Ulla Käll

Krönika | Ulla Käll

Taizé – mitt i världen

Det bästa var tystnaden … Så sa en 17åring som hade varit en vecka i Taizé. Veckan hade varit fylld av möten med jämnåriga och andra från hela världen, praktiskt arbete och gudstjänster. Han hade varit med om så mycket spännande, och så var det tystnaden som hade talat starkast till honom.

En ungdomsledare som jag mötte var så förvånad – samma ungdomar som hemma nästan inte klarar en kort andakt vill nu i Taizé vara med i gudstjänsterna och sitter stilla under hela tystnaden.

Det är tankeväckande att en grupp män som har valt att leva med klosterlöften i så hög grad kan tala till unga som lever i ett så annorlunda universum. Jag har tänkt att det allvar som finns i att bröderna kommer till kyrkan i sina vita kåpor visar på allvaret i efterföljelsen av Kristus. Det kan inte skämtas bort. Deras liv är ett så tydligt tecken på lärjungaskap att ett visst allvar märks i kyrkan.

Tänk att allvaret i deras överlåtelse till Gud kan möta ungas frågor om liv, om mening, om tro. Det blir ett möte med ett djup, ett djup hos bröderna och hos de unga. Det finns en mening, det finns en tro som kan skapa grunden för hela vår existens.

Jag har länge haft kontakt med Taizé. Det började 1989 när jag för första gången deltog i ett av deras europeiska möten. Det var i Wrocław i Polen. Mitt minne därifrån är brödernas gudstjänster i iskalla katedraler där min andedräkt blev till vit rök, polackernas stora gästfrihet och brödernas otroliga organisationsförmåga. Om jag minns rätt var vi 40 000 gäster. Alla fick bo hemma hos någon, alla 40 000. Wrocław är en stad i ungefär samma storlek som Göteborg. Bröderna ordnade med all transport och varm mat åt oss alla. Imponerande.

Två år senare kom jag till själva Taizé, och sedan dess har jag varit där varje år fram till att pandemin satte stopp. Jag har också arrangerat bussresor dit i många år. En av mina drivkrafter har varit att ge unga upplevelsen av en levd tro som tar sig helt andra synliga uttryck än hemma. När de själva bestämmer sig för att tro eller inte hoppas jag att de har med sig erfarenheten från Taizé, både från brödernas liv och från möten med kristna från hela världen,

som en bild av hur tron kan levas. Kanske kan de då välja friare.

Det starka jag själv får uppleva i Taizé är brödernas tro på livet. De möter oss besökare, och inte minst de unga, med stor tillit. Det strålar ett ljus över det liv som tron skapar i Taizé, tycker jag. Ett uttryck för detta är att bröderna väljer att se möjligheterna och inte det som stänger dörrar. En del bröder är protestanter, och andra är katoliker. Istället för att fokusera på det som skiljer väljer de att leva tillsammans, att leva ”gemenskapens liknelse”, som jag hör dem säga. Vi kan till och med dela nattvarden. Än är inte enheten total, men vi kan börja leva ut den, trots begränsningarna.

Vänskapens ikon, eller ”Jesus och hans vän”, eller ”Kristus och Abbot Mena”. För mig symboliserar ikonen mycket av det som Taizé står för och lever ut. Man kan se Vänskapens ikon på flera platser i Taizé.

Jesus står med armen runt sin väns axlar. Det finns en närhet och en tillit i deras relation. De tittar inte ängsligt mot varandra utan är fria att möta den eller det som kommer. Det finns också en yta av frihet mellan dem. Kristus håller inte vännen ängsligt intill sig – vännen kan röra sig fritt. Och Kristus bär på en stor bok, medan vännen bara håller en liten papperslapp i sin hand. Broder Roger i Taizé sa att om du bara har förstått en liten detalj av evangeliet men lever ut den, då kan stora ting ske.

En annan vacker sak är att Kristi fötter och delar av hans arm är borta. Det är ett tecken på vördnad för Kristus i Egypten där ikonen målades på 700talet. Människor har kysst och vidrört Kristi fötter och hans arm på ikonen, och det är därför som hans fötter har försvunnit och hans vänstra arm har blivit smalare. Vännens, Abbot Menas, fötter är intakta. För mig är det ett tecken på att om du gör något för Kristus, oavsett om det är mycket eller lite, så är äran hans. Vi får den stora äran att vara hans vänner. Vänskapsikonen säger mig mycket om Taizés inriktning och atmosfär.

Eftersom jag spelar klassisk gitarr har jag också arbetat mycket med sångerna från Taizé.

Taizés sånger är både milda och kraftfulla. De är hållbara, och man kan sjunga dem i alla sinnesstämningar. De bygger inte på känslor utan på evangeliska sanningar. Vi sjunger sångerna till vårt hjärta, vi sjunger tilliten in i vårt hjärta. De repeteras många gånger. Det går fort att säga ”Jesus, Guds Son, du ljus i mitt inre, låt inte mörkret få tala till min själ”, men det tar tid att få in det i livet. Därför behöver det upprepas.

Ulla Käll

retreatledare och författare

Grottan i Lourdes dit pilgrimer från hela världen kommer för att bland annat dricka av vattnet som sipprat ut ur klippväggen sedan mitten av 1800-talet.

Berättelsen om miraklet i Lourdes

En ung flicka möter 1858, i en grotta utanför Lourdes, Jungfru Maria. En källa springer upp, ett kapell byggs, helanden dokumenteras och människor börjar vallfärda dit. Idag är det stora skaror som vallfärdar till Lourdes, och det är inte bara katoliker.

Det var den 11 februari 1858 som 14åriga Bernadette gick med sin syster och en kamrat för att plocka vedbitar vid floden nära hemmet i Lourdes i Sydfrankrike. Bernadette var, liksom många andra i den lilla staden, ganska fattig och veden behövdes för att värma upp deras stuga. Flickorna tog av sig skor och strumpor och gick ner i det kalla vattnet. Men Bernadette, som hade astma och ofta var sjuk, tvekade. Men när hon blev ensam bestämde hon sig ändå för att vada över.

Då hörde hon, berättade hon senare: ”ett starkt ljud som lät som en storm” och hon fick se: ”en kvinna i vitt som inte var så mycket längre än jag själv och som hälsade mig med att bocka sig lite mot mig”.

Den vackra damen stod i en urholkning av berget, liksom en liten grotta. Hon log mot Bernadette och tecknade åt henne att komma över till hennes sida av floden. Då tog Bernadette fram sitt radband som hon hade i en ficka och damen tog fram sitt radband som hängde över armen. Bernadette lade sig på knä och bad rosenkransen och såg att damen följde med på sina kulor. Efter bönen försvann damen.

När hon kom hem berättade Bernadette om uppenbarelsen för sin familj; de trodde att hon antingen inbillade sig eller att hon sett något demoniskt.

Tre dagar senare gick Bernadette tillbaka och såg damen återigen. Den tredje gången hon kom tillbaka bad damen Bernadette att komma tillbaka femton gånger med jämna mellanrum. Damen sa också, ”Jag ger dig inga löften om lycka i den här världen men i den andra.” Damen bad Bernadette att ta med sig ett välsignat ljus och att hon skulle låta det vara kvar, tänt vid grottan (det är en sed som fortsätter i Lourdes också idag).

