Monica Fryxelius

Krönika | Monica Fryxelius

Det sitter inte i väggarna, det sitter i människorna

Det var viktigt att hitta rätt plats, när man ville skapa ett hem för Karlstads stift. Det handlade om geografiskt läge och kommunikationer. Det handlade om lämpliga byggnader, omgivningar och vad platsen kunde erbjuda. Valet föll på Dömle, en vacker herrgård med flygelbyggnader och park. Den låg centralt i stiftet, några mil norr om Karlstad. Där fanns badsjö, tennisbana och skidbacke och gården var redan pensionat. Det kunde ha blivit en annan plats. Men det blev Dömle.

Gården var viktig. Men det viktigaste var det som hände där. Under de år som Dömle var stiftsgård kom tusentals människor och var där under dagar eller veckor. Man deltog i utbildningar, möten och konferenser. Där kunde kyrkan möta olika grupper i samhället för att tala om svåra och viktiga frågor i en mjuk miljö.

Mängder av människor deltog i årliga kurser och läger. ”Barnledarveckan” i augusti gav tillfälle till ny kunskap och att genom åren odla gemenskap med andra ledare, Påsklägren från Skärtorsdag till Annandag påsk, med allvar lek och bus, var något som många såg fram emot och laddade för i dagar och veckor. Dömles egna konfirmandläger gav minnen för livet hos tusentals ungdomar. Och så var det alla familjehögtider, gästhemsperioder och julhelger i gemenskap för många som kanske annars suttit ensamma. Det kunde ha varit på en annan plats. Men det blev på Dömle.

Min man Valter och jag som bott och arbetat på Dömle i många år fick uppdraget att skriva Dömle stiftsgårds historia. När det gått några år in på 2000talet hade vi nästan vant oss vid att Dömle inte längre fanns som stiftsgård. Ibland ser man tydligare ur en annan synvinkel. Kanske var det för att vår familj sommaren 2011 höll på att bli halvt norsk, som vi särskilt följde händelserna när en ensam högerextremist attackerade det socialdemokratiska ungdomslägret på Utøya, Då påmindes vi om det vi ju så väl visste; hur viktigt det är, inte minst för unga människor, att få möta andra med samma tro och övertygelse på en egen trygg och vänlig plats.

Det är många som har bidragit med sina berättelser för att skriva Dömles historia. Där kan vi höra om hur viktigt det var att som ung få komma till en plats där man var välkommen och accepterad. KajsMari berättar om hur det var att som ensam trettonåring

komma till stiftsgården, där hon fick möta andra ungdomar. Hemma fanns det inga jämnåriga i kyrkan.

Berättarna talar om att få vara i en miljö där kristen tro var alldeles naturlig och där det fanns äldre ungdomar och ledare som blev förebilder. Det var en miljö där tron kunde få testas och växa och där man fick ta ansvar.

Margareta talar om det ovärderliga i att som ung präst få träffa äldre kollegor och kollegor från andra delar av stiftet. Det blev inte bara hastiga möten i en kaffekö, utan gavs tid till förtroliga samtal. Det blev till en stiftsgemenskap. Många som skrivit om sina minnen kom från början till gården av någon anledning, kanske både osäkra och halvt motvilliga. Men det hände något mer. Flera av de som sedan valde att gå in i kyrklig tjänst säger att ”jag skulle inte vara där jag är i dag om det inte varit för Dömle”.

Människorna som vistades på stiftsgården bar med sig erfarenheter och minnen därifrån. En del fick intryck som var flyktiga men kanske ändå viktiga i stunden. Andra bar med sig sådant som fick betydelse på sikt; en mångårig vänskap, upplevelser som ledde till mognad, till trons växt och ibland livsavgörande inriktning och beslut.

Gården blev laddad av det som hände där och det som människor upplevde. Platsen skapade en förväntan och blev för många under en viktig period av livet något att längta till.

