Erik Lysén

Mitu, 15 år, sitter och bläddrar i några skolböcker tillsammans med sin mamma. En god utbildning är vägen ut ur fattigdom och många föräldrar i Indien kämpar hårt för att deras barn ska få bättre möjligheter än de själva fått i livet.

När behoven ökar får inte biståndet minska

Krig, extremväder och andra kriser gör att behovet av internationellt bistånd är större än någonsin. Samtidigt överges det långvariga åtagandet om en procent till världen, när regeringen drar ned budgeten med sju miljarder för nästa år. Erik Lysén, chef för Act Svenska kyrkan, reflekterar över kyrkans roll när den svenska biståndspolitiken läggs om.

Iseptember 2022 står en tredjedel av Pakistan under vatten efter extrema monsunregn och rekordstor avsmältning i Himalaya. Åtta miljoner människor evakueras. På Afrikas horn saknar mer än 20 miljoner människor tillräckligt med mat på grund av konflikter och att fem regnperioder i rad har uteblivit.

Samtidigt meddelar den nya regeringen att Sveriges långsiktiga åtagande om att bidra med en hundradel av landets välstånd i internationellt bistånd överges. Biståndet ska också fokuseras på Sveriges närområde och användas för att öka återvandring och minska migration. Detta väcker flera grundläggande frågor: Varför ska Sverige ge internationellt bistånd, och vad bör biståndet användas till? Och hur hänger biståndspolitiken ihop med kyrkans uppdrag att bedriva internationell diakoni?

Ingen kan förneka att internationellt bistånd behövs mer än någonsin. En grundläggande del av svaret på varför Sverige ska ge bistånd handlar helt enkelt om solidaritet, att vi som människor och land har en skyldighet att hjälpa vår nästa även när hen befinner sig i utanför Sveriges gränser. Vi är en del av en världsvid kyrka som inte finns till för sin egen skull, utan för att världen ska leva. Dagliga vittnesbörd från våra samarbetskyrkor och partner runt om i världen vittnar om hur svår situationen är på många olika håll. Det gör solidariteten än mer angelägen.

Utvecklingssamarbetet och den roll det kan spela har förändrats och utvecklats. I många länder är det inte bara brist på resurser, utan också orättvisa maktstrukturer som hindrar människor att resa sig ur fattigdom. Där handlar ett bistånd som gör skillnad genom att stödja demokratiaktivister, antikorruptionsmyndigheter, människorätts och miljöförsvarare som kämpar för en positiv utveckling i sina länder. I det här sammanhanget har vi många kyrkligt och interreligiöst baserade förändringsaktörer som agerar tillsammans med andra goda krafter för att förändra sina samhällen i riktning mot ökad hållbarhet, i såväl demokratisk, social, ekologisk och andlig mening.

För Act Svenska kyrkan är strävan efter positiv samhällsförändring viktigt. I årets julkampanj, med temat Bryt en tradition stödjer vi människor som vill förändra skadliga traditioner för kvinnor och barn. Att religiösa ledare och samfund i de flesta länder har makt över kvinnors och barns utrymme och rättigheter i familjer, församlingar och samhällen ger oss som kyrka ett särskilt ansvar – och möjligheter.

Därför stödjer Act Svenska kyrkan kvinnor som organiserar sig och arbetar mot barn och tvångsäktenskap i Indien, ett land där nästan var fjärde flicka gifts bort som barn. Därför stöder vi lutherska kyrkan i Tanzania när den utbildar om farorna med könsstympning, bedriver sexualundervisning och arbetar för att flickor ska kunna gå i skolan också när de har mens.

Det handlar om att bryta tabun som rör jämställdhet och sexualitet och stå upp för alla människors lika värde. Det handlar inte om att i kraft av våra pengar tvinga på andra ”västerländska värderingar”, utan om att stödja modiga kvinnor och män som i sina egna sammanhang arbetar för förändring och alla människors lika värde och rättigheter.

