Eva Ånhammar

Krönika | Eva Ånhammar

De osynliga barnens röster

Att vara fattig nån annanstans i världen är lättare. Inte lika skämmigt. Här finns en liksom inte.

Under åren som barnpsykolog och diakon har jag mött många barn som tillhör den osynliga gruppen barndomsfattiga. Definitionerna är flera, lätt är att fastna i teorier och statistik. Konkreta möten berör, berättelserna som förmedlats av barnen många och deras röster förtjänar att höras.

Det är valår. Oroande är kunskapsbristen, hur barns hälsa påverkas av fattigdom, inte minst hos politiker. Förra valet lyftes inte frågan. Trots att barnkonventionen är lag, får fortsatt 12 procent av Sveriges barn inte sina rättigheter till delaktighet och utveckling tillgodosedda, vilket kritiserats av Unicef.

Allt har blivit kännbart dyrare. Särskilt för ensamstående kvinnor som under pandemin kämpat med vab och tusenlappar mindre att leva på, ökad maktlöshet, sämre hälsa och kortare livslängd.

Barnen tar ansvar så gott de kan. ”Hemsk känsla när sonen tittar i tomt kylskåp och säger att han har ätit.”

”Medicin o sånt är dyrt. Vill inte oroa mamma med att ha att ont nånstans.”

Barnen tar ansvar för att hitta lösningar. ”Saknas mat, letar jag flaskor och pantar.” ”Lämnar aldrig lappar till mamma. Fel med presenter till lärarna.”

Barnfattigdomen berör barnen i nuläget och för resten av livet. Samband finns mellan fattigdom och ökad risk för kriminalitet, missbruk, sämre hälsa. Försummelsen som innebär att inte få sina behov tillgodosedda, är vanligare än både fysiskt våld och sexuella förbrytelser. ”Min son har ett par byxor och när de behöver tvättas är han hemma från skolan.”

Brist på nödvändigheter som kläder i rätt storlek, möjlighet till vila, och att få äta sig mätt är att leva osäkert och oförutsägbart. ”Har inga gympakläder. Ingen reagerar.”

Vid svår försummelse kan ses förändringar i hjärnans strukturer kopplade till störningar i kognition, koncentration, impulskontroll och empati.

Stresspåslaget för överlevnad påverkar immunförsvaret, hjärt och kärlsystem och förutsättningar till inlärning. Amygdala förstoras och hippocampus förminskas. Prefrontala cortex får svårare ”samordna” och barnet kan uppfattas som impulsstyrt.

Den fattige drar sig tillbaka från samhällslivet, och har inte heller möjlighet delta i det. ”Vi turas om och åker var tredje dag på ett busskort.”

Det kostar att ha gäster. ”Mamma får ångest om kompisar kommer. Har inget fika.” ”Så stressad av studenten. Mamma äter inte för att spara till tårta.”

Uppgivenhet beskrivs av föräldrarna vilket barnen påverkas av. ”Mamma har gett upp. Försöker pigga upp henne.”

Att inte göra något roligt tillsammans sliter. ”Är hemma när skolan börjar. Har inget att berätta.”

Skammen påverkar logiskt tänkande, är svårare än materialistisk brist och ger känslor av ovärdighet och att inte vara tillhörig. Framtidsdrömmar och att ha önskemål är svårt när förutsättningar saknas. ”Önskar inget i present. Bättre vi köper mat.” ”Kan jobba med vad som helst när jag blir stor. Viktigast ha mat i kylskåpet.”

Allt fler söker vår hjälp och där kan vi vara motvikt, bidra till upprättelse och stabilisering. En plats där en får andas lätt, känna sig som en människa, erfara hopp och delaktighet.

I Falkenberg inbjuder vi en gång i månaden 100 föräldrar och barn som upprepat söker oss på grund av fattigdom. För att se och hinna prata med alla, uppdelat på två tillfällen samma dag. Förutom mat under trevliga former finns möjlighet att leka. Med sig hem får familjerna matkassar och ev kläder. De inbjudna delar erfarenheten av att leva i fattigdom.

Som röstbärare synliggör vi den fattigdom många i vårt land inte vill kännas vid. Samlar in matkassar inför loven, föreläser mm.

Barnfattigdom är ett folkhälsoproblem där strukturella förändringar behövs. När andra ökat inkomsterna har bidragsnivåerna stått still. Inkomstklyftorna ökar vilket innebär att antalet fattiga barn också ökar. Förmodligen också deras ilska.

Eva Ånhammar

Leg psykolog och familjediakon i Falkenbergs församling

”Jesus är grejen”, är biskop Andreas oneliner!

Att vara folkkyrka är inte att vara lagom

Biskop Andreas i Stockholm ser ett hopp om en stark och tydlig kyrka när vi blir mer framåtlutade och frimodiga i att berätta och dela vår kristna tro. Och det är Jesus som är grejen; hans sätt att vara, vad han gjorde och hans sätt att möta människor!

Vill vi som kyrka vara relevant så måste vi kliva fram och vara frimodiga. Vi är här nu, vi har något vi vill dela med oss av. Kom och lyssna och var delaktiga.

Andreas Holmberg är biskop i Stockholms stift sen tre år tillbaka och har skrivit en doktorsavhandling: Kyrka i nytt landskap. Som bakgrund till sina tankar har han sin uppväxt i Lund, Tanzania och Göteborg, sitt arbete som församlingspräst i bland annat Botkyrka, men också som lärare vid Evangelisklutherska kyrkan i Tanzania. Kyrka i nytt landskap handlar om församlingar i mångkulturella och mångreligiösa miljöer. – Vi måste förstå vilka enorma möjligheter vi har i Svenska kyrkan, menar Andreas när vi sitter i hans tjänsterum mitt i centrala Stockholm. Vi pratar för mycket om krympande ekonomi och om de nedåtgående trenderna. Det ska vi inte förneka, vi ska ta det på allvar, men vi måste också se att vi fortfarande är en av världens absolut rikaste kyrkor. Inte bara i pengar utan också i kompetens och kyrkor. Vi finns på platser överallt i landet, vi har ett fantastiskt nätverk och vi har ett stort förtroende. – Så låt oss prata om det och gå in i detta möjlighetsfönster, istället för att backa oss ängsligt tillbaka.