Fler och fler människor började följa med Bernadette till grottan trots att ingen annan

Vi ber för fred, fred på jorden och fred i människornas sinnen och i våra egna hjärtan.

såg uppenbarelsen. Många trodde på det hon sa. Andra inte. Både civila och kyrkliga myndigheter var i början mycket skeptiska mot Bernadette som ändå stod fast vid vad hon berättat.

Hon förhörs både av prästen och polisen och sätts i förvar under polisutredningen – hon blir djupt kränkt.

När damen visade sig den nionde gången sa hon till Bernadette att hon skulle dricka ur källan och bada i den. Befallningen förbryllade flickan eftersom det inte fanns någon källa. Hon började krafsa i gruset inne i grottan och vatten började sippra fram. Några dagar senare hade det bildats en bäck, en bäck som runnit sedan dess med hundratusentals liter varje vecka.

Enligt Bernadette bad damen också att det skulle byggas ett kapell där grottan ligger och att folk skulle kom dit i procession. Bernadette bad damen flera gånger att tala om vem hon var. Till slut svarade hon ”Jag är den Obefläckade Avlelsen”.

Allt fler människor vallfärdade till grottan och källan och det började berättas om människor som blivit helade efter att ha badat i vattnet i Lourdes eller druckit av det. Ryktet om underverk spreds vida omkring och så har det fortsatt år efter år.

Vallfärder till Lourdes fick Katolska kyrkans godkännande 1862 och idag är Lourdes en av de största vallfartsorterna i världen.

Sedan Bernadette Soubirous sett den 18:e och sista uppenbarelsen drog hon sig undan all offentlig uppmärksamhet och gick i kloster. Hon avled 34 år gammal. Hon är i dag ett kanoniserat helgon i katolska kyrkan.

Det här är berättelsen vi läst, när vi för Korsvägs räkning besöker Lourdes. En händelse som inträffade för bara 150 år sedan och som nu har gett ofattbart stora avtryck, med flera miljoner besökare från mer än hundra länder – varje år! Med oss i minnesbagaget har vi också den Oscarsbelönade amerikanska filmen från 1943, Sången om Bernadette efter Franz Werfels bok med samma namn. Bilderna från filmen ger ett intryck av en fattig, mörk och enslig plats; så också den omtalade grottan.

En annan film, som är inspelad i nutid, Miraklet i Lourdes, fick 2009 en guldbagge i Cannes för bästa utländska film. En vacker film med stark närvaro.

Den handlar om den unga Christine som sitter i rullstol efter att ha drabbats av MS, något som gjort henne både isolerad och ensam. Hon åker på en gruppresa till Lourdes och man får ta del av ritualerna kring källan, förväntningarna på mirakel, gruppresornas inneboende mönster. En film med stark närvaro, som ger många tankar och känslor.

Så är det också för oss när vi närmar oss den lilla staden Lourdes med sina 13 000 invånare, som ligger idylliskt ute på landsbygden vid foten av Pyrenéerna. Staden har uppemot 200 hotell – och är därmed ett av de hotelltätaste i Frankrike!

Allt finns i centrum som ringlar runt den lilla floden. Hotell, restauranger och otaliga souvenirbutiker. Mitt i gyttret leder en stor

I centrum av Lourdes finns, förutom hotell, restauranger och souvenirbutiker, också en stor park och inte mindre än tre stora basilikor.

väg in mot en park – och det är hit alla är på väg.

Det är slående vackert, när vi väl kommer fram, en vanlig dag, ingen högtidsdag. Men det är smått ofattbart. Parken sträcker sig över 52 hektar (en fotbollsplan är 0,54 hektar) med 22 andaktsplatser, gångar, statyer och gräsmattor. Det finns tre basilikor på platsen: Basilique de l’Immaculée Conception med målade fönster som berättar historien om uppenbarelserna, Basilique du Rosaire, där mosaikerna berättar rosenkransens mysterier, och slutligen den gigantiska Den helige Pius X:s basilika, som invigdes 1958 och är byggd helt under jorden och kan ta emot 25 000 personer!

Människor flanerar runt, läser på skyltar, sitter ned en stund och mediterar på en bänk; många bär på vattenflaskor. Längst in i parken finns den omtalade grottan. Det är en stillsam kö längs berget, in bakom altaret. Där finns källans ursprung. Många stannar upp en stund och lägger sin hand på berget. Det är fuktigt, här och var sipprar vatten.

Många sitter i bänkarna och ber. Ett medelålders par är iögonfallande, de ligger på knä på avsatsen intill källan och ber länge, länge och intensivt. Jag funderar över om någon av dem är mycket sjuk, med tanke på hur länge de ligger där på knä, hopkurade tillsammans.

När de är klara vågar jag mig fram och det visar sig att de bor ganska nära Lourdes och ofta kommer just hit för att be. – Det är en bra plats att be på, försäkrar de båda. Vi ber för fred, fred på jorden och fred i människornas sinnen och i våra egna hjärtan.

Jag berättar att vi kommer från Sverige och att vi inte är katoliker. Att vi inte brukar be till Jungfru Maria, som jag tror att de gör inför statyn av Damen i sin blå klädnad som står i urholkningen i berget.

Vattnet som sipprar fram ur berget är friskt och välgörande.

– Men det gör inte vi heller, ler de. Vi ber till Gud, till Jesus Kristus och den heliga Ande. Men vi tackar Maria!

Lite längre bort samlas människorna framför kranar i berget, där besökarna kan dricka av vatten som kommer från källan, eller fylla sina medhavda flaskor eller tvätta sig i det 12gradiga vattnet. Katolska kyrkan understryker att vattnet i sig inte är heligt utan att det är tron som gör vattnet heligt.

Över 100 000 sjuka per år tar man, enligt Wikipedia, emot i Lourdes, De får bo gratis på särskilt anpassade sjukhusplatser till en kostnad av cirka 800 miljoner kronor per år. Man får inga bidrag vare sig av franska staten eller Vatikanen, utan pengarna kommer från försäljning av vaxljus, kollekter vid mässor, försäljning av souvenirer samt testamenten.

Otaliga människor hävdar att de har blivit mirakulöst botade av vattnet från källan, och för att dokumentera detta inrättades efter Bernadettes död ett medicinskt centrum för att läkare skulle bedöma vad som skedde. För att ett tillfrisknande skulle betraktas som mirakulöst måste personen ifråga ha haft en organisk sjukdom som klart hade dokumenterats, botandet måste ske omedelbart då personen druckit av eller badat i vattnet, och därefter måste personen vara fullständigt frisk från sjukdomen i minst tre år.

Några tusental helanden har i dagsläget dokumenterats av det medicinska centret. Katolska kyrkan förbehåller sig dock rätten att kategorisera en händelse som ”mirakel” och medan man har erkänt cirka 7 000 oförklarliga tillfrisknanden betecknar man endast 67 av dessa som mirakel. De flesta av dessa erkändes i början av 1900talet när många idag hanterbara sjukdomar betraktades som obotliga.

Många av fallen gäller exempelvis olika former av tuberkulos, vilket var komplicerat att behandla innan man i hög grad började använda antibiotika. Flera av helandena det senaste halvseklet gäller MS, multipel skleros. De sjukdomar som ska ha botats är dock enbart sådana som ibland kan gå tillbaka av sig själva.

En ung kvinna står borta vid tappstället och dricker av vattnet. Hon kupar händerna och dricker med djupa klunkar. Hon bor i Tyskland, men kommer ursprungligen från Sri Lanka. – Vi var här många gånger när jag var barn, berättar hon. Platsen är så otroligt rofylld. Nu skulle jag göra en pilgrimsresa med min pappa, men han dog under pandemin. Jag har sörjt honom så mycket, men nu är jag lugn. – För mig är också detta ett helande, att jag har fått ro i själen.

