Magdalena Widmark

När mer och mer viktig post blir digital är det som hamnar i din fysiska brevlåda i allt större utsträckning bara reklam. Hur gör församlingen då med dopinbjudan, välkommen till församlingen och församlingstidningen?

Relevans är mycket mer än vi tror

Svenska kyrkans utmaning i att nå ut handlar inte bara om låga kunskaper om församlingen och dess verksamhet. Det pågår också ett paradigmskifte när det gäller kommunikation.

Kyrkan måste vara relevant, då stannar medlemmarna – hur många gånger har vi inte hört det? Hälften av medlemmarna i dag tycker varken att kyrkan är relevant för dem eller fyller en viktig funktion i samhället. Det har inte med frågan om kyrkan är relevant eller inte att göra. Det handlar om bristen på synlighet, brist på kunskap och möjlighet för människor att själva bidra. Men också bristande stolthet och framtidstro. Det är viktigt att stolt synliggöra kyrkan och involvera den unga generationen i församlingens arbete.

Vad är egentligen relevans? Det finns två stora drivkrafter till att vara med i en förening, organisation eller kyrka. Det handlar om personlig nytta och samhällsnytta. Att något är viktigt för mig som individ och att jag genom mitt medlemskap också kan göra något gott för andra i samhället. Dessa två drivkrafter är också vad som utgör det relevanta för dig som människa.

Relevans är alltså det som har betydelse för dig som människa. Det passar dig och dina intressen. I kyrkans fall är relevans också kopplat till att man har en tro, att man har kunskap om vad kyrkan gör och sympatiserar med det. Man kan mycket väl ha en tro utan att vara betalande medlem. Eller medlem utan att ha en tro.

Det innebär att frågan om relevans också är högst individuellt. Statistik och undersökningar kan hjälpa oss att förstå de breda penseldragen, där tro är en del, kontakten med kyrkan en annat och kunskap utifrån intressen en tredje. Tittar vi på vilka frågor som är mest angelägna att kommunicera för att så många som möjligt ska kunna vara stolta över sitt medlemskap handlar det om följande – oavsett om man har en tro eller inte, en svag eller stark relation med sin församling: • Krisstöd vid lokala och nationella katastrofer • Bryta människors ensamhet • Biståndsarbete och socialt arbete i Sverige som hemlöshet och ekonomiskt stöd • Stöd vid sorg • Enskilda samtal med präst eller diakon om tro och liv

Ju starkare kännedom människor har om dessa verksamheter desto högre är sannolikheten att du stannar kvar som medlem om ett år. Hos de stora relationssvaga grupperna,

Svenska kyrkan behöver tro på sin egen framtid.

främst unga, är kännedomen om kyrkan viktigare för att stanna kvar som medlem än de fåtal möten man har haft med kyrkan. Det är i sig inget konstigt. Intresse och kunskap är början på alla relationer. Men var fjärde medlem känner i låg grad eller inte alls till kyrkans sociala arbete eller stöd för att bryta människors ensamhet.

Att kommunicera relevans är inte bara en fråga om vad som står på webben eller i tidningen – det handlar om att du som förtroendevald, anställd eller ideellt verksam uthålligt kan berätta om vad din församling gör. Att du stolt delar berättelsen om hur församlingslivet bidrar till ett gott samhälle. När du börjar känna dig uttjatad i ditt berättande har du bara börjat. Kunskapen om stöd vid sorg är inte heller given, den sjönk under pandemin. När exempelvis sorgegruppen ställs in, eller ”bara” omfattar närmast anhörig eller om du inte vet hur du gör för att få prata med någon om din sorg, sjunker kunskapen om kyrkans arbete snabbt tillbaka.

Unga i dag vet inte att de oavsett medlemskap kan få själavård, gifta sig, döpa sina barn eller ta del av kyrkans verksamhet. I inget annat sammanhang kan du delta i en verksamhet i en medlemsorganisation om du inte betalat avgiften. Vad gör det med kyrkans relevans?

Relevans följer också det högst mänskliga draget att du främst bryr dig om det du ser och upplever i din vardag, även om du också bekymrar dig för krig, klimat och världsekonomi. Församlingens egen analys om vad som oroar och väcker stolthet lokalt är en viktig nyckel till en relevant kommunikation och engagemang. Hur ser det ut med psykisk ohälsa, hemlöshet, och barnens skolgång? Är det trångbott eller finns annan utsatthet? Präglas lokalsamhället av framtidstro, tillit, trygghet eller problem?

Upplevelsen av att kyrkan är relevant hänger starkt samman med att din lokala församling i ord och handling visar att man bidrar till tillit och trygghet där du bor – en positiv kraft som driver egna initiativ och bidrar till andras. Det kanske inte finns egna resurser till allt, men med lite kreativitet kan församlingen dra sitt strå till stacken.

Förtroendet för kyrkan ökar när någon du känner talar gott om den. Och relationen landar i hjärtat om du som individ, oavsett medlemskap, själv kan bidra till att göra gott. För ytterst handlar relevans om det som ger människor mening och trygghet i vardagen och hopp om framtiden.

Nära berättelser och relevant kommunikation, det är det som människor har lättast att ta till sig. Den nära berättelsen är lätt att identifiera sig med och bli känslomässigt engagerad i. Men om du är under 30 år i dag har du sannolikt inte varit aktiv i någon församling eller haft någon annan som tagit med dig på gudstjänst mer än kanske till jul och till kyrkogården vid allhelgona. Du har sannolikt föräldrar som inte riktigt själva vet vad de tror eller själva kan berätta bibelns berättelser, själva varit engagerade i kyrkans sociala arbete eller ens vet vad kyrkan faktiskt gör där de bor.

