli jämbördigt – att de kan bli stärkta i det de har och vi kan se allt de har som är bra. Inte fortsätta trampa på, som att vi vet bäst.

Det är mötena med människorna som bär efteråt, när man kommer hem.

För lärandet mellan kulturerna kan i högsta grad vara givande för båda parter, enligt Ing-Marie. – Och då måste man fundera: ja, varför gör jag så? Varför tänker jag så? Det blir bra reflektioner, för att kunna svara tillbaka.

Funderingarna och frågorna är naturligtvis även teologiska, när utbytet sker mellan kyrkorna. – En stor del av vänstiftsrelationen är teologiska reflektioner, bibelsamtal och det andliga mötet. Det är den yttersta grunden som vi står på, som en kyrka tillsammans. Det kan vara allt från gudstjänstutbyten och andlig gemenskap, till att skicka böner till varandra eller att tolka bibeln tillsammans. Vi jobbar också till exempel på att stärka prästutbildningen – då det för närvarande inte finns någon luthersk prästutbildning i Södra Afrika så jobbar Svenska kyrkan och andra lutherska kyrkor för detta.

Också Ing-Maries egna liv har präglats av och vuxit genom internationella utbyten och att hon under flertalet år har bott utomlands i Etiopien, Zimbabwe och Swaziland. – Resorna utomlands har gett mig vänner som har gjort att avstånden till de här länderna och människorna inte har varit så stort. De har flyttat in med mig i mitt hus hemma – jag tittar här omkring mig och har så många saker från de här länderna som påminner mig om människorna och mötena.

Hon tar en kort paus, tycks fundera och förtydligar sedan: – Det är mötena med människorna som bär efteråt, när man kommer hem. Idag drivs Ing-Marie av att kunna föra informationen vidare – om nyttan med internationella utbyten, kontakter över världen och vänstift. Hon vill få fler människor att uppleva det som hon har upplevt genom resor och att bo utomlands. – Vi lever ju i en väldigt bra, fin värld och jag tänker så mycket på att jag har fötts i detta land när det varit fred och jag har fått mat, kunskaper och utbildning – och hur förvaltar jag det mot min nästa? Jo, för mig har det varit ett sätt att dela med mig av det jag har lärt mig. Att ta ansvar för allt det jag har fått, på det sättet. Det drivs jag av, att få visa vad det finns för något i den världsvida kyrkan som berikar oss. Att resa med människor och visa dem den världen som var min och som har betytt så oerhört mycket för mig.

Ing-Maries uppdrag som ordförande i ACT-rådet ger också många möjligheter att lyfta resandet och de internationella utbytena. ACT-rådet består av sju personer som stöttar Göteborgs stifts internationella utbyten genom att stödja församlingarna i det internationella arbetet. Detta gör de genom att inspirera, svara på frågor, besöka, ge utbildning och på olika sätt hjälpa församlingsborna att bli ännu mer intresserade av den världsvida kyrkan. – Vi inbjuder församlingsbor till resor ut i världen för att besöka lutherska kyrkor. Vi har genom årens lopp gjort många resor och sedan kommer man hem och berättar om vad man har sett. Det är oerhört många som varit med på resor som har blivit en riktig kick att komma igång, för man förstår hur viktigt det här är och man blir engagerad!

Ing-Marie Svennings liv har präglats av och vuxit genom internationella utbyten och kontakter. I hennes hem finns många saker som påminner henne om människor och möten.

Ing-Marie ser också ett ökat behov av dessa utbyten framöver, på grund av miljön och globaliseringen. – Genom globaliseringen har vi mer kunskap om varandra nu, och vi är mer beroende av varandra. Då vill kyrkan finnas med på den globala arenan också, utifrån klimatfrågan som våra vänkyrkor rapporterar hem om och den nöd som klimatförändringarna orsakar. På det viset tror jag att banden oss emellan stärks mycket mer framöver – för vi i västvärlden är de som har orsakat det mesta av miljöförstörelsen. Då vill vi som kyrka kunna finnas med och rätta till så mycket vi kan.

Också vänstiften i sig, och de kontakterna som de medför, är ett sätt att knyta sig tätare tillsammans och att göra banden starkare. – Vi har samma behov, men det är så ojämlikt fördelat. Det blir tydligt när man möter människor i andra kulturer, hur ojämlikt det är. Men nyttan med vänstiften är ju att vi hamnar på samma nivåer – vi ser varandra i ögonen och vi räcker varandra händerna. Inget uppifrån och ner utan från den ena till den andra – det är jämbördigt.

Jämbördiga möten, på lika villkor, kan också berika såväl individens liv, som kyrkorna i stort och länderna de finns i. – Det har betytt oerhört mycket i mitt liv, den världsvida kyrkan. Och det är något jag är angelägen om att fler ska få se och glädjas över, och berikas av och inspireras av.