Text & foto: Agneta Riddar

Vem berättar du för om din tro?

Fredrik Vedin

Stenungsund

Jag berättar om min kristna tro för alla vänner och bekanta, eftersom jag tycker att det är en viktig del av min identitet.

Jag brukar inte försöka övertyga någon annan om min tro, utan respekterar vars och ens rätt att tro på vad de vill. Men om de frågar varför jag tror, så berättar jag gärna om varför jag tycker att världen vore helt ologisk om det inte fanns en skapare, och att jag själv dagligen blir bönhörd och att bön faktiskt fungerar.

Mira Pereyra Karlskoga

Jag pratar med mina vänner, framför allt här i kyrkan. Vi är unga ledare och har tron gemensamt. Senaste tiden har min relation till Gud varit lite knepig och jag tror det är bra att hålla diskussionen uppe och höra hur andra tänker. Eftersom pappa är präst blir det också mycket prat hemma. Han ger mig olika perspektiv på tron och är den jag pratar allra mest med. Så har det nog alltid varit men jag märker att vi diskuterat mer de senaste åren. Minns jättetydligt hur jag kollade på film om Jesus vid påsk, filmen påverkade mig mycket och jag har börjat fundera mer. Det kan vara svårt att formulera sina tankar i ord men jag tror att det är bra att försöka.

Jan-Erik Lundberg Arvika

Jag basunerar inte ut min tro, men försöker leva som jag lär. Kanske kan man säga att jag berättar om min tro genom handling. Och genom att lyssna på dem jag möter. Jag känner ett stort engagemang och är absolut inte rädd för att prata om min tro om någon frågar. Så har det varit genom hela livet och det har alla runt mig vetat. Tycker att det finns en annan öppenhet i dag för att människor kan tänka olika. Att vi bejakar mångfald i samhället tror jag har lett till att man blir mer accepterad också som kristen. Förr kunde jag bli ifrågasatt – om det jag tror på är sant – men det händer inte längre. I stället möter jag ett intresse för det existentiella, folk vill samtala om sina frågor och känslor. Det görs kanske inte på jobbet direkt, men där miljön är den rätta, till exempel i helgen på kyrkkaffet, under en nattvandring på stan eller ett läger på Sandvikensgården – tillfällen då det finns en öppenhet för livsfrågor. Därför är det jätteviktigt att finnas där, bjuda in till samtal och lyssna. Det är mitt sätt att leva som kristen.

I Håkan Nessers böcker är Gud närvarande

Varför blir det aldrig några förtroendefulla samtal om tro på bästa sändningstid i TV? frågar sig författaren Håkan Nesser. Själv låter han tron få ta plats hos sin romanfigur Barbarotti.

”Ibland är det svårt att hitta tröst”, sa Barbarotti. ”Hur är det, det råkar inte vara så att du har en tro?”

Orden kom ur hans mun utan att han tänkte dem först, men till hans lättnad dök där upp ett blekt leende i Viktoria Lundes ansikte. Kortvarigt och tveksamt, men ändå. ”Jo, faktiskt”, sa hon. ”Jag går aldrig i kyrkan, men jag tror det finns en gud. I alla fall ibland …! ”Han syns inte om man inte letar efter honom”, sa Barbarotti. ”Jag är själv också amatörtroende och jag har faktiskt träffat honom. Vill du att vi ber en bön för din pappa?. Jag menar …”

Han visste inte vad han menade, men några sekunder senare satt de bägge två med knäppta händer och slutna ögon. En halv minut, inte mer, inga uttalade ord, bara tystnad, och efteråt tänkte han att hans arbetsmetoder som kriminalpolis nog skulle ifrågasättas av en och annan.

Gunnar Barbarotti är en svensk kriminalpolis, verksam i den fiktiva staden Kymlinge och skapad av Håkan Nesser, en av Sveriges mest produktiva och populära deckarförfattare. Barbarottis tro och samtal med vår Herre finns närvarande i alla böcker om honom, citatet kommer från den senaste boken, Schack under vulkanen.

Korsvägs reportageteam ska bli bjudna på eftermiddagskaffe hemma hos författaren själv i huset bortanför allfarvägen på Gotland. Vi åker genom höstanstruket landskap med de

Håkan Nesser på väg hem med sin häst på Furilden, en liten karg ö söder om Fårö på Gotland.

säregna, låga tallarna, på sina håll stora områden med döda träd. Torkan 2018 har fortsatt påverkat tallarnas vitalitet. Stressade träd kan öka risken för angrepp av olika skadegörare.

Vi är på väg till Furilden, en liten karg ö söder om Fårö, sammanknuten med fastlandet med en bro. Här är naturreservat med strandängar och knotiga tallar, men också ett sparsmakat hotell i den gamla kalkstensfabriken. Och Håkan Nessers ovanliga, arkitektritade hus i tre våningar.

På väg ner till havet (där vi nästan körde fast i rullgruset) möter vi en arbetsklädd, gänglig man, som leder hem hästen med en avslappnad töm. En trygg hund lufsar bakom. – Jag går hem i förväg och sätter på kaffe, välkomnar Håkan Nesser.

Fotografen Stig får börja med att ta sig an Håkan, vi är välkomna att strosa runt i den omfångsrika örtagården, altanen som löper runt huset med sittmöbler, skulpturer, krukor – vackra ting. Vi tror vi är ensamma, men så hör vi ett barns klagande. Det är Wilson, bengalkatten i samma rödbruna tegelfärg som hunden Gaston. Wilson har teckning som en tiger och en skönhet som harmonierar med allt det övriga. Det är Håkans hustru Elke som skapar det utsökta, berättar Håkan senare.

Vi är också välkomna att strosa runt inomhus. Öppna ytor, stort kök, sittmöbler och en osannolikt stor bokhyllevägg, kanske 10 x 3 meter och som rymmer 1 500 böcker. (Men det finns flera tusen andra böcker som väntar på att kunna plockas fram.) Det kliar i fingrarna att fotografera, men min väluppfostran avhåller mig från att dokumentera Håkans privata hem, trots hans öppna, generösa välkomnande. – Visst är Barbarottis tro min egen tro i mångt och mycket, berättar Håkan när vi väl kommit till ro med kaffe, bullar och biskvier.

Djävulen sover aldrig, men Gud måste man väcka varje morgon

Den är naiv men inte direkt kyrklig. Jag, och Barbarotti, är amatörer på trons vingliga stig.

Men trots allt, är det i ganska många år nu, som Barbarotti och Håkan varit troende. Barbarotti för protokoll över hur ofta Gud verkligen bevisar sin existens, men protokollet tar allt mindre plats när Barbarotti får ett fast förhållande med Gud. – Djävulen sover aldrig, men Gud måste man väcka varje morgon, säger Barbarotti, säger Håkan. Och med det menar jag att det är så lätt att glömma bort Guds existens, vi tar allt det goda för givet. Men att vara troende är också att vara aktiv.

Varje morgon går Håkan sin runda med hunden Gaston. Då ber han. Så kommer de till en speciell plats i skogen, en gravplats för tidigare hundar. På kullen som gömmer aska från tidigare hundvänner lägger Håkan lite godis, så Gaston kan vila där en stund. ”HERREN är min herde, mig skall intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig. Din käpp och stav, de tröstar mig”.