När kontakterna varit få är steget långt till att känna att kyrkans tro och liv rör dig. För det är skillnad på besök och att känna sig hemma i kyrkan. Att stolt kunna berätta om ett församlingsliv du själv är delaktig i. Om det du mest ser av kyrkan i sociala medier och i reklam inte riktigt berör dig och ditt liv, eller ämnen du inte ens förstår varför kyrkan

Anseende

SVENSKA KYRKAN FÖRSVARSMAKTEN

SKATTEVERKET

SMHI

RFSU FRILUFTSFRÄMJANDET

VALMYNDIGHETEN

KUSTBEVAKNINGEN

IKEA

ICA RADIOHJÄLPEN

AB VOLVO

SYSTEMBOLAGET 30

49

50

57

61

64

65

65

68

70

73

73

(Diagram 1) Anseendet mäts på den grupp respondenter som kunde svara på samtliga fem faktorer i anseendeindex, vilket innebär att de på något sätt har varit i kontakt med organisationen under det senaste året.

83

ska uttala sig i – kan bilden av kyrkan både vara distanserande och svårt att känna sig hemma med.

Svenska kyrkan är relevant och en viktig del i samhället och behöver egentligen bara göra sitt arbete synligt, tillgängligt och visa hur man kan engagera sig. Men den finns en pusselbit till. Svenska kyrkan behöver tro på sin egen framtid. Förmedla en bild av en kyrka som kommer att bestå och fortsatt vara en del av samhället att räkna med – även om förutsättningarna ser annorlunda ut. ”Fortsatt högt förtroende för Svenska kyrkan i årets mätning” löd rubriken 22 mars i Kyrkans Tidning. Förtroendet för Svenska kyrkan ligger på tionde plats kunde man läsa vidare i artikeln. Det är härligt att få glädjas åt positiva rubriker – men av Kantar Sifos Förtroendebarometern 2022 framgick också att kyrkan stod still i mätningen medan i princip alla andra organisationer och myndigheter ökade i förtroende. Det är en effekt av att kyrkan tappade att tidigt och synligt berätta om allt arbete som skedde för att lindra pandemins effekter. Det kommer inte heller att öka efter allt arbete med att lindra nöden för människor på flykt från Ukraina. En mätning i våras visar att väldigt lite information lämnat den interna kyrkbubblan. Den viktiga berättelsen delas inte vidare.

Det finns också en annan klangbotten som en annan av Kantar Sifos undersökningar visar. Anseendeindex (Diagram 1) är en fördjupad undersökning där förtroende är en

15 %

27 % 8 %

18 %

Känner till församlingen där jag bor

Har inte hört talas om

Har hört talas om men känner knappt till Känner till lite

Känner till ganska bra Känner till mycket bra 32 % (Diagram 2) Av medlemmarna i åldersgruppen 16-24 år känner endast 23 % till sin församling ganska eller mycket bra medan varannan knappt känner till den eller inte ens hört talas om den. Hur det ser ut kan variera över landet, men den övergripande bilden utgör en stark varningsklocka.

av flera komponenter som mäts. Den handlar också om vilket rykte som organisationen har, människors emotionella relation och personliga intryck. Den tar också upp i vilken grad man kan lita på organisationen, om den presterar på ett bra sätt och om den uppfattas som framgångsrik.

Nu är det ju svårt och lite orättvist att jämföra Svenska kyrkan med exempelvis SMHI – eller någon annan organisation – men Svenska kyrkan ligger på oväntat mycket låg nivå i relation till hur många som känner till att kyrkan finns.

Det som skiljer kyrkan mest från andra organisationer är att bilden av kyrkan som framgångsrik är betydligt lägre än i andra organisationer. Mediebilden i nyhetsmedia och sociala medier är också mer negativ vilket tillsammans med faktorn ”bristande framtidstro” drar ner anseendet. Det är ingen självklar position – den går att förändra. Det handlar om hur kyrkan beskriver sin egen relevans. Men för att göra arbetet synligt behöver man också se sin osynlighet – var och hur det brister.

I diagrammet över medlemmar i åldersgruppen 16–24 år (Diagram 2) framträder konsekvensen av att församlingarna har haft svårt att nå gruppen under deras uppväxt och tidiga ungdomsår. Det är en generation som vill göra skillnad och bidra till en bättre värld men fortsatt är det främst de äldre i församlingen som engagerats i det ideella arbetet.

I studien av Fri vilja på fri tid – Ideellt arbete i Svenska kyrkan barn- och ungdomsverksamhet på 2020-talet av Bromander, Fransson och von Essen, framgår att man för att engagera gruppen behöver ta tillvara de unga som församlingen möter genom konfirmation och körliv. De behöver själva få bestämma på vilket sätt de kan bidra till en bättre värld och tänka att deras sätt också fungerar – även om man med erfarenhet och livsvisdom kanske kulle ha gjort helt annorlunda.