Andreas berättar om en upptäckt han gjorde när han jobbade i Botkyrka församling. Att tanken på en öppen, välkomnande folkkyrka ofta innebär att vara lite vaga, lite luddiga. – Vi pratar hellre om Gud än om Jesus. Hellre om kärleken med stort K än om Jesus, vår frälsare och räddare. Men jag har kunnat visa i min forskning att det är en myt att vi måste vara lite nedtonade, lite lagom, lite mellanmjölk för att vara folkkyrka. – Vi ska istället visa en stolthet över det kristna, över det vi tror på. Jag brukar använda mig av en så kallad oneliner – Jesus är grejen! Det blir en del människor provocerade av. Vi kan möjligtvis säga att Kristus är centrum.

Jag ser verkligen ljust på framtiden för kristen tro i Sverige.

– Men Jesus är ju det bästa vi har! Hans sätt att vara, vad han gjorde, hans sätt att möta människor! Det är klart att vi kan prata om Gud och Skaparen och kärleken, men det är Jesus som är grejen!

Samtalet där på stiftskansliet med den 55årige biskopen blir oväntat nära och uppriktigt. Kan åren i Tanzania ha gjort Andreas mer öppen än vad vi är vana vid, vi återhållsamma svenskar? Har kanske erfarenheter från Tanzania gett honom en annan grund att stå på? – Ja, det tror jag. Erfarenheten av att arbeta, bo och leva i Tanzania, i en annan kultur, med ett annat språk, swahili, det bär jag med mig. Jag vet i min kropp att kyrkan verkligen är större än Stockholms stift, ja än hela Svenska kyrkan. Det vet vi ju intellektuellt, men jag har en väldigt djup erfarenhet av det och av hur vi faktiskt behöver varandra. Svenska kyrkan har ju varit så stor och mäktig, så allomfattande och sänt ut medarbetare till olika länder så till den grad att vi kanske har riskerat att bli självtillräckliga. – Så det bär jag med mig, jag känner att jag har en verklig ekumenisk identitet.

På väg till vårt möte slinker jag in till S:ta Clara kyrka, granne med stiftskansliet. Det är lunchmusik, oändligt vackert och stilla i storstadsbruset. Människor kommer och går, några sitter djupt försjunkna i bön, någon sover. En kvinna, med rötter i den världsvida kyrkan, sjunger för oss, tackar för att vi kommit och konstaterar helt frankt och frimodigt, att också Jesus är här.

S:ta Clara kyrka som är en mötesplats i hjärtat av Stockholm, där många människor möts dagligen – oavsett bakgrund. Verksamheten är helt beroende av de gåvorna som kommer in. S:ta Clara är en del av Svenska kyrkan och EFSföreningen S:ta Clara kyrka ansvarar för all verksamhet i kyrkan. Man får därför inte del av kyrkoavgiften utan är helt beroende av gåvomedel och har det fulla ekonomiska ansvaret för allt från prästernas löner till oblaterna vid nattvarden. Idag når S:ta Clara kyrka tusentals människor med sitt diakonala arbete och flera hundra möts varje vecka för att fira gudstjänster i kyrkan.

Det finns en frimodighet hos kvinnan som så vardagligt och självklart berättar att också Jesus finns där i Clara kyrka. Men om tron och religionen blir allt mer osynlig i det svenska samhället, hur ska då kyrkan kunna vara relevant. Vara kyrka i ett nytt landskap? Hur gör man i det nya landskapet för att tron och kyrkan ska vara något som inte är udda och märkligt, utan självklart?

Andreas skriver i sin avhandling att han ser ett hopp om en stark och tydlig kyrka, men hur ska det gå till? – Vi har, under alltför lång tid, tagit för givet att människor i allmänhet vet en hel del om

Biskop Andreas har tidigare arbetar som lärare vid Evangelisk-lutherska kyrkan i Tanzania.

kristen tro, att de kan en del av bibliska berättelser och vet varför vi firar jul och påsk. Men samtidigt finns det fler och fler undersökningar som säger att det inte är så. – Så vi, alla kristna, måste bli mycket mer framåtlutade och frimodiga i att berätta och dela vår kristna tro. Inte tänka att det bara är experterna, alltså teologerna och prästerna som ska göra det.

Pandemin har aktualiserat de stora existentiella frågorna, menar Andreas. Många församlingar kan berätta om att allt fler människor söker enskilda samtal nu när restriktionerna har lättat. – Tidigare har allt bara snurrat på i livet, men sen när allt tvärstannade fick vi tid att tänka efter vad som är viktigt för mig. Varför saknar jag det här så mycket, eller varför saknar jag inte det här som jag ägnat så mycket tid åt? Så det har triggat existentiella frågeställningar hos många människor.

– Därför är jag i grunden är positiv, jag ser verkligen ljust på framtiden för kristen tro i Sverige. Jag tror vi går en vår tillmötes. Suget finns där, det kristna budskapet är relevant. Men utmaningen för oss är att visa på relevansen. – Relevansen blir tydlig när det händer en krissituation. Då öppnar kyrkan och det är bra. Människor går ju dessutom dit. Även för dem som inte kyrkan är relevant för, också de går dit!

Andreas berättar om erfarenheter från flyktingkrisen 2015. Det var många som ringde och ville hjälpa till och samma reaktion är det nu med kriget i Ukraina. – Jag har mött människor som på detta sätt fått en väg in i kyrkan, in i församlingsgemenskapen och sen in i tron.

