HUS
KRÖNIKA: ALICIA MÅRTENSSON
&HEM
En liten kärleks förklaring
N Vanligtvis är det stora fina berg eller vackra hav utanför dörrarna på sociala medier, men ofta ser det faktiskt ut såhär. Trötta tråkiga träd på en parkering alldeles intill en rätt trafikerad väg.
är jag gick gymnasiet stod en gammal folkabuss högst upp på min önskelista. Drömmen var att leva vanlife, sådär som på film du vet. Saltvatten i håret, solkysst hy och jävligt starka benmuskler från surfing och skidåkning. Men någon gammal folkabuss blev det inte (än). Inte heller någon solkysst hy eller starka benmuskler. Men en blå Opel vivaro kom in i mitt liv som ett slags paketpris när jag träffade min kille. Strategiskt val av person att kära ner sig i tänker du säker nu, och ja absolut! I den blåa vanen har vi sett allt från vackra solnedgångar vid Dellen till kyliga vinternätter i Riksgränsen och härliga sommardagar i Lofoten. Men det har varit långt ifrån som på film eller mycket av det vanlife man ser i sociala medier. Jag har sovit med chipssmulor i sängen för att det också var soffan, tassat ut mitt i natten i minus 20 för att lätta på trycket i en snödriva och använt vissa kläder liiite för länge utan att tvätta dem. På instrumentpanelen lyste ett konstant disco som ingen mekaniker lyckades lösa och vattenkranen var man tvungen ge HLR innan man slog igång den för annars kom det inget vatten. Men det fanns något charmigt i allt det omständiga som jag kan sakna idag när vi inte längre har kvar den blå discokulan. För vi kan väl alla komma överens om att det är mycket roligare att diska i en balja utomhus i solen än framför en tråkig kakelvägg trots att det är tio gånger mer bökigt? Att bo så litet, på några ynka kvadratmeter bara, det kändes faktiskt sällan trångt. Visst man fick gå runt och på och under varandra hela tiden, men man kunde alltid gå ut. Och ute fanns det inga kvadratmetrar som begränsade en. Det är väl bland annat det som är så fantastiskt med vanlife, att allt det där utanför dörren blir så mycket mer tillgängligt och viktigt. När vi vinkade adjö till vanen för ungefär ett år sedan och satsade på en lite mer bensinsnål variant av fordon och sovplats, föll nog de största tårarna på mina kinder. Men gymnasie drömmen om folkabussen kvarstår och någon gång kommer du se mig puttra fram bland Hälsinglands blånande berg igen för att hitta den bästa utsikten att diska framför – men tills dess får tältet duga. # Alicia Mårtensson
50