Så ber jag, berättar Håkan och väljer 2017 års version eftersom språket är så vackert.

Håkan började sin vandring mot tron för cirka femton år sedan. Hans dotter blev troende, hans fru var det sen gammalt, hans mamma och andra i släkten hade varit det. Som tänkande människa är det ofrånkomligt att förr eller senare ställa sig frågor om det finns en Gud eller inte, menar han.

I en intervju år 2014 berättar Håkan i boken Tro och andlighet, 16 livsberättelser att tron präglat honom som medmänniska. Den har skänkt honom ett lugn och en klangbotten som ligger kvar också skakiga dagar. Den ger honom en återklang i en inre process där han försöker vara en god medmänniska. ”Det är så lätt att bli kränkt i olika situationer och fyllas av längtan efter hämnd, eller känslan av att du är förorättad – men om du låter de känslorna få fritt spelrum blir det bara en ond cirkel. Det finns skitstövlar som behandlar dig illa, men det betyder inte att du behöver röra dig på deras spelplan. Det är svårare att vara god än att vara ond.”

Därför behöver Barbarotti påminna sig varje morgon om Guds existens!

Håkan Nesser är en produktiv prisbelönt författare som skrivit runt trettio böcker i olika genrer: novellsamlingar, brevromaner och kriminalhistorier. Många av berättelserna har också filmats.

För sin vackra och genomarbetade formuleringskonst har han hyllats och formuleringarna är något han jobbar länge med. Han börjar en bok med att skriva för hand i en anteckningsbok. Skrivandet kan pågå var som helst; i det vackra hemmet i Furilden, på tåget, på ett hotellrum. Men sen ska berättelsen in i datorn och texterna nagelfaras. Många gånger. Ibland måste det ändras för rytmens skull. Ibland för någon formulering.

Ibland vet författaren själv om slutet och upplösningen på dramat han iscensätter, men inte alltid … – Det är ju roligare att skriva om man inte vet vad som ska hända. Det blir som en berättelse som redan finns, jag kommer i samma nivå som läsaren. Både författaren och läsaren

Håkan Nesser berättar att tron präglat honom som människa. Den ger honom en återklang i en inre process där han försöker vara en god medmänniska.

undrar hur det ska gå! Så ibland kan jag faktiskt lita på berättelserna, att det ska komma en upplösning. Ger jag mig då bara lite tid att vänta in rätt fortsättning eller till och med rätt slut, så kan det fungera!

Vårt samtal vindlar vidare, Gaston sover lugnt och katten Wilson är osynlig. Håkan har gjort sitt arbetspass hos hästarna, kycklingarna pickar på i sitt rede. Friden ute på detta karga näs Furilden är påtaglig, men strax ska Håkan koppla upp sig på nätet för en engelsk pod han ombetts vara med i. Skrivandet har fört honom och hustrun till olika boplatser runt om i världen; Uppsala, Stockholm, New York, London, Exmoor. Men lika gärna kan han skriva om fiktiva platser som Maardam och Kymlinge.

Utlandsboende som också medfört att Håkan Nesser åtalas för grovt skattebrott för att ha tagit ut sammanlagt 7,3 miljoner kronor mellan 2013 och 2015. – För mig är det ett obegripligt åtal. Det handlar om inkomster jag hade när jag bodde utomlands och inte var skattskyldig i Sverige, säger Håkan. Min juridiska rådgivare gjorde fel och också han är åtalad för medhjälp till brotten, eftersom han har upprättat de felaktiga deklarationerna. – Hela historien gör mig väldigt ledsen. Vi har förstått att vi har gjort fel, vi har betalat cirka 8 miljoner kronor i kvarskatt – men att vi anklagas för att uppsåtligen ha försökt undanhålla skattepliktiga inkomster, det är obegripligt.

Det är som med böckerna, plötsligt händer något oväntat, som kan ställa allt på ända. Som börjar invadera din hjärna, tankarna kretsar alltmer kring det orättfärdiga man kan tycka sig vara utsatt för. Då gäller det att ha kanalen

till Gud öppen – som Barbarotti säger: Djävulen sover aldrig, men Gud måste man väcka varje morgon.

Så många kommentarer från sina läsare om Guds närvaro i böckerna har inte Håkan Nesser fått. Däremot har många intervjuer handlat om detta. – Men många läsare tycker om Barbarotti, berättar Håkan. Det har nog mindre med tro att göra, utan mer att han är så öppen. Han ställer frågor. Ibland undrar jag, varför är män så fulla av svar och kvinnor så fulla av frågor? Att män vet allting och högt talar om hur det ska vara. Medan kvinnor nyanserar och frågar. Så Barbarotti är ju mer kvinnlig.

Vi funderar en stund varför kommentarerna och frågorna inte mer handlar om närvaron av Gud i Håkan Nessers böcker. Och minns när Dag Hammarskjöld öppnar upp om sin tro i boken Vägmärken och blir förlöjligad i spalterna. Varför tro inte finns med i det offentliga samtalet, att det inte finns publika forum för att tala om tro. – Åtminstone tio av Svenska akademins ledamöter är troende, berättar Håkan. Men trots det blir det aldrig ett samtal om tro. Tänk dig ett förtroendefullt samtal på bästa sändningstid i TV om tro! Låt tron få ta plats!

Avslutningsvis, rekommendera en bok till Korsvägs läsare: – Då väljer jag en dystopisk, viktig roman, Mörk flod av den Sydafrikanske författaren Deon Meyer. Av mina egna böcker tycker min hustru att jag ska rekommendera Skuggorna och regnet.

Text: Agneta Riddar Foto: Stig Hammarstedt

Dalslands museum i Upperud där Ingrid Lomfors berättar om de judiska barnen som kom till Dalsland och där utställningen med brev från barnens föräldrar finns.

Berättelsen om barnen som kom med Kindertransport

För att kunna berätta måste någon lyssna. För att kunna sätta ord på känslorna, upplevelserna, minnena, måste någon kunna och vilja ta emot berättelsen.

Många som kommer från fasor av krig och förföljelser har inte något språk för att kunna beskriva. En del menar att den nya omgivningen inte vill höra, att det är bättre att vända blad och se framåt.

Ingrid Lomfors mamma Nina kom till Sverige med en ”Kindertransport” när hon var tolv år. Hon kom från en stor judisk släkt i Wien till en vänlig familj i Mellerud i Dalsland. – Hon pratade aldrig om att hon var judinna eller att hon förlorat sina föräldrar i Förintelsen. Det skulle dröja tills jag var 22 år innan jag fick veta, berättar Ingrid Lomfors.

Men Ingrid Lomfors har istället ägnat nästan hela sitt vuxna liv till att berätta. Hon växte upp med sina föräldrar och två syskon i en tvåa på Hisingen i Göteborg. Hennes pappa var chaufför och handelsresande i mattor. Mamman kallskänka.

Ingrid visste att mamman var judisk flykting, men hon pratade aldrig om sin bakgrund. Det var en ickefråga i hemmet. Så småningom kom Ingrid till Ljungskile folkhögskola. – Det blev en vändpunkt i mitt liv. På Ljungskile folkhögskola började min bildningsresa. Min mamma kom från en stor släkt med stark bildningstradition; politiker, jurister, konstnärer, en bullrig släkt med stor sammanhållning. Men de var ju utplånade. Mamma, pappa, syskon, mostrar, fastrar, farmor. Och min mamma var ju bara tolv när hon skickades från Wien.