Act Svenska kyrkan har fått förtroendet att vidareförmedla en del av Sveriges statliga bistånd, men enskilda givare och församlingarnas engagemang är basen för arbetet. Det ger oss en frimodighet att granska och påverka Sveriges politik, utifrån såväl våra samarbetspartners erfarenheter som vår egen teologiska grund och ställningstaganden för utsatta människor. Genom åren har vi gett svenska regeringar både beröm och kritik.

I våras kritiserade vi den förra regeringens dramatiska användande av biståndsmedel för att finansiera väntade (men senare kraftigt nedskrivna) kostnader för mottagande av ukrainska flyktingar. Inför riksdagsvalet drev Act Svenska kyrkan tillsammans med andra kristna biståndsorganisationer frågan om att hålla fast vid enprocentmålet efter valet.

Den nya regeringen visar på kontinuitet i biståndspolitiken genom ett fortsatt fokus på demokrati, jämställdhet, fattigdomsbekämpning och mänskliga rättigheter och ökar stödet till civilsamhällesorganisationer. Men det kommer också ske en rad förändringar som väcker frågor och farhågor: • Regeringen överger enprocentmålet.

Sveriges löfte om en procent i bistånd har gett långsiktig stabilitet och bidragit till att ge Sverige anseende, auktoritet och inflytande i det internationella samarbetet. Att bestämma en fast summa för biståndet innebär över tid en urholkning och innebär att biståndsnivån kan vara nere på 0,7 procent inom några år. • Nedskärningar i stödet till FN. Civilsamhället kan inte ersätta det ansvar som ligger på de stora globala institutionerna. I många svåra sammanhang är det just samverkan mellan FN och civilsamhället som kan göra skillnad. • Humanitärt stöd prioriteras högre. Fler människor än någonsin är beroende av humanitärt bistånd, och behoven är större än resurserna. Då kan en ökning av stödet låta som en god idé, men att öka det humanitära biståndet på bekostnad av det långsiktiga utvecklingssamarbetet är ingen lösning, lika lite som att lägga ned vårdcentraler för att satsa på ambulanser och akutmottagningar.

Det humanitära biståndet fungerar inte utan långsiktiga och förebyggande insatser. • Biståndspolitiken ska vara ett verktyg

för att öka återvändande och minska

migration. För Act Svenska kyrkan är svaret enkelt: Biståndet ska inte användas till annat än att nå biståndsmålen, det är till för människor som lever i fattigdom och förtryck. Vi måste låta bistånd vara bistånd.

Det för oss tillbaka till frågan om varför vi ska ge bistånd. Är det bara för mottagarens skull? Samtidigt som vi ska stå fast vid att biståndet alltid ska utformas så att det ger bra resultat för mottagaren, kan vi inte bortse från att det indirekt är bra för Sverige. För i en värld där allt hänger samman så tjänar vi alla i slutändan på att hjälpa varandra. Sverige är inte isolerat. Vår utveckling påverkas av det som händer i omvärlden – konflikter,

I årets julkampanj, med temat Bryt en tradition, stödjer vi människor som vill förändra skadliga traditioner för kvinnor och barn.

pandemier och klimatförändringar är bara några exempel.

Att verka för minskad fattigdom i andra länder bidrar till en långsiktig säkerhet, utveckling och välfärd även i Sverige. Som kristna talar vi om att alla människor är del av en och samma kropp. Lider en kroppsdel så lider också de andra. Vi lever alla under samma himmel och på samma jord och är beroende av varandra.

Tillsammans med andra religiösa traditioner delar vi erfarenheten av att ge, att delande av resurser, gör gott även för den som delar med sig. Och att viljan att göra gott för andra i ett sammanhang smittar av sig till andra sammanhang.