Text: Agnes Hillert Foto: Torgny Lindén

Varför är det viktigt att Svenska kyrkan har vänstift?

Anders Stenbäck är stiftsadjunkt för främjande av församlingsutveckling med internationellt perspektiv – särskilt vänstiftsrelationer, ACT-samarbete, ung i den världsvida kyrkan samt migrationsfrågor.

– Vänstiften är ett praktiskt sätt att bli påmind om att vi inte är ensamma som kyrka och inte har alla svar själva. Trots att vi i vår kyrka har väldigt mycket att vara stolta över, och är vana vid att ha väldiga tillgångar i form av lokaler och personal, får vi aldrig bli självtillräckliga. I värsta fall blir det då som det står i Upp 3:17 ”Du säger: jag är rik, jag har vunnit rikedom och saknar ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.”

Kyrkan är nämligen en mycket vidare gemenskap i Kristus, berikad med många olika språk och traditioner och geografisk utbredning. Olika delar av kyrkan har olika styrkor och svagheter. Därför behöver vi ömsesidigt lära och berikas av varandra. Bortom alla olikheter hör vi samman genom evangeliet och brödet som bryts åt alla.

Biskoparna och stiften har ju en särskild roll i att upprätthålla enheten både inåt och i relation till varandra. Men att också upprätta särskilda vänstiftsrelationer möjliggör ytterligare möten mellan individer och mellan församlingar, ett praktiskt utbyte som ger mycket djupare perspektiv och erfarenheter än vad förmedlade berättelser eller informationskampanjer någonsin kan.

I min hemförsamling har vi haft en egen relation med Mbabane som hör till vårt vänstift i Södra Afrika. Förutom några egna utbytesresor har vi kunnat möta flera präster och delegationer på stiftsbesök. Genom utbytesprogrammet Ung i den världsvida kyrkan fick vi också lära känna Mpendulo Mamba, då han bodde tre månader i församlingen och särskilt kom nära ungdomsgruppen.

Det är lätt att stirra sig blind på vissa problem eller lösningar eller att fastna i vissa metoder. Därför är det nyttigt att möta kristna med helt andra utgångspunkter eller förutsättningar. Vi själva kan inspirera med goda rutiner och transparens, samtidigt som vi behöver upptäcka hur andra kyrkor fungerar nästan utan anställda.

Christina Bernérus är klimat-

och hållbarhetshandläggare. Via det uppdraget kommer hon huvudsakligen i kontakt med Göteborg stifts vänstift i Norge, men har även tidigare vikarierat som internationell handläggare och haft kontakt med andra vänstift.

– Vänstiftsarbetet är viktigt framför allt för att skapa mötesplatser för att utbyta erfarenheter. Dessa erfarenheter ser naturligtvis olika ut om det handlar om vårt vänstift i Södra Afrika, Berlin-Brandenburg eller Borgs bispedöme i Norge. Oavsett vilket är det väsentligt att se vad erfarenheterna innebär utifrån våra olika kontexter och förutsättningar. Vänstiftsarbetet utgörs till stor del av relationer och mänskliga möten, men pandemin har inneburit att vi har behövt utveckla nya sätt att mötas och utbyta erfarenheter utan fysiska möten. När pandemin nu börjar lägga sig är det viktigt att vi analyserar och funderar över hur vi vill att vårt arbete ska se ut framöver.

Jag anser att det är högst väsentligt att vi har olika vänstiftsrelationer, men också viktigt att vi tänker igenom och talar oss samman om vad vi och det utvalda vänstiftet vill med relationen. Vi behöver komma ifrån ett vi och ett dem. Relationerna handlar ju om ett ömsesidigt utbyte. En vänstiftsrelation till ett stift i ett grannland ser av naturliga skäl annorlunda ut än till ett stift i Södra Afrika. Ömsesidigheten är kanske mer självklar och det kan vara lättare med utbytet av kunskap och inspiration, men alla relationer måste dock vårdas.

Vänstiftsrelationerna lyfter och pekar också på detta att vi är en världsvid kyrka. Styrkan i att vara just en världsvid kyrka behöver vi utveckla och stärka för att klara av de olika gemensamma hot och problem mänskligheten och skapelsen står inför.

Agnes Hillert

Sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut …

Det händer något när vi reser oss upp och börjar sätta den ena foten framför den andra. Står vi still är vägarna nästan oändliga. Det är på ett sätt tryggt men också statiskt. Direkt vi tar ett steg minskar valmöjligheterna och snart nog är vi på väg. En väg som blir vår väg, en väg som bär oss.

Vi trampar oss närmare vår egen närvaro i den stora Närvaron.