Vi pratar en stund om skillnaden i att vara en församlingspräst och att vara biskop. Som biskop blir det ofta de stora sammanhangen,

När vi pratar med många ungdomar är de otroligt trötta på utvecklingen.

med många människor. Men för den skull behöver det inte bli ytliga möten, menar Andreas. – Men i lördags, när jag mötte en grupp ungdomar så kände jag hur mycket jag saknade arbetet med konfirmander, med ledarskolan. – Men å andra sidan har jag många enskilda samtal, som berikar. Dels med präster och diakoner som ber att får prata med mig, och det finns ju drygt 550 här i Stockholms stift. Sen har vi många som vill bli präster och diakoner, just nu är det nitton stycken som är inne i antagningsprocessen. Då möter jag dem en och en. Sen möter jag dem som närmar sig slutet på sin utbildning och strax ska vigas. Så försöker jag ha lite kontakt med de femtio kyrkoherdarna. Så jag tycker att jag kommer nära många människor.

Alla minnesanteckningar som präster och diakoner skriver inför präst och diakondagarna berättar biskop Andreas att han läser. – Det är flera som talar om kyrkan som en motkraft. En motrörelse, inte bara mot ett ondskefullt krig, utan också mot konsumismen, som ju är en kraft som inte för vår värld eller vårt samhälle mot rätt håll. Inte heller individualismen när den dras för långt. Individualism är ju värdefullt, att varje människa har rätt till sin egen kropp, att en människa ska få utöva sina demokratiska fri och rättigheter, till exempel. Men i Sverige har ju individualismen nått osannolika nivåer. – Lösningen för vår tids problem är inte mer individualism, utan tvärtom måste vi återupptäcka det vackra och styrkan i ord som vi, tillsammans, oss. Istället för det tröttsamma jag, mig, mitt. – Här behöver kyrkan sannerligen vara en motkraft, mot konsumismen, mot individualismen och så självklart en klok röst i klimatpolitiken. – Jag tror att det finns en gryende insikt om detta. När vi pratar med många ungdomar är de otroligt trötta på utvecklingen. Jag tror det är ett av skälen till att vårt konfirmandarbete går väldigt uppåt!

Är också detta ett tecken på hoppet om att kyrkan är och ska bli relevant? – I vår tid är det många som längtar efter människor som har något att säga om det heliga. I kyrkan finns många människor som har gått en bit på vägen med Kristus, som har levt med Gud i sina liv. Många av oss förstår nog inte vilket guld det är att få möta dessa människor som kan säga något om tro, om hur livet har formats av tron.

Det är ett vackert rum, biskopsrummet, på stiftskansliet i Stockholm. Ikoner på väggarna, ljus och kors som minner om vad rummet kan användas till. Inbjuder till förtroliga samtal. Så jag frågar, biskop Andreas Holmberg, som har som främsta uppgift att förkunna evangeliet i ord och handling: Hur vet du att du är kristen och vilken roll har det spelat i ditt liv? – Att vara kristen är i första hand en relation med Gud och Jesus Kristus. Jesus är Guds framsida för mig. Om man tänker Gud som en boll, så är den delen av bollen som är närmast mig och som jag ser tydligast Kristus. Kristus ansikte, hans liv, hans ord och allt detta och jag vet att jag är kristen eftersom jag upplever att Gud är närvarande i mitt liv på ett påtagligt sätt de flesta dagar.

Kan du förklara? – Jag upplever, om jag ska vara väldigt personlig, att i den här rollen känner jag mig ofta otillräcklig i mitt uppdrag. Många människor

brukar ju beskriva den här känslan som att de ska bli avslöjade som den bluff de i själva verket är. Att de inte alls är så kloka och förståndiga och så lämpade för sitt uppdrag som man ger sken av. När jag får den känslan känner jag också att jag är oerhört beroende av Gud. – Gud använder sig ju av människor, så jag är beroende av goda medarbetare och kollegor här på kansliet. Men också runt om i församlingarna. Jag känner mig verkligen utlämnad till Guds försorg. Att Gud dag för dag ska hjälpa mig och det gör han! Det händer saker, kanske ett möte som blir inställt när jag behövde den tiden. Eller jag får en tanke, en association, ett telefonsamtal. Faktiskt, det är uppenbart för mig att Gud är närvarande och gör det möjligt. – Så har det varit tidigare i livet också, men nu upplever jag det på ett mer fundamentalt sätt, hur naken jag står inför Gud i det här uppdraget.

Kan det vara så för många människor, tror du? Om de började fundera skulle de upptäcka att de får hjälp av en tanke, eller av tid som blir över i det som underlättar livet? – Gud är här och nu. Jag tror att vi kan träna vår blick och vårt seende på att märka hur Gud ger sig till känna i det vanliga vardagliga. Det är en livslång skola. – Jag ser det mer och mer som min uppgift. Jag har, tack och lov, blivit klokare med åren. Så nu, när jag kommer hem till en familj för att ha ett dopsamtal till exempel, så kommer jag inte till dem med Gud, utan jag vill hjälpa dem att upptäcka hur Gud hela tiden har funnits i deras liv. Och att den tro som nästan alltid finns där, den vill jag bekräfta och lyfta fram och visa för dem hur Gud har funnits med dem. Och att han finns där i deras lägenhet, i deras kök. – Det menar jag, är att hjälpa människor få syn på den relevans som kristen tro har!

Bli kvar i min kärlek, från Johannesevangeliet 15:9, har biskop Andreas valt som sitt valspråk. – För mig har Jesu uppmaning att bli kvar i hans kärlek med åren blivit det allra viktigaste som Jesus säger till mig. Varje dag inbjuder han mig på nytt: ”Bli kvar i min kärlek!”. Och jag övar mig i det. Att bli kvar i Jesu kärlek är en uppmaning till tre saker som är avgörande i varje kristens liv och för kyrkans liv: • Kom ihåg vem du är! Vi är Guds älskade och

Jesu lärjungar. • Räkna med Gud! Vi behöver leva i bön, leva med Bibeln och leva av mässan. • Älska! Vi är kallade att älska varandra, våra medmänniskor och hela skapelsen. – Med mitt valspråk vill jag påminna mig själv och hela kyrkan om denna dagliga kallelse från Jesus: Bli kvar i min kärlek!

Text: Agneta Riddar Foto: Magnus Aronsson/Ikon samt Stockholms stift

Krönika | Hans-Olof Hansson

Det här med dopet

Många unga föräldrar, som fått sitt första barn, ställer sig frågan: Skall vi låta döpa vårt barn? Ofta har far och morföräldrar och andra närstående redan undrat: Varför låter de inte döpa barnet? För det är inte längre självklart att det skall ske – som det var förr.