För de unga under 30 år, som ska bära kyrkan framåt och lämna uppdraget till kommande generationer är kyrkan i princip osynlig i vardagen. 2021 med kyrkoval och pandemi har

Det är ingen självklar position – den går att förändra.

inte inneburit någon förändring. Endast 40 procent av de röstberättigade medlemmarna under 30 år såg någon kommunikation från kyrkan det året. Unga avstod att rösta. Endast var tionde under 30 år hade sett en församlingstidning och blott var tredje hade sett någon information i sin brevlåda dit röstkortet kom. Brevlådan är också en av ledtrådarna till varför kyrkan inte uppfattas vara relevant. Synlighet, kunskap och relevans hör ihop. För hur ska kyrkan kunna uppfattas vara relevant om man inte vet något om vad den gör vid sidan av att fira gudstjänst?

Svenska kyrkans utmaning handlar inte bara om låga kunskaper utan det pågår också ett paradigmskifte när det gäller kommunikation. I dag får unga all viktig post digitalt. Brev från Skatteverket, kallelser till tandläkare, antagningsbesked, räkningar, brev från Försäkringskassan osv kommer via Kivra eller andra appar. Vill vännerna något är de bara en chat eller snap bort. Sveriges kommuner och regioner, SKR, verkar också för att all myndighetspost ska digitaliseras av hållbarhetsskäl, tillgänglighetsskäl och ekonomisk effektivitet. Det som hamnar i din fysiska brevlåda är i allt större utsträckning bara reklam.

Synen på pappersposten påverkas också av att miljöpåverkan av brev är stor, både i form av förbrukade träd och av koldioxidutsläpp från transporter. Vad gör man då av dopinbjudan, välkommen till församlingen, tidningen? Ska allt vara digitalt?

Nej – inte än – inte överallt. Omställningstakten ser olika ut i landet, men den unga generationen får redan i dag skäll för otömda brevfack – det är hög tid att fundera över hur de alls ska komma i kontakt med kyrkan.

Att bygga engagemang är viktigt. Det ger inte bara ett bidrag till en bättre värld utan bygger också berättelser som bär och får människor att växa. När man gör skillnad, om än kanske en kort och enstaka insats, vill man gärna berätta och involvera fler. När jag undersökte kyrkans relevans i samband med pandemin 2020 uttryckte var tredje 90talist och var femte icke medlem att de kunde tänka sig att ställa upp ideellt för att stötta kyrkans arbete. Men det kräver att man har förtroende för kyrkan och att man vet hur man tar första steget. Syns det på din församlings webb hur man gör? Kan man googla och anmäla sig, eller hitta en tid och plats där man kan dyka upp?

Människor vill bidra, och bland de yngre är det nästan varannan som vill engagera sig för ett bättre samhälle, de vet bara inte hur.

Text: Magdalena Widmark Analysansvarig för kommunikationsverksamheten på Kyrkokansliet

Fotnot: Läs mer i Nyckeln till Svenska kyrkan 2022

Läsvärdesundersökning 2022 Korsväg – fortsatt läst och uppskattad

Korsväg har högt uppmärksamhetsvärde och läses av många. Den uppfattas som trovärdig och intressant. Tre av fem som läser Korsväg anser att Korsväg har lyckats bra med sitt uppdrag att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet, och kyrkans uppgifter som kristen församling. Det visar den läsvärdesundersökning, den fjärde i ordningen, som genomfördes under våren.

Samarbetet med Karlstads stift, som inleddes 2018, fortsätter. Det innebär att en representant från stiftet finns med i redaktionen och dess arbete samt att Korsväg sprids till anställda, förtroendevalda och ideella i Karlstads stift också. Göteborgs stift har en upplaga på ca 7 000 och Karlstads stift ca 3 000 exemplar. Denna läsvärdesundersökning är den andra som gjorts hos läsare i båda stiften.

I jämförelse med tidigare undersökningar är kännedomen om Korsväg fortsatt mycket hög. Mer än hälften av mottagarna läser minst hälften av Korsväg och tre av fyra öppnar Korsväg mer än en gång. Tre av fyra tycker också att Korsväg är mycket eller ganska intressant. Korsvägs trovärdighet ligger på hög nivå, fyra av fem tycker att Korsväg är mycket eller ganska trovärdig. Nio av tio läsare tycker att Korsväg ger ny information och hälften av läsarna har ganska eller mycket stor nytta av Korsväg i sitt uppdrag.

De ideella är mest positiva bland läsarna, de läser mest och tycker mest om det de läser. I fallande skala kommer sedan förtroendevalda och anställda. En jämförelse mellan svaren från de båda stiften visar att läsare i Karlstads stift är mer positiva än läsare i Göteborgs stift.

För att vara en tidskrift som mottagarna inte aktivt själva prenumererar på har Korsväg mycket höga läsvärdessiffror. Av innehållet är ”Möten med människor” populärast, sedan kommer ”Reportage från församlingarna” och Krönikor, därefter Ledare, Bibelstudium och Recensioner.

På frågan om läsarna vill läsa Korsväg digitalt eller på papper är svaret entydigt, nio av tio vill fortsätta att läsa Korsväg som papperstidning. Dock behöver inte sidantalet vara så omfattande. Många läsare skulle föredra 64 till 72 sidor snarare än 76 till 88 sidor som senaste årens utgåvor omfattat.

Bland fritextsvaren finns många tips på vad läsarna vill läsa mer om; till exempel olika och nya spännande tankar och idéer i församlingsarbetet och hur vi attraherar yngre såväl som mer om kyrkomusik, förtroendevalda och kyrkor. Bland de värderande kommentarerna är någon positiva till den teologiska bredden i Korsväg, en annan negativ till att Korsväg inte har en tydligare kristen profil. Någon har läst numret från pärm till pärm och har tyckt om det hen läst, en annan läser tidningen för att förstå hur majoriteten resonerar.