Svenska kyrkans diakonala arbete för människors rätt till ett värdigt liv i Sverige berikas av, och stärker, det internationella samarbetet genom Act Svenska kyrkan. På samma sätt finns ett positivt samband mellan politiken för människors välfärd i Sverige och det internationella biståndet. Det finns ingen motsättning mellan dem, utan respekten för och solidariteten med människor i olika sammanhang stärker varandra. Vi ser också detta tydligt hos alla engagerade i Svenska kyrkans församlingar, som inte gör skillnad på att hjälpa den utsatta flyktingen eller bidra till en rättvisare värld genom Act Svenska kyrkans verksamhet. Det är bara olika uttryck för en kyrka som vill vandra i Kristi efterföljd.

Text: Erik Lysén Chef för Act Svenska kyrkan

Bibelstudium | Otfried Czaika

Tron befriar

Den blinde får synen tillbaka. Det finns flera berättelser om det i Nya Testamentet. Den mest kända av dessa är antagligen berättelsen om den blinde Bartimeus (Mark 10:4652). Den blinde tiggaren Bartimeus sitter på gatan i Jeriko och ropar efter Jesus, ”Davids son”. Bartimeus önskar sig att få synen tillbaka och Jesus gör honom seende – eftersom han blev räddad av sin tro. ”Gå, din tro har hjälpt dig” (Mark 10:52). Samma berättelse läser vi i Lukas 18:3543. I det tredje synoptiska evangeliet berättas däremot om två blinda män som blir botade i Jeriko (Matt 20:2934). Namnet Bartimeus förekommer enbart i Markusevangeliet, det äldsta av evangelierna.

Också evangelisten Johannes berättar om en blind man som får synen tillbaka. Till skillnad från de synoptiska evangelierna berättar Johannesevangeliet dock varken om platsen där det skedde eller anger ett namn på den som botades. Johannesevangeliets berättelse är också den mest utförliga berättelsen som vittnar om att en blind man blir seende: den utgör ett helt kapitel, medan berättelserna hos Markus, Lukas och Matteus enbart omfattar några verser.

Om vi jämför Bartimeusberättelsen (samt parallelltexterna i Matteus och Lukas) med Johannesevangeliet 9, så berättar alla fyra evangelierna om betydelsen av trons kraft: ”Jag tror, Herre” (Joh 9:38). ”Gå, Din tro har hjälpt Dig.” (Mark 10:52). Men som (nästan) alltid: I Johannesevangeliet är hela berättelsen mycket mera stringent genomarbetad så att författarens egen teologi tydligt träder fram. Guds aktivitet och Guds verk understryks: ”Guds gärningar skulle uppenbaras på honom” (Joh 9:3).

Uppenbarelsen kopplas här ihop med möjligheten att kunna se – att bli seende betyder att kunna få insikt om vem Jesus egentligen är: Guds son. Hela kapitlet handlar i första hand om inget annat än att förstå, nå insikt – bli seende i en symbolisk mening. Men kapitlet handlar också om dem som inte kan se, inte kan förstå att Jesus är Guds son, människosonen (Joh 9:3539). Allt detta, insikten om att Jesus är Guds son, människosonen, men också domaren, (Joh 9:39) är samtidigt sammanvävd med Jesu självidentifikation i början av kapitlet: Så länge jag är i världen är jag världens ljus (Joh 9:5). Med detta relaterar Jesus till de diskussionerna han hade med sina motståndare

Illustration: Maria Ia Sköld

(”fariséerna”) som Johannesevangeliet 8:1259 berättar om. I Johannesevangeliet 8:12 säger Jesus nämligen ”Jag är världens ljus.” Johannesevangeliet 9:5 reformulerar alltså det som Jesus sade vid ett tidigare tillfälle.

”Jag är världens ljus” är nog ett av de mest kända bibelcitaten – och antagligen dessutom den mest kända självidentifikationerna där Jesus använder orden Jag är (grekiska ἐγώ εἰμι). Utsagor där Jesus berättar om sig själv med orden Jag är finns i alla evangelier – men enbart Johannesevangeliet använder metaforiskt tal såsom här i kapitel 8 och 9 (grammatikaliskt sett motsvarar det metaforiska talet i Johannesevangeliet en predikativ satsdel).