Tidigt i vår tros historia kallade sig de kristna tydligen för ”vi som tillhör Vägen”. Skriver Vägen med stort V och menar Kristus. Och tänker och känner att vi är alla vägar på eller i den stora Vägen där vi på nåt sätt är på väg till ett och samma mål. Ändå är vägarna olika och unika. Sällan är de raka. I alla fall inte käppraka, för då vet vi hur det går enligt ett gammalt träffsäkert uttryck vi har.

I en av de dansmässor – Den Stora Berättelsen – som skapats i dansgemenskapen i Karlstads stift heter det: ”Jesus säger, jag är Vägen, Sanningen och Livet. Och på den Vägen är det”! Det är i Gud och på Kristusvägen som vi lever och rör oss och är till. När vi vardagsgår till affären och när vi gör mer medvetna pilgrimsfärder. Den tanken inspirerar mig på mina vandringar. För att påminna mig om det uppmärksammar jag mina steg. Att sätta ena foten framför den andra kan då öppna för en rytm, en vila, en kroppslig bön. Som då och då också kan ackompanjeras av: Jesus Kristus Guds son, förbarma dig över mig …

På flera ställen där pilgrimsvandrandet har fått ny fart också i vår tradition är det ofta ett folkligt engagemang som bär upp det. Ett spirande uttryck för en längtan att vandra in sig i sin egen omgivning, sig själv och in i gemenskap med andra. Det finns något enkelt, genuint, ursprungligt i att vandra tillsammans med Jesus i steget. En aspekt av pilgrimsvandrandet är att det hjälper oss att komma dit där vi redan är. Vi trampar oss närmare vår egen närvaro i den stora Närvaron.

Och varför gå ända till Glasgow? Jo, för att det är ett för hela planeten viktigt möte där. Varför kalla det pilgrimsvandring? Vår uppgift som kristna är att i möjligaste mån verka för en bättre värld. Vandringen blir ett sätt för oss som går den och alla som deltar på olika vis att sätta fokus på FN:s klimatmöte COP26. Vandringen i sig blir en bön om att det må gå väl med mänskligheten, alla levande varelser och planeten. Jag går i protest mot destruktionen i världen. Den yttrar sig i vår tid genom klimatförändringar och miljöhot, ökande global migration på grund av ökande ojämlikhet mellan en rik elit och de fattiga. Vår vandring vill verka för att dels sätta klimatet främst på agendan, dels för att tydliggöra vår kristna syn på vår roll i den pågående skapelsen. Vi vill också att vandringen ska uppmuntra till egen reflektion och att vi som enskilda individer tar egna steg för klimaträttvisa och hållbarhet. Vandringen blir därför både en protest och en inre pilgrimsresa i våra egna liv. En vandring som ger hopp för framtiden.

Må vi aldrig glömma att vi är en omistlig del av skapelsen och kärleken. Må vi vandra här, med den ena foten framför den andra, med Kristus i steget så att vi värnar och når den värld vi alla hoppas, tror på och ber om.

Text: Hans Kvarnström, präst och pilgrim Foto: Joachim Lagercrantz Illustration: Hans Kvarnström

Vi har en gudomligt mänsklig uppgift att sätta den ena foten framför den andra och hjälpa varandra till den punkt där världen öppnar sig – för alla!

Våra fötter blir en del av vägen. Vägen blir en del av kroppen. Kroppen blir en del av livet. Livet blir en del av steget.

Det duger inte att bara stå. Vi måste också gå. Välja en väg och vara medveten om att det finns oändligt många andra vägar.

Bibelstudium | +Sören Dalevi

Lukasevangeliet på fyra dagar

Lukasevangeliet är den första delen av ett tvådelat verk där Apostlagärningarna är fortsättningen. Lukas är således del ett, medan Apostlagärningarna är del två. Anledningen till att det är två delar, och inte en enda lång bok, har förmodligen med rent praktiska skäl att göra. Böcker i antiken skrevs normalt sett på papyrusblad, som klistrades samman och rullades ihop till en bokrulle. Ordet ”volym” kommer härifrån, det latinska verbet volvere betyder ”att rulla”. (Ja, det är faktiskt besläktad med namnet på bilmärket Volvo som betyder ”jag rullar”). Ordet volym betyder således ”något som har rullats samman”. Av rent praktiska skäl översteg sällan en sådan volym med ihoprullade papyrusblad mer än dryga tio meter. Och Lukas och Apostlagärningarna, som är Nya testamentets längsta böcker, fyller var och en närmare tio meter om man skriver ned dem på papyrusblad. Det fick med andra ord bli två volymer.

Adressaten till såväl del ett som del två anges vara en viss Theofilos. Theofilos var förvisso ett vanligt judiskt namn under antiken, och kan således syfta på en verklig person. Men en del ser namnet som en ordlek. Theofilos betyder nämligen ”gudsvän” eller ”älskad av Gud” på grekiska, och skulle således kunna vara en pseudonym för läsaren själv – Theofilos skulle således vara du och jag!