Torgny Lindén, redaktör

Läsvärdesundersökningen i siffror

97 % känner till Korsväg

AV DE SOM KÄNNER TILL KORSVÄG: 57 % läser alla fyra numren av Korsväg 57 % läser minst hälften i ett nummer av Korsväg 42 % anger att Korsväg läses av minst två personer 73 % av de som känner till Korsväg tycker att tidskriften är mycket eller ganska intressant

AV DE SOM BRUKAR LÄSA KORSVÄG: 82 % tycker att Korsväg är mycket eller ganska trovärdig 74 % tycker att bilderna är mycket eller ganska bra 75 % tycker att utformning och layout är bra 87 % tycker att Korsväg ger ny information 57 % tycker om att läsa om församlingar och personer i andra stift 62 % tycker att Korsväg lyckas med sitt uppdraguppdrag (att stimulera teologisk reflektion…) 15 % använder Korsväg i församlingens samtal 87 % föredrar att läsa Korsväg som papperstidning

Vad gör dig stolt som medlem i Svenska kyrkan?

Ellen Jansson Weist

Ljungskile

Leo Mellin

Älvsåker

Inga-Lill Sandwing

Öjersjö

När jag hör om diakoner, pedagoger och annat kyrkfolk som nattvandrar eller öppnar sina lokaler för tonåringar att vara i. Det jag först tänker på är det sociala arbetet som kyrkan gör för människor i alla olika åldrar, men också alla kyrkorum som tas om hand och används till olika saker.

Jag gillar också kyrkdörrar som är olåsta och man får gå in. När kyrkan, och därmed Gud, upplevs tillgänglig och välkomnande – det gillar jag! Vad som gör mig stolt att vara med i Svenska kyrkan? … Svår fråga, men jag måste säga att det är otroligt att vara med i något större än mig själv. Jag är stolt över att kyrkan erbjuder hjälp och stöd vid olika katastrofer och kriser i livet. Då är det viktigt att det finns människor att prata med. Alla tänker nog inte på att kyrkan hjälper till med detta.

Sen är det värdefullt att det alltid finns en plats dit man kan gå och känna frid och stillhet. Jag är förstås lite extra stolt över vår egen kyrka, Öjersjökyrkan i Partille. Den är fantastisk med sitt läge på landet och att det alltid händer så mycket. Det finns något för alla, barn som vuxen; Alpha, kör och andra aktiviteter.

Bibelstudium | Otfried Czaika

Ni skall älska varandra så som jag har älskat er

Inummer 2 2022 av Korsväg skrev jag om liknelsen med vinstocken och grenarna respektive druvklasen (Joh. 15:110). Idag skall vi lite närmare se på den text ur Johannesevangeliet, som finns i direkt anslutning till denna liknelse och i Bibel 2000 går under rubriken Älska varandra (Joh 15:1117). Mina tankar kring vinstocken och druvklasen avslutades med konstaterandet att denna liknelse också är en metafor för kristendomens mångfald eftersom den relaterar till ett och samma centrum: Jesus Kristus.

Kristendomens mångfald har många gånger beskrivits som ett träd men många förgreningar. För mina studenter brukar jag visa en bild på ett så kallat ”kyrkoträd” som visualiserar hur de olika konfessionerna växte fram som grenar på ett träd. Det finns otroligt många kristna konfessioner, samfund och rörelser. Ingen kan dock hävda sig att vara stammen, nej, det går inte ens att beskriva en av dessa kyrkor eller samfund som äldst. Sådana försök har varit och är förgäves. De är inget annat än efterhandskonstruktioner – oftast med avsikten att nedvärdera andra eller att hävda den egna vägen som rätt, inte sällan på ett fundamentalistiskt sätt. Alla olika grenar i kristendomen har vuxit fram ur ett vinträd, en stam som är Jesus. Men grenarna och deras frukter är inte lika. Alla har ett existensberättigande – så länge de grundar sig i förkunnelsen om frälsningen i Jesus Kristus – och så länge de har det som Jesus talar om i Joh 15: 1117: kärleken.

De som tilltalas i Johannestexten är i första hand lärjungarna och i andra hand alla läsare sedan Johannesevangeliet blev till. Uppmaningen är att älska varandra såsom de älskas av Jesus. Men vad mera är: Jesus betecknar lärjungarna respektive de som är föremål för hans kärlek som ”vänner”. Och han lägger till: ”Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader.” Det är mycket intressanta ord eftersom de andas ett rågat mått av jämställdhet. Vänner delar med varandra – det finns sällan en hierarki i vänskapsförhållanden (jfr. Gal 3:28).

Det Jesus säger enligt evangelisten Johannes måste också förstås mot den antika kontexten: De flesta religioner under denna tid kände inte till det jämställda förhållandet som Jesus

Illustration: Maria Ia Sköld

beskriver här. Gudar, gudomliga personer, halvgudar eller dylika var till för att dyrkas, blidkas – bland annat med offergåvor. Mellan Gudarna och människorna fanns ett hierarkiskt förhållande. Gudarna kan bli arga, hämnas – den uttryckliga, uppoffrande och oinskränkta kärleken som beskrivs här i Johannesevangeliet ingår inte i den hedniska repertoaren.