Traditionellt talas om sju (ibland åtta eller nio) sådana självdefinitioner i Johannesevangeliet där Jesus talar i metaforer om vem han är. De metaforiska Jag ärfraserna i Johannesevangeliet illustrerar kanske på det mest handfasta sättet evangelistens mycket väl utvecklade kristologi:

Jag är livets bröd (Joh 6:35).

Jag är världens ljus (Joh 8:12).

Jag är grinden (Joh 10:9).

Jag är den gode herden (Joh 10:11).

Jag är uppståndelsen och livet (Joh 11:25).

Jag är vägen, sanningen och livet (Joh 14:6)

Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren (Joh 15:1) Till dessa sju Jag ärfraser räknas ibland också två andra ställen i Johannesevangeliet som Jesu självdefinitioner: […] jag är den jag är (Joh 13:19). […] jag är kung (Joh 18:37).

Alla dessa ”Jag är”-fraser har ett gemensamt: de formulerar ett absoluthetsanspråk. Utan föda respektive bröd, inget liv (Joh 6:35). Utan ljus inget liv (Joh 8:12). Utan en öppen grind, ingen väg framåt (d.v.s. ingen väg framåt, ingen räddning och inget liv, Joh 10:911). Utan den gode herden som ger sitt liv för fåren finns bara död (Joh 10:11). Utan honom varken liv nu, men inga framtidsperspektiv för de döda heller (uppståndelsen) (Joh 11:25). Utan en väg bara en återvändsgränd, utan sanningen bara lögner och alternativa fakta utan liv bara död (Joh 14:6). Utan vinstocken – samt vinodlaren – inget liv i paradisets lustgård och på jorden heller (Joh 15:1).

Jesus som Guds son beskriver sig inte bara här i Johannesevangeliet 9 utan på många ställen som det mest grundläggande – det som människan inte kan undvara. Och metaforerna han använder pekar med hela handen på det absolut uppenbara, det som – om man följer Johannesevangeliets retoriska program – egentligen alla borde förstå. Men det finns de som inte vill förstå och de som inte kan förstå. Det finns de blinda som kan se – de kallas här för ”fariséerna” – och det finns dem som varken kan se ljuset, brödet eller vinstocken eftersom de är fysiskt handikappade, blinda. De som är fysiskt blinda, de kan dock bli botade till skillnad från dem som är intellektuellt förblindade, korkade, som inte vill se det uppenbara. Den blinde i Johannesevangeliet, Bartimeus i Markusevangeliet, ja de blir seende eftersom de tror.

I berättelsen om den blinde som blir seende ligger sist men inte minst en helhetlighet: Kropp, hjärna, ande, själ – som berörs av tron. Den blinde förstår vem Guds son är – han lämnar den spirituella blindheten, men den blinde blir också faktiskt seende, ögonen öppnas. Tron befriar – kropp, hjärna, ande och själ. Det är budskapet vi möter i Johannesevangeliet 9.

Otfried Czaika

Stiftsteolog i Karlstads stift

Vem berättar du för om din tro?

Ann-Louise Klason

Länghem

Viktoria Milcendeau

Skärhamn

Mats Enander

Ytterby

Jag och min sambo pratar väldigt mycket om existentiella frågor. Om min pappa hade levt hade jag nog pratat med honom. Eftersom jag vuxit upp i en ateistisk familj har jag svårt att prata öppet om min tro. Jag pratar endast om den i en avslappnad situation med en icke dömande person.

Jag har en stark tro på en högre makt men känner mig inte tillräckligt stark för att prata om den. Som präst får jag många tillfällen att berätta om min tro för människor. Ändå är det roligast och mest spännande när jag gör det mer som ”anonym”, som Mats. På bussen, caféet, och i mötet med studenter.