Författaren till dubbelverket är anonym, liksom författarna till de övriga evangelierna. Det var först senare som olika personer associerades med specifika evangelier. Av det kan vi dra slutsatsen att för dem som skrev evangelierna var det inte de själva som var viktiga, utan innehållet i deras böcker. Men vi kan ändå med säkerhet säga något om författaren till Lukasevangeliet.

För det första är det en person som behärskar god grekiska. Inledningen till såväl Lukas som Apostlagärningarna ger exempel på litterär grekiska som i stort saknar motsvarighet i övriga NT. Denna inledning visar att Lukas hade kunnat skriva hela sitt evangelium på kultiverad, litterär grekiska om han velat, men att han av någon anledning valde att inte göra det.

För det andra har det noterats att Lukas teologi på många sätt överensstämmer med flera av de teologiska drag som aposteln Paulus driver. ”Här är inte längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, här är vi alla ett

Illustration: Marcus-Gunnar Pettersson från Barnen bästa bibel

i Kristus” (Gal 3:28) är ett Paulusord som Lukas kan ställa upp på till hundra procent. Och Paulus nämner dessutom en viss Lukas i flera av sina brev, Kolosserbrevets författare talar om ”den omtyckte Lukas, läkaren”. I Apostlagärningarna finns dessutom flera delar som är skrivna i vi-form, som om författaren varit med på Paulus resor. Tidigt i kyrkans historia kom därför läkaren Lukas att associeras med det vi idag kallar för Lukasevangeliet.

De båda volymerna är som sagt skrivna på god grekiska, och Lukasevangeliet rymmer några av Nya testamentets mest kända och uppskattade berättelser. Den förlorade sonen (15:11-32), Den barmhärtige samariern (10:25-37), Emmausvandringen (24:13-35) är tre exempel på unika texter som finns enbart hos Lukas. Den förlorade sonen, förresten, visste du att den liknelsen faktiskt är placerad precis i mitten av evangeliet? Somliga, som den ledande lukasforskaren Francois Bovon, ser detta som en markering från Lukas: liknelsen om den förlorade sonen är enligt Bovon en tolkningsnyckel för att förstå hela evangeliet.

Man brukar ibland säga att Lukasevangeliets författare är som en målare. Efter att Jesus sagt något, kommer ofta några berättelser som sedan illustrerar, eller ”målar upp”, det Jesus just sagt. Efter att till exempel ha samtalat med en laglärd om de två största buden i lagen (i 10:25-29), kommer liknelsen om den förlorade sonen (10:30-37) och därefter samtalet med Marta och Maria (10:3842), berättelser som på många sätt il-

lustrerar samtalet som Jesus hade med den skriftlärde. Lukas är helt enkelt en god pedagog, som strukturerar sitt material för att få fram Jesu budskap på bästa sätt.

Ett annat drag, som blev tydligt i exemplet ovan, är att Lukas ofta blandar berättelser och liknelser på ett – faktiskt – genusmedvetet sätt. Berättelser med män i huvudrollen kompletteras ofta med berättelser om kvinnor. Så kompletteras berättelsen om den förlorade sonen (Luk 15:11-32) med liknelsen om kvinnan som tappar bort ett silvermynt (Luk 15:8-10). Lukas väljer alltså att först likna Gud vid en kvinna och omedelbart därefter vid en man. På samma sätt kompletteras berättelsen om Symeon i templet (2:22-35) med berättelsen om Hanna i templet (2:36-39). Det sker så pass ofta i Lukasevangeliet att ”varannan damernas” verkar vara ett medvetet drag. Om så skulle vara fallet, är det inte speciellt konstigt. Lukasevangeliet genomsyras nämligen av ett universellt drag boken igenom: evangeliet är för alla människor. Jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, alla är välkomna. Frälsningen är till ”för alla folk” (2:30) och ”alla människor ska se Guds frälsning” (3:6). Jesus förlåtande hållning gentemot dem som är längst ned på den sociala trappstegen, liksom att han uppmärksammar kvinnors betydelse, är förvisso drag som finns i alla evangelier. Men de är extra tydliga hos Lukas. Det är slående att det bara är hos Lukas som dialogen mellan Jesus och rövaren på korset finns med (23:39-43), en text som är typisk för evangeliet:

Den ene av förbrytarna som hängde där smädade honom och sade: ”Är inte du

Messias? Hjälp då dig själv och oss.” Men då tillrättavisade honom den andre: ”Är du inte ens rädd för Gud, du som har fått samma straff? Vi har dömts med rätta, vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont. ”Och han sade: ”Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike.” Jesus svarade: ”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.”

