Leif Dotevall

Över mörka vatten vill Han bära dig

Läkaren Leif Dotevall delar sina tankar om lidande, sorg och hopp i coronapandemins tid med Korsvägs läsare.

Nattens tunga mörker väcker många existentiella frågor.

Åren med covid19 har inneburit en myckenhet av sorg, vånda och tårar. För några förlorade vänner och kära anhöriga. För många ovisshet och oro – och för vårdpersonal hårt arbete. Pandemin har kanske också väckt oss ifrån illusionen om vår möjlighet att kunna styra livet. Resa vart vi vill. Göra vad vi vill. Förvänta oss en någorlunda god hälsa under ett långt liv. Hotet mot vår känsla av att nästan vara odödliga. I pandemins larmrapporter blev döden mer påtaglig och synlig, ofta genom svarta mediarubriker och epidemiologiska staplar och kurvor.

För andra är sorgen och kampen inte alls något nytt. Man lever ett liv med en nedbrytande och kanske livshotande sjukdom: cancer, hjärtsjukdom, svår psykisk sjukdom, demens. Eller en svår sorg och outhärdlig saknad över en älskad livskamrat eller barn som dött alldeles för tidigt. Och för många av oss som lever i västvärlden med mat för dagen, tillgång till vatten och i en demokrati, när vi lyfter blicken till andra delar av världen till dem som i lever i ett ständigt krigshot, terror, förtryck eller ångesten att inte kunna ge sina barn mat för dagen, då får mörkret nya dimensioner.

Vi såras alla på olika sätt i livet. Livet ger oss ärr. Ingen kommer undan. Som läkare blir detta dagligen uppenbart i arbete och mötet med patienter som drabbats av akuta eller kroniska sjukdomar och lidanden. Ofta har jag i mitt arbete (särskilt efter hårda jourpass och mötet med många svårt akut sjuka) förundrat över att det finns någon enda människa som är frisk. Kanske har vår kultur efterhand glömt eller kollektivt förträngt livets skörhet. Eller levt i illusionen att det nog inte gäller mig.

De medicinska framstegen de senaste årtiondena innebär verkligen dramatiska förbättringar för den enskilde. Sjukdomar som bara för några år sedan snabbt ledde till döden, kan idag botas eller bromsas under många år. Och nya läkemedel och vacciner är på gång. I takt med att nya behandlingar tillkommer ökar våra förväntningar på hälsa.

Men – framgångarna har tydliga begränsningar. Mänskliga celler är programmerade att endast dela sig ett antal gånger och därefter gå i ”apoptos” (inbyggd celldöd). Varje gång de flesta humana celler delar sig förkortas telomererna (den yttersta skyddande delen av DNAspiralen) mer och mer. Processen kan möjligen liknas vid ett stearinljus som sakta brinner ned. Ett undantag är bland annat könscellerna där telomererna bevaras så att dessa celler har möjlighet att föra livet vidare. Allt detta innebär att oavsett medicinska framsteg har våra liv en övre gräns. Vi är alla dödliga.

Men i vår kropp finns även mekanismer inbyggda för medlidande med andra. Utöver de nervceller i hjärnan som registrerar vår egna kropps beröring och smärta, är vi utrustade men en extra uppsättning nervceller som ger elektrisk aktivitet när man ser att någon annan drabbas av smärta. Dessa ”spegelneuron” åstadkommer att vår egen kropp reagerar även när vi ser att en medmänniska utsätts för en olycka eller annan smärta. Grunden för medkänsla med andra finns redan nedlagt i vårt nervsystem. Tårarna som produceras i ögonens tårkörtlar är också ett påtagligt tecken på hur emotioner påverkar hela vår varelse. En av de vackraste anatomiska termerna i människokroppen är lacus lacrimalis, ”tårarnas sjö” invid inre kanten av ögat.

Det är omöjligt att förstå någon annans smärta.

I förordet till en engelsk lärobok om smärta finns en djup erfarenhet: ”Pain is never comparable”. Det är omöjligt att förstå någon annans smärta. För några gör sorgen så att synfältet smalnar. Andra beskriver att sårbarheten kan leda till att man ser längre och djupare. Men nattens tunga mörker väcker många existentiella frågor. Hur kan en Gud tillåta detta? Finns Gud överhuvudtaget? Är hela tillvaron en meningslös slump? Varför händer detta? Och vi som hade planerat att göra så mycket …! Hade nobelpristagaren Jaques Monod rätt när han i boken Slump och nödvändighet beskriver sitt ateistiska credo att människan lever i ”ett universum som är dövt för hennes musik, likgiltig för hennes förhoppningar liksom för hennes lidande eller hennes brott”? Total tomhet och meningslöshet, eller …?