Vänner som ännu inte upptäckt Jesus är också fint att få prata med. Det kan bli livliga diskussioner.

I mötet med bekännare av andra religioner eller ateister öppnar sig nya perspektiv. Min egen tro fördjupas och ödmjukheten för andra människors val och ställningstaganden blir större.

Våga tvivla Underskatta inte barn

Hur ska vi förhålla oss till tvivlet, till brottningen om trons grundvalar? Tror inte att vi särskilt ofta talar om det. Kan det vara så att vi ser tvivlet som en svaghet som vi inte gärna visar upp?

Den amerikanske teologen A J Swoboda vill att vi ska finna en väg Bortom tvivlet, som hans bok heter, med undertiteln Att våga ifrågasätta sin tro utan att den går förlorad.

Berättelser om tvivlare har det funnits i den teologiska litteraturen allt sedan evangeliernas Tomas, otaliga helgon har brottats med tvivel och mörker, på Luthers tid kallades det anfäktelser. Alltså – inget nytt.

Med vad nytt är i vår tid är att så många lämnar tron efter tvivel. ”Barnatron” räcker inte för ett vuxet kristenliv.

Swoboda gör skillnad mellan tro och trosuppfattning, de senare kan se tämligen olika ut beroende på vilken tradition vi hör till. Ett nyckelbegrepp i boken är dekonstruktion; att vi vågar plocka isär trossatserna och se vad som är gott och vad som inte är det, och genom urskiljning sedan rekonstruera vår teologi och gå vidare, i stället för en borttappad tro kan vi få en fördjupad.

Swoboda ger många bra inspel i denna process, även om hans amerikanska kontext med en bred församlingsflora är lite främmande. Jag saknar också en sakramental dimension i hans resonemang; i nattvardens bröd och vin möter jag en verklighet bortom alla trossatser: den Gud som älskar mig och hela sin skapelse. Men hans slutsats delar jag; våga tvivla, våga tro. Lasse Bengtsson

Det är svårt att förklara krig för barn så att de förstår men inte blir rädda. Nu finns det många elever som fått en ny klasskompis ifrån Ukraina i sina klassrum. Annie Hagvall Einarsrud och Hanna Ingvarsson har i ord och bild försökt förklara utan att skrämma. Ella får en ny klasskompis mitt i terminen och Andreij får ta över Omars stol bredvid henne. Omar har flyttat till en annan stad i förra veckan. Hans pappa har blivit rektor på en skola. Hon förstår inte vad Andreij säger men de leker bra ändå på rasterna. Andreij klättrar lika bra som spindelmannen. Fröken förklarar för klassen att Andreij kommer från ett land som varit i krig men kriget är slut men staden Andreij kommer från har gått sönder. De skriver inget om Ukraina som är aktuellt just nu och det gör att boken kan användas när det kommer flyktingar från andra oroshärdar runt vår jord. Ella funderar kring hur man löser konflikter på olika sätt. Tänk om mamma och pappa skulle slåss som hon och lillebror Henrik gör. Ella och Henric får samla ihop leksaker som de växt ifrån och pappa kör iväg dem till ett ställe där man tar emot flyktingar. Jag har testat boken på mina barnbarn och den är för svår för 5åringen men fungerar bra på 8 och 11åringen. Vi vuxna ska inte underskatta barn och Bortom tvivlet undvika att prata om krig A J Swoboda och konflikter. Barn ser, Libris hör och känner mycket mer än vi tror. Om vi utgår från deras frågor så hamnar vi oftast rätt. En bra bok att utgå ifrån. Gunilla Lindén

Ett dumt krig i Andreijs land Annie Hagvall Einarsrud Hanna Ingvarsson Idus förlag

Prästernas historia Med förundran

Gunnar Wetterberg är känd som vinnare av På spåret tillsammans med Parisa Amiri. De var ett oslagbart par med hans breda allmänbildning och historiska kunskaper och hennes kunskap om nya företeelser.