Det kunde ha blivit en annan plats. Men det blev Dömle. Det sitter inte i väggarna, det sitter i människorna.

Boken När Dömle var stiftsgård är berättelsen om Dömle, dess historia och dess betydelse under stiftsgårdstiden 1946–2004. Vi försöker sätta in gården i sin historiska kontext och reflektera över hur den kom till, dess betydelse för Karlstads stifts 1900talshistoria och vad det betyder att vi inte längre har en stiftsgård. Många bilder gör den bläddervänlig. Men framför allt har närmare trettio personer med humor och allvar gett sina berättelser.

Det sitter inte i väggarna, det sitter i människorna.

Monica Fryxelius

Boken är utgiven av Stiftshistoriska sällskapet i Karlstad. (monica@fryxelius.nu)

En dalsländsk berättelse

Att satsa på gemenskap och att skapa en gemensam berättelse, det var en viktig del i processen att lägga samman de två dalslandsförsamlingarna. Då är alla vinnare.

Den började redan på 1800talet, tävlan och konkurrens mellan närliggande socknar. Kanske ännu tidigare än så. Då handlade det om hur järnvägen skulle dras och vem som kunde bygga den största kyrkan. Senare har det handlat om andra ting. Motsättningar har skapats som kanske egentligen inte har någon konkret grund, men som ändå funnits där. Människors tävlan, känslan av vi och dom. Mönstret går igen och är inte på minsta sätt unikt för Dalsland eller för Karlstads stift. Det är inte heller unikt för kyrkans värld. Både näringslivet och det offentliga är fullt av liknande exempel.

Den här berättelsen ska handla om hur det gick till när man till slut landade i en lyckad sammanslagning av två församlingar i Dalsland. Liksom i många andra delar av det kyrkliga Sverige så hade sammanslagningen av de här församlingarna, Högsäter och Färgelanda, varit på gång länge. Riktigt länge.

Nu står fyra personer, tre församlingsmedarbetare och en ordförande, framför stiftsstyrelsen redo att berätta. De har alla varit med på den svåra resan och tillhörde två separata organisationer för bara ett halvt år sedan. Det handlar om fyra personer som varit rejält skeptiska, somliga mer än andra, och som tagit sig igenom en omfattande förändringsprocess. – Javisst, jag erkänner, säger AnnaKarin Stråle Börjesson och höjer händerna, brett leende. För några år sedan sade jag faktiskt ’över min döda kropp’.

Och de är inte ensamma om sin upplevelse. Runt om i landet finns många som känner igen sig. Nu ska vi försöka berätta historien med utgångspunkt från dessa fyra.

Det hade gått några år med ett medvetande om att den där sammanslagningen nog borde ske. Båda församlingarna hade stora kyrkor med fler bänkplatser än det finns innevånare på orten, båda slet för att kunna hålla en rimlig verksamhet i gång. Men processen ville inte riktigt ta fart. En av församlingarna hamnade till slut i skarpt läge, problemen var påtagliga.

Den verkliga förändringen kom när en av de båda församlingarnas ordförande övertalades att gå in och driva förändringsprocessen via en temporär anställning. – Det var klokt. Jag var negativ men insåg efter hand att man kan ändra sig och särskilt när jag fick tydligt besked om att förändringen

När vi började lyssna på varandra på riktigt så vände det.

inte skulle vara ristad i sten. Man kunde backa eller ändra igen, berättar AnnaKarin.

Det är en koncentrerad stiftsstyrelse som sitter och lyssnar till berättelsen i den gamla prästgården, nu ombyggd till församlingshem. Kaffet är urdrucket och blickarna är stadigt vända mot AnnaKarin och hennes kollegor. Nu börjar frågorna komma. Det blir uppenbart att många av åhörarna känner igen sig. De står inför liknande processer. – När vi började lyssna på varandra på riktigt så vände det. När vi mötte människorna bakom det där med ’vi och dom’ och började förstå deras situation, säger AnnaKarin.

