kulturbäraren i bygden

cecilia Bruce

kulturlivet Blommar i Järvsö och många av de blommorna står Cecilia Bruce för. Hennes engagemang och stora hjärta för teater, musik och berättelser sprider värme, kärlek och tårar till hundratals människor varje år.

– När jag blev pensionär, då kunde jag bli järvsöbo på riktigt, deklarerar Cecilia Bruce från Hästberg

Fram till pension var Cecilia lärarinna, det var fullt upp med jobb och med sonen Roderik, så att engagera sig i bygden var inget som hanns med.

– Jag ville vara Hälsinglands bästa lärare och samtidigt Hälsinglands bästa mamma, det var inte alltid så lätt att få ihop!

Och de orden ger en bra bild av Cecilia, allt hon tar sig för görs helhjärtat. För Järvsöborna är hon den starka, plirande, lilla kvinnan med utstrålning som en stjärna som sprutar utvecklingidéer underfundiga kommentarer och som brinner för kulturen i bygden. För utsockenes kanske man minns henne från musikscenen runt om i landet med megahiten ”Ta en tablett” eller från Hylands hörna på 1960 talet, eller från teaterscenen om somrarna i Järvsö ihop med Messmörsteatern. Eller kanske minnena kommer från Harsens fäbod eller Svedbovallen där hon berättar om livet på fäbodbruket. Kanske man har kontakt med Folkteatern Gävleborg? Den var hon med och grundade.

– Jag är uppväxt i Härjedalen och född vid Ljusnans strand men mina föräldrar hade fritidshus i Hälsingland så jag var ofta här. När de sen skiljdes bodde jag och mamma i Uppsala i många år, jag läste till lärare och sedan flyttade vi till Hudiksvall där vi båda jobbade som lärare.

Men Cecilia och hennes mamma längtade ut på landet. Varje söndag tog de bilen och letade vackra hus på vackra platser. En söndag i maj 1960 anlände de till Hästberg i Järvsö. Där fanns platsen. Ett eget litet berg med vidunderlig utsikt, men inget hus! De fortsatte sitt sökande och tillsist fann de ett stort vackert timmerhus som de med hjälp av snickare flyttade till Hästberg.

– Jag och mamma turnerade runt om i hela Sverige, från norr till söder. Jag sjöng mina egna visor och berättade historier och skämt. Mamma sjöng och läste högt ur sina böcker. Det var en otroligt rolig tid, jag var med i Hylands hörna

Jag väntade på min

pension så att jag äntligen kunde bli Järvsöbo på riktigt!

första gången 1962 och sen blev det fler gånger. Men när jag ett tag hade fem uppträdanden per dag var det lite väl jobbigt, lunchen fick bli en macka i bilen på väg till nästa ställe, säger Cecilia.

Mamman gick bort 1977. Cecilia fortsatte turnera men längtan efter barn tog över. Hon vände nosen hemåt och återvände till Järvsö. Sonen Roderik kom till världen 1979 och då lades artistkarriären ned i notlådan och Cecilia ägnade sedan alla åren till sina elever och sin son.

– Jag väntade på min pension så att jag äntligen kunde bli Järvsöbo på riktigt!

Och när dagen kom pratade hon med några vänner från trakten runt Hästberg. Det fanns en speciell kommitte för Harsens fäbodvall, och där var Cecila med. De började prata om hur de kunde få fler människor att lära mer om fäbodliv och hur de kunde visa upp vallen för allmänheten.

– Någon kom på tanken att göra det i form av teater och på den vägen är det. Messmör kokas ihop på vallen och gruppen fick heta Messmörsteatern eftersom teater också handlar om att koka ihop en massa idéer till en slutprodukt.

Och Messmörsteatern gjorde succé. Första året var det mer ett socialt projekt, men med åren har det blivit ett kulturprojekt på högsta nivå men med amatörskådespelare. Cecilia skriver manus och i somras var självaste Peter Oskarson med för att ytterligare finputsa ensemblen.

– Men jag är med lite här och lite där. Jag var med och startade upp Scensommar, som sen blev X-Teater och heter nu Scenplats Gävleborg. Meningen var att amatörteatrar runt om i länet skulle ha en knytpunkt för att kunna samarbeta genom att låna rekvisita, kläder och till och med skådespelare av varandra.

– Sen jobbar jag massor med Svedbovallen där vi nu febrilt letar en ny brukare till sommaren. Och så berättar jag historier vid olika evenemang och jobbar med ett projekt för att få en staty av Järvsöfaks till Järvsö. Förut var jag även med i ett idéforum för utveckling av bygden och även i Centrumgruppen men man kan inte vara med överallt, säger Cecilia.

Kalendern är fulltecknad fast än det var många år sedan Cecilia gick i pension. Energin är det inget fel på, däremot börjar ögonen protestera så att köra i mörker är inte lätt längre. I sommar blir det ingen ny uppsättning av Messmörsteatern, Den förbjudna dörren spelades i två somrar och nu arbetar Cecilia på ett nytt, hemligt manus.

– Idéerna kommer bara till mig och så skriver jag ned dem allihopa och försöker få ihop det till ett bra manus. Utmaningen är att bjuda publiken på en känslomässig resa – livet handlar både om den roligaste fars och den djupaste tragedi och jag vill att de ska få uppleva hela den bredden och gärna lära sig något av föreställningen också. Kultur är inte bara musik och teater för Cecilia. Kultur är ett sätt att leva.

– Det är en livsstil. Kultur är sång, musik, teater, litteratur, vackra färger, firande av fester. Kulturintresserade människor är ofta utåtriktade och öppna människor, fulla av spontanitet. n