På folkhögskolan kom frågan som Ingrid undvikit i 20 år. – ”Vem är du? Det måste du ta reda på”, sa lärarna till mig.

Så Ingrid började forska i sin egen historia. – Mamma rådde mig att åka till en släkting i Israel som var med och startade en socialistisk kibbutz.

Så det gjorde Ingrid. I Jerusalem, på Hebrew University, pluggade hon judisk historia och hebreiska i ett år. 23 år gammal kom Ingrid hem från sitt år i Israel. Jobbade på judiska församlingen i Göteborg. Läste journalistik på Nordiska folkhögskolan i Kungälv. Skrev lite i GP, Handelstidningen och Bohusläningen. Läste en kurs i invandrarkunskap på sociologen och skrev sin uppsats om de judiska barnflyktingarna i Sverige.

Skönheten blir en stark kontrast till allvaret och fasorna som utställningen vittnar om.

Sen fick hon ett tvåårigt stipendium till ett universitet i Boston. – Jag ville veta mer! Jag var så otrolig törstig på kunskap. Historia, sociologi, journalistik, judiska ämnen, allt var roligt. Jag kunde inte få nog. Och jag var törstig på världen!

29 år gammal kom så Ingrid hem med en master i judiska studier, en forskningsrapport och en unik brevsamling med anknytning till Göteborg, som hon hittat i USA. – Då ringde jag till Jörgen Weibull som var historieprofessor i Göteborg och fick två råd av honom: Att skriva en bok om brevsamlingen och att göra en ansökning till forskarutbildningen. Så det gjorde jag.

Ingrid skrev en bok om nazismen i Sverige tillsammans med Ingrid Segerstedt Wiberg. Blev rekryterad till Nordiska museet i Stockholm för att bygga upp norra Europas största minnesarkiv om förintelsen. Rekryterades till en statlig utredning för att reda ut hur Sverige fått betalt för den järnmalm landet sålde till Nazityskland under kriget.

Historia, forskning, museer, kultur, skrivande och statliga utredningar har sedan varit delar av Ingrids liv och det mesta har skett parallellt.

Förra året avslutade hon sin tjänst som överintendent för Forum för levande historia, som är en myndighet som ska främja arbete med demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter med utgångspunkt i Förintelsen.

Därefter har hon åkt land och rike runt med utställningen: ”Jag kom ensam”, en utställning som har sin grund i hennes avhandling Förlorad barndom – återvunnet liv: de judiska flyktingbarnen från Nazityskland och som handlar om de judiska barn som kom till Sverige med en så kallad Kindertransport strax före andra världskrigets utbrott.

Korsväg finns på plats på Dalslands Museum i Upperud när Ingrid berättar om utställningen inför en grupp Amnestymedlemmar. Det är en förunderligt vacker dag med solen som glittrar i Upperudshöljens blå vatten och klara starka färger på lövens trädkronor. Skönheten blir en stark kontrast till allvaret och fasorna som utställningen vittnar om.

Ingrid har tidigare visat utställningen närmare trettio gånger för cirka sexhundra besökare. Skolklasser, lokalpolitiker, tjänstemän, skolfolk, kvinnogrupper, människorättsgrupper, vänner och familj.

Kindertransporten var en internationell räddningsinsats initierad av ideella hjälporganisationer och privata nätverk, framför allt kvinnliga. I Västsverige var Ingrid Segerstedt Wiberg och MarieLouise de VylderLehman bland de drivande. – Min forskning började som ett personligt sökande efter vad som hänt min mamma, sen övergick den till att bli alltmer professionell, berättar Ingrid.

Räddningsaktionen pågick 1938–1939. Totalt evakuerades 20 000 judiska barn från Nazityskland. England tog emot 10 000 barn och Sverige 500. De kom med tåg till Malmö, Göteborg och Stockholm. De fick inget statligt eller kommunalt mottagande utan allt skedde med ideella krafters hjälp.

Efter ankomsten placerades barnen, som var mellan 2,5 och 16 år gamla, på olika boenden i landet. Många kom till fosterhem på landsbygden, några hamnade på barnhem och andra i kollektivboende. Runt femtio barn kom till

Bohuslän och Dalsland, ett tiotal av dem till Mellerud. – Ingrid Segerstedt Wiberg och några andra kvinnor i Göteborg var väldigt duktiga på att hitta fosterhem. De hade starka nätverk och de annonserade i lokalpressen och då var det många i Dalsland som svarade. Det var familjer som tyckte det var självklart att man skulle hjälpa till efter vad som hände i Tyskland. Många var troende, för dem var det speciellt viktigt att hjälpa det judiska folket och stå upp för rättvisan. Sen var det lite egennytta också. Ett barn kunde hjälpa till på gården och i hushållet. De förväntningarna hade man ju också på de egna barnen, säger Ingrid Lomfors.

Via arkiv, brev, foton och inspelade intervjuer har Ingrid kartlagt de femhundra flyktingbarnens historier. Från att de lämnar sitt hemland till hur de hade det i Sverige och vad som händer dem efter krigsslutet. Ingen åkte hem, det fanns inget att återvända till.

Utställningen rymmer många brev. Från oroliga föräldrar som, så länge det är möjligt, upprätthåller en vardaglig rapportering om familjen och livet i hemlandet. Men efter hand blir breven glesare och alltmer desperata. Föräldrarna ber i flera fall barnen om hjälp att komma till Sverige. Något som de svårligen kunde bistå med. Sverige hade en mycket restriktiv flyktingpolitik. Det var snarare ett hinder att det redan fanns en familjemedlem i landet. – För mig tog det ett tiotal år innan jag orkade läsa breven från min mormor och morfar. Det var hjärtskärande att läsa hur de hoppades, men samtidigt fick de det svårare och svårare … Det gick för dem som för nästan alla andra judiska föräldrar med barn i Sverige. Antingen fördes de till utrotningsläger. Eller, som i min familjs fall, fördes till skogarna i Vitryssland och sköts ihjäl.

Mer än 6 miljoner judar mördades av nazisterna. – Det sista brevet till min mamma är inte från hennes föräldrar utan från en kusin som skriver: ”Kära Nina, vi måste meddela dig att igår reste din mamma och pappa och lille Kurt iväg, och vi hoppas att allt blir bra  …” – De gick ett fasansfullt öde till mötes. Samtidigt känner jag tacksamhet för att barnen fick en fristad i Sverige, säger Ingrid Lomfors och menar att det finns mycket för samtiden att ta lärdom av, även om dagens flyktingsituation är mer komplex. Som att civilsamhället kan göra mycket mer. – Vi måste alla fråga oss; Hur kan jag bidra? Den historiska erfarenheten säger oss att om flyktingbarnen får rätt förutsättningar så är chansen stor att de ska klara sig i livet. Det gjorde de flesta av dessa femhundra barn.

I utställningen finns också berättelsen om Sverige som en del av ett Europa i krig. Ett Sverige med flyktingkvoter, tillfälliga uppehållstillstånd och en tydlig målsättning att undvika en judisk flyktingvåg. Och ett Sverige där civilsamhället visar engagemang och bereder plats för flyktingbarnen. – Jag var förvånad över att mamma var så tyst om vad hon hade varit med om. Men hon hade inte språket för det, hon trodde hon skulle gå sönder. – Men jag ger dig nycklar, så du själv kan söka, sa hon.

Och det är vi tacksamma för!

Text & foto: Agneta Riddar

Dopet innebär Guds bärande av mig

Korsväg möter biskop Martin i Linköping, en tid innan han installeras som ärkebiskop i Uppsala, i ett samtal om ritens betydelse. Om riten med sina symbolhandlingar som markerar övergångar i livet och skiften under årets gång.