Det som stoppat upp dopen ett par år har ju varit pandemin, som medfört stränga restriktioner. Föräldrar har helt enkelt varken fått eller vågat samla släkt och vänner till dophögtid. Mitt barnbarnsbarns dop har till exempel måst skjutas fram två gånger.

Visserligen har restriktionerna nu släppts, men antalet dop har ändå inte nått den nivå de hade före pandemin. Det som man tänkte och ville då blir bara inte av nu, tycks det.

Inte underligt att man tvekar att ordna dop, när barnet är tvåtre år, stort nog att självt tåga fram till dopfunten. Och släktens gamla fina dopklänning har hunnit bli alldeles för liten, den där namnen på alla som burit den finns broderade. Tänk, nu kommer inte vårt barns namn med där, om vi inte får vårt barn döpt, tänker man. Så kommer frågan:

Varför dop? Väldigt många svenskar har sett på dopet som en namngivningsceremoni, även om den är omgiven av en kyrklig akt med bön och psalm. Och så har det i de flesta familjer tidigare varit naturligt att ens barn döps: Barnet måste ju få sitt namn. Fast jag måste nog säga, att som präst i dopsamtal med familjer har jag sällan fått höra det öppet resoneras så.

Detta med namngivning är inte aktuellt längre. Enligt bestämmelserna skall föräldrar mycket snabbt anmäla namnet på sitt nyfödda barn till Skatteverket. Man kan alltså säga, att staten har hjälpt oss att ta hand om namngivningen och låter dopet vara dop.

Dopet har varken med namngivning eller ålder att göra. Inte heller kan gammal tradition, hur betydelsefull den än kan vara, få vara det avgörande för att någon skall döpas.

I församlingar har man nu observerat hur bestämda föräldrar, som anmält sitt barn till dop, är att få det genomfört. Och vilken glädje och nya aspekter det kan bli, i församlingen, när det är ett lite ”äldre” barn som står där självt vid dopfunten.

Dopet – en gåva att ta emot! Jag med mitt namn och person har döpts i Faderns, Sonens och den helige Andens namn. Det betyder: Jag ”signerades” i den treenige Gudens namn som en

hans tillhörighet. Jag togs in i Gud Faders barnaskara – och ”tryggare kan ingen vara”. Jag togs upp i Jesu Kristi gemenskap, kyrka och församling. Jag ämnades och invigdes till en boning för Guds helige och gode Ande. Dopet är en Guds gåva till oss och en Guds gärning med oss. Det händer något, när någon döps enligt Jesu ord och befallning ... gör alla folk till lärjungar: döp dem ... och lär dem och det lovas något jag är med er alla dagar. Inte på grund av förtjänst eller värdighet utan gratis (ordet är latin och betyder ”av nåd”) – som vi sjunger i en doppsalm:

In i kyrkans hägn du för oss, förrän själva dit vi gå. Dold din milda hand berör oss, innan vi ditt ord förstå. Nya släkten du välsignar: över späda huvun spänns nådens himmel utan gräns. (Sv. ps.378:3).

Kristendomens grundbudskap är Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom (Joh.3: 1617).

Det är denna kärlek vi får del av i dopet, som döpta får tro på, komma och på nytt ta emot av, leva i och söka ge vidare av till andra. Inte vill man låta sitt barn missa denna fantastiska gåva – då rakt inte om man själv fått leva i och av den i sitt liv!

Dopet – en gåva att vara på! En gåva måste ju tas om hand och användas. Ett barn som blivit döpt måste få veta om det och vad det innebär och så få hjälp att leva som kristen. Och uppdraget har föräldrar, faddrar och församling. Och vi alla som tillhör församlingen behöver medverka till att församlingen är den välkomnande miljö, där barn får möjlighet att växa och känna sig hemma.

Vi behöver fråga oss: Vad gör vi för att nå dopfamiljen igen, hur ordnar vi för att det döpta barnet skall få en passande undervisning och gemenskap i församlingen, kanske så småningom komma med i en kör som sjunger i gudstjänsterna, och så hitta en plats i kyrka och församling fram till konfirmationen – och efter konfirmationen?

Hur skall vi klara av detta, kan man undra? En präst gav rådet för mer än 200 år sedan: ”Gör du vad du kan, så gör Gud vad du inte kan.”

Ja, varje döpt kristen har anledning att fundera över det här med dopet och vad det betyder både för sig själv och sitt barn eller barnbarn. Vi sjunger:

Gud, låt ditt ord i mitt liv få råda, att andra där din kärlek kan se. Ja, låt ditt ord i mitt liv få råda, då kan din vilja ske. (Sv.ps. 89:1).

Hans-Olof Hansson

Domprost emeritus

Under pilgrimsvandringen öppnar sig människor

Att pilgrimsvandra har blivit allt mer populärt de senaste åren och Sverker Lindberg från Karlstad är en av många som gått de 80 milen till Santiago de Compostela. Korsväg mötte honom på torget framför katedralen, där han delar med sig av sina upplevelser.

Ultreia! Vidare! Vidare! Den vackra hälsningsfrasen lockar pilgrimen vidare. Över berg och slätter, genom skogar och dalar. Till målet för den långa vandringen. Stjärneåkern. Campus Stellae. Compostela!

Vi tänker på ordet när vi susar fram på motorvägen i norra Spanien. Den uppmärksamme bilåkaren kan se vägar och stigar som slingrar sig fram just intill motorvägen, där det då och då skymtar en ensam vandrare med stav och ryggsäck eller större och mindre sällskap.

Vägen är den populäraste mot Santiago, El camino francés, åttio mil lång. Från St Jean Pied de Port i Frankrike. Väl framme i Santiago kan man fortsätta ut till kusten till Finisterre, ”världens ände”, som man trodde på medeltiden.