Steg för steg rullas berättelsen upp om kämpiga förhållanden, missförstånd som kommer i dagen, brister som inte kommit fram eller tagits på allvar. De fyra är öppenhjärtiga och ödmjuka. Och med en person som ägnar sig helhjärtat och systematiskt åt att leda processen och med relevant stöd från stiftskansliet fick förändringen slutligen styrfart och nu, flera år senare, har de tu blivit ett. – Vi som jobbar med fastigheter och kyrkogårdar, vi hade faktiskt lite kontakt redan tidigare. Vi kunde ses ibland för att se vilka maskiner de andra hade, ge varandra råd. Nu är vi ett arbetslag som samarbetar, kan rycka in för varandra och är mycket flexiblare, berättar Ove Magnusson. – Jag som var ordförande i den andra församlingen måste medge att jag inte hade förstått vidden av våra problem. Jag var lite hemmablind och hade inte riktigt tagit personalens signaler på allvar, medger Agneta Lindström. – Vi ska erkänna att pandemin blev bra för oss. Det gav oss lite extra tid att verkligen planera, diskutera verksamheten i detalj och organisera oss, berättar Eva Andersson, när hon stolt presenterar den imponerande och breda verksamhet för både barn, unga och vuxna som nu bedrivs i församlingen.

Diakon och pedagog har kunnat anställas, glädje och trivsel har satt sin prägel på verksamheten. Så nu är allting frid och fröjd? Kanske är det inte fullt så enkelt, men det tycks faktiskt som att arbetet med sammanslagningen har blivit riktigt lyckat när fullt fokus sattes på förändringen och handfast stöd från stiftet gavs. Nu återstår bara de vanliga ’utmaningarna’ – att anställa en präst till, lösa fastighetsfrågorna och lite annat smått och gott.

Till slut låter vi församlingens kyrkoherde Andreas ’Sigge’ Widekärr, summera. Han säger att en viktig anledning till att de har lyckats genomföra denna sammanslagning är den tydliga satsningen på gemenskap och att skapa en gemensam berättelse. Det är inte någon som står i skuld till någon annan. Vi har alla vunnit på detta.

Text: Christine Vermcrantz

Klimatsorg inför framtiden

Skilsmässan mellan tro och praktik är den största utmaningen för alla som vill leva som kristna i ett konsumtionssamhälle, men liturgin är den plats där de kan kopplas ihop. Lasse Bengtsson har läst Göran Lindströms bok ”Profetisk liturgi i en tid av överkonsumtion och klimatkris”.

Vi lever i en tid med många orosmoln. Krig, svält, orättvisor – och en galopperande klimatkris. Vad kan vi göra för att inte förlora hoppet? En början kan vara att fira speciella klagomässor, där vi får tala sant om oss själva och tillståndet i världen. Där vi får ”tro gråtande”. Och berättelsen om Jona har något att säga oss: vi flyr från vårt ansvar.

I skrivande stund pågår klimatmötet i Egypten, COP27. Vad resultatet blir får vi låta vara osagt. Men allt fler klimatforskare tvivlar på att 1,5gradersmålet kommer att nås. Ska målet nås måste utsläppen av klimatgaser minska med 43 procent till år 2030. Klimatprofessorn Johan Rockström säger, att ”tyvärr är vi inte på väg åt rätt håll”. (DN 6/11 –22).

Samma dag lockar en resebyrå oss att resa till Thailand och njuta av ”värme, stränder och gästfrihet i världsklass – långt borta från regn och räkningar”. Inte ett ord om flygresans påverkan på klimatet. Vi uppmanas att sticka huvudet i den varma sanden på Thailands stränder. Hur ska vi då hantera denna komplexa fråga i kyrkan, i liturgin? Vad är vårt uppdrag, vår mission, i klimatkrisens tid?

