Kraftverket i Oppsjö

I kraftstationen har tiden stannat.

Kraftverket ingides 1939.

KARIN HOLM

Ålder: 78 år. Bor: Oppsjö. Gör: Pensionär. Familj: Barn och barnbarn.

På bilden syns ett väderhjul som de hade intill gården. Tidigare hade de ett annat kraftverk på ett annat ställe vid Oppsjön.

Karin Holm i kraftstationen som drev lamporna i bland annat hennes barndomshem. I det här röret strömmade vatten en gång i tiden.

Kraftverket i Oppsjö

Karin Holm växte upp i en uppfinningsrik familj som bland annat drev kraftverket som försåg flera byar i Bobygden, Delsbo, med ström fram till slutet av 1950-talet. – När klockan var kring fem på kvällen och alla skulle mjölka, då såg det ut som en morot i taket på den där lampan, och på så vis såg man att det var överbelastat, berättar Karin Holm.

TEXT & FOTO: ALICIA MÅRTENSSON

I OPPSJÖ, DELSBO, bor Karin Holm i grannhuset till gården hon växte upp i. Från hennes köksfönster ser man hela vägen tvärs över sjön till det gamla kraftverket – ett kraftverk som hennes pappa Lassas Olle och farbror Lassas Lars byggde på 1920-30-talet. – Det var vattentillgången som var avgörande för att vi kunde driva kraftverket och i torrperioder då var det sämre med ström, berättar Karin Holm och förklarar att hennes pappa och farbror dikade en tilloppskanal från Hansesjön ner till kraftverket vid Oppsjön där kraftverket än idag står kvar.

Det gamla kraftverket försörjde under en lång period flera byar i Bobygden, Delsbo, med likström. Jan Sterner, svåger till Karin, intresserade sig för uppfinningsrikedomen i familjen och kraftverket. Han gjorde därför efterforskningar om kraftverket och sammanställde det i en uppsats. I den berättar han att kraftverket invigdes 1939 och slutade leverera el till bygden omkring 1952. För eget bruk var den däremot i drift fram till 1960-talet berättar Karin.

Utöver den detaljerade beskrivningen om kraftverket nämner Jan även att det under kriget kunde utgöra lagringsplats för livsmedel som inte var deklarerade. – Tyvärr har inte hembygdsföreningen visat något intresse för uppsatsen, berättar Jan Sterner som gärna skulle se att de dokumenterade historien kring bygdens kraftverk.

NÄR ELEN KOM var det till en början belysning i taket folk ville ha, men så småningom ville man även ha mjölkmaskiner. Något som märktes på strömförbrukningen. – När klockan var kring fem på kvällen och alla skulle mjölka, då såg det ut som en morot i taket på den där lampan, och på så vis såg man att det var överbelastat, berättar Karin och tillägger att de även hade en mätare i huset. – Ibland, särkilt på hösten när löven föll från träden, så samlades det löv i vattnet. Vi hade ett galler i slutet av kanalen dit vi fick springa, ibland flera gånger om dagen, för att rensa de där löven. Det gjorde man med ett enkelt redskap, det var en kratta med en gammal gardin på. Men det gick hur bra som helst och helt plötsligt såg man på den här lampan att den lös bra igen.

UNDER KARINS UPPVÄXT hittade hennes farbror och far på många egna uppfinningar. Bland annat värmdes huset upp av element som hennes far konstruerat av täckdikningsrör som är som ihåliga lerrör som han lindade elektroder kring. De ställdes sedan in i kakelugnen och gav värme till hela rummet. – Sådana konstiga element hade vi fast de nog inte var godkända kan jag förstå, men det gick bra, och vi var vana, så vi tog inte i dem. Men kom det någon som var rökare så kunde de bara sätta cigaretten på elektroderna så var det tänt, berättar Karin och konstaterar att det var ovanligt med eluppvärmt på den tiden. – Men i och med att vi hade ett eget kraftverk som kunde leverera el så tog de vad de hade. #