Evangeliet är med andra ord till för alla, till och med för rövare och förbrytare. Det enda Jesus har svårt för i evangelierna är självgoda typer som tror sig själva om att vara frommare än andra. Personer som gärna sitter på läktaren och nedlåtande betraktar andra på avstånd, som gärna pekar finger åt andra. De typerna skulle han nog ha svårt för även idag.

Sören Dalevi

Biskop i Karlstads stift

Nu är det dags att läsa Lukasevangeliet! Strukturen gör att det går att dela in det i fyra block. Dag 1: Kapitel 1-4:13, Inledning Dag 2: Kapitel 4:14-9:50, Jesu verksamhet i Galileen Dag 3: Kapitel 9:51-19:27, resan upp till Jerusalem Dag 4: Kapitel 19:28-24:53, Jesus död och uppståndelse

Biskop Sören svarar i NWT Vill öppna Bibeln

Jag är en flitig läsare av krönikor. Jag tycker om formatet, den korta texten som utgår från någon aktuell händelse eller företeelse. Och jag tycker om den personliga prägel som är krönikans signum. En bra krönika ger mig en tanke, reflektion eller insikt som är ny, som bekräftar eller utmanar mitt eget sätt att tänka. Dessutom är krönikan ett avbrott i de nyhetstexter som omger den då den oftast förekommer i dagstidningar.

Biskop Sören Dalevi har under fyra år regelbundet skrivit krönikor i Nya Wermlands Tidningen NWT. Ett femtiotal krönikor har det blivit och nu finns ytterligare några av dem samlade i en bok med det fyndiga namnet Andra Krönikeboken.

Biskop Sörens kröniker tar upp ”frågor om livet, döden och allt däremellan”. En del är frågor som stiftsbor ställt till honom. Annat är årstidsrelaterat eller aktualiteter; religion och vetenskap, alla får vara med, hundars ärlighet, att ha ett språk för att tala om döden, att känna sig maplacerad och dårskapen som erövrar världen.

Biskop Sören är en god pedagog och har en flyhänt penna. Han skriver nära och tänkvärt och hans texter ger nya tankar och perspektiv.

Själv tycker jag det är svårt att läsa en bok som är en samling av krönikor. Det blir nästa lite för mycket av det goda. Jag tycker om att läsa en krönika och sedan låta den följa med mig i vardagen, som en tanke. Men nu är det så fiffigt att boken är försedd med ”läsband”, ni vet ett sådant band som finns i Bibeln och Psalmboken, som gör att jag kan lägga ifrån mig boken och sedan återvända till den och veta var jag är i läsningen. Jag gillar krönikor och jag gillar böcker med läsband! Torgny Lindén

Hur lär vi känna Gud och vad Gud vill oss? Frågan var viktig redan för de första kristna, de som hade mött Gud själv i Jesus gestalt och nu ville dela sin tro med andra. En del av dem valde att skriva ner vad de sett, hört och varit med om, och deras vittnesbörd blev med tiden kärnan i Nya testamentet. Men många år har gått sedan dess, och Bibeln är för en oinvigd nutidsmänniska inte alls någon enkel samling böcker att begripa sig på. Det behövs god vägledning, och det är här Bibelsmedja kommer in. Boken är skapad för kreativ bibelläsning i grupp, det som här kallas för en bibelsmedja, där målet är att starta processer för att upptäcka något tillsammans. Första delen är en faktalåda som ger en kunnig introduktion till alla Bibelns böcker och till Bibelns värld. Den andra delen, mest riktad till den som skall leda en bibelsmedja, innehåller en omfattande och varierad metodbank för hur vi kan arbeta med bibeltexten. Då handlar det inte alls bara om ord, utan även om andra språk som bild eller dans, och varierar från det lekfulla till det meditativa. Varje enskild Bibelsmedja väljer det som passar just denna grupp efter behov och önskemål. Boken har många olika författare, och utgör ett mycket lyckat samarbete mellan präster, teologer och pedagoger, med en journalist som projektledare. Som Martin Mogren, biskop i Västerås, skriver i förordet så är detta ”en viktig bok, som med olika metoder vill öppna Bibeln”. Och med det lyckas den utmärkt. Andra Krönikeboken Rekommenderas varmt! – Mer än vad du tror Sören Dalevi Frank Lorentzon Votum Bibelsmedja – Kreativ bibelläsning i grupp

Nicklas From red

Argument

Våra handlingar avgör framtiden Kärlekens mysterium

När vi återhämtar oss från pandemi och restriktioner uppstår frågorna: Vad har vi lärt oss? Vad är det nya normala? Antologin Corona och kyrkorna med Sune Fahlgren, Elin Lockneus och Daniel Strömner som redaktörer bidrar med flera intressanta ansatser till svar på frågorna. Med sina delar bidrar boken både till en jämförande reflektion med tidigare pandemier, till tänkbara framtidsscenarier för hur pandemin påverkar synen på och engagemanget i kyrkorna och inte minst, rent konkreta frågor om hur digitaliseringen påverkar och kan användas. Hur behålls nya engagerade utan att tidigare förloras?