En som tagit sig an dessa frågor är teologen och prästen Göran Lindström. I boken Profetisk liturgi i en tid av överkonsumtion och klimatkris (Argument 2022) vill han lyfta in hela komplexet i liturgin, i gudstjänsten, både för att få sörja och klaga men också för att finna hopp och kraft till mot stånd. ”I dag är mitt intryck att gudstjänsterna i svensk kristenhet oftast kretsar kring individens relation till Gud, och naturligtvis är den viktig. Gudstjänstens relation till vårt gemensamma liv i samhället och världen tenderar däremot att hamna i skymundan”, skriver Lindström.

Han menar att det finns ett nära samband mellan liturgi och etik, mellan liturgi och politik/ekonomi. ”Att över tid delta i kyrkans liturgi kan forma en spiritualitet som förändrar världsbilder och hjälper oss att agera i världen på ett nytt sätt.”

Bildtext Ju längre vi fortsätter att leva i förnekelse, desto större och mer akuta förändringar kommer vi att tvingas till.

Liturgin är kopplad till den kontext vi lever i. Och vi i den rika delen av världen lever i en tid av våldsam överkonsumtion, grunden i vårt ekonomiska system är att konsumera så mycket som möjligt, systemet kräver ständig tillväxt för att vara stabilt.

Förre påven Benedictus XVI talar om ”den brutala konsumtionen av Skapelsen”.

En hotad skapelse är i dag liturgins kontext, men frågan är om dagens liturgi låser fast gudstjänstfirarna i tanke och handlingsmönster, i status quo, undrar Lindström. ”Men det är så förtvivlat svårt att leva trons konsekvenser. Vi vet att vi borde ändra livsstil, i en samverkan mellan politiska och privata beslut, för att värna och trygga livsbetingelserna på jorden, men vi gör det inte. Varför?”

I stället fortsätter vi att leva i förnekelse, men vi kommer att tvingas till förändringar. Och ju längre vi väntar, desto större och mer akuta förändringar.

Författaren Anita Goldman fångar våra låsningar i en text om det judiska firandet av Yom Kippur, försoningsdagen:

”Om detta stora existentiella hot, den skugga som växt sig så stark just i vår tid och som nu hotar våra barnbarns levnad på denna vår jord, om det talar de flesta av mina vänner och kollegor – ett kulturbärande skikt i vårt land – så gott som aldrig. Och jag håller inne med min sorg och min växande oro. Jag tystnar. Jag vill inte framstå som en enögd fanatiker, en svavelosande profet. Jag vill inte förstöra stämningen.”

På Yom Kippur läser man texten om Jona och valfisken i synagogan. Goldman drar en parallell till Jonasyndromet, syndromet består i en psykologisk process att fly sitt ansvar, och hon ser det mönstret både hos sig själv och det samhälle vi lever i. ”På hebreiska betyder namnet Jona duva. Samma duva som Noak skickade ut för att undersöka om arken snart kunde nå fastland efter syndafloden. Den gången gav Herren människorna en andra chans att bygga upp en ny värld. Men den duva vi läser om på Yom Kippur, han spys bokstavligen talat ut på fastlandet, ovillig att lämna sitt gömställe. Kan inte Jona i valfisken ses som ett uttryck för

Profeterna stör, de skapar dålig stämning på festen, men samtidigt har de en vision, en dröm.

klassisk regression, en önskan tillbaka till ansvarslösheten i livmodern?” skriver Goldman. ”Men vi kommer alla att obarmhärtigt spottas ut på land och då kan vi bara, så här inför Yom Kippur, hoppas på att få möta en Herre som har förbarmande. Inte endast med människorna utan med alla djuren och allt levande. Och då, om inte förr, ska vi axla det kall som Herren har lagt på våra axlar.” (Valv nyhetsbrev 7/10 2022)

Innan vi tar ett första steg mot att övervinna rädslan och våga se verkligheten sådan den är, måste vi erkänna sorgen. En klimatsorg som kan infinna sig när vi inför framtiden behöver förändra vår livsstil, vilket kommer att medföra förluster av olika slag och avstående. För denna typ av klimatsorg har vi ingen etablerad praktik, ”vi famlar”, skriver Lindström och citerar forskaren Nina Wormbs. ”Klimatsorg kan bli en politisk kraft, en insikt som kan omvandlas till handling”.