Först fick Martin Modéus lägga ned Linköpings stifts insignier (de fysiska föremålen), biskopskorset, kräklan (biskopsstaven), mitran (den toppiga, trekantiga huvudbonaden, som är en symbol för de eldslågor som vid den första kristna pingsten stannade över apostlarnas huvuden) och ta av kåpan. Sen fick han en resekåpa, för resan till Uppsala där han den 4 december blev utnämnd till den främste bland jämlikar. – Detta är en liturgisk symbolik, som visar att biskop Martin är på väg till något nytt, allt manifesteras i ritualerna, berättar Fredrik Lidé som är ärkebiskopens kaplan. En vecka senare är det dags för nästa ritual i Uppsala domkyrka.

Antje Jackelén har tidigare vid en mäktig och direktsänd TVgudstjänst knäfallit framme vid altaret och lagt ned föremålen som hör till Uppsala stifts biskopsämbete. Nu är det Martin Modéus som ska ta emot dem i en ceremoni ledd av domprost Annica Anderbrant inför alla biskopskollegor, inbjudna gäster och allmänheten. – Detta är inte en vigning, eftersom Martin redan är vigd till biskop, förklarar Fredrik. Nu är det ett bejakande av den process som varit i val och utnämnande. Korset leder processionen av präster och biskopskollegor.

Om halsen får nu Martin Modéus ärkebiskopskorset som varje ärkebiskop burit sen början av 1800talet. Hela ceremonin är genomtänkt och ritualerna tydliga. – Vi människor är rituella, menar Fredrik Lidé. Vi skapar strukturer för vår samlevnad. För kyrkan är det väldigt tydligt, många av ritualerna vilar på strukturer från 300talet.

Korsväg möter Martin Modéus en tid innan det är dags att gå in i det nya ämbetet. Biskopsrummet börjar så smått tömmas, kvar på

Biskop Martin Modéus framför Linköpings domkyrka. Foto: Royne Mercurio.

väggen finns bland annat ett fotografi på tre biskopar med samma förnamn, Martin Lönnebo, Martin Lind och så Martin Modéus själv.

Det blir ett avspänt och vänligt samtal om berättelser, upplevelser, om ritens roll, bildens kraft, avsked och förväntningar. Han har varit präst hela sitt vuxna liv, biskop ett antal år och har både gett ut böcker och en doktorsavhandling. Verkar finna sig till rätta både med det akademiska språket och det ordlösa samtalet.

Den senaste boken är en vacker fotobok: Bildrikt talat med fantastiska naturbilder och underfundiga rubriker. I förordet skriver han: ”Jag är biskop i den evangelisklutherska kyrkan Svenska kyrkan. Vår tradition är en ordets tradition. I andra kyrkor ser det lite annorlunda ut. Men också i vår historia finns de rikt bemålade kyrkorna med färgsprakande bilder från den bibliska historien. Dessutom var faktiskt de första utgåvorna av Martin Luthers lilla katekes illustrerade – för att inspirera till frågor. Ibland sägs det att bilderna finns där ”för att folk inte kunde läsa.” Men då vill jag protestera; de visuella bilderna är inte ”plan B”. De är ett självständigt språk som nog ofta går mycket djupare. De österländska kyrkornas ikontradition representerar något som vi haft men tappat bort i vår kyrka …

För mig berättar allt det jag möter i naturen om Gud. Och om medmänniskan som en del av skapelsen, och om mig själv. Livets tre grundrelationer: till Gud som är och andas i allt, till medmänniskaochskapelse, utan att skilja dem åt, eftersom människan är en del av skapelsen, och till mig själv.”

Martins bok om bön heter Finna bönen som redan finns och vill berätta att bön är något vi får, mer än vi gör. På samma sätt som bilden kommer till oss, vi fångar den inte. Gud talar genom allt, Gud vill dig väl, Gud söker ditt sällskap, menar Martin.

Gud är inte mer närvarande i gudstjänsten än någon annanstans.

– Jag såg en skämtteckning för många år sedan på en liten pojke som sitter med en serietidning och är väl kanske fyra år. Vad gör du för någonting, frågar hans mamma. Jag läser, svarar han. Du kan ju inte läsa, säger mamman. Men mamma, texten är bara till för de som inte förstår bilderna, svarar pojken.

För en människa som intresserar sig för det ordlösa, för bilden, för relationen är det kanske signifikant att Martins prästmötesavhandling handlar om gudstjänsten som relation och rit. Denna rit upplever deltagarna olika. Det någon uppfattar som stillsamt och högstämt i gudstjänsten, kan för någon annan vara tråkigt och högfärdigt.

I kyrkan förekommer mycket som man kan kalla för riter. Symbolhandlingar som för den vane kan betyda mycket, men som för den ovane kanske går spårlöst förbi. Riten kan vara viktig både för den som sitter i kyrkbänken och prästen som ska utföra den. Blir prästen då själv påverkad av riten hen utför? – Ja, menar Martin, men rollen är ett stöd och ibland ett skydd. När jag har en begravning av ett barn till exempel, då är ju kraften i prästrollen oerhört stark. Jag som präst är då den som har som uppgift att inte bryta samman utan ledsaga de sörjande igenom det här fullständigt fasansfulla. Och det är rollen som gör att jag faktiskt klarar det. Sen kan jag gå ut i sakristian och gråta efteråt. Det är rollen som ger mig en stadga. – En del präster brukar bli väldigt glada när folk säger att: ”du är ju precis som en vanlig människa”. Det handlar om att människor oftast möter prästen som en rituell person. Men möter jag prästen i ett annat sammanhang upptäcker jag ju, att det där var en vanlig människa.

När en ”rituell person” är trygg med sin roll, vidarebefordras det till mig som deltagare, som får ta emot det som en gåva. Jag får lita till att nu är det du som tar hand om allt. – Ja, prästen är en legitimerande person. Det betyder att prästen har en roll som garanterar att det som görs är socialt rätt. Det är därför det finns auktoriserade personer som genomför till exempel en vigsel.

Martin konstaterar vidare kyrkan innehar två av samhällets absolut starkaste legitimerande symboler och det är prästen och det är kyrkobyggnaden. – Det är väldigt mycket i Sverige som är förbundet med dessa två legitimerande symboler. Det är en gåva vi förvaltar för människor.

Alla riter inom Svenska kyrkan, har de verkligen samma kraft idag som de har haft? – Vi är ju ett samhälle som har blivit mer individualistiskt och mer historie och framtidslöst, menar Martin. Väldigt mycket handlar om att ha det bra här och nu, så att säga. Då lossnar man lite grann ifrån de starka riterna.

Vilken är den kraftfullaste riten för Svenska kyrkan? – Det är nog när människor vill komma till kyrkan för begravningen. Men det handlar egentligen om alla skiften i livet, som dop, konfirmation och bröllop. Men också om årstidsriter som första advent. Första advent är det som skapar upplevelsen av att vi går in i advents och jultiden. – I det lilla sammanhanget fungerar riter också som markörer av övergångar. Så vi kan föra samma resonemang till exempel om att kura skymning. De flesta av oss har nog ett sätt vi vill ”göra kväll”. Vi sitter i en stol, ber kanske aftonbön, eller vi dricker en kopp te eller något liknande. En handling som avviker

Martin Modéus, Svenska kyrkans ärkebiskop sedan 4 december.