Det sägs att de medeltida pilgrimerna hälsade varandra med ordet Ultreia som ger en djupare mening än den moderna hälsningsfrasen Buen Camino, som tillönskar en lyckad vandring. Ultreia vill ge mod och uppmuntran att nå bortom, djupare. En del källor menar att Utreia användes som ett Hallelujah när pilgrimen väl nådde fram till Santiago de Compostela.

Utreia är nämnt i Codex Calixtinus, som är den första guideboken daterat så tidigt som 1100talet.

År 813 upptäcktes en grav i Santiago de Compostela som man ansåg tillhöra aposteln Jakob den äldre. Han hade visserligen blivit avrättad i Jerusalem, men man menade att hans kvarlevor förts till Spanien där han en tid varit verksam.

Vallfartsorten blev snart känd i hela Västeuropa, och pilgrimer strömmade till från alla håll bland annat den Heliga Birgitta. Under medeltiden växte pilgrimsrörelsen sig allt starkare i Europa. Man vandrade inte bara till Santiago de Compostela, utan också till apostelns Petrus grav i Peterskyrkan i Rom, till gravkyrkan i Jerusalem, till Svarta Madonnan i Czestochowa i Polen, till den undergörande källan i Lourdes i Frankrike och till Nidaros (nuvarande Trondheim) i Norge. Pilgrimsrörelsen blev en stark faktor i den ekonomiska utvecklingen i Europa genom sitt behov av infrastruktur. Detta behov resulterade i utbyggnad av vägar, broar, härbärgen, kyrkor och kloster.

När vi når fram till den öppna platsen framför katedralen är det fullt med människor.

Sverker Lindberg, coach och vägledare i Karlstad, är en van vandrare. 2017 gick han de 80 milen som Camino Francis utgör, då vandringen startar i Frankrike.

Många turister, som vi, men också pilgrimer som nått fram till sitt mål. En flicka ligger på rygg, med ryggsäcken under nacken och blickar upp mot katedralen, äntligen framme! Alla tar bilder.

En inre vandring. Så vill man beskriva pilgrimsvandringen, vandringen där de existentiella frågorna får plats. Målen för pilgrimsvandringar har genom historien varit heliga platser där man upplevt sig komma närmare det gudomliga. Med sig i bagaget har pilgrimen haft sitt innersta, sitt eget längtande hjärta. Pilgrimer ger sig iväg hemifrån för att hitta hem och det hon söker har hon redan med sig …

Jag förstod verkligen att detta var något jag ville göra igen!

Enligt Kairos Future har pilgrimsvandring blivit allt mer populärt de senaste åren. Den moderna pilgrimen kan enligt dem delas in i fem grupper med olika drivkrafter: • Stressade människor som använder pilgrimsfärden som ett sätt att koppla bort från den hektiska vardagen och för att finna en bättre balans i tillvaron. • Personer som är intresserade av historia och som lär känna den bättre genom att vandra på platser där historiska personer gått. • Kyrkliga som vandrar för att komma närmare Gud. Till exempel när församlingen ordnar en pilgrimsresa. • Spirituella människor som bland annat ser pilgrimsvandringen som ett andligt forum för djupa samtal med andra. • Pilgrimsluffarna som oftast är en yngre målgrupp. De vill ha äventyr, träffa nya människor och ha det trevligt.

Pilgrimsvandrandet till Compostela har haft en nästan explosionsartad utveckling. Enligt en avhandling av Mats Nilsson, universitetslektor i kulturgeografi vid Karlstads universitet var det knappt 4 000 personer som gick camino Frances för trettio år sedan, idag är det över 300 000 personer som vandrar på leden årligen.

Det har bildats en hel näringsverksamhet kring leden som ska förse vandrarna med mat, vatten och husrum.

Ett viktigt mål för pilgrimen är pilgrimskontoret i Santiago de Compostela, där alla köar för att få sitt pass, sitt bevis för att de genomfört sin vandring. Kön är lång, många, många har varit på vandring nu när pandemin lättat sitt grepp om Europa.

Sverker Lindberg från Karlstad är en av dem. En van vandrare med sju olika vandringar bakom sig, längs olika leder. – År 2000 läste jag en bok om en kille som vandrade från Nyköping till Santiago de Compostela, berättar Sverker, när vi slår oss ner på en restaurang vid en av alla de gator och gränder som mynnar ut mot katedralen. Han vandrade 500 mil på 200 dagar! Så vansinnigt, tänkte jag. – Men det där låg väl och grodde i mig, så när en kompis till mig föreslog att vi skulle vandra den 80 mil långa leden så var jag mogen. Kompisen blev sjuk, men jag gav mig ändå iväg 2017 för att gå 80 mil!

Sverker berättar att han har varit en vandrare hela sitt liv, men även cyklat långa sträckor. Han och hans hustru Åse har bott utomlands, utsända av Svenska kyrkan till Singapore, Malaysia, Australien och Frankrike och då kunnat uppleva mycket från cykeln. Men att ändå ge sig iväg ensam på en 80 mil lång vandring blev ju en utmaning. – Det tog ca sex veckor, jag unnade mig någon vilodag. Men jag förstod verkligen att detta var något jag ville göra igen! – Många har frågat varför jag åker ner till Spanien, jag borde ju lika gärna kunna gå hemma. Men jag möter ju världen här nere! Alla dessa möten med spanjorer, amerikaner, finländare, sydkoreaner … Men faktiskt, väldigt få från Sverige, Norge och Danmark.

Vi ställer oss i kön för att gå in i katedralen, via Pórtico de la Gloria (ärans port), som skulpterades på 1100talet av mästaren Mateo. Den anses vara en av den romanska konstens främsta mästerverk. Kön är lång, men alla är

Efter en lång vandring, ibland ensam längre sträcker och ibland tillsammans med andra, når Sverker Lindberg Santiago de Compostela och får gå in genom ”ärans port” för att fira pilgrimsmässa i katedralen.

tålmodiga. Solen flödar över torget, över uteserveringarna, över köerna. Inne i katedralen är det svalt.

Pilgrimsmässan är klockan tolv på dagen och den avslutas speciella dagar på ett dramatiskt sätt då butofumerion, som är ett 54 kilo tungt rökelsekar i silver, svängs fram och tillbaka i en 80 m lång bana framför altaret så att det nästan nuddar vid katedralens tak. – Det är verkligen en speciell upplevelse, berättar Sverker, som varit med om det svängande rökelsekaret.