Nu har Gunnar, som är historiker, skrivit en bok om präster och kyrkans historia i Sverige. Han börjar med prästämbetets ursprung från presbyterns (grekiska), de äldsta i de första församlingarna, som fick hjälpa biskoparna och diakonerna i att sprida evangeliet och ta hand om de växande församlingarna.

Vi fick lära oss att det var Ansgar som kristnade Sverige när han kom till Birka kring 830talet. Men han kom troligtvis dit för att det redan fanns kristna där. Birkaborna hade mött kristendomen på sina handelsresor i Europa och många slavar som togs hit var kristna.

Sedan beskrivs hur kristendomen anpassar sig till gamla traditioner så att de gamla riterna som offerkällorna blev heliga källor, midvinterblot blev till jul, försommarens bestyr blev St Hans och höstens skördefest blev till böndagar.

Så småningom är kyrkan etablerad och blir en maktfaktor. När Gustav Vasa reformerar kyrkan tar han över makten och blir kyrkans överhuvud. Denna ordning bryts inte förrän år 2000. På 1600talet inträffar häxbränningarna och på 1700talet kommer upplysningstiden då kyrkan och Gud ifrågasätts. På 1800talet utkämpas kampen om själarna mellan statskyrkan och frikyrkorörelsen. Gunnar beskriver också prästerna och deras vardag ute i församlingarna, prästfruarna och deras betydelse. Detta är några axplock ur en innehållsrik och spännande bok och som bonus är den rikt illustrerad med fina bilder. Gunilla Lindén

Jag är glad att det i vår tid finns präster som också är poeter. Anders Ingmår har just utkommit med sin andra diktsamling, Sprickan. I en tidigare volym, Du väntar mig (Nomen förlag, 2016) visade han sitt andliga släktskap med en sådan som R S Thomas, den walesiske prästen som i sina dikter bearbetar spänningen mellan Guds förmenta tystnad och Hans mystiska närvaro i världen. Den nyutkomna volymen skildrar författarens förtrogenhet med och kärlek till djur och natur, inte minst fåglarna. Ingmår skildrar skapelsen just som skapad, med stor förundran i blicken: Ditt halleluja korsar luften,/ Stigmatiserande, rörelser uppåt/en liten uv söker föda/i mystiken finns inga fakta om skapelsen varför./Som att vi går en annan väg än skogssnigelns. Här finns något av Tomas Tranströmers underifrånblick och något av dennes pregnans. Ibland under läsningen tror jag att Ingmår är på väg mot, men ännu inte framme vid, haikuns koncentration. Därmed inte sagt att det borde vara idealet för all poesi! Dock, stundtals verkar texten tyngas av lite för många ord än vad som hade varit nödvändigt. Ingmår prövar sig fram och det är, för att återigen anknyta till Tranströmer, som det skall. Det är alltid lurigt för kristna konstutövare, de riskerar att hamna i ett fack just som sådana. Som om deras kristna tro diskvalificerar dem från Prästerna möjligheten till kvalitet Gunnar Wetterbergi för kvalitetens egen skull. Ingmårs poesi är Bonniers personlig utan att vara påträngande, tankeväckande och lågmäld – i en tid när så mycket kultur är högljudd och övertydlig. Just därför behövs den desto mer. Anna Sophia Bonde

Sprickan Anders Ingmår Ekström & Garay

Vänligen | +Sören Dalevi

När kyrkan flyttade närmare folket

Den 27 juli 1647, alltså för 375 år sedan, så hände det. Drottning Kristina skrev ett brev där Karlstad gjordes till stiftsstad. Innan dess styrdes stiftet från Skara, och mer specifikt från Mariestad. Så Karlstad stift fyller alltså 375 år i år.