Evangelisten använder sig här också av tankar som ligger mycket nära den grekiskromerska filosofin och hur den lovordar vänskapen. Johannes talar här med en inarbetad vokabulär, som bland annat går tillbaka till Platons etik eller Ciceros verk: när han säger att ”vi skall älska varandra” då använder han ordet agapeo.

Substantivet agape betyder den oförbehållsamma, icke sinnliga och därmed högsta formen av kärlek. Det finns tre begrepp till som kan översättas med kärlek: eros för den erotiska kärleken, storge som används främst för kärleken i nära familjära situationer och philia som betyder i första hand kärlek, i andra hand vänskap. Vännen på grekiska är ho philos (som också är det ordet som används här i Johannesevangeliet) – och är således direkt släkt med ordet kärlek respektive vänskap.

Även på latin finns flera ord för kärlek och att älska: caritas motsvarar det grekiska agape, amor är kärleken, både den erotiska och kärleken som samlingsbegrepp. Amicitia är vänskapen. Att älska är på latin amare eller diligere, varav det sistnämnda är ovanligare och har en liten erotisk underton, den kan också ha en betydelse som motsvarar mera det som vi uttrycker på svenska med att hedra någon, att uppskatta någon.

Cicero skrev antagligen år 44 före Kristus ett verk med titeln De amicitia (Om vänskapen). Där skriver han bland annat: ”Amor enim, ex quo amicitia nominata est, princeps est ad benevolentiam coniungendam.” – ”Kärleken (amor) som har gett på romarnas språk namnet för vänskapen (amicitia) är grunden för den ömsesidiga välviljan.” Hur nära dessa tankar om den ”ömsesidiga välviljan” ligger Bibelns föreställningar om vänskap belyser Ord 17:9: ”Den som söker vänskap överser med ett fel, den som ältar det driver bort sin vän.”

Det finns andra, mycket viktiga och ofta citerade bibelställen, i synnerhet ur NT, som lyfter fram kärleken, till exempel Kol 3:1, Kol 3:14, 1 Kor 13, 1 Joh 3:1516, 1 Joh 4:1617. På alla dessa ställen används dock ordet agape.

När Nya testamentet – och i vårt fall evangelisten Johannes, talar om att älska och kärlek, använder han alltså ordet agape – också som verb. Jesus tilltalar dock här i Joh 15: 1017 lärjungarna som vänner – och inte som ”lärjungar”, ”tjänare”, ”bröder” eller dylikt Plötsligt finns det alltså en glidning i texten! Vänskapen Jesus här talar om (philia) är faktiskt något annat än agape, eros eller storge. Plötsligt finns ett närmare förhållande mellan Jesus och hans lärjungar. Detta kommer bäst till uttryck i Joh 15:13: Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. I och med att Jesus kallar sina lärjungar för vänner finns dock inte bara GT:s och NT:s kontext med i bilden utan också den antika grekiska filosofin, bland annat Platon och Cicero, och de stora språken i medelhavsområdet, grekiskan och latinet.

När Jesus talar här i Johannesevangeliet om att man skall vara vänner och inte tjänare bryter han i mångt och mycket med den traditionella religiositeten runtomkring – men anknyter samtidigt till något som är rätt så lättbegripligt för de som står nära antikens filosofiska koncept. Men här driver han också sakerna till sin spets – något han gör regelbundet, bland annat i Bergspredikan (Matt 5:17:29): Vi skall inte bara inte hata våra närmaste (1 Joh 3:15), vi skall till och med vara ”vänner” med uppdraget att kunna göra såsom Jesus gjorde: offra vårt liv för vänskapens skull.

Låt oss återkoppla detta till liknelsen om vinstocken: Grenarna respektive druvklasens frukter är olika. Vi skall ha en ovillkorlig kärlek (agape) till andra som följer Jesus (grenarna, druvklasens frukter) trots att olikheter kan förekomma. Och vi skall vara vänner med de andra och kunna uppoffra oss för dem – trots olikheterna. Den bilden som evangelisten Johannes här målar upp utgör tillsammans med liknelsen om vinstocken en ytterst mäktig ekumenisk bild.

Otfried Czaika

Stiftsteolog i Karlstads stift

En utmärkt samtalsbok Läsaren bjuds in

När pandemin hindrade kyrkfolk att samlas till gudstjänst bjöd den katolske biskopen Anders Arborelius och Uppsalabiskopen Karin Johannesson gemensamt in till digitala stilla dagar i samband med pingsten. Uppslutningen blev stor, inte bara från Sverige, utan från församlingar runt om i världen. Behovet av tröst, hopp och gemenskap var sig likt oberoende av kyrklig hemhörighet och hemvist.

Nu har biskoparna samlat betraktelser, böner, dialoger och frågor från dessa sammanlagt åtta dagar i en bok, Andlig boning åt Gud. Med den som vägledare kan vi fortsätta att reflektera över det som är pingstens centrum; att vi får Anden som hjälpare på vår vandring och reflektera över detta stora mysterium – att Gud tar sin boning i oss.

Det är en insikt som får konsekvenser. Anden är inte något vi får för vår egen skull, som Arborelius säger: ”Det är viktigt för oss att komma ihåg, att det andliga livet inte är min privategendom, utan är till för att andra ska få hjälp och stöd genom de gåvor vi har fått.”