Foto: Daniel Lönnbäck /Ikon

från flödet under dagen och som markerar att nu går jag in i vilans tid.

Kommer du Gud närmare genom en rit? – Man kan inte komma närmare Gud, och det behövs inte. Gud är redan här. Gud är inte mer närvarande i gudstjänsten än någon annanstans. Men gudstjänsten kan hjälpa mig att bli mer närvarande och det är en helt annan sak.

Martin Modéus har varit troende sedan barnsben och har ofta talat med värme om den öppenhjärtiga kyrkliga miljö som rådde i Jönköping, där han växte upp. Det var en naturlig väg för honom att gå in i kyrkan och prästvigas redan vid 23 års ålder.

Men hur vet du att då du är kristen? Hur vet du att Gud lyssnar på din på bön? Hur vet du att Gud är här och nu? – Jag är döpt, där är basen för min tro. Det innebär att Gud har visat sin tro på mig innan jag visade min och det bejakar jag. – Dopet innebär Guds bärande av mig, Guds bejakande av mig. Och en vigning till tjänst. Jag står på fast grund i mitt dop och så litar jag på Gud. Så får Gud bära mig. Det är också en del av högmässoriten, jag sätter mig tillsammans med andra människor som tror eller halvtror eller tvivlar, eller hoppas eller ber eller som inte kunde. Ibland så bär vi varandra på lite olika sätt.

Korsväg kommer ut i brevlådorna när du är ärkebiskop. Hur känner du inför ditt nya ämbete? – Just nu så sörjer jag faktiskt mest att jag ska lämna Linköpings stift. Allt sker ju nu för sista gången och jag börjar plocka ihop saker och rensa ut. Jag har trivts så oerhört bra här i stiftet och tycker om människorna som jag fått jobba ihop med. – Men det ska också bli spännande och genuint roligt med nya arbetsuppgifter – en del är ju också lite okända.

Martin har funnits med i olika nationella sammanhang redan och vet mycket om vad som väntar. Han kommer oftare vara inbegripen i det offentliga samtalet, ärkebiskopen är ju den främste företrädaren för Svenska kyrkan.

Ibland har det blåst hårda vindar kring hans företrädare. Antje Jackelén har till och med stängt ner sin närvaro på sociala medier periodvis, på grund av hat och hot. Hur tänker Martin kring de sociala medierna, där han finns med. Hur tänker han på den kommande offentligheten och på att säga vad han tycker och att vara tydlig. – Det är en del i arbetet så det är bara att göra. Jag tror kyrkan har ett ansvar att tala tydligt framför allt. – Jag brukar tänka att när skapelsen och människans värde och värdighet är hotade, då ska vi tala. Ibland frågar folk, vad har ni för mandat att tala? Jag tycker man kan vända på det, vad har vi för mandat att vara tysta?

Och så säger den blivande ärkebiskopen till mig, när vi tar adjö: – Om du har plats för mig i din aftonbön, blir jag glad!

Text: Agneta Riddar

Teologer, författare, översättare, docenter, professorer och en filolog ingår i den grupp som arbetar med nyöversättningen av Nya Testamentet.

2026 kommer NT26

Lagom till 500-årsjubileet för den svenska översättningen av Nya Testamentet 1526 kommer en nyöversättning av NT. Redan nu finns en pilotöversättning för nyfikna och intresserade bibelläsare, berättar översättningsdirektor Mikael Winninge.

Om fyra år ska den ligga klar, den nya översättningen av Nya testamentet, NT26. Senast det begav sig var 1981, NT81, som i fullbordat skick med Gamla testamentet kallas Bibel 2000. Då var det en statlig kommission som stod bakom översättningen. I dag sker det under Svenska Bibelsällskapets överinseende. – En översättning är ett försök att fånga det ogripbara, säger Mikael Winninge, översättningsdirektor och den som ska hålla ihop arbetet.

Nu finns en ”pilotöversättning” utgiven med titeln Här börjar evangeliet klar, där Markusevangeliet, Filipperbrevet och Första Johannesbrevet finns med. Alla intresserade kan där ta del av bibelböckerna i en ny språklig dräkt, än så länge i en preliminär översättning. Och synpunkter välkomnas av översättarna. Att översätta två tusen år gamla texter till ett modernt språk i dag är förstås en grannlaga uppgift. Trohet mot originalet ska vägas mot begriplighet, begrepp och bilder från en judisk och antik kultur fjärran från vår ska bevaras, och samtidigt ska den tolkas så att vi kan känna igen oss och låta texten tala till oss och beröra oss.

Bibeltexten ska fungera i flera olika sammanhang: vetenskapligt bland teologer och andra forskare, litterärt som referens i vår kultur, som en kristen urkund i liturgi och församlingsliv, och inte minst i enskild bibelläsning. En vetenskaplig utmaning, alltså. Så har man också knutit en rad experter till sig.

Tankarna på en ny bibelöversättning tog fart 2015, då Svenska Bibelsällskapet firade 200årsjubileum. Två ”försöksballonger” skickades då upp i form av nyöversättning av delar av Lukasevangeliet och Galaterbrevet. Den nu utgivna översättningen kallas ”pilotöversättning”, och skillnaden mot ballongen är att piloten nu har en riktning och ett mål för sin färd: en översättning klar 2026. Håller tidplanen? – Vi siktar på 2026, vi vill vara klara till 500årsjubileet för den svenska översättningen av Nya Testamentet 1526. Så planen måste

Mikael Winninge, översättningsdirektor och redaktionskommitténs ordförande, är präst i Svenska kyrkan och docent i Nya Testamentets exegetik vid Umeå universitet.

hålla, vi har inget alternativ. En första version ska vara klar till sommaren.

Denna version kommer att granskas av en rad referensgrupper, Kungliga Vitterhetsakademin och Svenska akademin. De ekumeniska aspekterna är självklara, att översättningen ska kunna användas i alla de olika kyrkotraditioner som är knutna till Bibelsällskapet är en grundläggande ambition.

Gruppen har ett antal rangordnade principer man följer i arbetet. I korthet är det dessa som gäller: • Svenskan ska vara av god kvalitet och ha en naturlig, begriplig och nutida språkdräkt. • Grekiska ord ska så långt möjligt översättas på samma sätt på olika ställen (konkordansprincip). • Troheten mot dåtidens kultur är angelägen, dåtida seder ska inte nutidsanpassas. • Inkluderande språk bör eftersträvas. • Det bibliska bildspråket bör bevaras så långt möjligt. • Rytm och retoriska drag i en text är viktiga för kommunikationen och bör bevaras. • Ålderdomliga ord och uttryck som inte kommunicerar bör undvikas. • Stilistiska skillnader i grekiska mellan olika texter bör återspeglas i översättningen. • När grekiska är mångtydig och öppen för mer än en rimlig tolkning, bör denna öppenhet bevaras. Vilken av dessa principer är den största utmaningen? – En svårighet är att å ena sidan ge rättvisa åt de historiska miljöerna i Nya testamentet

MARK 1:14

MARK 1:9–11

NT81: Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och döptes i Jordan av Johannes. När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. Och en röst hördes från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.”

Pilot26: Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och döptes i Jordan av Johannes. Just som han steg upp ur vattnet, såg han himlen dela sig och Anden komma ned som en duva till honom. Och en röst hördes från himlen: ”Du är min älskade son, i dig har jag funnit glädje.” (jfr 1918: ”i dig har jag funnit behag”) NT81: När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet”.