Joel Halldorf gör en viktig iakttagelse i att pandemier påskyndar pågående trender. Kanske har kyrkorna varit mindre tydligt närvarande under denna pandemi än förut. Katastrofer öppnar fönster mot ett andligt intresse, men det behöver inte leda till långsiktigt engagemang.

Frida Mannerfelts illustration av hur Clemens av Alexandria på 100-talet argumenterade för varför kyrkan borde använda sig av böcker som medium framkallar både munterhet och lite skamsen igenkänning av hur vi hanterar dagens digitala medier.

Sune Fahlgren m fl illustrerar diakonalt arbete bortom gudstjänsten och hur vi kan tänka om detta efter pandemin. Den här antologin är ett värdefullt bidrag till reflektionen över hur kyrkorna bör ta till vara erfarenheterna av pandemin. Sammanfattningsvis kan vi lära mycket, inte minst att det är människors handlingar snarare än naturlagar som avgör hur kyrkornas framtid ser ut. Jonas Ransgård

Peter Halldorf har i sin senaste bok gjort en djupdykning i ”den svåra kärleken”, och på den resan tar han sällskap med både kyrkofäder (vem hade väntat annat?), särskilt i den östliga kyrkans tradition, och moderna teologer som Oliver Clément. Trots ett litet format på 100 sidor är det en bok rik på insikter och djuplodning i kärlekens mysterium. Ett mysterium som vi i kyrkan inte riktigt vågar ta tag i och brottas med, menar han. ”Förkunnelsens pratighet, plattheten i språk som tar bort allt motstånd och ger en förenklad bild av existentiella bråddjup är en avgörande orsak till att yngre människor inte härdar ut att vara kvar i kyrkliga sammanhang där man växt upp”, skriver han. Det avtäckande av trons innersta väsen som predikan kan innebära sker alltför sällan, då den verbala förkunnelsen blivit viktigare än tystnad, tillbedjan och konstnärlig gestaltning. Att bryta upp blir då en räddning för tron. Nedslående, kan det tyckas. Nej, inte alls. Vi är inte utlämnade åt oss själva, utan till en väg som går via korset och graven till påskens glädje. ”Han /Gud/ är vanvettig kärlek som aldrig upphör att stiga ned i vårt helvete för att resa oss upp”, som Clément skriver. Gud vänder inte någon enda människa ryggen, han Corona och kyrkorna kommer att fortsätta att älska utan gräns. Men Sune Fahlgren m fl lika gränslös som Guds Libris kärlek är, är människans frihet, också friheten att säga nej. Men inte heller för de heligas böner och hopp finns det någon gräns. För Gud är inget omöjligt. Lasse Bengtsson

Den svåra kärleken Peter Halldorf Silentium

Osynliggjorda kvinnor Den röst som talar inifrån

Syster Sofie skriver om hur kvinnors roll förändrades efter kristendomens införande i västvärlden. I början blev kvinnan jämställd med mannen. Paulus säger: ”Det är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna, för ni är alla ett i den Smorde Jesus” Gal 3:28. I antiken var mannen ”patria potestas” dvs hade all makt i hushållet. Det innebar i praktiken att många babyflickor inte fick leva, de var dyra att gifta bort. Man behöll bara den förstfödda.

I Bibeln finns Lydia från Filippi som var rik och handlade med purpurtyger. Hennes hem blev det första kristna centret i Europa. Och Syster Sofie lyfter fram fler kvinnor som haft stor betydelse under tidig kristen tid, men som knuffats undan i skuggan av de män som de samarbetat med.

Hieronymus 347-420 e Kr är känd för Vulgata, den latinska översättningen av NT från grekiskan. I Wikipedia reduceras de kvinnor som var ett ovärderligt stöd i hans arbete till högadelns damer som följde hans ”anvisningar”. Syster Sofie lyfter fram Marcella, Paula, Eustochium, Marcellina, Albina, Fabiola, Asella, Sophronia och Felicitas och deras betydelse för att denna hetlevrade man skulle kunna slutföra sitt arbete. Paula 347-404 e Kr var rik ung änka som lärde sig grekiska och hebreiska flytande och finansierade mycket av hans arbete. Hieronymus beskriver i efterlämnade brev hur de kunde diskutera hur de bäst skulle översätta bibeltexter till latin. Fram till medeltiden har kvinnor en relativt stark ställning men så begränsas hennes rörelsefrihet successivt fram till 1800-talet när hon reduceras till maka och mor utan röst. Läs! Gunilla Lindén