Det är glädjande att se den samsyn och vänskap som finns mellan en katolsk och en luthersk biskop om vår kallelse som kristna. Att detta liv inte är något statiskt och stillastående, utan att det finns en dynamisk utveckling i det kristna livet, att Anden manar oss att fortsätta och att vi måste lära oss att lyssna till Andens röst, antingen den kommer till oss i en stilla susning eller i en stormvind. Jag tänker att detta är en utmärkt samtalsbok, lätt att ta till sig och ändå utmaningar i det vardagliga liv vi lever, här och nu. Lasse Bengtsson

I andaktsboken Att baka pepparkakor med mormor – och 40 andra andakter om längtan och kallelse samlar Rune W Dahlén texter där han från olika håll reflekterar över Guds kallelse. Boken talar om varje människas kallelse – både till Gud i tro och till uppgifter i livet och världen. Här berörs såväl glädjen i kallelsen som motståndet som kan komma med den, och boken tar upp frågor som att hitta den egna kallelsen och tvivlet på om man räcker till eller passar in. Rune W Dahlén har under många år arbetat med undervisning och vägledning av blivande pastorer och diakoner i Equmeniakyrkan. Boken har ett bredare perspektiv på kallelse än till kyrklig tjänst, men Dahléns bakgrund gör att många av texterna ändå hämtar sina exempel från brottningen med just kallelsen till att bli, och vara, pastor. Särskilt det avslutande kapitlet om det svåra i kallelsen berör utmaningar med att arbeta i kyrkan. Texterna tar ofta utgångspunkt i egna erfarenheter, liksom minnen av samtal och möten med andra, och Bibeln är hela tiden nära. Språket är enkelt, och tonen vänlig och personlig. Läsaren bjuds in med retoriska frågor och inkluderas i ett ”vi” som funderar och resonerar. Att Dahlén många gånger suttit i samtal om just kallelse kommer fram i boken som en känsla av att han med både engagemang och omsorg verkligen vill resonera tillsammans med läsaren. Andlig boning åt Gud Därför fungerar boken Anders Arborelius/ och texterna väl för den Karin Johannesson egna andakten, samtidigt Argument som den också bjuder in till samtal med andra. Ninnie Månsson

Att baka pepparkakor med mormor Rune W Dahlén

Votum

Öppnar för samtal Tre viktiga böcker

Svenska kyrkans nästa ärkebiskop heter Martin Modéus. Idag är han biskop i Linköpings stift. Den 4 december tas han emot som ärkebiskop i Uppsala domkyrka.

Redan i tidiga tonåren började den unge Martin att fotografera, och det är något han fortsatt med som biskop. Han är noga med att han är amatör, vilket betyder att göra det man älskar. I samband med Bokmässan förra året gavs hans bok Bildrikt talat ut. Samtidigt visades flera av bokens bilder i en utställning i Göteborgs domkyrka.

Boken är en samtalsbok som består av 35 uppslag med var sin bild, kort rubrik samt en bibelhänvisning. I slutet av boken finns också fyra samtalsfrågor till varje bild. Många av bilderna har natur- och fågelmotiv, några är hämtade från en mer urban miljö men sällan med någon människa i. Ofta är det detaljer eller lustiga uttryck i bilderna, en blick eller ett perspektiv som väcker tankar. Och det är just tankar Martin vill väcka med bilderna och bibelorden. Tankar som leder till funderingar och samtal om livet, jag själv och Gud.

Jag och min fru har använt boken som samtalsunderlag i en av vår församlings studiegrupper. Vi kan intyga att bilderna och bibelorden väckte goda samtal och delande av liv i gruppen. Jag hade laddat upp med extratankar om fåglar i Bibeln och i kyrkorummet, om samtalet skulle tryta. Men det gjorde det inte. Många gånger behövde vi inte ens ta till de fyra samtalsfrågorna eftersom bilder väckte olika associationer hos deltagarna vilket ledde till goda samtal. Torgny Lindén

Böcker är viktiga och har i alla tider upplyst och hjälpt barn och vuxna att lära nytt och att sätta saker i ett sammanhang. Våra europeiska folksagor har uppfostrat generationer med goda levnadsregler och att ta itu med jättar och troll. Svensk barnlitteratur är världskänd inte minst genom Astrid Lindgren. Hon tog alltid barn på stort allvar och väjde inte för svåra ämnen. I hennes anda kommer det en strid ström av böcker som hanterar svåra saker. Här kommer tre tips om böcker som handlar om sjukdom och död. Det stormar i burken av Samuel Langley-Swahn och Katie Cottle. Arlo har förlorat sin mormor och har tagit hennes godisburk som minne. Burken fylls så småningom av mörka moln och oroliga tankar, men mamma hjälper honom att lyfta på locket och släppa ut ilska och oro. Sedan fyller de burken med mormors favoritblommor. En ballong till syster av Terese Ädling och Hanna Ingvarsson. Elsas storasyster Alma ligger på sjukhus och ska operera sin rygg. Elsa är ensam och ledsen men mormor och morfar tröstar henne och hjälper henne att välja en stor fin ballong som gör Alma glad. Det är jag som är Ester av Elin Lindholm och Ellen Odlöv. Ester är en liten flicka med leukemi men annars är hon som alla andra. Nu är hon på väg att tappa sin första tand samtidigt som hon ska till sjukhuset ett par dagar för behandling. Den stora frågan är om Bildrikt talat tandfen kommer att hitta henne där? Ester råkar ut för flera äventyr på sjukhuset men allt slutar lyckligt. Våra barnbarn 6 och 4 år tyckte om böckerna, särskilt den med den lite busiga Ester. Gunilla Lindén

Martin Modéus

Verbum Det är jag som är Ester Elin Lindholm och Ellen Odlöv Idus förlag

Om det outsagda Att upptäcka Psaltaren

Och plötsligt skall vi minnas, av prästerna Susanne Dahl (dikterna) och Kent Wisti (bilderna samt inledningen) är en bok jag behövde läsa flera gånger. Och läsa långsamt! Inte för att den är svår eller lång – det är den inte – utan mer för att den försöker sätta ord (och bild) på det som inte kan utsägas. Det heliga, det vi alla har en hemlängtan till, även om många inte sätter just dessa ord på den längtan som finns i dem.