I CS Lewis bok Hästen och hans pojke finns en märklig scen där pojken Shasta efter en eländig händelse rider ensam i totalt nattmörker och kyla, förtvivlad och utan hopp. Långsamt märker han, först med skräck men efterhand även med en aning av tillförsikt, att en Någon går vid hans sida. Den som vandrar vid hans sida är länge helt tyst men andas tungt och suckar. Efter en stund säger varelsen med djup röst ”Förtälj mig dina sorger”. Varelsen är lejonet Aslan som under den mörka färden därefter lyssnar varsamt på pojkens berättelse och frågor. Långsamt övergår Shastas fasa i någon slags förundran. När gryningsljuset börjar skingra mörkret inser pojken att han under natten färdats över ett högt bergspass, men med lejonet vid sin sida.

Skildringen är en underbar beskrivning av innerlig och ärlig bön i en till synes hopplös situation. Men även CS Lewis värjde sig mot den ytliga trösten som ibland ges i välmenande syfte. Under en period av djup nöd efter hans hustrus död skriver han i ”Tala med mig om religionens sanning, och jag skall med glädje lyssna. Tala med mig om religionens krav, och jag ska undergivet lyssna. Men kom inte och tala med mig om religionens tröst, för då misstänker jag att du inte alls förstår” (CS Lewis Anteckningar under dagar av sorg, s 40).

Får man brottas med Gud? I Gamla testamentets texter hamnar både patriarken Jakob och den drabbade Job i rejäla brottningskamper och argumentation med den levande Guden. Profeten Jeremia klagar bittert till och med över att han var född (Jer 15:10). Och utmattad efter en dramatisk händelse önskade sig profeten Elia att få dö där han låg under en ginstbuske (1 Kon 19:4).

Gud, som håller hela världen i sin hand, värjer inte för den enskilda människans kamp och vånda i dessa texter. Han öppnar för de svåraste av frågor som till och med gäller om att orka leva vidare. Psaltaren, som är en av kyrkans mest älskade och använda bönekällor, innehåller verkligen en salig blandning av lovsång, jubelrop, vrede och djup förtvivlan. Några psalmer handlar enbart om mörker och ifrågasättande: ”Vakna! Varför sover du Herre?” (Ps 44:24). Orden kan komma från vårt innersta och djupaste mörker ”Ingenting ger mig tröst … jag grubblar och krafterna sviker … tankarna mal om natten” (Ps 77:37). Inför Guds ansikte kan vi vara totalt ärliga.

Hur kan vi veta att Gud inte är likgiltig inför människans lidande eller förhoppningar? ”Den som har sett mig har sett Fadern”, säger Jesus (Joh 14:9). Vi kan förundras över berättelsen i evangelierna när Jesus kom till Marta och Maria efter att deras bror Lasarus hade dött. När han möte systrarna och såg deras sorg ”blev han upprörd och skakad i sitt innersta” (Joh 11:33). I texten står det att han grät med systrarna. Kristus delade konkret deras förtvivlan. Han visade att lidande och död är fiende till Gud. Samma djupa medkänsla med den drabbade finns också i liknelsen om den förlorade sonen: ”Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom” (Luk 15:20).

Vår sorg kan ibland ge en klarsyn över det man kanske inte sett när livet rullade på som vanligt. Gör jag med mitt liv det jag djupast vill? Också i mörka tider får vi fortsätta vandra med Jesus. Han vandrar vid vår sida och bär oss i mörka tider. Men vi är också Guds hopp för varandra när vi inte orkar själva. ”Håll ut, håll av och låt människor hålla om dig”, sa en åldrig dansk kvinna till biskop Per Arne Dahl när han plötsligt drabbats av en svår livskris.

Lidande och mörker kan också vara orsakat av att man känner sig misslyckad och fylld av besvikelser och skam. Erfarenheten att vara oälskad eller till och med hatad av andra. Att ha gjort fel val i livet, kanske svikit andra grymt och blivit illa behandlad. För den som tvivlar på att det finns ett hopp för varenda en av oss, är det näst intill obligatoriskt att lyssna på rapparen Sebastian Staksets djupt hoppingivande berättelse om sitt liv i ”Sommar i P1” (4 augusti 2022). Du är älskad oavsett. Det finns förlåtelse som kan ändra allt. Det finns en villkorslös kärlek för den som är som mest sargad av livet, av andra och av sig själv.