Pilot26: När Johannes hade utlämnats och fängslats kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds evangelium. Han sa: ”Tiden är inne och Guds rike är nära. Ändra ert sätt att tänka och var trogna mot evangeliet.” MARK 9:42

NT81: Den som förleder en av dessa små som tror, för honom vore det bättre att ha kastats till havets botten med en kvarnsten om halsen.

Pilot26: Den som förleder en av dessa små som tror, för den människan skulle det vara bättre att ha fått en kvarnsten om halsen och blivit kastad i havet.

och skapa förståelse för den kulturen, och å andra sidan jobba med ett inkluderande språk, det blir en rad avvägningar vi måste göra.

Just inkluderingen i språket är kanske det som tydligast sätter en tidsprägel från 2020talet på texterna. ”Bröder” översätts med ”syskon” eller ”bröder och systrar”, något som upplevs som helt naturligt i dag, kvinnorna synliggörs med andra ord. ”Han som” kan översättas med ”den som”.

När det gäller liknelser är det inte lika lätt att ersätta manliga pronomen, då det kan leda till en färglöshet, menar översättarna. ”Fadern” har behållits konsekvent, då den beteckningen speglar den särskilda relation som finns mellan Jesus och Fadern.

– ”Bröder” kan bli ”bröder och systrar”, men det fungerar inte alltid. ”Kära syskon” fungerar inte på svenska som ett tilltal, då skriver vi ”kära bröder och systrar”, säger Mikael Winninge. – Texten ska inte ställa barriärer.

Förra gången orsakade ordvalen i bönen Fader vår en lång och het diskussion och oenighet, som exempelvis skillnaden mellan frestelse och prövning. ”Inled oss inte i frestelse” blev ”utsätt oss inte för prövning”. Vad lutar ni åt i dag? – Det är en knepig fråga som vi bollar med referensgrupperna. I dagsläget kan jag inte säga var det landar, men vi vill ta vara på det som är bra i Bibel 2000. Frestelse och prövning är samma ord på grekiska. Ordet frestelse

1 JOH 2:9–10

NT81: Den som säger sig vara i ljuset men hatar sin broder är ännu kvar i mörkret. Den som älskar sin broder förblir i ljuset och har ingenting inom sig som leder till fall.

Pilot26: De som säger sig vara i ljuset med hatar sina syskon är ännu kvar i mörkret. De som älskar sina syskon förblir i ljuset, och där finns inget som leder till fall. 1 JOH 3:13-14

NT81: Bröder, bli inte förvånade om världen hatar er. Vi vet att vi har gått över från döden till livet, ty vi älskar våra bröder. Pilot26: Var inte förvånade, kära syskon, om världen hatar er. Vi vet att vi har gått över från döden till livet, för vi älskar våra syskon. FIL 3:12-14

NT81: Bröder, jag menar inte att jag har detta i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och möter mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus. Pilot26: Kära syskon, jag anser inte att jag redan har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och jagar mot målet, mot det segerpris som Gud har kallat oss till där uppe, i Kristus Jesus.

har fått en annan betydelse i dag, som att vi frestas av njutningar, medan det tidigare var mer synonymt med påfrestning. Gud frestar ingen, enligt Jakobs brev, men Gud kan tillåta prövningar.

Bibeltexterna ska även fungera liturgiskt, alltså i gudstjänsten, och behöver därför en poetisk rytm som gör att den lätt kan läsas. – Liturgin är olika i olika kyrkotraditioner, så det är viktigt att texten inte försvårar mötet i församlingen. Vi behöver veta vad det betydde när texten skrevs.

Med åren har de olika bibelöversättningarna blivit ganska många. Så kom exempelvis Svenska folkbibeln ungefär samtidigt som Bibel 2000, detta delvis som en reaktion på den officiella, med ett ledigare språk men också med en dogmatisk färgad förståelse. Och biskop emeritus Bo Giertz (19051998) gjorde i början av 80talet en egen översättning av NT, den var dessutom försedd med rikliga kommentarer.

En av de senaste är The Message, en parafras av amerikanen Eugene Peterson som rönt stor uppskattning.

Är det ett problem att det finns så många översättningar? – Egentligen inte. Det finns en föreställning att det ska finnas en stadfäst version, fast det är naturligt att det finns olika översättningar. The Message är mera en utläggning, det är annars predikantens roll. – Men jag tycker att mångfalden är bra!

Text: Lasse Bengtsson Foto: Magnus Aronson

Välkommen Johanna!

Johanna Frostensson blir Korsvägs nya redaktör från och med nästa nummer. Sedan december är Johanna pressekreterare och kommunikatör vid Göteborgs stift.

Jag är journalist i grund och botten, uppväxt på Österlen i Skåne, gift med Daniel och Göteborgsbo sedan drygt ett och ett halvt år, berättar Johanna.

Pappan fick sin första pastorstjänst i EFS i Simrishamn på Österlen. Sedan 20årsåldern har hon flyttat runt en del, både inrikes och utrikes. – Jag har trivts bra med att flytta och hade precis flyttat till min farfars gamla hus i Jämtland, men så mötte jag kärleken. Då packade jag väskan en gång till och det blev Göteborg. Och nu vill jag rota mig här. – Jag är i högsta grad uppvuxen och känner mig hemma i Svenska kyrkan, och jag uppskattar också ekumenik. Jag har varit volontär i Taizé i Frankrike, jag har bott i en ortodox gemenskap i Anafora i Egypten och när jag bodde i Paris gick jag till en katolsk kyrka där jag trivdes bäst. Jag tycker om att se likheter istället för skillnader.

Johanna har velat bli journalist sedan hon var liten. Som barn gjorde hon egna tidningar, radioprogram och tv. Lilla nyheten var Johannas nyhetstidning som skickades ut till släkten. Det är att få lyssna till människors berättelser och få föra dem vidare som Johanna tycker om.

Några år efter gymnasiet utbildade sig Johanna till journalist på Strömbäcks folkhögskola, som hon blivit rekommenderad. Det var en allmän utbildning som omfattade både press, radio och tv med praktisk inriktning. Det är en utbildning som hade gott rykte, där både SVT och SR plockade journalister ifrån. – Jag var mest inriktad på press och skivande men fick en praktikplats på Sveriges Radio, trivdes och blev fast där. Men det är ändå skrivandet som är grunden för mig. Johanna kommer närmast från en tjänst som kommunikatör i KungälvYtterby församling. Där har hon gjort lite av det mesta när det gäller kommunikation; digitala kanaler, sociala medier, hemsida och kyrkoblad. – Där har jag fått se Svenska kyrkan som anställd, och inte bara som gudstjänstbesökare och ideell. Men med en pappa som kyrkoherde känner jag Svenska kyrkan ganska väl inifrån.

Utöver redaktörskapet för Korsväg kommer Johanna att vara pressekreterare. Hon ser fram mot kontakterna med media, och tänker att det är lite som att vara journalist fast tvärt om. Det handlar om att snabbt förstå vad det handlar om och att hjälpa journalisterna att hitta rätt. Och Johanna vet vad journalisterna behöver av en pressekreterare. – Jag gillar pulsen, att man får släppa det man har för stunden och gå in med fullt fokus för att lösa det som dyker upp här och nu.

Johanna avslutar med att säga att Korsväg har varit ett jättebra sätt för henne som ny i stiftet att lära känna Göteborgs stift eftersom Korsväg speglar både bredd och djup.

Text: Torgny Lindén Foto: Linus Åsemyr