Boken inleds med följande ord: ”Varje yta har ett djup, och varje djup har en yta. I mellanrummet lever det som inte låter sig sägas.” Och där, i denna spänning, lever vi, jordlingarna. Ty av jord och någons andedräkt är vi skapta, eller framlekta som Wisti uttrycker det. Tankarna går till bibelns andra kapitel, men närmare direkt tal om Gud än som denne ”någon” kommer boken inte. Och ändå andas, menar jag, hela boken av Guds helighet.

Ordet ”helig” betyder ”avskilja”, men ”helighet kan aldrig innebära att avskilja” skriver Wisti. Boken vill visa heligheten i och genom den natur som vi är en del av, men ofta avskiljer oss ifrån, den natur genom vilken vi kan ana skapelsens Gud. ”Att lära känna världen, naturen och tingen är att lära känna Gud”, sade Susanne Dahl som sommarvärd i P1 31/7-22. Vägen till Gud går inte bort från världen. Den går närmare, jordar oss.

Boken använder diktens indirekta väg, inbjuder till att låta djup tala till djup tills resonans uppstår. Och då – plötsligt skall vi minnas. Hitta hem. Frank Lorentzon

Psaltaren har fått en undanskymd roll i Svenska kyrkans gudstjänster, även om det finns en psalm per söndag med i evangelieboken. Sällan att någon liturg nämner den över huvud taget. Och bruket av tidegärden med läsningar ut Psaltaren är möjligen hänvisad till enskilda bönegrupper och retreater. Skälet kan vara att Psaltaren bitvis upplevs som ”svår”, då den innehåller allt från djupaste förtvivlan, övergivenhet och bön om hämnd till jubelrop, tacksamhet och förtröstan. Allt vad ett liv kan innehålla. Dess undanskymda roll gör att vi går miste om en rik källa att ösa ur, en spegel att blicka in i för att möta oss själva. För den som vill upptäcka denna källa finns en utmärkt liten guide i Peter Halldorfs Själens spegel, blott 100 sidor lång men med en vishet och klarhet som i ett friskt källvatten. Apropå rädslan för att använda Psaltaren i gudstjänsten skriver Halldorf: ”Men när de störande rösterna inte får höras i liturgin, utan bara de vi kan ge vårt bifall, kommer vi aldrig att förstå poängen med Psaltaren. Den energi som finns i psalmerna frigörs inte.” Ska Psaltaren bli meningsfull som bönbok behöver vi läsa in våra egna liv i dess texter, och först när vi bottnar i vår egen utsatthet kan vi på allvar be Psaltaren, menar han. Att tona ned mörkret i de desperata psalmerna är ingen väg att Och plötsligt gå, ”tippex-religionens” skall vi minnas tröst är meningslös och erbjuder ingen verklig hjälp. Tar vi in Psaltarens hela spektrum av ljus och mörker händer däremot något stort. ”Psaltaren har nu blivit den kristna mystikens födelseplats.” Lasse Bengtsson

Susanne Dahl och Kent Wisti

Argument Själens spegel Peter Halldorf Silentium

Vänligen | +Sören Dalevi

500 år med Bibeln på folkspråk

Iår är det 500 år sedan Luther gav ut Nya testamentet på tyska, en handling som skulle få avgörande betydelse för såväl det tyska som det svenska språket. Det hela skapade nämligen en lavin av bibelöversättningar till folkspråk, och redan 1526 kom Nya testamentet ut på svenska. 1541 förelåg så hela Bibeln (det vill säga Gamla och Nya testamentet) på svenska – den så kallade Gustav Vasas Bibel.

Men hur kommer det sig att Lutherbibeln fortfarande är ett sådant känt standardverk i Tyskland medan Gustav Vasas Bibel från 1541 är relativt okänd för svensken i gemen? 1541 års kyrkobibel är ju trots allt det i särklass viktigaste dokumentet i svensk språkhistoria, eftersom det kom att prägla svenskan i så många århundraden. Det dröjde dessutom ända fram till 1917 tills vi fick en helt ny översättning.

Fyrahundra år av kulturpåverkan har dock satt sina spår, med konsekvensen att betydande delar av Gustav Vasas Bibel finns kvar i det svenska språket. Och det utan att vi i normalfallet är medvetna om det. Vi säger till exempel att vi ”går från klarhet till klarhet”, och vi talar om ”att ta sitt förnuft till fånga”, utan att för den skull inse att det är aposteln Paulus vi citerar (från Andra Korinthierbrevet, i båda fallen). På samma sätt talar vi om ”döden i grytan” utan att reflektera över att det är en berättelse från Bibelns Andra Konungabok vi refererar till. Än idag kan vi identifiera tusentals svenska ord och uttryck som har sin grund i Bibeln. ”Kreti och pleti”, ”Att arbeta i sitt anletes svett”, ”Inte kröka ett hår på någons huvud”, ”Att se genom fingrarna”, ja, listan på svenska ord och uttryck med rötter i Bibeln kan göras hur lång som helst. Vi kan konstatera att Olaus Petris uppmaning år 1530 att prästerna skulle läsa några kapitel ur Bibeln vid varje predikan ledde till att bibliska ord och uttryck efter hand blev en naturlig del av vardagssvenskan.