Detta är den kristna utgångspunkten för synen på människan och i all omsorg och vård: Vi är beroende av varandra. Vi är kallade att ”bära varandras bördor”. Vi inser att varje människa bär en kapacitet till både gott och ont. Vi får lita på att brustenhet kan förlåtas och helas. Därför är varje människa värd att bemöts med respekt, medkänsla, varsamhet och förundran också i tider av pandemi och kris.

Text: Leif Dotevall, Leg läkare

LÄSTIPS: Sårbarhetens kraft Per Arne Dahl (Libris 2020) Anteckningar under dagar av sorg CS Lewis (Libris 2013) When Breath Becomes Air Paul Kalanithi (Vintage 2016) Walking with God through pain and suffering Timothy Keller (Dutton 2013)

Krönika | Anders Anderberg

Ett samtal om livet och tron

Jag minns mycket väl den där fredagseftermiddagen. Veckan innan hade vi bokat in ett möte via SMS, och nu var det dags att träffas. Plötsligt satt hon utanför min dörr i sin röda skinnjacka. Under en hundradels sekund översköljdes jag av en känsla av hopplöshet och vanmakt. Vad har jag att säga denna unga människa? Det kanske är bäst ändå att jag lämnar över samtalet till vår diakon eller kanske till vår nya pedagog? De är så mycket bättre på det där med att samtala med unga människor. Jag kanske inte hittar de ”rätta orden” eller säger ”fel” saker? Dessutom får jag ju mer tid till min predikoförberedelse, om jag lämnar över samtalet. Då hinner jag kanske till och med att läsa lite i den där nya kommentarserien ifrån Verbum …?

Det blev inte så. Konstigt nog. Jag tog mig i kragen och bjöd in henne till mitt arbetsrum, som på den tiden varken hade samtalshörna, andaktsljus eller ikon. Nu satt vi där, på var sin sida av skrivbordet. Jag började med att fråga henne varför hon ville prata med mig, en präst?

Hon tittade upp och sa med uppriktig nyfikenhet: ”Jag var på en konfirmation förra helgen. Det var min kusin som konfirmerade sig. Prästen sa i början av gudstjänsten något om att konfirmationstiden har handlat om att samtala om livet och tron.” Hon gjorde en kort paus och fortsatte: ”Jag vill också samtala om livet, och om det innebär att vi även skall prata om tron, så är det okej för mig.”

En något okonventionell början av en samtalskontakt kan man tycka. Något jag nu i efterhand kan se tillbaka på med glädje. Denna, något stapplande inledning, blev faktiskt starten på ett långt och otroligt spännande själavårdande samtal. Ett pågående samtal om livet, och en hel del om tron också, till både min och denna unga människas stora glädje!

I de allra flesta fall brukar jag inte träffa den jag har samtalat med efter att samtalskontakten är avslutad. Man lyssnar och pratar, gråter och skrattar, delar liv och erfarenheter under en begränsad tid. Men just den här unga kvinnan blev det annorlunda med.

Ungefär tjugo år efter den där fredagseftermiddagen kom en kvinna fram till mig och frågade om jag kände igen henne. Efter lite eftertänksamhet mindes

I församlingarna tar präster och diakoner emot för samtal, dit alla är välkomna.

jag vem hon var, och våra själavårdssamtal tidigare i livet. Hon blev så glad över att få se mig igen och ville tacka mig för våra samtal. Hon avslutade med att säga: ”Vet du vad …? Jag har fortfarande ditt namn och telefonnumret på en lapp hängandes på kylskåpsdörren där hemma!”.

Den brittiske barnläkaren och psykoanalytikern D.W. Winnicott skall ha sagt, ”föräldrarnas viktigaste uppgift är inte i första hand uppfostra barn utan att upptäcka dem”. Kanske har vi som kyrka fått föräldrarnas uppgift att upptäcka livet tillsammans med våra medmänniskor i själavården? Kanske själavården dessutom kan leda oss att upptäcka oss själva och våra innersta tankar kring livet? Vi måste ibland våga ta oss i kragen och öppna dörren för våra medmänniskor och oss själva, även om vi inte vet vad som väntar oss bakom dörren …

Bli inte irriterad om någon söker upp dig och vill tala med dig men inte lyckas finna ord för det som rasar inom henne. Viktigare än att lyssna till orden är att föreställa sig hennes ångest, leva sig in i den människans fördolda, lyssna till det hon inte säger.

Dom Helder Camara ur Tusen skäl att leva

Anders Anderberg

Stiftsadjunkt för jourhavande präst

(Detta samtal är framtaget ur min erfarenhet, men är återgiven på ett sådant sätt att berörd person inte går att identifiera)