Lindström citerar även Luther, i nummer 21 av sina berömda teser skrev han: ”Härlighetens teologi kallar det onda gott och det goda ont. Korsets teologi säger som det verkligen är”.

Då är det tillåtet att klaga, att klaga är att se verkligheten som den är. Klagan är ärlighet inför Gud och människor, ett lidandets språk, en protest som ropar till Gud efter rättvisa och hoppas på befrielse. ”Att tro gråtande”, som den judiske författaren Clarice Lispector uttrycker det.

När vi i kyrkan predikar kärlekens evangelium, är det inte bara en fråga om en känslomässig välvilja. Kärlek är konkret handling, rättvisa, skriver Lindström och citerar 1 Joh 3:17: ”Om någon som har vad han behöver här i världen ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom.”

Jesus sänder sina lärjungar, sina vänner, för att kärleken ska bli till handling i världen.

Det finns gott stöd att hämta för denna handling bland profeterna i GT. Profeterna stör, de skapar dålig stämning på festen, men samtidigt har de en vision, en dröm: Världen skulle kunna vara annorlunda. Fred, barmhärtighet och rättvisa är Guds dröm för mänskligheten och hela skapelsen i alla dess relationer.

Hur ska vi då finna vägar ut ur konsumismen – och våga ta steget? Och vad är kyrkans roll?

Att känna osäkerhet är naturligt. Lindström menar att vi måste passera ett liminalt rum, mellan en gammal och ny identitet, och detta

Göran Lindström. Foto: Jose fi n Cas teryd Anita Goldman. Foto: Viktor Går ds äter, Na tur & K u l t ur

rum präglas av just osäkerhet, förvirring och maktlöshet innan det nya föds. I detta nya rum kan den heliga Anden röra sig och skapa nytt. ”Där kan mötet med Kristus ske, ett möte som stör, förvirrar och utmanar men också ger tröst, förlåtelse, nya perspektiv, engagemang och tro”, skriver han.

Tappar religionen sin makt och förmåga att utmana, blir den lätt en konsumtionsvara, en feel goodreligion som vill få oss att ”må bra”.

Men gudstjänsten kan vara en fristad, där vi för en stund kan lämna det dominanta konsumtionssamhället bakom oss och komma in i ett rum som sätter oss i rörelse mot en levande Gud, ett liminalt rum där Gud möter församling och individ. Ett möte som både bör skaka om och utmana och samtidigt ge hopp, tröst och förlåtelse.

Att ta ansvar för Guds kärlek till sin skapelse kan då ses som en bekännelsefråga. ”Med dopet som utgångspunkt kan, söndag efter söndag, Ordet, måltiden och bönen rikta om våra liv och förändra våra världsbilder, vårt sätt att se på världen och rusta oss till vittnen för den treeniga Gudens omsorg om sin älskade och sårade jord”.

Med det i våra hjärtan sänds vi ut – till människorna, till världen.

Text: Lasse Bengtsson

Skilsmässan mellan tro och praktik är den största utmaningen för alla som vill leva som kristna i ett konsumtionssamhälle, men liturgin är den plats där de kan kopplas ihop. Att delta i liturgin skulle kunna forma en spiritualitet som förändrar våra världsbilder och hjälper oss att agera i världen på ett annat sätt. Liturgin är främst en gåva som Gud ger oss, påpekar Lindström.

Jesus Kristus avslöjar och ifrågasätter våldets och orättvisans mönster i världen. För alla sådana mönster och system är evangeliet farligt och omstörtande, eftersom det inspirerar till solidaritet med den lidande jord som ropar i födslovåndor.

Profetisk liturgi i en tid av överkonsumtion och klimatkris

Göran Lindström Argument