Gästkrönika: Jennifer Granath

Det finns inga måsten

Ord kan väga tungt och öppna så himla många dörrar samtidigt som de har makten att slänga igen samma dörr mitt framför ögonen på dig precis när du ska till att vackert skrida igenom den och göra entré. ”Barn, det finns inga måsten!” sa den store och relativt mytomspunne regissören till barnen som storögt insöp vartenda ord han uttalade. Utan att vara direkt medvetna om hans storhet så visste de att orden han uttalade vägde tungt och i samma stund som han sagt det så fanns det inte ett enda måste kvar i de fria ungarna på Helsingegården i Kåsjö, en liten by strax utanför Järvsö beläget på Lillsia om älven.

Jag har behållit de där orden och har dem liggande i en själslig ask i väntan på att de då och då behöver tas fram... lite som julpynt som ärvts i generationer. Förutsättningarna till ett bra resultat blir bättre när orden är med helt enkelt. Det är inte så att de ”måste” användas men då och då behöver man kunna stötta upp sig själv eller julen lite och våga göra annat än det där måstet man trodde sig vara intvingad i eller låta julsakerna få sin plats och förgylla med sin ljuvligt juliga närvaro.

Även om jag gärna skulle vilja tro att den här händelsen utspelade sig förra veckan så har det gått bra många år sedan vi alla lämnade Helsingegården och livet som var under ständigt skapande både för teaterns räkning och förr oss som av olika anledningar kom att bo där. Jag var 25 år när jag kom dit. Mamma hade flyttat in i rektorsbostaden och vi, min dotter och jag, var inte sena med att komma efter. Under en tågresa träffade jag honom. Han som idag är chef för Folkteatern men som då var min nye granne och arbetade på Helsingegården, och när han berättar att de sökte någon som kunde laga mat till sommarensemblen till Träteatern så hörde jag mig själv säga ”Jag kan laga maten till dem, jag har gjort mycket sånt”... Tre mål om dagen – frukost, lunch och middag, och fika så klart, till 40-50 personer varje dag en hel teatersommar. Attans vad jag lärde mig att laga mat efter det, och baka och... Kanske drog jag orden av en vit lögn som jag absolut trodde på själv, jag visste att jag skulle kunna laga all den där maten, skapa bakverken och tänk om jag inte hade fått börja min matiga, mjöliga livsbana där och då. Mina ord låg bara några steg före min kunskap och i slutet av den sommaren dansade de båda fint i hälsingsk takt till tonerna från sena sommarkvällar på Träteatern uppe på Stenegård.

Om jag inte använt mig av ordets makt och sagt att jag kunde utan att ens kunna bevisa det just då och om inte han hade valt att tro på mina ord – vad hade det blivit av mig då? Det gäller att leva livet uti sin fullaste rätt och våga ta vara på det vi får till oss.

Kramar från den före detta brödbutiksägarinnan som tagit sig via den där Caffären och sitt Trädgårdscafé och som är på vift precis där hon ska vara för att hon vill inte för att hon måste... Jennifer.

PS. November 2022 och hon är strax över ett år, och jag, mormor till henne. Hon härmar våra ljud och det blir till ord som vi nästan kan känna igen, vi förstår och hyllar hennes lilla kamp när hon envist gör ljud till ord, till sitt att bemästra. Att följa hennes erövrande av ett eget ordförråd och glädjen i att göra det är det finaste jag varit med om. Snart ska jag lära henne att det finns inga måsten så att hennes mamma också får uppleva det fina i att låta sitt barn få följa sin nyfikna vilja och tro och så att hon själv också alltid kan fortsätta göra detsamma. #