Vad är det då som gör att Sverker återvänder gång på gång till vandringarna mot Santiago de Compostela? – Det är framförallt mötena, menar Sverker. Utbytet jag får med andra människor, vad man pratar om. Många vandrar ju för att något har hänt i deras liv. De kanske blivit av med jobbet eller blivit av med relationen eller funderar på att göra en förändring i livet. – Det handlar verkligen om att lyssna. När oron har släppt, så vågar människor öppna sig lite grand. Startar man ensam som jag gör, får jag större möjligheter att möta andra. Det är ju också en fördel om jag kan vara lite social själv, våga ta en kontakt. Vill någon inte prata märker man det direkt.

Sverker, som är gift med Åse som är präst, är själv vare sig diakon eller präst utan titulerar sig vägledare och egenföretagare. Som medflyttare till Åse i utlandskyrkan har han fått användning av sina olika kompetenser. Han känner kyrkans insida. Hur har han själv då blivit påverkad av pilgrimsvandrandet? Håller han med om att vandringen också kan bli en inre resa? – Ja, jag vandrar ensam med mig själv men också med andra. Jag lär känna mig själv. Det

kan ju gå flera dar när jag är alldeles ensam, då tittar jag på mitt liv. Barndomen blir nästan ett slags mantra, jag tänker på min pappa, eller på min mamma. Så kommer det helt plötsligt helt nya hågkomster, det är helt fantastiskt vilka minnen som kommer tillbaka.

Har din tro förändrats eller fördjupats sen du började pilgrimsvandra? – Ja, det tror jag. Det är helt otroligt med alla pilgrimsmässor man kan få vara med om på många ställen längs leden.

Som den vägledare han är så startade Sverker en pilgrimsvandringskurs i Karlstad i våras. Deltagare var en grupp människor som funderat länge på att vandra i Spanien, men inte kommit sig för. Det var en väl motiverad grupp, många var pålästa.

Sverker planerar en ny kurs i höst, men har också tankar på att genomföra en kortare vandring från Sarria in till Santiago de Compostela med en grupp med funktionsvariationer. – Idén fick jag när jag såg ett programblad om hur det går att göra en egen camino. Där fanns bilder på att ”vandra” med rullstol, cykel, häst eller båt. Men nu är rullstolsvandringen omöjlig, förklarar Sverker där vi sitter på uteserveringen framför katedralen, eftersom här är alldeles för många människor, detta ”jubelår”. – Men kanske nästa höst? Det skulle vara fantastiskt roligt!

Text & foto: Agneta Riddar

Det krävs motivation och mod

Vad kan vara mera härligt än när vandringsskorna är snörda och ryggsäcken på plats; en vandringsberättelse i nutid från Camino Frances, norra Spanien.

Gå 80 mil, tänker jag när jag ligger i sängen på härbärget i den lilla franska byn och inte kan somna. Tänk om det är oväder i morgon när jag ska gå över bergen till Spanien, tänk om mina fötter sätter stopp för min vandring. Tänk om … Men så somnar jag och vaknar jättepigg i ett underbart solsken.

På pilgrimskontoret ställer de frågor om min kommande vandring och jag svarar så gott jag kan, tills den sista frågan kommer. Har din kommande vandring något att göra med din tro? På den har jag inget svar och säger precis så till mannen som ställt alla frågorna.

Jag får mina stämplar i mitt pilgrimspass och startar Camino Francis i St. Jean Pied de Port i Frankrike för att vandra till Santiago de Compostela i Spanien. Det är långt, jättelångt … Det har krävt en hel del förberedelse i form av träning, motivation och framförallt mod. Det är verkligen en utmaning, det vet jag.

Jag startar ensam och känner att benen är lite skakiga och undrar hur det ska gå? Men, vad kan vara mera härligt än när vandringsskorna är snörda och ryggsäcken på plats, tänker jag, när jag tar in den friska bergsluften och får en härlig rytm i stegen.

Bruset från civilisationen avtar sakta när jag kommer högre upp i bergen och mina benmuskler får ge allt för att jag och min ryggsäck ska komma upp för dessa så branta backar. Vandraren i mig har vaknat, ryggsäcken ska justeras, skorna ska snöras hårdare. Värmen kommer så sakta i kroppen och jag förstår att jag har gått många kilometer på denna min första dag.

Jag ser mig om efter andra pilgrimer men ser ingen, undrar varför? Är det bara jag som går här, kanske tog jag fel väg vid vägskälet för någon kilometer sedan, en liten ilning känns längs ryggraden och jag ryser till av rädsla.

Jag är fortsatt ensam på vägen, när det första mörka molnet dyker upp och ovädret kommer över mig och blixtarna slår mot berget. En liten skreva blir mitt skydd och när pulsen lugnat ner sig, så förstår jag att det var nära ögat.

Efter en kvarts vandring ser jag gränsen till Spanien, underbart! På härbärget är det full aktivitet, många har tagit en lättare väg

Min vandring fungerar fint och jag träffar pilgrimer från alla världens hörn.

över till Spanien, några har som jag gått över bergen. På kvällen är det pilgrimsmässa i den lilla kyrkan och efteråt äter jag middag och somnar gott tillsammans med hundratalet andra pilgrimer.

Jag passerar många små byar och möts av glada hälsningsord från gubbarna som dricker sitt kaffe vid byns café, jag ser den lilla kyrkan som finns mitt i byn, med öppen dörr, jag går in i skuggan och ber en bön.

Min vandring fungerar fint och jag träffar pilgrimer från alla världens hörn, jag vandrar i berg, på slätter och i öken. Att vandra på Mesetas högplatå är påfrestande, åtta dagar på hög höjd, kallt på morgonen och stekhett på eftermiddagen.