Boken skulle kunna heta ’Grejen med vardagen’ eller ’Grejen med bredvidställande’. Nu heter den det mer prövande Ikoniska kartor – Att göra teologi i kyrkans vardag. Oavsett titel tar jag glädjeskutt. Boken är en guldgruva. Dess uppriktiga utforskande hjälper att mota tudelningar i alla vrår av praktiskt kyrkligt liv. När vi nu, tack vare både pandemi och den gemensamma satsningen på undervisning och lärande, med ny kraft ställer frågor om kyrkans identitet och uppdrag, påminner boken oss om vår bestämning och vårt ansvar. Vi är del av ett sammanhang som vi inte passivt betraktar utifrån utan aktivt deltar i. För att hjälpa läsaren in i processen börjar Ideström i en bild. Eller snarare två tavlor. Motivet och konstnären är densamma och vi bjuds in att delta. Nya livserfarenheter mellan skapelserna gör tavlorna olika. Förändring och situationsbundenhet som förutsättning står klart. Låter det abstrakt och tillkrånglat? Icke. Ideström talar rakt in i församlingens verklighet. Teologi som verb och praxis är hjärtat. Det meningsskapande som vi människor gör i samspel med varandra både erkänns och stärks. Boken tar oss med till några av de konkreta rum och platser där människors kroppsliga, sociala och materiella liv förändras. På Jesu tid och i vårt nu. Genom att visa hur dessa kan ställas Och där var många bredvid varandra får vi andra kvinnor … i vår tur hjälp att leva Sr Sofie Hamring O.P. och tolka våra liv i både styrdokument och levd Artos religion. Som människor, som församling och som kyrka. Läs, inspireras och hitta den röst som liksom Ideströms talar inifrån, är inbjudande och tror på det den gör! Beata Åhrman Ekh

Ikoniska kartor Att göra teologi i kyrkans vardag Jonas Ideström Verbum

Vänligen | +Sören Dalevi

Protestantism och politik

Barack Obama. Angela Merkel. Wolfgang Schäuble.

Alla är de personer som är politiker och som dessutom är kristna. Listan skulle kunna göras avsevärt längre. Ja, den judiske journalisten David Brooks konstaterade när Donald Trump blev president att Trump var den första amerikanske presidenten någonsin som inte var tydligt präglad av den jude-kristna värdetraditionen.

Men jag tar dessa tre ovan som exempel eftersom de är personer som på senare tid reflekterat öppet kring relationen mellan sin tro och sin politiska gärning. Hur påverkar den kristna tron politiska ställningstaganden? Påverkar det alls? Och varför talar vi så lite om detta i Sverige?

Barack Obama har berättat om sin kristna tro i många sammanhang, bland annat i boken The Audicity of Hope. Han växte upp i en sekulär miljö, och döptes inte som barn. Men i mötet med de svarta kyrkorna i Chicago kom han till en insikt: ”att tro innebär inte att du saknar tvivel, och det innebär inte heller att du överger den här världen … du behöver komma till kyrkan just därför att du är av den här världen, inte bortvänd från den; rik, fattig, syndare, frälst, du behöver omfamna Kristus just eftersom du bär på synder som behöver tvättas bort”. Obama beslöt sig därför för att döpas. ”… frågorna jag hade försvann inte på något magiskt sätt. Men när jag knäböjde under korset i kyrkan kände jag hur Guds ande kom över mig. Jag underkastade mig Hans vilja, och beslöt mig för att upptäcka Hans sanning.”

Det var förmodligen ingen tillfällighet att något av det första Obama gjorde efter att han slutat som president var att besöka de tyska kyrkodagarna. Där samtalade han med Angela Merkel, inför 80 000 åskådare på Brandenburger Tor och i direktsändning på tysk tv, om tro och demokrati. Angela Merkel, prästdottern från forna DDR, är kanske den politiker på den internationella scenen som tydligast uttryckt att hennes politiska gärning bottnar i en kristen livssyn. ”Kristendomens etik är grunden för vår politik. Tron bär oss. Den ger oss kraft. Eller för att uttrycka det personligt: tron ger mig kraft”.

Den roll den kristna tron spelar i den

moderna politiken, såväl internationellt som nationellt, har dock ofta underskattats i Sverige. Vad betyder trons drivkrafter för en politisk gärning? Förmodligen en hel del. Tittar vi på Obamas och Merkels politiska gärningar är det svårt att inte se tydligt kristna spår. Ändå är det ofta knäpptyst om det i den svenska offentligheten.