Men Karlstads stift fyller också 250 år. För även om stiftet – som bestod av landskapen Värmland och Dalsland – på många sätt blev ett eget stift år 1647, värderades det som mindre betydelsefullt jämfört med de äldre stiften. Skara stift, från vilket Karlstads stift avknoppades, var trots allt Sveriges äldsta, grundat år 1014 av Olof Skötkonung. Bland annat fick stiftschefen i det nu avknoppade stiftet inte kallas för biskop, utan ”superintendent”. Till skillnad från rikets biskopar blev superintendenterna inte vigda till sin tjänst, dvs. de var ”bara” prästvigda. Detta åtgärdades först år 1772, då kung Gustav III beslöt att alla stift skulle vara jämlika, och de tre stiften i Härnösand, Visby och Karlstad nu skulle vara helt självständiga, också de styrda av en biskop.

Kronan beslöt dessutom, i samband med förändringen 1772, att bygga en biskopsgård i Karlstad; en gård som än idag står kvar i Karlstad. Sedan den byggdes har 16 biskopar med familjer bott i biskopsgården. En konsekvens av Gustav III:s beslut var att det blev betydligt svårare att hävda någon hierarki mellan ”gamla” och ”nya” stift. Därför firar Karlstads stift både 375 år och 250 år i år.

Oavsett vilket vi firar är det värt att fira. Beslutet innebar nämligen också att Karlstad nu blev stiftets centrum, och de konsekvenser det fick för staden Karlstad går knappast att överskatta. Liksom de konsekvenser det fick för Mariestad, stiftets tidigare centrum. Än idag sörjer man nämligen att stiftsstaden flyttades från Mariestad, något jag blev varse när jag som relativt ny biskop besökte Mariestad domkyrka och bjöds på en timmeslång musikal som behandlade det hemska trauma det innebar när stiftsstaden flyttades från Mariestad. Innan det hade jag knappt skänkt en tanke åt att Karlstads stift de facto styrdes från Mariestad, eller för den delen att kyrkan i Mariestad fortfarande får kallas för domkyrka (begreppet ”domkyrka” är annars reserverad för huvudkyrkan i ett stift).

Den förste superintendenten i Karlstads stift hette Sven Elfdalius, och var

som namnet antyder född i Klarälvdalen. Han tillhörde en prästsläkt som varit präster i Ekshärad i tre generationer. Han utsågs när stiftet styrdes från Mariestad, men fick således vara med när stiftsstaden flyttades till Karlstad år 1647. Man kan tänka sig att Sven Elfdalius inte hade något emot den flytten. Han kom sedermera att få tilltalsnamnet ”Värmlands apostel”.

2022 är således ett märkesår för Karlstads stift. Även om Mariestadsborna nog inte är lika glada. Apropå Mariestad … det finns ett litet mysterium här. För varför flyttades stiftsstaden till Karlstad – egentligen? Här verkar en hund vara begraven … Från och med sommaren 1646 och fram tills början av 1647 bad nämligen konsistoriet och prästerskapet i Mariestad hos drottning Kristina om att få en ny superintendent utnämnd i Mariestad. Det föreslogs då att magister Sveno Benedicti Elfdalius Camoenius från Fryksdalen skulle få tjänsten som superintendent. Under de politiska förhandlingarna under våren 1647 påminde Axel Oxenstierna om sitt tidigare förslag att flytta stiftsstaden till Karlstad. Men drottning Kristina ansåg att superintendenten skulle fortsätta ha sitt säte i Mariestad. Så Sveno Benedicti Camoenius – Sven Elfdalius – utsågs den 8 april 1647 till superintendent i Mariestad och Mariestad var således fortfarande stiftsstad.