Jag kommer till härbärgen med gott om varmvatten, en plats i underslafen, trerätters pilgrimsmiddag samt en underbar frukost innan nästa dags vandring. 10 Euro för sängen, 3 Euro för frukost, gott om varmvatten och pilgrimer i varje hörn. Ibland kommer en gitarr fram och jag spelar blues på mitt munspel. ”Sången” fortsätter när vi har somnat, snarkningarna går i många tonarter, camino sången.

Till den heliga Birgittas krypta kommer jag, min nyfunne vän Young från Syd Korea och en filippinsk kille och det är märkligt att få berätta för dem om vårt svenska helgon som gjorde sin pilgrimsresa på 1300talet.

Buen Camino är hälsningsfrasen här i Spanien och den besvaras med ett tack och en bekräftande nickning. Vi pilgrimer hjälper varandra, fattas det vatten så ger vi, söker någon efter vägen, så visar vi.

Det är svårt att beskriva känslan efter att ha vandrat i över en månad och se Santiago de Compostelas på avstånd. Jag hör en säckpipas toner i gränderna när jag går genom gamla stan. Snart ser jag torget framför katedralen som badar i solsken med pilgrimer överallt, utsträckta och i grupper, jublandes och gråtandes efter att ha gjort denna så långa

I Finisterre, Världens slut, vid Atlantkusten avslutar Sverker sin pilgrimsvandring med att fästa en pilgrimsmussla vid sin ryggsäck.

vandring. Jag ser på deras solbränna och klädsel att de har vandrat en lång tid, och deras blick bekräftar det.

Som krydda på mottagandet i Santiago så bjuder katedralen på mässa där vi får en doft av rökelse från rökelsekaret som svingas fram och åter över våra huvuden.

Katedralen är fylld till sista plats och vi pilgrimer får uppleva en närhet och tillfredsställelse som ger ett fint avslut på vandringen.

Efter några dagar i Santiago fortsätter jag till Finisterre, Världens slut, vid Atlantens kust. Här kan man bränna sina slitna kläder och se solen gå ner i ett stilla hav. Jag går ner till en strand och hittar en mussla som jag fäster på min ryggsäck, en pilgrimsmussla.

Jag ber en bön där jag tackar mina fötter som burit mig ända hit.

Text & foto: Sverker Lindberg, Coach, vägledare och Camino-vandrare

Allt fler pilgrimer vandrar i Sverige

Allt fler människor lockas av att pilgrimsvandra i Sverige. Coronan, det allt varmare klimatet kring Santiago de Compostela och uppmärkningen av ett trettiotal leder i Sverige har bidragit till utvecklingen. Till Vadstena Pilgrimscentrum kommer pilgrimer från hela världen.

Pilgrimsvandring är ett fantastiskt verktyg för att vara en relevant kyrka! Ett av kyrkans viktigaste uppdrag är ju att hjälpa människor att hitta sin inre kompass och tänka över sitt liv och då är pilgrimsvandring en effektiv metod.

Eva Hagström blir entusiastisk när hon talar om en relevant kyrka. En kyrka som hjälper människor att fundera över vad de gör med sina liv och bidrar till eftertanke och som även kan leda till konkret handling för klimatet. Eva arbetar på Vadstena Pilgrimscentrum som pilgrimsutvecklare, har läst teologi och jobbat med miljöfrågor och samhällsutveckling.

Vadstena Pilgrimscentrum drivs av Svenska kyrkan i Linköpings stift och har under åren utvecklat möjligheterna att pilgrimsvandra och är Sveriges största pilgrimsmål. Hit kommer människor från hela världen för att besöka Europas och pilgrimernas skyddshelgon, Heliga Birgitta och hennes reliker i Klosterkyrkan. Målet är att det ska finnas leder som knyter samman Vadstena med andra stora pilgrimsdestinationer i Europa, som Trondheim, Rom och Santigo de Compostella. Vadstena har potential att, liksom på medeltiden, bli en av Europas viktigaste pilgrimsdestinationer och är slutpunkt för alla de pilgrimer som vandrat längs S:t Birgitta ways.

Vadstena Pilgrimscentrum verkar för att det ska finnas pilgrimsleder som knyter samman Vadstena med andra stora pilgrimsdestinationer i Europa.

– Pilgrimsrörelsen är också en rörelse i hållbarhet, menar Eva. Genom att vandra varsamt på jorden upptäcker vi ofta den inre hållbarheten. Det kan handla om att lära sig njuta helt och fullt av en blomma vid vägkanten utan att plocka den, att bära med sig andras tappade glasspapper till närmsta återvinningsstation eller tänka över sin livsstil i stort.

Eva var engagerad i vandringen Pilgrimʼs Walk for Future, med start i Vadstena och med klimatmöte i Glasgow som mål. En gigantisk manifestation på nästan 170 mil och som engagerade många församlingar i Sverige. – Idag är Pilgrim’s Walk for Future en rörelse med flera hundra arrangerade vandringar runt om i Norden och Europa och fler registreras varje månad, berättar Eva. Vi fortsätter med vandringar för klimatet, nu i hela kyrkans regi. Vi har lyckats locka med många unga och det ska vi fortsätta med.

Walk for Future handlar om att sätta klimatet främst på agendan. – Nationernas förhandlingar för att göra verklighet av Parisavtalet är viktiga men vi hinner inte vänta på att de ska ge resultat. Våra samhällen behöver ställa om radikalt nu, och det sker inte utan att många av oss medborgare går före och visar vägen. Därför uppmuntrar vi varandra till både det egna livets omställning och till engagemang för samhällsförändring. – Våra vandringar är både tillfällen för reflektion och motståndshandlingar mot en världsordning som ”präglas av djupa orättvisor, bygger på skövling av vår medskapelse och undergräver förutsättningarna för framtida generationer”, som biskop Andreas Holmberg uttrycker det. – Vi vandrar med samma krav som Fridays for Future ställer på beslutsfattarna; att hålla den globala temperaturökningen under 1,5°C, följa Parisavtalet, säkerställa klimaträttvisa och lyssna på den bästa förenade vetenskapen som för närvarande finns, förklarar Eva. Vi går i solidaritet med de som drabbas hårdast av klimatförändringarna, och sida vid sida med Act Svenska kyrkan som fortsätter att verka för global klimaträttvisa. – Ännu ett exempel på en relevant kyrka!