Kring relationen tro och politik har även Wolfgang Schäuble skrivit en bok, Protestantismus und Politik. Schäuble är ålderman i det tyska parlamentet och med en historia som såväl finansminister som ledamot i parlamentet sedan 1972. Han är även protestant. Han har med andra ord haft anledning att reflektera kring denna fråga efter snart 50 år i den tyska förbundsdagen. Schäuble konstaterar att den lutherska reformationen är den grund på vilken de nordeuropeiska demokratierna vilar. Men han påpekar vikten av att kristendomen för att spela politisk roll först och främst måste vara just religion. Det får inte bli för mycket politik från kyrkans sida, menar han. ”Ibland får jag intrycket att politiska övertygelser nästan verkar vara en viktigare faktor för kyrkan än vad den gemensamma tron är” konstaterar Schäuble kritiskt. Han påpekar dessutom att det är viktigt att förstå vad som utmärker demokrati: demokrati är trots allt att majoriteten bestämmer. Det innebär oundvikligen kompromisser. Det innebär att inte alltid få sin vilja igenom. Det låter tråkigt – det är tråkigt – men denna demokratins egenart måste representanter för kyrkan förstå och acceptera, betonar Schäuble.

Den som läser hans bok inser att han anser att så inte alltid är fallet. Han konstaterar att det kan finnas extraordinära lägen där man som kyrka och som kristen såklart ska säga ifrån (han tar bekännelsekyrkans avståndstagande från Nazistregimen som exempel). Men att det också finns lägen där man som kyrka måste förstå demokratins egenart om man inte vill syssla med plakatpolitik och i förlängningen av det bli populistisk.

Nu är det kyrkoval. Många av oss som läser detta kommer att rösta. Men när vi gör det, så kan vi också tänka en runda till kring religion och politik. Hur påverkar den kristna tron mina politiska ställningstaganden? Hur gör vi tron synlig? Hur är vi som kristna och som kyrka ansvarstagande?

Och varför talar vi så lite om tro och politik i Sverige?

+Sören

Har du flyttat eller är adressen fel? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan. Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

ps | Helena Jonsson

Hembakt och kaffe – enhetens tecken

Ett av de uppdrag jag hade som diakon när jag var ny i min tjänst, var att göra hembesök. Anledningarna skiftade, inte sällan besökte jag de som inte längre hade möjlighet att ta sig till kyrkan. Kanske hade ålderdomen gjort någon skröplig och trött. Jag minns era personer som hade svårt med det sociala och som blev nervösa av att vara bland andra människor. Och så var det naturligtvis människor som på olika sätt blivit drabbade av sorg, svårigheter eller sjukdom.

Ofta var det uppskattat att jag tog med kassettband med inspelningar från de senaste veckornas gudstjänster i församlingskyrkan. På sin egen kammare kunde de jag besökte få stämma in i sin församlings sång, få dela bön och förkunnelse. Under det senaste året, när vi har fått försöka gestalta och erfara vår församlingsgemenskap med hjälp av inspelningar och digitala sändningar, har jag tänkt på de där kassettbanden … Att förlänga församlingens gemenskap på detta sätt är inte nytt. Men, vilket tekniksprång som skett!

När jag kom var ka ebordet ofta dukat. Samtalet gick gradvis från vardagligt till väsentligt och förtroligt. Och så läste vi någon bibeltext och bad tillsammans. Ibland kom vi överens om att jag skulle ta med mig församlingens präst för att vi skulle kunna få ra mässa tillsammans. En av de jag besökte, ville precis varenda gång att vi skulle sjunga den fjärde versen på psalm 161 i psalmboken:

Kärlekens Ande, hand i hand lär oss som syskon att vandra. Samman oss bind med fridens band, hjälp oss att älska varandra. Styr våra steg i Jesu spår, lär oss att bedja Fader vår. Kärlekens Ande, led oss.

Allt detta far igenom mitt sinne när jag nu tänker på enhet och enhetens tecken. Jag tänker på kärlekens Ande som förenar oss människor med varandra och vikten och värdet av vår mänskliga gemenskap. Men också på hur mysteriet med Guds närvaro hos oss och i oss gestaltas i det alldeles vardagliga. På hur ka ebrödet och nattvardsbrödet möts, hur kyrkorummet och köket förenas. På hur mänskligt liv och kyrkans liv hör ihop när det brustna livet möter det brutna brödet.

Det är en annan tid nu än det tidiga 90-tal, som jag tänker tillbaka på. Både själva tiden och våra sätt att arbeta och umgås har förändrats. Men, kanske är uppgiften och utmaningen att tydligt, klokt, varmt och vardagligt uttrycka och gestalta enheten än mer viktig idag? I en tid då individualismens frihet – men också dess ensamhet påverkar oss. När våra liv verkar dras isär och till det yttre skilja sig allt mer från varandra. I en tid då de existentiella frågorna tränger sig på, men gudstjänst randet minskar.

Uppenbara för oss ditt bords hemlighet: Ett enda bröd och en enda mänsklighet.

Helena Jonsson, stiftsdiakon