Vad som skedde därefter är höljt i dunkel. För bara några månader senare, i slutet av juli, bestämde drottning Kristina att ”superintendentis i Wermelandh, som här till hafwer warit i Mariaestadh, skall här effter wara och blifwa i Carlstadh.” Vad hade hänt? En sak vet vi: Sveno Benedicti Camoenius anklagades från Mariestad för att han hade gått konsistoriet och borgerskapet där bakom ryggen; att han skulle ha uppvaktat drottningen och fått henne att flytta stiftsstaden. Möjligen ligger det mer än ett korn av sanning i detta eftersom Sveno Benedicti Camoenius år 1648 i sin prästmötesoration för Karlstads stift berättade att han år 1646 uppvaktade drottningen och bad henne om att inte bli utnämnd till superintendent.

Min tolkning är att Sveno Benedicti Camenius helt enkelt ville vara i närheten av sina hemtrakter, och att han hotade drottningen med att inte tillträda om stiftsstaden inte flyttades till Karlstad. En sak kan vi med säkerhet säga: flytten till Karlstad innebar att den kyrkliga representationen flyttade närmare människorna i Värmland och Dalsland.

Och det är ju precis där som kyrkan ska vara – nära människorna.

+Sören

ÄR ADRESSEN FEL? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan. Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

ps | Jonas Ransgård

Kyrkan är inte av världen, men i världen

Kyrkan ska sprida evangelium. Det gör hon oberoende var och hur människor är.

Kyrkan ska nnas där människor nns: i kyrkan, på torget och på internet.

Budskapet ska formuleras på ett sätt som förstås av nutidens människor.

Budskapet är evigt och oföränderligt. Sättet att förmedla det är tidsanpassat.

Fornkyrkans kommunikation är inte ”det rätta sättet”, utan det sätt som var rätt för sin tid.

På motsvarande sätt behöver formen för kyrkans budskap anpassas till vår tid.

Samhällets och teknikens utveckling ställer oss inför nya frågeställningar. Frågorna är nya, men företeelsen är det inte. Tidigt i kyrkans historia möter vi exempelvis frågan om böcker borde användas eller inte. I ”Stromata” av Clemens av Alexandria från 100-talet använder författaren era sidor i inledningen åt att försvara att han använder sig av det nya mediet ”bok” trots att många hävdade att böcker var ett stort hot mot kristendomen. Pandemin har påskyndat ställningstaganden kring digitala möten, gudstjänster och nattvard på distans.

Även här får vi göra en bedömning utifrån de förhållanden som råder nu: antikens teknik är inte facit utan de förhållanden som rådde just då.

Svenska kyrkan är Sveriges största trossamfund och möter människor i många sammanhang. Det är viktigt att alltid vara kyrka samtidigt som vi utför vårt uppdrag. Det är inte en församling som rar gudstjänst och en helt annan som utövar diakoni eller driver förskola. Allt detta är en del i att vara kyrka. Här kan kyrkan möta motstånd och förväntningar på att tron ska vara en privatsak, något som inte syns, medan kyrkans sociala arbete däremot är välkommet. Dessa grenar av vår verksamhet är invävda i varandra och jag tror det är till skada för kyrkan att separera dem. Kyrkan är inte av världen, men i världen.

Den kyrka som är i världen är fortfarande kyrka, inte en avskild, ideell förening utan koppling till den gudstjänst rande församlingen. Om omvärldens förväntan är att den gudstjänst rande församlingen ska vara en sluten sekt avskild från kyrkans sociala verksamhet är det viktigt att framhärda i att den diakonala verksamheten är ett ut öde ur den kristna tron och en del i den.

En berättande kyrka är mer än tal och skrift. Den är sång, rörelse, ljus, livsföring och mycket mer. Hur Svenska kyrkan beter sig som arbetsgivare, som skogsägare, som hyresvärd, som lokaluthyrare och mycket annat är allt ett uttryck för hur vi är kristna. Att stå upp för systerkyrkor i världen också när pandemin gör oss närsynta är att berätta om människors lika värde. Både tal, skrift och handlingar är delar av den berättande kyrkan.

Jonas Ransgård