Människor vill axla ryggsäcken igen, ge sig ut i skog och mark.

Pilgrimsvandrandet tog fart på allvar för drygt tjugo år sedan. När den gamla delen av staden Santiago de Compostela 1985 blev uppsatt på Unescos världsarvslista och El Camino, lederna till Santiago de Compostela, några år senare fick status som Europeisk Kulturväg blev det ett enormt uppsving för pilgrimsrörelsen.

Också i Sverige började pilgrimsrörelsen växa. När människor som Paul Coelho, Madonna och Agneta Sjödin berättade om sina upplevelser som pilgrimer växte ett intresse bland allt fler. – Pilgrimsrörelsen i Sverige har fått en renässans, det är som en pånyttfödelse, sa pilgrimsprästen HansErik Lindström, då verksam i Vadstena och en stark inspiratör för många med sina sju nyckelord: Långsamhet, Frihet, Enkelhet, Bekymmerslöshet, Tystnad, Delande och Andlighet. Han är nu åter verksam på Pilgrimscentrum i Vadstena och bidrar till fortsatt utveckling av pilgrimsrörelsen. – Människor vill axla ryggsäcken igen, ge sig ut i skog och mark, ge sig ut på kortare eller längre vandringar och kanske få en skymt av det som finns bortom det synliga, det som vi inte har tid med i vardagslivet.

En inre vandring. Så vill man beskriva pilgrimsvandringen, vandringen där de existentiella frågorna får plats. En pilgrimsvandring ska kunna ge en ytterligare dimension som kultur eller friluftsvandringen inte erbjuder. Det kan ju ändå hända att helgens tipspromenadvandring får en andlig dimension, precis som det är med livet självt. Men pilgrimsvandringen ska erbjuda verktygen för att hjälpa oss vandrare till reflektion och andlig fördjupning.

Det finns en skillnad i vårt sätt att se på pilgrimsvandringen. I de katolska länderna är målet det viktigaste, men vi, med våra lutherska rötter, lägger mer betoning på den andliga fördjupning som själva vandringen kan innebära.

Sen dess har det hänt mycket i pilgrimsSverige. På sina håll har intresset falnat, på andra ställen har pilgrimsvandrandet blivit en integrerad del i många församlingars verksamheter. Byggandet av nya leder, bättre märkning och underhåll, inrättande av pilgrimscentra är en del i det nya.

Föreningen Pilgrim i Sverige har gjort en karta som listar uppemot trettio pilgrimsleder, fjorton pilgrimscentra och drygt tjugo lokala pilgrimsplatser. Lederna, från Dag Hammarsköldsvägen i norr till Skånevägen i söder. En del av lederna har namn efter kända personer: St Olav, St Birgitta, Franciskus, Katarina, Sigfrid, Ingegerd; andra har geografiska hänvisningar.

I Korsvägs upptagningsområde finns Fryksdalsleden, pilgrimsleden Västra Värmland, pilgrimsleden i Dalsland, Nutida pilgrimer, pilgrimsleden Orust, Pilgrimsleden Göta Älv och Pilgrim Halland.

Pilgrimsrörelsens framväxt i Sverige har de senaste åren skett i samarbete med många andra aktörer än kyrkan. Med regionala och kommunala myndigheter, turistföreningar, boendeanläggningar, museer, friluftsorganisationer, studieförbund och företag. Finansiering från myndigheter och EUprojekt har givetvis bidragit till att pilgrimsleder kunnat bindas samman, digitala kartor tas fram, märkningen och lederna kvalitetssäkrats. – Det finns inget bra sätt att räkna på hur många som pilgrimsvandrar idag, förklarar

Carina Frykman är ansvarig för pilgrimsfrågorna på Göteborgs stift. Hon har varit engagerad i dessa frågor i många år och pilgrimsvandrar gärna själv.

Eva Hagström. Men det märks tydligt att det ökar, de signalerna får vi från boendeanläggningar bl a. Det finns ett stort intresse bland annat målgruppen sökare, även inom kyrkan. Vi märker ett sug att många nu vill vandra hemma. En konsekvens av pandemin och att det kan upplevas för varmt och trångt på Caminon. – Nu arbetar vi med ett projekt för att ta fram ett nationellt ramverk för vandringsleder, för att få en gemensam kvalitetssyn av vandringsleder.

Carina Frykman är ansvarig för pilgrimsfrågorna på Göteborgs stift och har varit engagerad i många år. – Jag upplever att det idag finns ett allt större intresse för pilgrimsvandring i enskilda församlingar. Många, många församlingar anordnar regelbundet pilgrimsvandringar. Det har blivit en naturlig del i verksamheten. – Vad gäller status på pilgrimsleder är det svårare att bedöma kvalitet och omfattning. Den led vi jobbat mest med är leden som utgår från Göteborg, längs Göta älv, förbi Lödöse, upp genom Dalsland och Värmland för att sen knyta an till de norska lederna mot Trondheim/Nidaros.

I samband med Bokmässan i Göteborg kommer en förstudie presenteras, som genomförts av Västra Götalandsregionen, Svenska kyrkan (Göteborgs stift och Pilgrimscentrum i Göteborg) och Nasjonalt Pilegrimssenter i Norge. Bakgrunden är en långtgående vision om att S:t Olofslederna skall hänga ihop och fungera väl som leder i hela Sverige och Norden till 1000årsfirandet av Helige Olof år 2030. – Under Bokmässans första dag, 22 september kommer det att vara ett möte i Norges hus, som ligger nära Svenska mässan. Då presenteras förstudien, berättar Carina. Då kommer också eventuella fortsättningsprojekt att diskuteras. – I år kommer vi så äntligen att få mötas igen på Bokmässan, säger Carina, där vi kommer att ha vår Pilgrimsmonter, som vi brukar. Montern är intill Svenska kyrkans Se Människanscenen. Ett fantastiskt tillfälle att få prata med människor om var och hur man kan pilgrimsvandra och varför!

Text: Agneta Riddar Foto: Eva Hagström och Joanna Frostensson