Något som få tänker på är att 1541 års bibel främst var avsedd för gudstjänst. I normalfallet läste man således inte Bibeln själv, utan hörde den. Det var först under 1800talet som det blev vanligt att läsa Bibeln själv. Men det dröjde ända till 1917 innan Sverige fick en bibel som var direkt översatt från Bibelns originalspråk, hebreiska och grekiska. 1541 års kyrkobibel var

Illustration: Gustaf Hellsing /Ikon

nämligen inte översatt från originalspråk, utan utgick primärt från Martin Luthers tyska översättning. Den var med andra ord en översättning av en översättning. Detta faktum noterades redan på 1700talet, när allt fler präster, professorer och lärda kunde såväl hebreiska som grekiska i Sverige, och man stundtals kunde se stora skillnader mellan grundtexten och Gustav Vasas Bibel. Våra svenska reformatorer på 1500talet hade helt enkelt inte den språkkunskap som krävdes för att översätta Bibeln direkt från hebreiska och grekiska.

Att Bibeln är en viktig bok för att förstå det svenska samhället och det svenska språket är således ett faktum. Ett faktum som nu även tydliggjorts i nya läroplanen för den svenska skolan, Lgr 22, där Bibeln och de bibliska berättelserna nu betonas för såväl lågoch mellanstadiet som för högstadiet. Nu är det upp till oss i Svenska kyrkan att hjälpa skolan att uppfylla denna läroplan genom att satsa på Bibeln i skolkyrkoarbetet.

För att vara en kyrka mitt i samhället innebär ju också att vi står för och berättar om det vi tror på.

+Sören

PS Visste du … att 2026, när det är 500 år sedan Nya testamentet gavs ut på svenska, så kommer det ut en helt ny svensk översättning av Nya testamentet.

Har du flyttat eller är adressen fel? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan. Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

ps | Theresa Montebelli

Församlingens uppgift

När våra barn döptes var kyrkan full av människor. Minst 500 personer, eftersom sittplatserna i den gamla stenkyrkan inte räckte till. De allra esta kände jag inte. Jag var nyin yttad i den lilla italienska staden San Cesario sul Panaro, där vi bodde. Före dopet hade vi trä at prästen och även våra mentorer, ett medelålders par med vuxna barn. De hade klokskap om föräldraskap att dela med sig av. Vi trä ade även de andra föräldrarna som skulle döpa sina barn vid samma tillfälle.

Det var sammanlagt sju barn skulle döpas och vi föräldrar ck förbereda ett par ord om valet av namn samt en lyckönskning till barnet, som vi skulle säga under dopet. Det var tydligt att barnet stod i centrum. Poängen var att välkomna det in i Guds och församlingens varma famn, och att vi skulle få stöttning i vårt uppdrag som föräldrar.

Det blev extra tydligt för mig att det var poängen när vi era år senare hade yttat till Sverige. Jag arbetade i en församling och vi skulle ordna dop. Dopet var för en familj och dopfamiljen var med och valde allt möjligt. Församlingsborna var inte bjudna, även om dopgudstjänster alltid är öppna. Jag tänkte på hur olikt det måste vara för dem jämfört med vår upplevelse. I vårt barns dop var många engagerade och det var lite vi ck bestämma. Nog för att jag gillar att stå i centrum men det var en fantastisk upplevelse att det här var större än vi själva.

Som kommunikatör talar jag ofta och mycket om de församlingsbor som har en svag relation till Svenska kyrkan. De är ofta unga vuxna födda på 90-talet. De har yttat från sin hemstad och har inte tränat nämnvärt på varken att ta beslut, gå i kyrkan eller laga mat. De är i sina bästa år, men lever ofta med en återkommande känsla av ovisshet och ensamhet. Jag tror att många av dem som har barn skulle uppskatta klokskap från ett par som redan varit igenom sömnlösa nätter och barn som inte vill äta maten på bordet. Uppskatta en kyrka full av människor som helt utan krav bara välkomnar dem och deras barn in i gemenskapen. En gemenskap och en ceremoni som är större än den man ensam kan skapa.

Innan sommaren var jag i Örgryte pastorat för en heldag med Kommunikation som mission och So a Stensby höll i andakten. Hon utgick från ordet församlingshem; församlings-hem. Det slog an samma känsla hos mig. Det jag kände då vårt barn döptes och kyrkan var full av församlingsbor, många av vilka jag än idag inte känner men som ville dela stunden med oss och stötta oss i vårt uppdrag som föräldrar. Viljan att vara församling tillsammans.

Jag tänker att vi som kyrka har både förmåga, möjlighet och ansvar att föra människor samman. Att vi som personal kan möjliggöra för andra att stötta och nnas där för varandra. Att kyrkan får vara ett hem för församlingsborna och att vi tillsammans kan skapa upplevelser för varandra.

Theresa Montebelli